En förändrad arbetsmarknadspolitik
Insikten om att förändringar inom arbetsmarknadspolitiken är nödvändiga sprider sig allt mer inom socialdemokratin och den fackliga rörelsen. När jag bloggade om detta för en månad sedan fick jag en hel del starka reaktioner. Möjligen blir det annorlunda den här gången. I Ekots lördagsintervju i helgen sa LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att hon inte trodde att socialdemokraterna kan återställa arbetslöshetsförsäkringen om partiet kommer tillbaka i regeringsställning efter nästa val. LO och det socialdemokratiska partiet behövde i stället tänka i nya banor, ansåg Lundby-Wedin. Wanja Lundby-Wedin trodde också att socialdemokraterna kan komma att acceptera skattesänkningar på arbetsinkomster, vilket skulle göra det svårt för en framtida socialdemokratisk regering att finansiera en återgång till a-kassan som den såg ut förut. Detta i kombination med regeringens planer på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att Wanja Lundby-Wedin inte ville tala om ”återställare”. I stället tyckte hon att LO och socialdemokraterna skulle ta fram en ny modell för hur arbetslinjen ska se ut, där människor ändå känner trygghet i en förändring där man riskerar arbetslöshet. För en tid sedan firade TCO sitt 60:årsjubileum med ett seminarium om välfärd, jobben och tillväxt. Vid detta seminarium talade bland andra professorn och debattören Jeremy Rifkin, som i början av 90-talet drog igång debatten om tillväxt utan nya jobb, ”jobless growth”. Han har även skrivit bästsäljare om jobb och samhällsmodeller. Rifkins tes var att många av de jobb som ”försvinner” från USA och Västeuropa går till låglöneländer – men snarare på grund av att tekniken blivit billigare. Också tjänstemannajobb för välutbildade riskerar nu stryka på foten, menade han. I denna utveckling, som fullt naturligt oroar många, såg Jeremy Rifkin i stället möjligheter. Han menade att utbildning och arbetsmarknad måste ställas om för att skapa de nya tjänstejobben, där tekniken inte passar in. Och då handlar det om nya regler på arbetsmarknaden och skatter som stimulerar fram nya jobb. Jeremy Rifkin efterlyste en balans mellan trygghetssystem och möjligheten att få fram nya entreprenörer med människor som tar risker. Den balansen saknade han hemma i USA. Den amerikanska drömmen, som enligt Rifkin varit en förebild för en stor del av världen, har raserats av bristen på trygghetssystem och det stora gapet mellan rika och fattiga. I mina öron låter både det Lundby-Wedin och Rifkin efterlyser ganska likt den danska flexicuritymodellen, som jag bland annat nämnt i bloggposten jag länkade till inledningsvis. Andra skriver intressant om politik, arbetsmarknad, arbete. |
Kommentarer om "En förändrad arbetsmarknadspolitik"
Var någonstans är Rifkin professor? Och i vad? Jag letade runt lite häromdagen när Ekot utnämnt denne neo-luddit till professor. Men kunde inte hitta någon info, han bidrog inte med det själv i alla fall.
Dennis, han titulerades som professor i programbladet - jag vet faktiskt inte själv. Och på vilka grunder kallar du honom neo-luddit?
Då är jag nog beredd att påstå att programbladet har fel. Neo-luddit är en lämplig etikett. I The End of Work menar han, felaktigt, att arbetena tar slut på grund av teknisk utveckling. I fortsättningen är det låglönearbeten som gäller, om man inte är tillräckligt kvalificerad. I andra böcker har han utifrån en ganska så rigid tolkning av försiktighetsprincipen argumenterat mot bioteknologi (och om jag förstått saken rätt, utan att veta vad han talar om).
Att han kallas professor är antagligen en sammanblandning eftersom han ger föreläsningar vid Wharton, men han är inte anställd där (vad jag kan se) och han är inte professer där.
Jag vet inte om jag skulle gå så långt som att kalla honom Neo-luddit men han är inte direkt utvecklingspositiv, om vi säger så.