Het och viktig s-debatt om skolan

[UPPDATERAD] Få torde ha undvikit den mycket publika interna socialdemokratiska diskussion som just nu pågår om skolpolitiken. Inte minst på många s-bloggar går debatten riktigt het. Det hela började med en DN-debattartikel från Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och ledamot i socialdemokraternas partistyrelse, där hon skrev att socialdemokraternas partikongress i höst borde besluta att vinstbegränsning ska införas för privata friskoleföretag. Hon fick svar, först i bloggform från Robert Noord, och sedan i ett nytt DN-debattinlägg från Noord och ett antal andra socialdemokratiska kommunpolitiker. Jag gör två reflektioner kring detta. För det första tror jag att det är viktigt att denna debatt nu förs på allvar. Skolpolitiken var en av de frågor väljarna i valet 2006 gav socialdemokratin underkänt betyg i. Och som DN påminner om så slås det i den socialdemokratiska rådslagsrapporten om välfärd fast att ”Det viktigaste är inte skolans driftsformer och huvudmannaskap – utan elevens rätt till en skola med bra kvalitet”. Men oavsett vad man tycker i sakfrågorna – ja eller nej till friskolor, ja eller nej till vinstbegränsning – så kan vi konstatera att skolfrågorna är viktiga för väljarna. Här måste socialdemokratin ha tungan rätt i mun och hitta en hållning som både känns rätt utifrån ideologiska avvägningar och som kan vinna väljarnas förtroende. För det andra noterar jag hur hårda och fördömande ord som så snabbt tas till i debatten. Roger Jönsson skrev exempelvis snabbt att valfrihetsbegreppet på vissa socialdemokratiska bloggar ”stämmer överens med det paradigm som högern har satt”. Björn Andersson tycker att det ”kanske [är] dags för Robert Noord och flera andra liberaler att tänka om eller varför inte byta parti”. Också Enn Kokk betecknar indirekt Noord och de andra undertecknarna av debattartikeln i DN för ”socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin”, och tycker att dessa borde få ”ett eget parti att frodas i”. Erik Laakso, Johan Westerholm och Jan Andersson kommenterar detta på tänkvärda sätt. Och på Makthavare.se reder Andreas Henriksson ut turerna i den socialdemokratiska friskoledebatten. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skola.

Politisk påverkan via nätet

Dagens Nyheter har sedan en tid en artikelserie på temat ”Du, jag och internet”. Det har redan publicerats flera tänkvärda texter, och i dag handlar det om politisk aktivism på nätet. Utgångspunkten är sajten och debattnavet WeRebuild.eu och chattkanalen ”Telekompaketet”. Här förs internetorienterade diskussioner där vem som helst kan föreslå och reagera på andras förslag. Vem som helst kan också bidra med sina tekniska kompetenser och resurser, och när dokument ska författas är inte sällan flera inblandade samtidigt. Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och en av kanalens initiativtagare, uppger att nätpolitik ”riskerar lätt att övergå i paranoia och det hände i övervakningsfrågan, FRA”. Samtidigt påpekar han att om man kompromissar med nätneutraliteten, ”då är det inte internet längre”. DN bjuder också på en historisk översikt om hur folk i Sverige och internationellt har aktiverat sig i grupp eller enskilt för att bilda opinion via internet. Apropå detta så har många i dag uppmärksammat kampanjinitiativet på barackobama.com där man uppmanas skicka hälsningar via Twitter till sin senator till stöd för Barack Obamas försök att driva igenom en omfattande sjukvårdsreform. Det är ett på många sätt smart knep som på ett lätt sätt engagerar gräsrötter, skapar tryck på politikerna – i det här fallet ledamöterna i representanthuset, och väcker medial uppmärksamhet. När nu så många svenska riksdagsledamöter använder Twitter ser jag fram emot ett liknande kampanjupplägg här. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, internet.

Det där med normer

Det är inte ofta Aftonbladets och Dagens Nyhets ledarskribenter är överens, men nu verkar det ha hänt. I samband med invigningen av Stockholm Pride i går skrev Aftonbladets Åsa Petersen att heteronormen är problemet och därför måste uppmärksammas: Människor diskrimineras och förtrycks eftersom de inte lever sina liv i kombinationen man och kvinna. Eftersom de väljer andra former för kärleken och sexet. Utan heteronormen, ingen diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner. Och i dag kontrar DN med att slå fast att De traditionella könsrollerna begränsar inte bara livet för homo-, bi- och transpersoner. Dessa torftiga rollanvisningar i våra liv hämmar i hög grad även heterosexuella från att vara sig själva. Jag, som själv i hög grad lever enligt heteronormen och sedan nio år är gift med en kvinna, instämmer helhjärtat. Bara för att jag och min fru valt att leva våra liv som vi gör betyder det självklart inte att det är rätt för alla. Expressens Johanna Nylander menar däremot att heteronormen ”har blivit en sexualitetsneutral samhällsnorm som både flator och bögar börjar släppas in i”. De stora politiska striderna är vunna, skriver hon – men undrar samtidigt hur mycket samhällsnormen egentligen har vidgats. Nylander anser att gayrörelsen kanske har ”tappat bort sig bland den politiska korrektheten, de älskade etiketterna och viljan att vara en subkultur”. Enligt henne står viljan att vidga normen emot viljan att stanna utanför. Inne på samma spår är författaren Unni Drougge, som i Expressen i går skrev att ”Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska”, och att hbt-samhället ”således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen”. Tiina Rosenberg håller delvis med och pekar på ”ett dilemma i hbt-rörelsen där några förhandlar med heterosamhället och kämpar för sina rättigheter inom systemet medan andra helt har sagt upp det heterosexuella kontraktet”. Mot den rörande enighet som Aftonbladets och DN:s ledarskribenter visar upp, ställer sig Svenska Dagbladets Johan Wennström som skriver att ”När ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst”. Istället anser Wennström att man bygger ”höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer”. Det han skjuter in sig på är kampen för en könsneutral namnlag – alltså rätten för människor att få heta vad de vill; något för övrigt Expressens Johanna Nylander häromdagen yrkade bifall till. Men också miljöpartisten Yvonne Ruwaidas idé om en normkritisk myndighet får sin släng av sleven. Andra skriver intressant om samhälle, heteronormen, Stockholm Pride.

Kalles ånger bara en anka?

[UPPDATERAD] Många har på sistone uppmärksammat en serie i förra numret av Kalle Anka & C:o, där sagda anka piratkopierar musik - och ertappas av sin farbror Joakim som sätter stopp för verksamheten. Serien har tidigare publicerats i många länder, men ingenstans har den väckt så mycket reaktioner som i Sverige. Den svenska versionen finns inskannad för läsning här, och jo - det där är verkligen originaltexten. Nu uppger förlaget Egmont Kärnan att man ångrar att serien publicerades. Till DN.se beklagar förlagets affärsområdeschef Marika Bark att man inte "reagerade över att den svenska politiska debatten om upphovsrätt är så het just nu". Hon förnekar dock att serien skulle vara ett beställningsverk som ett inlägg i upphovsrättsdebatten. I stället uppges den ha publicerats för första gången i Holland 2007 och inte ha något med den nu aktuella svenska debatten att göra. * * * PS: Även SvD, Aftonbladet och flera andra bloggare uppmärksammar nu Egmonts ursäkt. Andra skriver intressant om samhälle, piratkopiering, Kalle Anka.

Kom ut nu, Södertälje!

"De flaggriktlinjer som finns ska ses över", är det officiella svaret från de styrande socialdemokraterna i Södertälje när centerpartisten Tage Gripenstam föreslår att regnbågsflaggan ska tillåtas pryda kommunens fastigheter i samband med Pridefestivalen. Det är förstås ett väldigt fegt svar. Inte minst eftersom Gripenstam enligt uppgift väckt frågan i en interpellation redan förra året, och då fått samma svar som nu. I Södertäljes kommunfullmäktige finns det ett starkt motstånd mot regnbågsflaggor på kommunens byggnader, från nationaldemokrater, sverigedemokrater, kristdemokrater och moderater. Det officiella skälet tycks vara att Pride "är en festival i Stockholm och hänger inte ihop med Södertälje", och "Hela Sverige kan inte flagga för ett evenemang i huvudstaden". En dålig ursäkt, då Pride firas på många håll och vid olika tillfällen. I Uppsala hölls exempelvis en Pridefestival 27-31 maj. Nu i helgen pågår Yran Pride i Östersund. I Malmö hålls Regnbågsfestivalen 19-27 september. Runt om i landet arrangeras manifestationer och andra arrangemang i syfte att synliggöra HBT-världen. Det finns med andra ord inget skäl att inte också Södertälje skulle kunna markera att man backar upp alla gruppers rättigheter. Kommunens riktlinjer för flaggning – som i dag endast avser den svenska flaggan, FN-flaggan och EU-flaggan – bör rimligen inte få vara ett hinder för detta. Andra skriver intressant om Pride, Södertälje, regnbågsflaggan.

Intressant uppriktighet från Thomas Bodström

Häromdagen efterlyste jag att Thomas Bodström eller någon annan ledande s-företrädare skulle kommentera förre Säpochefen Anders Erikssons signalspaningsförslag och Beatrice Asks ljumma inställning till detta. I dag kom en slags reaktion, men det är snarare det så kallade Stockholmsprogrammet som tas upp. På DN debatt skriver Bodström att Ask verkar ha anammat ett diplomatiskt tvärtomspråk när Sverige nu är ordförande i EU. Han exemplifierar bland anat med att om någon säger att något är ett ”intressant” förslag så är det i själva verket inte mycket värt och sägs att man är ”djupt förvånad” över någons uppriktighet är det samma sak som att be vederbörande att dra åt helvete, enligt Bodström. Tvärtomspråket introducerades i debatten när Beatrice Ask och Tobias Billström bedyrade att regeringen nu lägger färdplanen för ”ett tryggare och öppnare Europa”. Deras förhoppning sades vara att ”individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet”. Thomas Bodström medger, enligt sig själv bredvilligt, att det var han som justitieminister som tog initiativ till överenskommelsen om datalagring i EU – med motiveringen att ”vi vet hur oerhört värdefulla de uppgifter som kommer fram är för att klara upp mord, sexualbrott och narkotikabrott”. Men detta sägs absolut inte ha gjorts för att stärka integriteten. Däremot tror Bodström att människor som inte misstänks för sådant men vars uppgifter om kontakter ska sparas även i fortsättningen, nog kan acceptera det ”om det är avgörande för att klara upp grova brott”. Och det står det förstås honom fritt att tro, men faktum är att vi medborgare aldrig har fått ta ställning till detta. I den enda valrörelse där dessa frågor diskuterats på allvar var 2006 – där kritiken mot det så kallade Bodströmsamhället var massiv. Och som bekant förlorade socialdemokraterna det valet. Att Bodström nu säger att det är ”bra om frågan blir föremål för en ordentlig debatt” känns ärligt talat inte riktigt trovärdigt. Så låt mig avslutningsvis bara säga att jag är djupt förvånad över Thomas Bodströms uppriktighet. Andra skriver intressant om politik, integritet, Thomas Bodström.

Arbetslösheten nära 10 procent

Flera medier rapporterar i dag om nya arbetslöshetssiffror från Statistiska centralbyrån. Enligt SCB var i juni 9,8 procent av arbetskraften, eller 503 000 personer öppet arbetslösa. Det är 40 000 fler än i juni 2008. Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick också ned. I juni 2008 var 68,2 procent i åldern 15-74 år sysselsatta, medan motsvarande andel i juni i år var 66,3 procent. Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros var snabbt ute och kommenterade detta, och konstaterade att jobbkrisen får allvarliga konsekvenser för svensk ekonomi. Östros hänvisade till Konjunkturinstitutet som gör bedömningen att 1 av 3 som förlorar jobbet permanent slås ut från arbetsmarknaden. ”Att inte agera mot arbetslösheten undergräver statsfinanserna både på kort och på lång sikt”, säger Thomas Östros. Andra skriver intressant om politik, arbetslöshet, Thomas Östros.

UD-bråk om konsulatnedläggning

[UPPDATERAD] I dag är jag riktigt stolt över Makthavare.se, där frilansjournalisten Andreas Henriksson i går avslöjade att det efter en hård strid blir de svenska konsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton som läggs ned. Samtidigt räddas troligen kulturhuset i Paris och ambassaden i Alger. Nyheten plockades upp av ärevördiga TT, vilket resulterade i notiser i bland annat DN och SvD - även om DN i sin pappersutgåva undviker att nämna att Makthavare.se var först med nyheten. I en gedigen analys redogör Andreas Henriksson för svagheterna i Carl Bildts ledarskap över utrikesdepartementet, men konstaterar också att det inte bara är han som ska lastas för den oskickliga hanteringen. "Problemen går djupare än så och visar på bristerna i UD:s organisationskultur i kombination med gamla försyndelser", skriver Henriksson. Han menar att även Jan Eliasson på sin tid hade ett "dokumenterat ointresserade av UD:s ekonomi samt av att marknadsföra Sverige och näringslivet". På regeringssammanträdet i dag ska det enligt ärendeförteckningen fattas beslut i frågan om att lägga ned konsulaten i New York, Los Angeles, Kanton och Kaliningrad samt ambassaden i Colombo. Det finns inget ärende som rör kulturhuset i Paris, vilket indikerar att kulturhuset slutligen räddats från nedläggning. Regeringen fattar också beslut om kommittédirektiv angående en översyn av utrikesförvaltningen. Föredragande är Carl Bildt. * * * PS: Även Allehanda (Örnsköldsvik, Härnösand, Sollefteå och Kramfors) uppmärksammar på ledarplats nyheten - och uppger Makthavare.se som källa. Andra skriver intressant om politik, UD, Carl Bildt.

FRA-debatten lär gå vidare

I går överlämnade regeringens utredare, tidigare Säpochefen Anders Eriksson, sitt betänkande Signalspaning för polisiära behov till justitieminister Beatrice Ask. Det var en händelse som ser ut som en tanke att det skedde mitt under nyhetstorkan i juli, då nyhetsredaktionerna i hög grad bemannas av sommarvikarier och många bloggare har semester. DN och SvD var dock på plats på pressträffen. Och att döma av vad som redan skrivits på nätet om detta så lär FRA-debatten fortsätta. Eriksson föreslår att Säpo även i framtiden bör kunna använda sig av FRA för att signalspana, dock bara när ”mycket allvarliga hot” riktas mot nationell eller internationell säkerhet. Han förslår också att det ska krävas skärpta lagar som skyddar den enskildes integritet och domstolsbeslut innan signalspaning får genomföras. Detta sägs ha en rättssäkerhetsfördel genom att man då kan avskära polisen från att få tillgång till all den information som går genom fiber. Polisen ska alltså ”bara” få ut från FRA den information som domstolen har bestämt och som angår just det ändamålet, enligt Anders Eriksson. Det är värt att notera att Eriksson inte föreslår någon specialdomstol för prövning av signalspaning, utan att det ska skötas av en vanlig domstol. Motivet är att det är regeringen som styr vem som ska sitta i en specialdomstol och det kan väcka misstroende från allmänheten. På DN:s ledarsida skriver Johannes Åman att ”Anders Eriksson följer upp trådar i Säpos tidiga kritik av FRA-lagen och är föredömligt stringent i sin analys”. Åman menar att Eriksson har en sådan utgångspunkt att han hamnar rätt ”också i sina konkreta förslag”. SvD:s Sanna Rayman bloggade redan i går om signalspaningsbetänkandet och menade att ”Det vore oerhört glädjande om regeringen valde att /.../ anförtro tillståndsgivningen (all tillståndsgivning) gällande signalspaning ’åt en redan existerande större domstol’”. På ledarplats konstateras att ”Överlag verkar betänkandet bra mycket mer genomtänkt ur integritetshänseende än det lapptäcke som själva FRA-lagen utgör”, och det kan jag instämma i – vilket inte betyder att jag känner mig lugn än. Beatrice Ask verkar inte nöjd med sin utredares förslag och vill fortfarande få svar på varför inte Säpo kan få bedriva egen signalspaning. Aftonbladets Eva Franchell tror att Ask aktar sig efter det senaste årets FRA-debatt och ”försäkrar sig om ett handlingsutrymme”. Franchell slår också fast att det är en sak att polisen ska kunna utreda brott men ”en annan sak att låta Försvarets radioanstalt signalspana på stora delar av befolkningen”. Expressens ledarsida är mer positiv och tror att ”om Erikssons förslag går igenom blir lagstiftningen kring FRA:s kablar nästan så skarp som det bara går”. Rättssäkerheten och integriteten sägs ”värnas så långt det är möjligt” med sanktionerad massavlyssning. Däremot blundar uppenbarligen Expressen för att regeringen inte lär köpa Anders Erikssons betänkande. I stället passar man på att utdela tjuvnyp till de tidigare drivande s-ministrarna Thomas Bodström och Leni Björklund, och hävdar att integriteten och rättssäkerheten med detta förslag får ”klart bättre lagstöd än den någonsin hade fått” från dem. Själv väntar jag fortfarande med spänning på att Bodström eller någon annan ledande s-företrädare, trots sommarledigheter, ska ta bladet från munnen och kommentera Anders Erikssons förslag och Beatrice Asks ljumma inställning. Andra skriver intressant om politik, signalspaning, FRA.

Gör din plikt, kräv din rätt

Jag är en varm vän av kollektivtrafik. Jag åker tunnelbana i princip dagligen och tycker hela idén är suverän. Och självklart betalar jag för mig. Därför blir jag oerhört provocerad av kampanjer som Planka.nu. Om du gått på bio i Stockholm i sommar har du säkert sett en reklamfilm som belyser några av de problem som uppstår med en kollektivtrafik där ingen tar ansvar och betalar for sin resa: SL har även satt upp affischer i Stockholms tunnelbana som komplement till filmen. Dessa har sedan försetts med klistermärken från Planka.nu, som uppger sig arbeta för en avgiftsfri kollektivtrafik. Att uppmana människor att planka; inte betala för sig i kollektivtrafiken – och därmed minska intäkterna för SL – ska alltså ses som ett steg mot avgiftsfrihet. Resonemanget är så dumt att man blir gråtfärdig. Det är ungefär lika begåvat som att stjäla bröd från butiken i protest mot att mat kostar pengar. I själva verket innebär plankarna ökade kostnader för SL och i förlängningen höjda avgifter för den majoritet som gör rätt för sig och betalar för de tjänster man utnyttjar. När jag var aktiv i SSU i slutet av 80- och början av 90-talet, drevs kravet på en avgiftsfri kollektivtrafik. Det var, och är, en tilltalande tanke – men för att vara genomförbar så måste man vara beredd att betala kostnaden för det på något annat sätt; exempelvis genom en rejält höjd skatt eller en massiv ökning av reklam och andra kommersiella aktiviteter i lokaltrafiken. Under samma tid var nyliberala Frihetsfronten väldigt aktiva i den politiska debatten, med slagord som att ”Skatt är stöld”. Samma tankegångar fanns på den tiden hos MUF som drev en liknande agenda och arrangerade manifestationer mot skatt till gemensamma angelägenheter. Frihetsfronten och MUF agerade i någon mening konsekvent i förhållande till en libertariansk logik om en minimal stat. Som en parallell kan det konstateras att Planka.nu enligt egen uppgift startades av syndikalister, vars långsiktiga mål är ett avskaffande av staten. För människor med en lite mer verklighetsförankrad syn på tillvaron så vill jag påminna om ett gammalt slagord inom arbetarrörelsen som fått utgöra rubrik på detta inlägg. Det torde vara tillämpbart även inom kollektivtrafiken. Andra skriver intressant om politik, samhälle, kollektivtrafik.

Pengar är makt, makt kräver öppenhet

Glädjande nog tog DN:s ledarsida i helgen tydligt ställning för att svenska politiska partier öppet borde redovisa från vem eller vilka ekonomiska bidrag på över 20 000 kronor kommer. Sådan lagstiftning finns redan i exempelvis Danmark och Norge, och diskuteras för närvarande i Finland. En motsvarande lag har också föreslagits av en statlig utredning i Sverige 2004, men på grund av motstånd från moderaterna blev den inte verklighet. Enligt en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja samlade moderaterna in cirka 30 miljoner kronor i privata donationer under valrörelsen 2006. Som DN påpekar är oviljan att öppet redovisa var donationerna kommer ifrån ett demokratiskt problem. Det är inte svårt att föreställa sig hur stora donationer kan komma med en mer eller mindre uttalad önskelista på politiska beslut - och ett underförstått budskap om uteblivna framtida bidrag om dessa beslut inte blir verklighet. Och i takt med att personvalsinslaget blir allt viktigare i svenska val ökar också betydelsen av att väljarna får reda på hur enskilda kandidater finansierat sina kampanjer. Varje gång jag skrivit om de här sakerna får jag samma två motargument: 1) lagstiftad redovisning av ekonomiskt stöd till partier och kandidater är ett brott mot valhemligheten, och 2) socialdemokraterna får ekonomiskt stöd från fackföreningsrörelsen som i så fall också borde redovisas. Argument 2) håller jag fullständigt med om och har aldrig hävdat något annat. Och jag ser mycket positivt på att socialdemokratin i dag är föredömligt öppen med sin ekonomiska redovisning. Argument 1) tycker jag inte håller. Det är inte samma sak att sympatisera med, rösta på, vara medlem i eller att ekonomiskt stötta ett parti. Som Benny Andersson visade med sin stora donation till Feministiskt initiativ i slutet av EU-valrörelsen så är det fullt möjligt att - som i Benny Anderssons fall - göra det som ett inlägg i debatten om valsystemet snarare än som sympati för Fi. Man kan också tänka sig att någon exempelvis tycker att det är viktigt att piratpartiet finns med och trycker på i integritetsfrågor, och ger pp ekonomiskt stöd för detta, utan att för den skull vara beredd att rösta på partiet. S-bloggaren Peter Andersson har skrivit ett långt och bra inlägg om den här saken, som jag varmt rekommenderar. Han slår även ett slag för bloggen M-partistaten - som drivs av Sandro Wennberg, som också skrev den ovan nämnda rapporten från Arbetarrörelsens tankesmedja. Andra skriver intressant om politik, öppenhet, partifinansiering.

Sd eller piratpartiet kan bli vågmästare

Visst, opinionsundersökningar under sommarmånaderna bör man ta med en nypa salt. Den politiska debatten är i det närmaste obefintlig och det är svårare än vanligt att få tag på folk som kan svara. Ändå har det den senaste tiden kommit mätningar som är intressanta. Häromdagen visade DN/Synovates halvårsmätning att 8 000 röster till kan ge Sverigedemokraterna riksdagsmandat, i varje fall om rösterna kommer i valkretsen Skåne läns södra. Resultatet ifrågasattes dock; så många röster skulle innebära en 50-procentig ökning av Sd:s väljarbas - och inget parti i Sveriges politiska historia har klarat av att komma in i riksdagen genom att få 12 procent av rösterna i en valkrets. I dag kom så en väljarbarometer från Aftonbladet/United Minds som gav Sd 4,1 procent - och det är fjärde månaden i rad partiet ligger över riksdagsgränsen. Även Svenska Dagbladet uppmärksammar undersökningen och noterar att piratpartiet får 4,2 procent av väljarstödet. Även centerpartiet och kristdemokraterna ligger enligt United Minds nära fyraprocentsspärren. Och som Aftonbladet noterar skulle det sannolikt bli mycket svårt att bilda en borgerlig regering om något av dessa partier skulle hamna utanför riksdagen 2010. Kommer dessutom Sd och/eller piratpartiet in så kan vi få en helt oförutsägbar parlamentarisk situation efter valet. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, Piratpartiet.

Sommartorka i debatten?

Det tycks som att kombinationen av sommarledigheter och det svenska EU-ordförandeskapet lägger något av en våt filt över den svenska politiska debatten. Stillheten är nästan kvävande. Fredrik Reinfeldt är fullt upptagen med att inta rollen av statsman och övertyga Europaparlamentet om att återvälja José Manuel Barroso som EU-kommissionens ordförande. Samtidigt försöker Beatrice Ask och Tobias Billström intala svenska folket att ”individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet”. Och oppositionen? Tja, visst unnar jag Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly lite sommarlov. Men jag undrar samtidigt om man inte tar den så omtalade borgfreden under EU-ordförandeskapet på lite väl stort allvar. Debatten om exempelvis Stockholmsprogrammet förs nu i stället huvudsakligen av partipolitiskt obundna samt partianknutna nätverk. I går samlade integritetsvänner c:a 200 personer i en manifestation i Humlegården. Vid Medborgarplatsen lyssnade enligt uppgift ett par hundra åskådare, och ett 50-tal poliser, lugnt på när Aktion mot deportation pratade om EU:s flyktingpolitik. Demonstrationer om situationen i Kina och Iran pågick även på Sergels torg och på andra platser i Stockholm, och också där sägs stämningen varit lugn. Från partierna är det i stället företrädare som Thomas Bodström (s), Lage Rahm (mp) och Ulla Andersson (v) som tar till orda mot Stockholmsprogrammet. Det handlar, enligt Bodström, om ”ett av de största registren någonsin där medlemsländernas myndigheter ska få ta del av varandras information”. ”Man vet inte vilka personuppgifter som läggs in, vad som tillkommer i framtiden eller hur åtkomsten till uppgifterna ser ut”, säger Rahm. Så i väntan på att partiledarna återvänder från semestrar eller angelägna göromål i Bryssel och Strasbourg tycks vi få förlita oss på politikens reservister samt, förstås, bloggosfären för att hålla debatten vid liv. Andra skriver intressant om politik, debatt, Stockholmsprogrammet.

Integritetskampen går vidare

I dag samlas EU:s justitie-, inrikes- och migrationsministrar i Stockholm för att diskutera hur samarbetet kring rättsliga och inrikesfrågor ska se ut i framtiden. Man ska bland annat förbereda det så kallade Stockholmsprogrammet – som är tänkt att antas av stats- och regeringscheferna i december. Många kritiker ser dock Stockholmsprogrammet som nästa steg mot ett allomfattande storebrorssamhälle: Stockholmsprogrammet from Alliansfritt Sverige on Vimeo. I dag arrangeras protestaktioner mot Stockholmsprogrammet på olika håll i stan. Justitieminister Beatrice Ask och migrationsminister Tobias Billström försöker samtidigt gjuta olja på vågorna och bedyrar på DN debatt att det man gör är att lägga färdplanen för "ett tryggare och öppnare Europa". Deras förhoppning sägs vara att "individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet". Andra är inte lika övertygade. Läs exempelvis kommentarerna från Alliansfritt Sverige, Expressen, Opassande och Erik Laakso. Andra skriver intressant om politik, integritet, Stockholmsprogrammet.

Därför behövs Pride

Ordföranden för Bajen Fans (jo, de särskriver det så) Daniel Sundqvist "tycker att det är synd att Hammarby IF försöker att plocka billiga goodwillpoäng" genom att tillsammans med AIK delta i årets upplaga av Stockholm Pride. ”Vi är en idrottsförening, ingen jävla gayright-organisation” skriver signaturen bragO på Gnagarforum. Djurgårdens IF har gått ut med en inbjudan till sina medlemsföreningar, som svarat att de "ser positivt på att medlemmar deltar, men kommer inte att medverka med föreningarna som avsändare". Det är förstås, i högst olika grad, deprimerande. DIF har dessutom sannolikt begått ett pr-mässigt misstag, men det är ju deras problem. Själv är jag inte nämnvärt idrottsintresserad men tycker ändå att fler delar av idrottsrörelsen borde ha en lite mer öppen attityd till HBT-världen - där de rimligtvis har gott om aktiva och fans. Samtidigt är förstås homofoba eller avståndstagande uttalanden som de ovan återgivna en västanfläkt mot hur situationen är bara på andra sidan Östersjön. Litauens parlament har i dag röstat igenom en lag som innebär att det från och med mars nästa år bli förbjudet att tala positivt om homosexualitet i litauiska skolor och andra offentliga sammanhang där barn kan höra. Därför behövs Pride. Läs gärna också vad HBT-sossen skriver om detta. Andra skriver intressant om samhälle, HBT, Pride.

M för de välbärgade, s på de svagas sida

Opinioninstitutet Synovate har för Makthavare.se/Fokus räkning kartlagt de olika partiernas karaktärsdrag, så som de uppfattas av väljarna, i en stor enkätundersökning. Resultatet visar bland annat att moderaternas tydligaste karaktärsdrag tycks vara att de står på de välbärgades sida, förstår företagandets villkor, är framtidsinriktade, har handlingskraft och är för individens frihet. Socialdemokraterna kännetecknas i stället av trygghet, att man lyssnar på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige. Och folket har ju alltid rätt :-) Andra skriver intressant om politik, moderaterna, socialdemokraterna, Makthavare.se.

Nya EU-demonstrationer i Sverige

Än en gång rustas det för demonstrationer med anledning av ett EU-möte i Sverige. Denna gång verkar dock risken mindre för att de ska spåra ur så fullständigt som de gjorde i Göteborg 2001. Inte heller handlar det denna gång om EU- och globaliseringsmotstånd, utan om integritetsfrågor. När EU-ländernas justitieministrar träffas i nästa vecka, under svensk ledning, ska man förbereda det så kallade Stockholmsprogrammet – som sedan ska antas av stats- och regeringscheferna i december. Henrik ”HAX” Alexandersson listar några punkter från Stockholmsprogrammet: • Ett utökat samarbete mellan EU och USA ”in the field of freedom, security and justice”. • Nationella anti-terroristcenter i alla EU-stater. • Alla EU-stater ska dela sin underrättelseinformation med alla andra medlemsländer. • Mer, och mer effektiv, ”data-mining”. • Realtidstillgång till uppgifter om till exempel medborgarnas resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning samt till fingeravtryck och porträtt. • Effektiviserad övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår. • EU-standardisering av övervakning. • EU-harmonisering för att undanröja legala hinder för övervakning och avlyssning. • Analys på EU-nivå av matrial från medlemsstaternas övervakning och massavlyssning. • En utökad EU-byråkrati för övervakning, avlyssning och analys, kallad SitCen. Jag är själv inte rätt man att bedöma sanningshalten i eller den faktiska betydelsen av detta, men uppenbarligen har integritetsivrare från flera olika politiska läger kommit fram till att det finns skäl att uppmärksamma och protestera mot vad som är på gång. På wikin Stoppa Stockholmsprogrammet aviseras en demonstration på onsdag den 15 juli, något också HAX skriver om. Såväl liberaler som pirater förebereder egna avdelningar. Diskussioner pågår även inom nätverket Sossar mot Storebror. Andra skriver intressant om politik, integritet, Stockholmsprogrammet.

Ifrågasätt normerna!

[UPPDATERAD] Debatten om Göran Hägglunds angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer – oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet – fortsätter. På SvD:s ledarblogg kommenterar Sanna Rayman bland annat det jag skrev i går. Och i DN pekar Lena Andersson på faran med ”ett kulturklimat där kulturskribenter, författare, teaterregissörer och konstnärer inte vänder ut och in på allt som tas för givet, inte polemiserar mot instängning i kategorier, inte diskuterar jaget och varat”. Inte helt osökt kommer jag att tänka på det Pridefirande som går av stapeln i Stockholm om bara några veckor. Temat i år är begreppet ”hetero”, och tanken är att fokusera på hur heteronormen praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag, vilka konsekvenser den för med sig och hur den påverkar samhället i stort. För heteronormen är ju inte i första hand något för homo-, bi- och transpersoner att förhålla sig till. I högsta grad rutar den in tillvaron för oss alla. Om detta skrev jag i en krönika i Tidningen Broderskap för ungefär ett år sedan. Det är tyvärr inte mindre aktuellt i dag. Nyligen kommenterade Claes Nyberg, ordförande för Stockholm Pride, misshandeln av RFSL:s ordförande Sören Juvas. Nyberg sa då klokt att ”vi människor förväntas bete oss enligt gängse oskriva regler kring sexualitet och kön [vilket] är det som skapar ett obalanserat maktförhållande mellan de som följer normen och de som bryter den”. Jag påstår verkligen inte att Göran Hägglund är sverigedemokrat eller bögknackare. Däremot ger han, genom sina hätska angrepp på dem som ifrågasätter normer och konventioner, legitimitet åt dem som tar den doktrinen ett steg längre och bekämpar normbrytare med våld. * * * PS: En reklamfilm som Stockholm Pride tagit fram illustrerar heteronormen på ett väldigt bra sätt (tack för tipset, Anders): Andra skriver intressant om samhälle, heteronormen, Göran Hägglund.

Hägglund, en svensk Rush Limbaugh?

En tanke som legat och gnagt hos mig ända sedan Almedalsveckan formuleras i dag klokt av Expressens Aron Lund: Göran Hägglund har iklätt sig rollen av Alliansens meste populistpolitiker och flirtar med Sd-väljare. Låter det magstarkt? Kanske, men för oss som var där och hörde kd-ledarens Almedalstal så är det inte fullt så långsökt. Faktum är att det var många i publiken som häpnade över att Rush Limbaugh föreföll ha gjort entré på den svenska politiska scenen. Redan innan Hägglund började tala så hade den konservative debattören Roland Poirier Martinsson på DN debatt efterlyst ”en konservatism för 2000-talet” och ett kristdemokratiskt parti som tydligt tog ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, färre aborter och ”ett gott klimat för familjen”. Poirier Martinsson var för övrigt också en av skribenterna i den inspirationsbok som släpptes under Almedalsveckan. En annan medverkande var Svenska Dagbladets PJ Anders Linder, som menar att kd inte borde ”trängas i den överetablerade mitten, eller egga gamla KDS:are”. Pressen på Göran Hägglund var med andra ord att i Almedalen leverera något mer än allmänborgerliga lättsamheter, som han gjort sig känd för att vara skicklig på – utan att det gett något positivt gensvar i form av väljarstöd. Vid en pressträff tidigare samma dag hade Hägglund utlovat ”Ett ovanligt ideologiskt laddat tal”, och så kan man nog beteckna det. Han var synnerligen hård i sina angrepp på fildelare och den så kallade ”kulturvänstern”. ”Vi kristdemokrater är verklighetens folk”, hävdade kd-ledaren från talarstolen. Och han gick vidare och påstod att ”De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest” får höra av ”krönikörerna och teaterregissörerna” att de skulle skämmas; att de var inskränkta och att ”deras tillvaro är falsk och förljugen”. Detta fick beröm från SvD:s Sanna Rayman som tyckte att det är detta vi ska ha kd till: ”En konservatism som hyllar den vanliga människan måste formuleras på ett sätt som den vanliga människan kan relatera till”. Konservatism, säger SvD. Reaktionär populism, tycker jag. Dagens Nyheters Henrik Brors konstaterar att Hägglunds attacker var utslag av ”internationell politisk strategi”; att söka en motståndare för att få uppmärksamhet och kunna vinna stöd från en ”tyst majoritet”. Precis som folkpartiet lyckades med lanseringen av förslaget om språktest för invandrare i valrörelsen 2002, påminner Brors. Problemet med strategin är att den förutsätter en motreaktion, annars faller det hela platt. Henrik Brors skriver att Hägglunds ensidiga ”krig” har nu gått så långt att ”om det inte blir någon reaktion riskerar en fortsatt upptrappning att framstå som en desperat kamp mot väderkvarnar”. Kanske kommer nu den önskade reaktionen, om än från den lite oväntade avsändaren Expressens ledarsida. Aron Lund noterar nämligen att Hägglunds tal inte syftade till att stärka kd:s aktier bland värdekonservativa; ”Snarare var det ett försök att söka sig ut från den alltför lilla treenighet som partiet alltid stått på – kristna, konservativa, pensionärer – till en oprövad väljargrupp: den missnöjda medelklassen”. Men som Lund också konstaterar finns det redan ett svenskt parti som riktat in sig på dessa missnöjesväljare, nämligen Sverigedemokraterna. Analyser som gjorts av EU-valet nyligen tyder på att Sverigedemokraterna tappade väljare till framförallt Piratpartiet. Och om nu kd på allvar slår in på den väg Göran Hägglund tycks ha stakat ut så kan det bli ytterligare ett parti som gör anspråk på Sd:s väljare. Om det i sin tur drar undan mattan för Sverigedemokraternas chanser att komma in i riksdagen 2010 så är det kanske att välkomna. * * * PS: Värt att notera är föresten att Göran Hägglund, när han i förra veckan intervjuades av Sanna Rayman och Katrine Kielos, fortfarande inte stängde dörren för att regera med stöd av Sd. Se klippet nedan, c:a 18 minuter in i sändningen: Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.

En ny s-tidning är ingen lösning

Efter att LO sålt Aftonbladetaktier och deklarerat att intäkterna från detta ska användas till att ge plats i nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, har kraven återigen höjts på en ny s-märkt tidning. En av förespråkarna för detta är Tvärdrags Daniel Suhonen. Han föreslår bland annat i Aftonbladet och på Newsmill att arbetarrörelsen borde starta en rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge, eller en ”VänsterFokus”; en radikal rödgrön kvalitetstidning som ska konkurrera med ”djup journalistik”. Själv tycker jag att Suhonens engagemang i frågan är bra och jag hoppas att han bidrar till att öka trycket i den här debatten. Däremot tror jag inte på idén att LO och/eller det socialdemokratiska partiet ska starta tidning. Det skulle kräva väldigt stora summor i start- och driftskostnader, och det är högst tveksamt om det skulle gå att få någon långsiktig lönsamhet i ett sådant projekt. Det skulle dessutom sannolikt också vara svårt för en sådan produkt att stå på egna ben publicistiskt och politiskt. Jag har i stället, i olika sammanhang, argumenterat för en idé om en redaktion med en ledar-, nyhets- och marknadsavdelning, precis som vilken tidning som helst. Skillnaden är att denna redaktion i första hand levererar material till befintliga tidningar. Ledaravdelningen producerar opinionsmaterial som på dags- och fackförbundstidningars ledarsidor kan komplettera det lokalt producerade och inriktade. Den kan även förmedla debattartiklar och krönikor från externa skribenter. Nyhetsdesken gör reportage, personporträtt och featurematerial – seriöst journalistiskt hantverk, men med lite annat fokus än vad som normalt präglar svenska tidningar. Redaktionen kan också köpa rättigheterna till bra opinions-, nyhets- och featurematerial som publicerats i de tidningar man levererar till – men också från vänsterinriktade bloggare – och sälja vidare detta till andra medier för ökad spridning i nya läsekretsar. En avgörande förutsättning för en sådan här satsnings journalistiska trovärdighet är dock att det finns en ”buffert” gentemot ägarna. En tänkbar konstruktion är att LO centralt, enskilda LO-förbund samt eventuellt det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen närstående organisationer och företag skjuter in pengar i en stiftelse som i sin tur äger ett företag i vilket redaktionsmedlemmarna är anställda. Ovanstående förslag till ägarlösning har den finessen att finansiärerna kan få möjlighet att tillsätta styrelseledamöter i ägarstiftelsen, men saknar direkt inflytande över journalistiken. Av samma skäl bör företagets styrelse utgöras av erfarna tidningsmakare och publicister. Målet bör vara att verksamheten ska kunna stå på egna ben ekonomiskt. Jag testar nu att skicka denna idé till LO-borgen. Vi får väl se om det kommer någon respons. PS: Även HBT-sossen har tänkvärda funderingar kring vad LO borde göra för sina Aftonbladetpengar. Andra skriver intressant om politik, lo, socialdemokraterna, media.

Intressant om nedladdning och fildelning

Svenska Dagbladet rapporterar om en färsk undersökning från Som-institutet – på vars webbplats man ännu inte tycks kunna hitta den – som visar att nästan varannan svensk uppger att han eller hon inte har laddat ner från internet under det senaste året. I studien har man även kikat på sambandet mellan människors partisympatier och i vilken utsträckning de ägnar sig åt fildelning. Detta har blivit fokus i SvD-artikeln. 63 procent av dem som sympatiserar med centerpartiet uppger att de inte laddar ned från nätet. Störst andel nedladdare har enligt Som-rapporten miljöpartiet, där endast 43 procent av dess sympatisörer väljer att inte ladda ned. Efter centerpartiet är det kristdemokraterna som har högst andel sympatisörer, 54 procent, som väljer att inte ladda ned musik, film eller böcker från internet. Därefter följer socialdemokraterna, vänsterpartiet och moderaterna med 48 procent. Personligen tycker jag att det finns mer anmärkningsvärda saker än detta som Som-institutets studie verkar visa. Exempelvis uppger nästan varannan svensk mellan 15 och 85 år att de inte laddar ner material från internet. Det betyder då rimligen att drygt varannan svensk i samma ålderskategori gör det. Dessutom konstateras att de personer som i högre utsträckning laddar ner tv-program, film och musik, oftare går ut på krogen, på rock- eller popkonserter, idrottar, spelar dator- och tv-spel, använder internet (well, duh), hyr film och går på bio. Anmärkningsvärt nog har man i studien inte gjort någon skillnad på illegal fildelning och laglig nedladdning. Det är också rätt anmärkningsvärt att, vilket framgår av SvD-artikeln, Som-institutet verkar ha släppt studien till tidningen samtidigt som rapportförfattaren själv är på utlandssemester och inte kan eller vill kommentera. PR-strategi, någon? Andra skriver intressant om samhälle, fildelning, Som-institutet.

Fascismens kreatur

I går presenterade säkerhetspolisen (Säpo) och Brottsförebyggande rådet (Brå) en gemensam rapport om det politiskt motiverade våldet i extrema kretsar. Detta uppmärksammas ibland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Rapporten visar att våldet mellan sådana grupperingar är grövre i Sverige än i andra länder. I den så kallade vit makt-miljön har man beväpnat sig med skjutvapen och sprängmedel. Och bland de ”autonoma” på vänsterkanten finns, enligt myndigheterna, en tydlig avsikt att systematiskt angripa förtroendevalda. Flest fall av våldsdåd är riktade mot individer i den andra gruppen, och våld som drabbar motståndarna förhärligas. Men måltavlorna för våldsbrotten begångna från vänstersidan kan även vara poliser. Högerextrema misstänkta för flest våldsbrott mot människor med invandrarbakgrund och hbt-personer. Av rapporten framgår att antalet våldsbrott med politiska motiv har blivit grövre, men inte fler. Totalt sägs det finnas c:a 1 000 aktiva i vit makt-miljön och ungefär lika många i vänsterlägret. Av dessa är omkring ett hundratal på varje sida brottsaktiva. Min uppfattning är att politiskt våld – oavsett vilka motiv det sägs ha – aldrig är acceptabelt. Vår demokrati bygger på att människor fritt ska få organisera sig och uttrycka sina åsikter, oavsett hur sinnessvaga eller frånstötande de är. Att med våld och hot skrämma människor till tystnad är inte demokrati utan fascism. Andra skriver intressant om politik, samhälle, extremism.

Alex Schulman har fel. Och rätt.

Provokatören Alex Schulman vet hur man väcker uppmärksamhet och hur man agnar ett bloggbete för att få oss stimfiskar i den svenska bloggosfären att hugga. Tesen i Schulmans inlägg i Dagens Nyheter är att denna sfär är "rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös". Detta är förstås nonsens. Nyligen tvingades Alex Schulman lägga ned sin humorsajt 1000 apor; ett namn hämtat från tesen om att apor som slumpmässigt trycker på en skrivmaskins tangentbord till slut kommer att ha skrivit alla böcker i det franska nationalbiblioteket. Och likt dessa teoretiska apor tycks Schulman faktiskt lyckats hamra ned en korrekt iaktagelse i sin annars verklighetsfrämmande artikel. Han har nämligen rätt i att bloggen som sådan inte är något maktverktyg, men att de traditionella mediernas rapportering kring vad en eller flera bloggare skriver kan göra bloggaren till en sådan faktor. Detta är emellertid inget nytt. Exakt detta har många påpekat tidigare. Och fokuset på bloggen som medium är irrelevant. Det väsentliga är självfallet skribenten bakom och vad hon eller han har att säga. Fullständigt fel har Schulman när han påstår att bloggande unga tjejer som skriver om mode skulle sakna betydelse. Faktum är att dessa bloggar ofta har en mycket entusiastiskt läskrets som plockar upp tips och rekommendationer. Bloggar påverkar med andra ord i hög grad många människors konsumtionsmönster. Lika fel ute är han i påståendet att "de ämnen som bloggarna tycker är viktiga är inte intressanta för merparten av svenskarna". För även om det skulle stämma i sak så missas det faktum att det inte är merparten av svenskarna som sätter den politiska eller mediala dagordningarna. Få människor har möjlighet att påverka dessa. Och kan man genom bloggande regelbundet nå denna grupp så har man de facto reell makt. Vi som huvudsakligen bloggar om politik kommer aldrig att nå upp i sådana läsarsiffror som modebloggare eller redan kända människor som utnyttjar bloggformen som ytterligare en kanal att nå ut till sin publik. Det är inte heller poängen. I stället kan vi nå rätt publik, utifrån våra perspektiv. Själv kan jag av besöksstatistiken se att mina läsare i hög grad kommer från de politiska partihögkvarteren, riksdagen, regeringskansliet och de stora mediehusen. Det handlar inte om så många människor, men jag är väldigt glad att kunna nå och potentiellt kunna påverka denna grupp. Min slutsats av Alex Schulmans inhopp på DN:s kultursidor är att provokatören har lyckats igen med att provocera, om än i en till synes lite mer genomtänkt och seriös form än tidigare. Innehållsmässigt är det dock fortfarande väldigt tunt. PS: Ända sedan jag började blogga för drygt fyra år sedan så har jag varje sommar anlitat vikarier att skriva när jag haft semester. Så sker inte i år. I stället tänkte jag under de närmaste veckorna intensifiera mitt bloggande, som legat lite i träda efter att jag under maj och juni huvudsakligen fokuserat på Makthavare.se. På den fronten sänker vi nu, efter en väldigt lyckad Almedalsvecka, tempot lite - för att komma tillbaks med full kraft i höst inför valrörelsen. Andra skriver intressant om samhälle, bloggosfären, Alex Schulman.