C och fp i moderatfällan

I en krönika i Göteborgs-Posten skriver Leif Pagrotsky om centerpartiets nyss avslutade och folkpartiets stundande kongresser. Pagrotsky menar att detta är två partier ”som borde vara fullt sysselsatta med sina svåra långsiktiga problem, problem som kan gälla deras långsiktiga överlevnad”. Båda partierna brottas med att deras roll i svensk politik försvagats radikalt och konsekvent sedan decennier tillbaka, enligt Leif Pagrotsky. I augusti var de tillsammans mindre än hälften så stora som moderaterna och bara drygt en fjärdedel så stora som socialdemokraterna. Och förklaringen till mittenpartiernas opinionsmässiga kräftgång står enligt Pagrotsky att finna i den moderata strategin. ”Faktum är att Reinfeldts framgångsrika ompaketering av moderaterna helt och hållet har skett på mittenpartiernas bekostnad”, skriver han. Det är onekligen en intressant analys, även om den förstås kan ifrågasättas med hänvisning till analytikerns socialdemokratiska värderingar. En som dock knappast kan anklagas för att hysa sådana är liberala Västerbottens-Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo. På sin blogg skriver han att folkpartiets tillträdande ordförande Jan Björklund som vice ordförande ”har /.../ varit uppenbart delansvarig för att folkpartiet hamnat ideologiskt snett i uppmärksammade frågor som övergångsregler och ökad avlyssning, och för det demonstrativa pr-tänkande som tog över under ett par år förra mandatperioden”. Nordebo tillägger att tillträdet som partiledare därför inte i sig räcker för att ”markera en nystart efter turbulenta år som inneburit både framgångar och motgångar”. Björklund måste visa ”på vilka områden han vill ge folkpartiet en delvis ny framtoning, hur just hans partiledarskap ska prägla den organiserade liberalismen”. Samtidigt ekar ännu kritiken om brist på interndiskussion om etik och om vilka värderingar som ska råda inom fp. Det ska bli intressant att följa hur partiet hanterar detta framöver. Andra skriver intressant om politik, folkpartiet, centerpartiet.