Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Människor, makt och engagemang
| En vanlig reaktion jag stöter på bland kommentarerna på mina bloggposter är att jag som sosse agerar som en del av en socialdemokratisk maktapparat, att jag håller "mina egna" om ryggen och aspirerar på höga poster i politiken. Och självklart så ligger mina sympatier hos socialdemokratin och de socialdemokratiska idéerna - jag sticker ju inte direkt under stolen med min partitillhörighet eller mina värderingar. Däremot torde det framgå att jag ganska ofta är kritisk mot den förda politiken och mot enskilda partiföreträdare. Jag har också valt att inte bli beroende av det socialdemokratiska partiet genom att skaffa mig en karriär utanför partikansliet, riksdagsgruppen och regeringen. Ändå dyker allt som oftast anklagelserna och antydningarna upp. Det är som det är svårt för en del att acceptera att man kan vara sosse och ändå hyfsat självständig; med egna tankar, egna värderingar och egna åsikter. Det är fullt möjligt att kombinera engagemang och integritet. Ändå misstänkliggörs ofta socialdemokratiska partisympatier som något man väljer av egennytta, i syfte att skaffa sig makt och andra fördelar. Hon jag bestämt mig för att sluta skriva om gjorde bland annat just det nyligen i ett famöst påhopp på Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen (mer om det här). Håkan A Bengtsson är inne på det här i en ledare i det senaste numret av Arena. Han skriver: Dessvärre dominerar bilden av politiken som ett maktspel även den offentliga mediala debatten. Kampanjen mot den sittande socialdemokratiska regeringen handlar i hög grad om ett påstått missbruk av makten. Kortet spelas ut av de borgerliga partierna och ledande liberala opinionsbildare. Regeringen Perssons fråntas några egentliga politiska eller ideologiska drivkrafter. Skälet till att den gör motstånd mot den borgerliga alliansen är noga besett att den ”vill behålla makten”. Socialdemokraterna beskrivs regelmässigt som ”maktpartiet”, Sverige mer eller mindre som en enpartistat. Den som är road av repetetiv läsning på detta tema kan studera någon av våra borgerliga dagstidningars ledarsidor. Själv är jag övertygad om att de allra flesta som är politiskt aktiva - oavsett parti - är det för att de faktiskt drivs av engagemang och vill förändra samhället till det bättre för andra människor. Det gäller både Göran Persson och Göran Hägglund, Lars Ohly och Lars Leijonborg. Att Persson och socialdemokratin vill fortsätta regera handlar inte om att klamra sig fast om makten, utan om en övertygelse om att en socialdemokratisk regering är bättre för Sverige än alternativen. På samma sätt drivs naturligtvis inte den borgerliga allliansen av ondska eller maktbegär, utan om motsvarande övertygelse om att deras politik är den bästa för landet. På en e-postlista jag är med på spekulerades det nyligen om centerpartiets förslag om "ungdomsavtal" på arbetsmarknaden egentligen bottnade i åsikten att unga löntagare inte gör ett bra jobb och att man inte kan lita på dem. Att centerpartiet faktiskt tror att deras förslag skulle ge jobb år fler ungdomar verkade inte ha föresvävat spekulanten på listan. Vad vill jag nu ha sagt med det här? Tja, se det som en uppmaning om förståelse för andra människors engagemang och drivkrafter. Jag har definitivt inget emot tuffa politiska diskussioner, men jag tror att de vinner på att föras utan demonisering eller misstro mot motståndarens motiv. |
skrivet av Jonas Morian om 16:07
Kommentarer om "Människor, makt och engagemang"
-
Johan Sjölander skrev... (08 april, 2006 19:39) :
-
Unknown skrev... (08 april, 2006 22:09) :
-
Anonym skrev... (08 april, 2006 22:31) :
-
Jonas Morian skrev... (08 april, 2006 23:05) :
-
Anonym skrev... (09 april, 2006 09:36) :
-
Anonym skrev... (09 april, 2006 11:11) :
-
Markus "LAKE" Berglund skrev... (09 april, 2006 11:40) :
-
Anonym skrev... (09 april, 2006 13:20) :
-
Anonym skrev... (09 april, 2006 14:05) :
-
Jonas Morian skrev... (10 april, 2006 09:23) :
-
Anonym skrev... (10 april, 2006 11:36) :
Människor, makt och engagemang'">kommenteraMycket tänkvärt inlägg. Jag skriver en längre reflektion runt det på
http://johansjolander.blogspot.com/2006/04/kan-man-tro-p-en-politiker.html
Intressant inlägg, men hur kommer det sig att du är en "frilansande" socialdemokrat".
Absolut så finns det socialdemokrater som tror på idén om ett klasslöst samhälle och har de värderingarna i förlängda ryggmärgen. Men efter att (s) så här länge har haft makten och byggt upp en maktbas utan motstycke Tror du inte att många inom förvaltning eller i andra positioner har sin lojalitet mot socialdemokraterna för att det också ligger i deras eget intresse? Någon som fått in foten någonstans och ser hur många i de övre skikten som är socialdemokrater kan lätt se medlemskapet som en boost.
Jag kan inte på något sätt belägga det här. Vilka spekulationer. Men ändå.
Johan, tack för det. Din reflektion var också klart läsvärd.
Attila, "frilansande" vet jag inte om jag vill kalla mig. Jag är socialdemokrat helt enkelt. Och i likhet med de allra flesta andra socialdemokrater så är partipolitiskt arbete inte min heltidssyssla.
Marcus, naturligtvis finns det människor i maktposition som gärna vill ha kvar den position/makt de har. Såväl inom politiken som i näringslivet, idrotten eller vad som helst. Men jag tror att de allra flesta - åtminstone inom politiken, då det är den värld jag trots allt känner till bäst - inte ser makten som något eftersträvansvärt i sig, utan som ett verktyg för samhällsförändring. Och det tror jag gäller såväl socialdemokrater som moderater, vänsterpartister, folkpartister och vad du vill. Det är förstås också fullt tänkbart att det finns dem som ser en socialdemokratisk partibok som en väg till inflytande och annan vinning, men jag tror dels att de är ytterst få och dels att de avslöjas ganska snabbt.
Jonas -
Eftersom jag i grund och av uppfsotran är socialdemokrat - som dock känner mig djupt sviken av dem som idag företräder detta parti - så kanske jag ska bemöta det du säger.
Jag tror inledningsvis att du har rätt. Det du säger gäller de allra flesta människor i alla politiska partier. När man först söker sig till ett parti är det för att man uppfattar att partiet står för något som man tror på - och som då ofta ligger utanför det snöda egenintresset. En och annan går säkert in med karriärambitioner redan från början, men de kan vi lämna utanför så länge. Men bara för att det oftast är så, så upphör inte den gamla sanningen "makt korrumperar" att gälla. Människan har på individnivå en "drift" att se till sina egna intressen, att visa lojalitet mot dem hon är beroende av och att jämföra sig uppåt. Om dessa drifter inte balanseras så kommer de efter hand att genomsyra mycket av det som händer i en organisation.
I Sverige har inte politikernas makt särskilt mycket som balanserar den. De allra flesta människor är beroende av välvilja från en eller flera samhällsninstanser för att upprätthålla sin tillvaro. (Vilket väl var själva avsikten bakom det generella välfärdssystemet - ett generellt beroende skulle skapa en gnerell lojalitet för att bidra till systemet?) Detta innebär, och jag tycker det finns så många exempel som stödjer detta, att socialdemokratin har korumperats - djupt.
Den fattiga står visserligen inte längre med mössan i hand hos patron och ber om allmosor, prisgiven till dennes välvilja. Istället står hon hos handläggaren med mössan i hand, dessvärre lika prisgiven till dennas välvilliga tolkning av kommunens eller försäkringskassans betalningrutiner. De värst utsatta bor inte längre på fattighus - nu är de hemlösa eller bor på härbärge. Den prostituerade är inte längre utstött från samhällsgemenskapen av kyrkans och borgerskapets dubbelmoral - nu är hon osynliggjord och utstött pga PK-lagstiftningens missriktade omtanke. Arbetarens familj lever inte längre på svältgränsen i otrygghet pga den girige kapitalistens önskan att hålla lönerna nere - nu hålls de arbetssökande i utanförskap och otrygghet av fackens önskan att hålla lönerna uppe. De svaga eleverna går inte längre ur skolan med odugliga betyg för att en diktatorisk lärare valt att näpsa dem, nu går de ut skolan med odugliga betyg för att skolan saknar strategier för att komma tillrätta med gängbildning och mobbning och få studiero i klassrummen. Och deras väg till lovande yrken är inte stängd pga familjens avsaknad av pengar, utan pga av de dåliga betygen de fick eftersom skolan saknar strategier för...
Att det tillåts se ut så här i ett av världens rikaste länder beror - så vitt min analytiska förmåga klarar att bedöma - på att S under många år tyckt att det varit så viktigt att inför varje val kasta ut köttben åt viktiga väljargrupper för att inte förlora. Kämpa för kärnvärdena det är något man får ta sedan, när valet är vunnet, när de kritiska förhandlingarna med stödpartierna är över, när man beslutat om den senaste politiska tillsättningen, när... Ja sen nångång.
Detta är att korrumperas av makten.
Simon J:
Det var bland det bästa jag läst. Jag kommer från ett arbetarhem med socialdemokratiska värderingar. Under min uppväxt var farfar kommunpolitiker och pappa fackligt förtroendevald. För mig som ung var det självklart att engagera mig på den politiska vänsterkanten. Det dröjde många år innan jag på allvar började vara kritisk och insåg att arbeterrörelsen liksom gått runt i cirkel och egentligen bara tagit över rollen som den gamla överheten hade. Så jag skriver helt under på det du skriver ovan och vågar dessutom drista mig till att såväl mina föräldrar som flera av deras vänner börjar tänka likadant.
Jag hoppas det är OK att jag citerar dig på min blogg?
Jonas:
Att inte se träden för skogen är vanligt. I samma stund man avslöjar ett partimedlemskap antas man dela samtliga partiets åsikter och ta ansvar för vad alla ledande partiföreträdare företar sig. Det är inget unikt för socialdemokrater, utan drabbar nog alla lika. Ett par saker gör dock socialdemokratin unik i Sverige:
• Till skillnad från de borgerliga partierna har socialdemokraterna verklig makt. Det är ni som har regeringsmakten och det är ni som styr alla storstäder, myndigheter, fackföreningar, folkrörelser, universitet, m.m. (Det bästa exemplet är nog tillsättningen av höga chefer inom statlig om kommunal verksamhet.) Även om det kanske är orättvist, så spiller nog detta över även på dig.
• Socialdemokraterna har en besserwisserattityd som tar sig praktiska uttryck. Partiet använder staten och kommunerna som medel för att påtvinga människor ett visst levnadssätt, vars riktighet oftast slagits fast efter en intern partidebatt. Utrymmet för såväl individuella beslut som offentlig debatt är starkt begränsat eftersom vi alla försatts i en beroendeställning. (Det bästa exemplet är förmodligen familjernas omsorg om sina barn.) Även detta spiller över på enskilda socialdemokrater.
Helt rätt Jonas. Bra skrivet, som vanligt. Du är enmycket vettig och resonerande person som jag gärna läser.
Angående demonisering och misstro:
Det jag brukar demonisera och misstro är vänsterns mål och politik- att alla politiskt engagerade vill ha ett "gott samhälle" är jag fullt medvetnen om. Men det kanske förtjänas att påpekas då och då.
För övrigt tycker jag också att det var synnerligen intressanta kommentarer här ovan.
Kanonbra beskrivning av signaturen Simon J. Även jag har använt ett avsnitt av citatet på min blogg.
Systemet som socialdemokratin har byggt vilar på konserverande av status, inte på utveckling. Systemet är byggt på en jämlikhetstanke där individer ska rivas ned till samma nivå, istället för att individer ska få möjlighet till att ta sig upp. Systemet är också byggt för att individer ska anpassa sig till systemets krav, snarare än att systemet ska anpassa sig till individens krav.
Därför hämmas individen in av regler, beslut, och av en handläggares tolkning av regelverket. Det är inte ens någon skillnad mellan den nuvarande offentliga handläggarens och patronens roll och funktion och syfte. Handläggaren och patronen är sinsemellan utbytbara.
Det enda har förändrats är den moraliska värderingen av rollen. Nu är patronen moraliskt försvarbar eftersom patronen agerar i ett socialdemokratiskt system.
Det är klart idealism spelar en stor roll när människor engagerar sig i politiken. Men jag är alltför mycket liberal för att tro på människor som säger att det är deras enda drivkraft och det gäller även politiker.
Jag är övertygad om att när man har kommit så högt upp att det finns en chans att man kan bli minister eller kommunalråd eller vad som helst, så börjar man fundera på hur man kan öka den chansen och inte bara hur man bäst kan få igenom sin politik.
Okej, det var många tänkvärda kommentarer. Det känns ärligt talat förmätet av mig att bemöta allt ni skrivit; era upplevelser är ju era. Men en del skulle jag ändå vilja bemöta.
Simon först: Jag betvivlar inte att makt korrumperar. Jag har själv upplevt det. En gång jobbade jag i regeringskansliet med att hjälpa statsråd besvara brev från allmänheten, skriva underlag till tal och debattartiklar etc. Många av breven handlade om invandring, och trots min grundläggande principiella inställning att all form av migration borde vara fri så hamnade jag i ett läge där jag inte bara yrkesmässigt argumenterade för en reglerad invandring – jag kom på mig själv att också på fritiden i diskussioner med vänner börja resonera i linje med regeringspolitiken. Detta blev en av faktorerna bakom att jag sökte mig en karriär oberoende av partipolitiken.
Detta är en annan form av korruption som inte handlar om maktambitioner. Snarare är det någon form av lojalitetskorruption, om det nu finns ett sådant begrepp. När den politik vi arbetar med att föra ut inte stämmer överens med våra inneboende värderingar, så tenderar vi att börja lita mer på kartorna än kompasserna. Jag tror att det är ett större hot än att folk med politisk makt skulle börja prioritera egenintresset och materiella fördelar framför allmänintresset och samhällsnyttan.
Din mer konkreta kritik mot den socialdemokratiska politiken och dess effekter har jag svårare att förhålla mig till. Jag förstår vad du menar och kan till viss del instämma i delar av den, men jag tror att du drar lite väl långtgående slutsatser. Och trots allt (och nu vet jag att jag blir lite inkonsekvent, givet mitt resonemang om republik) så är det socialdemokratisk politik som väljarna röstat fram under ånga år, vilket kan tolkas som ett ganska starkt stöd för den välfärdsmodell vi har i Sverige – dess brister till trots.
C.L.K. Aqurette sedan: Ja, utnämningsmakten är ett problem – det erkänner jag. Jag instämmer med dem som vill reformera systemet med politiska utnämningar av myndighets- och institutionschefer, för att i stället ersätta det med ett mer öppet ansökningsförfarande. Jag är övertygad om att många – för att inte säga de flesta – av dem som i dag är landshövdingar, generaldirektörer och universitetsrektorer i dag mycket väl skulle kunna ha fått sina positioner även med ett sådant system. Men det skulle göra dem mer oberoende och mindre politiskt ifrågasatta.
Det du skriver om besserwisserattityd och paternalism (även om du inte använder just det uttrycket) ligger det en del i, men jag tror inte att det har så mycket att göra med partifärg. Det finns en moralistisk politisk korrekthet i samhällsdebatten generellt som tar sig en mängd olika uttryck, och en del av det kan vi se i den socialdemokratiska politiken. Däremot köper jag inte att barnomsorgsfrågan skulle vara ett exempel på detta. Det handlar snarare om jämställdhet och ren samhällsnytta. Samhället tjänar på att så många som möjligt yrkesarbetar. Och då män i dag av olika anledningar inte utnyttjar sin lagstadgade rätt till föräldraledighet så hamnar kvinnor i ett underläge, med sämre karriärmöjligheter och lön som följd. Det tycker inte jag är acceptabelt, och förordar därför kvoterad föräldraledighet. Och det av pragmatiska skäl, inte moraliska.
Jonas -
För att återknyta lite till tidigare argumentationer som vi haft:
Jag tror verkligen som du på argumentation utan demonisering. När man slutar bemöta motpartens sakargument och bara inriktar sig på sin egen tolkning av den andres motiv till att säga det den säger, då är man "ute på halt vatten" (för att citera en gammal kollega).
Men detta sagt blir jag ändå ofta väldigt frustrerad av vad jag uppfattar som socialdemokratins ovilja att ompröva sina ställningstaganden. Trots mitt utfall av besvikelse här ovan, utgår jag från att S ofta haft väl så nobla nobla motiv till att införa de juridiska och ekonomiska styrmedel som bygger den version av välfärd som vi har i landet. Det är inte de mål S har satt upp som jag i huvudsak vänder mig mot, utan oviljan till kritisk utvärdering av resultaten och förmågan till självkritik och förslag till nya lösningar när medlen inte fungerat. Det är målen som ska styra - inte låsningen vid de medel man vid något tillfälle valt för att nå dessa mål.
Om man ska använda kanske märkliga paralleller kan man säga att det socialdemokratiska maktinnehavet aldrig skulle klara en kvalitetscertifiering. Jag tror att politiken skulle må bra av om de ansvariga hade mer av det tankesättet när de möter sina väljare/uppdragsgivare.
Och till CLK, Björn och ni andra -
Tack för berömet, och självklart är det bara att citera.