Kära bloggen...

Vi måste prata. Nej, det är inte du – det är jag. Jag vill inte göra slut. Vi kan väl vara vänner? Det känns som att jag behöver en paus. Let’s face it, kvaliteten och kvantiteten på mitt bloggande har sjunkit den senaste tiden. Annat i mitt liv tar mycket tid och energi just nu, och jag kan inte ägna bloggen den tid och engagemang den förtjänar. Däremot så håller jag förstås mina åtaganden. På fredag så intervjuar Nina Unesi och jag Anneli Hulthén, och resultatet av det lär bli synligt här. Jag kommer fortfarande att leverera krönikor till tidningen Broderskap samt göra gästanalyser på VK:s ledarsida. Men i övrigt så blir det under en period lite tystare här på bloggen. Jag vet inte riktigt hur lång tid jag behöver; när som helst så kan det vara en fråga som känns oemotståndlig att skriva om – och så är jag igång igen. Tills dess,

Bra där, Carin Jämtin!

Jag var länge lite skeptisk till att Carin Jämtin fick ta över som ansvarig för socialdemokraterna i Stockholms stadshus efter valet. I mina ögon hade Annika Billström gjort ett bra jobb, och avpoleteringen av henne sköttes verkligen inte snyggt. Och det dröjde också länge innan Jämtin fann sig tillrätta i den progressiva roll när det gäller Stockholms utveckling, som inte minst Annika Billström gått i spetsen för. Men med debattartikeln i Dagens Nyheter häromdagen så visar Carin Jämtin att hon förmår att kombinera en utvecklingsvänlig syn på Stockholmsregionen med socialdemokratiska värderingar. Tyvärr har detta varit mer sällsynt inom socialdemokratin än vad man skulle våga hoppas. Jag ska inte ge mig på att referera artikeln. Läs den hellre själv. Och kolla också in den rapport som socialdemokraterna i Stockholm har tagit fram, och som artikeln är baserad på. Jämtins utspel har för övrigt också fått uppmuntrande ord även från nätverket Yimby, som samlar Stockholmsutvecklingsvänliga krafter oavsett eventuell partifärg. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm, Carin Jämtin.

Nästa gäst: Anneli Hulthén

Det börjar bli dags för en ny webbsänd intervju där jag och Nina Unesi frågar ut ledande socialdemokrater om aktuell politik, med frågor som ni bloggläsare hjälpt oss att formulera. Fredag den 29 februari så är Anneli Hulthén vår gäst. Hon är kommunalråd i Göteborg samt, tillsammans med Carin Jämtin, ordförande i den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vårt klimat. Just klimatfrågorna är ju synnerligen aktuella nu, inte minst efter att man i den parlamentariska klimatberedningen misslyckades med att enas om den kanske viktigaste frågan – hur mycket Sverige ska minska sina utsläpp. Anneli Hulthén sticker för övrigt i dag ut huvudet och kräver i GP en folkomröstning om trängselavgifter i Göteborg. Detta samtidigt som uppgifter i DN tyder på att denna satsning i Stockholm blivit ett ekonomiskt fiasko. Det saknas med andra ord knappast intressanta ämnen att diskutera den 29 februari. Ni är alla välkomna att bidra med frågor. Andra skriver intressant om politik, Anneli Hulthén, klimat.

Cuba Libre till lunch!

Lägg några iskuber i ett highballglas. Häll över en del kubansk rom och två delar coca-cola, samt en skvätt limejuice. Det är dags att fira en efterlängtad nyhet: Kubas diktator Fidel Castro har, enligt officiella kubanska medier, meddelat att han avgår som landets president. Nyheten har nu på förmiddagen kablats ut av AFP och Reuters, och plockats upp av bland andra DN, SvD och Aftonbladet. Dessvärre betyder inte detta att någon verklig ”libre” – frihet – nu kommer det kubanska folket till del. Under Fidel Castros sjukskrivning sedan den 31 juli 2006 så har hans fem år yngre bror Raúl styrt landet, dock utan att något formellt maktöverlämnande har ägt rum. Raúl Castro uppges ha fått 99,3 procent av rösterna i sitt valdistrikt, i valet till nationalförsamlingen nyligen. Nationalförsamlingens 614 medlemmar utser 31 ledamöter som i sin tur sköter presidentvalet. Och i nuläget tyder det mesta på att det blir lillebror Castro som nu på allvar kommer att axla storebrors mantel. Följaktligen finns det skäl att misstänka att någon verklig demokratisering av Kuba ännu inte står för dörren. Andra skriver intressant om politik, Kuba, Fidel Castro.

När den journalistiska trovärdigheten brister...

...så kan man alltid börja jobba med mediegranskning på en tankesmedja. Dagens Media var i går först med nyheten som nu bekräftas i Journalisten: den mutmisstänkte journalisten Trond Sefastsson har fått nytt jobb på tankesmedjan Den Nya Välfärden, där han ska ingå i en projektgrupp som ska granska medier. Den Nya Välfärden beskriver sig själv som partipolitiskt oberoende och sägs jobba för ett ”bättre företagsklimat, ökad välfärd och demokrati”. I den mediegranskande grupp som tankesmedjan nu bildar ingår utöver Sefastsson ekonomijournalisten Olle Rossander, förre Expressenchefredaktören – tillika generaldirektör för Svenska institutet – Olle Wästberg, samt Den Nya Välfärdens grundare och ordförande Patrik Engellau. På Journalistens fråga om Engelau har fullt förtroende för Trond Sefastsson, svarar han med motfrågan om man har ”fullt förtroende för någon”, och tillägger att ”För mig är han väldigt förtroendeingivande”. Andra skriver intressant om samhälle, media, Trond Sefastsson.

Tham står åter utan lösningar

”Kvinnor kan utan Tham”, lät det från de liberala studenterna vid Stockholms universitet för tio år sedan när den dåvarande socialdemokratiske utbildningsministern Carl Tham drev igenom att kvinnor skulle kvoteras in som professorer i den tungt manligt dominerade universitetsvärlden. I dag känns det frestande att parafrasera denna devis och säga något i stil med att EU-debatten klarar sig alldeles utmärkt utan Carl Tham. På DN Debatt plockar nu Tham åter fram sin gamla käpphäst om att EU har inneburit en kraftig försvagning av demokratin. Och än en gång gör han sig till uttolkare av hur den socialdemokratiska politiken egentligen borde se ut – uppenbarligen ignorerande det faktum att Europas samtliga socialdemokratiska partier (möjligen med undantag för Maltas) har en positiv syn på EU-samarbetet. Självklart finns det enskildheter i EU-konstruktionen som kan te sig märkliga och som många av oss gärna skulle vilja se förändrade. Och gudarna ska veta att jag inte uppskattar alla beslut som fattas av de olika EU-institutionerna. Men lösningen är knappast att socialdemokratin i Sverige skulle kunna kräva en grundlagsändring om det nya fördraget och ”på alla nivåer bekämpa den”. I synnerhet inte när det nya fördraget just innebär det ökade inflytande för de nationella församlingarna som Tham efterfrågar. Andra skriver intressant om politik, EU, Carl Tham.

Terrorism och yttrandefrihet

Efter att planer på att mörda en dansk tecknare för hans karikatyr av den muslimske profeten Muhammed avslöjats, publicerade en rad tidningar i går på nytt dessa karikatyrer – som ett slag för yttrandefriheten. Och i Sverige framkom det att det även verkar ha funnits en mordkonspiration mot konstnären Lars Vilks som kan kopplas till hans beryktade verk där Muhammed avbildats som rondellhund. Fortfarande finns det uppenbarligen människor som tror att man med hot och våld kan få respekt för sin inskränkta världsbild. De inser uppenbarligen inte vilken skada de gör för den fredliga majoriteten av världens omkring 1,5 miljarder muslimer. Något i skymundan av detta hamnade nyheten att man från svenskt politiskt håll för ovanlighetens skull gjort något positivt för yttrandefriheten. Regeringen kräver nämligen undantag från idéerna om att göra det olagligt i EU-länderna med så kallad ”uppmaning till terrorism” på internet. Detta för att en ny EU-lag inte ska sätta den svenska grundlagen om yttrandefrihet och tryckfrihet ur spel. Förslaget handlar alltså om att uppmaningar till terrorism, liksom rekrytering till och utbildning i terrorism, liksom bombrecept på nätet ska vara straffbara handlingar i hela EU. Detta motsätter sig justitieminister Beatrice Ask, som har fått stöd för sin linje i både justitieutskottet och konstitutionsutskottet. Här har våldsbenägna fundamentalister och andra intoleranta extremister mycket att lära. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, terrorism, muhammedteckningar.

Sahlin snart i kapp Reinfeldt

40 procent av svenskarna känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister, medan 38 procent känner störst förtroende för Mona Sahlin. På tre månader har Reinfeldts övertag minskat från 11 till 2 procentenheter, enligt en ny Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander. Undersökningen refereras av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, där DN dock snarare tar fasta på att Fredrik Reinfeldt fortfarande har ett litet övertag över Mona Sahlin. När motsvarande förtroendefråga ställdes i november hade Reinfeldt störst förtroende hos 46 procent av väljarna och Sahlin hos 35 procent, medan 20 procent var tveksamma eller inte visste. Det är också värt att notera att Reinfeldt redan tidigare framför allt hade stöd hos manliga väljare, medan Sahlin i den nya mätningen har ett klart överläge bland kvinnliga väljare. 42 procent av kvinnorna har störst förtroende för Sahlin mot 32 för Reinfeldt. Bland männen har Reinfeldt ett övertag med 47 procent mot 34 för Sahlin. Undersökningen gjordes veckan efter det att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutat utse Thomas Östros till ekonomisk-politisk talesperson. Andra skriver intressant om politik, förtroende, opinionsundersökning.

Den kompromisslösa vänstern

I går krävde mp:s språkrör Maria Wetterstrand att vänsterpartiet skulle bestämma sig för om partiet vill vara med i ett gemensamt samarbete inför valet 2010. I dag kom svaret från Lars Ohly, som säger absolut nej till politiska kompromisser med socialdemokraterna och miljöpartiet före nästa val. I stället vill v gå till val på sitt eget feministiska och socialistiska partiprogram. Under en tid har samtal förts mellan företrädare för s och mp. Mona Sahlin har till och med nyligen deltagit på ett möte med miljöpartiets styrelse och riksdagsgrupp och inom kort kommer mp:s språkrör att på motsvarande sätt delta på socialdemokraternas möten. Enligt Maria Wetterstrand har vänsterpartiet också bjudits in, men de ska ha tackat nej. Till SvD bekräftar Lars Ohly att han säger nej till en rödgrön valplattform, och avvisar alla ”förhandlingar och kompromisser” före valet. I mina ögon är den strategin möjligen begriplig – men sannolikt förödande. När flera partier av olika storlek går samman om en gemensam plattform så innebär det med nödvändighet kompromisser. Vissa kommer att känna sig som vinnare, andra som förlorare. I de borgerliga allianspartierna så står det tydligt och klart att det är kristdemokraterna som är förlorarna. Ohly är förstås medveten om att ett motsvarande öde skulle kunna drabba hans vänsterparti. Jag har själv argumenterat för att oppositionspartierna bör förhandla sig samman om en gemensam valplattform inför 2010. Jag är knappast ensam om att se detta som den bästa chansen att få bort den borgerliga alliansen från regeringsmakten. Men med Ohlys besked så ser utsikterna för en sådan plattform plötsligt mörka ut. Dock ska man inte utesluta att samtalen mellan s och mp nu kan komma att intensifieras. Kommer man överens om en tillräckligt bra och attraktiv gemensam politik att möta väljarna med, så är det möjligt att vänsterpartiets stöd inte behövs. Då kan de sitta där och vara kompromisslösa för sig själva. Andra skriver intressant om politik, val 2010, kompromisser.

Veckan i VK

På dagens ledarsida i Västerbottens-Kuriren så resonerar jag bland annat om hur fackförbund ska värva nya medlemmar, statlig svensk imamutbildning och Göran Perssons avdrag för hushållsnära tjänster.

Att vara ung är ingen ursäkt för att vara dum i huvudet

[UPPDATERAD] I oktober förra året uppmärksammade jag vad som skrivits på SSU Stockholms medlemstidnings blogg, där en i SSU-distriktet aktiv medlem – Anton Bergsmark – kallat dem som samlats till en stor manifestation mot gatuvåld för ”retards”. Bergsmark gick dessutom längre än så och skrev – i ett sedan dess borttaget inlägg – att han ”skiter jag blanka fan i [att] överklassen börjat döda varandra”, och tillade att det var ”Bättre att den unga bourgoassien dödar varandra än att de som alltid riktar sitt våld mot arbetarklassen”. Självklart var detta ett oerhört korkat sätt att uttrycka sig på, och rimligen har han haft anledning att ångra sina ord många gånger. Inte minst i ljuset av den massmediala uppmärksamhet uttalandet fick. Och mycket riktigt kom efter ett tag en slags ursäkt där Anton Bergsmark skrev att det aldrig var hans mening att håna någon ”eller att förminska den tragiska händelse som mordet på den 16-åriga pojken innebär”. Han uppgav sig vidare ha insett att hans hårda ord ”inte var särskilt lämpliga i sammanhangen”. Det har nu gått några månader. I morgon genomförs en ny stor manifestation mot gatuvåld, denna gång i Stockholms stadshus. I närvaro av bland annat kronprinsessan Victoria fylls stadshuset med internationella unga dansare, artister, skådespelare, beslutsfattare, organisationer, skolor, föräldrar, vuxna och ungdomar. Lagom till dess tar den ovan nämnde unge SSU:aren åter till orda, denna gång i form av en gästledare i SSU Stockholms medlemstidning (#2 2007/08). Och det är inte utan att jag återigen blir allvarligt fundersam över vad det är för åsikter som släpps fram i SSU:s namn. I artikeln sägs bland annat att det engagemang mot gatuvåld som nu börjat uppstå inte är politiskt, men ger ”privilegierade grupper en god chans att föra ut sina budskap”. Vidare slås det på nytt fast att skälet till att den unge pojke som i höstas blev ihjälslagen – vilket gav upphov till kampanjen Stoppa gatuvåldet – blev så uppmärksammad var ”för att den avlidne tillhörde överklassen”. Uppenbarligen var ursäkten i oktober inget värd, för nu tycker Anton Bergsmark att det ”trotts allt var en bra grej att publicera inlägget” och de skarpa ord av fördömelse han fått från mig och andra viftas bort som ”vita medelålders medelklass män [som] sitter och bloggar till varandra och tror att de gör skillnad”. Ja du, Anton. Det må vara behjärtansvärt att efterfråga en lite grundligare analys om framförallt unga förortskillars känsla av utanförskap i samhället. Möjligen är det också motiverat att ställa frågan om klasstillhörighetens betydelse för vilka dödsmisshandelsfall som uppmärksammas i medier och samhällsdebatt. Men med uttryck som ”klasshatet är vår ideologi” så kommer vi aldrig att åstadkomma annat än att skrämma bort människor. * * * Anton Bergsmark har nu kommenterat detta inlägg på Ung menings blogg. Jag har svarat i kommentarsfältet. Andra skriver intressant om politik, SSU, Anton Bergsmark.

Väljarnas engångsligg

“Svenska folket vaknade hösten 2006, vände sig om i sängen och där låg Reinfeldt, Maud och Littorin i full färd med att montera ned den svenska modellen. Mats Odell stod på garageuppfarten och reade ut de gemensamma tillgångarna till det internationella storkapitalet och Filippa hade redan »knoppat av« halva övervåningen till någon som ville »utveckla verksamheten«. Svenska folket försökte påpeka att gårdagen visserligen varit trevlig men att i dag hade man mycket att göra så om den borgerliga regeringen kanske kunde gå hem till sig nu ... det är inte du, det är jag och jag kanske ringer någon gång, men just nu är jag inte redo för ett förhållande och för helvete rör inte min a-kassa!” Katrine Kielos i högform beskriver det svenska folkets reaktioner på den politik de röstat fram (Fokus). Katrine tar för övrigt över som redaktör för Dagens Arena under nuvarande chefredaktören Nisha Besaras föräldraledighet. Andra skriver intressant om politik, Katrin Kielos, Fokus.

Nyspråk om jämställdheten

I går skickades det ut ett pressmeddelande från regeringskansliet som berättade att Sverige har blivit granskat av en FN-kommitté som övervakar hur konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor efterlevs av medlemsländerna. Pressmeddelandet hade rubriken ”FN bedömer Sveriges jämställdhetsarbete”, och det låg nära till hands att slarvigt läsa ”berömmer” i stället för ”bedömer”. I texten sägs också att kommittén särskilt påpekade att ”omvärlden ser Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet”, att FN berömmer Sverige för att ha inrättat ett särskilt jämställdhetsdepartement och för att budgeten har utökats. Vidare sägs FN-kommittén ansett det positivt att Sverige har beslutat om en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och om ändringar i abortlagen. När Ekot rapporterar om nyheten är i stället rubriken ”Brister i svensk jämställdhet – anser FN”. Här framhålls snarare att Sverige får kritik för bristande jämställdhet, bland annat när det gäller att mäns våld mot kvinnor ökar. Sverige får också kritik för att det är för få kvinnor i ledande ställning i näringslivet och även på universitet och högskolor. Så olika kan man uppmärksamma samma nyhet. Och samtidigt som jag skriver detta så noterar jag att Jämställdhetsombudsmannen förra året fick in rekordmånga anmälningar. Ökningen är störst när det gäller föräldralediga som anser att de har blivit missgynnade på olika sätt. Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka! Andra skriver intressant om politik, samhälle, jämställdhet.

Bisarra bortförklaringar

I en krönika i veckans nummer av tidningen Broderskap så har jag skrivit om att Göran Persson ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. I krönikan är jag arg över att Persson, då jag skrev den, vägrat kommentera sitt beslut. Det har han nu gjort. Till Expressen uppger han att "det är ett tokigt system som ska avskaffas", men att "det vore bisarrt" att inte följa det regelverk som finns. Resonemanget är minst sagt korkat. Om det nu finns en möjlighet att göra ett skatteavdrag som man personligen tycker är omoraliskt - vilket alltså Göran Persson förefaller tycka - så är man självfallet inte skyldig att göra det. Genom att hänvisa till "regelverk" försöker alltså Persson ge Fredrik Reinfeldt skulden för sina egna beslut och handlingar. Det, och inget annat i den här historien, är bisarrt. * * * PS: Huvudtemat i min krönika är dock inte Göran Perssons privatmoral, utan att det plötsligt verkade vara helt okej att använda sexistiska och nedsättande uttryck som "piga" i var och varannan rubrik och artikel. Andra skriver intressant om Göran Persson, pigavdrag.

Regeringen Reinfeldt retirerar

Det är inte bara opinionssiffrorna som går moderaterna och de övriga borgerliga partierna emot. Nu tvingas också Fredrik Reinfeldt backa från på viktiga politiska områden. På en träff med de så kallade riksdagsjournalisternas förening i går, meddelade statsministern att regeringen skrotar sitt förslag om skattesänkningarna för vissa tjänsteföretag. Detta var något man gjorde en stor affär av i valrörelsen och som man hade räknat med skulle skapa c:a 17 000 nya jobb i tjänstesektorn genom sänkta avgifter för exempelvis bilverkstäder, taxibranschen, restauranger och frisörer. Skälet till att man nu backar är att EU-kommissionen, som bland annat har i uppgift att granska så att det råder konkurrensneutralitet för företag i medlemsländerna, har satt som villkor att endast företag med färre än 250 anställda kan få ta del av sänkta arbetsgivaravgifter. Säga vad man vill om kommissionens besked – men detta var knappast okänt för regeringen. Signalerna om detta kom redan för länge sedan. Det bör dessutom påpekas att regeringen redan kammat in finansieringen av den reform som nu inte verkar bli av. Alla småföretag i Sverige har fått höjd arbetsgivareavgift med närmare 40 000 kronor per år. Pengar som nu samlar damm hos finansminister Borg. Men även två förslag som var tänkta att ge besparingar i statsbudgeten är nu mycket kritiserade av opposition, fack, arbetsgivare och inom allianspartierna. A-kassan skulle bli obligatorisk var det tänkt. Nu är det högst osäkert om detta blir verklighet. Inte heller den så kallade minskningsregeln, som skulle sätta ett 75-procentigt stopp för ersättningar till dem som är sjukskrivna i mer än ett år – oavsett eventuella kollektiv- eller privata sjukförsäkringar, verkar nu bli av. Alla dessa tre förslag var bärande delar av allianspartiernas jobbpolitik i valrörelsen. Och som Mats Knutson konstaterade i SVT:s Aktuellt i går, så är det stor prestigeförlust för Reinfeldt att nu tvingas dra tillbaks och/eller skjuta upp detta. Andra skriver intressant om politik, regeringen, Fredrik Reinfeldt.

Förändras eller dö

De senaste tio åren så har LO-facken förlorat omkring 450 000 medlemmar. Det är i sig en oroande hög siffra. Men den senaste tiden så har utvecklingen eskalerat; förra året lämnade hela 173 000 medlemmar sina förbund inom LO och TCO. En viktig förklaring till förra årets ras är förstås höjningen av a-kasseavgiften och den slopade möjligheten till skatteavdrag för både a-kassa och fackmedlemskap. Men som TCO:s ordförande Sture Nordh påpekar i Göteborgs-Posten så har förtroendet för de fackliga organisationerna och synen på värdet av att vara medlem har försvagats över en ganska lång tid. I Dagens Nyheter uppmärksammas det initiativ som de 17 TCO-förbunden tagit med kampanjen FacketFörändras.nu, där medlemmar och andra intresserade kan läsa mer om den fackliga idén, argument för medlemskap samt själva ge förslag till vad man vill få ut av att vara med i facket. På DN:s ledarsida menar man de svenska fackförbunden bör fråga sig om de är anpassade till sina enskilda medlemmars behov på dagens arbetsmarknad, och hävdar att fokus ofta har varit för starkt på den egna organisationen. Det senare kan jag instämma med. Men det är å andra sidan en åkomma som verkar drabba de flesta organisationer. Man ser det ofta på något så enkelt som hur organisationers – och för all del även vissa företags – webbplatser byggs upp: man utgår från den egna organisationsstrukturen, som om nyfikna besökare intuitivt skulle förstå att den information de söker finns att hitta under rubriken ”Om oss”, underrubrik ”Organisation”, fliken ”Medlemsservice”. Mot den bakgrunden är initiativ som FacketFörändras.nu ytterst välkomna. Här ges snarare generella fakta, goda argument och inbjuds till dialog. Här har andra delar av fackförenings- och arbetarrörelsen en hel del att lära. Andra skriver intressant om samhälle, fackligt, förändring.

Mest förnyad vinner?

Häromdagen skrev jag om vikten av att Mona Sahlin och hennes kollegor i partiledningen funderar över bristerna i den politik socialdemokratin mötte väljarna med senast och inte bara rackar ned på det alternativ som folket faktiskt röstade fram. För ärligt talat, utöver en smärre förändring i uppställningen av det socialdemokratiska oppositionslaget så syns det ännu inte till några tydliga spår av förnyelse inom partiet. Kanske förlitar sig Sahlin ännu på de gynnsamma opinionssiffrorna och sitter still i båten så länge det går. Den taktiken fungerar dock inte för Fredrik Reinfeldt, som efter de senaste katastrofala siffrorna från Sentio Research (19 procent av väljarstödet för m och totalt 35 procent för allianspartierna) börjat tala om ytterligare förnyelse av sitt partis politik. ”Ett parti som inte är i ständig utveckling kommer att tappa kontakten med förändringen i Sverige och omvärlde”, sa han inför hundratals moderater från sju län samlade till konferens i Uppsala på lördagen, och tillade att ”Därför måste vi alltid förändras”. Också centerpartiet satsar på ny politik inför nästa val. Man tillsätter nu ”processgrupper” för att inför partistämman 2009 jobba med förnyad välfärd, öppenhet och demokrati, miljö, samt jobb och företagande. Och visst måste det pågå ett ständigt förnyelsearbete inom politiska partier. Alternativet är stagnation. Den utmärkta nättidskriften Dagens Arena har i ett par artiklar uppmärksammat fenomenet ”förnyelse. Den 4 januari påpekade till exempel tidningens chefredaktör Nisha Besara att det är fullt möjligt – och rent av nödvändigt – för socialdemokratin att kombinera förnyelse med opposition. ”Det finns en väg”, skrev hon, ”mellan en hastig omprövning á la Reinfeldts egenhändigt hopsnickrade nya moderater och att lägga all politik i händerna på medlemmarna i tre år”. Den 29 januari skrev Per Wirtén, redaktionsmedlem på Dagens Arena samt chefredaktör för papperstidningen Arena, att begreppet förnyelse i själva verket var missvisande. ”Förnyelse var strid på 1980- och 90-talen”, menade han, och hävdade att Sahlins uppdrag nu i själva verket är ”att återuppfinna en socialdemokratisk reformism”. Och det innebär enligt Wirtén att ”våga sätta ner foten med modern stadspolitik som gynnar både egenmakt, blandning och välfärdsboende, idéer om hur de superrika ska beskattas smart, hur tryggheten ska återbli offentlig och inte bara privat, hur en social Europapolitik med gränsöverskridande samarbeten kan realiseras”. Och även om jag inte delar Dagens Arenas skepsis mot begreppet förnyelse så har jag lätt att instämma i mycket av det tidningens medarbetare skriver. Här finns mycket att lära för de socialdemokratiska partistrateger som nu förhoppningsvis sitter och funderar över hur de sannolikt ytterst spretiga rådslagssvaren ska kunna omvandlas till en trovärdig och modern politik som kan vinna väljarnas förtroende år 2010. * * * PS: På likartat tema, läs gärna vad Erik Laakso skriver i dag om framtidspolitik. Andra skriver intressant om politik, förnyelse, socialdemokraterna.

Enad front mot övervakning

En synnerligen oväntad – men i sammanhanget välkommen – kombination av aktörer: Timbro och Ordfront, bjuder in till ett folkbildande opinionsbildningsmöte om övervakning och kränkning av personlig integritet. I inbjudan konstateras att under början av 2000-så talet har i rasande takt många lagförslag som allvarligt inskränkt skyddet för den personliga integriteten tagits i Sverige och EU. Under 2008 ska ytterligare förslag tas, bland annat ett om att tillåta avlyssning av all telefon-, e-post-, sms- och faxtrafik över landets gränser. Vad betyder detta för våra grundläggande rättigheter och personliga integritet? Hur berörs den enskilda individen? Hur påverkas organisationer som arbetar med utsatta människor? Hur påverkas demokratiska grundpelare som källskydd och meddelarfrihet inom journalistik och medier? Och är alla dessa inskränkningar motiverade? Dessa och andra frågor diskuteras av Stefan Carlén (Ordfront), Maria Rankka (Timbro), Oscar Swartz (nätveteran och skribent) samt Alice Åström (vänsterpartiet samt ledamot av integritetsskyddskommittén) på tisdag den 12 februari kl. 17.00 på Debaser (Medborgarplatsen) i Stockholm. Anmälan via e-post till event@timbro.se senast den 7 februari. Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Högervindar och s-förnyelse

I går presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) en undersökning som visade att en kombination av en högervind bland väljarna och en trötthet på s-regeringen, var huvudorsakerna till maktskiftet i valet 2006. ”Aldrig tidigare har en så stor andel av svenska väljare, 46 procent, placerat sig själva till höger längs vänster-högerdimensionen som i samband med 2006 års val”, skriver statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som gjort valundersökningen. Ett rekordstort antal väljare bytte parti jämfört med valet innan, nästan fyra av tio röstande (37,1 procent). Många av dessa partibytare övergav socialdemokraterna för att de föredrog de borgerliga allianspartiernas budskap om jobb, utbildning och skatter. Detta är faktorer som socialdemokratin måste ta på allvar. Det finns all anledning för Mona Sahlin och hennes kollegor i partiledningen att fundera över bristerna i den politik vi mötte väljarna med senast – och inte bara racka ned på det alternativ som folket faktiskt röstade fram. I en debattartikel i Dagens Nyheter i dag går i stället Sahlin och partiets nye ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros till hårt angrepp på regeringen – som man anklagar för att ha gjort stora ofinansierade skattesänkningar under brinnande högkonjunktur, ha fumlat bort arbetsmarknadspolitiken, svikit arbetslinjen, samt föra en politik som leder till fler bidrag. Som svar på detta utlovar socialdemokraterna en återställning av a-kassan till 80 procent om de vinner valet 2010. Detta var i och för sig väntat och antagligen också rimligt. Däremot är åtgärden i sig knappast något uttryck för någon ny, offensiv socialdemokratisk politik på arbetsmarknadsområdet. Frågan är dock hur förnyelsen av s-politiken ska se ut. Tidningen Fokus gör ett försök att sätta fingret på vad som försiggår i partiet. Mona Sahlins strateger sägs anse att socialdemokraterna måste ha högre förtroende än de borgerliga när det gäller jobb och ekonomi. Däremot tycker de, enligt Fokus, att det räcker att ”spela oavgjort” om skolan. Artikeln är intressant, och det är värt att notera att Mona Sahlin, genom att inte vilja låta sig intervjuas om partiets förnyelsearbete, tycks bekräfta tidningens tes om att hon medvetet håller sig borta från politiken och i stället ägnar sig åt att ”bygga image”. Samtidigt innehåller ändå DN-artikeln en del tydliga politiska budskap: En starkare arbetslinje, ett starkare näringsliv och en starkare kunskapsnation. Detta sägs ska åstadkommas genom ett slopat vårdnadsbidrag, underlätta deltagande i arbetslivet för de som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning, betonande av a-kassan som omställningsförsäkring, 2 miljarder mer än regeringen i satsning på forskning och utveckling 2008-2010, introjobb för unga som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, fortsatt utbyggnad av högskolan, samt stimulans av kompetensutveckling i arbetslivet. I mina öron låter detta som välkomna besked, om än inte särskilt nyskapande. Om socialdemokratin ska framstå som valbar 2010 lär det behövas en stark kombination av god, beprövad socialdemokratisk politik – i stil med vad Sahlin och Östros nu skisserat – och nya, friska förslag – inte minst på arbetsmarknadsområdet. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, förnyelse.