Quis custodiet ipsos custodes

Jag har fler gånger tidigare (bland annat här) skrivit om min nördiga förtjusning i superhjältar i serier och på film. Men som jag också konstaterat så blir tyvärr sällan superhjältar på film särskilt bra. Filmerna om X-Men är lysande undantag, åtminstone de två första. Hellboy är helt okej, liksom filmerna om Spider-Man, några av Batman- och Blade-rullarna, samt den första Men in black. Riktigt usla är däremot filmerna om Stålmannen (både med Christopher Reeve och Brandon Routh), Punisher (såväl Dolph Lundgren- som Tom Jane-versionerna), Hulk, Daredevil och the League of Extraordinary Gentlemen, för att bara nämna några. Den kommande Hulk-filmatiseringen med Edward Norton i titelrollen håller jag tummarna för, liksom X-Men-spinoffen om Wolverine samt uppföljaren till Hellboy. Men allra mest ser jag just nu fram emot Zack Snyders filmatisering av den grafiska romanen Watchmen. De bilder jag hittills sett ser väldigt lovande ut. I Wikipedia sägs historien om Watchmen utspela sig i en alternativ amerikansk verklighet, där maskerade hjältar började dyka upp någon gång på 1930-talet. I berättelsen utforskar serieskaparen Alan Moore dessa hjältars påverkan på samhället och vad som sker när människor tar lagen i egna händer och inte svarar inför någon. Det ska bli mycket intressant att se hur Snyder kommer att ta sig an dagens politiska situation, såväl i USA som internationellt, där nu alltmer sofistikerad övervakning av medborgare och andra inskränkningar i människors frihet aktualiserar den gamla frågeställning från vilken berättelsen om Watchmen hämtat sin titel: ”Quis custodiet ipsos custodes”, eller på svenska ”Vem övervakar övervakarna?” (på engelska: ”Who watches the watchmen?”). * * * PS: Jag noterar att en av mina favoritskribenter, Fredrik Strage, i DN:s omgjorda bilaga På stan uppmärksammar att den i mitt tycke patetiskt pinsamma parodifilmsgenren nu tar sig an superhjältar. Det var väl oundvikligt. Andra skriver intressant om kultur, samhälle, Watchmen.