Valrörelsen och journalistiken

Ira Mallik sågar i tidningen Journalisten valrörelsen och den mediala bevakningen av denna. Hennes kritik är delvis relevant. Det stämmer att väldigt mycket av medierapporteringen i valtider verkar handla om en tävling med dramaturgi som från en dokusåpa; ”Själva spänningsmomentet handlar om vem som ska ta makten över Riket, inte om varför”. Men Mallik tycks lägga skulden för detta på partierna som, enligt henne, ”ersatt sin idébas med mediestrategi och spin”. Detta är en väldigt bristfällig analys. På samma sätt som statsvetare ofta missar målet när de försöker analysera partiers politiska utveckling genom att studera deras partiprogram, verkar Ira Mallik bedöma politiken utifrån valrörelsearbetet. Detta handlar i själva verket om väldigt olika företeelser. Partiprogram är högtidligt formulerade skrifter som kompromissas fram på kongresser, stämmor och motsvarande sammankomster, och speglar framförallt styrkeförhållandena mellan olika fallanger bland de allra mest partiaktiva medlemmarna och sidoorganisationerna. Valrörelsearbete, och då inte minst de mediala utspelen, har mycket lite med detta att göra. Det är i stället verksamhet förbehållen kommunikationsproffs, vars mål är valseger. Politiken, slutligen, är ytterligare något annat. Den har förvisso det gemensamt med partiprogrammet att den är resultatet av kompromisser och styrkeförhållanden. Och visst formas politiken mot bakgrund av resonemang från skrifter som partiprogram och idéer från valrörelsen, men annars lever politiken i hög grad ett annat liv – mer påverkat av händelser i vardagen än välformulerade klokskaper i programskrifter. Därför är Ira Malliks kritik mot hur valrörelsen bedrivs inte riktigt relevant. Hon är dock i gott sällskap med kritik som missar målet. I dag skriver sociologiprofessor Lars-Erik Wolvén i SvD att en väsentlig förklaring till misstron mot politik och politiker ”är den ökande användningen av s k spin doctors”, som enligt Wolvén ”förbereder utspel, granskar eller skriver tal, ’stylar’ partiledare”, vilket sägs resultera i ”en aldrig sinande ström av nya utspel, liksom försök att misstänkliggöra motståndarnas kompetens och ärlighet”. Också här tror jag att man tillmäter partiernas kampanjmakare lite väl stor betydelse. De är självklart betydelsefulla och har, i synnerhet i valrörelser, stort inflytande. Men de styr trots allt inte över politiken, och i det vardagliga politiska arbetet så är det andra faktorer som väger tyngre. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, valet 2006, kampanj.