Socialdemokratisk mediepolitik

Jag har tidigare skrivit om centerpartiets planerade försäljning av sina tidningar och om folkpartiets ägande av Liberala nyhetsbyrån (här och här). Av kommentarerna att döma borde jag utveckla min syn på socialdemokraterna den socialdemokratiska mediepolitiken. Visserligen har jag skrivit en del om det förr, men det kan vara värt att ta upp igen. Efter tidningskoncernen A-pressens spektakulara konkurs har den socialdemokratiska doktrinen varit att man inte ska äga tidningar. De fåtal, till antalet krympande, socialdemokratiska tidningar som finns kvar har andra ägare. Inte sällan ägs de av liberala konkurrenter på orten. För inte så länge sedan deklarerade dock partisekreterare Marita Ulvskog att den gamla policyn kunde komma att omprövas, och att det inte var uteslutet att socialdemokratin åter skulle börja äga tidningar. Själv är jag väldigt skeptisk till detta. Tidningar bör ägas och drivas av kvalificerade tidningsmänniskor. Däremot är jag inte främmande för att arbetarrörelsen och närstående organisationer avsätter pengar till en fristående och självständig fond som skulle kunna anställa proffs för att starta - och driva - en rikstäckande dagstidning med en socialdemokratiskt - men inte partitrogen - ledarsida. Poängen med en sådan konstruktion är att en stiftelse inte har några profithungriga aktieägare eller politisk kommissiarie som dikterar villkoren för den publicistiska policyn eller vad som skrivs på ledarsidorna. Däremot bör förstås en sådan här tidning drivas enligt journalistiska och marknadsmässiga principer, med en seriös nyhetsvärdering, annonser och allt annat. Jag är övertygad om att det finns en marknad för en sådan tidning. Tyvärr är jag inte lika övertygad om att det socialdemokratiska partiet skulle vilja satsa pengar på den.