EU:s problem handlar om mer än kommunikation

Svenska Dagbladet rapporterade i går om att Margot Wallström fått tung kritik från bland andra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för hennes förslag till vitbok om en "europeisk kommunikationspolitik". Detta sedan länge utannonserade förslag, med en strategi för hur EU bör kommunicera med medborgarna, ska enligt planerna antas och presenteras den första februari i år. Vitboken är tänkt som det helt centrala, styrande dokumentet för Wallströms uppdrag att förbättra EU:s förankring bland medborgarna. "Detta är", skriver SvD:s Rolf Gustavsson, "en för hela EU-samarbetet avgörande fråga, i synnerhet efter den djupa förtroendekris som i fjol avspeglades i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna". Och visst är det så. Men Wallströms ambition är större än bara pr, utan handlar om att bygga upp en "demokratisk infrastruktur" för EU. Den omtalade "plan D" för demokrati, dialog och debatt ingår i detta projekt att stärka EU:s legitimitet bland medborgarna. Enligt tidningen så är dock den kritik som riktats mot förslaget av "helt fundamental karaktär". Kritiken tycks gå ut på att Margot Wallströms svar på EU:s politiska problem bara skulle vara tekniska och allmänna. "Margot Wallströms förslag är helt enkelt alltför idealistiskt, abstrakt och filosofiskt för att kunna fungera praktiskt", sägs det - utan att någon annan källa än möjligen Rolf Gustavsson själv anges. I dagens tidning försvarar Wallström sin kritiserade kommunikationsstrategi. "Problemet är antagligen att jag och mina medarbetare ligger långt före kollegorna i kommissionen", säger Margot Wallström i SvD. "Vi har arbetat ett helt år med denna strategi för kommunikation, som kräver helt nytt tänkande. Våra kritiker vill framför allt veta mer om vad detta betyder konkret och det ska vi nu utveckla i det nya förslaget." Jag är personligen övertygad om att Wallström är på rätt spår, och att hon är väl medveten om att politiska och strukturtella problem inom EU-samarbetet inte kan lösas enbart genom kommunikation. Men hennes uppdrag var och är begränsat till det kommunikativa - en lott som påfallande ofta faller på kvinnor. Detta ger hennes kritiker, med Barroso i spetsen, möjlighet att låta bli att ta tag i EU:s verkliga problem och samtidigt ha möjlighet att ge Wallström skulden när inte ens de bästa pr-planer förmår att öka medborgarnas förtroende och engagemang för Europatanken. Wallström uttrycker själv saken elegant i SvD: "Det tar tid att vända en oljetanker. Och det är typiskt att ingen av dem som kommer med kritik har några bättre alternativ att föreslå."