Varför socialdemokraterna inte vann

Betydligt klokare människor än jag, inte minst socialdemokrater, har den senaste dryga veckan levererat analyser om valresultatet och hur borgerligheten kunde vinna. Några mönster börjar utkristalisera sig, och jag tror att vi nu är något på spåren. Jag väljer därför att nu inte göra så mycket egen analys utöver vad jag skrivit tidigare, utan sammanställer här en rad kloka tankar från andra – men självklart är mitt urval baserat på att jag i stort delar dessa tankar. Den första kommentar jag väljer att redovisa kom från statsvetaren och den socialdemokratiske idédebattören Stig-Björn Ljunggren som den 20 september skrev i Göteborgs-Posten att socialdemokraterna förlorade makten ”därför att de övergav mitten i politiken”. ”När moderaterna förkunnade att de är det nya arbetarpartiet svarade socialdemokraterna med att bli det nya bidragstagarpartiet”, skrev Ljunggren, och konstaterade att s därmed vände ryggen till det arbetande folket ”och alla de värderingar som är förknippade med arbetslinjen i svensk politik”. Han fick kort därefter oväntat stöd i sin kritik från socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog, som i en intervju i Ekot den 23 september medgav att partiet ”hade kunnat vara bättre när det gäller jobben, när det gäller arbetslöshetsfrågan”. Ännu mer oväntat medhåll, om än indirekt, kom från Åsa Linderborg som i Aftonbladet den 19 september skrev att den socialdemokratiska politiken måste ”vila på en verklighetsbeskrivning som LO-kollektivet och den lägre medelklassen känner igen”. Nu bör det i och för sig tilläggas att Linderborgs formulering om medelklassen var den egentligen enda relevanta analysen i hela artikeln. Resten är ett rabiat angrepp från vänster som kan sammanfattas med att allt nytt är dåligt och allt var bättre förr. Ju förr desto bättre. Men redan innan Stig-Björn Ljunggrens artikel skrev Lennart Frantzell den 18 september från sin amerikanska horisont på bloggen Det progressiva USA att socialdemokratin ”måste sluta med att enbart försöka representera de svaga som inte platsar i kunskapssamhället”. Frantzell påminner om att industriarbetarna tidigare utgjorde den stora majoriteten i samhället och att s representerade dessa med stor skicklighet, ”Men idag är det kunskapsarbetarna som är dagens industriarbetare och det är till dom ni måste vända er om ni vill bli något annat än ett litet bittert nischparti”. Så sent som i dag publicerade Folkbladet en krönika av s-bloggaren Joel Malmqvist som, i likhet med Lennart Frantzell, gör en historisk påminnelse om att socialdemokraterna i begynnelsen var ett rent arbetarparti, men att det snart blev uppenbart att arbetarna inte längre var en tillräckligt stor grupp för att garantera regeringsmakten. ”I valet mellan att bli ett intresseparti för arbetarklassen och ett statsbärande folkparti valde socialdemokratin det senare”, skriver Malmqvist. Och han konstaterar att det förra söndagen var främst medelklassen som svek socialdemokratin. Åtminstone delvis handlar det om att medelklassen inte tycker att socialdemokratin levererar den välfärd man vill se. I Dagens Nyheter i dag skriver statsvetarprofessorn Vernon Bogdanor vid Oxforduniversitet att i det brittiska majoritetsvalsystemet vinns val i osäkra valkretsar via marginalväljare i ”den uppåtsträvade och mer välmående arbetarklassen, C2-gruppen som den kallas av sociologer”. Det var de väljarna som stödde Margaret Thatcher på 1980-talet, och Tony Blair vann valet åt New Labour genom att rikta sig till samma valkrets. ”Han hade en instinktiv känsla för C2-gruppens behov och önskningar och uppskattade att de försökte uppnå framgångar för sig själva och sina familjer som individer i stället för som klass”, skriver Bogdanor. Artikeln kommenteras bland annat av Helena Markstedt (som flyttat till London och har en ny blogg med det fyndiga namnet Helena, Left in London) och som jämför C2-gruppen med svenska ”mexitegelväljare”. Hon skriver att socialdemokratiska idéer om “the common responsibility to improve the situation for the poorest, fight unemployment, offer good public services and create a peaceful society can win both the C2 and the mexitegel vote”. Och tillägger att man inom högern är medvetna om det också, vilket är anledningen till att de såväl i Storbritannien som i Sverige förflyttat sina politiska positioner till att närma sig dessa idéer. Det där var som sagt en rad kloka tankar om orsakerna till det svenska valresultatet. Jag är själv böjd att instämma i det mesta av vad som ovan citerats, men välkomnar förstås andra tankar. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna.