Kvoteringsproblematiken

Nyligen bloggade jag om vad Eric Sundström, chefredaktör för partitidningen Aktuellt i Politiken, skrivit i en ledarartikel, apropå de slutna och insynsskyddade valprocesserna inom socialdemokratin. Sundström menade att folkrörelsetanken skulle ställas i centrum och uppmuntrade till öppen debatt och ökat medlemsinflytande närhelst någon ska utses, ”såväl på arbetarekommunmötet som när partiledare ska utses”. Han ansåg vidare att inte bara geografi och ålder skulle beaktas, utan även kön, etnicitet, och sexuell läggning. Och att vi skulle acceptera att ”kompetens är viktigare än lång och trogen tjänst”. Min spontana reaktion var att detta lät klokt, men nu har – otippat nog – Ali Esbati gjort mig uppmärksam på en skarp kommentar till mitt inlägg från Katrine Kielos. Hon skriver bland annat att mer folkrörelsetanke och mer centralt satta kvoter (kön, etnicitet, sexuell läggning etc.) är två fundamentalt olika saker. Hon skriver vidare att hon ser framför sig ”ett kvotsystem där varje styrelse består av en blatte, ett fruntimmer, en lantis, en ungdom, en bög och så en kompetent person”. Detta var förstås inte min tanke, och knappast Eric Sundströms heller. Personligen är jag emot alla former av kvotering, men välkomnar system där människors olika bakgrunder och erfarenheter ses som tillgångar som kan berika en organisation, en styrelse eller en arbetsplats. Någon färdig lösning på hur detta ska fungera har jag dock inte. Och tyvärr har nog Katrine Kielos rätt i att ett ökat medlemsinflytande över valprocesserna i socialdemokratin inte nödvändigtvis skulle leda till en ökad representation av representanter för diverse minoriteter. Möjligen skulle det hjälpa med ett reformerat valsystem, vilket jag skrivit om förr. Men fler goda idéer välkomnas. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, kvotering, Katrine Kielos.