Motstridiga besked om opinionsläget

Jag läser i DN att socialdemokraterna backar i opinionen från sin tidigare toppnivå och det framför är allt bland kvinnorna och i storstäderna som socialdemokraterna tappar. Samtidigt fortsätter förtroendet för den borgerliga regeringen att minska. Och statsminister Fredrik Reinfeldt får själv sitt lägsta betyg hittills av väljarna i en förtroendebarometer som presenteras av TV4Nyheterna. Andelen väljare som uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för regeringen har minskat med sju procentenheter sedan den senaste mätningen i september – från 36 till 29 procent. Men att människor är missnöjda med regeringen är förstås inte tillräckligt för socialdemokrater som gör anspråk på att återta regeringsmakten. Peter Andersson skriver klokt att opinionsläget ger det ett akut uppdrag till socialdemokratin: ”att faktiskt skriva klart framtidsberättelsen som klarar att både utmana orättvisor och möta människors drömmar”. Ur mitt perspektiv så är det fortfarande jobbfrågan som måste stå i centrum. Det svidande valnederlaget senast visade att s tappat väljarnas förtroende i det som en gång var vår starkaste gren. De initiativ som presenterats om en ny socialdemokratisk jobbpolitik är välkomna – men långt ifrån tillräckliga. Ännu återstår mycket att göra innan en valseger 2010 känns säker. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Hjälp mig få semester

Jag bloggar nu från Berlin där jag tillbringar några sköna, lediga dagar. Även i sommar hoppas jag kunna få lite ledigt, men det förutsätter att min fru Stina kan få en vikarie till sitt jobb. Hon jobbar som ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån (LNB), med lokaler på riksdagens pressvåning. Så om du, kära läsare, vill arbeta med liberal opinionsbildning, tycker om att jobba i snabbt tempo, ta egna initiativ och aktivt ta del av redaktionens dagliga idéarbete – då tycker jag att du ska chansen att söka jobbet. De huvudsakliga arbetsuppgifterna är att skriva inrikes- och utrikespolitiska ledarartiklar till LNB:s abonnenttidningar. Jobbet är alltså ett vikariat på heltid under våren och sommaren. Läs mer här. Andra skriver intressant om politik, media, opinionsbildning, jobb.

Det är rätt att ändra sig

I en krönika i det senaste numret av tidningen Broderskap skriver jag om vårdnadsbidraget och att regeringen Reinfeldt borde ta chansen att göra det rätta och rakryggat våga erkänna sitt misstag. Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, vårdnadsbidrag.

Den omvände alkemisten Odell

Nyligen fick jag höra att kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell av elaka tungor kallas för en omvänd alkemist; allt guld han rör blir värdelöst skrot. Som bekant är ju Odell mannen som ska leda den borgerliga regeringens arbete med att sälja ut offentliga angelägenheter som bankkoncernen Nordea, börsföretaget OMX, bolåneinstitutet SBAB, teleoperatören TeliaSonera, fastighetsbolaget Vasakronan och sprittillverkaren Vin & Sprit. Och lika bekant är också att detta arbete hittills inte gått något vidare och även fått mycket kritik. Nu visar det sig dessutom att Odells affärer är synnerligen kostsamma i sig. Förra året steg regeringens kostnader för konsulter kraftigt; 30 procents ökning jämfört med året innan. Och av de 305 miljoner kronor man haft i konsultkostnader gick en femtedel – 68,7 miljoner – till konsulttjänster som är kopplade till försäljningen av statliga bolag. Det handlar om juridiska rådgivare som Mannheimer & Swartling, ekonomisk strategiska konsulter som Öhrlings Pricewaterhouse Coopers och Boston Consulting Group, samt bankerna Deutsche Bank och UBS. Slutnotan för regeringens alla planerade bolagsförsäljningarna kommer garanterat att bli flera gånger högre. Mats Odell borde lyssna på Arenagruppens Håkan A Bengtsson och i stället för att rea ut svenska folkets gemensamma tillgångar, fråga sig vad vi gemensamt bör äga och förvalta utifrån det allmännas bästa. Andra skriver intressant om politik, Mats Odell, offentligt ägande.

Censurivrare och politiskt nyspråk

[UPPDATERAD] I dag är jag glad över att jag inte läser juridik på Stockholms universitet. Hade jag gjort det så hade det annars lätt kunnat bli dålig stämning mellan mig och Anders Svensson, jurist och lärare i juridik vid Stockholms universitet. Hans artikel i SvD i dag om hur en könsneutral äktenskapsbalk ”skulle bli ytterligare ett censurvapen mot en traditionell värdegrund” är så stollig, värdekonservativ och konspiratorisk att man baxnar. Tor Billgren har på bloggen Antigayretorik granskat Svenssons ”argument” i sömmarna. En annan höjdarkommentar levereras av Victor Bernhardtz. Rekommenderad läsning. Och på känt manér så gör sig Anders Svensson, som så många andra innan honom, själv till offer och fäller krokodiltårar över att människor inte får tänka och tala fritt om dessa frågor. ”Vi behöver inte fler lagar som trots goda avsikter skapar ett räddhågset samhälle där samtalet tystnar”, skriver han. Som om detta skulle bli fallet om staten slutade säga att vissa vuxna pars relationer var mindre värda än andras. Svenssons avslutning kan bli en klassiker: Jag vill varna riksdagen för att ta ytterligare steg på denna tystnadens och censurens väg. Riksdagen bör alltså tacka nej till denna sofistikerade form av dödshjälp för äktenskapet. Andra skriver intressant om samhälle, politik, äktenskapslagstiftning.

Rebeller och fanatism

Hemma har jag en barnbok från 1975 som heter ”Det nya Kina” (Tiden). Där hyllas reservationslöst den kinesiska kulturrevolutionen och ordförande Mao. I boken sägs att ”Det kinesiska folket håller på att bygga ett socialistiskt samhälle – ett samhälle som vill skapa lika villkor och goda förhållanden för alla människor”. Jag kom att tänka på den när jag i går läste Svenska Dagbladet som i sin kulturdel ägnar ett antal sidor åt 1968-vänstern och dess syn på Maos Kina. Bland annat publiceras ett utdrag ur Håkan Arvidssons kommande bok ”Vi som visste allt”. Där berättas det om en fraktion – rebellerna – inom den svenska studentvänsterorganisationen Clarté för 30 år sedan. Rebellrörelsen, eller dubbelmaoisterna som de ibland kallades, höll på att splittra Clarté med sin närmast religiösa dyrkan av Mao Zedong. Allt detta skedde långt före min tid som politiskt aktiv, men jag har ändå barndomsminnen från möten som mina föräldrar gick på och de hetsiga diskussioner som fördes där. Långt senare gick jag med i SSK – Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och där mötte jag människor som var gamla nog att själva minnas striderna i Clarté. Den socialdemokratiske partiideologen Enn Kokk skriver på sin blogg om sina egna möten med de maoistiska falangisterna – och påminner om hur såväl de som Clarté och andra vänstergrupper på den tiden ”i sig bar samma tendens till längtan efter renhet”. Kokk citerar Bo Gustafsson som när han lämnat KFML och maoismen bakom sig, skrev om hur små sammansvetsade grupper av likasinnade tenderar att begränsa synfältet för medlemmarna, så att dessa tror att världen är beskaffad så som den ter sig för de troende. Fanatism är skrämmande – och farlig, oavsett om den grundar sig på religiös eller politisk övertygelse. Andra skriver intressant om politik, Kina, Mao.

Tyck till om makthavarna

Sedan i höstas driver tidningen Fokus en wiki, ett interaktivt uppslagsverk, över svenska makthavare där vem som helst kan lägga till, ta bort och redigera information om de personer som anses ha mest makt att påverka Sverige. Wikin heter kort och gott Makthavare.se, och fram till alldeles nyligen så har där funnits två typer av texter. En där Fokus hade juridiskt ansvar för vad som stod, och som därmed inte kunde redigeras av allmänheten. Och en som var öppen för alla registrerade användare, där var och en själv var ansvarig för sina redigeringar. Nu har man öppnat upp för alla registrerade användare (som kan vara anonyma) att fritt redigera allt innehåll i wikin, meddelar Jonatan Fried på Fokus blogg. För närvarande toppar Margot Wallström listan över de makthavare vars presentation är mest flitigt redigerad. Därefter följer Ingvar Kamprad, Beatrice Ask, Sten Tolgfors och Mona Sahlin. Minst redigerade är Carl Bildt, Maud Olofsson, drottning Silvia, Per Schlingmann och Mats Dillén. Huruvida det ska tolkas som att det anses minst intressanta eller att inget mer spännande finns att säga om dem låter jag vara osagt. Andra skriver intressant om politik, media, Fokus, makthavare.

Neo skiter i mångfalden

För drygt två år sedan skrev jag här på bloggen, under rubriken Lätt att argumentera i överläge, om den nonchalans man från borgerligt håll visar för det faktum att tidningar med borgerliga ledarsidor fullständigt dominerar den svenska dagspressmarknaden. Jag konstaterade att det förstås är lätt att avfärda betydelsen av medial mångfald när man själv är i kraftig majoritet. Jag drar mig till minnes detta i dag, när jag läser vad det liberala magasinet Neos redaktör Peter Wennblad skriver på tidningens blogg, att socialdemokrater är, ”kort och gott, bara förbannat tråkiga att läsa”. Så enkelt kan man förstås göra det för sig; avfärda påpekanden om den borgerliga dominansen i medierna och opinionsbildningen som ”gnäll” och intressanta iakttagelser om socialdemokratin som ”protokollsutdrag från partikoryféernas senaste gruppterapiövning”. De som säkrat problemformuleringsprivilegiet låtsas alltså inte om vikten av mångfald i samhällsdebatten. Det finns nog en lämplig etikett för en sådan inställning, och det är inte ”liberal”. Andra skriver intressant om politik, media, opinionsbildning.

Slussen - riv skiten nu!

Jag stöder helhjärtat nätverket Yimby.se som driver på för att Stockholm ska växa och utvecklas. Alltför länge har nybyggen, renoveringar och moderniseringar av staden hindrats av kulturkonservativa krafter. Nu har det gått så långt att denna konservatism faktiskt hotar människoliv. I en spektakulär fotoserie visar Anders Gardebring hur illa det är ställt med skamfläcken Slussen, mitt i Stockholm. Slussen vittrar sönder och är sedan flera år tillbaka bortom reparation. Allt måste rivas och byggas nytt. Ändå tvekar man stadens politiker och vill utlysa ytterligare en arkitekttävling (vilken i ordningen?) för att få in förslag om den arkitektoniska gestaltningen. Ulla-Britt Wickström, handläggare på stadsbyggnadskontoret, tycker att "kulturen" ska göras synlig nere i bussterminalen där människor står och väntar: "Man kanske kan projicera filmer från dansrepetitioner, eller ställa ut saker där". Jo, tjena. Samtidigt faller 15 centimeters betongklumpar ner på Saltsjöbanans perrong. Av ren tur har ingen hittills träffats. Andra skriver intressant om Stockholm, Slussen, YIMBY.

Regeringen backar. Igen.

Återigen så tvingas regeringen backa i en känslig politisk fråga. Är det någon som håller räkningen på hur många gånger det skett? Den här gången gäller det de nya sjukskrivningsreglerna. Utförsäkrade ska inte behöva söka socialbidrag, meddelar DN. Och sjukpenningen ska förbli 80 procent, utan tidsgräns, för de allra sjukaste. Det här är förstås ett välkommet besked. Samtidigt är det märkligt att de borgerliga än en gång visar sig ha missbedömt läget så gravt att de inte förmår att hålla fast vid sin position när det blåser om öronen. För en tid sedan presenterades en undersökning som TV8:s program Adaktusson har låtit genomföra, som visade att svenska folket inte litar på politiker som byter åsikt. 57 procent av de tillfrågade uppgav att de trodde att det främsta skälet till att politiker ändrar uppfattning är att de ska kunna behålla eller erövra makten. Mindre än en tredjedel, 30 procent, trodde att det beror på politisk övertygelse. Själv tycker jag i och för sig att det kan vara en styrka att rakryggat gå ut och säga att man ändrat uppfattning, till exempel mot bakgrund av att nya fakta framkommit – eller att man låtit sig övertygas av goda argument. I den här regeringens fall verkar det dock mest handla om räddhågsenhet och ovilja att hålla fast vid en dålig politik när opinions- och popularitetssiffrorna sjunker. Andra skriver intressant om politik, regeringen, sjukskrivningsregler.

Mindre organisation kan ge fler engagerade

På senare tid har det kommit flera rapporter i medierna om att socialdemokraterna tappade hela 19 000 medlemmar under 2007, vilket sägs vara det största medlemsraset på över tio år. Katrine Kielos, vikarierande chefredaktör för Dagens Arena, skriver att internet kan vara ”precis det verktyg genom vilket det går att återuppfinna folkrörelsen”. Om det socialdemokratiska partiet bara förstår att utnyttja möjligheterna. Vad hon pekar på är det faktum att människor vill delta och organisera sig efter sitt eget huvud, och att webben i dag möjliggör detta. Och därför, skriver Katrine Kielos, ”kommer de organisationer som inte vågar låta människor organisera sig efter sitt eget huvud inte lyckas organisera människor”. Mindre pådyvlad organisation uppifrån för att möjliggöra människors fria engagemang, således. Det låter som ett gott recept. I februari skrev Anton Andersson på Socialdemokratiska studentklubben i Stockholms (SSK) blogg att ”Makt måste flyttas nedåt” och val till diverse poster ”måste bli öppnare och renare”. Samtidigt konstaterade han att ”Socialdemokratin kommer inte inom överskådlig tid att ha miljontals medlemmar”, men däremot kan vi bli 120 000 medlemmar igen ”och aktivitetsgraden i föreningarna kan bli mycket högre”. Katrine Kielos skriver även: ”Att gå med i ett parti är inte att köpa en uppsättning tankar att vara lojal med, det är att vilja ta ansvar”. Och jag är för min del övertygad om att engagerade socialdemokrater – oavsett om de är partimedlemmar eller ej – mer än väl skulle kunna axla detta ansvar om de bara gavs chansen. Andra skriver intressant om politik, organisation, socialdemokraterna.

Mona Sahlin ger besked

I den senaste väljarbarometern från Sifo, som nyligen presenterades i SvD, behåller oppositionen sitt massiva övertag – även om skillnaden mellan blocken minskat något. Samtidigt sjunker väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt, enligt en mätning från Synovate som DN beställt. Trots detta så håller de moderata partistrategerna fast vid sitt standardsvar att det är oppositionsledaren Mona Sahlin – inte statsminister Reinfeldt – som ska ställas till svars för sin politik och sina planer för regeringsskifte 2010. Möjligen blir denna linje lite svårare att hålla från borgerligt håll efter det att en genomgång som SvD gjort av Sahlins första år som partiledare, visar att hon har lämnat en lång rad besked om den framtida politiken. Och det är inga småsaker det gäller heller. Det handlar om frågor som skatter (förmögenhetsskatten ska återinföras och pensionärer få 2000 kronor i sänkt skatt), klimat (kraftigt minska växthusgaserna samtidigt som kärnkraften avvecklas i den takt som den går att ersätta med förnybar energi och industrins konkurrenskraft klaras), skola (nej till betygsliknande omdömen i första klass och en satsning på lärarledd läxläsning i skolan) och jobbpolitik (med bland annat nya former av introjobb i fler branscher, med kvalificerad handledning, lärlings- och traineeplatser så att unga snabbare kommer in på arbetsmarknaden), vilket går att utläsa i 150 partimotioner och 800 riksdagsreservationer. Hela listan hittar ni här. I dag levererar Sahlin dessutom ytterligare besked på DN debatt där den nya satsningen Återväxt lanseras. Det handlar om ett nytt program som ska underlätta för orter som genomgår strukturomvandling och där omställningen är snabb, att utveckla och kommersialisera idéer som skulle kunna skapa nya jobb eller nya företag och bidra till livskraft på orten. Redan tidigare så har Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo, som leder det socialdemokratiska jobbrådslaget, i samma forum som Mona Sahlin skrivit att det kan ”finnas fördelar med att förlänga prövotiden för att testa företagande” och att nya företag som expanderar ”bör få skattelättnader under utvecklingsfasen”. Vidare anser de att det bör undersökas om starta-eget-bidragen ”kan omfatta fler än dem som är arbetslösa”. Detta låter synnerligen positivt i mina öron. Och det är sannolikt oroande för de moderata partistrategerna. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Trovärdighet till salu

För de flesta är troligen namnet Isabella Löwengrip obekant. Möjligen klarnar det om jag säger att hon är en 17-årig ungmoderat vars blogg Blondinbella uppges få omkring 20 000 unika besökare varje dag. Isabella Löwengrip skriver en del om sitt engagemang i MUF, men huvudsakligen är hennes blogg precis vad bloggar så ofta grovt generaliserande beskrivs som: en dagbok på nätet. Ingen ont i det. Min poäng är inte att peka ut något sätt att blogga som bättre eller sämre än något annat. Jag konstaterar bara att varje blogg är unik och kan innehålla allt från politiska analyser och utelämnande dagboksanteckningar till rena nyhetsreportage och sportkommentarer. Enligt tidningen Dagens Media, som skriver om reklam och marknadsföring, så har annonsörerna nu upptäckt de mest besökta privata bloggarnas potential och sägs ösa pengar över dem. Återigen inget ont i det. Så länge bloggare som Isabella Löwengrip bara säljer annonsutrymme och på så sätt får chansen att tjäna lite pengar på den tid och engagemang de lägger ned på sina bloggar, så ser jag inga problem med det. Personligen tackar jag nej till de annonserbjudanden jag fått – men det är upp till var och en. Problemet uppstår när man som bloggare och publicist säljer mer än annonsutrymme; när man faktiskt rear ut sin egen trovärdighet. Det finns numera en marknad för bloggare att mot betalning göra reklam i sina egna blogginlägg – alltså det som i marknadsföringslagen betecknas som textreklam. Som läsare av en på detta sätt reklamfinansierad blogg så kan jag alltså inte med säkerhet veta om filmerna skribenten sett på bio och hyllar, klädmärkena han eller hon rekommenderar eller de nya skivor som får så positiva omdömen, verkligen hade blivit nämnda om inte skribenten hade fått betalt för att göra det. Och inget säger heller att textreklamen enbart behöver gälla konsumtionsvaror. Det är inte svårt att föreställa sig att en intresseorganisation glatt skulle köpa positiva omdömen för sig själv eller sin sak från vällästa bloggare om tillfälle gavs. Så kan de facto redan ske. Isabella Löwengrip är politiskt aktiv och säger sig vilja bli advokat. Ändå ser hon inga problem med att göra reklam för olika företag och deras produkter i sina blogginlägg och när hon medverkar i tv-debatter. Man skulle kunna ironisera över att ett sådant agerande är en logisk konsekvens av vara moderat. Själv tycker jag mest att det är sorgligt att en ung, engagerad och ambitiös person inte värderar sin heder högre. * * * PS: Ja, nu är jag så sakteliga igång igen efter bloggpausen. Den blev inte så lång, men var välbehövlig. Jag har under tiden missat många intressanta saker att blogga om. Kanske så kommer det några kommentarer om detta framöver. Andra skriver intressant om bloggosfären, Isabella Löwengrip, trovärdighet.

Bloggintervju: Anneli Hulthén

Andra skriver intressant om politik, Anneli Hulthén, klimat.