Valvindarna vänder

När opinionssiffrorna var som starkast för socialdemokraterna under Göran Perssons ledning och hans egen popularitet stod på topp så skämtade jag med folk på det socialdemokratiska partihögkvarteret om att det borde vara väldigt enkelt att utforma budskap och valaffischer inför valet 2006. En stor bild på Persson, s-rosen nere i ena hörnet och texten ”Vi har en statsminister”. Som bekant kom vindarna att vända, såväl för socialdemokratin som för Göran Persson. Och sett i backspegeln så hade knappast mitt skämtsamma förslag blivit någon större succé i valrörelsen. Ändå känns det relevant att nu, med ett knappt år kvar till valet 2010, påminna om detta. Förtroende, popularitet och opinionsmässigt stöd är flyktig materia som kan skifta form av riktning oerhört snabbt. I dag presenterar Dagens Nyheter en ny mätning från Synovate som förefaller visa att väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt har ökat kraftigt i samtliga ”grenar”; att företräda Sverige utomlands, leda regeringens arbete, skapa en majoritet för sin politik i riksdagen, ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige, leda Sverige i händelse av en allvarlig kris, samt företräda Sverige i Europa. De två sista frågorna är nya och har inte ställts i motsvarande undersökningar tidigare, men även här har Reinfeldt ett kraftigt övertag jämfört med Mona Sahlin. Det är egentligen bara i fråga om vem av dem som anses ha störst förmåga att ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige som det är någorlunda jämt; 38 procent svarar Sahlin och 45 procent Reinfeldt. I en tidigare mätning som gjordes för ett år sedan var det betydligt jämnare mellan de två politiska huvudmotståndarna. Sahlin vann då den nyss nämnda grenen samt ansågs ha bättre förutsättningar att skapa en majoritet för sin politik i riksdagen. Men nu ser alltså resultaten annorlunda ut. Och det trots att de flesta opinionsundersökningar, om än mycket jämna, visar på ett rödgrönt övertag när frågan gäller vilket parti man tänker rösta på. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tycker att detta är förvånande. Hon undrar om väljarna ”tycker det är viktigare att kunna ingjuta hopp än att faktiskt regera landet”. Själv tror jag att det handlar om att Fredrik Reinfeldt, till skillnad från Mona Sahlin, faktiskt har visat att han kan regera landet. Sahlin har aldrig fått chansen. Som bekant tog hon över partiledarskapet först efter att Göran Persson förlorat valet 2006. Sedan kan, och bör, man ha massor av synpunkter på hur Reinfeldt och alliansen regerat landet. Och dessa synpunkter återspeglas sannolikt i opinionssiffrorna. Men oaktat denna förklaring är det ett reellt problem att förtroendet för Mona Sahlin är så lågt. Som Synovates Nicklas Källebring säger till DN så är det nu viktigt hur väljarna ser på Reinfeldts och Sahlins vision om framtiden. Hon kan inte vinna valet på omvittnad regeringsduglighet. Därför måste det till en trovärdig vision som ingjuter hopp och tillförsikt. Andra skriver intressant om politik, förtroende, Mona Sahlin.

Comhems makt över mitt liv

Det är dags för ännu ett lite rättshaveristiskt utspel här på bloggen. Fast denna gång handlar det inte om postutdelning utan om något ännu mer betydelsefullt; tillgången till internet. I slutet av augusti fick jag och min fru ett brev hem där vår internet-, tv- och telefonileverantör Comhem berättade att vårt gamla tv-avtal skulle gå ut men att vi kunde få ett mycket bra erbjudande i stället. Vi studerade erbjudandet och beslöt att slå till. Och när vi ändå uppgraderade tv-standarden beställde vi samtidigt snabbare internet. Efter att ha väntat ett tag dök det nya modemet upp och vi (eller rättare sagt hon; i vårt hushåll är det min fru som briljerar på det tekniska området) installerade det. Då fungerade det perfekt. Ett tag. Sedan i går i morse funkar däremot ingenting. Stina ringde Comhems support som efter mycket dividerande och kom fram till att det behövdes en tekniker för att lösa problemet. En sådan skulle dyka upp tidigast den 5 oktober. Det ska alltså ta elva dagar innan vi i bästa fall får tillbaka internet. Det betyder elva dagar utan musik via Spotify, elva dagar utan hemtelefon – och därmed porttelefon, som är kopplad till denna. Elva dagar utan fungerande uppkoppling. Det är faktiskt helt oacceptabelt. Och innan ni föreslår det; nej, att byta leverantör är i det här läget inget alternativ. Det är uppsägningstid på avtalet och det dröjer dessutom innan en annan leverantör kan komma med ersättningsprodukter. Det är inte heller någon större vits att gå ut på stan och köpa ett nytt modem och nya sladdar. Vi vet ju för det första inte om det är detta som är problemet, och givet Comhems servicenivå så är det högst osannolikt att vi skulle få tillbaks de pengar vi lagt ut för att försöka lösa problemet själva. Någon ursäkt eller antydan till dåligt samvete har inte heller Comhem visat upp i de kontakter vi haft med dem om detta. Däremot har vi generöst nog erbjudits att de dagar vi blir utan internet och hemtelefon ska strykas från nästa räkning. Åh, tack så himla mycket för att vi får tillbaks pengar för service ni inte levererar, Comhem! * * * PS: Helt strandsatt på en öde ö är jag nu inte. Jag kan fortfarande – något skakigt – koppla upp mig med mobilmodemet, men det lär bli färre blogginlägg än vanligt den närmaste tiden. Andra skriver intressant om comhem, internet, service.

Klädsam självkritik från socialdemokraterna

Tomas Eneroth har genomfört en analys av socialdemokraternas EU-valrörelse och sammanfattat detta i en rapport som i dag presenterades vid en pressträff och samtidigt överlämnades till partisekreterare Ibrahim Baylan. Som bekant fick s i EU-valet sitt sämsta resultat på många år. Med 24,41 av rösterna får man gå tillbaka till ett landstingsval 1912 för att hitta så dåliga siffror. I rapporten konstateras att socialdemokratin gjorde ett extra uselt val i Stockholm med 15,1 procent. Bra resultat uppnåddes egentligen bara bland traditionellt socialdemokratiska kärnväljare och i områden som präglats av stark EU-skepsis – och det är en demografiskt bristfällig grund att vinna val på. Och Eneroth är självkritisk. Till Ekot säger han att partiet inte fullt ut gjorde hemläxan efter valet 2006 och ännu inte lyckats vinna storstadsbornas hjärtan när det gäller att övertyga om att man har svaret på storstädernas problem framöver. "Det kommer att bli mer fokus på storstäderna inom socialdemokratin framöver", säger Tomas Eneroth till Ekot, "och fler välkända kandidater". Detta går emot Carin Jämtins uttalanden om att s inte behöver något specifikt storstadsprogram, samtidigt som placerandet av Thomas Bodström som förstanamn på partiets riksdagsvalsedel i Stockholms län passar väl in i strategin. Följaktligen förefaller, knappast överraskande, socialdemokraterna i länet ha bättre koll på vad som krävs för att vinna val i regionen än vad kamraterna i Stockholms arbetarekommun har. I rapporten noteras att personvalet har en växande betydelse för s-väljare. Avsevärt fler valde att kryssa en kandidat denna gång jämfört med 2004. Kanske kan också detta bli en lärdom för partiets kritiker av personvalet. Vi har faktiskt en möjlighet att locka nya s-väljare genom att välkomna att enskilda kandidater tar ut svängarna, såväl politiskt som i fråga om kampanjmetoder. Grundproblemet är dock fortfarande systemets konstruktion. Om vi verkligen vill låta människors individuella val ha någon effekt så bör spärrarna slopas så att varje kryss verkligen betyder något. * * * PS: En anmärkning av mer teknisk natur; PDF:en med EU-valanalysen verkar väldigt underligt kodad. Det är som att all text i dokumentet är en bild. När jag försökt kopiera textavsnitt så blir det bara skräp när jag klistrar in det i ett ordbehandlingsprogram. Och nej, det är inte Word som strular den här gången. Enklare texteditorer ger samma effekt. Något att tänka på för partiets pressavdelning framöver. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, EU-valet.

Hägglund och lobbyisterna

Häromdagen bloggade jag om Göran Hägglunds reaktionära repris från i somras, den här gången i form av en debattartikel. Andreas Henriksson har på Makthavare.se på ett förtjänstfullt sätt sedan uppmärksammat den sannolika skribenten bakom Hägglunds utfall och de nya kristdemokraterna krigsförklaring mot kulturmaffian. Men skriverierna och debatten om detta har samtidigt inneburit att två andra utspel från Hägglund i veckan kommit i skymundan: en utfästelse om ett svenskt EU-initiativ för nya och effektivare antibiotika, samt 227 miljoner under tre år till en nationell cancerstrategi. SvD:s Inger Atterstam ställer frågan om detta är en eftergift för skickligt lobbyarbete. Hon pekar på att frågan en svensk nationell cancerstrategi – eller cancerplan som det hette tidigare – har drivits starkt och envist i åratal, främst av insamlingsorganisationen Cancerfonden. Andra, som socialdemokratiska företrädare och Socialstyrelsen, har invänt att stora satsningar kanske snarare borde göras på konkurrerande medicinska ändamål som till exempel hjärtsjukdomar, vilka dödar betydligt fler människor varje år. Alltså, att nu regeringen via socialminister Göran Hägglund öppnar plånboken och vill lägga resurser på stora folkhälsoproblem är välkommet. Men som SvD påpekar så finns det skäl att fråga sig hur det kommer sig att det blir just dessa behjärtansvärda ändamål som det nu ska satsas på. Andra skriver intressant om politik, medicin, lobbying.

Jag blir så trött!

I dag presenterar socialdemokraternas kulturtalesman och huvudföredragande på partikongressen Leif Pagrotsky förslagen i de politiska riktlinjerna om mediepolitiken och upphovsrätten. Men redan nu står det klart att partiet har ändrat sig om Ipred-lagen, och vill inte längre riva upp den som man sa under EU-valkampanjen. Och detta sker efter att det framkommit att partistyrelsen också yrkar avslag på den motion om ett moratorium för integritetskränkande politik som tagits fram av ett antal kloka partivänner och som skickats in till kongressen av sju arbetarekommuner. Jag kan nu bara hoppas på en mobilisering av Sossar mot Storebror i syfte att skaka liv i det engagemang som tidigare funnits i socialdemokratin för dessa frågor. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, integritet.

Nykonservativ våg?

Som bekant är det kristdemokraterna som opinionsmässigt förlorat mest på att ingå i allianssamarbetet där de ingående partiernas unika profiler fått stryka på foten till förmån för enighet under Fredrik Reinfeldts nymoderata fana. Det var i sig inte så förvånande, men det har sannolikt förorsakat Göran Hägglund en hel del huvudvärk. I somras ryckte han dock upp sig och levererade i Almedalen ett aggressivt konservativt - för att inte säga reaktionärt - angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer, oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet. Kommentarer om talet hittas till exempel här, här, här och här. I dag gör Hägglund ett nytt idépolitiskt utspel, denna gång på DN debatt, där han säger sig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang och menar att detta är i grunden ett demokratiproblem. Inte många går säkra för kd-ledarens ogillande; Mona Sahlin, Claes Borgström och Yvonne Ruwaida nämns uttryckligen, men i mer svepande ordalag så får även organisationer, medieredaktioner och politiska partier sin släng av sleven. Göran Hägglund säger sig tala för "verklighetens folk"; "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Alla andra - som på ett eller annat sätt avviker från kristdemokraternas normer - torde alltså höra hemma i någon slags overklighet. Det är också intressant att Hägglund väljer att köra sitt Almedalstal i repris just nu, när Anna Anka och Roland Poirier Martinsson kommer ut i debatten och lanserar en genuint konservativ syn på könsroller. Försöker kd rida på en nykonservativ våg, eller handlar det bara en reaktion på opinionssiffror som skulle ge oppositionen egen majoritet i riksdagen om det var val i dag? Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.

2010 eller 1984?

Dagens Nyheter uppmärksammar att George Orwells bok 1984 i år fyller 60. Det sker samma dag som det världen över genomförs protestaktioner mot övervakningssamhället. DN konstaterar att Orwells bok är en varning för politiker som vill kontrollera sina medborgare. Det finns inte en debatt om övervakningskameror som inte refererar till diktatorn Storebror som stirrar från telescrenen i hemmen i romanens totalitära imperium. På Sergels torg i Stockholm bjuder i dag nätverket Svart måndag in till en manifestation för kampen för mänskliga fri- och rättigheter ”i den nya digitala samtiden”. Men liknande aktiviteter genomförs även i en mängd andra huvudstäder världen över. Kampen mot Storebror handlar inte bara om FRA och andra former av kommunikationsövervakning. Som Expressen skriver i dag så härskar i ”registreringslandet Sverige /.../ en tradition av ett slags folkhemsstasi-tänk”. Tidningen påminner vilken debatt Anders Miltons förslag om ett nationellt abortregister har väckt, och tackar Datainspektionen för att i ett kritiskt remissvar uppmärksammat ”de tokiga förslagen” i en utredning med den föga uppseendeväckande titeln ”Socialtjänsten – Integritet – Effektivitet” (SOU 2009:32). De tokiga förslagen går ut på att myndigheter ska kunna söka på människors politiska åsikter, och Expressen menar med viss rätt att detta hade förtjänat ”åtminstone ett mindre FRA-uppror”. Det börjar bli lite väl mycket av den här varan nu och det vore välkommet att integritetsvänner i alla politiska läger på allvar började säga ifrån. Efter FRA-debatten lovade regeringen att bättra sig när det gäller integritetsfrågor, och Mona Sahlin har som bekant lovat att riva upp FRA-lagen om hon får chansen att regera efter valet 2010. Men om inte 2010 ska bli som 1984 är det dags att vidga perspektivet och stoppa Storebror i vilken skepnad han än dyker upp. Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Vad vill socialdemokraterna?

Nyligen presenterade de unga s-kvinnorna i Rebella en rapport för det socialdemokratiska partiets framtid. Där skriver man bland annat att s ”måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras”. Man vill också att partiet ska ”våga ompröva tidigare slutsatser som vår ideologi lett oss till och ha högt i tak i diskussionerna”. Detta är det lätt att instämma i. Sedan håller jag inte alls med om mycket av det Rebella-gänget skriver i sin rapport i fråga om politisk analys och idéer, men jag tror definitivt att de är något på spåret när de skriver att ”många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill och vilka visioner de själva har, vilka visioner vi själva har”. Som ett brev på posten kom kort därefter en rapport från en s/v/mp-arbetsgrupp, som fram till valdagen ska ”granska den förda borgerliga politiken”. Temat var ”Högerpolitiken klyver Sverige”. Så mycket för egna visioner. En som verkar ha tröttnat på socialdemokratin helt och hållet är Anna Hellgren, frilansjournalist och ledarskribent på Dagens Arena. I det senaste numret av Arena skriver hon att s under senare år har ”blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ’vänster’ och ’höger’-falangerna i partitoppen”. Samtidigt, skriver Hellgren, har partiet ”en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet”. Hon menar att socialdemokratins agerande i opposition ”har dessvärre lämnat så mycket övrigt att önska att även den mest hängivna anhängare knappast kan blunda för att partiet inte verkar må särskilt bra”, och att partiet har ”förtvivlat svårt att formulera politiska alternativ”. Att s inte klarar av det, skriver Hellgren, ”är inte bara katastrofalt – det är ytterst ödesdigert”, och spekulerar i om det beror på ”inkompetenta politiska analyser i partitoppen eller oförmåga att ta till sig den radikalitet som trots allt finns bland partimedlemmar och anhängare”. Personligen tycker jag att hon tar till opåkallade överord. Fullt så illa är det inte, vare sig vad gäller den socialdemokratiska förmågan att formulera politiska alternativ eller att mobilisera stöd hos väljarna. Och det är inte alls säkert att mer ”radikalitet” är det som måste till för att vinna valet 2010. Johanna Graf är exempelvis inne på att ”politik vinns med hjärta, inte hjärna”. Hon menar att det först krävs att vi får människors förtroende, och för att få det ”krävs att vi delar samma problembild”. Och det ligger nog mycket i det. En annan ingång på detta är att som Katrine Kielos konstatera att i den just nu pågående halvinterna s-debatten om hur vi ska vinna valet i Stockholm, har vi ”tagit storstadsväljarna som gisslan och använt dem som slagträ i en intern debatt om politisk inriktning”. I stället för att försöka gissa sig till vad en genomsnittlig medelklassväljare kan tänkas vilja och tycka så måste s ”våga säga vad man menar och mena vad man säger”, skriver Kielos. Jag hoppas att vi inom socialdemokratin – och gärna i offentligt samråd med våra rödgröna samarbetspartner – det år som återstår innan valet till riksdag, kommuner och landsting, förmår att ha en ordentlig diskussion om vad vi egentligen vill med den politiska makt vi eftersträvar. Att kicka ut Fredrik Reinfeldt och alliansen från Rosenbad må vara ett behjärtansvärt mål, men det räcker knappast för att vinna varken väljarnas hjärtan eller hjärnor. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Socialdemokratin och Stockholmsväljarna

[UPPDATERAD] Diskussionen om socialdemokraterna i Stockholm och de deprimerande opinionssiffrorna fortsätter. Carin Jämtin tar nu till orda i Dagens Nyheter och säger bland annat att hon inte tycker att s behöver ett specifikt storstadsprogram. Hon säger också att Stockholm ”varken [är] bättre eller sämre än andra ställen”. Med all respekt; så vinner man inte Stockholmsväljarnas förtroende. För att lyckas med det krävs en lite mer ödmjuk och öppen attityd till den knepiga väljargruppen storstadsväljare än vad socialdemokratin i huvudstaden hittills visat upp. Som SvD:s ledarsida ironiserar över så kan socialdemokraterna förvisso ”glädja sig åt starkt stöd i stora delar av det avfolkade Sverige, men vad hjälper det när storstadsmänniskorna vänder partiet ryggen”. Demografin ser helt enkelt rätt annorlunda ut i inte minst Stockholm jämfört med resten av landet. DN:s ledarsida påpekar att andelen industriarbetare är lägre och andelen privatanställda tjänstemän högre här än i landet som helhet. Och för att vinna val måste socialdemokraterna därför kunna appellera till bredare väljargrupper. Stockholmare verkar även vara politiskt mer lättrörliga än svenskar i allmänhet, och känner mindre samhörighet med partier och åsiktspaket. Det finns också sakfrågor som väger tyngre i Stockholmsregionen än på andra håll i Sverige. Jämtin konstaterar själv att exempelvis bostadssituationen och trafiken är annorlunda i Stockholm än i resten av landet. Och hennes utspel i somras tolkades nog av de flesta, rätt eller fel, som kritiskt mot friskolor och privata alternativ till offentliga verksamheter. Detta har knappast gynnat s i opinionsmätningarna. Att det socialdemokratiska partidistriktet för huvudstaden – alltjämt kallat Stockholms arbetarekommun – går i otakt med invånarna här är inget nytt. I DN skriver Ulrika By (vanligtvis reporter och krönikör, men av allt att döma också extraknäckande som analytiker/ledarskribent) att ”under tiden som verkligheten förändrats har tiden stått still i sossarnas Stockholm”. Hans Dahlgren, tidigare chef för det politiska stödet i riksdagen för socialdemokraterna, slår fast att s i Stockholm ”har misslyckats med att lyssna in vad väljarna vill”. Han menar att dagens ledning ”har istället valt att ta ett maktpolitiskt fokus i debatten som endast berör de aktiva i Stockholms arbetarkommun”. Sedan ska man komma ihåg att det finns stora skillnader mellan exempelvis Stockholms innerstad, förorterna och kranskommunerna i länet. De geografiskt närliggande socialdemokratiska partidistrikten Stockholms län och Stockholms arbetarekommun tycker ofta väldigt olika i många frågor. Det var ingen slump att det framförallt var kommunpolitiker från länet som deklarerade en annan ståndpunkt än Jämtins i friskolefrågan. Min inställning är alltså att för att socialdemokraterna ska kunna vinna Stockholmsväljarnas förtroende så krävs mer lyhördhet och en mer öppen attityd till omprövning av tidigare ställningstaganden. En tydlig företrädare (till skillnad från dagens uppdelning i å ena sidan ordföranden för arbetarekommunen och å andra sidan gruppledare i stadshuset) som tar klar ställning för Stockholm och stockholmarnas intressen vore också önskvärt. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

S, förnyelsedebatten och förtroendet

[UPPDATERAD] I dag presenterar Dagens Nyheter en undersökning från Synovate som sägs visa att om det vore val till kommunfullmäktige i Stockholm nu skulle de borgerliga partierna få 56,9 procent av rösterna, medan socialdemokraterna tappar kraftigt - 8,8 procentenheter från den senaste mätningen för ett år sedan - till 21,6 procent. Samtidigt verkar s-gruppledare Carin Jämtin vara det borgarråd som är populärast bland väljarna, även om populariteten dalat något. För ett år sedan sade 39 procent av stockholmarna att de hade mycket stort eller stort förtroende för henne. Nu är siffran 30 procent. Detta ska ses i förhållande till den väljarbarometer från Demoskop enligt vilken socialdemokraterna ökar starkt till 36,6 procent, medan s-väljarna ändå tycks hellre vilja se någon annan än Mona Sahlin som statsminister om s vinner valet nästa år. Både Margot Wallström och Thomas Bodström uppges vara mer populära statsministerkandidater. En Sifoundersökning nyligen visade även att sex av tio svenskar, 60 procent, känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Endast en tredjedel så många, 20 procent, känner störst förtroende för Mona Sahlin, medan 19 procent är tveksamma eller inte vet. Och enligt Skop är det fortfarande fler - 36 procent - som tror att en s-regering skulle vara sämre än en borgerlig, än tvärtom. Bara 30 procent tror att en s-regering skulle vara bättre. Om detta stämmer finns det flera tänkbara förklaringar. En är att i hela landet så är missnöjet med den styrande alliansregeringen större än den egentliga entusiasmen för en s/v/mp-regering och att Sahlin fortfarande ses som kontroversiell i mångas ögon - även bland s-väljare. Reinfeldt och de borgerliga har också fördelen av att de facto vara de som nu styr landet. En sittande statsminister som inte ens suttit en hel mandatperiod ställs alltså i förtroendemätningarna mot en potentiell kandidat som ännu inte fått chansen att regera. DN:s Henrik Brors pekar på att socialdemokraterna i Stockholm är ett 20-procentsparti, ett parti bland många andra. Det är Jämtin och Stockholmssossarna som initierat en debatt om vinstbegränsning för bland annat friskoleföretag, något som varken förefaller ha mobiliserat de lokala väljarna eller resulterat i välsignelser från partiledningen. Och som Brors skriver är det lättrörliga Stockholmsväljare som avgjort flera av de senaste valen. I det senaste valet gick tiotusentals röster direkt från s till m och åstadkom maktskiftet. Den nya DN/Synovate-mätningen visar att s sedan valet tappat ytterligare väljare till m. När Robert Noord för ett tag sedan kommenterade de positiva opinionssiffrorna för s i Demoskop gjorde han nedanstående konstaterande som känns relevant att påminna om nu: Den senaste tiden har förnyelsen av Socialdemokraterna diskuterats i både media och bland bloggare. Detta visar att det finns en idédebatt inom Socialdemokraterna, något som väljarna uppskattar. De vill se ett levande parti som har förmågan och viljan att förändra sig i takt med tiden. Förnyelsen måste helt enkelt fortsätta. * * * PS: På samma tema; läs gärna vad Magnus Hedberg skriver i AiP. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

Alliansen är inget alternativ

Välfärdsforskaren Andreas Bergh skrev i veckan på sin blogg att ”Socialdemokratiska förnyare, som naturligtvis hoppats att tiden i opposition skulle leda till modernisering, politisk omprövning och framgångsrik come-back (typ New labour), kan inte rimligen tycka att Mona Sahlin och hennes pliktskyldigt ihopsydda vänstersamarbete är värd att vinna nästa val”. Han menade att sådana sossar (och räknade då upp bland annat mig) i stället borde ”taktikrösta på alliansen 2010”. Detta kommenterades bland annat på SvD:s ledarblogg och ledarsida, av Johan Westerholm och Peter Andersson. Och visst, trots gemensamma manifestationer i form av familjedag i Kungsträdgården, blogg och debattartikel så finns det fortfarande stora frågetecken kring det rödgröna samarbetet. Vilka ministerposter ska till exempel Lars Ohly och andra vänsterpartister få i en eventuell sådan regering? Och vad händer med miljöpartiet när de två duktiga och framgångsrika språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand slutar ett år efter valet? Det är ingen hemlighet att jag hellre hade sett ett rödgrönt regeringssamarbete mellan s och mp, som inte var beroende av v. Tyvärr tyder inte opinionssiffrorna på att det ska bli möjligt. Och visst, jag hade hoppats på en mer radikal omprövning av fler gamla politiska ställningstaganden under Mona Sahlins oppositionsledarskap. Jag kan bara hålla tummarna för att de idéer bland annat Luciano Astudillo lagt fram verkligen blir rödgrön politik. Men trots viss besvikelse så är inte ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav att föredra för en socialdemokrat; oavsett om han eller hon betecknas som ”förnyare” av politiska meningsmotståndare eller ej. Det vore oerhört cyniskt att försöka taktikrösta fram en omläggning av s-politiken. Inte minst eftersom det riskerar att ge väldigt negativa effekter för många människor. Tidningen Fokus uppmärksammar att när den borgerliga alliansen tog över makten 2006 hade de en storslagen plan om att ”byta utanförskapet mot en arbetslinje”. Tre år senare är utanförskapet på samma nivå (runt 1,5 miljoner personer) och gruppen arbetslösa har ökat med 110 000. Samtidigt har hundratusentals har lämnat a-kassan och socialbidragen rusar. Tidningen konstaterar att fattigdomen ökar i Sverige: ”Det yttersta beviset för regeringens misslyckade plan”. Så nej, att rösta borgerligt är inget alternativ för mig. Andra skriver intressant om politik, rödgrönt samarbete, Andreas Bergh.

Ideologiska skygglappar och selektivt seende

Den 9 september öppnar Forum för levande historia sin nya utställning Middag med Pol Pot – om ideologiska skygglappar och selektivt seende. Redan nu cirkulerar nedanstående filmklipp som ger en föraning om temat; hur intelligenta, kritiskt tänkande svenskar blundade för förtryck, trakasserier och massmord. Klippet har redan kommenterats av bland annat SvD:s Per Gudmundson som tycker att filmen "är genial i sin humoristiska spegling av det selektiva seende som grasserade". Mattias Svensson på tidskriften Neo tycker däremot att det är "inte så lite obehagligt att en myndighet med mångmiljonbudget inte bara bildar opinion, utan polemiserar mot en namngiven författare". Själv är jag förstås part i målet eftersom jag tidigare arbetat på myndigheten i fråga. Men som jag ser det handlar inte utställningar och satsningar som detta om politisk opinionsbildning. Det handlar om att ta avstånd från diktatur och övergrepp, och att ge människor verktyg att i tid se tecken på en utveckling som kan ge skrämmande konsekvenser. För mig är det självklart att staten inte ska vara neutral i frågan om alla människors lika värde. Andra skriver intressant om politik, samhälle, Forum för levande historia.

Postens outgrundliga vägar

Trogna läsare av min blogg kan möjligtvis dra sig till minnes att jag haft en del synpunkter på logiken i Postens utdelning av paket. Det har hänt en del sedan sist, och jag tänkte delge er den senaste utvecklingen. Grundproblemet är att det finns flera olika postombud som hanterar försändelser till min hemadress – och det tycks inte finnas någon tydlig linje som avgör vilka paket som ska hämtas var. I dag kom tre paket till tre olika adresser: Det minsta, överst i bild härintill, var kontaktlinser som jag ofta fått hem i brevinkastet – och dessa ombads jag hämta på Hemköp på Mäster Samuelsgatan, som ligger en bit bort från där jag bor (se karta). Det mellersta, en antologi med Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó Erlingsson som redaktörer, fick jag hem i postinkastet. Det största paketet gick att hämta i en kiosk (tillika postombud) på Sveavägen 35, en bit bort från mig – åt ett helt annat håll. Vad som förändrats sedan sist jag skrev om det här är att det postombud som tidigare fanns precis runt hörnet på Malmskillnadsgatan klappat igen. Fortfarande ligger dock Postens företagscenter, där alla paket till bland annat min adress hanteras, kvar tvärs över Sveavägen. Men där får inte jag som privatperson hämta mina paket. I stället får jag även fortsättningsvis gå till antingen Hemköp eller Sveavägen 35, beroende på hur det faller sig. Mysteriet fortsätter. * * * PS: Jo, jag är ytterst medveten om att detta är ett i-landsproblem av stora mått och att jag bloggar om det här är lätt rättshaveristiskt. Men jag har åtminstone inte ringt P1. Än. PS2: Och jo, detta inlägg är tillägnat en ung läkarstudent som redan förra gången jag bloggade om Postens paketutdelningslogik uttryckte oro över min mentala hälsa. Anne, this one’s for you. Andra skriver intressant om Stockholm, Posten, rättshaveri.