Nya EU-demonstrationer i Sverige

Än en gång rustas det för demonstrationer med anledning av ett EU-möte i Sverige. Denna gång verkar dock risken mindre för att de ska spåra ur så fullständigt som de gjorde i Göteborg 2001. Inte heller handlar det denna gång om EU- och globaliseringsmotstånd, utan om integritetsfrågor. När EU-ländernas justitieministrar träffas i nästa vecka, under svensk ledning, ska man förbereda det så kallade Stockholmsprogrammet – som sedan ska antas av stats- och regeringscheferna i december. Henrik ”HAX” Alexandersson listar några punkter från Stockholmsprogrammet: • Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”. • Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater. • Alla EU-stater ska dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer. • Mer, och mer effektiv, ”data-mining”. • Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt. • Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår. • EU-standardisering av övervakning. • EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning. • Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning. • En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen. Jag är själv inte rätt man att bedöma sanningshalten i eller den faktiska betydelsen av detta, men uppenbarligen har integritetsivrare från flera olika politiska läger kommit fram till att det finns skäl att uppmärksamma och protestera mot vad som är på gång. På wikin Stoppa Stockholmsprogrammet aviseras en demonstration på onsdag den 15 juli, något också HAX skriver om. Såväl liberaler som pirater förebereder egna avdelningar. Diskussioner pågår även inom nätverket Sossar mot Storebror. Andra skriver intressant om politik, integritet, Stockholmsprogrammet.

Ifrågasätt normerna!

[UPPDATERAD] Debatten om Göran Hägglunds angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer – oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet – fortsätter. På SvD:s ledarblogg kommenterar Sanna Rayman bland annat det jag skrev i går. Och i DN pekar Lena Andersson på faran med ”ett kulturklimat där kulturskribenter, författare, teaterregissörer och konstnärer inte vänder ut och in på allt som tas för givet, inte polemiserar mot instängning i kategorier, inte diskuterar jaget och varat”. Inte helt osökt kommer jag att tänka på det Pridefirande som går av stapeln i Stockholm om bara några veckor. Temat i år är begreppet ”hetero”, och tanken är att fokusera på hur heteronormen praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag, vilka konsekvenser den för med sig och hur den påverkar samhället i stort. För heteronormen är ju inte i första hand något för homo-, bi- och transpersoner att förhålla sig till. I högsta grad rutar den in tillvaron för oss alla. Om detta skrev jag i en krönika i Tidningen Broderskap för ungefär ett år sedan. Det är tyvärr inte mindre aktuellt i dag. Nyligen kommenterade Claes Nyberg, ordförande för Stockholm Pride, misshandeln av RFSL:s ordförande Sören Juvas. Nyberg sa då klokt att ”vi människor förväntas bete oss enligt gängse oskriva regler kring sexualitet och kön [vilket] är det som skapar ett obalanserat maktförhållande mellan de som följer normen och de som bryter den”. Jag påstår verkligen inte att Göran Hägglund är sverigedemokrat eller bögknackare. Däremot ger han, genom sina hätska angrepp på dem som ifrågasätter normer och konventioner, legitimitet åt dem som tar den doktrinen ett steg längre och bekämpar normbrytare med våld. * * * PS: En reklamfilm som Stockholm Pride tagit fram illustrerar heteronormen på ett väldigt bra sätt (tack för tipset, Anders): Andra skriver intressant om samhälle, heteronormen, Göran Hägglund.

Hägglund, en svensk Rush Limbaugh?

En tanke som legat och gnagt hos mig ända sedan Almedalsveckan formuleras i dag klokt av Expressens Aron Lund: Göran Hägglund har iklätt sig rollen av Alliansens meste populistpolitiker och flirtar med Sd-väljare. Låter det magstarkt? Kanske, men för oss som var där och hörde kd-ledarens Almedalstal så är det inte fullt så långsökt. Faktum är att det var många i publiken som häpnade över att Rush Limbaugh föreföll ha gjort entré på den svenska politiska scenen. Redan innan Hägglund började tala så hade den konservative debattören Roland Poirier Martinsson på DN debatt efterlyst ”en konservatism för 2000-talet” och ett kristdemokratiskt parti som tydligt tog ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, färre aborter och ”ett gott klimat för familjen”. Poirier Martinsson var för övrigt också en av skribenterna i den inspirationsbok som släpptes under Almedalsveckan. En annan medverkande var Svenska Dagbladets PJ Anders Linder, som menar att kd inte borde ”trängas i den överetablerade mitten, eller egga gamla KDS:are”. Pressen på Göran Hägglund var med andra ord att i Almedalen leverera något mer än allmänborgerliga lättsamheter, som han gjort sig känd för att vara skicklig på – utan att det gett något positivt gensvar i form av väljarstöd. Vid en pressträff tidigare samma dag hade Hägglund utlovat ”Ett ovanligt ideologiskt laddat tal”, och så kan man nog beteckna det. Han var synnerligen hård i sina angrepp på fildelare och den så kallade ”kulturvänstern”. ”Vi kristdemokrater är verklighetens folk”, hävdade kd-ledaren från talarstolen. Och han gick vidare och påstod att ”De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest” får höra av ”krönikörerna och teaterregissörerna” att de skulle skämmas; att de var inskränkta och att ”deras tillvaro är falsk och förljugen”. Detta fick beröm från SvD:s Sanna Rayman som tyckte att det är detta vi ska ha kd till: ”En konservatism som hyllar den vanliga människan måste formuleras på ett sätt som den vanliga människan kan relatera till”. Konservatism, säger SvD. Reaktionär populism, tycker jag. Dagens Nyheters Henrik Brors konstaterar att Hägglunds attacker var utslag av ”internationell politisk strategi”; att söka en motståndare för att få uppmärksamhet och kunna vinna stöd från en ”tyst majoritet”. Precis som folkpartiet lyckades med lanseringen av förslaget om språktest för invandrare i valrörelsen 2002, påminner Brors. Problemet med strategin är att den förutsätter en motreaktion, annars faller det hela platt. Henrik Brors skriver att Hägglunds ensidiga ”krig” har nu gått så långt att ”om det inte blir någon reaktion riskerar en fortsatt upptrappning att framstå som en desperat kamp mot väderkvarnar”. Kanske kommer nu den önskade reaktionen, om än från den lite oväntade avsändaren Expressens ledarsida. Aron Lund noterar nämligen att Hägglunds tal inte syftade till att stärka kd:s aktier bland värdekonservativa; ”Snarare var det ett försök att söka sig ut från den alltför lilla treenighet som partiet alltid stått på – kristna, konservativa, pensionärer – till en oprövad väljargrupp: den missnöjda medelklassen”. Men som Lund också konstaterar finns det redan ett svenskt parti som riktat in sig på dessa missnöjesväljare, nämligen Sverigedemokraterna. Analyser som gjorts av EU-valet nyligen tyder på att Sverigedemokraterna tappade väljare till framförallt Piratpartiet. Och om nu kd på allvar slår in på den väg Göran Hägglund tycks ha stakat ut så kan det bli ytterligare ett parti som gör anspråk på Sd:s väljare. Om det i sin tur drar undan mattan för Sverigedemokraternas chanser att komma in i riksdagen 2010 så är det kanske att välkomna. * * * PS: Värt att notera är föresten att Göran Hägglund, när han i förra veckan intervjuades av Sanna Rayman och Katrine Kielos, fortfarande inte stängde dörren för att regera med stöd av Sd. Se klippet nedan, c:a 18 minuter in i sändningen: Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.

En ny s-tidning är ingen lösning

Efter att LO sålt Aftonbladetaktier och deklarerat att intäkterna från detta ska användas till att ge plats i nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, har kraven återigen höjts på en ny s-märkt tidning. En av förespråkarna för detta är Tvärdrags Daniel Suhonen. Han föreslår bland annat i Aftonbladet och på Newsmill att arbetarrörelsen borde starta en rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge, eller en ”VänsterFokus”; en radikal rödgrön kvalitetstidning som ska konkurrera med ”djup journalistik”. Själv tycker jag att Suhonens engagemang i frågan är bra och jag hoppas att han bidrar till att öka trycket i den här debatten. Däremot tror jag inte på idén att LO och/eller det socialdemokratiska partiet ska starta tidning. Det skulle kräva väldigt stora summor i start- och driftskostnader, och det är högst tveksamt om det skulle gå att få någon långsiktig lönsamhet i ett sådant projekt. Det skulle dessutom sannolikt också vara svårt för en sådan produkt att stå på egna ben publicistiskt och politiskt. Jag har i stället, i olika sammanhang, argumenterat för en idé om en redaktion med en ledar-, nyhets- och marknadsavdelning, precis som vilken tidning som helst. Skillnaden är att denna redaktion i första hand levererar material till befintliga tidningar. Ledaravdelningen producerar opinionsmaterial som på dags- och fackförbundstidningars ledarsidor kan komplettera det lokalt producerade och inriktade. Den kan även förmedla debattartiklar och krönikor från externa skribenter. Nyhetsdesken gör reportage, personporträtt och featurematerial – seriöst journalistiskt hantverk, men med lite annat fokus än vad som normalt präglar svenska tidningar. Redaktionen kan också köpa rättigheterna till bra opinions-, nyhets- och featurematerial som publicerats i de tidningar man levererar till – men också från vänsterinriktade bloggare – och sälja vidare detta till andra medier för ökad spridning i nya läsekretsar. En avgörande förutsättning för en sådan här satsnings journalistiska trovärdighet är dock att det finns en ”buffert” gentemot ägarna. En tänkbar konstruktion är att LO centralt, enskilda LO-förbund samt eventuellt det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen närstående organisationer och företag skjuter in pengar i en stiftelse som i sin tur äger ett företag i vilket redaktionsmedlemmarna är anställda. Ovanstående förslag till ägarlösning har den finessen att finansiärerna kan få möjlighet att tillsätta styrelseledamöter i ägarstiftelsen, men saknar direkt inflytande över journalistiken. Av samma skäl bör företagets styrelse utgöras av erfarna tidningsmakare och publicister. Målet bör vara att verksamheten ska kunna stå på egna ben ekonomiskt. Jag testar nu att skicka denna idé till LO-borgen. Vi får väl se om det kommer någon respons. PS: Även HBT-sossen har tänkvärda funderingar kring vad LO borde göra för sina Aftonbladetpengar. Andra skriver intressant om politik, lo, socialdemokraterna, media.

Intressant om nedladdning och fildelning

Svenska Dagbladet rapporterar om en färsk undersökning från Som-institutet – på vars webbplats man ännu inte tycks kunna hitta den – som visar att nästan varannan svensk uppger att han eller hon inte har laddat ner från internet under det senaste året. I studien har man även kikat på sambandet mellan människors partisympatier och i vilken utsträckning de ägnar sig åt fildelning. Detta har blivit fokus i SvD-artikeln. 63 procent av dem som sympatiserar med centerpartiet uppger att de inte laddar ned från nätet. Störst andel nedladdare har enligt Som-rapporten miljöpartiet, där endast 43 procent av dess sympatisörer väljer att inte ladda ned. Efter centerpartiet är det kristdemokraterna som har högst andel sympatisörer, 54 procent, som väljer att inte ladda ned musik, film eller böcker från internet. Därefter följer socialdemokraterna, vänsterpartiet och moderaterna med 48 procent. Personligen tycker jag att det finns mer anmärkningsvärda saker än detta som Som-institutets studie verkar visa. Exempelvis uppger nästan varannan svensk mellan 15 och 85 år att de inte laddar ner material från internet. Det betyder då rimligen att drygt varannan svensk i samma ålderskategori gör det. Dessutom konstateras att de personer som i högre utsträckning laddar ner tv-program, film och musik, oftare går ut på krogen, på rock- eller popkonserter, idrottar, spelar dator- och tv-spel, använder internet (well, duh), hyr film och går på bio. Anmärkningsvärt nog har man i studien inte gjort någon skillnad på illegal fildelning och laglig nedladdning. Det är också rätt anmärkningsvärt att, vilket framgår av SvD-artikeln, Som-institutet verkar ha släppt studien till tidningen samtidigt som rapportförfattaren själv är på utlandssemester och inte kan eller vill kommentera. PR-strategi, någon? Andra skriver intressant om samhälle, fildelning, Som-institutet.

Fascismens kreatur

I går presenterade säkerhetspolisen (Säpo) och Brottsförebyggande rådet (Brå) en gemensam rapport om det politiskt motiverade våldet i extrema kretsar. Detta uppmärksammas ibland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Rapporten visar att våldet mellan sådana grupperingar är grövre i Sverige än i andra länder. I den så kallade vit makt-miljön har man beväpnat sig med skjutvapen och sprängmedel. Och bland de ”autonoma” på vänsterkanten finns, enligt myndigheterna, en tydlig avsikt att systematiskt angripa förtroendevalda. Flest fall av våldsdåd är riktade mot individer i den andra gruppen, och våld som drabbar motståndarna förhärligas. Men måltavlorna för våldsbrotten begångna från vänstersidan kan även vara poliser. Högerextrema misstänkta för flest våldsbrott mot människor med invandrarbakgrund och hbt-personer. Av rapporten framgår att antalet våldsbrott med politiska motiv har blivit grövre, men inte fler. Totalt sägs det finnas c:a 1 000 aktiva i vit makt-miljön och ungefär lika många i vänsterlägret. Av dessa är omkring ett hundratal på varje sida brottsaktiva. Min uppfattning är att politiskt våld – oavsett vilka motiv det sägs ha – aldrig är acceptabelt. Vår demokrati bygger på att människor fritt ska få organisera sig och uttrycka sina åsikter, oavsett hur sinnessvaga eller frånstötande de är. Att med våld och hot skrämma människor till tystnad är inte demokrati utan fascism. Andra skriver intressant om politik, samhälle, extremism.

Alex Schulman har fel. Och rätt.

Provokatören Alex Schulman vet hur man väcker uppmärksamhet och hur man agnar ett bloggbete för att få oss stimfiskar i den svenska bloggosfären att hugga. Tesen i Schulmans inlägg i Dagens Nyheter är att denna sfär är "rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös". Detta är förstås nonsens. Nyligen tvingades Alex Schulman lägga ned sin humorsajt 1000 apor; ett namn hämtat från tesen om att apor som slumpmässigt trycker på en skrivmaskins tangentbord till slut kommer att ha skrivit alla böcker i det franska nationalbiblioteket. Och likt dessa teoretiska apor tycks Schulman faktiskt lyckats hamra ned en korrekt iaktagelse i sin annars verklighetsfrämmande artikel. Han har nämligen rätt i att bloggen som sådan inte är något maktverktyg, men att de traditionella mediernas rapportering kring vad en eller flera bloggare skriver kan göra bloggaren till en sådan faktor. Detta är emellertid inget nytt. Exakt detta har många påpekat tidigare. Och fokuset på bloggen som medium är irrelevant. Det väsentliga är självfallet skribenten bakom och vad hon eller han har att säga. Fullständigt fel har Schulman när han påstår att bloggande unga tjejer som skriver om mode skulle sakna betydelse. Faktum är att dessa bloggar ofta har en mycket entusiastiskt läskrets som plockar upp tips och rekommendationer. Bloggar påverkar med andra ord i hög grad många människors konsumtionsmönster. Lika fel ute är han i påståendet att "de ämnen som bloggarna tycker är viktiga är inte intressanta för merparten av svenskarna". För även om det skulle stämma i sak så missas det faktum att det inte är merparten av svenskarna som sätter den politiska eller mediala dagordningarna. Få människor har möjlighet att påverka dessa. Och kan man genom bloggande regelbundet nå denna grupp så har man de facto reell makt. Vi som huvudsakligen bloggar om politik kommer aldrig att nå upp i sådana läsarsiffror som modebloggare eller redan kända människor som utnyttjar bloggformen som ytterligare en kanal att nå ut till sin publik. Det är inte heller poängen. I stället kan vi nå rätt publik, utifrån våra perspektiv. Själv kan jag av besöksstatistiken se att mina läsare i hög grad kommer från de politiska partihögkvarteren, riksdagen, regeringskansliet och de stora mediehusen. Det handlar inte om så många människor, men jag är väldigt glad att kunna nå och potentiellt kunna påverka denna grupp. Min slutsats av Alex Schulmans inhopp på DN:s kultursidor är att provokatören har lyckats igen med att provocera, om än i en till synes lite mer genomtänkt och seriös form än tidigare. Innehållsmässigt är det dock fortfarande väldigt tunt. PS: Ända sedan jag började blogga för drygt fyra år sedan så har jag varje sommar anlitat vikarier att skriva när jag haft semester. Så sker inte i år. I stället tänkte jag under de närmaste veckorna intensifiera mitt bloggande, som legat lite i träda efter att jag under maj och juni huvudsakligen fokuserat på Makthavare.se. På den fronten sänker vi nu, efter en väldigt lyckad Almedalsvecka, tempot lite - för att komma tillbaks med full kraft i höst inför valrörelsen. Andra skriver intressant om samhälle, bloggosfären, Alex Schulman.

Almedalsvecka!

I dag startar årets upplaga av Almedalsveckan. Jag är förstås på plats och kommer att skriva för Almedalsbloggen, som numera hittas på Makthavare.se. Jag noterar att Sveriges Radio spekulerar om oss som skriver under detta paraply - och inte minst om min frus och mina sängvanor: Andra skriver intressant om politik, Almedalsveckan, Makthavare.se.

Makthavarna synade, direkt

I riksdagsårets sista partiledardebatt debatterar Fredrik Reinfeldt (m), Mona Sahlin (s), Maud Olofsson (c), Jan Björklund (fp), Göran Hägglund (kd), Lars Ohly (v) och Peter Eriksson (mp) aktuella ämnen. Men hur ska vi väljare kunna veta om det de säger verkligen stämmer? Är det som sägs sant eller bara truthiness? För första gången kommer i dag en panel experter att lajvgranska vad som sägs från talarstolen. Följ granskningen direkt på Makthavare.se, med start kl 09.00. I panelen sitter bland andra Stig-Björn Ljunggren, Ann-Sofie Kolm, Martin Ådahl, Nicklas Källebring och Annika Ström Melin. Och deras analyser lär vara skarpare än så här: The Colbert Report Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c The Word - Truthiness www.colbertnation.com Colbert Report Full Episodes Political Humor Stephen Colbert in Iraq Andra skriver intressant om politik, riksdagen, Makthavare.se.

Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande

I går rände jag runt på ett flertal valvakor och försökte fånga stämningen. Resultatet av detta kan ni läsa om på Makthavare.se. Däremot var jag inte på socialdemokraternas valvaka. Och när jag läser om vilka besked som trummats ut därifrån så är jag glad att jag inte gick dit. Jag hade sannolikt bara blivit förbannad. Carl Bildt yttrade en gång några bevingade ord som kom att sammanfatta hans statsministerperiod: ”ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande, och ett misslyckande är det”. Det hade varit välkommet om Mona Sahlin och Marita Ulvskog i går hade talat i de termerna i stället för att utmåla det faktum att moderaterna inte blev det största partiet som en seger. Som Victor Bernhardtz påpekar så skulle det inför riksdagsvalet kanske snarare vara på sin plats att ha som mål att öka antalet mandat för det egna partiet, och gärna också för blocket man ingår i som helhet. Jag har i dag skickat en krönika till Aktuellt i Politiken som publiceras i veckans nummer men redan nu går att läsa på webben. Där skriver jag att ett oförändrat socialdemokratiskt resultat jämfört med förra EU-valet knappast ens med god vilja kan kallas bra. Och att socialdemokratin i Stockholm nu bara är fjärde största parti – efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet – kan inte sägas vara annat än katastrofalt. Redan efter riksdagsvalet 2006 slog s i Stockholmsregionen fast att man behövde göra insatser för att vara ett attraktivt parti även för storstadens medelklass. Den läxan återstår uppenbarligen fortfarande att lära. Robert Noord sammanfattar klokt vad som behövs göras: Socialdemokraterna har tagit flera steg i sin förnyelse men den måste fortsätta och förstärkas. Om vi inte lyckas är det bara en tidsfråga innan vi är näst största parti i Riksdagen. Vi behöver en politik för jobben och skolan som också tilltalar väljarna i Stockholmsregionen. Vi behöver en politik som ser företagarna och lyfter fram framgångsrik utbildningspolitik. Framgång måste vara en naturlig och självklar del av Socialdemokraternas politik. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, EU-valet.

Marita Ulvskog avgjorde mitt val

Jag har länge stått och velat hur jag skulle rösta i år. Min tvekan var inte så stor i fråga om parti; jag betraktar mig som socialdemokratin trogen – om än inte alltid lojal. I stället har jag noga övervägt vad jag skulle göra av mitt personvalskryss. Det stod och vägde mellan tre personer på s-listan. Två rutinerade, erfarna och duktiga politiker som redan har gjort goda insatser i Europaparlamentet. En ung uppstickare som gjort en lysande personvalskampanj och som vi lär få se mer av i politiken framöver. Det var sannerligen inget enkelt val. Men i går fick jag ett intressant och klokt råd: kryssa den som har störst chans att ta sig förbi listettan Marita Ulvskog. Jag tyckte att det var ett synnerligen dåligt beslut att toppa s-listan med Ulvskog. Hon har i två folkomröstningar röstat nej till både svenskt EU-medlemskap och medlemskap i EU:s valutaunion. Ulvskog har alltså i två principiellt viktiga frågor gått emot den socialdemokratiska partilinjen. Därmed tycker jag att det är direkt olämpligt att hon ska representera socialdemokratin i Europaparlamentet. Sedan gjorde hon bort sig rejält när hon jämförde fri rörlighet för arbetskraft med trafficking. I stället kryssade jag Åsa Westlund. Inte för att jag håller med henne i alla frågor, och inte för att jag egentligen betraktar henne som mer representativ för socialdemokratin än Göran Färm eller Evin Cetin – som jag också övervägde att kryssa. Men för att jag bedömer att hon har störst chans att få så många personvalskryss att det faktiskt gör någon skillnad. Jag tror på Europasamarbetet och jag tror på den i huvudsak konstruktiva EU-linje som svensk socialdemokrati hållit sedan Ingvar Carlsson lämnade in ansöka om svenskt medlemskap. Därför röstar jag på socialdemokraterna och därför kryssar jag Åsa Westlund. Andra skriver intressant om politik, EU-valet, socialdemokraterna.

Piratpartiet, inne eller ute?

Piratpartiet tar plats i Europaparlamentet, åtminstone om man ska tro på de tre olika spelbolag som ger partiet goda odds i EU-valet. Om detta skriver Makthavare.se:s nye skribent Andreas Henriksson i dag. I dag uppmärksammar också DN det faktum att piratpartiet ”utestängs” från SVT:s slutdebatt inför söndagens EU-val. ”Public service-tv borde ge väljarna möjlighet att ta ställning till de partier som har en sportslig chans att komma in i parlamentet”, säger partiets förstanamn Christian Engström. ”Vår grundpolicy vid valdebatter är att vi bjuder in dem som redan har representation i den församling som valet gäller”, svarar Kent Wännström, chef för programsekretariatet på SVT. Piratpartiets framgångar i opinionsmätningarna räcker inte för att släppa in dem, menar han. Och det är sannolikt en klok policy. Problemet är bara att SVT har gjort avsteg från den förr. Inför riksdagsvalet 1991 fick dåvarande uppstickarpartiet Ny demokrati vara med i SVT:s slutdebatt efter att ha rusat fram i opinionsmätningarna. Orsaken till det undantaget var, säger SVT:s Kent Wännström, att partiet då fanns med i diskussionerna om vilket regeringsunderlaget kunde bli efter valet. DN:s politiske analytiker Henrik Brors påminner om att i EU-valet 2004 var det junilistan som var nykomlingen som inte fick vara med i SVT:s slutdebatt trots att opinionsmätningarna visade att partiet kunde bli invalt i Europaparlamentet, vilket de som bekant också blev. Brors menar att martyrstämpeln ”lyfte väljarstödet för partiet från 4 till 14 procent de sista dagarna fram till valet” och att piratpartiet nu kan få samma roll. Brors, som också konstruerat DN:s EU-valtest, har i detta valt att inkludera piratpartiet med motiveringen att de ”enligt de senaste opinionsmätningarna från bl a DN/Synovate och Sifo har möjlighet att bli invalt i årets EU-val”. Däremot inkluderas inte feministiskt initiativ som ändå har en representant i parlamentet genom sin medlem Maria Robsahm (avhoppad från folkpartiet). Andra skriver intressant om politik, EU-valet, piratpartiet.

Makthavare i Skövde

Den senaste tiden har tempot i uppdateringarna här på bloggen minskat betydligt. Ett skäl till detta är att jag på sistone ägnat en hel del bloggtid åt lanseringen av nya Makthavare.se. Vi har haft en mycket bra start för det projektet. Ett stort antal människor har jobbat hårt och ideellt med research, intervjuer, programmering, design och skriverier. Själv är jag otroligt nöjd och stolt över vad vi åstadkommit. Veckans stora grej är det parti- och kandidattest vi lade ut skarpt i går. Här kan du svara på ett antal EU-relaterade frågor och få se vilket av de i Europaparlamentet invalda partierna du förefaller tycka mest likadant som. Men inte nog med det. Vi har även ställt samma frågor till partiernas tre toppkandidater, så du får även tips på kandidatnivå om vem eller vilka du bör överväga att kryssa. Självklart säger dock inte sådana här test allt. När jag själv gjorde testet så blev jag till ungefär lika delar sosse, folkpartist och centerpartist, och jag rekommenderades att kryssa Olle Schmidt (fp). Det lär inte hända. Det finns ju som bekant andra faktorer som väger in, och långt ifrån alla kandidater har fått möjlighet att svara på våra frågor och tas med i programmeringen. Men testet ger en hel del aha-upplevelser och rekommenderas varmt. * * * I dag och under helgen är jag för övrigt i Skövde. En överraskande vacker liten stad. Här samlas nu miljöpartiet till kongress, och Makthavare.se är förstås på plats för att rapportera. Andra skriver intressant om politik, Makthavare, miljöpartiet.

Inga nazister på våra gator i år

Jag ser i Metro att interna bråk lamslår naziströrelsen, vilket nu innebär att gruppernas kanske viktigaste arrangemang läggs ner: den årliga ­marschen genom Stock­holm på nationaldagen. Enligt uppgift är det bristen på ”bred nationell enighet” som är orsak till varför marschen ställs in i år. Tidningen Expo uppger att splittringen inom naziströrelsen urartade i mitten av april i år, då en 19-åring knivskars svårt i magen på en vit makt-spelning i Gävle. Det sägs cirkulera ett rykte om att det var aktivister från en extremistgrupp där 19-åringen tidigare varit aktiv som låg bakom attacken. Mina erfarenheter som vittne till tidigare nationaldagsmarscher berättar jag om här och här. Andra skriver intressant om nationaldagen, samhälle, nazister.

Problem för centerpartiet

I förra veckan gick en av centerpartiets tyngsta profiler, Börje Hörnlund, centerpolitiker och tidigare arbetsmarknadsminister, till våldsamt angrepp på partiledaren Maud Olofsson. Hon anklagades för att rasera partiets värdegrund med risk för katastrof vid nästa val. Angreppet resulterade i såväl medhåll som kraftiga försvarsreaktioner från det centerparti som i helgen samlades till stämma i Örebro. Men kritiken mot interndemokratin inom c kom från flera håll. Lisbeth Frohm var en av dem som tog till orda och ställde frågan vad gräsrötterna i partiet egentligen betyder när de inte får vara med och bestämma i de stora frågorna, syftandes på energiuppgörelsen. Aftonbladets ledarsida granskade motionerna som lagts till stämman och konstaterade att de vittnade om ett missnöje runt om i landet. "Centern har inte lyckats få igenom en regional tillväxtpolitik som ger hela Sverige chanser att växa", menade tidningen. Och Fredrik Jarl, politisk redaktör Hudiksvalls tidning (c), uppgav för TV4Nyheterna att han i dag placerade centerpartiet till höger om moderaterna. En het fråga under stämman var FRA och de integritetskränkande lagar som stiftats under det gångna året. De samlade ombuden valde dock att sluta upp bakom partiledningens och regeringens linje. "Centerpartiet gjorde ett brott på sin egen själ där, och det gamla folkrörelsepartiet dog", skriver Björn Pedersen på Bloggen Bent. Pedersens slutsats blev att centerpartiet "får springa dit ensam" och meddelade att han inte kunde stödja c längre. Relaterat till detta vill jag gärna tipsa om att socialdemokraterna har granskat centerpartiets vallöften inför valet 2006. Det finns hela 30 punkter ur deras valmanifest som inte har genomförts eller tagits upp under regeringens första år vid makten, visar rapporten. Andra skriver intressant om politik, ideologi, centerpartiet.

Leder jämlikhet till våld?

De senaste dagarna har Aftonbladet publicerat en lång rad artiklar om mäns våld mot kvinnor som i skrämmande hög utsträckning får dödlig utgång. Jag hade från början tänkt skriva mer om detta, men ser att Erik Laakso redan gjort det bättre än vad jag hade klarat av. I stället tänkte jag kommentera att även Metro i dag tar upp våld mot kvinnor, men utifrån vinkeln om den ökade mängden unga kvinnor som misstänks för misshandel. Våldsforskaren Peter Gill, professor vid högskolan i Gävle, uttalar sig och menar att det ökade våldet som tjejgäng utövar förr eller senare kommer att leda till att någon dödas. Det som får mig att reagera är dock inte det, utan Gills förklaring till det ökade våldet: ”Killar är fostrade till detta – och tjejerna också i allt högre grad”. Och så kommer det märkligaste av allt: ”Det är en olycklig konsekvens av jämlikhetssträvandena”, säger Peter Gill. Ursäkta? Menar professorn på fullt allvar att det är ökad jämlikhet som är orsaken till att det rapporteras om mer våld mellan unga kvinnor? Är snubben på riktigt? Andra skriver intressant om samhälle, våld, jämlikhet.

Det handlar om makt

I natt smög det igång, det projekt vi i gänget bakom Almedalsbloggen snickrat på tillsammans med kompisarna på nyhetsmagasinet Fokus: nya Makthavare.se. Vi är barnsligt nöjda med oss själva. Makthavare.se liknar nämligen ingenting någon av oss sett förut. Det är en nyhetssajt där vi kombinerar god journalistik med bloggens flexibilitet och användargenererat material för att ge en djupare inblick i svenska politiska händelser. Vår ambition är att vara politikens egen lokaltidning, dit alla vänder sig som vill veta mer och förstå hur det blev som det blev och vilka som gjorde det möjligt. Dessutom syns vi. Designen är, skulle jag tro, unik i förhållande till innehållet. Vi lanserar oss på allvar senare i veckan, men redan nu går det bra att läsa blogginlägg och analyser, lägga till nya makthavare i wiki-delen – och redigera befintliga beskrivningar. Gå gärna in och kolla, och hojta till om ni hittar några buggar. Det här kommer att bli så jäkla bra! Andra skriver intressant om politik, makt, Makthavare.

Välkommet s-utspel för integritet

När jag och andra i nätverket Sossar mot storebror på första maj i Stockholm hade svårt att mobilisera folk att demonstrera under vår banderoll, så började jag misströsta en smula om engagemanget för integritetsfrågor inom socialdemokratin. Därför blir jag i dag extra glad över att läsa utspelet från partiets fem toppkandidater i valet till Europaparlamentet, där de kräver ”helhetsgrepp på integriteten på Internet” och införandet av en Integritetsombudsman i EU. I ett pressmeddelande skriver Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson, Åsa Westlund, Göran Färm och Anna Hedh att man vill ”bevara Internets karaktär av samhällelig och demokratisk infrastruktur, och stärka skyddet för nätanvändarnas integritet”. Bakgrunden till detta är de komplicerade turerna kring olika tilläggsyrkanden till EU:s telekompaket. Den svenska s-linjen förefaller vara ett ja till den kompromiss som Europaparlamentet och ministerrådet har förhandlat fram, utom på de punkter där det finns ändringsförslag som skärper kraven på nätneutralitet och integritetsskydd. Undertecknarna av pressmeddelandet säger sig stödja ”de skarpare ändringsförslag som motsvarar de ursprungliga ändringsförslagen 138 och 166”. Detta sägs innebära att eventuella restriktioner från medlemsstaterna vad gäller användarnas ställning på Internet ”inte får åsidosätta grundläggande medborgerliga rättigheter”, och bara får ske efter en rättslig och rättssäker procedur. Stämmer detta (och jag är verkligen inte rätt person att bedöma om det verkligen gör det) så är det otroligt välkommet. Huruvida det faktiskt kommer att få någon praktisk betydelse är en annan sak, men ett nyväckt socialdemokratiskt engagemang i de här frågorna är nog så betydelsefullt. För en tid sedan skrev jag att även om Piratpartiet inte lyckas komma in i Europaparlamentet den här gången så har de sannolikt ändå bidragit starkt till att öka intresset för integritetsfrågor även i andra politiska partier. Det här känns som ett tydligt exempel på just det. De socialdemokratiska EU-kandidaterna efterlyser nu en analys av ”den samlade effekten” av FRA:s övervakning, Ipred, Acta-avtalet, Q6/17-projektet – och brittiska absurditeter som Mastering the Internet. Därför föreslår man ”en bred genomlysning och tillsättande av en Integritetsombudsman” med syfte att bevaka denna lagstiftning. ”Det behövs ett skyddande öga som kan slå larm när en situation uppstått som kräver ytterligare skydd för den enskildes privatliv”, skriver undertecknarna. Hear! Hear! Andra skriver intressant om politik, EU, integritet.

Den journalistiska glipan

Om en 48-årig man, ledarskribent på Sveriges största dagstidning, recenserat en ung kvinnlig politiker med en i skribentens ögon alltför anmärkningsvärd glipa i den förras blus i blickfånget – ja, då hade det sannolikt tagit hus i helvete. Och det med viss rätt. Men nu är det en kvinnlig 48-årig ledarskribent det handlar om, Malin Siwe. Och föremålet för hennes indignation är vänsterpartisten Hanna Löfqvist som står på andra plats på vänsterpartiets lista i valet till Europaparlamentet. Siwe uppmärksammade vänsterpartiets kampanjmaterial, utformat som en kvällstidning. Det är skickligt gjort. Bildval, rubriker, vinkling och formgivning skulle mycket väl kunna se precis likadan ut i Aftonbladet eller Expressen. Personligen tycker jag att innehållet är vedervärdigt, men jag inser att jag inte direkt är målgruppen. Problemet är att Malin Siwe inte nöjer sig med att döma ut vänsterpartiets kampanjmaterial och de budskap v går till val på. Hon levererar även ett mycket märkligt och direkt osmakligt angrepp på Hanna Löfqvist, baserat på hur hon ser ut på en bild. I en krönika i v-tidningen skriver Löfqvist att det är för många slipsar i Europaparlamentet. Detta kommenterar Siwe på följande sätt: Men Hanna Löfqvist har i alla fall inte slips. Fast hon kanske borde skaffa en. Eller köpa en blus i större storlek, för den hon har på bildbylinen glipar över bysten på ett sätt som renderat anmälningar till reklamombudsmannen ifall hon förekommit i en bilannons. Siwes artikel har resulterat i en hel del läsvärda bloggkommentarer. Hanna Löfqvist själv verkar ta det rätt coolt och håller med om att blusen är något för liten. ”Det beror på att jag ätit för många slipsar”, skriver hon på sin blogg. Isobel Hadley-Kamptz tycker att Siwes kommentar var ”något av det mest bisarrsexistiska” hon läst i en svensk tidning. Eva Westerberg konstaterar att ”Alla eventuella intelligenta analyser som kanske skulle kunna finnas faller helt platt”. Och tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten påminner om att samma ledarsida hävdat att den svenska bloggosfären är en bloggsörja. Själv börjar han känna motsatsen; att i bloggosfären finns nyanserna jämfört med ledarsidornas elitism. Andra skriver intressant om samhälle, Dagens Nyheter, sexism.

Alliansen satsar mer på reklam

[UPPDATERAD] I dag presenterar Arbetarrörelsens tankesmedja en rapport om varifrån partierna får sina ekonomiska resurser. Politikerbloggen skriver redan nu om att moderaternas ”hemliga insamlingar” gav partiet en större kampanjkassa än något annat parti inför valet 2006. I rapporten konstateras att ett vanligt förekommande påstående från företrädare från de borgerliga partierna och även företrädare för det svenska näringslivet är att socialdemokraternas stöd från fackföreningsrörelsen gör att partiet hamnar i en otillbörlig beroendeställning. Men som framgår av rapporten så överstiger moderaternas insamlade medel med råge de intäkter som socialdemokraterna får från fackföreningsrörelsen. Under valåret 2006 samlade moderaterna in över 30 miljoner kronor i gåvor från enskilda och andra bidragsgivare, vilket är betydligt mer än alla de övriga riksdagspartierna tillsammans (sammanlagt ungefär 4,2 miljoner kronor). Men minst lika intressant som intäktssidan är att granska vad partierna använder sina pengar till. Att annonsera i tidningar, etermedier, på annonstavlor etc., är i en valrörelse den största kostnaden för partierna vid sidan av personalkostnaderna. En jämförelse baserad på uppgifter från Sifo Reklammätningar visar att de borgerliga partierna i valrörelsen 2006 lade betydligt större summor på att köpa medieutrymme än de rödgröna. Av rapporten från Arbetarrörelsens tankesmedja framgår att de borgerliga under det tredje kvartalet 2006, det vill säga under valrörelsens slutspurt, lade uppskattningsvis 122 miljoner kronor på annonser i bland annat dags- och kvällspress. Under samma period lade de rödgröna uppskattningsvis 77 miljoner kronor. De borgerliga kunde i valrörelsens slutskede med andra ord satsa 45 miljoner kronor mer på reklam än de rödgröna. Mer om detta – och många andra intressanta uppgifter – kan ni läsa i rapporten när den läggs ut publikt efter dagens seminarium. * * * PS: Rapporten finns nu tillgänglig här. Andra skriver intressant om politik, kampanjfinansiering, reklam.