Det där med kollektiv skuld…

De flesta accepterar inte begreppet kollektiv skuld när det kommer till diskussioner om rasism och feminism. Det hävdas bestämt att det inte går att tala om en kollektiv skuld i ett samhälle där kvinnor tjänar mindre än män (trots samma arbetsinsats) eller där människor som invandrat diskrimineras på arbetsmarknaden (utbildade ingenjörer städar våra företags toaletter). Men hur blir det om vi sätter begreppet i en annan kontext? På SVT visades häromveckan ett avsnitt ur en dokumentärserie om globalisering. Jag lyckades se ett av programmen och förutom de sedvanliga intervjuerna med IMF och diverse politiker runtom i olika länder och byråkratier var det en intervju som grep tag i mig. En svensk journalist står mitt på en trafikerad gata i ett varmt Malawi och intervjuar en kvinnlig afrikansk advokat. Ämnet är fattigdom och kvinnan är kritisk mot omvärldens sätt att hantera fattigdomen i Afrika. Hon vill ha en revolution. Den manlige svenske journalisten, som i sin tankevärld direkt associerar till krig och elände, ställer sig frågande till kvinnans resonemang. En revolution? Hon svarar att det hon vill ha är en revolution i tanken. Fattigdom, menar hon, existerar för att vi accepterar det. Vi tycker att det är acceptabelt att Bill Gates äger miljarder samtidigt som en bonde i Afrika kämpar för överlevnad. Om vi inte tyckte det, skulle vi heller inte acceptera att det är precis så världen ser ut. Och visst har hon rätt. I all sin enkelhet har hon satt fingret på det som sätter krokben för en rättvis värld, och synliggjort den kollektiva skulden. Vi bär alla ett ansvar för den orättvisa värld vi lever i, till fattigdomen i Afrika, eftersom vi accepterar den. Vissa tar i globaliserings debatten avstånd från begrepp som kollektiv skuld och sätter istället stor tilltro till exempelvis marknaden och den ekonomiska globaliseringens förmåga att rätta till orättvisor. Detta är märkligt eftersom kolonialismens spår än idag är så djupa och påtagliga. Även om jag ansåg marknaden vara rättvis, något jag absolut inte gör, så kan den ändå inte fungera rättvist såsom världen ser ut idag. Visst, marknaden accepterar ojämlikhet, men den ekonomiska teorin lär oss att för att denna ojämlikhet utifrån ett rättviseperspektiv ska vara acceptabel krävs att marknaden var rättvis från början, något som i verkligheten inte är fallet. Väst har skott sig på Afrika, vårt välstånd existerar tack vare deras fattigdom, därför bär vi en gemensam skuld för att världen ser ut som den gör. I tv-programmet intervjuas professor Joseph Stiglitz, 2001 års nobelpristagare i ekonomi, som riktar stor kritik mot västvärldens hantering av fattigdomen i Afrika. Dels kritiserar han IMF´s fixering vid inflation som skapat ett fokus kring budgetunderskott och sparande, något som gjort att statliga satsningar på sjukvård och utbildning blivit lidande – två viktiga beståndsdelar i ett lands välmående. Dels kritiserar han väst för att vara inkonsekvent i sitt ständiga försvarande av marknadsekonomi och frihandel samtidigt som tullar och handelshinder byggs upp - något som stänger ute den afrikanska bondens grödor från den europeiska marknaden. Indirekt pekar han ut den kollektiva skulden. Ser vi till milleniemålen så genomsyras hela idén kring dessa av just ett erkännande av det gemensamma ansvaret. Här har länder gått samman för att gemensamt försöka justera den orättvisa som fattigdomen i Afrika så tydligt påvisar. Med skulden följer ett ansvar. För de allra flesta bli begreppet kollektiv skuld så självklart när vi talar om Afrikas fattigdom och omvärldens ansvar. Dock finns ingen förståelse för varför ordet även skulle fylla en funktion utifrån ett feministiskt och rasistiskt perspektiv. Den kollektiva skulden innebär inte att jag och du pekas ut som överordnat skyldiga till att människor dör av svält i Afrika. Men indirekt får våra levnadsvanor just den konsekvensen. På samma sätt är det inte den enskilde mannens fel att kvinnor som grupp tjänar mindre än män, eller den enskilde svenskens fel att invandrare som grupp skurar våra toaletter, men gemensamt bär vi en skuld för att samhället ser ut som det gör, eftersom vi accepterar det. Att inte agera är också ett ställningstagande. Matilda Andra skriver intressant om feminism, globalisering, fattigdom.