Sossebloggar och s-bloggosfären

Medan jag var i New York så lanserades en ny socialdemokratisk blogg via ett pressmeddelande och några mindre subtilt insmugna provokationer. Initiativtagarna menade att ”många röster på internet idag /.../ säger sig vara socialdemokratiska”, varav vissa ”får väldigt stort genomslag trots att många som är aktiva inom det socialdemokratiska partiet aldrig har hört talas om dem”. Mot den bakgrunden sades det vara dags att ”riktiga socialdemokratiska värden som klasshat och manshat får mer utrymme på internet”. Själv menar jag att hat är en ytterst dålig drivkraft för politiskt engagemang. Och tämligen få skulle nog betrakta hat som en bärande del i det socialdemokratiska idéarvet. Med det sagt har jag ändå viss förståelse för att unga socialdemokrater kan känna frustration över svårigheten att få genomslag för en mer radikal systemkritik – mer eller mindre grundad i socialdemokrati – i bloggosfären och samhällsdebatten i stort. Därför kan det förstås vara lockande att ta till provokationen som vapen. Provokation har dock inget egenvärde och jag ser fram emot att se hur Sossebloggens skribenter Anton Bergsmark, Joel Ensjö, Emilia Bjuggren och Sanna Fransson kommer att lyckas med att ”faktiskt ändra samhällsdebatten och belysa samhällsproblem utifrån ett klassperspektiv”. * * * En annan ny socialdemokratisk blogg, eller kanske snarare metablogg, är Johan Holmgrens S-buzz. Johan är den som antagligen har gjort mest för att socialdemokraterna som parti börjat jobba aktivt mot bloggosfären och andra ”alternativa” mediekanaler. På sin nya blogg uppmärksammar han vad andra s-bloggare skriver om och kommer enligt egen utsago ”även länka till traditionell medias nyheter om politik och samhälle när den berörs i bloggvärlden”. Dessutom är ambitionen att ”bevaka trender och utveckling på nätet”. I ett inlägg kommenterar Johan vad bland annat jag själv och Kulturbloggen skrivit om de ackrediterade och andra bloggarna på Demokraternas konvent i Denver häromveckan. Frågan är vilka – om några – krav det är rimligt för exempelvis politiska partier att ställa på bloggare som vill rapportera från konvent, kongresser och dylikt. Partisympatier? En viss storlek på bloggen? Dokumenterat intresse för politik? Johan Holmberg har granskat de parametrar som utgjort grunden för ackreditering till Demokraternas partikonvent: - Bloggen måste ha funnits i minst 6 månader - Ha minst 120 politiskt relaterade inlägg - Bloggen måste skicka med uppgifter om sin dagliga besökskrets - Bloggen måste lista sin Technorati-status - Bloggare kan också, för att öka sin chans att komma med, bidra med exempel på hur just deras blogg står ut som ”effective online organizing tool”. Också i samband med EuroPride i somras fick journalister och bloggare fylla i ett detaljerat och omständligt formulär för ackreditering. Bland annat förväntades man svara på frågor om publikationens utgivningstakt, distributionsområde samt upplage-/tittar-/lyssnarsiffror. Även syftet med ackrediteringen skulle anges. En grundfråga att fundera kring är om det ska ställas olika krav på bloggare och traditionella journalister, eller om man som partiorganisatör (i det här fallet) ska vara medieplattformsneutrala. Personligen tycker jag att socialdemokraterna hittills varit generösa med att ge bloggare utrymme och service på olika partievenemang. Åtminstone socialdemokratiska bloggare. Än så länge har man inte varit beredda att öppna helt även för bloggare med andra politiska sympatier, något som Johan Holmberg verkar vilja att man borde göra. Och jag håller med; socialdemokraterna ställer ju inte krav på s-sympatier för journalister från tidningar, radio och tv – och borde inte heller göra det för bloggare. Men då uppstår nästa problem. Traditionella medier verkar inte alltid gilla att dela pressrum med bloggare och barfotajournalister. Rimligtvis är dock detta en övergående fas. Journalistik är alldeles för viktigt för att enbart överlåtas åt traditionella medieföretag; mindre särbehandling är sannolikt bara bra. Andra skriver intressant om bloggosfären, socialdemokraterna, journalistik.