En tradition av mygel och tystnad

[UPPDATERAD] Ett av de första inlägg jag skrev när jag började blogga för drygt fem år sedan handlade om medlemsfusk inom socialdemokratin och ”den kultur av mygel och maktfullkomlighet” som allt för länge präglat Stockholms arbetarekommun. Jag har tyvärr fått tillfälle att återkomma till det temat många gånger sedan dess. I går kunde TV4 Nyheterna rapportera om misstankar om fusk med nomineringsprocessen inom socialdemokraterna i Stockholm. En person ska ha nominerats av åtta s-föreningar, varav tre är helt nya och har knappt några medlemmar. Och i en av föreningarna som nominerat politikern är bara hans släktingar medlemmar, enligt granskningen. Även Svenska Dagbladet och Expressen uppmärksammar detta. Det som förenar flera av de nominerande föreningarna är dessutom att de är så kallande invandrarföreningar vars medlemmar har turkisk bakgrund. Inom Stockholms arbetarekommun finns fortfarande något som kallas Invandrarutskottet som rekryterar och profilerar politiker med invandrarbakgrund samt arrangerar utbildningar för olika uppdrag. Och det har av tradition funnits gott om ”turkiska” s-föreningar i norra Stockholm. Redan när jag var SSU-aktiv i Kista för 25 år sedan ironiserades det en del över Turkiska SDUK (socialdemokratisk ungdomsklubb), där medelålders män drack kaffe, rökte och var högljudda. Och redan då muttrades det en hel del om märkligheter i samband med nomineringar och val. Men vad jag minns så gjordes det aldrig något åt detta. Problemet är inte att vi har s-föreningar baserade på etnisk härkomst. Människor får självklart organisera sig hur de vill. Att man däremot institutionaliserar vissa föreningars inflytande i exempelvis nomineringsarbetet genom särskilda utskott är ett demokratiskt problem. Alexandra Einerstam har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för de märkligheter som pågår i samband med nomineringar och val i Stockholms arbetarekommun (läs om detta här, här och här). Tomas Rudin, som har en närmast unik roll motsvarande lokal partisekreterare för s i Stockholm, säger till TV4 att det inte har någon betydelse för nomineringsprocessen hur många föreningar som nominerar en viss kandidat. Alla som är eller varit aktiva i arbetarekommunen vet dock att detta inte är sant. Efter den massiva uppmärksamheten som följde efter avslöjandena om mygel i valprocesserna hos moderaterna i Stockholm borde det ha varit självklart att det skulle komma uppföljande granskningar av socialdemokraterna. Personligen välkomnar jag detta. Det är hög tid för oss att ta bladet från munnen och sätta stopp för mygel och fusk. Alla vinner i längden på det, inte minst demokratin. * * * PS: Läs gärna också Sandro Wennbergs inlägg om detta på bloggen Partistaten. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholms arbetarekommun.

Motstridiga besked i opinionen

[UPPDATERAD 3] I dag presenterar Aftonbladet/United Minds en ny väljarbarometer enligt vilken avståndet mellan allians- och oppositionspartierna krymper. Alliansen ökar i den med 0,7 procentenheter till 45,0 procent, medan de rödgröna tappar 1,1 procentenheter till 47,5 procent. En annan mätning, från Skop, som publicerades av bland annat Svenska Dagbladet häromdagen visade däremot på egen majoritet – 50,4 procent – för de rödgröna. Enligt Skop ökade man därmed ledningen mot allianspartierna (45,3 procent) från 3,5 till 5,1 procentenheter jämfört med mätningen före. Här ligger också kd precis på riksdagsgränsen med 4 procent. Skop menar att det är moderaterna, åter över 30-procentstrecket, som drar upp siffrorna för de borgerliga. Övriga allianspartier backar. United Minds instämmer i att moderaterna ökar och att folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna går bakåt. I samma mätning verkar miljöpartiet tappa mest, 1,7 procentenheter, och landar på 10,0 procent. Socialdemokraterna och vänsterpartiet går båda svagt uppåt med 0,5 respektive 0,1 procentenheter. Skop noterar i stället lindriga tillbakagångar för s (33,7 jämfört med 33,6 månaden innan) och mp (10,9 jämfört med 10,3). I stället ser v ut att öka till 5,8 procent från 4,5. En av de största skillnaderna mellan mätningarna handlar om Sverigedemokraterna som enligt United Minds ökar med 1,3 procentenheter till 5,5 procent och skulle därmed få en vågmästarroll i riksdagen. Skop menar tvärtom att Sd sjunker klart under riksdagsspärren, från 5,0 till 2,9 procent, ett ras som sägs vara statistiskt säkerställt. Ännu har ingen uppdaterad ”poll of polls” publicerats, där resultaten av samtliga publika opinionsundersökningar vägts samman. När så sker kan kanske en tydligare bild av läget utkristallisera sig. Att de opinionssiffror som nu kommer fram är betydelsefulla torde det inte råda någon tvekan om. Valforskaren Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, konstaterar att mätningar från maj och april ofta hamnar nära det slutgiltiga valresultatet. Det skulle i så fall betyda att de rödgröna vinner över den borgerliga alliansen. Men de flesta mätningar tyder på att resultatet kommer att bli jämnt; det står och väger mellan blocken. * * * PS: Nu har SVT:s valsajt publicerat ett uppdaterat väljarindex - alltså en ”poll of polls” där resultaten från ett stort antal publika opinionsundersökningar (Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds) vägts samman. Enligt detta index har de rödgröna 48,7 och allianspartierna 45,7. Sd hamnar med 4,1 precis ovanför riksdagsspärren och får en vågmästarroll. Det tycks alltså bekräfta det Mikael Valtersson skriver i sin kommentar till detta inlägg. Värt att notera är att i Svensk Väljaropinion, en poll of polls sammanställd av Novus, får de rödgröna 50,2 procent och alliansen 44,0. Siffror från Sentio och United Minds ingår dock inte här. Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

Brister i partitest avslöjade

De senaste dagarna har många bloggare kommenterat Svenska Dagbladets valkompass och påpekat orimliga resultat de fått när de testat vilket partis åsikter de ligger närmast. Inte minst har många socialdemokrater - däribland jag själv - förvånats över att i fallande ordning ansetts haft mest gemensamt med v, fi och mp, och först därefter med s. Faktum är att det verkat vara i det närmaste omöjligt att få resultatet sosse i testet. Även de som svarat att de är för euron och Nato-samarbete har "blivit" vänsterpartister. Men även många piratpartister har protesterat mot att de, trots ihärdiga försök, inte lyckats få upp sitt parti i topp. Och påtagligt många som gjort testet har också fått höga poäng för Sverigedemokraterna – trots att de svarat att invandring berikar Sverige. I går kväll kunde dock Makthavare.se avslöja skälet till dessa märkliga resultat. I korthet fungerar det så här: varje svar på varje fråga är kopplad till en viss "vikt" för ett parti. I SvD:s test är kopplingen gjord så att man bara får ”poäng” för att hålla med om vad ett parti tycker. Om ett parti tycker det starkt får man fler poäng. Om partiet tycker det mindre starkt får man färre poäng. Om man däremot inte håller med om ett partis åsikt ger det 0 poäng. Om du exempelvis är emot förmögenhetsskatt i testet bidrar det lika mycket till din poäng som s- och v-väljare, men om du är för förmögenhetsskatt blir du mer v än s. Makthavare.se:s granskning visar att det är klart lättast att "bli" vänsterpartist i testet. S ligger klart under övriga riksdagspartier. Sd kan lätt kila sig genom blocken, dels genom att man inte har så väldigt låg vikt totalt, dels genom att man förutom synen på invandring har en hög vikt på en annan profil av frågor än övriga partier. Det ska nu bli mycket intressant att se hur inte minst socialdemokraterna kommer att reagera på detta. Läs för övrigt gärna bloggreaktioner på SvD:s test från Eva-Lena Jansson, Peter Andersson, Anna Ardin, Jesper Räf och Per Ankersjö. Andra skriver intressant om politik, Svenska Dagbladet, val 2010.

DN och sanningen

Opinionsundersökningar och prognoser fortsätter att komma tätt. I går presenterade DI och Novus en ny mätning som bland annat visade vilket regeringsalternativ de tillfrågade trodde kommer att bilda regering efter riksdagsvalet i höst. Resultatet var ökad tilltro för alliansen och minskad för de rödgröna. Så långt inget märkligt. Dagens Nyheter valde dock att rapportera detta lite annorlunda. Jag hittar dessvärre inte notisen på nätet, men kolla gärna på bilden här intill. "En vinnare, enligt svenska folket" lyder DN:s bildtext till ett porträtt på en leende Fredrik Reinfeldt. 37 procent tror att Reinfeldt sitter kvar som statsminister, slås det fast. Först på slutet noteras att ännu fler, 44 procent, tror att det blir Mona Sahlin som bildar regering. Så kan man också vinkla det. En opinionsmätning som faktiskt undersökt hur människor skulle rösta om det var val i dag presenteras i Svenska Dagbladet. Enligt Sifo består gapet mellan allianspartierna och de rödgröna. Samtidigt lever både kristdemokraterna och vänsterpartiet farligt runt 4-procentsspärren. V ser ut att hänga kvar med 4,3 procents stöd, medan kd trillar ur med 3,5. Även Sd hamnar utanför riksdagen, ett ras som är statistiskt säkerställt. I SvD:s ledarblogg sägs skillnaden mellan blocken minska "med några tiondelar" från 3,5 till 3,1 procentenheter. Men faktum är ju att alliansen inte rimligen kan tillräkna sig kd:s 3,5 procent, då de i opinionsundersökning efter opinionsundersökning legat på 4-procentsgränsen - och ofta under den. Den reella skillnaden mellan blocken är därmed större än vad ledarredaktionen vill ge intryck av. På nyhetsplats hänvisar för övrigt SvD:s Göran Eriksson till interna s-mätningar där man bland annat låtit djupintervjua centersympatisörer - och drar slutsatsen att de centerpartistiska kärnväljarna är klart färre än fyra procent. Dessutom lutar de tveksamma c-väljarna åt socialdemokraterna. Ligger det någon sanning i detta är det enormt dåliga nyheter för alliansen. Att moderaterna är det enda parti på högerkanten som går signifikant framåt i Sifomätningen visar att väljarna uppfattar m som det egentliga dragloket. Och ett starkt parti av fyra räcker inte för att säkra regeringsmakten. Skulle både kd och c åka ur riksdagen så ökar dels Mona Sahlins chanser att bli statsminister dramatiskt, men dessutom skulle alliansen i praktiken vara utplånad. Andra skriver intressant om politik, Dagens Nyheter, val 2010.

Hur röd är mp:s gröna dröm?

I dag drar miljöpartiet igång sin kongress. Bland annat ska man fatta beslut om valmanifest – och partistyrelsen hoppas att man ska besluta om att gå till val på ”en politik för en grön omställning som skapar nya jobb, ökad trygghet och ett starkare Sverige”. Jag har tidigare ifrågasatt borgerliga ledarskribenter som velat utmåla dagens gröna miljöparti som alltmer socialistiskt rött. Men uppenbarligen upplevs mp som hotfullt, vilket illustreras av att nu även Expressen på ledarplats etiketterar partiet som ”de röda”, samt en mycket satirisk krönika i Svenska Dagbladet raljerar om ”En dag i gröna Sverige”. Men som det konstateras i Dagens Nyheter så bedömer strategerna i miljöpartiets ledning snarare att det nu finns ett utrymme för partiet att mer varaktigt knyta till sig stora väljargrupper som inte är så inriktade på höger-vänster-frågor. Redan i höstens val hoppas partiet bli större än socialdemokraterna och moderaterna i vissa kommuner. En nyckel för att lyckas är att locka medelklassen i städerna. Det som talar för att de kan lyckas är att, som Nisha Besara skriver i Dagens Arena, miljöpartiet ”skiljer ut sig på många sätt i den svenska riksdagspolitiken”. Mp är, enligt Nisha Besara, ”radikalt på ett genomgripande och systemkritiskt sätt, som inget annat parti vågar vara”. Man är inte rädda för väljarna utan utmanar dem att hänga med in i framtiden. Det betyder dock inte att de alltid träffar rätt i sina ställningstaganden. Personligen har jag väldigt svårt för mp:s tillväxtkritik, idéer om friår och en del annat. Men jag instämmer i att socialdemokratin är i starkt behov av radikalt nytänkande på många områden. Och där kan förslag som sänkt moms på tjänster; höjda miljöskatter; ökade anslag för innovationer, produktutveckling och miljöteknikutveckling, samt tredelad föräldraförsäkring vara välkomna inslag. * * * PS: Följ gärna bevakningen av mp-kongressen på Makthavare.se och Twitter. Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, val 2010.

Det här med frihet...

[UPPDATERAD] Förra året hade vi en nettoinvandring till Sverige på 63 040 personer. Det kan man tycka är mycket eller lite, men personligen hade jag gärna sett att vi hade varit mer generösa och i princip haft öppna gränser. Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige är ett land människor söker sig till när de på andra håll utsätts för politisk eller religiös förföljelse och förtryck, och inte får leva eller uttrycka sig som de själva vill. Därför blir jag så bedrövad varje gång jag läser om idioter som inte förstår betydelsen av yttrandefrihet och människors rätt till självbestämmande. Och med idioter menar jag exempelvis homofober som attackerar människor i samband med Pride, nazister som ger sig på invandrare samt "antirasister" som tar till våld mot sverigedemokrater och andra politiska ytterlighetsfigurer. Men till gruppen idioter räknar jag också dem som i går överföll konstnären Lars Vilks i samband med en föreläsning på Uppsala universitet, och då också misshandlade två poliser. Ingen verkar vid tillfället ha blivit allvarligt skadad, men att människor tar till våld för att hindra någon att utöva sin yttrandefrihet - ironiskt nog just i samband med en föreläsning om yttrandefrihetens gränser - är självklart illa nog. I måndags greps för övrigt en "ledande socialdemokratisk kommunpolitiker" från Stockholmstrakten, misstänkt för inblandning i en planerad kidnappning av dottern till en av politikerns bekanta - en diplomat som kommer att utvisas. Enligt uppgift ska politikern ha varit familjerådgivare åt diplomatens familj. Orsaken till kidnappningsplanerna var att diplomatens dotter inlett ett förhållande med en man mot pappans vilja. Att det är åtminstone en idiot inblandad i den här historien förefaller uppenbart. Däremot vill jag avvakta med att sätta den stämpeln även på s-politikern i fråga, då det framkommit uppgifter om att han bara försökte medla i en infekterad familjefejd. Det som gör Sverige till ett fantastiskt land är bland annat det faktum att konstnärer, komiker och vem som helst i övrigt får uttrycka vanvördiga saker om till exempel religion och religiösa förgrundsgestalter - även om det finns de som tar illa upp av det. Vill man inte ta del av detta så går det utmärkt att låta bli. Ingen tvingar någon att gå på en Lars Vilks-föreläsning eller att titta på hans verk. Vi har också en laglig rätt att inleda förhållanden med vilka vi vill, oavsett vad föräldrar eller andra må tycka om det. Och ja, det är ganska fantastiskt. I går var jag och såg en föreställning med Magnus Betnér som bland annat pratade en hel del om det här med yttrandefrihet och människors rätt att få leva sina liv som de själva vill. Kloka och viktiga ord! Nedanstående klipp är från ett annat tillfälle, men väl värt att se ändå: * * * PS: För andra aspekter på svårigheterna med att respektera yttrandefriheten, läs Peter Santesson-Wilson. Andra skriver intressant om politik, samhälle, yttrandefrihet.

Politisk journalistik som fördummar

Det är valrörelse. Det märks inte minst på tv-tablån där nu debatter (eller "dueller") mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är stående inslag. I går var det dags igen i SVT:s Agenda. Jag såg bara ytterst lite av programmet själv, men kommentarer går bland annat att hitta på Twitter. Själv är jag hjärtligt trött på dessa debatter. Jag inser att jag nog inte riktigt är målgruppen för sådana inslag, för de gör mig numera mest irriterad. Och det som irriterar mig är inte i första hand de besked som levereras från debattörerna, utan det förutsägbara upplägget och det meningslösa i hela övningen. För självklart är det egentligen ingen debatt alls. Ingen av de deltagande kommer att gå därifrån med tankeställare och fundera över om inte motståndaren kan ha en poäng eller två i sina argument. Allt är till för att knipa poäng hos publiken på den andres bekostnad. Och vilka är då publiken? Tja, i hög grad partiaktivister som redan på förhand bestämt sig för vem de tycker ska "vinna" - och som också i deras tycke gör det. Sedan finns det förstås också en grupp "vanliga väljare" bland tittarna, och det är väl antagligen dem debatterna ytterst är till för. Men jag undrar hur mycket klokare de i själva verket blir av tv-debatter. Det vore intressant att ta del av studier kring detta. Och jo, jag känner till de undersökningar som visar att många uppger att de tycker att tv-sända debatter mellan politiska motståndare faktiskt är upplysande. Men frågan är om det inte snarare säger något om tv:s stora genomslagskraft som medium. Jag tycker att väljarna förtjänar en bättre form av politisk journalistik än att plocka in två eller fler partiföreträdare i en tv-studio och sedan filma de svar de ger på programledarens frågor och den "debatt" som därpå följer. Faktum är att Twitter-kommentarer - som oftast är lite djupare än högt uppsatta politiker som säger att just deras partiledare var bäst - inte sällan ger mer än debatten i sig. Här har kanske SVT och TV4 något att lära. Andra skriver intressant om politik, debatt, journalistik, val 2010.

Konst på burk

I går fick jag ett paket av det mer märkliga slaget. Det enda som fanns i var en burk Campbells tomatsoppa. Så verkade det åtminstone till att börja med. En noggrannare inspektion visade att burken var försedd med en klisterlapp om vikten av att göra konsten mer tillgänglig för alla genom gestaltning och utsmyckning av offentliga rum. Det hela visade sig vara en hälsning från Konst åt alla som skickat en sådan här burk till "opinionsbildare, journalister och framför allt politiker genom både regering, riksdag och departement", med en uppmaning att inte strypa den 30-åriga kultursatsningen från Folkets Hus, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar. Ett kreativt grepp, hur som helst. Andra skriver intressant om samhälle, politik, kultur.

En sång för Europa

Den 9 maj firas Europadagen med pompa och ståt runt om i EU-länderna. I Sverige hålls bland annat arrangemang på Centralstationen i Stockholm den 7-9 maj, och på Kulturhuset diskuteras framtidens EU och Turkiets förhållande till Europasamarbetet. Däremot verkar det inte ha avsatts tid åt att, i spåren efter eurolandet Greklands stora ekonomiska problem som tvingat EU att utverka ett jättelån på 1 100 miljarder kronor, diskutera just EMU och euron. I går utlystes en landsomfattande generalstrejk och våldsamma demonstrationer i Aten ledde till att tre personer dödades och fem skadades när en bank sattes i brand. Och i dag har de stora fackförbunden i Grekland utlyst nya demonstrationer. Mot den bakgrunden kan man ställa sig frågan om festligheter för att fira Europasamarbetet verkligen är påkallade. Själv anser jag att de kan vara det, men allvaret i Greklands situation måste då tillåtas få sätta sin prägel på Europadagen. För det som nu sker har betydelse för oss alla. I samband med att Tysklands förbundskansler Angela Merkel lade fram sin regerings förslag till stöd konstaterade hon att hela EU:s framtid står på spel med räddningsplanen för Grekland. Det som nu sker sätter verkligen fokus på den grundläggande tanken bakom det samarbete vi i dag kallar EU; att gemensamt arbeta för en bättre framtid för hela Europa. En av de mest entusiastiska Europavänner jag känner är Ulf Bergström, själv bosatt i just Grekland. Han påminner på Newsmill om att ”Den 9 maj är den dag som den franske politikern Robert Schuman presenterade sitt förslag, år 1950, för ett fredligt Europa”. Jag håller tummarna för att oroligheterna i Grekland ska lugna ned sig och att även det grekiska folket ska kunna fira en fredlig Europadag. * * * Den 9 maj fyller för övrigt Depeche Modes sångare David Gahan 48 år. Vad kan då passa bättre än hans tolkning av Bryan Ferrys ”A song for Europe”: Andra skriver intressant om politik, EU, Europa.

Vad avgör valet?

Att döma av de sammanvägda resultat av olika opinionsmätningar som presenterats på sistone, har de rödgröna ett hyfsat försprång mot allianspartierna. Det betyder dock självklart inte att valet i höst är avgjort. För en tid sedan blev jag intervjuad för ett bokprojekt (kan dessvärre inte berätta mer om det nu – återkommer) och fick då bland annat frågan vad som är viktigast just nu för socialdemokraterna. Jag svarade då att socialdemokratin och Mona Sahlin måste signalera regeringsduglighet, att hon håller ihop sitt lag och är redo att ta över. För trots gynnsamma opinionssiffror för s och de rödgröna så är förtroendet för Sahlin fortfarande lågt. Påtagligt många svenskar verkar också tro att de rödgröna skulle göra ett sämre jobb i regeringsställning än alliansen. Och förtroendefrågan är betydelsefull i valet. Ett regeringsalternativ måste ge intrycket av regeringsduglighet, och då är ledarskap och sammanhållning viktiga faktorer. I det hänseendet är jag egentligen inte orolig för Sahlins och socialdemokratins del – här finns det regeringserfarenhet så det räcker och blir över. Men de rödgröna går till val gemensamt, och varken vänsterpartiet eller miljöpartiet har tidigare suttit på ministerposter. Att Mona Sahlin nu beger sig ut på en egen bussturné, bara några dagar efter att de rödgröna gemensamt presenterat sitt budgetalternativ och allianspartiledarna åkt tåg tillsammans, signalerar inte riktigt sammanhållning. Fler gemensamma arrangemang från de rödgröna lär dock komma under valrörelsen. En annan aspekt av ledarskap när det gäller politik är att sammanhängande kunna beskriva varför man ska få makten. Detta blir, enligt statsvetare, allt viktigare i takt med att väljarna blir rörligare och partierna närmar sig varandra. I Fokus berättas vad som ligger bakom den socialdemokratiska berättelsen om ”Möjligheternas land”. Förutom regeringsduglighet brukar frågor som jobb och stabila statsfinanser vara avgörande för hur väljarna lägger sina röster. Och när Sahlin och Reinfeldt nyss debatterade sina respektive budgetförslag i SVT:s Aktuellt var det hon som pratade jobb och han som föll i den gamla moderata fällan och pratade skatter. Det framgår tydligt av den analys SVT gjort. SvD:s Göran Eriksson anser att om Mona Sahlin skulle lyckas bli regeringsbildare i höst ”är det en politisk prestation”. Jag är böjd att hålla med – och tror att hon kommer att klara av det. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.

Att blogga är att vara i opposition

För en tid sedan meddelade en av de mest erfarna socialdemokratiska bloggarna, Erik Laakso, att han hoppade av det progressiva nätverket Netroots. Bakgrunden var att han ansåg att närverket bytt fokus från att ha varit ”en kreativ idésamlande gräsrotsrörelse i den sociala mediesfären”, till att bli en kampanjorganisation i valrörelsen. Detta betyder inte alls att Laakso skulle motsätta sig rödgrönt kampanjarbete. Tvärtom har han i ett flertal blogginlägg efter det nyss nämnda gjort klart att han inte alls ändrat sig politiskt. Däremot förefaller han instämma i den analys som SvD:s Sanna Rayman gör; ”att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare”. Själv har jag nu bloggat om politik i drygt fem år. Och visst, jag har upplevt upp- och nedgångar i det politiska bloggandet, inte minst hos mig själv. Vissa perioder är man mer på hugget och kan spotta ur sig hyfsat genomtänkta kommentarer snart sagt dagligen, andra gånger går det längre tid mellan inläggen – som kan vara av högst varierad klass. Att partipolitiskt aktiva sluter leden i en valrörelse och beter sig alltmer som stimfisk är inte heller så överraskande, men det är onekligen tråkigt. Själv tror jag att alla politiska organisationer mår bra av en ständigt pågående intern diskussion – som gärna får vara öppen för alla. Valrörelser bör inte vara undantag. Och här ser jag stora möjligheter för just sociala medier att kunna fungera som oppositionella oaser i ett allt mer likriktat och centralstyrt budskapsflöde från partiledningen. Samtidigt skriver socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson i Expressen att ”man måste våga släppa kontrollen” och slår fast att en bloggvärld styrd uppifrån inte fungerar. Pettersson menar att man som parti ”måste våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet”. Jag kan bara instämma, men konstaterar samtidigt att åtminstone för Erik Laakso så har det inte uppfattas som att det är det socialdemokratin gjort. För min egen del känner jag mig just nu ganska peppad att blogga igen. Och så länge jag orkar och det känns givande så kommer jag att fortsätta göra det – på mitt sätt och på mina villkor. Jag har inget emot att ingå i nätverk som Netroots eller att få mejl med inbjudningar till diverse träffar, tips på teman att skriva om och annan input. Men jag väljer själv hur jag förhåller mig till detta. Min blogg är min egen lilla oas av opposition. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, socialdemokraterna.

Äpplen, päron och pensionärsskatt

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Alla med så långt? Kalle har alltså inte förlorat någonting. Ändå verkar socialdemokraterna i den här valrörelsen diskutera som om Kalle faktiskt förlorat på att Lisa fick ett äpple till. Fast det man pratar om då är förstås inte äpplen utan det märkliga man valt att kalla för pensionärsskatt. Resonemanget går ut på att regeringens jobbskatteavdrag (som man förstås kan ha massor av synpunkter på) inte omfattade pensionärer, då de inte var lönearbetare. Och enligt valrörelselogiken - eller åtminstone valrörelseretoriken - straffades därmed denna grupp med en särskild "pensionärsskatt". Återigen; Kalle har inte förlorat någonting på att Lisa fick ett till äpple - och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare. Att börja prata om en staffskatt är med andra ord ett absurt resonemang som jämför äpplen med päron - vilket man naturligtvis kan göra, men man bör inte förvänta sig att hitta alltför stora likheter. Därmed inte sagt att pensionärer inte kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka deras ekonomiska ställning. Mona Sahlin säger nu att de rödgröna kommer att halvera skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare redan under 2011, om de vinner valet. Det löftet kostar 7,5 miljarder kronor, vilket är 2,5 miljarder kronor mer än vad den borgerliga regeringen sagt sig komma att satsa på pensionärernas skatter under nästa år. Jag är mycket tveksam till om detta är en vettig satsning. Som sagt, inte för att det inte kan finnas skäl att satsa på just pensionärerna, men utgångspunkten att alla ska betala lika mycket i skatt ställer jag mig frågande till. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skatter.