Arbetarrörelsen och bloggarna

Jag nämnde tidigare att tidningen Dagens Arbete i förra veckan firade sitt tioårsjubileum med festligheter på Nalen i Stockholm. I samband med detta arrangerades tydligen även ett seminarium om ”aktuella frågor kring facket, samhället och medierna”. En som var där var Sollentunasossen Joakim Jonsson. På sin blogg uttrycker han sin besvikelse över att ”det kändes som om publiken på seminariet lyssnade extra uppmärksamt när någon seminariedeltagare kritiserade ’bloggosfären’”. I kommentarerna till blogginlägget skriver han att det i och för sig inte var någon på seminariet ”som fullständigt dissade bloggen”, men att negativa bloggantydningar verkade falla många i smaken. Jag har själv märkt liknande reaktioner, inte minst från äldre representanter för arbetarrörelsen. Man verkar vara generellt skeptisk till bloggande, som beskrivs som något främst högerinriktade, pyjamasklädda killar ägnar sig åt – och då mest skriver om vad de ätit till frukost och planerar att äta till lunch. Det verkar också finnas en uppfattning om att bloggande skulle stå i någon sorts motsatsställning till mer traditionellt politiskt opinionsbildande arbete. Om vi börjar i mytbilden om bloggare som högerinriktade killar, så är det möjligen en bild som stämde när den svenska politiska bloggosfären i princip utgjordes av Johan Norberg, Dick Erixon, PJ Anders Linder och Johnny Munkhammar. Den bilden har dock nyanserats ganska rejält de senaste två åren. Utan att ha gjort någon djupgående analys av saken så förefaller dock intrycket snarare vara att det i dag finns ungefär lika många aktiva höger- som vänsterbloggare, och könsbalansen ser också betydligt bättre ut – även om det fortfarande verkar vara killar som dominerar. Snacket om att bloggar skulle vara introverta och bara handla om skribentens matvanor, klädintresse och närmaste umgänge är dessutom direkt felaktigt. Därmed inte sagt att det inte finns många sådana bloggar. Precis som det finns gott om böcker på samma tema. Det betyder dock inte att alla böcker är sådana. Precis som Joakim Jonsson skriver så är det klart att det finns exempel på – politiskt sett – ointressanta bloggar, ”där den självupptagna skribenten tar upp ämnen som vem han äter lunch tillsammans med eller vilken färg på klänningen som är att föredra”. Men tycker man sånt är trist att läsa så är det ju bara att låta bli ”och istället läsa de bloggar, som de känner lyfter fram ett nytt argument, eller nytt synsätt i debatten”. Och självklart finns det ingen motsättning mellan att blogga, skriva insändare och debattartiklar, hålla torgmöten, knacka dörr, affischera på stan – eller vilken typ av politisk opinionsbildningsverksamhet man nu vill ägna sig åt. Okej, alla hinner kanske inte med allt – men vissa gör kanske mer nytta när de bloggar och andra när de håller torgmöten. Och via nätet kan man nå grupper och enskilda som mer traditionella metoder inte når. Jag skrev att det i dag finns tämligen gott om vänsterbloggar – men ännu är det ganska få av de mest lästa (på till exempel topplistorna Bloggtoppen, Bloggportalen eller Knuff.se) som är socialdemokratiska. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men i alla händelser så borde vi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kunna göra insatser för att uppmuntra fler av våra medlemmar och företrädare att starta och driva egna bloggar – och även göra insatser för att marknadsföra dem och driva besökare dit. Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, opinionsbildning.