Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    söndag, december 31, 2006

    Rösta fram 2006 års bästa politiska blogg

    Jag har tidigare nämnt den tävling som Bloggen Bent arrangerar om Årets Bästa Politiska Blogg 2006. Nu verkar det äntligen vara möjligt att rösta på de nominerade bidragen. Min egen blogg är en av de nominerade, och jag hoppas förstås på många röster :-)

    Jag har själv röstat på såväl socialdemokratiska som andra politiska bloggar jag tycker håller hög klass. Må bästa blogg vinna!

    Andra skriver intressant om , , .

    lördag, december 30, 2006

    Värsta bloggenkäten

    Aftonbladets blogguru Sigge Eklund har lanserat en ambitiös och omfattande bloggenkät som många andra bloggare redan svarat på. Här kommer mina svar:

    1. Hur länge har du bloggat?

    Jag postade mitt första inlägg den 22 mars 2005.

    2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

    Jag hade en ganska vag bild, ärligt talat. Och skälet till att jag själv började blogga över huvud taget var att jag höll på med research inför en artikel jag skulle skriva till SSU:s tidning Tvärdrag om opinionsbildning på nätet.

    3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

    Förälskad blir jag i människor, men det har funnits – och finns – en hel del bloggar som jag är rejält förtjust i. Några av mina tidiga förtjusningar finns dock tyvärr inte kvar längre, som Urban Lindstedts Sblogg, Jonas Svenssons Output med flera. Andra som fortfarande finns kvar och som jag gärna vill nämna är Grabben med kniv, Deep|edition och Mickey J Barczyk.

    4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

    Jag har inga problem alls med att stå för dem. Jag har skrivit i ungefär samma stil hela tiden, och de kvalitetsmässiga avvikelser som förekommit verkar ha gjort det jämt fördelat över tiden.

    5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

    Jag har för närvarande 128 stycken feeds på bevakning via Bloglines, varav de allra flesta är från aktiva bloggar. På det sättet skannar jag av ett hundratal bloggar om dagen.

    6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

    Drygt 90 procent politiska bloggar, 5-7 procent teknik- eller medierelaterade bloggar, resten personliga.

    7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

    En relativt ny favorit är Mia på Basin City blues.

    8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

    Den jag nästan alltid håller med är Erik Laakso med bloggen På uppstuds.

    9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

    Min allra närmaste tycker att jag nog ägnar detta lite för mycket tid och engagemang. Och hon har nog rätt.

    10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

    Det har jag faktiskt aldrig frågat eller hört någon säga något spontant om, men det gör de nog.

    11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

    Jag bestämde mig ganska tidigt för var den gränsen gick och jag har inte haft någon anledning att revidera det. Det enda undantag jag egentligen gjort är att jag nämnt min lillebror, men först efter det att han börjat skriva kommentarer på min blogg i eget namn – och med vårt ovanliga efternamn så fanns det ingen anledning att hymla om släktskapet.

    12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

    Min familj, men se undantaget ovan. Skälet är helt enkelt att de har sina liv och ska inte behöva förekomma på webben bara för att jag väljer att skriva här. Jag skriver heller aldrig om mitt jobb, eftersom jag inte har betalt för att blogga och inte vill att det ens ska misstänkas att jag bloggar på uppdrag av någon.

    13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

    I viss utsträckning; jag gillar att få feedback på det jag skriver och tycker.

    14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

    Någorlunda, om han eller hon skriver ärligt. Det är ju trots allt fullt möjligt att skapa sig helt nya/falska personligheter på webben via en blogg om man så önskar.

    15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

    Flera gånger, och det är nästan alltid kul och intressant. I november 2005 trampade jag dock i klaveret när jag för första gången mötte Karolina ”Glamourprinsessan” Lassbo. Läs gärna kommentarerna efter den bloggposten, länkarna till andras skriverier om detta – och om mig, samt inte minst Karolinas egna ord om min missbedömning.

    16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

    Nej.

    17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

    Nej, inte sårad. Förbannad har jag dock blivit ibland. Framför allt när människor inte accepterar att det är jag och ingen annan som bestämmer vilka etiketter det är okej att sätta på mig. Men när jag utan framgång upprepat detta en mängd gånger så kände jag mig till slut tvungen att frångå mina tidigare principer om att låta människor skriva i stort sätt vad som helst i kommentarerna till mina blogginlägg, och har nu infört kommentarsregler.

    18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

    Inget jag kan dra mig till minnes nu, men det har jag säkert.

    19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

    Det handlar väl om hur mycket man själv investerar i det, men för min egen del så är det ju uppenbarligen ganska tidskrävande och beroendeframkallande. Och jag hoppas att jag aldrig behöver ställas inför valet mellan att fortsätta blogga eller att till exempel ta ett jobb jag gärna skulle vilja ha.

    20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

    Jag hoppas verkligen att bloggandet har förändrats om två år. Inte för att det är något större fel på bloggandet (i den mån man nu kan generalisera om det) i dag, men tekniken utvecklas ju ständigt och vi kommer säkerligen ha nya kommunikationskanaler som lockar då. För min egen del planerar jag att fortsätta så länge det känns kul och ger mig något tillbaks. Men jag är inte alls främmande för att byta plattform när det uppstår någon som känns bättre.

    21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

    Med hänvisning till vad jag skrev ovan så tror jag att all teknikutveckling och former för kommunikation påverkar vår kultur. E-post och internet var revolutioner, liksom BBS:er, mejlinglistor och diskussionsforum på nätet. Det finns ingen anledning att tro att utvecklingen skulle ha nått sin fulländning nu.

    22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

    Det har gett mig otroligt mycket rolig och intressant feedback från mängder av kloka människor, och en hel del galningar. Det har gett mig chansen att få komma ut och föreläsa om bloggande och andra former av opinionsbildning på nätet för SSU:are, gymnasieelever och många andra. Det har dessutom inneburit att jag fått lära känna många nya intressanta människor. Och sist men inte minst så har det öppnat dörrarna för mig att då och då få sitta med i tv-debatter och andra mediala sammanhang.

    23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

    En ökad insikt om hur andra människor resonerar; många nyttiga lärdomar och kunskaper. Samt förstås mängder av nya bekantskaper.

    24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

    Nej tack. Alla som känner sig manade får dock gärna kommentera detta, eller skriva egna enkätsvar på sina egna bloggar.

    Andra skriver intressant om , , .

    S-forum för framtidsdebatt

    [UPPDATERAD] Socialdemokratiska studentförbundet ger ut en utmärkt tidning kallad Libertas (som jag tidigare hyllat här). Utgivningen sker dock ganska oregelbundet. I går fick jag nummer 1/2007 i brevlådan, och numret har underrubriken ”I backspegeln”.

    På studentförbundets webbplats finns en särskild avdelning för Libertas där man kan läsa en del gamla artiklar publicerade i tidningen (den senast inlagda är en ledare daterad 2005-10-25). På sista sidan i det nya numret utlovas att debatten fortsätter på Libertas blogg, men det enda jag hittar där är ett löfte daterat 3 oktober 2006 om att här ”kommer Libertas artiklar att publiceras och diskuteras”. Jag tror det när jag ser det.

    Nåja. Ni som ändå får tag på en pappersutgåva av Libertas kan skatta er lyckliga; här finns mycket läs- och tänkvärt. Men än så länge så tycks vi få förlita oss på enskilda artikelförfattare som Joel Malmqvist, Claes Nordmark och Marta Axner och deras privata bloggar för att hitta några av bidrag till den socialdemokratiska framtidsdebatten som publicerats i Libertas.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, december 29, 2006

    Uppmärksammad s-eftervalsdebatt

    I går pikade jag Svenska Dagbladet för att man inte hade med några bloggare i sitt urval av elittyckare som fick kommentera det gångna året. Jag fick snabbt svar på tal.

    På ledarsidan uppmärksammar i dag Kristian Karlsson den socialdemokratiska eftervalsdebatt som inleddes med ett inlägg av Erik Laakso och som i sin tur kommenterats av bland andra Peter Karlberg, Kulturbloggen och Jordränta.

    Kul! Nu får vi bara hoppas att SvD-artikeln bidrar till att sprida debatten även utanför den något snäva bloggosfären, och att fler socialdemokrater tar chansen att faktiskt diskutera politik och inte bara potentiella partiledare.

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, december 28, 2006

    Tyckareliten

    Svenska Dagbladet har låtit ”några av Sveriges främsta åsiktsmaskiner” ge sin bild av det gångna året och även lämna in ett och annat önskemål inför 2007. Inget märkligt med det; det är den typen av artiklar som brukar fylla sidorna i tidningarna så här några dagar innan nyårsafton.

    Det som är lite anmärkningsvärt är urvalet av tyckare SvD väljer att prata med: Sverker Åström, Zanyar Adami, Maria Abrahamsson, Göran Greider, Ebba von Sydow och Amelia Adamo.

    Det är väl i och för sig i någon mening ett genomtänkt urval med en böggubbe, en ung blattekille, en tidningskvinna, en tidningsgubbe, en svennetjej och en halvblattetant. Men hade det inte känts liiite mer 2006 att ta med en eller två bloggare i samlingen? En Karolina Lassbo? En Jinge? Eller en Per Gudmundson?

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, december 27, 2006

    Dagens citat

    För tio år sedan var hon den enda parti­ledarkandidaten. Nu tror jag att hon är den bästa.
    Lena Askling i Aftonbladet om Mona Sahlin.

    Läs även vad andra skriver om .

    En klassisk politik för framtiden

    Jag hade tänkt, så här under julledigheten, att skriva något klokt om min syn på socialdemokratisk ideologi och politik. Men jag har inte riktigt haft tid och ork.

    I dag ser jag dock att jobbet redan gjorts; Erik Laakso har skrivit ett väldigt intressant och tänkvärt inlägg om en socialdemokrati för det 21:a århundradet. Laakso konstaterar bland annat att utgångspunkten för socialdemokratisk politik är kampen mot ”orättvisor som beror av socioekonomiska klyftor vilket leder till att alla människor inte kan komma till sin rätt och nå sin fulla potential”. I dag bör, menar Laakso, denna kamp föras genom att ”stärka det civila samhället så att de fackligt knutna försäkringssystemen bär sig själva, endast gäller medlemmar och inte är beroende av skattemedel”. Vi behöver därför mejsla ut en socialdemokratisk väg till ett äkta och fungerande kooperativt agerande igen, så som det började för länge sedan.

    Erik Laakso slår också fast att vi måste ha ”en solid plan för full sysselsättning och låg arbetslöshet”. Denna plan måste omfatta småföretag likväl som stora företag; socialdemokraterna ”borde vara ett parti för småföretagarna likväl som vi är ett parti för andra som sliter ont i samhällsbyggandet”. Men det måste också stå klart, ”utom allt rimligt tvivel”, att socialdemokraterna är de som genom fördelningspolitik och solidariskt välfärdssystem försvarar och tar ansvar för dem som inte lyckas komma in på arbetsmarknaden, som inte lyckas reda ut sina liv utan stöd från det omgivande samhället, vars barn inte orkar ta sig igenom skola eller barnomsorg utan att fara illa och bli stigmatiserade.

    Det är som sagt många bra idéer Erik Laakso framför. Idéer som jag hoppas får vidare spridning inom socialdemokratin, och som Mona Sahlin – eller vem det nu blir som tar över som parti- och oppositionsledare – tar till sig av.

    Socialdemokratin behöver ingen extreme make over à la Reinfeldts nya moderater. Våra klassiska idéer och värderingar håller – men det är hög tid att låta dem få genomslag i retoriken och politiken.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, december 25, 2006

    Socialdemokratin kan. Bättre.

    Det är sällan jag instämmer med ledarskribenter i Expressen, men i dag var det svårt att låta bli. Ledaren tar sin utgångspunkt i att det i dag är 100 dagar sedan socialdemokraterna förlorade valet och Göran Persson förklarade att han inte är rätt person att leda partiet mot en ny tid.

    100 dagar är den tid som för nytillträdda regeringar beskrivs som avgörande för resten av mandatperioden. Då bestäms tonen, riktningen och vilka personer som ska leda regeringsarbetet. För oppositionen, påpekas det helt korrekt i Expressen, finns inte samma ödesmättade brådska. Men dessvärre kan vi under hösten ha fått en fingervisning om vad som väntar.

    I stället för en debatt om vilka lärdomar vi inom socialdemokratin bör dra av valresultatet; om partiets och politikens framtid så har hösten ägnats åt en mycket märklig efterträdardiskussion. ”Personfrågan har blivit allt, politiken ingenting, den får vänta tills den nye ordföranden är på plats och då är det egentligen för sent” skriver Expressen – och det är lätt att instämma.

    Jag påminns om ett av de bästa bidragen till den socialdemokratiska eftervalsdebatten jag läst; det som SSU bidrog med. I detta konstaterades att ”Det enda vi hör är olika teorier om vilka som egentligen kandiderar till partiledarposten” och att ”Förnyelsen av socialdemokraterna handlar om mer än ett partiledarbyte”.

    Jag hoppas fortfarande att denna diskussion får tillräckligt utrymme de månader som återstår innan den extra partikongress då socialdemokraternas nya ledare ska väljas. Efter detta vidtar nämligen – förhoppningsvis – ett aktivt och konstruktivt oppositionsarbete, för att möjliggöra en socialdemokratisk valseger 2010. Men utan ett ordentligt förarbete så lär vi redan nu få sikta in oss på 2014 i stället.

    Andra skriver intressant om , , .

    lördag, december 23, 2006

    Lite julmys, typ

    Inspirerad av Kulturbloggen tänkte jag ta och lägga upp lite julmusik här på bloggen. Och med julmusik avses här musik vars titlar eller texter har någon form av anknytning till julhelgen. Here goes:

    Först ut är John Lennon och Yoko Onos klassiska Happy Xmas (War is over). Den här videoversionen gjordes till re-releasen 2003, men låten är egentligen en del av Lennons protester mot Vietnamnkriget.


    Nästa låt är Fairytale of New York med The Pogues tillsammans med Kirsty MacColl. En riktig brottarhit som fortfarande spelas på radio och i varuhusen under julstressen, trots den synnerligen sorgliga texten.


    Sist ut är David Bowie och Bing Crosbys fantastiska duettversion av Little Drummer Boy, bland de vackraste jullåtar jag vet.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, december 22, 2006

    Skitsnacket om Mona Sahlin

    Enn Kokk är dessvärre inte ensam om att nu snacka skit om Mona Sahlin. Den eviga skitsnackaren Lotta Gröning drar också hon sitt strå till stacken och skriver att Sahlin ”är grund och inte tillräckligt kompetent”. Gröning tycker att socialdemokratin ”behöver en ny kraft, inte en av de gamla rävarna” – men antyder förstås inte vem det i så fall skulle vara.

    Kokks förklenande uttalanden om Mona Sahlin har bland annat fått Per Tenggren att reagera. Han skriver att Enn Kokk kan nog ”med viss sannolikhet säga att vi är alla slarvrar”, och ställer sig frågan ”vem som passerar Enns ideologiska nålsöga”. Messing? Nuder? Någon annan? Tenggren tycker att Mona Sahlin ”har en god ideologisk känsla och framför allt en osedvanligt god kommunikativ förmåga”.

    Det finns lyckligtvis även andra som står upp emot skitsnacket. Åsa Westlund är en av dem. Hon skriver bland annat att Mona Sahlin ”bottnar djupt i den socialdemokratiska idétraditionen”, ”alltid går direkt på det som är ideologiskt intressant”, samt är ”en av de socialdemokratiska företrädare som tydligt utvecklat den socialdemokratiska ideologin i Sverige genom att bredda vår klassanalys”. Westlunds slutsats är att Sahlin ”har bäst och tyngst meriter av alla kandidater till partiledarposten”.

    Till sist rekommenderar jag Maryam Yazdanfars personliga, men övertygande, plädering för Mona Sahlin som partiledare.

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, december 21, 2006

    Snabba tidningsjournalister

    I dag, två månader efter Enn Kokks så omskrivna blogginlägg om Mona Sahlin, har Aftonbladet vaknat till och bevärdigat det en artikel. Självklart under rubriken ”hattattack”.

    Och självklart levererar Lena Mellin en analys om det hela också.

    Det har skrivits mängder av kommentarer om Enn Kokks sågning av Mona Sahlin i bloggosfären. Nu först når detta de traditionella medierna.

    Vem var det nu som parasiterade på vem?

    Andra skriver intressant om , , .

    Det nya Kina

    Jag har här på bloggen skrivit en del om mina intryck efter en spännande resa till Kina. Detta har nu även resulterat i krönika som finns att läsa i det senaste numret av tidningen Broderskap.

    Andra skriver om , , .

    Vänstersekten

    Det är förstås inte min sak som socialdemokrat att ha några synpunkter på andra partiers inre liv. Men det är ändå lite oroväckande att en så färgstark person som Tasso Stafilidis lämnar vänsterpartiet, och säger att partiet ”blivit en liten sekt” där de som kallar sig kommunister styr.

    Tasso Stafilidis har länge varit vänsterpartiets talesman i HBT-frågor och tillhört de oppositionella i föreningen Vägval vänster. Rimligen har Stafilidis varit en tillgång för partiet, och var riksdagsledamot mellan 1998-2006. Han siktade på en tredje period i riksdagen, men fanns inte med bland de 35 namnen på förslaget till valsedel för Stockholms stad och län. Senare flyttade dock partiets valkonferens upp honom till en 13:e plats. Till SvD säger Stafilidis att han inte kan tolka det som något annat än att valberedningen och ledningen för distriktet inte ville ha med honom att göra.

    Det låter onekligen märkligt, men att allt inte står rätt till i vänsterpartiet har det ju kommit flera signaler om på sistone.

    Att Tasso Stafilidis kan fortsätta spela en viktig roll i det samhällsförändrande arbetet hyser jag inga tvivel om. Mer oroad blir jag över vilken väg vänsterpartiet kommer att välja för att undvika att åka ur riksdagen nästa gång.

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, december 20, 2006

    Bra av Sahlin om hedersvåld

    Socialdemokraternas gruppledare och vice ordförande i socialutskottet Mona Sahlin vilar inte på hanen när det gäller att profilera sig och ta politiska initiativ. Häromdagen publicerade Göteborgs-Posten en debattartikel av henne, riksdagskollegan Luciano Astudillo samt Qaisar Mahmood (den senare tidigare huvudsekreterare i den integrationspolitiska kommittén, som jag skrivit om förr) om så kallat hedersrelaterat våld.

    Initiativet är lovvärt. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) har tidigare visat ett starkt – om än ibland något missriktat – engagemang för dessa frågor, men har sedan hon tillträdde som statsråd fortfarande en del kvar att bevisa i fråga om verkningsfulla åtgärder. Bland Sabunis insatser hittills märks bland annat nedläggningen av den tidigare nämnda integrationspolitiska kommittén, utnämningen av sin partivän Maria Leissner till ordförande i delegationen för romska frågor, samt backandet från sin tidigare uppfattning om att alla flickor borde genomgå obligatoriska gynekologiska undersökningar för att kunna spåra/motverka könsstympning.

    Okej, jag är orättvis. Självklart har Nyamko Sabuni gjort mer än så. Men exemplen känns ändå oroväckande. Mona Sahlin och de andra undertecknarna av artikeln i GP upplyser om att Sabuni som en åtgärd mot hedersvåldet ”avser att omorganisera tjänstemännen i sitt departement”. Vilket kanske kan vara bra, men som artikelförfattarna påpekar så är ”förtrycket och våldet /.../ så omfattande och komplext att det kräver mer än att skicka frågan mellan olika tjänstemän i regeringskansliet”.

    I alla händelser är det tydligt att Mona Sahlin inte backar från komplicerade frågor, och markerar genom handling att hon är en av socialdemokratins tuffaste företrädare.

    Andra skriver intressant om , , .

    Den danska tryggheten

    Jag har tidigare skrivit om den danska arbetsmarknadsmodellen flexicurity, en modell som såväl fackliga representanter som socialdemokrater i Sverige argumenterat för att även vi borde pröva. I det senaste numret av SSU:s tidning Frihet (ej på nätet) ägnas frågan en intressant artikel.

    Reportaget i sig är hyfsat balanserat och belyser såväl systemets fördelar som nackdelar. Man tar också upp invändningarna som handlar om att den låga danska ungdomsarbetslösheten kanske inte alls beror på flexicuritymodellen, utan att landet under lång tid haft en väldigt god ekonomi.

    Det som drar ned betyget när det gäller objektivitet är valet av personer som i anslutning till artikeln får uttala sig. Först är det Ingemar Göransson, utredare på LO, som säger att med flexicurity blir det ”som på 1800-talet” och att ”alla kommer att gå runt att vara rädda”. Och rimligtvis väger hans ord tungt i sammanhanget, givet tidningens läsekrets.

    I synnerhet jämfört med den andre som valts ut att kommentera flexicurity: Timbros programansvarige Johnny Munkhammar. Nu är dock inte Munkhammar helt positiv till det danska systemet. Det bygger nämligen på en kombination av flexibilitet och trygghet; med satsningar på utbildning, utbyggd a-kassa samt minskad anställningstrygghet. Munkhammar vill inte ha några höga ersättningar. Han menar att i länder med hög ersättning till arbetslösa ”finns ingen drivkraft att jobba”.

    Själv tror jag att både Ingemar Göransson och Johnny Munkhammar har fel. Även Göranssons egen chef, Wanja Lundby-Wedin, har sagt att flexicurity är bra (vilket också nämns i Frihet-artikeln). Modellen får även stöd från TCO:s Sture Nordh. Därmed inte sagt att det danska systemet är perfekt i alla led, men vi borde åtminstone vara beredda att diskutera det seriöst och kanske hitta en svensk variant som ger positiva effekter i form av jobb åt fler – och som accepteras av såväl arbetsgivare som löntagarkollektivet.

    Andra skriver intressant om , , .

    Viktigt med forum för debatt

    Enligt en notis i Dagens Nyheter (ej på nätet) så ska SSU tillfälligt ha stängt sitt diskussionsforum på nätet. Det lät oroväckande. Inte minst i den situation som SSU nu befinner sig i så verkar behovet av ett forum där SSU:are kan prata av sig och diskutera planer för framtiden, vara stort.

    Men efter att kollat saken själv så verkar det som att SSU numera har två diskussionsforum, varav den ena – Community – presenteras som ”en samlingsplats för alla SSU-medlemmar” och är alltjämt aktiv. Dessutom har man något kallat SSU Debatt där ”Övriga personer är välkomna att registrera sig”. Det är SSU Debatt som nu tar ”en tillfällig paus”.

    Andra skriver intressant om , , .

    tisdag, december 19, 2006

    Jag är socialdemokrat

    Få saker irriterar mig mer bland de kommentarer jag får på mina blogginlägg än den tvångsmässiga politiska etikettering vissa människor ägnar sig åt. Jag accepterar bara de politiska etiketter jag själv väljer. Punkt. Försök att placera mig fack jag inte själv valt eller uppmaningar om att jag borde byta parti går fetbort. Detta framgår också av de kommentarsregler jag efter en hel del vånda införde i november.

    För mig känns det inte relevant att ytterligare definiera mig politiskt än som socialdemokrat. Jag är inte socialist, socialliberal eller något annat. Jag är helt enkelt socialdemokrat. Vad andra uppfattar mig som är en annan sak, och det kan jag självklart inte råda över. Men jag betackar mig från den typen av etiketter här på min blogg.

    Ulvskog dålig förlorare?

    Med Margot Wallström definitivt och Carin Jämtin med största sannolikhet ute ur ekvationen om vem som tar över som partiledare efter Göran Persson, förefaller manegen krattad för Mona Sahlin. Gott så, då finns det kanske äntligen utrymme att diskutera socialdemokratisk politik – något som rimligen borde ha föregått partiledarspekulationerna.

    Möjligen försöker partisekreterare Marita Ulvskog dra sitt strå till den stacken när hon i dag sticker ut huvudet i debatten om den pågående grundlagsöversynen, och kräver en återgång till treåriga mandatperioder. Möjligen, eller så är hon bara en dålig förlorare.

    På socialdemokraternas webbplats kan man under avsnittet ”Vår politik” hitta följande formulering under området Demokrati: ”Allmänna val är det yttersta uttrycket för att vi lever i en demokratisk stat. Högt valdeltagande utgör därför en central del i socialdemokraternas demokratiarbete.”

    Enligt Valmyndigheten så var valdeltagandet 2006 81,99 procent, vilket är en ökning med 1,88 procent jämfört med 2002 då det låg på 80,11 procent. Tittar man däremot tillbaks på SCB:s statistik framgår att valdeltagandet sjönk märkbart från 1994 (då förändringen från treåriga till dagens fyråriga mandatperioder trädde i kraft) fram till 2002. Det hade då dock föregåtts av en viss uppgång efter ett större ras mellan 1985 och 1998.

    Vad ska man då dra för slutsatser av detta? Jo, att valdeltagande – och därmed demokratin – inte förefaller stå och falla med längden på mandatperioderna.

    Marita Ulvskog, som alltså själv är ledamot av grundlagsutredningen, menar dock att de fyraåriga mandatperioderna bör vara en ”parentes”. Till SvD säger hon att dagens mandatperioder ”leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta”.

    Att socialdemokraterna ändå var med och fattade beslutet – efter partiledaröverläggningar – hösten 1993, menar Ulvskog skedde ”i nära anslutning till ett krispaket när vi hade 500 procents ränta” och att ”det var väl ett och annat i de där krisuppgörelserna som säkert var sådant som vi gick med på som vi inte gillade”.

    Och visst kan det vara så. Eller så var man nöjd med mandatperiodernas längd så länge socialdemokraterna kunde regera och få ordentlig tid på sig att låta sin politik få verkan. Men när de borgerliga nu fått chansen så verkar plötsligt inte fyra år så lockande längre.

    * * *

    Via Gudmundson ser jag att Marita Ulvskog är intervjuad i partitidningen AiP. I intervjun säger hon bland annat att Tsunamikatastrofen var ”en viktig förklaring” till valresultatet – liksom det på denna det följande mediedrevet. Hon säger också att det är väldigt noga att markera att ”partisekreteraren är kongressvald och om man har tagit på sig ett uppdrag ska det skötas”. Och när det skakar till i partiet, vilket det gör när man förlorar ett val, så måste det finnas ”en kraft som håller ihop partiet”.

    Och det kan man väl hålla med om. Själv tycker jag dock att tiden är mogen för en ny kraft också på partisekreterarposten. Socialdemokratin behöver en helt ny ledning för att med trovärdighet kunna kommunicera politisk förändring till partimedlemmar och väljare.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, december 18, 2006

    Sådana som jag finns inte

    I helgen publicerade Dagens Nyheter en genomgång av hur privatekonomin för olika slags hushåll påverkas nästa år när den borgerliga regeringens politik börjar ge genomslag. Bland annat spåddes pensionärer och egna företagare bli förlorare.

    Förlorare sägs också vara svårt sjuka långtidssjukskrivna som sannolikt får ökade utgifter form av höjd avgift till a-kassan och i vissa fall sänkt ersättning.

    Inget av detta är dock egentligen några nyheter utan har framförts från flera håll tidigare. Bra jobbat, alla ni som röstade borgerligt...

    Det som däremot förvånade mig en smula när jag läste DN-artiklarna var de exempel på hushåll som tidningen hade låtit Swedbanks institut för privatekonomi räkna på. De typiska exemplen var tvåbarnsfamiljen i lägenhet, tvåbarnsfamiljen i radhus, enpersonshushållet, ensamstående mamman, ensamstående underhållsföräldern (en pappa, får vi väl anta), garantipensionären samt pensionärsparet. Okej, saknas inte något här? Vad hände med alla dinkysar?

    DINKY är en förkortning som slog igenom på 1980-talet och står för dual (eller double) income, no kids yet. I USA används fortfarande förkortningen DINK, alltså utan y:et på slutet, och refererar ofta till homosexuella par med relativt hög inkomst och utbildning, som ofta och gärna åker utomlands på semester och som konsumerar mycket.

    Inte minst i storstäder, världen över, blir homo- och heterosexuella DINK-relationer allt vanligare. Enligt SCB är det inte känt hur stor andel av befolkningen som på olika grunder valt att inte skaffa barn. Klart är dock att såväl kvinnor som män i dag skjuter allt längre på barnafödandet. År 2004 var den genomsnittliga förstagångsmamman 29 år. För 30 år sedan var hon c:a 5 år yngre, 23,5 år. I SCB:s senaste befolkningsprognos antar man att andelen barnlösa kvinnor i framtiden kommer att vara omkring 16 procent. Någon prognos för andelen barnlösa män har jag inte hittat.

    För en tid sedan diskuterades det i SVT-programmet Argument att det i regeringen inte fanns någon som bevakar singlarnas intressen, och frågan ställdes om vi kanske behöver en singelminister. Själv tror jag inte att nya ministerposter är nödvändiga för att tillgodose intressena hos alla tänkbara familjekonstellationer. Däremot vore det förstås önskvärt att begreppet familj slutade vara liktydigt med en mamma, en pappa och ett ospecificerat antal barn.

    Andra skriver intressant om , , .

    Bloggkrig på flera fronter

    (Varning för metabloggning.)

    Det började som en skakning på nedre däck. Eller kanske snarare som ett blogginlägg från mig om en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik.

    Detta fick Clausewitz på bloggen Jordränta att replikera, på vilket jag sedan svarade. Men det visade sig bara vara början.

    Clausewitz skrev raskt en ny replik, och fick nu även eldunderstöd från bloggen Kulturella fåror. Allt detta har även kommenterats av Freddi på bloggen Dyslesbisk, samt av K på Mat och politik. (Några fler? Fyll på med länkar i kommentarsfältet.)

    I grunden handlar diskussionen alltså om arbetsmarknadspolitik och hur den bör bedrivas. Men mycket annat dras förstås in i karusellen. En nyckelfråga i sammanhanget har blivit om de förslag på området jag framfört kan sägas vara socialdemokratiska eller inte. Själv skulle jag nog hävda att jag – med drygt 20 år inom socialdemokratin bakom mig – har ett visst tolkningsföreträde i frågan, åtminstone i förhållande till dem som inte är socialdemokrater.

    Clausewitz påstår dock, från sitt utanförperspektiv, att ”någon fast socialdemokratisk ideologi existerar inte” och att liberalism och socialism ”slåss om problemformuleringsinitiativet i socialdemokratin”.

    Å fan.

    På förekommen anledning så skulle jag vilja påstå att det i Sverige finns tre sätt att vara socialdemokrat på. 1) Man sympatiserar med den socialdemokratiska politiken. 2) Man röstar på Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. 3) Man är medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

    Det torde vara fullt möjligt att vara sosse på endast ett eller två av dessa sätt, i princip i vilken kombination som helst. Själv uppfyller jag alla tre kriterierna. Men om man varken sympatiserar med s-politiken, röstar på socialdemokraterna eller är medlem i partiet – då kan man knappast kalla sig sosse. Åtminstone inte med någon större trovärdighet.

    Och om man som en annan av Clausewitz eldunderstödjare, Redundans, påstår sig vara både ”övertygad socialdemokrat och kommunist” – ja, då hamnar vi liksom i en helt annan verklighetsdimension.

    Därmed inte sagt att man inte får kritisera socialdemokratin eller de åsikter enskilda medlemmar/företrädare uttrycker. Men att som utomstående hävda att en socialdemokrat (enligt ett eller flera av ovan nämnda kriterier) inte skulle vara det, eller uttrycka sig som en – det är helt enkelt inte trovärdigt.

    Jag tror inte att det är någon större vits att fortsätta diskussionen, åtminstone inte med de anonyma figurer jag nämnt här. Vi lär ändå inte bli överens.

    De förslag som jag har framfört kan man ha massor av synpunkter på. Själv ser jag dem som ett bidrag till den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Och inom den socialdemokrati jag är en del av har vi så pass högt i tak så att även uppfattningar som mina ryms.

    Andra skriver intressant om , , .

    söndag, december 17, 2006

    Att välja döden

    Det känns lite märkligt att posta det här inlägget direkt efter ett som kanske inte var så himla seriöst. Samtidigt är ju livet så; en fantastisk blandning av humor och allvar, skratt och tårar.

    Jag läste ett otroligt bra och gripande reportage i Svenska Dagbladet i dag. Det finns att läsa på nätet också, där man även kan se fler bilder och höra reportern berätta. Reportaget handlar om Laholmsprofilen Mats Persson, även känd som Krysset, eller X:et. 1988 fick Mats Persson diagnosen MS. Han valde att inte låta sjukdomen ta ifrån honom det sista av hans värdighet, utan reste till den så kallade självmordskliniken Dignitas i Schweiz.

    Med sig på resan hade han SvD-reportern Fredric Karén och fotografen Björn Larsson Rosvall. Mats ”Krysset” Persson och Fredric Karén hade varit barndomskamrater, och Krysset ville ha med sig honom för att dokumentera sin sista resa. Krysset såg det som ett inlägg i den hetare debatten om aktiv dödshjälp: ”Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö”, som han själv uttryckte det.

    Jag ska inte ens försöka återge mer av berättelsen än så – läs den själva i stället. Det är verkligen en otroligt gripande historia.

    För mig personligen förändrade inte reportaget min uppfattning i sakfrågan, utan bara förstärkte den. För mig är det självklart att svårt sjuka människor som är klara nog i huvudet att fatta egna beslut måste få ha rätten att avgöra om de vill fortsätta leva eller ej, och jag tycker att sjukvården bör finnas till för att kunna assistera människor som fattat beslutet att dö.

    Läs mer om argumenten för detta hos föreningen Rätten till vår död.

    Andra skriver intressant om , , .

    Robots in disguise

    Min käre, men lite snåle, lillebror skickade mig ett julklappstips som han ”i brist på en alltför stor julklappsbudget” uppmanade mig att köpa själv:

    Optimus Reinfeldt and the rest of the guys fighting the evil doers of the world!Och givet att jag tidigare jämfört finansminister Borg med en Borg, så känns lillebrors tips helt följdriktigt.

    Beställ tröjan här!

    Andra skriver om , , .

    lördag, december 16, 2006

    Svar på svar på tal

    Bloggaren Clausewitz (antagligen inte identisk med den här liraren) har på bloggen Jordränta författat en slags replik på det inlägg jag skrev häromdagen om en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik.

    Jag skriver ”en slags replik”, eftersom den tillskriver mig åsikter jag inte har och spekulerar villt om mig och mina motiv. Bland annat påstås att mitt perspektiv ”är den socialliberala statsvetarens, okunnig (eller i förnekelse) om de sociala krafter som ligger bakom hur arbetsmarknaden fungerar”. Vidare påstås att jag ”köper det krismedvetande som i grunden är borgarnas skapelse”.

    Var ska jag börja? Kanske med att konstatera att jag varken är socialliberal eller statsvetare. Jag är socialdemokrat och har varit socialdemokratin trogen i drygt tjugo år. Visserligen har jag läst några poäng statsvetenskap på universitet, men det gör mig knappast till akademiker.

    Jag tror mig dock ha något hum om hur arbetsmarknaden fungerar, baserat på egna observationer av politiken och dess utfall under ett antal år – samt naturligtvis mina egna erfarenheter av arbetsmarknaden och trovärdiga vittnesmål från andra.

    Clausewitz sågar mina tankar om att om att göra vita, hushållsnära tjänster mer ekonomiskt tillgängliga för fler hushåll, och skriver att vi i stället borde utjämna löneskillnaderna och dra ner på arbetstiden.

    Själv tycker jag att löneskillnader inte är ett jätteproblem i sig, men att människor som utför likartade arbetsuppgifter på likvärdigt sätt självklart bör få ungefär lika mycket i lön. För mig är diskriminering på grund av kön, etnicitet eller andra irrelevanta saker fullständigt oacceptabelt. Det finns däremot, som jag ser det, inget egenvärde i att alla människor ska tjäna lika mycket.

    Och att minska arbetstiden kan förefalla vara ett sympatiskt mål, men den sjunkande produktionstakten i Sverige de senaste åren, den demografiska utvecklingen och den allt hårdare internationella konkurrensen, tyder nog tyvärr på att vi snarare bör vara beredda att jobba hårdare och längre för att kunna upprätthålla tillväxt och välstånd.

    Är det då så att jag därmed ”köper det krismedvetande som i grunden är borgarnas skapelse”; ett krismedvetande som ”målat upp arbetsmarknaden som rigid och alla tänkbara lösningar som ett flexibiliserande, en enda vägens politik”? Själv tycker jag förstås inte det. Det är långt ifrån bara borgare som tycker att arbetslösheten är alarmerande hög, och att vi måste se över politiken för att möjliggöra att fler människor kommer ut på arbetsmarknaden och kan bidra till samhällsutvecklingen. Däremot skiljer sig mina och andra socialdemokraters förslag till lösningar på avgörande punkter från de borgerliga idéerna. Detta tycks dock Clausewitz missa.

    Andra skriver intressant om , , .

    Rätt beslut av Anna Sjödin

    I dag meddelade Anna Sjödin sin avgång som SSU-ordförande via en debattartikel i Dagens Nyheter. Beslutet kom knappast som någon överraskning, och det var – mot bakgrund av att hovrätten beslutat att inte ta upp den fällande domen från tingsrätten, där hon dömdes för krogbråket i januari – det enda rätta att göra.

    Det faktum att flera SSU-distrikt krävt Anna Sjödins avgång sedan beskedet från hovrätten spelade rimligtvis även in i sammanhanget.

    Jag tvivlade redan från allra första början på den version av historien som vakterna på krogen berättade, att Anna Sjödin oprovocerad skulle ha attackerat en vakt bakifrån och kallat honom för svartskalle. Problemet var att hennes påstående om att hon inte var berusad klockan halv två på natten på Crazy Horse redan från början föreföll helt orimligt. Därmed undergrävdes trovärdigheten i hennes berättelse om överdrivet våld och sexistiska tillmälen från ordningsvakterna. Och hur det hela slutade rättsligt vet vi ju alla i dag.

    Nisha Besara skriver på sin blogg att Anna gör rätt, och att ”Eftersom hon anser sig oskyldigt dömd, så måste hon få sin sak prövad och sin oskuld bevisad” samt tillägger att det ”behöver hon inte göra som SSU-ordförande”.

    Maryam Yazdanfar skriver att hon tror på Annas version av vad som hände den där olycksaliga krognatten på Crazy Horse, men att situationen gör det omöjligt för henne att sitta kvar; ”Det går inte att ta fighten och samtidigt försöka driva politik”.

    Jag avslutar med några kloka ord från Stig-Björn Ljunggren:
    Tänk om Anna Sjödin varit full och dum på krogen.
    Tänk om det händer även i de bästa av familjer ibland.
    Tänk om hennes kompis blivit illa behandlat av några krogvakter.
    Tänk om hennes humör runnit över eftersom hon inte tål orättvisor.
    Tänk om hon inte är så taktisk och eftertänksam när hon tagit ett par glas (som vi andra är, naturligtvis)
    Tänk om hon blivit mörbultad av vakterna därför att hon varit en uppkäftig tjej.
    Tänk om vakterna upptäckt att detta inte är en vanlig svennehora som börjar lipa utan slår tillbaka, en jävla Brynhilde som tar för sig.
    Tänk om slagsmålet därför urartar och det blir svart i skallen på såväl Sjödin som vakterna.
    Tänk om vakterna 9 gånger tidigare varit med om att slåss med en riktig idiot men den här gången faktiskt möter någon som har rätten på sin sida.
    Tänk om det hon sägs ha sagt är sådant hon har sagt men inte minns, eller om det hon sägs ha sagt är sådant hon inte sagt men vakterna säger hon sagt eftersom det stärker deras historia.


    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, december 15, 2006

    En ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik

    (Varning för lååångt inlägg, som delvis upprepar vad jag skrivit tidigare.)

    Jag hade väntat mig starkare reaktioner på min bloggpost om varför jag inte deltog i gårdagens demonstrationer mot regeringens a-kasseförslag. I stället har jag fått lovord från flera håll (bland annat här och här).

    Kanske börjar insikten sjunka in om att vi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen verkligen bör ta oss en rejäl funderare över vad i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som lockade väljarna, och om det finns brister i vår egen politik som vi kan justera.

    Inför denna funderare så vill jag gärna dra mitt eget strå till stacken om hur en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik skulle kunna se ut. Jag är nämligen övertygad om att socialdemokratin förlorade valet för att vi inte kunde övertyga väljarna att vi – sant eller falskt – hade en politik för jobb och tillväxt. Vi kan inte 2010 än en gång gå till val på gamla meriter eller att skylla alla brister i samhället på tidigare borgerliga regeringar. Vi måste komma med något nytt – utan att för den skull göra avkall på våra värderingar.

    I valrörelsen var frågan om subventionerade så kallade hushållsnära tjänster en het fråga. Från framförallt borgerligt håll utmålades detta som en reform som skulle skapa mängder av nya jobb, och avlasta stressade familjer. Från vänster var motståndet mot förslaget starkt; det talades om ”pigjobb” och att det fanns viktigare saker att lägga skattemedel på.

    Själv ansåg jag – och anser fortfarande – att ur ett socialdemokratiskt perspektiv bör vara en prioriterad uppgift att minska mängden svartjobb och att ge utsatta grupper på arbetsmarknaden bättre villkor. Därför vore det bra om vita, hushållsnära tjänster kunde göras mer ekonomiskt tillgängliga för fler hushåll.

    Däremot så tror jag inte att ett skatteavdrag är den rätta vägen att gå. Det är ett omständligt system som förutsätter att privatpersoner ändå ligger ute med pengar, ända tills de kan göra avdrag för sina utlägg i deklarationen. Dessutom finns det en gränsdragningsproblematik om vad som ska räknas som hushållsnära tjänster och inte.

    I stället borde man vidga perspektivet och ta tillvara de kloka tankar som fanns i idén om grön skatteväxling. Genom att kraftigt sänka momsen eller arbetsgivaravgiften för hela tjänstesektorn och i stället höja skatter och avgifter för miljöfarlig industriproduktion och transporter, stimuleras efterfrågan på tjänstejobb och fler kan beredas arbetstillfällen.

    Ett annat förslag som har framförts av bland andra den tidigare socialdemokratiske partiledarkandidaten Jan Nygren samt s-bloggarna Erik Laakso och Joel Malmqvist, är den danska så kallade flexicuritymodellen. Tanken med flexicurity är att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna ska ha en stabil trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla.

    Detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen.

    På sin blogg berättar för övrigt Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz om en paneldebatt han lett efter presentationen av Carl Bennets rapport Framtidens näringsliv. En enligt Schultz helt enig panel, bestående av Wanja Lundby-Wedin (LO), Anna Ekström (Saco), Sture Nordh (TCO), Anders Igel (Telia) och Jan Johansson (Boliden), hade exakt samma syn på de förändringar som i rapporten påstods krävas inom den svenska arbetsmarknaden: Satsa på utbildning, tjänstesektorn, reformera skattesystemet och så den luddiga skrivningen ”förena ökad rörlighet med trygghet i förändring”.

    Pontus Schultz skriver att de fackliga ledarna satt och sa med en mun att ”visst, arbetsrätten behöver förändras och det har medlemmarna redan förstått. De vet att den enda tryggheten de kan få är att bolagen har större möjlighet till rörlig personalpolitik. Nu behöver vi ett nytt samhällskontrakt, ett nytt Saltsjöbadsavtal som utgångspunkt för de förändringarna”. I dag, sex månader senare, skriver Veckans Affärer (ej på nätet) att den fackliga rörelsen rustar för den största konfrontationen på decennier på arbetsmarknaden.

    Och det enda som egentligen förändrats är regeringsinnehavet och de borgerliga attackerna på a-kassan, slopande av tiotusentals utbildningsplatser, nedläggning av Arbetslivsinstitutet och en rad andra föreslagna åtgärder som – förstås – upplevs som oerhört provocerande. Samtidigt som höga vinster i näringslivet, höga utdelningar till ägarna och snabbt stigande ersättningsnivåer till direktörer har gett facket starka argument i den löneförhandling som stundar.

    Schultz spekulerar i att den svenska modellen kanske inte kan förändras under högkonjunktur, utan att det krävs en rejäl dipp för att trycket ska vara tillräckligt hårt så att alla parter kan förhandla utan att tappa ansiktet. Själv tror jag att det också måste till en socialdemokratisk regering.

    Arbete och välfärd är socialdemokratin viktigaste honnörsord, och vi vet att hög sysselsättning är nödvändigt för att trygga skatteintäkter till välfärden. Med dessa insikter som grund måste det vara vår skyldighet att våga ompröva tidigare lösningar och tänka nytt. Därför bör vi inom svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse ta oss en allvarlig funderare på hur vi ska utforma en arbetsmarknadspolitik för jobb, tillväxt och trygghet.

    Andra skriver intressant om , , .

    Hur mycket styr EU?

    I det senaste numret av tidningen Råd & Rön fanns en intressant artikel betitlad ”Lobbyister styr
    ditt liv” (tyvärr inte på nätet). Liknande påståenden har jag bloggat om tidigare.

    Artikeln i Råd & Rön fokuserar i hög grad på den lobbying som pågår gentemot de olika EU-institutionerna. Dock uttrycks det inte så i artikeln. I stället pratas det om vad som sker ”i EU” eller ”inom EU”, som om detta EU skulle vara något eget väsen helt skilt från vår svenska verklighet. Men faktum är ju att vi i Sverige varit en del av EU i drygt tio år.

    Ännu mer anmärkningsvärt är påståendet i artikeln om att i dag fattas ”runt 80 procent av de beslut som rör vår svenska vardag i EU”. Jag studsade till över denna uppgift, då den inte alls lät rimlig. Mer korrekt är, givet det jag skrev ovan, att det snarare är 100 procent, eftersom Sverige alltså är en del av EU. Alternativt så avses med ”EU” Europaparlamentet, EU-kommissionen och Ministerrådet. Men även då förfaller siffran orimlig. Av allt att döma så har inte svenska riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeledamöter fått 80 procent mindre att göra de senaste åren – snarare allt mer. Och om de inte bara agerar transportkompani åt någon form av EU-nivå, så tyder det på att uppgiften inte stämmer.

    Jag kontaktade journalisten Maria Nöjd som bad om ursäkt för det slarviga uttrycket EU och förklarade att hon hade avsett parlamentet. Hon berättade också att hon fått uppgiften 80 procent från flera håll, bland annat den internationella konsumentorganisationen Beuc och Sveriges Konsumentråd. Maria Nöjd tillstod att ”siffran är ungefärlig” och svår att exakt fastställa ”eftersom en del beslut ändå fattas på lokal nivå”.

    Jo, det kan vi nog konstatera att så är fallet.

    Jag gick vidare och mejlade Sveriges Konsumentråd och frågade om det stämmer att de använder sig av siffra 80 procent, och vad de i så fall baserar denna uppgift på. Jag har ännu inte fått något svar.

    Mina egna undersökningar tyder dock på att siffran härrör från ett uttalande från EU-kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors. Han ska någon gång på 90-talet ha sagt att i framtiden, när den inre marknaden är genomförd, kommer 80 procent av de beslut som fattas i de nationella parlamenten att egentligen fattas inom EU. Sannolikt var detta en oerhörd överdrift, möjligen baserad på federalistiskt önsketänkande. Siffran har dock levt vidare och kommit att bli en sanning.

    Den tidigare föredraganden i riksdagens finansutskott och konstitutionsutskott Hans Hegeland är fil.lic. i statskunskap och har skrivit en avhandling om riksdagens arbete med EU-frågor. Han var även riksdagens expert på förslaget till ny grundlag för EU. I en intervju i SVT:s Dokument Inifrån uppgav han att det var svårt att kvantifiera hur mycket makt som har ”flyttats från Sverige till EU” (ja, så löd frågan) sen vi gick med 1995, men att ungefär mellan 20 och 30 procent av de beslut som riksdagen fattade före 1995 nu fattas gemensamt på EU-nivå. Det är exempelvis mycket inom jordbruk och när det gäller den inre marknaden. Däremot beslutar riksdagen fortfarande inom områden som rör välfärdsstaten, hur höga ersättningsnivåer vi ska ha i socialförsäkringssystemen, hur mycket vi ska satsa på skola, vård och omsorg etc.

    Hegeland konstaterade också att EU-samarbetets budget omfattar ungefär en procent av BNP i EU, medan den svenska statsbudgeten omfattar c:a 40 procent. Det är därmed en väldigt begränsad budgetmakt som överlåtits till EU. Fördelningen av ekonomiska resurser beslutas i väldigt stor utsträckning fortfarande av riksdag, i kommuner och landsting.

    Uppgiften om att runt 80 procent av de beslut som rör vår svenska vardag i dag skulle fattas i EU, som alltså slås fast i förbigående i Råd & Rön, är alltså helt felaktig.

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, december 14, 2006

    Reagera, men inte demonstrera

    Jag deltog inte vid de stora protestaktioner som i dag anordnades mot regeringens a-kasseförslag. Tolv tusen andra lär dock ha gjort det, och en kvarts miljon sägs ha skrivit på namnlistor i protest.

    Själv tycker jag, som jag skrivit förr, att det är rimligt att reagera på de förändringar av a-kassan som den moderatledda regeringen genomför, men jag är ytterst tveksam till om demonstrationer är rätt väg att gå.

    Grunden för protesterna förefaller nämligen inte vara så mycket förändringarna i sig, som påståenden om att de borgerliga under valrörelsen ”mörkat” vad de tänkt göra om de vann valet. Och det stämmer helt enkelt inte. Borgarna var under valrörelsen väldigt tydliga med att de gick till val på att a-kassan (”bidrag” på moderatsvenska) skulle sänkas och andra incitament skulle till för att skapa jobb. Detta framgår tydligt i det så kallade Bankerydsdokumentet.

    Man kan – och bör – ha massor av synpunkter på den politiken, men det var den de gick till val på. Och vann med. Därför känns det för min del inte rätt att demonstrera mot att de nu genomför den politik de fått mandat för. I stället borde vi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ta en rejäl funderare över vad i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som lockade väljarna, och om det finns brister i vår egen politik som vi kan justera.

    Ser man till de senaste opinionssiffrorna så kan det förstås verka som att socialdemokratin gör allting rätt just nu. Det är i sig inte så förvånande, trots att vår avgående partiordförande knappt sets till sedan valet och vårt ungdomsförbund befinner sig i en allvarlig kris. Det som oroar är att vissa partivänner faktiskt verkar tro att en tillfällig opinionsuppgång för oppositionen några månader efter ett val faktisk har någon betydelse.

    Jag tycker alltså inte att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin nu stillatigande ska acceptera de kraftiga förändringar av arbetsmarknaden som regeringen nu genomdriver. Men jag vidhåller att demonstrationståg inte är den rätta vägen att gå.

    Andra skriver intressant om , , .

    Yttrandefrihetsivrare och förintelseförnekare

    I morse märkte jag att väldigt många besökare hittat till min blogg genom att googla efter Jan Bernhoff. Jag kände inte spontant igen namnet, men efter att rotat lite i arkivet så fann jag att jag tidigare nämnt honom som en av de tre svenskar som medverkade i en iransk utställning med karikatyrer på temat Förintelsen.

    Utställningen skedde efter att en iransk tidning ordnad en tävling där läsarna uppmanades att skicka in just sådana teckningar, som en protest mot de beryktade danska Muhammedkarikatyrerna. Utställningen i sades vara ett svar på att man i västvärlden får skriva ”vad som helst” om profeten Muhammed, medan ifrågasättande av Förintelsen kan medföra böter eller fängelse.

    Skälet till att människor nu börjat googla efter Bernhoff förefaller vara Svenska Dagbladets avslöjande om att han, som arbetar som lärare på Åsö gymnasium, nu medverkat i en konferens i Teheran och under rubriken ”Förintelsens demografi” argumenterat för att nazisternas folkmord på cirka 6 miljoner judar är en överdriven och påhittad siffra; snarare dog 300 000 menar Bernhoff.

    Bland andra så har Per Gudmundson uppmärksammat den här historien och citerar delar ur förordet till det anförande Bernhoff höll i Teheran. Av detta framgår att han fick lämna Lunds universitet efter att i sin d-uppsats framfört sina argument som påstods visa att uppgifterna om antalet massavrättade judar skulle vara betydligt överdrivet.

    Gudmundson tycker att det var ”helt rätt” att Bernhoff sparkades ut från universitetet, och anser att vi inte har någon anledning ”att betala skattepengar för Bernhoffs förvirrade antaganden”.

    Själv tycker jag att frågan är komplicerad. En del av yttrandefriheten är också den akademiska friheten att ifrågasätta vedertagna sanningar, oavsett hur stötande och absurt det kan låta. Jag kan naturligtvis inte yttra mig om kvaliteten på Jan Bernhoffs forskning uppsats, men jag hoppas att det var på det området han brast – inte att någon form av missriktad politisk korrekthet ledde till att han slängdes ut i kylan.

    Samtidigt är det synnerligen minerad mark jag ger mig ut på nu. Som jag konstaterat tidigare så finns det en tendens hos vissa tryck- och yttrandefrihetsivrare att glida från positionen där de försvarar även idioternas rätt att säga och skriva idiotier, till att försvara själva idiotierna. Historierevisionisten och Förintelseförnekaren David Irving är ett känt exempel på detta. Irving ansågs under en period vara den ledande brittiske historikern inom området andra världskriget, men han förlorade sitt anseende efter att ha lierat sig med högerextrema grupper och efter att ha beslagits med allvarliga – och uppenbart medvetna – faktafel i sina verk.

    Ska man då stängas av från universitetet och i praktiken få yrkesförbud för att man förnekar Förintelsen? Själv anser jag inte det. Då skapar vi bara martyrer som därmed riskerar att förvirra sig längre ut i konspirationsteoriernas träskmarker.

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, december 13, 2006

    Politisk klåfingrighet

    Jag fortsätter med min Don Quijote-artade kamp för rätten till reklam. Kampen försvåras av att så många företag envisas med att göra fullständigt usel reklam, och dessutom kryddar den med sexism och annan idioti. Men ingen sa att det skulle vara lätt att slåss för yttrandefrihet...

    För tydlighetens skull så vill jag alltså göra klart att jag drivs av en övertygelse om att yttrandefriheten bör inskränkas så lite som det bara är möjligt. För mig är yttrandefriheten en absolut förutsättning för demokrati, och jag anser att det finns ett direkt samband mellan graden av yttrandefrihet och graden av demokrati.

    I dag röstade Europaparlamentet om nya minimiregler för tv-utsändningar och andra audiovisuella medier, det så kallade tv-direktivet (som jag tidigare bloggat om bland annat här). Direktivet berör bland annat Sveriges möjligheter att behålla sitt förbud mot till exempel reklam riktad till barn, samt förbundet mot alkoholreklam i tv. För att ”höja skyddsnivån” för de minderåriga har mina socialdemokratiska partivänner bland annat drivit kravet om ett förbud mot tv-reklam för alkoholhaltiga drycker mellan klockan 06.00 och 21.00.

    En särskild kampanjwebbplats skapades rent av för att söka stöd för detta förslag.

    Det socialdemokratiska förslaget fick dock inte stöd i Europaparlamentet. Även det svenska s-kravet om att det lands lagar där program visas ska gälla för programinnehållet – snarare än varifrån programmen sänds, avvisades.

    Åsa Westlund, vars kandidatur till Europaparlamentet jag aktivt stödde, säger sig vara mycket besviken. Hon tycker att det är ”oacceptabelt” att kanaler som TV3 och Kanal 5, som båda sänder från Storbritannien, inte måste rätta sig efter svenska regler.

    Hennes parti- och parlamentarikerkollega Anna Hedh instämmer, och upprepar det vanliga påståendet att barn inte kan skilja på reklam och övrigt programinnehåll, och inte heller kan kritiskt granska reklam. Men i en färsk rapport från Medierådet framgår att barn och ungdomar är betydligt mer "mediekunniga" än vad deras föräldrar tycks tro. De upplever till exempel det verkliga våldet i nyhetssändningarna som betydligt värre än det fiktiva i tv-serier och spel.

    Ett bättre sätt än att skrika på förbud lagstiftning om man nu vill ”höja skyddsnivån” mot reklam för de minderåriga, är att fostra dem till att bli just mediekritiska. En utmärkt metod för detta är satsningen Media Smart, som är ett internationellt initiativ som framgångsrikt introducerats ibland annat Kanada, Frankrike, Belgien och Storbritannien. I Sverige lanseras Media Smart på initiativ av Sveriges Annonsörer, och syftet är att stimulera reklambranschens ansvarstagande gentemot alla konsumenter – och då också barnen.

    Barn är inte så dumma som en del verkar tro. Tyvärr är en del klåfingriga politiker det.

    Andra skriver intressant om , , .

    Fler s-röster i medierna

    Jag har länge argumenterat för att socialdemokratin borde satsa resurser på att socialdemokratiska värderingar och nyhetsvinklar får ökat genomslag i medierna. Det finns olika sätt att gå tillväga med detta, och det innebär som jag ser det inte nödvändigtvis att det socialdemokratiska partiet startar, äger och driver egna tidningar.

    Kloke s-bloggaren Claes Nordmark har tidigare bloggat, samt skrivit en artikel i partitidningen Aktuellt i Politiken, om att slå samman ett antal tidningar som ges ut i partiets regi och en del fackförbunds tidningar till ”ett större, högkvalitativt veckomagasin med en väl uppdaterad hemsida”. Det skulle mycket väl kunna vara en väg att gå.

    Nordmark har också uppmärksammat att vi i den svenska vänstern ligger efter högern vad gäller långsiktig opinionsbildning, och föreslår att arbetarrörelsen inventerar sina materiella och kompetensmässiga resurser och studerar hur Timbro och högern har gjort, för att sedan inrätta ett eget utbildningsprogram för lovande skribenter.

    Detta är något jag själv helhjärtat stöder!

    Liknande tankegångar framförs även av LO-Tidningens politiske redaktör Martin Lindblom i det senaste numret av Tiden. Han förespråkar även en arbetarrörelsens internettidning som skulle kunna lyfta fram argument, fakta och åsikter som i dag ”förtigs eller negligeras” i de svenska medierna. En sådan tidning skulle, enligt Lindblom, kunna bli ett forum för vänsterdebatt och ”en mötesplats för alla dem som tröttnat på den borgerliga pressens åsiktsmanipulationer”.

    Självklart är en daglig nättidning är inte gratis att starta och driva, men Lindblom tror inte kostnaderna skulle vara alltför avskräckande. Han betonar dock att ett antal villkor måste vara uppfyllda för att en sådan här tidning ska få framgång. För att bli attraktiv måste den ha redaktionell frihet, redigeras med öppenhet, och måste vända sig till en bred läsekrets – också till läsare utanför arbetarrörelsens organisationer. ”Idélojalitet och inte grupplojalitet måste vara riktmärke för redaktionen”, skriver Martin Lindblom.

    Jag tycker att detta är ett mycket intressant förslag som jag hoppas att inte minst socialdemokraternas mediepolitiska arbetsgrupp tar till sig av. Och faktum är att partisekreterare Marita Ulvskog, som leder gruppens arbete, i samma nummer av Tiden upprepar det hon sagt tidigare om att socialdemokratin ”ska finnas med i alla sammanhang där värderingar och åsiktsbildning växer”.

    I intervjun säger Ulvskog vidare att arbetarrörelsen, genom att samarbeta med andra finansiellt starkare aktörer, ”ska kunna återta sin förlorade position som medieägare”. Tidigare har hon förvisso sagt att det faktum att partikassören finns med i den mediepolitiska arbetsgruppen ”ska inte tolkas som att socialdemokraterna är beredda att satsa pengar på ett medieprojekt”, men det är väl bra om hon är beredd att ändra sig.

    Andra skriver intressant om , , .

    Avgå Anna!

    [UPPDATERAD] Som flera redan rapporterat och kommenterat så kommer inte Hovrätten att pröva domen mot SSU:s ordförande Anna Sjödin. Det innebär att tingsrättens bötesdom ligger fast.

    Till Ekot säger Sjödins advokat Leif Silbersky att man kommer att överklaga beslutet till Högsta domstolen. Det är i någon mening begripligt. Hon har hela tiden nekat till brott, även efter tingsrättens dom, och menar att hon blivit felaktigt dömd.

    Efter tingsrättens dom tog Anna Sjödin en ”time out” i väntan på beslutet om prövningstillstånd. På flera håll (bland annat här) höjdes då röster för att Sjödin skulle avgå. Inte på grund av krogbråket i sig, utan eftersom hon faktiskt fälts för en rasistisk förolämpning – och därmed förlorat sin trovärdighet som företrädare för ett politiskt, anti-rasistiskt ungdomsförbund.

    För min del stärker tyvärr bara Hovrättens beslut min tidigare inställning. Anna Sjödin kan inte sitta kvar utan måste avgå som SSU:s ordförande snarast.

    * * *

    Nu rapporterar Ekot att SSU-ledningen under dagen väntas kalla till ett möte, då flera ledamöter i förbundsstyrelsen har krävt att få prata ut om hur krisen kring ordföranden Anna Sjödin ska lösas.

    Andra skriver intressant om , .

    Kampen mot hiv går vidare

    Jag har tidigare skrivit en del om mitt engagemang i kampen mot hiv/aids och att jag deltar som frivillig i ett svensk-tanzaniskt projekt med att få fram ett effektivt vaccin. Nyligen åkte några ur det svenska medicinska team som jobbar med vaccinet ned till Tanzania för att på plats se hur arbetet fortgår där.

    Vetenskapsmagasinet på SVT2 handlar i kväll om denna resa och de ännu bristfälliga satsningar som görs för att ta fram livsavgörande läkemedel mot hiv, tuberkulos, malaria och andra sjukdomar som drabbar den fattiga världen. Tillsammans dödar dessa sjukdomar 35 000 människor varje dag – 15 miljoner varje år. Och de läkemedel som i dag finns tillgängliga i till exempel Afrika är uråldriga, dyra och dåligt anpassade – om det ens finns några över huvudtaget.

    I Vetenskapsmagasinet visas vardagen på en klinik i kåkstaden Khayelitsha – där så många som ofattbara en tredjedel är hiv-positiva och tuberkulosen breder ut sig. Dessutom får vi se de suveräna svenska och afrikanska forskarnas jakt på vaccin, läkemedel och diagnosmetoder för de försummade sjukdomarna – och inte minst deras frustration och kamp för att få ihop nog medel för att bedriva den livsavgörande forskningen.

    Missa inte detta!

    Andra skriver intressant om , , .

    tisdag, december 12, 2006

    Bloggare om medieåret 2006

    "När Journalisten för ett år sedan gjorde en sammanfattning av medieåret hävdade sig fem tillfrågade aldrig läsa bloggar", påminner Isobel Hadley-Kamptz i dag om på sin blogg, och tillägger att i år är fyra av de tillfrågade bloggare själva.

    En av dessa är Magnus Ljungkvist som bland annat framhåller bloggarnas intåg i journalistiken som en betydelsefull sak som skett under året. Och han bör ju veta...

    Som årets löp framhåller Magnus "KVINNORNA I TÅRAR i teve i kväll efter SEXBRÅK MED BONDE". Den känner vi igen :-)

    Andra skriver också om , , .

    Tankesmedjan hamrar för döva öron

    Per Gudmundson har på sin blogg Val 2010 lagt ut ett intressant referat från ett seminarium från den 1 december, där de två som Gudmundson betecknar som ”partiets sannolika ledare” (Pär Nuder och Mona Sahlin) lade ut texten om sina visioner för socialdemokratin.

    De tankar som framförs där är intressanta i sig, men det som verkligen fick mig att studsa till var att referatet fanns att hitta på Arbetarrörelsens tankesmedjas webbplats. Det anmärkningsvärda med det är det faktum att ingen vettig marknadsföring av denna tankesmedja eller dess webbplats verkar ha gjorts.

    Jag har ett tag känt till att LO Idédebatt och Tankesmedjan Idé & Tendens (som drevs av socialdemokraterna och ABF) slagits ihop, och har även bloggat om den nya tankesmedjan. Men länge har arbetarrorelsenstankesmedja.se varit en död länk där det bara sagts att innehåll skulle läggas upp inom kort. Nu verkar så ha skett – utan att man informerat om det (åtminstone inte på något sätt som nått mig), och resultatet är en ärligt talat riktigt ful och trist webbplats.

    Varför, snälla rara partivänner, kommunicerar vi inte bättre än så här?

    I synnerhet i opposition så borde det vara viktigare än någonsin att socialdemokratin och arbetarrörelsen tar sig några ordentliga funderare över den egna politiken och hur vi kommunicerar den till väljarna. Finns det saker som vi gjort eller uttryckt fel tidigare? Finns det områden vi borde betona mer? Finns det något i det budskap med vilket de borgerliga mötte väljarna senast – och vann förtroende för – som vi har anledning att ta till oss av? Dessa och många andra viktiga frågeställningar bör Arbetarrörelsens tankesmedja jobba med.

    Att då smyga i gång verksamheten, inte ge besökare på webbplatsen möjlighet att prenumerera på nyhetsbrev eller uppdateringar sajten – RSS-flöde är väl knappast att tänka på – det duger inte. Jag tror säkert att tankesmedjans medarbetare har pratat med sina gamla bekantingar på partitidningarna Aktuellt i Politiken och Tiden, samt LO-Tidningen och kanske några till. Men alla andra då?

    Det finns åtminstone några hundra socialdemokratiska bloggar som kanske borde ha fått åtminstone ett pressmeddelande, och ännu hellre särskilt anpassad information för att sprida vidare de säkert kloka tankar som smids till en något bredare målgrupp.

    Om Arbetarrörelsens tankesmedja förväntas hamra ut nya socialdemokratiska tankar så måste man se till att hitta bättre former för att hammarslagens klang ska kunna nå fler öron.

    Andra skriver intressant om , , .

    Varför sossar säger nej

    Efter min bloggpost i går om Wallströms och Jämtins nej till att bli ny s-ordförande så har jag fått en del frågor om varför just dessa nej ska anses betydelsefulla, och varför man inom socialdemokratin har traditionen att säga nej – ända tills man säger ja.

    Låt oss börja i den senare frågeställningen. Delvis handlar det förstås om jantelagen; att man inte ska ”förhäva” sig genom att säga att man duger till partiledare och vill ha uppdraget. Man förväntas vara ödmjuk och säga saker som att man inte kandiderar, har svårt att se sig i den rollen, och trivs bra med det uppdrag man har i dag.

    Av detta följer också att när man väl är vald så förväntas man inte vara glad och lycklig, utan allvarsamt ödmjuk och ”tyngd av uppdraget”. Och det ligger förstås mycket i det. Hos alla de personer som skulle kunna vara aktuella för att axla uppdraget som socialdemokratisk partiordförande finns förstås en insikt om vilket oerhört krävande jobb det är. Därför är nog tveksamheten i de allra flesta fall ärlig och uppriktig; även om man gärna skulle vilja så finns det ändå mycket som talar emot.

    Men det handlar också om taktik. Kommer man öppet ut på banan som ordförandekandidat så kommer man att granskas betydligt hårdare i sömmarna än vad man gjorts tidigare. Medierna (med eller utan hjälp av politiska motståndare, inom och utom det egna partiet) kommer att gräva fram alla ens gamla lik ur garderoben; ens familj, barn, bekanta, gamla lärare och klasskamrater kommer alla att bli föremål för allehanda granskning. Detta är en process som nog många vill förskona sina närmaste från.

    Ordförandekandidater kommer också att avkrävas besked i diverse politiska frågor – vilket sedan kommer att ställas emot andra tänkbara kandidaters eventuella andra ställningstaganden. Det blir en ofrånkomlig polarisering och politisk ”skönhetstävling”. När en eller flera kandidater kommer ut ur garderoben innebär det också ofrånkomligt att den nuvarande partiledningen blir ännu mer av ”lama ankor”.

    När flera kandidater konkurrerar om samma uppdrag sluts också leden tätare kring dessa. Det kan ge upphov till riktigt infekterade debatter som det kan ta lång tid att läka såren efter. Jämför till exempel med de senaste årens uppslitande falang- och ordförandestrider i SSU (och för all del även många andra politiska ungdomsförbund).

    Detta är alltså skälen till att de personer som i dag kanske eftertraktar den socialdemokratiska ordförandeposten, ändå säger att de inte gör det. Om det är goda skäl eller inte kan man dock förstås diskutera.

    Men sedan finns det olika sätt att säga nej på, och hur dessa nej ska tolkas är en fråga som sysselsätter kremlologer på många håll.

    Jag anser att uttalanden som att man inte kandiderar, har svårt att se sig i den rollen, och trivs bra med det uppdrag man har i dag, egentligen inte betyder någonting. Det är i bästa fall tecken på ödmjukhet, men mer troligt så handlar det om att bara undvika att svara bestämt – av de skäl jag nämnt ovan.

    Att däremot, som Margot Wallström nu aktivt valde att göra, väldigt tydligt säga att hon skulle tacka nej ens om enig valberedning bad henne – det kan inte gärna misstolkas. Och i Carin Jämtins fall så är det tajmingen som får mig att tro att vi bör tolka hennes nej som definitivt; hon lämnade sitt besked i samband med att Stockholms arbetarekommun redovisade vilka namn huvudstadens s-föreningar förordar. På pressmötet meddelade Jämtin att hon siktar på att vara oppositionsborgarråd under den kommande mandattiden, och ingenting annat. ”Ett nej är ett nej”, uppges hon ha sagt till TT. Och den här gången finns det nog anledning att ta henne på allvar.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, december 11, 2006

    Vem tar över socialdemokratin?

    Oj! Ibland förändras spelplanen snabbt. I en exklusiv intervju i partitidningen Aktuellt i Politiken slår Margot Wallström en gång för alla fast att hennes nej till att ta över som partiordförande verkligen är ett nej – även om en aldrig så enig valberedning kallar. Detta besked öppnar för en ledarstrid i det socialdemokratiska partiet.

    I dag tackade också Carin Jämtin bestämt nej till posten som ny partiledare. Enligt Aftonbladet säger Jämtin att hon vill koncentrera sig på att vara oppositionsborgarråd i Stockholm och vinna tillbaka makten 2010. Det är förmodligen en klok prioritering, inte minst eftersom frånvaron av Jämtin skulle skapa en väldigt stor osäkerhet om vem som skulle vara socialdemokratins främste företrädare i Stockholm – vilket är en nog så viktigt position.

    Nu i veckan löper nomineringstiden av ny s-ordförande ut, och antagligen lär valberedningen komma med ett förslag i januari. Slutgiltigt avgörs frågan på extrakongressen i mars.

    Med Wallström och Jämtin ute ur leken kvarstår i mina ögon egentligen bara Mona Sahlin som en realistisk kandidat. Om socialdemokratin nu väljer en kvinnlig ordförande, vill säga. Är man beredd att acceptera ytterligare en man så finns det ju teoretiskt ett antal att välja mellan; Thomas Östros, Leif Pagrotsky och Pär Nuder – för att bara nämna några. Själv betraktar jag Nuder som körd och Pagrotsky som synnerligen osannolik. Kvarstår Östros.

    Alternativt kan man tänka sig att vidga fältet av tänkbara kvinnliga kandidater, och då finns förstås namn som Wanja Lundby-Wedin, Ulrica Messing och Britt Bohlin Olsson. Av dessa tror jag att den enda som egentligen skulle göra ett riktigt bra jobb är Britt Bohlin Olsson, men nog snarare som vice ordförande – om vi nu väljer en sådan. Messing känns ärligt talat inte mogen uppgiften, och Lundby-Wedin har förvisso definitivt kompetensen och utstrålningen, men det känns trots allt som ett allt för osannolikt steg att gå från posten som LO- till partiordförande.

    Och som Eric Sundström klokt påpekar i AiP så manifesteras nu processens alla orimliga inslag: ”Ingen vet vem som kandiderar, sakpolitiska skillnader diskuteras inte, medlemsinflytandet är bristfälligt, de flesta nominerar en kandidat som inte kandiderar”.

    * * *

    PS: Jodå, naturligtvis dissar Lotta Gröning även Mona Sahlin. Var det någon som trodde något annat?

    Andra skriver intressant om , , .

    söndag, december 10, 2006

    Pinochet är död - kaos i Santiago

    Dagens mest välkomna nyhet var att Chiles ex-diktator Augusto Pinochet äntligen haft den goda smaken att dö.

    Pinochet grep makten i Chile genom en militärkupp den 11 september 1973, och under det terrorvälde som följde fylldes Santiagos fotbollsstadium av politiska fångar som torterades och sköts ihjäl. Augusto Pinochet, i sina svarta glasögon och mörka militäruniform, kom att bli själva sinnebilden av den järnhårda militärdiktatorn i juntornas Latinamerika.

    För en skrämmande och gripande bild om hur tillvaron i ett sådant samhälle kunde se ut så rekommenderas en läsvärd bloggpost från Luna-tica häromdagen.

    Aftonbladet rapporterar att kaos har utbrutit på Santiagos gator efter beskedet om Pinochets död. Flera journalister ska ha attackerats av rasande Pinochet-anhängare, och omfattande demonstrationer och upplopp har utbrutit utanför militärsjukhuset i Santiago där Pinochet drog sin sista suck på söndagskvällen.

    Idioter!

    Andra skriver intressant om , , .

    Malmström vs Wallström

    Jag har tidigare skrivit att regeringen tänkt lägga ned Kommittén för EU-debatt. Det är tråkigt, då det förefaller behövas initiativ och stöd från institutioner som kommittén för att stimulera en aktiv EU-debatt i Sverige. Å andra sidan är det mitt intryck att kommittén genom åren främst gett stöd åt verksamheter med väldigt bestämda åsikter om EU – och då med slagsida åt det negativa.

    Innan Kommittén för EU-debatt vid årsskiftet avslutar sin verksamhet arrangeras ett samtal om EU med synnerligen intressanta deltatagare; EU-minister Cecilia Malmström och EU-kommissionär Margot Wallström. Dessutom medverkar Hillevi Larsson (s), Ulf Holm (mp), Ingvar Svensson (kd), Anna Kinberg Batra (m), Carl B Hamilton (fp), Lars Ohly (v) och Staffan Danielsson (c).

    Arrangemanget hålls den 18 december på Södra Teatern i Stockholm. Läs mer här.

    Andra skriver intressant om , , .