Ju mer krig desto mer zappande, desto större lögn om socialdemokratisk internationalism

En av de mest brännande politiska frågorna idag är freden. Kolonialismen har återuppstått på nytt i mellanöstern. Men det existerar inte för oss för vi kallar inte konflikterna för dess rätta namn : inbördeskrig, ockupation, folkmord, kolonialism, framför allt rasism. Kriget fladdrar visserligen förbi varje kväll i snabba nyhetsbilder men vi känner det inte. Vi lever i vår inbillade säkerhet mellan EU:s höga murar och låtsas som om att krig är något vi läste om i skolan. Det går bra för oss nu, vi har makten över orden och makten över fjärkontrollen och vi bestämmer på så sätt över verkligheten. När som helst kan kriget bli ett heminredningsprogram. Vad har egentligen skett med vår internationella medvetenhet, socialdemokrater? Jag hittar den inte utanför unga SSU:are och en och annan S-student som lyckats behålla glöden. Ibland hör jag vackra ord som förtrollar men så tänker jag på det konkreta arbetet, i riksdagen, i EU, i FN. På ISAF-styrkan, frysning av tillgångar, avvisningen av de två egyptierna, Hassan Asads fall, restriktiva asyllagar, motstånd mot flyktingamnesti. Säg, ekar inte orden, hur vackra de än är, tomma när ni tänker på dessa fall som alla bevisar hur vi svikit världens folk? Jag var på manifestationen mot ockupationen av Gaza och Västbanken i Stockholm anordnat av S-studenter och SSU. Fina ord haglade över oss. Men så talade en palestinsk man, och han hade inga fina ord att uttala, han saknade Sveriges röst, Sten Andersson, Olof Palme, Anna Lindh. Det har varit tyst från Sveriges sida länge nu internationellt. Och världen borde ju ha hört om vår röst hade varit stark och vårt arbete känts i deras vardag, den palestinska mannen skulle ha haft fler namn på sin lista om så vore fallet. Vi kan så lite om världen, de länder varifrån våra blattar kommer som vi kräver ska veta allt om Sverige. Är det inte för att det är valår så är det för att det är mellanvalsår. Aldrig är frågorna viktiga nog. Ibland blir jag tillrättavisad att det minsann var en annan värld på Palmes tid, under Kalla Kriget, EU och FN fanns inte och det fanns helt enkelt fler möjligheter att vara solidarisk. Men det är bullshit, det var Palme och vårt engagemang som var annorlunda då, inte situationen. Ty vi befinner oss i en liknande situation idag, nu är det också två starka parter och den svaga människan som behöver oss, USA och Väst-stater mot islamisterna. Här kan vi finna en naturlig roll, att kritisera båda parter, vara neutrala eller börja kalla oss partiska. Att inta en respektingivande position, att ställa sig på den enskilda människans sida. Och när det kommer till EU och FN så är de ju våra verktyg, inte hinder, hävdar vi att de är hinder så måste vi ju dra oss ur omedelbart. Världen brinner som alltid och vi vet om det, vi ser det på TV, hör om det på radio och vi säger fina ord och manifesterar någon gång då och då för att dämpa våra samvetskval. Men nu är det dags för analys och handling. Det är dags att skapa en fredsallians, och till detta behöver vi vänsterpartiet som är tiotals gånger bättre än oss vad gäller internationalism. Tyvärr har vi förlorat den och jag hittar inget bevis som pekar på motsatsen. Roya Andra skriver intressant om krig, islam, socialdemokraterna.