Ett sargat SSU går till val

Ett av de allra första blogginlägg jag skrev (i mars 2005) handlade om de av bidragsskandaler för tillfället skymda politiska konflikterna inom SSU. Jag konstaterade då att visst spelade ideologin in, men betydligt viktigare var makten och successionsordningen. I dag samlas 249 SSU:are från hela Sverige i Örebro för att på förbundets 34:e kongress besluta vad SSU ska tycka i politiska frågor, välja en ny förbundsstyrelse och fira SSU:s 90-årsjubileum. Mycket av uppmärksamheten lär nog kretsa kring ordförandevalet, som denna gång står mellan två mycket kvalificerade kandidater: Jytte Guteland och Laila Naraghi. Ideologiskt är det väldigt lite som skiljer dem åt, och jag ska inte lägga mig valet genom att förorda någon av dem. Jag konstaterar dock att valberedningen förordar att Jytte Guteland föreslås bli ordförande och Mattias Vepsä sitta kvar som förbundssekreterare. En sådan lösning skulle då vara en kompromiss mellan de SSU-distrikt som (förvisso enfaldigt) betecknas som ”vänster” respektive ”höger”. Och en kompromiss är förmodligen det bästa SSU kan hoppas på nu. Vad man minst av allt behöver är en ny maktkamp, uppslitande personstrider och trampade tår. Få saker är nämligen så infekterade som de interna valprocesserna inom socialdemokratin. Redan i mars 2005 skrev jag att om man någon gång har blivit offer för mygel, korridorsuppgörelser och skitsnackskampanjer inom s så glömmer man det aldrig. I dag skriver till och med SvD:s ledarskribent Per Ericson (endast på PDF) att ”det är lite synd att SSU är i så dåligt skick”, och tillägger att ”Demokratin förtjänar bättre”. Jag kan bara instämma och önskar mitt gamla förbund lycka till. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SSU.