Samhället sanktionerar våldet

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg på min och Royas blogg med kritik riktad mot socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) som vid tidpunkten annonserat sina planer att kartlägga hedersvåld. Anledningen till detta, ansåg han, var att ”hedersvåldet till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktioneras av omgivningen”. Att, liksom Ulf, positionera hedersvåldet vid sidan av det ”traditionella” våldet med hänvisning till att det sanktioneras är rasistiskt. Det är en uppdelning som befäster ett vi-och-dom-tänkande som skapar fördomar. Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för de patriarkala strukturer som genomsyrar vårt samhälle, oavsett om det är hedersrelaterat eller inte. Det finns aspekter inom hedersvåldsproblematiken som är specifikt för just den typen av sammanhang, men det specifika är INTE omgivningens sanktionering. Det är snarare ett resonemang som endast gynnar främlingsfientliga krafter. Men eftersom Ulf Kristersson talade om sanktionering av våld, låt oss då göra det på riktigt, utan en rasistisk uppdelning mellan ett vi och ett dom, utan utifrån ett samhällsperspektiv. Låt oss först tala om den diskurs inom vilken vi lever. Diskurser, som vi alla vet, upprätthålls av det språk vi använder. Språket i sin tur genomsyras av värderingar och normativa antaganden vi människor bär med oss genom uppfostran; insocialisering (se Foucault, Schmidt). Därför blir analys av vårt språk centralt i förståelsen av vilka normativa antaganden som genomsyrar vår diskurs. När diskussionen kring våld förs i den samhälleliga debatten används inte sällan begreppet ”kvinnovåld” för att beskriva en våldsgärning där offret är en kvinna. Offret får alltså beskriva våldshandlingen. Ser vi till ett annat sammanhang, exempelvis där polisen använt övervåld, används istället begreppet ”polisvåld” för att beteckna skeendet. Skillnaden är att här syftar begreppet tillbaka till förövaren. Inkonsekvent, men väldigt intressant, eller hur? Kvinnorättsorganisationer har försökt ändra på detta genom att tala om ”mäns våld mot kvinnor” eftersom det är det begreppet ”kvinnovåld” faktiskt innebär. Men uttrycket har inte fått den genomslagskraft man skulle kunna önska. Om vi tar resonemanget vidare anmäler varje år kvinnor sina manliga partners för våld. År 2005 gjordes 24 097 polisanmälningar om misshandel mot kvinnor. 2154 av dessa rubricerades som grov kvinnofriskränkning. Men lugn, alla de som anmäldes dömdes inte. Det finns siffror som påvisar att endast en tiondel av alla anmälda brott leder till åtal. Vårt rättssystem klarar alltså inte av att hantera den här typen av brott, framförallt inte när misshandeln också leder till våldtäkt (läs Katrine Kielos resonemang i Arena om det svenska rättsystemets svårigheter i att hantera denna typ av brott eller klicka här). Förutom rättssystemets brister höjs inte sällan arga röster från människor som menar att det bakom en anmälan inte ligger mycket substans. Kvinnan, säger man, var med på det, hon blev inte våldtagen. Hon ville ha sex. Hon gillar hårda tag och är egentligen kär i mannen/förövaren. Hon ville säkert bara hämnas (Läs Katarina Wennstams Flickan och skulden, prisbelönt med Advokatsamfundets Journalistpris). Men med tanke på statistiken; om man vill hämnas på sitt ex, varför då anmäla denne för ett brott han med all sannolikhet inte kommer dömas för? Ytterligare argument som lyfts mot kvinnan brukar handla om kvinnans reaktion, huruvida hon gjorde motstånd eller inte. Vi vet att människor reagerar olika i hotfulla situationer. Det finns studier som vittnar om människor som blivit utsatta för rån och som i dessa situationer reagerat väldigt olika. Vissa gör motstånd, agerar rationellt och larmar polis. Andra fryser till, blir handlingsförlamade och har svårt att i efterhand minnas exakt vad som hänt. Detsamma gäller kvinnor som utsätts för våld och våldtäkt. De reagerar olika. Trots detta förväntar sig vårt rättssystem att kvinnorna ska agera precis så som våra förväntningar säger oss att de ska göra. De ska skrika på hjälp och göra våldsamt motstånd. Men så är inte alltid fallet och det är något kvinnor får lida för. ”Om kvinnan inte stämmer överens med den givna bilden av hur En Våldtagen Kvinna ser ut och beter sig, så har hon en omöjlig uppgift framför sig. (…) Det omöjliga för vissa kvinnor är att bli trodda.” (Wennstam 2002:95). Ställt i relation till, låt säga, en busschaufför som blir rånad och misshandlad så heter det först och främst inte ”chaufförsvåld”. För det andra utgår samhället och rättssystemet i att hans anmälan är riktig, den tas på allvar. Man utgår inte ifrån att han hittar på, att han egentligen vill hämnas på den person han angivit som rånaren. Avslutningsvis ifrågasätts inte hans agerande, ingen klandrar honom om han frös till och inte gjorde motstånd. Så för att återgå till Ulf Kristerssons resonemang om omgivningens sanktionering av hedersvåld är uppenbart att om han bara vidgade sitt perspektiv en aning skulle han bli varse ett helt samhälle - en samhällelig diskurs - som sanktionerar mäns våld mot kvinnor. Ett samhälle som i sitt språk hellre benämner brottet utifrån offret, för att slippa nämna förövaren. Ett samhälle där det varje år anmäls över 20 000 fall men där kvinnan sällan tas på allvar. Våld mot kvinnor sanktioneras ständigt; i allt från vårt språk till våra lagar och synen på brottet. Sanktionering är därför inget specifikt inom hedersvåld utan gäller mäns våld mot kvinnor oavsett mannens/förövarens etniska ursprung. Matilda Andra skriver intressant om våld, hedersvåld, moderaterna.