Är Åsa Linderborg på riktigt?

Flitiga läsare av min blogg har nog anat att jag inte är så himla imponerad över Åsa Linderborgs bidrag till samhällsdebatten (läs t ex här och här). Att Aftonbladet envisas med att ge henne spaltutrymme är för mig en gåta. I helgen klippte hon till igen, denna gång med ett stolpskott om folkbildningen i allmänhet och studieförbunden i synnerhet. I en tvådelad artikel skriver Åsa Linderborg bland annat inslag av hälsokurser om till exempel yoga i studieförbundens kataloger "visar vårt behov av att stressa av och sluta oroa oss, men förmodligen behöver de flesta något mer; bra arbetsmiljö, en hygglig inkomst, ett jämställt äktenskap och arbetstidsförkortning – sånt som lättare kan uppnås med politisk kamp än med Qi gong eller Själv-Breema". Därefter slår Linderborg fast att de flesta studiecirklar "verkar gå ut på att man ensam ska ta kontroll över sitt eget liv, inte gå samman med andra och gemensamt förändra världen", något som sker samtidigt som "den nyliberala samhällsutvecklingen dels skapar en självmedveten medelklass som vill stärka sin identitet, dels avideologiserar det offentliga samtalet". Ja jösses, var ska man börja? Själv har jag svårt att se problemet med att ABF och andra studieförbund vid sidan av studiecirklar, föreläsningar och annan utbildningsverksamhet om politik och samhällsfrågor, språk, hantverk, musik och litteratur också erbjuder stressade människor möjlighet att varva ned och lära sig en del om sig själva. Jag har också väldigt svårt att se hur detta står i motsatsställning till att verka för bra arbetsmiljö, en hygglig inkomst, ett jämställt äktenskap och arbetstidsförkortning (om det nu är det man vill ha). Och sedan är jag hjärtligt trött på detta okunniga tjatande om "den nyliberala samhällsutvecklingen"! Är det för mycket begärt av en forskare och lektor som disputerat med en avhandling socialdemokraternas historieskrivning "som ideologisk maktresurs" att förhålla sig till nyliberalism/libertarianism utifrån ett lite mer intellektuellt förhållningssätt än slagord? Ännu mer absurd blir Åsa Linderborg i den andra delen av sin artikel, där hon plötsligt helt tycks bytt åsikt. Nu säger hon att "i till exempel Stockholm har ABF ett rikt utbud av humaniora och samhälle" och kan där delta i en diskussionscirkel som "Makt i fokus", om arbetsvillkoren, pensionspengarna, globaliseringen: "Hur ser maktfördelningen ut där du befinner dig och vad kan göras för att nå en förändring?". Och, skriver Linderborg, den som vill veta mer om feminism, IT-bubblan, Irak eller EU kan enkelt ta sig till Sveavägen 41. Där är ABF-huset fyllt av besökare alla dagar i veckan som engagerar sig i politik och samhällsfrågor. Idel lovord hälls över studieförbundets verksamhet. Så var kritiken i den första artikeln inte på allvar, eller?