En motsägelsefull drake

Det är inte lätt att sammanfatta alla intryck efter bara några dagar i Beijing (och ja, jag väljer det namnet framför Peking – se PS:et om varför). Och självklart ska det här inte ses som någon uttömmande analys där alla faktorer vägs in; det är bara mina privata reflektioner. Först och främst kom väldigt många av mina fördomar på skam. Visst har jag läst och sett reportage om den rekordsnabbt växande kinesiska ekonomin, men jag har ändå inte riktigt kunnat ta in det. Att med egna ögon se de gigantiska, hypermoderna skyskraporna, lyxbutikerna, det otroliga kommersiella utbudet och den uppenbarligen materiellt sett välmående medelklassen – det var något helt annat. Allt som oftast kände jag mig som kusinen från landet, och i mitt ressällskap var det en person som anmärkte att det kanske var en idé att lära sig kinesiska. En vacker dag skulle vi kanske ha kinesiska chefer allihop. Samtidigt var det traditionella Kina ständigt närvarande; med cyklister överlastade med korgar, säckar och oidentifierbara behållare på väg till och från diverse marknader, det ritualiserade prutandet och schackrandet på Silk Street, och en påtaglig stolthet över världsberömda kulturhistoriska minnesmärken som den kinesiska muren (vilket jag för övrigt definitivt kan förstå – den var verkligen en spektakulär syn och besöket där var minnesvärt). Och mitt mellan kontrasterna av uråldrig historia och stundtals science fiction-artad futurism gnagde känslan av att den fantastiska utveckling som nu sker i Kina inte är resultatet av människors fria val. Landet är de facto en enpartistat där politiska och religiösa minoriteter förföljs, trakasseras och utsätts för myndighetssanktionerade övergrepp. Det finns ingen yttrande- och tryckfrihet, även om formella förbud förvisso luckras upp och det ses igenom fingrarna med mycket. Det är välkänt att korruptionen i Kina är utbredd, men i de officiella medierna skylls detta ständigt på enskilda individers bristande moral – aldrig riktas kritik mot det totalitära systemet i sig. Kina liknas ofta vid en drake; en uråldrig symbol som en gång sades vara den form i vilken Kinas kejsare kom till jorden, från att ha varit en röd stjärna på himlen. Dagens kinesiska drake är en mångfacetterad sådan, som ger många motstridiga intryck. Å ena sidan hade det nog inte varit möjligt för landet att utvecklas så otroligt mycket och snabbt som det gjort de senaste åren utan centrala diktat och hänsynslöshet. Å andra sidan är Kina sannolikt det enda landet i världshistorien som kombinerat diktatoriskt styre under kommunistisk flagg, med starka kapitalistiska inslag där människor ges möjlighet att skapa sig enorma förmögenheter och bygga upp blomstrande företag som ger jobb åt hundra- och tusentals människor. Kina är ett land med 1,3 miljarder invånare och där den genomsnittliga årsinkomsten ligger på motsvarande c:a 20.000 kronor. Omkring 17 procent av befolkningen lever på inkomster under en dollar/dag, samtidigt som det finns uppskattningsvis 300.000 dollarmiljonärer i landet. Kina är ett land med upp till 70 procents inkomstskatter för att hindra att människor ska bli rika, samtidigt som det uppenbarligen är möjligt att kringgå detta på olika sätt. I Kina finns enligt vissa uppgifter c:a 17 miljoner registrerade bloggare och 34 miljoner bloggar, och även om det vanligaste är att man skriver om vardagligheter och privata spörsmål, så förekommer mellan raderna också spår av regimkritik. Absurt nog så har företag i väst – inte sällan amerikanska sådana – bidragit till ofriheten i Kina genom att, som exempelvis Google, tillåta att kinesiska myndigheter sätter in spärrar för att bland annat hindra spridningen av kunskap om vad egentligen skedde på Himmelska Fridens Torg 1989. Det är som sagt inte lätt att sammanfatta och dra några slutsatser av allt detta. Mer än att jag hoppas och tror att det faktum att den kinesiska regimen förefaller släppa allt mer på kontrollen över sina medborgare, ska leda till fler positiva politiska förändringar. Ju mer människor får möjlighet att resa utomlands, umgås med människor från andra, friare länder och själva få diskutera sina nya intryck med andra kineser hemma – ju mer sprids insikten om att en annan tillvaro är möjlig. * * * PS: Jo, Beijing är ju en stad med en 3 000-årig historia och har förstås bytt namn ett antal gånger. Men så vitt jag nu förstått så kallade kineserna själva staden för Peking när den under en period inte var rikets huvudstad. Beijing betyder däremot ”norra huvudstaden”, medan Nanjing (”södra huvudstaden”) i söder hette så när den var just det. I dag kallas de äldre delarna av Beijing för Peking, dessutom används Peking som benämning på gamla företeelser som Pekinganka och Pekingopera. Men själva staden heter alltså Beijing. Även på svenska UD verkar man mer och mer gå över till att kalla staden för Beijing, även om TT och andra ännu envisas med Peking. Andra skriver intressant om samhälle, Kina, Beijing.