Den representativa demokratins dilemma

Med anledning av Fredrick Federleys vacklande i frågan om hur han skulle rösta i riksdagen om den så kallade FRA-lagen; efter sin övertygelse eller i enlighet med sin partigrupp, har frågan om riksdagsledamöters ställning återigen hamnat i debatten. Jag har skrivit om detta flera gånger förut, och min inställning är att folkvalda ledamöter i första hand har ett ansvar gentemot sina väljare – inte sin riksdagsgrupp. Med det menar jag att en riksdagsledamot, i synnerhet om han eller hon har valts in med personkryss, främst bör vara trogen de ideal och det program han eller hon gått till val på. Det kan inte vara den enskilde ledamotens ansvar att se till att regeringens politik vinner kammarens stöd. Joel Malmqvist resonerar annorlunda. ”Partipiskan är en naturlig del av dagens system, som ur demokratisk synvinkel fungerar bra”, skriver han bland annat. Andra perspektiv på problematiken anläggs av Joakim Hörsing, som ställer frågan vad det egentligen är riksdagsledamöterna gör när de trycker på voteringsknappen: - Säger: så här tycker jag - Säger: så här tycker partiet - Säger: så här tycker min riksdagsgrupp Han ställer också den relevanta frågan vad det är man som väljare har röstat på. Debatten lär fortsätta. Andra skriver intressant om politik, demokrati, integritet.