Ungdomslöftet på väg att svikas

I höstas ställde sig den socialdemokratiska partikongressen bakom en motion från SSU om att 25 procent av partiets valda politiker skulle vara yngre än 35 år. Svenska Dagbladet har nu gått igenom riksdagslistorna och konstaterar att om det vore val i dag (baserat på den senaste Sifomätningen) så skulle bara 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter vara yngre än 35 år. Det är en av tio i riksdagsgruppen. Samtidigt verkar inga socialdemokrater över 70 se ut att få ta plats i riksdagen. I stället är det fyrtio- och femtiotalisterna som dominerar partiets riksdagslistor. Och de vallokomotiv som partiet presenterade i förra veckan förändrar inte bilden. De nio toppolitiker som nu ska turnera land och rike runt har en medelålder på 48,5 år, med Leif Pagrotsky, 58, som äldste representant och Ibrahim Baylan, 38, som yngste. Inget ont om Baylan, men jag är själv 38 och känner mig inte direkt som någon ungdomsrepresentant. Som SvD:s Göran Eriksson konstaterar så är det svårt att betrakta sammansättningen som något annat än att socialdemokraterna "har ett skriande behov av att markera regeringserfarenhet". Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010.

Är grönt rött?

Det finns alltid skäl att dra öronen åt sig när man anar en samstämmighet på borgerliga ledarsidor. Och när DN:s huvudledare har bilder på Maria Wetterstrand över rubriken "Röd maktfaktor" samma dag som SvD slår fast att "Nu kommer Miljöpartiet det Röda", då anar jag åt vilket håll det barkar. SvD:s resonemang går ut på att det höjda bensinpris de rödgröna aviserat främst drabbar de som bor utanför stadskärnorna och även driver upp inflationen. "För att parera det blir riksbanken tvungen att höja räntan", hävdas det. Vilket då antyds drabba vanligt folk - eller åtminstone bostadsrättsinnehavare. DN tillstår att miljöpartiet tycks ha kraft att påverka den gemensamma rödgröna politiken, men menar också att mp "utifrån sitt moraliska perspektiv på miljöfrågorna är berett att gå mycket längre än vad som är rationellt ur ett globalt perspektiv". Man landar i slutsatsen att det nära samarbetet med miljöpartiet "hotar att alienera delar av socialdemokraternas traditionella väljare". Jag ställer mig väldigt frågande till detta. För det första är både höjt bensinpris och kilometerskatt för lastbilar förslag som förts fram redan i socialdemokratins rådslagsarbete. För det andra är det knappast något nytt att miljöpartiet prioriterar arbetet för att minska biltrafik och miljöfarliga utsläpp. Detta är inget resultat av det rödgröna samarbetet. Vad som däremot är nytt är att s, mp och v på allt fler områden nu jämkar sig och formulerar gemensamma politiska lösningar. Att detta upplevs hotfullt av borgerliga ledarskribenter är i och för sig inte förvånande, men att hota med "det röda spöket" känns ändå en smula ohederligt. Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, val 2010.

Glåpord, överdrifter och politiskt debattklimat

I går gick stora delar av socialdemokratin i spinn över Mats Odells uttalande om de rödgrönas miljardlöfte till kommunerna var ”ren Tobleronepolitik” där ”Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”. Thomas Östros krävde en ursäkt. Odell ”uttalar sig som den kristna högern i USA”, menade Östros, och tillade att ”Så här uppför man sig inte. Han borde skämmas.” För att understryka allvaret ville Östros se Reinfeldt kalla samman till etik- och moralmöte med den egna regeringen. Det börjar märkas att det är valrörelse. Självklart var Mats Odells uttalande löjligt, osakligt och opåkallat. Men låt oss vara ärliga; han var knappast först med grova överord i den politiska debatten. Det är något med valrörelser som tar fram trista sidor hos politiska aktivister på snart sagt alla håll och kanter. Trots att de politiska skillnaderna mellan de svenska riksdagspartierna i ett internationellt perspektiv är relativt små, blir ändå allting på liv och död i retoriken. Jag har viss förståelse för logiken bakom detta. När det blir allt svårare för väljarna att se skillnad på partierna så måste dessas företrädare ta till de riktigt stora orden för att slå fast hur man själv står för sanning och rätt – medan meningsmotståndarna just trätt fram ur Mordors skuggor. I själva verket har partipolitiskt aktiva, åtminstone i de etablerade partierna, nog mer gemensamt än vad som skiljer. Det märks allra tydligast i lokalpolitiken där samsynen om vad som är det rätta att göra ofta är hög och oväntade koalitioner uppstår regelbundet. Det måste förstås finnas motsättningar och konfliktytor, annars utplånas i praktiken betydelsen av allmänna val – alternativt så lämnas fältet öppet för extremistpartier. Och jag förespråkar verkligen inget annat än ett flerpartisystem. Däremot vore det välkommet om våra politiska företrädare, i alla läger, tonade ned retoriken några grader och kommenterade såväl den egna som motståndarnas politik en smula mer sakligt. Andra skriver intressant om politik, retorik, val 2010.