Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    fredag, oktober 29, 2010

    Follow the money

    Personligen tycker jag att mediedrevet efter moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten börjar bli osmakligt. Expressen stoltserar i dag med bilder på henne i tårar. Då känns det som att en och annan anständighetsgräns har passerats.

    Det är beklagligt på flera sätt, inte minst eftersom det i kölvattnet av denna "affär" först nu börjar dyka upp de mer principiellt intressanta frågeställningarna.

    Det var givetvis dumt av en riksdagsledamot som värnar om sin personliga integritet att låta sig bjudas på en studieresa av ett stort oljebolag när hon hade avsatta och inte fullt utnyttjade medel för just den typen av resor. Det var dumt, men knappast något som borde förtjäna löpsedlar. Betydligt märkligare var det i så fall att som folkvald - och partisekreterare - sitta i ett börsbolags styrelse, till synes utan sin partiledares kännedom.

    Jag tycker att den principiella diskussionen borde handla om just det lämpliga i att som riksdagsledamot ha en massa arvoderade sidouppdrag, exempelvis i bolagsstyrelser. Ett känt exempel är Thomas Bodström som parallellt med riksdagsuppdraget tyckte sig hinna med att vara ordförande i Ecpat, bli invald i kyrkofullmäktige, återuppta sitt arbete som advokat och sitta i styrelsen för skolföretaget Pysslingen. Dels tar detta tid från det som borde vara en riksdagsledamots huvuduppdrag, men det innebär också att folkvalda har andra ekonomiska intressen som kan komma att påverka deras ställningstaganden i viktiga politiska frågor. Bara misstanken om att så kan ske skadar förtroendet för Sveriges riksdag.

    Visst, folkvalda är skyldiga att anmäla "åtaganden och ekonomiska intressen" som exempelvis aktieinnehav, styrelseuppdrag eller "annan inkomstbringande verksamhet". Men detta register finns bara hos kammarkansliet i riksdagen och är inte tillgängligt för allmänheten med mindre än att man som medborgare begär att få se det. Det går inte att hitta på nätet, vare sig som lista eller vid presentationen av de enskilda ledamöterna.

    Samtidigt bör tydligare regler kring politikers sidouppdrag inte innebära något förbud. Jag vill definitivt inte ha folkvalda som släpper allt engagemang med föreningsliv och näringsverksamhet bara för att de fått ett riksdagsmandat. Vill vi ha politiker som bottnar i verkligheten så måste vi tillåta sådant. I likhet med Widar Andersson vill jag självklart inte heller hindra riksdagsledamöter från att åka på studieresor eller andra sätt träffa företrädare för intresseorganisationer. Problemet uppstår när sådant inte redovisas öppet och det kan födas misstankar om otillbörlig påverkan.

    Därför har nu Fredrik Reinfeldt, som starkt motsätter sig insyn i från var de generösa bidrag hans moderata parti fått kommer ifrån, klara trovärdighetsproblem. "Om Sverige ska bli ett land utan korruption krävs en lag för öppen redovisning av partibidrag", skriver Eva Franchell på Aftonbladet ledarsida - och det är lätt att instämma.

    Andra skriver intressant om , , , .

    måndag, oktober 25, 2010

    Dags att hamra fram nya idéer

    Det rör på sig en del i socialdemokratin. Några av rörelsens mer framstående personer inom politisk kommunikation ger sig i kast med nya jobb; Karin Pettersson som under valrörelsen varit partiets kommunikationschef har debuterat på Aftonbladets ledarsida där hon nu är chef och Eric Sundström är på väg att lämna partitidningen Aktuellt i Politiken (han inleder sitt farväl här) för att ta över Dagens Arena.

    Båda de ovan länkade texterna är intressant läsning.

    Karin Pettersson konstaterar att ”Det enda som är farligare för socialdemokratin än att förklara valnederlaget med det diffusa ’vänsterns kris’, är att hoppas att Reinfeldt kommer falla på eget grepp”. Hon påminner också om en läxa från Göran Perssons sista mandatperiod: ”enbart en opposition som faktiskt tar tag i sina problem blir en verkligt farlig utmanare”.

    Eric Sundström är mycket tydlig med att krismedvetenheten inom s ”är under all kritik”. ”Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad”, skriver han – och tillägger att ”Vi förlorade båda gångerna”. Sundström menar även att s måste inse att moderaterna ”verkligen har förändrats och inte längre är ett ’miljonärsparti’ i väljarnas ögon”. Lösningen när det går dåligt är inte att skrika om ökade klyftor och bara företräda de som lämnas efter i Reinfeldts Sverige.

    Tänkvärda ord från två kloka sossar.

    Så vad kan då göras för att få fram de idéer och den politik som vi – trogen våra grundläggande värderingar – kan möta väljarna med 2014? I mitt gamla SSU- och partidistrikt, Stockholms län, drar man nu igång en egen tankesmedja. ”Syftet är att lyfta politiken och diskussionen och hitta den röda tråden i vad som är socialdemokrati i framtiden”, säger Haninges oppositionsråd Robert Noord som ska leda arbetet.

    Noord, som gjort sig känd som en framsynt nytänkare, är ett utmärkt val för detta. Tanken är att inspirera till en ökad och bred idédebatt inom socialdemokratin, vilket verkligen behövs. Jag gillar också att man tar sig utgångspunkt i Stockholmsregionen – där socialdemokratin fortfarande står stark i många kranskommuner, men blir allt mer marginaliserade i huvudstaden. Här kan man uppenbarligen lära sig mycket av varandra.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, oktober 22, 2010

    Jobben är nyckelfrågan

    [UPPDATERAD] Pusselbitar om hur ledande socialdemokrater ser på valförlusten börjar trilla på plats. Tydligt är att stor vikt läggs vid jobbfrågan - och socialdemokratins brister på detta område.

    I gårdagens DN (ännu ej på nätet) intervjuades Ardalan Shekarabi, som tillsammans med Anna Johansson leder partiets kriskommission. Shekarabi menade att ett av de stora problemen är att s "befinner sig i en identitetskris" och inte riktigt har hängt med i utvecklingen:

    - Vi har inte i tillräckligt stor utsträckning uppdaterat vår identitet och politik. Det är stora samhällsförändringar vi ser i Sverige, uppgav han till DN.

    Detta är kloka ord som partiets traditionalister och andra som verkar vilja vrida klockan tillbaka borde ta till sig.

    I ett tal till LO:s representantskap i går sa Mona Sahlin, enligt KommunalArbetaren, att "Vi är en arbetarrörelse som ratades av dem som har ett jobb". Detta baserat på uppgifter om att bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på s medan motsvarande siffra för moderaterna var 32 procent.

    Mot den bakgrunden är det nu absolut nödvändigt att socialdemokratin lyfter fram målet om att så många människor som möjligt lever på egen försörjning. Detta har egentligen alltid varit en kungstanke för s, på något sätt verkar det dock ha hamnat i skymundan.

    Men det räcker självklart inte med att säga att jobben är viktigast. Det måste också till en trovärdig politik så att fler kommer i arbete och inte görs beroende av bidrag eller andra ersättningssystem. Detta är Ardalan Shekarabi tydlig med i DN-intervjun. Han nämner infrastruktursatsningar, bostadspolitik och forskning - men även företagens villkor.

    Delar av detta är för övrigt nyckelfrågor i en annan brännande politisk utmaning: integrationen. Själv tror jag att socialdemokratin har allt att vinna på att nu vara tydlig med att integration inte är en invandrarfråga utan handlar om utanförskap. Vad som krävs är satsningar på bättre bostäder i levande miljöer, bättre utbildning och reella chanser till jobb.

    Sahlin och Shekarabi förefaller vara viktiga saker på spåren. Jag hoppas få höra mer från kriskommissionen om detta. Tills vidare rekommenderas Makthavare.se:s spaning om en s-debatt på en något otippad arena.

    * * *

    PS: Läs gärna DN:s ledarskribent Johannes Åmans kommentar om intervjun med Shekarabi - i väntan på att tidningen lägger ut den senare på nätet.

    Andra skriver intressant om , , , .

    måndag, oktober 18, 2010

    Kan socialdemokraterna vinna valet 2014?

    På många håll pågår nu olika former av valanalysarbete. Siffrorna, budskap och budbärare skärskådas - och förhoppningsvis kan allt detta arbete resultera i underlag för socialdemokratin att stå bättre rustade 2014 är vad som var fallet i år.

    Socialdemokraternas partistyrelse har tillsatt en kriskommission med fyra arbetsgrupper. Arbetet leds av Anna Johansson och Ardalan Shekarabi, och i grupperna ingår ett stort antal människor.

    Även på sajten Eftervalsdebatt.se och på DagensArena.se diskuteras valet och valresultatet ur perspektiv som är intressant för mig som socialdemokrat.

    I Fokus konstateras att när moderaterna efter sitt förlustval 2002 satte samman en analysgrupp så sköttes detta arbete i en betydligt trängre krets. Det är tydligt att det är stora skillnader mellan hur s och m organiserar och bedriver sitt politiska arbete. Moderaterna beskrivs i tidningen som "ett väljarorienterat kampanjparti där partiledningen har en stark ställning och öppet mandat – så länge det går bra", medan socialdemokraterna sägs vara "ett medlemsorienterat folkrörelseparti där både lokalorganisationen och partistyrelsen har inflytande över vad partiledningen gör".

    Båda modellerna har sina fördelar - och nackdelar.

    Jag tillhör dem som tror att det måste till organisatoriska förändringar inom s innan vi på allvar kan ompröva politiken på allvar, och på så sätt vara valbara 2014. Den förändring som verkar vara på gång; en sammanslagning av partistyrelse och riksdagsgrupp till en juridisk enhet, är ett steg på vägen. Men man borde också våra ställa sig frågan om socialdemokraternas drygt hundraåriga organisationsstruktur med partidistrikt, arbetarekommuner och s-föreningar verkligen är det mest ändamålsenliga i dag.

    Jag vill påminna om ett väldigt bra inlägg i den här debatten från Sandro Wennberg, som skriver en berättelse hur det skulle kunna bli när vi tittar tillbaks på valet 2014:

    Kommissionen fick i uppdrag att föreslå stora förändringar i hur partiets sidoorganisationer är organiserade och hur den tidigare rörelsen skulle öppna sig mot andra delar av civilsamhället. Partiorganisationen skulle göras om så att partidistrikten skulle slås samman i regioner och bli basen för partiengagemanget. Begreppet ”partimedlem” användes inte längre och begreppet Arbetarekommuner slopades. Det blev möjligt att organisera sig i nationella nätverk som inte hade någon koppling till en geografisk ort.


    Jag hoppas att kriskommissionärer och människorna i socialdemokratins ledning tar till sig av detta. Efter två valförluster och en kräftgång i opinionen under tio års tid så måste vi borra djupare hos oss själva innan vi kan begära väljarnas mandat igen.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, oktober 15, 2010

    Snabba ryck

    Lena Mellin om Thomas Bodström i går: "lämnar han riksdagen [...] är hans politiska karriär sannolikt slut".

    Lena Mellin om Thomas Bodström i dag: "vi har inte sett honom för sista gången. Den saken är säker."

    torsdag, oktober 14, 2010

    Att leva i Bodströmssamhället

    I går slog riksdagens talman och riksdagspartiernas gruppledare fast att reglerna inte tillåter att man som folkvald är föräldraledig på deltid. Därmed tvingas Thomas Bodström välja mellan att åka hem till Sverige eller hoppa av sitt riksdagsuppdrag. Ännu har han inte bestämt sig hur han ska göra.

    Man kan anlägga många olika perspektiv på fenomenet Thomas Bodström och turerna kring hans önskan att tillbringa ett halvår i USA med sin familj. Aftonbladets ledarskribent Eva Frachell tycker att det är en stor gåta "hur ett helt parti har kunnat fortsätta att gulla med en politiker som inte vill ta normalt ansvar". Och tidningens inrikespolitiska kommentator Lena Mellin menar att om Bodstrom lämnar riksdagen så "är hans politiska karriär sannolikt slut".

    Med all respekt för Franchell och Mellin så tror jag att de har rejält fel. De underskattar Thomas Bodströms styrka. Det är definitivt för tidigt att räkna ut honom.

    Faktum är att om han nu skulle välja att stanna i USA med familjen och därmed lämna sin riksdagsplats så placerar han sig på ett strategiskt avstånd från den plågsamma eftervalsdebatt som socialdemokratin nu tvingas gå igenom och kan välja att fortsätta kommentera politiken genom sin blogg. Han kan på så sätt skapa sig en stark plattform utanför riksdagen och den traditionella socialdemokratiska partistrukturen. Vad han sedan väljer att göra från denna plattform är en öppen fråga. Själv skulle jag bli mycket förvånad om inte hans namn kan förekomma flitigt i diskussionerna om en eventuell ny s-ordförande inför nästa ordinarie partikongress.

    Thomas Bodström kommenterar i dag själv frågan om sin ledighet på Aftonbladet Debatt. Även jag har inbjudits att kommentera fallet, och jag konstaterar att detta knappast är det sista vi hör av Bodström inom politiken. Jag tror att han representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.

    Andra skriver intressant om , , .