Varudeklarerad socialdemokrat

[UPPDATERAD] På sin Sblog har Urban Lindstedt lagt ut en intervju han gett i den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen. Intervjun handlar om övervikten av borgerliga bloggar på nätet och varför det är så ont om socialdemokratiska dito. Kanske marknadsför vi oss för dåligt, Urban, Nina, Annika, Nathalie, Margot, Peter och alla andra? Vi borde kanske varudeklarera oss tydligare? Som ett förslag lanserar jag därför denna lilla symbol: SOSSE som man om man vill kan klistra in någonstans på sin blogg och visa vad man står för. Tack till Dylan Greene, som jag snodde koden från: <a title="Sosse" ><span style="border:1px solid;border-color:#FC9 #630 #330 #F96;padding:0 3px;font:bold 10px verdana,sans-serif;color:#FFF;background:#F60;text-decoration:none;margin:0;">SOSSE</span></a> Nu har jag bytt ut SOSSE -knappen mot den här:, som jag gjort på Luca Zapas utmärkta tjänst Brilliant Button Maker.

Skandalös uppsägning av Peter Swedenmark

[UPPDATERAD] Uppsägningen av Peter Swedenmark är inget annat än en skandalös maktdemonstration från Länstidningen Östersunds ägare Maths O Sundqvist. När Swedenmark nu tvingas lämna sitt jobb som ledarskribent tystnar ytterligare en av de allt färre självständiga och egensinnade röster vi har i det svenska medielandskapet. Mångfalden naggas ytterligare i kanten och Sverige blir ännu lite tystare – och tristare. Jag har ganska ofta haft rakt motsatta uppfattningar i politiska sakfrågor mot vad Swedenmark haft, trots att vi delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Men Swedenmark har alltid varit en självständig journalist med hög integritet, vars ledarartiklar präglats av påtagligt starkt engagemang, analys och humor. Hans läsare i Östersund och övriga Sverige har av Maths O Sundqvist berövats en vass penna och en stark röst. NYTT: I andra medier är kommentarerna om uppsägningen inte nådiga mot vare sig Länstidningens ägare, socialdemokratiska styrelseledamöter eller mot den socialdemokratiska mediepolitiken. I Östra Småland skriver Jan G Andersson på ledarplats att uppsägningen av Peter Swedenmark "var det skändligaste förfallet som s-märkta tidningsstyrelseledamöter gjort sig skyldiga till under partiets sorgliga presshistoria, vilket inte vill säga litet". Andersson skriver också att det är en sak "att vara komplett odugliga tidningsledare, en annan sak är att göra moralisk bankrutt som socialdemokraterna i styrelsen för Länstidningen i Östersund gjort". I Aftonbladets kultursidor ironiserar Håkan Jaensson om att allt är "som det ska vara i ett parti som gjort sitt bästa för att kasta bort vad det har av röst i offentligheten", och riktar en uppmaning till socialdemokratin: "Om nu inte Sverige behöver socialdemokratisk press för mångfaldens skull så behöver ni det: utan debatt ruttnar rörelsen".

Socialdemokratisk förnyelse

SvD är något viktigt på spåren i sin analys över vad som just nu sker inom SSU. Dels att avslöjandena om bidragsfusk skett mot bakgrund av en intern konflikt. Men dels också att konflikten tog sin början i en tid då socialdemokratin befann sig i opposition: "[I] början av 1990-talet förlorar socialdemokraterna regeringsmakten. Gamla sanningar i politiken ifrågasätts. Den ekonomiska krisen gör att socialdemokratin omvärderar sin syn på välfärdsstaten och öppnar upp för privatiseringar. Det får också konsekvenser i ungdomsförbundet. Man för in begreppet egenmakt, som innebär att individen ska får mer makt från staten, i programmet. Men begreppet blir omtvistat. Flera distrikt menar att det är ett avsteg från en socialistisk politik för ett rättvist samhälle." Oppositionsrollen passar socialdemokratin väldigt dåligt, i synnerhet då det gäller idéutveckling. Eller snarare: socialdemokratin är dålig på att hantera idéer om förnyelse av politiken när man befinner sig i opposition. Förklaringen till detta är antagligen att nederlag alltid förklaras på samma två sätt: 1) vi nådde inte ut med vår politik, och 2) vi måste positionera oss som ett tydligt alternativ till borgerligheten. Problemet med den analysen är att man då blundar för att en majoritet av väljarna just gett uttryck för sympati med den borgerliga politiken. Följaktligen borde man då kanske i stället granska vad det är i denna politik som anses attraktivt. Detta betyder självklart inte att man ger upp sin egen politik, men uppenbarligen har man hamnat snett någonstans om väljarna inte längre vill ge en sitt stöd. Detta måste man som ansvarskännande politiker ta intryck av. Sedan är det förstås så att väljare kan bestämma sig för att rösta annorlunda främst för att man tröttnat på det gamla och vill ha något nytt. Även detta fullt mänskliga beteende har socialdemokratin haft lite svårt att tackla. Någon gång vore det klädsamt att höra en ledande socialdemokratisk partiföreträdare efter en valförlust konstatera att väljarna velat ha något nytt och att socialdemokratin denna gång misslyckats med att utstråla förnyelse och omprövande av idéer. För om vi inte är beredda att återkommande ompröva våra ideal, hur ska vi då kunna känna oss säkra på deras giltighet? Att socialdemokratin behöver nya idéer och ny energi förefaller alldeles uppenbart. Men detta lär knappast uppstå efter ett förnedrande valnederlag. Förändringen måste komma nu. Partikongressen i Malmö i höst kan bli startskottet för denna process.

Tillbaks i stan

Åter hemma efter några dagar offline i Riga. En vacker stad med billig öl. Men framför allt en stad i ett land som utvecklats fantastiskt på bara några år, efter att gjort sig av med kommunism och sovjetisk diktatur. Ännu återstår förstås mycket att göra. Klassklyftorna är extremt påtagliga, den etniska ryska befolkningen diskrimineras och tvingas genomgå förnedrande språktest för att bli medborgare i det land där de är födda, och redan på flygplatsen erbjuds vi turister via fyrfärgsaffischer att besöka stadens många stripteaseklubbar där "exotisk massage" utlovas. Samtidigt är den nationella stoltheten påtaglig, liksom stoltheten över att vara ett EU-land. Under vårt besök högtidlighölls minnesdagen över offren för kommunistisk terror med att mängder av blommor lades vid stadens gigantiska frihetsmonument. Ett besök på det lettiska ockupationsmuseet gav en stark påminnelse om vilken vidrig historia landets befolkning genomlevt.

"Smartaste sossen på nätet"

Har knappt varit online ett dygn och får redan positiva reaktioner. Sånt känns kul. Stort tack till Pär Henriksson, en gammal kollega från min tid i pr-branschen. Pär tillhör de allt för få människor som uppriktigt tycks gilla stimulerande samtal över partigränserna, och som kan uppskatta människor även när de tycker annorlunda. Och så är han AIK:are, vilket alltid är ett plus.

Mygelkultur och bidragsskandaler

I måndags hade S 2000 årsmöte. Föreningen, som grundades som reaktion på demokratiska tveksamheter i Stockholms socialdemokratiska arbetarekommun, är i dag ett forum för förnyelse av den politiska organisationen och politiken hos Stockholms socialdemokrater. På årsmötet hölls inledningsvis en fri diskussion under den Fogelströminspirerade rubriken "Mina drömmars parti". Av inläggen att döma var deltagarna starkt engagerade i att återerövra socialdemokratin från den kultur av mygel och maktfullkomlighet som allt för länge präglat Stockholms AK. DN rapporterar om den pågående maktstriden mellan Annika Billström och andra personer i Stockholms AK. Det är i grunden inget nytt. Det är samma typ av strid som, för tillfället skymd av bidragsskandaler, utkämpas i SSU. I medierna beskrivs det ofta som en strid mellan höger- och vänsterfalanger, mellan så kallade förnyare och traditionalister. Och visst spelar ideologin in, inte minst bland SSU:arna. Men betydligt viktigare är makten och successionsordningen. Få saker är nämligen så infekterade som de interna valprocesserna inom socialdemokratin. Har man någon gång blivit offer för mygel, korridorsuppgörelser och skitsnackskampanjer så glömmer man det aldrig. Det finns många ömma tår i arbetarrörelsen efter den storfotade maktapparatens hänsynslösa framfart. Det finns självklart inget försvar för bidragsfusket inom SSU och, får man anta, andra politiska ungdomsförbund. Själv tycker jag att det är extra allvarligt att en politisk rörelse som socialdemokratin - som borde vara mest noggranna av alla med att använda skattemedel på rätt sätt - nedlåter sig till fusk. Men det är samtidigt tragiskt att historien nu nystas upp som resultat av en pågående maktkamp inom ungdomsförbundet, och inte efter en samvetsgrann socialdemokrats rättsrådighet. Hela historien började ju med att UNT skrev om SSU:s ordförande Ardalan Shekarabi finansierat sin egen kampanj att bli ordförande med 10 000-tals kronor av SSU-pengar som han fått tillgång till via ett hemligt konto. Utan att på något sätt förminska grävjobbet som tidningen gjort så behöver man inte vara alltför smart för att förstå att det funnits - och finns - folk i SSU som har ett egenintresse av att förse UNT med dessa uppgifter. DN:s ledarsida föreslår att bidragen till de politiska ungdomsförbunden helt ska avskaffas, och att de i stället får finansieras med medlemsavgifter och anslag från sina moderpartier. Förslaget är mindre anstötligt än LUF:s idéer om mandatbaserat bidrag också till ungdomsförbunden. Ett sådant system skapar en märklig och ologisk koppling mellan å ena sidan ett partis framgångar och å andra sidan ett ungdomsförbunds storlek och verksamhet. Bägge systemen blundar dessutom för alla de andra ungdomsorganisationer som i dag, i likhet med de partipolitiska ungdomsförbunden, får medlemsbaserade bidrag från Ungdomsstyrelsen. Varför ska SSU, MUF, Grön ungdom och de andra behandlas annorlunda än Svenska Scoutförbundet, Elevorganisationen och Unga rörelsehindrade?

Kultureliten om jämställdhet och mångfald

I SVT:s Debatt i går diskuterade Dramatrenchefen Staffan Valdemar Holm begreppet "kulturelit" med Riksteaterns vd Birgitta Englin och Tobias Mattsson och Emma Karinsdotter från det unga kulturrrargörsnätverket Plural. Valdemar Holm blev stundtals hårt pressad om frågan hur länge Kultursverige ska styras av vita medelåders män. Bakgrunden till debatten var det ironiska kulturelitpris nätverket Plural delade ut till Valdemar Holm i förrra veckan, ett pris han enligt motiveringen fick för sitt "konsekvent genomförda bortväljande av alla främmande element, såsom kvinnor, utomeuropéer och underklass i sitt konstnärskap". Frågan om bristen på jämställdhet och mångfald inom kulturlivet har diskuterats mycket på sistone. En av definitionerna av begreppet "mångfald" i Nationalencyklopedins ordbok talar om "spännande motsättningar". I en nyutkommen samtalsbok om mångfald i den svenska kulturpolitiken och kulturlivet lyser dessvärre dessa spännande motsättningar med sin frånvaro. Jag har i SSU:s tidning Tvärdrag skrivit en recension.

Socialdemokratin och medierna

I en stor intervju i Pressens Tidning berättar socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog att hon gärna vill ha ett samarbete mellan partiet och något professionellt medieföretag. På senare tid har Marita Ulvskog markerat ett starkt intresse för att öka socialdemokraternas makt och ägande på mediemarknaden. Hon är öppen för inviter från alla slags medier. Även om något knappast lär hända innan valet nästa år är initiativet ytterst välkommet. Nyligen skrev jag artiklar om detta i AiP och Tiden.

Det var väl oundvikligt...

Förr eller senare så skulle jag väl själv ge mig ut i bloggdjungeln. Efter att under en längre tid passivt läst PJ Anders Linder, Johan Norberg och Johnny Munkhammar, samt kommenterat Erik Stattin, Manolo och andra, är tiden nu mogen att själv börja skriva. För mig är bloggandet något av en återkomst online. Hade tidigare en egen webbplats med information om mig själv, mitt cv, bilder från min svensexa samt information till de inbjudna till mitt och Stinas bröllop. Dessutom lade jag på webben upp ett nyhetbrev kallat PromeMorian. Därav namnet på denna blogg. Tanken är att nu i bloggform skriva sådant jag tidigare delade med mig av på min gamla webb och i nyhetsbrevet. Om det kan intressera någon återstår att se.