Vikten av öppen diskussion

Calle Fridén heter en bloggare som i bild och ord berättar om sina erfarenheter som byggnadsarbetare, skyddsombud och fackligt aktiv på den läsvärda bloggen Utsikt från ett tak. Han och jag har en del gemensamt, såtillvida att vi båda sympatiserar med socialdemokratin – men också en hel del som skiljer oss åt. Nyligen skrev Calle Fridén om vikten av mer konfrontation i samhällsdebatten, mot bakgrund av bland annat kollektivavtalsbråket i Göteborg, avtalsrörelsen och diskussionen om de fackliga granskningsavgifterna. I samband med detta skrev han att jag skjuter mig i foten när jag ”återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare”. Fotskottet som åsyftas är detta blogginlägg. Fridén skriver att det inte finns några gränser för hur jag och några till bloggare (”men det är deras enda merit också”) ondgör oss över att våra åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nu var det i och för sig inte så mycket av mina egna åsikter och argument i just det blogginlägg Fridén refererar till, utan mest citat från andra. Det jag däremot skrev – och självklart står för – var att valprocesserna inom socialdemokratin är slutna och insynsskyddade. Detta har jag också bloggat om flera gånger tidigare. Calle Fridén tycker inte att jag ska ha insyn i valprocessen. Det är en uppfattning som förvånar. Jag har trots allt varit medlem i den socialdemokratiska rörelsen i över 20 år. I dag är jag aktiv i min socialdemokratiska lokalförening (eller åtminstone så aktiv som tiden tillåter), styrelseledamot i områdesföreningen samt ersättare i en stadsdelsnämnd. Förtjänar man inte insyn och inflytande då? Min efterlysning om ökad medlemsinsyn och inflytande över de partiinterna valprocesserna handlar dessutom inte i första hand om mig själv. Långt ifrån alla socialdemokratiska partimedlemmar bor i centrala Stockholm och umgås regelbundet med riksdagsledamöter, folk på partikansliet och andra ”s-toppar”. Det är de sossar som saknar dessa kontakter och möjlighet till informellt inflytande som jag i första hand tänker på. Men då blir jag anklagad för att hysa en ”rätt akademisk von-oben-attityd”. Och det känns ju inte speciellt kul. Calle Fridéns uppfattning tycks vara att ”partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar” – och det kan man väl i och för sig tycka att det gör. Frågan är om det skulle kunna funka bättre, vilket då jag och en del andra menar. Men dessutom får jag kritik för att jag över huvud taget lyfter den här frågan på bloggen. Fridén uppmanar mig att ”ta debatten där den ska tas – i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet”. Ty att ”sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt”. Med andra ord: diskutera gärna bristen på öppenhet, men gör det i slutna rum. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, öppenhet.