Vårt behov av ledare

För vad som känns ganska länge sedan nu så skrev SSU:s före detta ordförande Anna Sjödin en krönika i S-studenters tidning Libertas (2/2007) där hon satte sociala orättvisor och andra angelägna samhällsproblem i sökarljuset på ett väldigt träffande sätt. Men mitt i texten kom ett märkligt och i sammanhanget obefogat utfall mot ledarskribentskrået. Anna Sjödin skrev: ”Kan tidningarnas ledarskribenter göra något? Knappast. De säger sig veta bäst hur spelet ska spelas men många av dem är inte ens på läktaren. Dimman ligger tungt över ledarredaktionen. Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever. Kanske är det därför ledarsidan i en normal dagstidning är något av det torraste och mest passionslösa som finns i svensk samhällsdebatt och följaktligen ratas av nio av tio medborgare.” Jag skrev ett svar på detta som jag även lade ut här på bloggen. Nu ser jag på Libertas blogg att hon replikerat på mitt svar. Och plötsligt känns det som att debattnivån sjönk ett par pinnhål. Jag vet inte, men är det inte lite lättköpt att redan i första meningen anklaga någon som ifrågasätter vad man skriver för att ha ”ömma tår”? Att dessutom generalisera över en hel yrkeskår som rymmer många olika politiska inriktningar genom att säga att den ”knappast [kan] beskrivas som en kraft som brinner för förändring och nyfiket sprudlar av idéer om samhällets reformering” eller beskriva den som ”en elit som allt för ofta lever i det blå, äter varandras snittar, besöker varandras bloggar, kliar varandras ryggar, lyssnar till varandras analyser och hyllar det pretentiösa på bästa sändningstid”, låter i mina öron inte heller helt nyanserat. Men okej, jag får väl finna mig i att bli förlöjligad av Anna Sjödin. För jag vidhåller att ledarartiklar och ledarskribenter spelar en betydelsefull roll i det demokratiska samtalet. Oavsett om det är tio eller tjugo procent av dagstidningarnas läsare som regelbundet tar del av vad som skrivs på ledarsidan så är detta viktiga procent. Människor som läser ledare tenderar nämligen att sprida vidare det de läser, i en eller annan form. På så sätt bildas opinion. Därmed självklart inte sagt att det är det enda sättet opinion bildas på, men det är dock en inte obetydlig arena. Trots det väljer Anna Sjödin att avfärda det landets ledarskribenter skriver som ”förutsägbara, homogena, partilojala normer och åsikter som tillhör etablerad, välutbildad medelklass”, präglad av ” låg verkshöjd, distanstagande, bristande passion och skral förändringsvilja”. Jag bara häpnar. Som jag skrev i mitt tidigare svar så är det begripligt att Sjödin känner en viss bitterhet mot de ledarskribenter som långt innan hennes välkända rättsfall slutgiltigt avgjordes i domstol förklarade henne skyldig och en politisk belastning för socialdemokratin. Men det är knappast rimligt att mot den bakgrunden döma ut en hel yrkeskår och deras värv. Andra skriver intressant om media, opinionsbildning, ledare.