Dags att dra vidare

Från och med februari kommer jag att driva egen verksamhet på PromeMorian produktion. Samtidigt flyttar jag in i nätverksföretaget Rådhusgruppen City. Jag ska arbeta som skribent, föreläsare och kommunikationsrådgivare, både självständigt och i samarbete med de blivande kollegorna. Och det ska bli otroligt kul! Formellt blir jag tjänstledig från Attendo Care, där jag jobbat i två och ett halvt år. Jag har trivts och utvecklats enormt mycket på Attendo men ser nu fram emot att få pröva på något nytt. Detta betyder att jag kommer att sluta blogga här. I stället kommer man kunna läsa mina spaningar och kommentarer om politik och samhällsfrågor i Aftonbladet, på Makthavare.se samt på promemorian.wordpress.com. Självklart kommer dock den här sidan att finnas kvar - om inte annat som ett arkiv över drygt fem och ett halvt års bloggande. Andra skriver intressant om Jonas Morian, Rådhusgruppen, Makthavare.se.

Spekulationer och odds

Det finns inte mycket att tillägga i partiledarfrågan just nu, känns det som. Mona Sahlin har tagit konsekvensen av ett svidande valnederlag och att hon inte verkar fått partidistriktens förtroende att på allvar ta tag i det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbetet av den socialdemokratiska organisationen och politiken. Om detta skriver jag på Aftonbladet debatt. Där kan man också ta del av mina spekulationer om vem som tar över inom s. På Makthavare.se kan man läsa om ett gäng som finns tillgängliga för den händelse att nya toppositioner inom partiet ska tillsättas, samt om hur oddsen ser ut för några tänkbara kandidater till ordförandeposten. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Jan Myrdal erkänner fel

Justitieombudsmannen (JO) har efter en anmälan från två personer valt att rikta skarp kritik mot Forum för levande historia för utställningen Middag med Pol Pot samt ett filmklipp som använts för att marknadsföra satsningen: (Observera att klippet ovan riskerar att plockas bort) Forum för levande historia ville, i enlighet med sitt uppdrag om att "belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia", dels skildra de fruktansvärda övergrepp och massmord som skedde i Kambodja under Pol Pot och de röda khmererna - och dels de ideo­logiska skygglappar och selektiva seende som fick en svensk delegation bestående av bland andra Jan Myrdal undvika att se vad som pågick när de besökte landet 1978. Man kan självklart ifrågasätta om en statlig myndighet - som Forum för levande historia i formell mening är - ska bedriva sådan här verksamhet. Och genom åren har man också kritiserats för att vara opinionsbildande. Samtidigt ska man komma ihåg att också statliga museer och högskolor är myndigheter som genom utställningar, marknadsföring och andra satsningar gör nästan precis samma sak. Exakt vilka konsekvenser JO:s kritik nu får för Forum för levande historia och andra myndigheter som på olika sätt försöker levandegöra och illustrera historien ska bli mycket intressant att se. Så vitt jag uppfattat kritiken från JO så handlar den framförallt om att Forum för levande historia anses ha förlöjligat de som deltog i resan till Kambodja. Eh, jaha? Men förlöjligade de inte sig själva rätt ordentligt genom att ställa upp som propagandister för Pol Pot? Och har inte minst Jan Myrdal fortsatt att förlöjliga sig genom att under alla år sedan dess vidhålla att han och hans kamrater inte gjorde något fel och att röda khmererna var missförstådda? Och innebär JO:s kritik att Forum för levande historia samt statliga museer och högskolor inte heller får framställa svenska nazister på 1930-talet eller männen bakom Rasbiologiska institutet som löjliga personer? Det enda riktigt positiva i spåren av JO:s beslut är att Jan Myrdal, sannolikt för första gången någonsin, nu erkänner att han haft fel. Dessvärre inte om Pol Pot, utan att han underlät att själv JO-anmäla Forum för levande historias utställning och film. * * * PS: Jo, jag har själv arbetat på Forum för levande historia och kan därför självklart ses som jävig i den här frågan. Mitt vikariat där tog dock slut för två och ett halvt år sedan, och jag har inte själv alls varit inblandad i utställningen Middag med Pol Pot. Andra skriver intressant om Forum för levande historia, Jan Myrdal, Pol Pot.

Falsk matematik

[UPPDATERAD] Aftonbladet slår i dag upp stort "varannan s-väljare" vill att Mona Sahlin ska avgå, enligt en Sifo-undersökning. Undersökningen och redovisningen av dess resultat är dock minst sagt tveksam. I undersökningen uppger 440 personer av 1 000 tillfrågade att de röstat på socialdemokraterna "någon gång under de senaste fyra riksdagsvalen". Bara där finns det skäl att ana oråd. 440 av 1 000 motsvarar 44% och med tanke på att socialdemokraternas valresultat i dessa val varit betydligt lägre (2010: 30,66%, 2006: 34,99%, 2002: 39,8% och 1998: 36,38%) är Sifos urvalsgrupp antingen inte särskilt representativ eller så ljuger människor om vad de röstat på. Dessa 440 personer fick sedan ta ställning till ett antal alternativa orsaker till socialdemokraternas låga valresultat i år. Störst andel av de tillfrågade (43%) valde alternativet "Utformningen av socialdemokraternas politik". 24% (c:a 105 personer) svarade "Partiledaren Mona Sahlin", 14% (61 personer) svarade "Samarbetet med vänsterpartiet", 13% (57 personer) kunde/ville inte svara och 6% (26 personer) svarade "Samarbetet med miljöpartiet". 105 personers svar är alltså vad som ligger bakom Aftonbladets slutsats att Sahlin "sänker partiet". Och inte fler än 180 personer (41%) har svarat ja på frågan om Mona Sahlin ska avgå som partiledare. 41% är inte "varannan". Precis lika många har för övrigt svarat nej. Notera dessutom att frågan inte säger något om tillfället för denna avgång. Visst, det ligger nära till hands att tolka det som att det är "omedelbart" som avses - men det framgår faktiskt inte av frågan. Självklart ska Sahlin avgå någon gång, men jag har inte uppfattat att det finns någon nämnvärd opinion inom partiet för att detta ska ske omgående. Jag tror att socialdemokratin skulle göra sig själv en stor otjänst genom att nu peta partiordföranden. Det finns sannolikt många skäl till valförlusten, och pekar man ut en enskild syndabock är risken stor att den helt nödvändiga översynen av det politiska innehåll vi mötte väljarna med missas. Därmed inte sagt att det inte kan behövas personförändringar i partiledningen - liksom en ordentlig organisationsöversyn. Men detta bör få ta sin tid. Ännu har vi inte hört ett ljud från de månghövdade arbetsgrupper som inom ramen för kriskommissionen tillsats för att ta fram "tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling". Vi är många som väntar med spänning. * * * PS: Efter påpekande från en läsare har jag strukit en del av texten ovan. Jag hade uppenbarligen tänkt fel på en punkt, vilket dock inte förändrar min huvudtes om att frågeställningarna i undersökningen är märkliga och att tidningen gjort tveksamma tolkningar av resultaten. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Aftonbladet.

Follow the money

Personligen tycker jag att mediedrevet efter moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten börjar bli osmakligt. Expressen stoltserar i dag med bilder på henne i tårar. Då känns det som att en och annan anständighetsgräns har passerats. Det är beklagligt på flera sätt, inte minst eftersom det i kölvattnet av denna "affär" först nu börjar dyka upp de mer principiellt intressanta frågeställningarna. Det var givetvis dumt av en riksdagsledamot som värnar om sin personliga integritet att låta sig bjudas på en studieresa av ett stort oljebolag när hon hade avsatta och inte fullt utnyttjade medel för just den typen av resor. Det var dumt, men knappast något som borde förtjäna löpsedlar. Betydligt märkligare var det i så fall att som folkvald - och partisekreterare - sitta i ett börsbolags styrelse, till synes utan sin partiledares kännedom. Jag tycker att den principiella diskussionen borde handla om just det lämpliga i att som riksdagsledamot ha en massa arvoderade sidouppdrag, exempelvis i bolagsstyrelser. Ett känt exempel är Thomas Bodström som parallellt med riksdagsuppdraget tyckte sig hinna med att vara ordförande i Ecpat, bli invald i kyrkofullmäktige, återuppta sitt arbete som advokat och sitta i styrelsen för skolföretaget Pysslingen. Dels tar detta tid från det som borde vara en riksdagsledamots huvuduppdrag, men det innebär också att folkvalda har andra ekonomiska intressen som kan komma att påverka deras ställningstaganden i viktiga politiska frågor. Bara misstanken om att så kan ske skadar förtroendet för Sveriges riksdag. Visst, folkvalda är skyldiga att anmäla "åtaganden och ekonomiska intressen" som exempelvis aktieinnehav, styrelseuppdrag eller "annan inkomstbringande verksamhet". Men detta register finns bara hos kammarkansliet i riksdagen och är inte tillgängligt för allmänheten med mindre än att man som medborgare begär att få se det. Det går inte att hitta på nätet, vare sig som lista eller vid presentationen av de enskilda ledamöterna. Samtidigt bör tydligare regler kring politikers sidouppdrag inte innebära något förbud. Jag vill definitivt inte ha folkvalda som släpper allt engagemang med föreningsliv och näringsverksamhet bara för att de fått ett riksdagsmandat. Vill vi ha politiker som bottnar i verkligheten så måste vi tillåta sådant. I likhet med Widar Andersson vill jag självklart inte heller hindra riksdagsledamöter från att åka på studieresor eller andra sätt träffa företrädare för intresseorganisationer. Problemet uppstår när sådant inte redovisas öppet och det kan födas misstankar om otillbörlig påverkan. Därför har nu Fredrik Reinfeldt, som starkt motsätter sig insyn i från var de generösa bidrag hans moderata parti fått kommer ifrån, klara trovärdighetsproblem. "Om Sverige ska bli ett land utan korruption krävs en lag för öppen redovisning av partibidrag", skriver Eva Franchell på Aftonbladet ledarsida - och det är lätt att instämma. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, Sofia Arkelsten, Fredrik Reinfeldt.

Dags att hamra fram nya idéer

Det rör på sig en del i socialdemokratin. Några av rörelsens mer framstående personer inom politisk kommunikation ger sig i kast med nya jobb; Karin Pettersson som under valrörelsen varit partiets kommunikationschef har debuterat på Aftonbladets ledarsida där hon nu är chef och Eric Sundström är på väg att lämna partitidningen Aktuellt i Politiken (han inleder sitt farväl här) för att ta över Dagens Arena. Båda de ovan länkade texterna är intressant läsning. Karin Pettersson konstaterar att ”Det enda som är farligare för socialdemokratin än att förklara valnederlaget med det diffusa ’vänsterns kris’, är att hoppas att Reinfeldt kommer falla på eget grepp”. Hon påminner också om en läxa från Göran Perssons sista mandatperiod: ”enbart en opposition som faktiskt tar tag i sina problem blir en verkligt farlig utmanare”. Eric Sundström är mycket tydlig med att krismedvetenheten inom s ”är under all kritik”. ”Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad”, skriver han – och tillägger att ”Vi förlorade båda gångerna”. Sundström menar även att s måste inse att moderaterna ”verkligen har förändrats och inte längre är ett ’miljonärsparti’ i väljarnas ögon”. Lösningen när det går dåligt är inte att skrika om ökade klyftor och bara företräda de som lämnas efter i Reinfeldts Sverige. Tänkvärda ord från två kloka sossar. Så vad kan då göras för att få fram de idéer och den politik som vi – trogen våra grundläggande värderingar – kan möta väljarna med 2014? I mitt gamla SSU- och partidistrikt, Stockholms län, drar man nu igång en egen tankesmedja. ”Syftet är att lyfta politiken och diskussionen och hitta den röda tråden i vad som är socialdemokrati i framtiden”, säger Haninges oppositionsråd Robert Noord som ska leda arbetet. Noord, som gjort sig känd som en framsynt nytänkare, är ett utmärkt val för detta. Tanken är att inspirera till en ökad och bred idédebatt inom socialdemokratin, vilket verkligen behövs. Jag gillar också att man tar sig utgångspunkt i Stockholmsregionen – där socialdemokratin fortfarande står stark i många kranskommuner, men blir allt mer marginaliserade i huvudstaden. Här kan man uppenbarligen lära sig mycket av varandra. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Robert Noord.

Jobben är nyckelfrågan

[UPPDATERAD] Pusselbitar om hur ledande socialdemokrater ser på valförlusten börjar trilla på plats. Tydligt är att stor vikt läggs vid jobbfrågan - och socialdemokratins brister på detta område. I gårdagens DN (ännu ej på nätet) intervjuades Ardalan Shekarabi, som tillsammans med Anna Johansson leder partiets kriskommission. Shekarabi menade att ett av de stora problemen är att s "befinner sig i en identitetskris" och inte riktigt har hängt med i utvecklingen: - Vi har inte i tillräckligt stor utsträckning uppdaterat vår identitet och politik. Det är stora samhällsförändringar vi ser i Sverige, uppgav han till DN. Detta är kloka ord som partiets traditionalister och andra som verkar vilja vrida klockan tillbaka borde ta till sig. I ett tal till LO:s representantskap i går sa Mona Sahlin, enligt KommunalArbetaren, att "Vi är en arbetarrörelse som ratades av dem som har ett jobb". Detta baserat på uppgifter om att bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på s medan motsvarande siffra för moderaterna var 32 procent. Mot den bakgrunden är det nu absolut nödvändigt att socialdemokratin lyfter fram målet om att så många människor som möjligt lever på egen försörjning. Detta har egentligen alltid varit en kungstanke för s, på något sätt verkar det dock ha hamnat i skymundan. Men det räcker självklart inte med att säga att jobben är viktigast. Det måste också till en trovärdig politik så att fler kommer i arbete och inte görs beroende av bidrag eller andra ersättningssystem. Detta är Ardalan Shekarabi tydlig med i DN-intervjun. Han nämner infrastruktursatsningar, bostadspolitik och forskning - men även företagens villkor. Delar av detta är för övrigt nyckelfrågor i en annan brännande politisk utmaning: integrationen. Själv tror jag att socialdemokratin har allt att vinna på att nu vara tydlig med att integration inte är en invandrarfråga utan handlar om utanförskap. Vad som krävs är satsningar på bättre bostäder i levande miljöer, bättre utbildning och reella chanser till jobb. Sahlin och Shekarabi förefaller vara viktiga saker på spåren. Jag hoppas få höra mer från kriskommissionen om detta. Tills vidare rekommenderas Makthavare.se:s spaning om en s-debatt på en något otippad arena. * * * PS: Läs gärna DN:s ledarskribent Johannes Åmans kommentar om intervjun med Shekarabi - i väntan på att tidningen lägger ut den senare på nätet. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Ardalan Shekarabi, Mona Sahlin.

Kan socialdemokraterna vinna valet 2014?

På många håll pågår nu olika former av valanalysarbete. Siffrorna, budskap och budbärare skärskådas - och förhoppningsvis kan allt detta arbete resultera i underlag för socialdemokratin att stå bättre rustade 2014 är vad som var fallet i år. Socialdemokraternas partistyrelse har tillsatt en kriskommission med fyra arbetsgrupper. Arbetet leds av Anna Johansson och Ardalan Shekarabi, och i grupperna ingår ett stort antal människor. Även på sajten Eftervalsdebatt.se och på DagensArena.se diskuteras valet och valresultatet ur perspektiv som är intressant för mig som socialdemokrat. I Fokus konstateras att när moderaterna efter sitt förlustval 2002 satte samman en analysgrupp så sköttes detta arbete i en betydligt trängre krets. Det är tydligt att det är stora skillnader mellan hur s och m organiserar och bedriver sitt politiska arbete. Moderaterna beskrivs i tidningen som "ett väljarorienterat kampanjparti där partiledningen har en stark ställning och öppet mandat – så länge det går bra", medan socialdemokraterna sägs vara "ett medlemsorienterat folkrörelseparti där både lokalorganisationen och partistyrelsen har inflytande över vad partiledningen gör". Båda modellerna har sina fördelar - och nackdelar. Jag tillhör dem som tror att det måste till organisatoriska förändringar inom s innan vi på allvar kan ompröva politiken på allvar, och på så sätt vara valbara 2014. Den förändring som verkar vara på gång; en sammanslagning av partistyrelse och riksdagsgrupp till en juridisk enhet, är ett steg på vägen. Men man borde också våra ställa sig frågan om socialdemokraternas drygt hundraåriga organisationsstruktur med partidistrikt, arbetarekommuner och s-föreningar verkligen är det mest ändamålsenliga i dag. Jag vill påminna om ett väldigt bra inlägg i den här debatten från Sandro Wennberg, som skriver en berättelse hur det skulle kunna bli när vi tittar tillbaks på valet 2014: Kommissionen fick i uppdrag att föreslå stora förändringar i hur partiets sidoorganisationer är organiserade och hur den tidigare rörelsen skulle öppna sig mot andra delar av civilsamhället. Partiorganisationen skulle göras om så att partidistrikten skulle slås samman i regioner och bli basen för partiengagemanget. Begreppet ”partimedlem” användes inte längre och begreppet Arbetarekommuner slopades. Det blev möjligt att organisera sig i nationella nätverk som inte hade någon koppling till en geografisk ort. Jag hoppas att kriskommissionärer och människorna i socialdemokratins ledning tar till sig av detta. Efter två valförluster och en kräftgång i opinionen under tio års tid så måste vi borra djupare hos oss själva innan vi kan begära väljarnas mandat igen. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, val 2010, val 2014.

Snabba ryck

Lena Mellin om Thomas Bodström i går: "lämnar han riksdagen [...] är hans politiska karriär sannolikt slut". Lena Mellin om Thomas Bodström i dag: "vi har inte sett honom för sista gången. Den saken är säker."

Att leva i Bodströmssamhället

I går slog riksdagens talman och riksdagspartiernas gruppledare fast att reglerna inte tillåter att man som folkvald är föräldraledig på deltid. Därmed tvingas Thomas Bodström välja mellan att åka hem till Sverige eller hoppa av sitt riksdagsuppdrag. Ännu har han inte bestämt sig hur han ska göra. Man kan anlägga många olika perspektiv på fenomenet Thomas Bodström och turerna kring hans önskan att tillbringa ett halvår i USA med sin familj. Aftonbladets ledarskribent Eva Frachell tycker att det är en stor gåta "hur ett helt parti har kunnat fortsätta att gulla med en politiker som inte vill ta normalt ansvar". Och tidningens inrikespolitiska kommentator Lena Mellin menar att om Bodstrom lämnar riksdagen så "är hans politiska karriär sannolikt slut". Med all respekt för Franchell och Mellin så tror jag att de har rejält fel. De underskattar Thomas Bodströms styrka. Det är definitivt för tidigt att räkna ut honom. Faktum är att om han nu skulle välja att stanna i USA med familjen och därmed lämna sin riksdagsplats så placerar han sig på ett strategiskt avstånd från den plågsamma eftervalsdebatt som socialdemokratin nu tvingas gå igenom och kan välja att fortsätta kommentera politiken genom sin blogg. Han kan på så sätt skapa sig en stark plattform utanför riksdagen och den traditionella socialdemokratiska partistrukturen. Vad han sedan väljer att göra från denna plattform är en öppen fråga. Själv skulle jag bli mycket förvånad om inte hans namn kan förekomma flitigt i diskussionerna om en eventuell ny s-ordförande inför nästa ordinarie partikongress. Thomas Bodström kommenterar i dag själv frågan om sin ledighet på Aftonbladet Debatt. Även jag har inbjudits att kommentera fallet, och jag konstaterar att detta knappast är det sista vi hör av Bodström inom politiken. Jag tror att han representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare. Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Tillfällig bloggflytt!

På söndag drar årets Almedalsvecka i gång, och jag är där för nionde året i rad. De senaste åren har jag bloggat intensivt därifrån, dels på min egen blogg - men också på Almedalsbloggen, som numera heter Makthavare.se. Så blir det också i år. Den här gången är vi ett rekordstort kanongäng! Läs mer om det här. Men från och med i dag är det också officiellt att jag slår mina bloggpåsar ihop med ingen mindre än Johan Ingerö (som även bloggar här och här). Tillsammans kommer vi, med start från Almedalsveckan, och fram till och med valet (plus kanske någon vecka till) blogga tillsammans på Aftonbladet.se under vinjetten Proffstyckarna. Det kommer att bli otroligt kul! Vi skriver naturligtvis våra egna inlägg utifrån våra respektive ganska olika politiska perspektiv. Ändå blir kanske tonen på Proffstyckarna en lite annorlunda än den vi vanligen håller på våra egna bloggar. Åtminstone jag ser det här som en sorts public service-satsning där vi redogör för rejält skilda politiska synsätt, men ändå försöker ha en mer resonerande ton än vad man vanligen möter i debatter. Samtidigt är ingen av oss särdeles partitrogna så det kan nog bli en del internkritik i det vi skriver också. Jag hoppas verkligen på mycket feedback från er läsare! Det är för er vi gör den här satsningen. Låt oss veta vad ni gillar och inte; vad ni vill ha mer respektive mindre av. Jag lovar inte att leverera, men jag lovar att ta till mig av vad ni skriver. Nåväl, nu är det lördag morgon och om några timmar sitter jag på färjan på väg mot Gotland och Almedalen. Läs mer om detta på Makthavare.se och Proffstyckarna. Andra skriver intressant om politik, Almedalen, Johan Ingerö, Makthavare.se, Proffstyckarna.

Tunnelbanan mest kostnadseffektiv

Dagens Nyheter uppmärksammar i dag (tyvärr inte på nätet) en ny rapport som Stockholms handelskammare låtit ett konsultföretag ta fram. I rapporten jämförs kostnader för investering, drift och fordon mellan olika former av kollektivtrafik – och kanske något överraskande kommer man fram till att tunnelbana sammantaget blir billigast per passagerare. Förutsättningen är dock att underlaget är minst 45 000 resenärer. Men redan i dag har Stockholms kollektivtrafik nästan 2,5 miljoner resor varje dag, och Stockholms län växer med i genomsnitt 104 personer varje dag. Detta ställer stora krav på framtidens kollektivtrafik. I den befolkningstäta Stockholmsregionen med ett omfattande pendlande och ett stort antal korta resor är följaktligen tunnelbanan det bästa alternativet. Stockholms handelskammare konstaterar att tunnelbanan är billigast att bygga och driva, ungefär en tredjedel av kostnaden för spårväg. Därför menar de att det snarast borde planeras för att bygga ut tunnelbanan. Som tunnelbaneentusiast gläder jag mig åt att socialdemokraterna i Stockholms läns landsting och stadshus har en rad förslag till utbyggd tunnelbana. Det handlar om nya linjer och förlängningar, men också om att vässa tekniken så att SL kan sätta in fler tåg. Läs även vad HBT-sossen skrivit om dessa satsningar och handelskammarens rapport. Andra skriver intressant om politik, stockholm, tunnelbana.

Testar en ny grej

I vänsterspalten här på bloggen, under mina fasta länkar till andra bra bloggar, finns nu en fiffig s k widget som bland annat visar vilka som senast länkat hit - och vilken politisk inriktning dessa har. Pretty sweet. Har du en egen blogg och vill ha en motsvarande widget? Hyggliga Politometern bjuder. (Tipstack till Martina Lind.) Andra skriver intressant om bloggosfären, statistik, Politometern.

Opinionsundersökningar, medier och folket

Sahlin i uppförsbacke

Nu har mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen startat – och Mona Sahlin har en hyfsad uppförsbacke. De opinionsundersökningar som presenterats den senaste tiden visar med all önskvärd tydlighet att valet i höst är långt ifrån avgjort. Det är knivskarpt jämt mellan blocken, samtidigt som c, kd och Sd balanserar på riksdagstrappans tröskel. Mona Sahlin behöver nu alla framgångar hon kan få. I stället kommer bakslag på bakslag. Göteborgs-Posten publicerade precis en Sifoundersökning enligt vilken bara varannan socialdemokratisk väljare ville se Sahlin som statsminister. Av samtliga svarande föredrog endast 16 procent henne framför Fredrik Reinfeldt. Och när Dagens Nyheter låtit Synovate undersöka vem av valets huvudmotståndare som är bättre på de viktiga framtidsfrågorna vinner Reinfeldt stort. Det här är tuffa omständigheter att ställas inför. Ändå har Mona Sahlin gång på gång visat att hon klarat av att gå stärkt ur motgångar. Om hon kommer att klara det även denna gång är för tidigt att säga. Klart är åtminstone att hon inte kommer att kunna göra det själv; samarbetspartnerna i v och mp måste tydligt stå upp för henne som statsministerkandidat. Men framförallt måste förstås de väljare som i opinionsundersökningar säger sig rösta på socialdemokraterna ställa sig frågan varför de samtidigt uttrycker bristande förtroende för den chans som nu finns att byta regering. Andra skriver intressant om politik, val 2010, Mona Sahlin.

Inget utrymme till salu

Det är häpnadsväckande hur okunnigt och dumt en del företag agerar i sitt marknadsföringsarbete. Att mejla ut ett erbjudande om att ”köpa ett blogginlägg” med en text om ”poker eller casino” – inklusive länkar – för 200 kronor är, upplysningsvis, inte ”bra med pengar”. Det är bara förolämpande, Philip på Diamondbet. Allvarligt, vad hade du förväntat dig? Det här är en blogg om politik, medier och samhällsfrågor – vilket jag deklarerar ganska tydligt. Jag har under de drygt fem år jag bloggat aldrig skrivit om poker eller nätkasinon. Och jag tänker inte börja göra det för 200 spänn. Däremot ska jag hålla ögonen öppna efter om andra gör det. Det kan bli intressant att se vilka som inte värderar sin integritet och heder högre än så. Andra skriver intressant om bloggosfären, marknadsföring, Diamondbet.

En gräns för sex?

I helgen rapporterade TV4 Malmö att en åklagare vill få det rättsligt prövat hur mycket våld som man enligt lagen kan samtycka till när man har sex. Detta har även skrivits om i Sydsvenskan, DN och SvD. Bakgrunden är ett fall där en 16-årig flicka/ung kvinna kommit i kontakt med en 32-årig man genom en sexsajt och – efter gemensam överenskommelse – haft BDSM-sex. Man kan självklart ha synpunkter på ålderskillnaden mellan de båda, men faktum är att 16-åringar betraktas som sexuellt myndiga i Sverige och det finns inga undantag eller specialformuleringar i lagstiftningen som reglerar vilken form av sex som är tillåtet eller inte. Åtalet handlar om att mannen anses ha gjort sig skyldig till grov misshandel. Han sägs ha ”använt tillhyggen” och ”visat hänsynslöshet”, enligt åklagaren. Värt att notera är att det alltså inte väcks åtal om våldtäkt, eftersom båda parter uppenbarligen varit med på – och på förhand kommit överens om – de sexuella handlingar som skett. Åklagaren uppger att hon ”vill ställa på sin spets” att även om människor säger att de är överens så får man inte ”misshandla någon grovt”. Därför ska tingsrätten ta ställning till om BDSM-sex mellan samtyckande människor av laglig ålder kan vara grov misshandel och om flickan/kvinnan kunde samtycka till detta. I mina öron låter detta fullständigt absurt. Staten bör rimligen inte lägga sig i människors sexliv, så länge det sker i samtycke mellan alla inblandade parter. Det förefaller onekligen finnas en tydlig underton av moralism i det här åtalet, baserat på vissa människors oförståelse för andras sexuella preferenser. En viktig brasklapp dock: Mellan raderna i medierapporteringen sägs det att flickan/kvinnan i det här fallet är ”en ung tjej som mår väldigt dåligt”. TV4 uppger att hon har en historia av självskadebeteende. Kanske borde då i stället åtalet handla om att en påtagligt äldre person eventuellt utnyttjat en ung kvinna med psykiska problem. Det torde vara relevant att pröva rättsligt – inte huruvida våldsamt sex är lagligt eller inte. Skulle nu mannen i det här fallet däremot fällas för grov misshandel skapar det ett mycket intrikat prejudikat. Är blåmärken efter sex ett tecken på att olagligheter har skett? Rivmärken? Ömma kroppsdelar? Läs för övrigt gärna också vad t ex Helena Bergman, Per Pettersson och Hanna skriver. Andra skriver intressant om samhälle, sex, BDSM.

Opinion, mediespekulationer och kompromisser

I takt med att opinionssiffrorna sett allt dystrare ut för s – och vissa mätningar säger att moderaterna gått om socialdemokraterna som Sveriges största parti – så har också medierapporteringen i allt högre grad inriktat sig på att utmåla Mona Sahlin som förlorare och syndabock. SVT:s Mats Knutson tror att ”krisen” i opinionen för s just nu ”måste uppfattas som synnerligen allvarlig i Mona Sahlins kansli”. Han gör också bedömningen att vid ett valresultat där moderaterna är lika stora eller större än socialdemokraterna, samtidigt som alliansen sitter kvar, ”lär Mona Sahlin få lämna sitt partiledaruppdrag omgående”. I Aftonbladet talas det om ”Sahlins krasch”, och en rad s-profiler ger sin syn på vad som gått snett. Bland annat sägs den rödgröna koalitionen signalera att socialdemokraterna ”inte kan stå på egna ben”. Det pekas på otydligt ledarskap; Sahlin ska ha ”kompromissat för mycket” och inte tillräckligt visat att det är hon/s som har kommandot. Det talas också om interna konflikter där de rödgröna ”framstår som splittrade”. Lena Mellin pekar i stället på att tillbakagången för socialdemokratin kommit efter att de rödgröna presenterat sitt budgetalternativ. Hon slår fast att ”löftena till väljarna inte blev någon succé”. Statsvetarprofessor Ulf Bjereld, tillika socialdemokrat, menar att s tappat stöd på grund av det rödgröna samarbetet. SvD:s PJ Anders Linder drar det ett steg längre: ”de rödgröna partierna snarare sänker än lyfter varandra”. Mona Sahlin själv kommenterar i Dagens Nyheter opinionsläget med att ”det självklart [är] intressant vad just socialdemokratin får, men det är om vi får en rödgrön regering som avgör om vi vinner valet eller inte”. Värt att notera är att Sahlin i SR:s Gomorron världen betonar att det rödgröna samarbetet är inriktat på det här valet, men att ”alla saker handlar om från val till val och väljarnas dom i valet måste de partier som förlorar respektive vinner dra slutsatser av”. Och detta är en rimlig hållning – inte minst om Sverigedemokraterna faktiskt kommer över 4-procentsstrecket på valdagen. I Fokus lanserar Martin Ådahl den ”osannolika men logiska lösningen” att s och m i ett sådant läge ”hoppar över småpartierna och gör upp”. Ådahl menar att det inte är en så främmande tanke med Mona Sahlin som statsminister, Fredrik Reinfeldt som utrikesminister och Anders Borg som finansminister. Själv tror jag inte på en sådan konstellation, men jag hoppas verkligen att partistrategerna i båda blocken har förberett sig på en parlamentarisk situation där ingen sida får egen majoritet i riksdagen och där Sd är vågmästare. I ett sådant läge måste alla vara beredda att kompromissa. Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, val 2010.

En tradition av mygel och tystnad

[UPPDATERAD] Ett av de första inlägg jag skrev när jag började blogga för drygt fem år sedan handlade om medlemsfusk inom socialdemokratin och ”den kultur av mygel och maktfullkomlighet” som allt för länge präglat Stockholms arbetarekommun. Jag har tyvärr fått tillfälle att återkomma till det temat många gånger sedan dess. I går kunde TV4 Nyheterna rapportera om misstankar om fusk med nomineringsprocessen inom socialdemokraterna i Stockholm. En person ska ha nominerats av åtta s-föreningar, varav tre är helt nya och har knappt några medlemmar. Och i en av föreningarna som nominerat politikern är bara hans släktingar medlemmar, enligt granskningen. Även Svenska Dagbladet och Expressen uppmärksammar detta. Det som förenar flera av de nominerande föreningarna är dessutom att de är så kallande invandrarföreningar vars medlemmar har turkisk bakgrund. Inom Stockholms arbetarekommun finns fortfarande något som kallas Invandrarutskottet som rekryterar och profilerar politiker med invandrarbakgrund samt arrangerar utbildningar för olika uppdrag. Och det har av tradition funnits gott om ”turkiska” s-föreningar i norra Stockholm. Redan när jag var SSU-aktiv i Kista för 25 år sedan ironiserades det en del över Turkiska SDUK (socialdemokratisk ungdomsklubb), där medelålders män drack kaffe, rökte och var högljudda. Och redan då muttrades det en hel del om märkligheter i samband med nomineringar och val. Men vad jag minns så gjordes det aldrig något åt detta. Problemet är inte att vi har s-föreningar baserade på etnisk härkomst. Människor får självklart organisera sig hur de vill. Att man däremot institutionaliserar vissa föreningars inflytande i exempelvis nomineringsarbetet genom särskilda utskott är ett demokratiskt problem. Alexandra Einerstam har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för de märkligheter som pågår i samband med nomineringar och val i Stockholms arbetarekommun (läs om detta här, här och här). Tomas Rudin, som har en närmast unik roll motsvarande lokal partisekreterare för s i Stockholm, säger till TV4 att det inte har någon betydelse för nomineringsprocessen hur många föreningar som nominerar en viss kandidat. Alla som är eller varit aktiva i arbetarekommunen vet dock att detta inte är sant. Efter den massiva uppmärksamheten som följde efter avslöjandena om mygel i valprocesserna hos moderaterna i Stockholm borde det ha varit självklart att det skulle komma uppföljande granskningar av socialdemokraterna. Personligen välkomnar jag detta. Det är hög tid för oss att ta bladet från munnen och sätta stopp för mygel och fusk. Alla vinner i längden på det, inte minst demokratin. * * * PS: Läs gärna också Sandro Wennbergs inlägg om detta på bloggen Partistaten. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholms arbetarekommun.

Motstridiga besked i opinionen

[UPPDATERAD 3] I dag presenterar Aftonbladet/United Minds en ny väljarbarometer enligt vilken avståndet mellan allians- och oppositionspartierna krymper. Alliansen ökar i den med 0,7 procentenheter till 45,0 procent, medan de rödgröna tappar 1,1 procentenheter till 47,5 procent. En annan mätning, från Skop, som publicerades av bland annat Svenska Dagbladet häromdagen visade däremot på egen majoritet – 50,4 procent – för de rödgröna. Enligt Skop ökade man därmed ledningen mot allianspartierna (45,3 procent) från 3,5 till 5,1 procentenheter jämfört med mätningen före. Här ligger också kd precis på riksdagsgränsen med 4 procent. Skop menar att det är moderaterna, åter över 30-procentstrecket, som drar upp siffrorna för de borgerliga. Övriga allianspartier backar. United Minds instämmer i att moderaterna ökar och att folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna går bakåt. I samma mätning verkar miljöpartiet tappa mest, 1,7 procentenheter, och landar på 10,0 procent. Socialdemokraterna och vänsterpartiet går båda svagt uppåt med 0,5 respektive 0,1 procentenheter. Skop noterar i stället lindriga tillbakagångar för s (33,7 jämfört med 33,6 månaden innan) och mp (10,9 jämfört med 10,3). I stället ser v ut att öka till 5,8 procent från 4,5. En av de största skillnaderna mellan mätningarna handlar om Sverigedemokraterna som enligt United Minds ökar med 1,3 procentenheter till 5,5 procent och skulle därmed få en vågmästarroll i riksdagen. Skop menar tvärtom att Sd sjunker klart under riksdagsspärren, från 5,0 till 2,9 procent, ett ras som sägs vara statistiskt säkerställt. Ännu har ingen uppdaterad ”poll of polls” publicerats, där resultaten av samtliga publika opinionsundersökningar vägts samman. När så sker kan kanske en tydligare bild av läget utkristallisera sig. Att de opinionssiffror som nu kommer fram är betydelsefulla torde det inte råda någon tvekan om. Valforskaren Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, konstaterar att mätningar från maj och april ofta hamnar nära det slutgiltiga valresultatet. Det skulle i så fall betyda att de rödgröna vinner över den borgerliga alliansen. Men de flesta mätningar tyder på att resultatet kommer att bli jämnt; det står och väger mellan blocken. * * * PS: Nu har SVT:s valsajt publicerat ett uppdaterat väljarindex - alltså en ”poll of polls” där resultaten från ett stort antal publika opinionsundersökningar (Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds) vägts samman. Enligt detta index har de rödgröna 48,7 och allianspartierna 45,7. Sd hamnar med 4,1 precis ovanför riksdagsspärren och får en vågmästarroll. Det tycks alltså bekräfta det Mikael Valtersson skriver i sin kommentar till detta inlägg. Värt att notera är att i Svensk Väljaropinion, en poll of polls sammanställd av Novus, får de rödgröna 50,2 procent och alliansen 44,0. Siffror från Sentio och United Minds ingår dock inte här. Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.