Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    torsdag, september 28, 2006

    Varför socialdemokraterna inte vann

    Betydligt klokare människor än jag, inte minst socialdemokrater, har den senaste dryga veckan levererat analyser om valresultatet och hur borgerligheten kunde vinna. Några mönster börjar utkristalisera sig, och jag tror att vi nu är något på spåren.

    Jag väljer därför att nu inte göra så mycket egen analys utöver vad jag skrivit tidigare, utan sammanställer här en rad kloka tankar från andra – men självklart är mitt urval baserat på att jag i stort delar dessa tankar.

    Den första kommentar jag väljer att redovisa kom från statsvetaren och den socialdemokratiske idédebattören Stig-Björn Ljunggren som den 20 september skrev i Göteborgs-Posten att socialdemokraterna förlorade makten ”därför att de övergav mitten i politiken”. ”När moderaterna förkunnade att de är det nya arbetarpartiet svarade socialdemokraterna med att bli det nya bidragstagarpartiet”, skrev Ljunggren, och konstaterade att s därmed vände ryggen till det arbetande folket ”och alla de värderingar som är förknippade med arbetslinjen i svensk politik”.

    Han fick kort därefter oväntat stöd i sin kritik från socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog, som i en intervju i Ekot den 23 september medgav att partiet ”hade kunnat vara bättre när det gäller jobben, när det gäller arbetslöshetsfrågan”.

    Ännu mer oväntat medhåll, om än indirekt, kom från Åsa Linderborg som i Aftonbladet den 19 september skrev att den socialdemokratiska politiken måste ”vila på en verklighetsbeskrivning som LO-kollektivet och den lägre medelklassen känner igen”. Nu bör det i och för sig tilläggas att Linderborgs formulering om medelklassen var den egentligen enda relevanta analysen i hela artikeln. Resten är ett rabiat angrepp från vänster som kan sammanfattas med att allt nytt är dåligt och allt var bättre förr. Ju förr desto bättre.

    Men redan innan Stig-Björn Ljunggrens artikel skrev Lennart Frantzell den 18 september från sin amerikanska horisont på bloggen Det progressiva USA att socialdemokratin ”måste sluta med att enbart försöka representera de svaga som inte platsar i kunskapssamhället”. Frantzell påminner om att industriarbetarna tidigare utgjorde den stora majoriteten i samhället och att s representerade dessa med stor skicklighet, ”Men idag är det kunskapsarbetarna som är dagens industriarbetare och det är till dom ni måste vända er om ni vill bli något annat än ett litet bittert nischparti”.

    Så sent som i dag publicerade Folkbladet en krönika av s-bloggaren Joel Malmqvist som, i likhet med Lennart Frantzell, gör en historisk påminnelse om att socialdemokraterna i begynnelsen var ett rent arbetarparti, men att det snart blev uppenbart att arbetarna inte längre var en tillräckligt stor grupp för att garantera regeringsmakten. ”I valet mellan att bli ett intresseparti för arbetarklassen och ett statsbärande folkparti valde socialdemokratin det senare”, skriver Malmqvist. Och han konstaterar att det förra söndagen var främst medelklassen som svek socialdemokratin. Åtminstone delvis handlar det om att medelklassen inte tycker att socialdemokratin levererar den välfärd man vill se.

    I Dagens Nyheter i dag skriver statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor vid Oxforduniversitet att i det brittiska majoritetsvalsystemet vinns val i osäkra valkretsar via marginalväljare i ”den uppåtsträvade och mer välmående arbetarklassen, C2-gruppen som den kallas av sociologer”. Det var de väljarna som stödde Margaret Thatcher på 1980-talet, och Tony Blair vann valet åt New Labour genom att rikta sig till samma valkrets. ”Han hade en instinktiv känsla för C2-gruppens behov och önskningar och uppskattade att de försökte uppnå framgångar för sig själva och sina familjer som individer i stället för som klass”, skriver Bogdanor.

    Artikeln kommenteras bland annat av Helena Markstedt (som flyttat till London och har en ny blogg med det fyndiga namnet Helena, Left in London) och som jämför C2-gruppen med svenska ”mexitegelväljare”. Hon skriver att socialdemokratiska idéer om “the common responsibility to improve the situation for the poorest, fight unemployment, offer good public services and create a peaceful society can win both the C2 and the mexitegel vote”. Och tillägger att man inom högern är medvetna om det också, vilket är anledningen till att de såväl i Storbritannien som i Sverige förflyttat sina politiska positioner till att närma sig dessa idéer.

    Det där var som sagt en rad kloka tankar om orsakerna till det svenska valresultatet. Jag är själv böjd att instämma i det mesta av vad som ovan citerats, men välkomnar förstås andra tankar.

    Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: , , .


    Kommentarer om "Varför socialdemokraterna inte vann"

     

    Anonymous Lars Arell skrev... (28 september, 2006 16:47) : 

    Jag tillhör dem som haft tillfälle att sitta ned i olika grupper och utvärdera valförlusten. Vid sidan av det du skriver om, och en hel del funderingar kring partiledarens betydelse och agerande, har jag fastnat för en annan aspekt av det "C2"-resonemang du citerar.
    Den moderata retoriken inför detta val innehöll begreppet "utanförskap", ofta tolkat som ett försök att visa på att arbetslösheten är större än vad som framgår av den officiella statistiken. Men människorna i "utanförskap" angavs utgöra 1,5 miljoner personer, dvs. långt fler än vad någon tror ska kunna vinna insteg på den ordinarie arbetsmarknaden. I "utanförskapet" fanns alla de till kroppen och själen svaga; missbrukare, arbetsskadade; psykiskt sjuka etc, alla de som vi vet finns, men som ingen av oss vill tillhöra. Begreppet "utanförskap" gav en möjlighet för den som vill att genom att rösta på Alliansen få tillhöra ett "innanförskap". Det kan för många kännas tryggare än det Socialdemokratiska "Alla ska med".
    Min slutsats? Att vi måste påminna oss att vi alla en dag kan behöva utnyttja en försäkring mot sjukdom eller arbetslöshet. Och när vi gör det vill vi inte bli placerade i "utanförskap", utan vill fortsätta vara del av gemenskapen. Vi måste oftare tala om den trygghet gemensamma lösningar ger för den som idag klarar sig bra själv, snarare än att ständigt tala om de som just nu behöver utnyttja samhällets stöd.

    Lars Arell

     

    Anonymous j skrev... (28 september, 2006 17:58) : 

    Håller helt med i de analyser som sammanfattas. Som jag skrev i en tidigare kommentar:

    Det vore vettigast att söka sig mot mitten i vissa strategiska frågor - t.ex. gällande valfrihet i offentlig sektor, småföretagens villkor, (mindre) skattesänkningar för låg och medelinkomsttagare, samt en mer flexibel arbetsmarknad á la Danmark - och i övrigt behålla vänsterflanken. Jag tror för egen del att den borgerliga sidan kommer att utmanas av högerflanken i sina egna partier med krav på större skattesänkningar för förmögna osv. Då är s i ett guldläge för att ta över makten. Det var arbetslösheten och den stelbenta företagarpolitiken plus en viss trötthet efter 12 års maktinnehav som fällde sossarna. Ingenting annat. Sverige är fortfarande ett alltigenom socialdemokratiskt land och med vissa mindre justeringar så tar vi tillbaks makten 2010.

     

    Anonymous simon j skrev... (28 september, 2006 18:31) : 

    Jag tror inte att s behöver göra särskilt mycket valanalys efter det här. Folks trötthet på den maktarrogans för vilken er partiledare blivit ansiktet utåt räcker mer än väl både för att förklara aliansens och sd:s framgångar. Folk var trötta så de kunde spy på buffelpersson och hans vet-bäst attityd och maktspråk.

    Då dyker m upp och säger att vi tänker göra samma jobb som s, kämpa mot samma mål med hjälp av samma medel, fast göra det bättre. Och de traditionellt mer "vänsterinriktade" av borgarna står och håller med och garanterar att Reinfeldts ödmjuka hundögon talar sanning.

    Att Persson inte bara tog Ulvskog i hand och gav sig av med omedelbar verkan, utan väljer att förlama återväxten och debatten i partiet i ytterligare ett halvår. Det blir i mina ögon bara ytterligare ett tecken på hur långt bort från folkdjupet och landets och partiets bästa han hunnit driva.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (29 september, 2006 15:35) : 

    Lars, jag tror att du sätter fingret på något viktigt. Jag är själv definitivt ingen försvarare av att urholka trygghetssystemen, men det är viktigt att politiken - och inte minst den politiska kommunikationen - inte ger intryck av att s sätter bidrag framför jobb. Politiken måste vara inriktad på att människor ska kunna klara sig själva, men samtidigt känna trygghet i att samhället finns där för en om man blir sjuk, arbetslös eller behöver stöd av andra skäl.

    J, instämmer i allt utom möjligen det där om tröttheten...

    Simon, jag tror inte att det du skriver stämmer. Valanalys efter valanalys visar att personfrågor inte är avgörande när människor väl står i valbåset. Hur trötta människor än var på Persson, om de nu var det, så var det inte det som fick dem att röst borgerligt den här gången. Och det vore knappast gynsamt att stressa fram ett efterträdande ledarskap. Faktum är att det inte spelar så stor roll vad socialdemokratin gör det närmaste halvåret ändå. Effektivt oppositionsarbete kan ändå bara börja bedrivas när den nyvalda regeringen hunnit bli lite varma i kläderna och fått några tuffa motgångar.

     

    Anonymous simon j skrev... (29 september, 2006 22:16) : 

    Jonas -
    Du är naturligtvis närmare "händelsernas centrum" än jag och borde onekligen så till vida veta bättre om vad som är viktigt när folk står bakom skärmen med sina kuvert.

    Men i hela min annars så vänster/mp-anfäktade bekantskapskrets har jag hört så många som just i år fått nog och bytt sida (eller inte röstat alls), just på grund av trötthet med Persson. Det är möjligt att jag överdrev, och att det inte alls är hela sanningen, men jag tror ni gör er själva en tjänst för framtiden om ni har med den aspekten i den samlade analysen.

     

    kommentera