En kris i Reinfeldts knä

Jag har dragit mig för att skriva om historien om Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström och TV4-reporten Anders Philblads förehavanden på krogen. Det hela har känts sjaskigt, och jag är helt fel person att moralisera om att politiker umgås privat, med eller utan alkohol, med journalister. Men den här historien har uppenbarligen fler dimensioner än så. Uppgifter från bland annat Ulrica Schenströms sällskap Andres Philblad tyder på att Schenström var så berusad att hon svårligen kunnat sköta sitt jobb som statsministerns närmaste medarbetare och den politiska tjänsteman med det högsta ansvaret (tack för länken, Magnus) för rikets säkerhet i en krissituation. Och det är det inte rimligt att vara, med mindre än att detta ansvar för kvällen var formellt delegerat till någon annan – förhoppningsvis nykter – person. Regeringen vägrar dock svara på frågan vem som var ansvarig kvällen i fråga. Statsministern har själv hävdat att det inte alls var bevisat att Ulrica Schenström var så berusad som det påståtts, något han sedan fått backa från – även om han vidhåller att han har förtroende för henne. Återigen visar det sig att Fredrik Reinfeldt och hans stab inte klarar av krishantering. Inte ens när det gäller att hantera frågan om den högste krishanteringsansvariges eventuella tillräknlighet. Detta konstituerar en kris – och jag förstår inte hur den ska hanteras med mindre än att Schenström tvingas gå. * * * Som vanligt är det Magnus Ljungkvist som ställer de relevanta frågorna och jagar fakta i målet snabbare än många traditionella nyhetsredaktioner. Andra skriver intressant om Ulrica Schenström, Anders Philblad, Fredrik Reinfeldt.

Jag dog för er – bon appétit!

I Fredrik Strages väldigt roliga serie på DN.se om de 100 största rockögonblicken på YouTube så noterar jag att han på plats 84 listat kultbandet KLF:s avskedsgigg den 12 februari 1992 på Brit Awards. För ett gammalt KLF-fan som mig så är detta ett stort stycke musikhistoria, även om det ska erkännas att KLF och Extreme Noise Terrors skrammelversion av ”3 AM eternal” inte är någon höjdare: Däremot är historien bakom framträdandet och genierna Bill Drummond och Jimmy Cautys bisarra eskapader sedermera helt fantastisk. Strage återger endast en starkt komprimerad version, men jag kommer ändå på mig själv att sitta och le fånigt när jag läser den. För er som till äventyrs inte upptäckt KLF:s storhet så rekommenderar jag YouTube – där finns många av deras största hits, men också flera andra bra filmklipp där fenomenet diskuteras. Andra skriver intressant om musik, Fredrik Strage, KLF.

En sorts erkännande

[UPPDATERAD] Dagens Media och Resumé redogör för de nominerade till Stora Journalistpriset, och jag noterar att för första gången finns det en bloggdimension med på listan. Bland de nominerade i kategorin Årets förnyare finns nämligen Joakim Ottosson, aftonbladet.se, för artikelserie, bloggar och chattar från Irak, samt Ingvar Näslund, vk.se, som fått Umeås kommunpolitiker att blogga på VK-sajten. Och det är i sig glädjande. Men några egentliga bloggare finns inte med på listan. Inte heller verkar juryn för det ärevördiga priset tagit hänsyn till Billy McCormac och Fredrik Anderssons nominering av medborgarjournalistiken, och då främst bloggen, som just Årets förnyare. Det förefaller dröja innan det verkliga erkännandet för bloggares insatser inom journalistiken kommer, åtminstone från juryn för Stora Journalistpriset. Andra skriver intressant om media, bloggar, Stora Journalistpriset.

Sju sanningar om mig

Nisha har utmanat mig, så därför kommer här sju sanningar om mig som ni (antagligen) inte kände till: 1. Jag saknar en tand i vänster överkäke. Det är resultatet av en tidigare, nu botad, tandläkarskräck i kombination med en spricka i en tand som jag dröjde alldeles för länge med att åtgärda. 2. Högt upp högra låret har jag ett ärr, sytt med ett antal stygn, efter ett knivhugg. Omständigheterna är absurda och det finns ingen annan att skylla på än mig själv. 3. Mitt medlemsnummer i Fantomen-klubben är 313 326 och mitt diplom från klubben har suttit uppsatt på snart sagt samtliga arbetsplatser jag haft. 4. Jag är inne på mitt tredje jobb sedan jag började blogga för drygt två och ett halvt år sedan. 5. Mitt andranamn är Oskar, vilket jag valde själv när jag var liten. Namnet tog jag efter min farfar. 6. Jag är en hejare på att tvätta och stryka. Däremot kan jag överhuvudtaget inte laga mat. 7. Det finns dagar, om än få, då jag inte dricker en Red Bull. Detta kompenseras dock troligen av att det också finns dagar då jag dricker två. Reglerna för denna utmaning är egentligen att man ska länka till sin utmanare, berätta sju sanningar om sig själv, utmana sju bloggare samt lämna meddelande till dem man utmanat. Jag väljer dock att fuska genom att inte utmana vidare. Självklart är dock var och en som känner sig inspirerad välkommen att plocka upp den kastade handsken, och får då gärna länka hit. Andra skriver intressant om utmaning, personligt, sanning.

Magnus gör det bättre

Jag hade tänkt att skriva något genomtänkt och syrligt om Bertil Torekulls besynnerliga debattinlägg i DN i dag. Men Magnus Ljungkvist har redan gjort det så bra. Så masa er dit i stället. Det är värt det, jag lovar. Som bonus passar Magnus även på att kommentera DN-artikeln om den svenska politiska bloggosfären.

Den svårbegripliga bloggosfären

I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter i morse granskas de svenska politiska bloggarna, ”för att få en bild av vilka de är som driver den politiska diskussionen på nätet”. Resultatet är tveksamt. Artikeln illustreras med en stor bild där ”den inre bloggosfären” – som sägs vara ett urval av de mest lästa politiska bloggarna – avbildas som stjärnbilder på himlen, högt ovanför troposfären, stratosfären, mesosfären, termosfären och exosfären. Men de länkar som sägs ska visa hur vi bloggare refererar till varandra ger en synnerligen ofullständig och långt ifrån relevant bild av verkligheten. Det DN verkar ha tagit fasta på är nämligen statiska länkar, som dem jag bjuder på härintill. De länkar som verkligen spelar roll är i stället permalänkarna i inläggen vi postar. Likaså är det knappast korrekt att beskriva dem som bloggar om politik i Sverige som ”en klick”, bara för att de mest namnkunniga och mest vällästa är en tämligen liten skara. I själva verket är gruppen betydligt större – och växande. Och även mer obskyra politiska bloggare får då och då betydelse genom att uppmärksammas av andra, och kan – om än under en begränsad period – vara bland de mest länkade på nätet. Att man inom journalistkåren och forskarvärlden fortfarande har svårt att förstå sig på bloggosfären blir ännu tydligare när DN intervjuar journalistikprofessor Kent Asp, som kallar de politiska bloggarna för en flopp och säger att bloggen ”inte haft någon betydelse alls” för opinionsbildningen. Och det stämmer säkert, om man mäter verkligheten efter de rutnät och andra parametrar som Asp och hans kollegor förlitat sig på i många år. Nya mediekanaler som följer en annan logik och andra spelregler passar inte in i mallen och bedöms därför som betydelselösa. Själv tror jag att den gode Asp här gör ett stort misstag. Det må vara sant att det är förhållandevis få som läser min och andra politiska bloggar. Men det är inte heller särskilt många, totalt sett, som läser exempelvis DN debatt eller SvD:s Brännpunkt. Ändå blir artiklar publicerade där regelbundet synnerligen uppmärksammade och påverkar samhällsdebatten. Och det beror på vilka som läser bloggarna eller debattartiklarna. I mitt fall kan jag av besöksstatistiken se att jag har läsare i regeringskansliet, riksdagen, snart sagt samtliga riksdagspartier, de stora nyhetsredaktionerna – och till och med kungahuset. Självklart har detta betydelse, om än i mitt fall möjligen marginell, för opinionsbildningen. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, DN.

Ännu nyare moderater mot undergången

Så var då den moderata partistämman över för den här gången. Som väntat gick de flesta beslut Fredrik Reinfeldts och partiledningens väg, och ombuden har bekräftat sitt stöd för ”de nya moderaterna”. Den enda fråga stämman gav partistyrelsen och finansminister Anders Borg stryk på, verkar ha varit om det svenska spelmonopolet. Man ställde sig, trots Borgs varningar om nyliberalism, bakom en motion om att staten ska sälja Svenska Spel och avveckla sin roll som aktör på spelmarknaden. Att moderaterna enligt opinionsinstitutet Synovates oktobermätning får den lägsta noteringen sedan 2004, med ett stöd på 23,4 procent, förefaller inte bekymra stämmoombuden. Inte heller verkar man oroade av att intresseorganisationen Näringslivets Regelnämnd rapporterar att den borgerliga regeringens ambition att minska byråkratin för företagen tycks fungera dåligt. Många företagare upplever att de administrativa kostnaderna har ökat när nya regler lanserats under senaste året. Tvärtom så är det ett i det närmaste enhälligt stöd för den regeringslinje som nu öppet kritiseras av allt fler debattörer på högerkanten – och givetvis får massiv kritik från vänster. Att det finns slitningar internt i moderaterna är efter Odenbergs avgång uppenbart, och vi har alla sett att ett flertal frågor – som till exempel arbetsrätten – splittrar partiet. Regeringens politik är nu alltså impopulär i stort sett överallt, vilket naturligtvis förklarar opinionsraset. Ur mitt perspektiv är detta förstås en välkommen utveckling. Medan moderaterna blir allt nyare ökar stödet för de politiska alternativen som alltjämt har gott om tid att formera sig inför valet 2010. För Reinfeldt förefaller däremot tiden rinna ut. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, regeringen.

Hoppet inte ute för hiv-vaccin

Svenska Dagbladet rapporterar i dag om en tråkig nyhet som jag själv hörde talas om tidigare i veckan, men som märkligt nog det inte skrivits så mycket om i svenska medier. Det handlar om att man tvingats avbryta det hittills största testet av ett hiv-vaccin i Afrika, Phambili. Totalt 3 000 icke-infekterade sydafrikaner skulle rekryteras till testet, varav hälften vaccineras med vaccinet (som egentligen kallades MRK-Ad5) och de övriga med ett overksamt medel, placebo. Deltagarna skulle följas i fyra år för att se effekten på risken att smittas av hiv. Men redan efter sju månader stoppades projektet definitivt. De 801 deltagare som hade hunnit vaccineras ska nu informeras om att de eventuellt kan ha en ökad känslighet för att smittas med hiv. Ingen mer behandlas inom ramen för Phambili. För oss som engagerat oss i kampen mot hiv och aids är detta förstås ett stort bakslag. Hotet att finansiärerna ska tröttna när resultaten uteblir har hela tiden förföljt hiv-vaccinforskningen, och ökar med varje misslyckat projekt. Nu är det privata givare som Bill och Melissa Gates samt nationella regeringar som står för den dyra finansieringen. I Sverige och Tanzania pågår ett annat projekt med att få fram ett effektivt vaccin mot hiv, i vilket jag själv deltar som frivillig. Detta har hittills varit mycket framgångsrikt. De första resultaten av studier som gjorts på oss som deltagit i den svenska delen av projektet visar att 90 procent av 38 friska försökspersoner har, efter att fått injektioner med ofullständigt DNA av ett hiv-virus, utvecklat ett immunförsvar mot hiv. Ännu är hoppet alltså inte ute. Andra skriver intressant om medicin, forskning, hiv.

Socialdemokratin och bloggarna

Äntligen har socialdemokraterna lanserat sin nya, förbättrade avdelning på sin webbplats där inlägg från s-bloggare visas upp på ett schysst sätt. Sedan tidigare finns den till S-info knutna utmärkta pingsajten S-bloggar, men den här nya tjänsten är alltså det socialdemokratiska partiets egen. Det var ett stort steg från att bara tillhandahålla länkar till s-bloggare – vilket i sig var välkommet. Nu visas faktiskt innehåll på partiets officiella webbplats som man själv inte har kontroll över. Det är modigt för ett politiskt parti. Peter Karlberg skriver också om detta. Den 10-11 november arrangerar socialdemokraterna Framtidsdagar på Münchenbryggeriet i Stockholm. Förtroenderådet kallas då samman för att fatta beslut kring en skolpolitisk plattform. Man kommer också att diskutera rådslagen för jobb, välfärd, klimat och utrikespolitik. Till Framtidsdagarna inbjuds socialdemokratiska bloggare att rapportera på plats. Förhoppningsvis finns det denna gång vettiga sittplatser och möjlighet att koppla upp sig, vilket inte var fallet vid extrakongressen i våras. Dessutom råkar jag veta att ytterligare en spännande bloggrelaterad grej i socialdemokratisk regi är på gång... Fast det är än så länge en hemlis. Berättar mer inom kort. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, bloggosfären, bloggar.

Småmord och historierevision

Efter först mitt blogginlägg, därefter uppmärksamhet hos Politikerbloggen, en rad andra bloggare och sedan i Expressen/City, så har Anton Bergsmark valt att plocka bort sin text från Ung menings blogg. Han har också plockat bort ett annat inlägg som kommenterade hans första. I det skrev han bland annat att ”Kapitaliseterna är mördare” och att ”Det våld som bougoassien framtvingar är samhälleligt acepterat”. Vidare menade han att ”Vår stat, den borgerliga nationalstaten med parlamentarisk demokrati, uprätthålls med våld”. Har man bara överseende med den bristfälliga stavningen så är det inte svårt att utläsa vad det är för ideologi som ligger till grund för Bergsmarks resonemang, och det är inte socialdemokrati. Snarare förefaller han ligga skrämmande nära Hinke Bergegrens anarkistiska Ungsocialister. Bergegren deklarerade bland annat att han för sin del ansåg att ”småmord kan vara alldeles utmärkta, och sådana attentat sätter skräck i de härskande i samhället”, samt att Ungsocialisterna skulle ”inskjuta det gift, som heter hat så att vi blir mogna för vilket våld som helst”. I ett nytt inlägg skriver Anton Bergsmark att ”Det var aldrig min mening att håna någon eller att förminska den tragiska händelse som mordet på den 16-åriga pojken innebär”, samt att han ”ville skapa debatt” och därför använde sig av hårda ordalag. Han ska nu ha insett att ”de inte var särskilt lämpliga i sammanhangen och tar därför bort dem”. Att använda hårda ord i syfte att ”skapa debatt” är i mina ögon ungefär lika intelligent som att försvara allt från nakenutvik till att ställa upp i förnedrande tävlingsprogram på tv med att ”det var en kul grej”. Det är dessutom en otäck form av historierevisionism att plocka bort inlägg från en blogg eller annat nätforum när de får kritik. Idiotin var att skriva inläggen från början – inte att låta dem stå kvar. Den skada Anton Bergsmark ådragit SSU genom sina korkade texter repareras inte genom att färre människor får chansen att läsa dem. Andra skriver intressant om politik, SSU, Anton Bergsmark.

När klasshatet tar över

”Att överklassen börjat döda varandra skiter jag blanka fan i. /.../ Bättre att den unga bourgoassien dödar varandra än att de som alltid riktar sitt våld mot arbetarklassen.” Jag trodde först, kanske var det önsketänkande, att det var ett makabert skämt. Men nej, Anton Bergsmarks text i SSU Stockholms medlemstidnings blogg går inte att misstolka. Han skriver rent ut att ”alla som var i kungsträdgården är retards” – och syftar då på den enorma antivåldsmanifestationen som nyligen arrangerades i Stockholm. ”Retards” betyder efterblivna. Så verkar alltså denne klasskämpe se på människor som engagerar sig mot gatuvåld. Och skälet till det är av allt att döma att den unge kille som slagits ihjäl och vars död inspirerat manifestationen, hade fel klasstillhörighet i Bergsmarks ögon. Citatet inledningsvis är faktiskt de ord han använder som avslutning i texten. Jag blir illamående. Detta släpper alltså SSU Stockholm fram. Att ”Åsikterna som presenteas på denna blogg står varje författare för, var och en för sig”, vilket sägs på bloggen, känns ganska futtigt i sammanhanget. Likaså försöket till friskrivningsklausul i form av ”Åsikterna behöver inte representara SSUs eller SSU Stockholms åsikter”. Jag hoppas verkligen på en ordentlig ursäkt från SSU-distriktets ordförande – och gärna en officiell kommentar från SSU-förbundsordförande Jytte Guteland. Andra skriver intressant om politik, SSU, gatuvåld.

Lagstiftning mot bloggare

Ekot och Dagens ETC rapporterar att Italiens regering vill minska bloggandet. Enligt ett lagförslag ska bloggare tvingas registrera sig hos en myndighet, betala skatt, ingå i ett förlag och ha en professionell journalist som ansvarig chef. Det hela är förstås fullständigt vrickat och helt orimligt i ett land som ju trots allt är en demokrati där yttrandefriheten värnas. Hoppet står nu till det italienska parlamentet som har möjlighet att avvisa lagförslaget. Alternativt så kan man hoppas att Romano Prodis regering tar intryck av komikern Beppo Grillo, som via sin blogg lockat tiotusentals italienare att gå med i en proteströrelse mot korrupta politiker. Grillo har meddelat att hans blogg kan komma att flytta utomlands om lagen går igenom. Och utan att veta vad det är för bloggverktyg som är de vanligaste i Italien så kan man ju lätt konstatera att italiensk politisk klåfingrighet knappast når italienskspråkiga bloggar vars innehåll fysiskt ligger på till exempel amerikanska servrar. Andra skriver intressant om bloggosfären, lagstiftning, Italien.

Nätentusiasten Göran Persson

I dag lanserade Göran Persson sin självbiografi Min väg, mina val (ISBN: 9789100118860 / 9100118869). Som framkommit så är det en hel nyheter som presenteras i boken. En sådan överraskning var att Persson förefaller ha varit synnerligen medveten om det förändrande medielandskapet och hur dessa förändringar borde mötas politiskt. I boken sägs att tidningar, radio och tv ”har en växande konkurrens från nätet” och att ”Fler och fler bloggar”. Han förutspår att i nästa valrörelse ”har den tryckta tidningen och de klassiska etermedierna förmodligen tappat sin möjlighet att leda debatten”. Och detta förefaller inte vara någon Göran Persson sörjer. I stället tror han att det faktum att nätet då tagit över ”innebär nya möjligheter för socialdemokratisk opinionsbildning”. Detta är en god insikt, och något jag kan önska hade präglat inte minst den senaste socialdemokratiska valrörelsen och partiets agerande i mediefrågor generellt. Persson skriver vidare att han under sin partiledartid lät ta fram ett förslag på en socialdemokratisk nyhetstidning på nätet, och det visat sig vara ”fullt realistiskt att åstadkomma en journalistisk och politisk kvalitetsprodukt med en mycket måttlig budget”. Han uttrycker sin förhoppning att hans efterträdare fullföljer projektet, och jag kan bara instämma. Däremot är jag tveksam till att det är det socialdemokratiska partiet som borde äga och driva en sådan tidning. Men jag välkomnar förslag som möjliggör skapandet av en. Andra skriver intressant om politik, media, Göran Persson.

Grattis Europa!

I natt enades EU-ländernas regeringschefer om ett nytt, samlande EU-fördrag som ska reglera samarbetet mellan länderna; Lissabonfördraget. Det är ett synnerligen efterlängtat dokument. Samarbetet inom dagens EU, med 27 medlemsländer, regleras av ett lapptäcke av fördrag, överenskommelser och undantag. Ju fler länder som tillkommit, ju svårare har det blivit att få regelverket att fungera. Det har därför varit nödvändigt att ta fram ett samlande fördrag, konstitution – eller vad man nu vill kalla det. Lissabonfördraget innebär bland annat EU-ländernas regeringschefers organ Europeiska rådet (som alltså var det som nu träffades) utser en ordförande – president – samt en ”utrikesminister” (formellt kallad hög representant i utrikes- och säkerhetspolitik). Den senare ska också vara vice ordförande i EU-kommissionen. Inom det rättsliga området kommer i framtiden beslut tas med majoritet, vilket innebär att medlemsländernas vetorätt upphör på det området. Den regeln var rimlig när EU-samarbetet bestod av tolv länder – men i dag innebär den bara bekymmer, som när exempelvis Polen sätter stopp för viktiga beslut. Vidare så får de folkvalda representanterna i Europaparlamentet större inflytande över den politiska beslutsprocessen, men också de nationella parlamenten. Det är dock viktigt att komma ihåg att Lissabonfördraget än så länge bara är ett papper. För att det ska kunna träda i kraft när det är tänkt, den första januari 2009, så måste det godkännas av samtliga EU-länders nationella parlament – med eller utan en föregående folkomröstning. Blir det nej någonstans så stupar allt igen. Den svenska regeringen planerar att lägga en proposition till riksdagen i början av nästa år, för slutlig behandling under vårriksdagen. Själv håller jag tummarna för att detta kan avhandlas snabbt och smidigt så att vi inom EU nu kan gå vidare och ta tag i de verkliga framtidsfrågorna och inte bakbinda oss själva med teknikaliteter. Andra skriver intressant om politik, Europa, EU.

Katrine Kielos regerar

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; socialdemokratin har en lysande stjärna i Katrine Kielos. Här är en av hennes senaste spaningar: Jag gillar det Beckett-mässiga i det där ”I väntan på rådslaget”. Det är väldigt spännande att vänta på rådslaget. Varje morgon när jag läser DN funderar jag på om jag ska skriva något argt attackinlägg mot högerregeringen, men sen kommer jag på: - Ja just det, jag måste vänta på rådslaget. Så då går jag runt här hemma och spetsar öronen (för att kunna lyssna på rörelsen om den skulle känna för att säga något), vattnar krukväxterna och väntar på rådslaget. Hade jag haft någotslags samboförhållande hade jag kunnat använda konceptet där. - Älskling vill du ta ut soporna? - Nej tyvärr, jag måste vänta på rådslaget. Andra skriver intressant om bloggtips, socialdemokraterna, Katrine Kielos.

Hur hårda tag kan Mona ta?

[UPPDATERAD] Nyligen presenterade Skatteverket en undersökning där det beräknades att uppskattningsvis 133 miljarder kronor i skatteintäkter varje år ”försvinner” på grund av fusk, fel eller misstag. Den största andelen är svartarbete som står för 66 miljarder kronor. Detta rapporterades då i bland annat Ekot. Betydligt större uppmärksamhet fick någon dag senare en rapport skriven av chefsekonomen på Svenskt Näringsliv Stefan Fölster och vd:n för Handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström, om att fler än var tredje svensk ägnar sig åt fusk med trygghetsersättningar, arbetstider eller svartjobb. Denna presenterades på DN debatt och uppmärksammades bland annat av Ekot, SvD, TV4Nyheterna och DN:s ledarredaktion. I nationalekonomernas artikel (jag har märkligt nog inte kunnat hitta själva rapporten det hänvisas till på nätet) sägs även att myndigheterna drar sig för att belysa det faktum att så många svenska missbrukar systemet, eftersom det speglar egna misslyckanden med den välfärd man administrerar. Detta förnekas, inte oväntat, av Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg och Leif Tallskog, ansvarig för arbetslöshetsförsäkringen på AMS. Och självklart finns det skäl att ta siffror som presenteras av intresseorganisationer för näringslivet med en nypa salt. Men det finns också all anledning att ta deras och Skatteverkets varningssignaler på allvar. Mona Sahlin har fått kritik från vissa håll inom socialdemokratin för att uppvisa en alltför hård attityd mot arbetslösa. Detta grundar sig på uttalanden som ”För en socialdemokrat måste rätt och plikt förenas, men i den ordningen” samt ”tar man inte de chanser som erbjuds har man inte gjort sin plikt och då ska man heller inte gå på a-kassa”. Personligen tycker jag att detta är självklarheter. För socialdemokratin – som värnar om ett relativt högt skatteuttag för att finansiera välfärden, samt ett välfärdssystem som bygger på solidaritet – så måste toleransen för fusk och missbruk var synnerligen låg. Annars är vi helt enkelt inte trovärdiga. Frågan är om Mona Sahlin står pall för den interna kritiken och klarar av att vidhålla arbetslinjen. Slutrapporten från partiets rådslagsgrupp om jobben kommer att ge en fingervisning om detta. * * * Jag har nu fått veta att Fölster och Bergströms artikel inte alls tar sin utgångspunkt i en rapport utan en bok. Av bokpresentationen framgår att de i artikeln mer svepande formuleringarna om fusk definitivt är överdrivna. Enligt den undersökning som gjorts definieras till exempel ett eget renoverande av sitt hus på fritiden, även om det vore mer logiskt att anlita en hantverkare, som systemanpassning. Liksom att ta ut kompledigt fast man är sjuk för att slippa karensdagen. Andra skriver intressant om politik, fusk, bidrag.

Fastighetsskatten sänker kristdemokraterna

Det har flera gånger spekulerats i att en viktig förklaring till de borgerliga partiernas – och då främst kristdemokraternas – katastrofala opinionssiffror hänger ihop med den slarviga hanteringen av vad som var en av Alliansens paradfrågor i valrörelsen: fastighetsskatten. Att Lagrådet i förra veckan sågade det nyspråk regeringen använt för att lansera sitt nya förslag till ”fastighetsavgift”, genom att konstatera att den statsrättsligt egentligen är en skatt och därför borde betecknas som en sådan, gjorde det hela ännu mer pinsamt. I dag visar siffror från Villaägarnas riksförbund och Statistiska centralbyrån att mer än var tionde småhusägare, drygt 220 000 personer, kommer att få betala mer i denna nya fastighetsskatt 2008 jämfört med i år. Och som de senaste opinionsundersökningarna från Synovate och Sifo visade så ligger kristdemokraterna redan under 4-procentsspärren. Ett inte obetydligt antal villaägare som lade sin röst på kd förra året har nog haft anledning att höra av sig till partikansliet i dag. Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, fastighetsskatten.

Lagstiftning om moral

[UPPDATERAD] Återigen tycker folkvalda riksdagsledamöter att deras egna preferenser om vad som är förnedrande ska ligga till grund för lagstiftning om vad som ska vara tillåtet. Denna gång är det två partikamrater till mig, Sylvia Lindgren och Veronica Palm, som motionerat om att ”det är konstigt att man ska behöva drabbas av alla dessa bilar – som i huvudsak kvällstid – kör runt på Stockholms gator – med nakna kvinnor som synobjekt – görandes reklam för porrklubbar”. Detta sägs vara ”förnedrande som samhällsmedborgare och ger ett dåligt intryck för de som besöker staden”. Som sagt, den här gången var det socialdemokrater – men villigheten att förbjuda än det ena och än det andra som anses stötande förefaller lika stor bland exempelvis kristdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Det som är lite anmärkningsvärt denna gång är att motionärerna själva konstaterar att kammarrätten har gett porrklubbar rätt att köra på stadens gator med bilder på halvnakna kvinnor. Även kommersiella företag har nämligen yttrandefrihet, och inget dessa klubbar har framfört i sin reklam bryter alltså mot svensk lag. Men självklart kan lagar ändras. Och Lindgren och Palm skriver att det måste gå att ”få bort den motorburna porreklamen och införa regler som gör att sådan verksamhet kan stoppas”. Argumenten de framför är att reklamen ger uttryck för ”en ojämlik kvinnosyn”, att bilarnas trafik ger ”en onödig miljöbelastning” samt bidrar till ”nedsmutsningen av den offentliga miljön”. Detta är dock inte hållbara argument för att ytterligare inskränka yttrandefriheten. Det är inte – och bör inte vara – olagligt att ge uttryck för ”en ojämlik kvinnosyn” (hur det nu ska definieras). Det är knappast riksdagspolitiker som kan avgöra exakt vilken trafik som ger ”en onödig miljöbelastning”. Och jag ifrågasätter skarpt att Sylvia Lindgren och Veronica Palm kan göra en objektiv bedömning av vilka faktorer som bidrar till ”nedsmutsningen av den offentliga miljön”. Min egen kandidat till det senare är annars moralistiska riksdagsmotioner. * * * Läs mer om motionen i Dagens Media och på DN.se. Andra skriver intressant om politik, moral, yttrandefrihet.

Veckan som gick

Än en gång kommenterar jag den gångna veckan på VK:s ledarsida. Denna gång bland annat om fredspristagare Al Gore, konflikten mellan mp och v, samt utvecklingen i bloggosfären. Trevlig läsning.

Ingen tårta för Alliansen i dag

Det sägs att det på flera borgerliga partikanslier firades med så kallad Sifotårta när det under valrörelsen presenterades ytterligare en opinionsundersökning som visade positiva siffror för Alliansen. I dag finns det dock knappast någon anledning för de borgerliga att fira. SvD/Sifos senaste opinionsmätning visar att väljarnas stöd för Alliansen inte varit så svagt sedan Högfors i augusti 2004. Den långsamma kräftgången för moderaterna har nu gått så långt att man tappat var åttonde väljare sedan valet. Med 22,7 procents väljarstöd är det faktiskt också det sämsta resultatet sedan i juni 2004, två månader innan alliansen föddes. Värst ser det ut för kristdemokraterna som enligt undersökningen hamnar under riksdagsspärren på fyra procent. Tillsammans får de fyra regeringspartierna 42,2 procent, att jämföras med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet som tillsammans får 53,3 procent. Men visst, opinionsmätningar är inte valresultat – och det är ännu långt kvar till valet. För kd:s dels så är nog också finansmarknadsminister Mats Odell och hans turer kring utförsäljningen av statliga företag samt Carnegieskandalen, viktiga förklaringar till kräftgången. Också Göran Hägglunds krystade försvar av den nya, ännu högre fastighetsavgiften – som enligt lagrådet fortfarande måste kallas en skatt – bidrar nog. Samtidigt har naturligtvis nya nedslående opinionssiffror nära nog varje vecka en psykologisk betydelse för de borgerliga partierna. För det är ju inte så, även om man ibland kan tro det när en del av deras politiska motståndare uttalar sig, att Alliansen drivs av illvilja och önskan att göra det sämre för människor. De är nog ärligt förvånade och besvikna över att svenska folket inte är mer tacksamma när man nu genomdriver den politik man ju faktiskt gick till val på – och vann ett tydligt mandat för. Men sådan är nu den politiska vardagen; otack är världens lön. Den läxan får nu de borgerliga lära sig. Och inte ens någon tårta får de till kaffet. Andra skriver intressant om politik, Alliansen, Sifo.

Otillgängliga svenska partisajter

Webbövervakningsföretaget Pingdom har undersökt riksdagspartiernas webbplatsers tillgänglighet och ger då endast socialdemokraternas och miljöpartiets webbar helt godkänt. Moderaterna och kristdemokraterna hamnar däremot i botten. Men vad man egentligen har undersökt under ett års tid är i vilken utsträckning partiernas webbplatser har legat uppe under perioden och om man haft problem med driften eller ej. Detta är förstås relevant, men i vardagslag numera brukar begreppet ”tillgänglighet” snarare vara ett mått på hur lätt det är att hitta information på en sajt och huruvida även människor med funktionshinder kan tillgodogöra sig innehållet. Det finns omkring 1,2 miljoner människor i Sverige som har någon form av funktionshinder – allt från synskador till lässvårigheter eller rörelsehinder. Dessa människor riskerar att stängas ute från många företags, organisationers och partiers sajter, inte sällan av ren okunskap. Men tillgänglighet kan också handla om något så basalt som att bygga webbplatser som ser bra ut och har full funktionalitet för såväl pc som Mac, oavsett om man använder Explorer, Safari, Firefox eller någon annan webbläsare. På det området så är det många som har mycket att lära. Och innan ni pc-diggare börjar tjata om att Mac-marknaden är försvinnande liten så vill jag påminna om att Macar fortfarande är väldigt vanliga på landets redaktioner och det följaktligen är synnerligen betydelsefullt att göra sina webbar tillgängliga även för dem. Ett annat misstag som många organisationer och företag – och även en del partier – gör är att bygga webbplatser som motsvarar den egna orgaisationsstrukturen. Detta blir obegripligt och hopplöst att hitta i för en utomstående. Det är knappast självklart för en tillfällig besökare att exempelvis klicka på en rubrik som heter ”Vårt parti” för att sedan hitta en underrubrik som heter ”Internationella enheten” när man är på jakt efter ett dokument som beskriver vad ett parti tycker om svenskt Nato-medlemskap. Också Dagens Politik uppmärksammar Pingdoms undersökning. Där sägs bland annat att problemet inte är att en hemsida ”är nere någon dag under ett helt år, därför att den statiska hemsidan i sig självt förmodligen är ungefär lika relevant för det politiska arbetet som det är att ha en stencilmaskin på skrivbordet”. Andra skriver intressant om tillgänglighet, internet, riksdagspartierna.

Europeiska nyheter

Apropå EU så rapporterar Ekot att ”Sverige ska få större inflytande i EU-parlamentet”. Men så är det inte. I stället så kan styrkeförhållandena mellan de politiska blocken i denna folkvalda församling komma att förändras. Vad som egentligen skett är att Europaparlamentet (som det formellt heter på svenska) röstat igenom ett förslag som innebär att ytterligare två svenska ledamöter kan komma att ta plats i parlamentet. Samtidigt minskar antalet ledamöter från till exempel Tyskland medan andra stora länder får några fler. Min poäng är att det alltså är partier som får fler eller färre ledamöter – inte länder. De folkvalda i Europaparlamentet representerar inte i första hand sina hemländer. På samma sätt skulle vi knappast säga att Skåne fått ökat inflytande i Sveriges riksdag om ytterligare en vänsterpartist från Trelleborg och en till moderat från Malmö hamnat där efter en omfördelning av riksdagsplatserna. För att understryka partiernas betydelse i den europeiska politiska processen håller Europas socialdemokrater på med ett ambitiöst projekt där allmänheten i hela EU inbjuds att delta i debatten om vad som ska stå i det socialdemokratiska valmanifestet inför Europaparlamentsvalet 2009. Man använder sig av moderna kampanjmetoder som bloggar, diskussionsforum och YouTube för att uppmärksamma detta och göra väljarna delaktiga. Det hela verkar riktigt spännande och jag håller tummarna för att det ska slå väl ut. Se presentationsfilmen för det hela här: Andra skriver intressant om politik, EU, socialdemokraterna.

Hotar EU offentlighetsprincipen?

Jag är en varm vän av EU-tanken och det europeiska samarbetsprojektet. Just därför försöker jag också vara tydlig med kritik när jag tycker att saker är snett inom EU. Och häromdagen såg jag något i tidningen som gjorde mig riktigt orolig. Enligt en artikel i DN så reagerar EU-kommissionen mot svenska myndigheters sätt att lämna ut uppgifter. I värsta fall tvingas Sverige försvara offentlighetsprincipen i EG-domstolen. Bakgrunden är en smula komplicerad: Jordbruksverket lämnade hösten 2005 ut uppgifter till Greenpeace om en ny typ av genmodifierat majsfoder som bioteknikföretaget Monsanto ville lansera, trots att dessa uppgifter på Monsantos begäran var hemligstämplade hos den myndighet i Nederländerna där företaget ansökt. Men uppgifterna var också spridda till motsvarande jordbruksmyndigheter i övriga EU-länder, och när Greenpeace inte fick ut handlingarna i Nederländerna begärde man ut dem i Sverige i stället. Kommissionen klandrar nu Jordbruksverket för att ha lämnat ut den i Nederländerna konfidentiella rapporten, som i Sverige inte var belagd med sekretess. Frågan är om Sverige verkligen implementerat EU-direktivet om genmodifierade organismer, eller om vi av hänsyn till vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip valt att hoppa över avsnittet om ”konfidentiella uppgifter”. Där slås det nämligen fast att det i detta fall var Monsanto, inte några svenska myndigheter, som skulle få avgöra vad som fick offentliggöras och inte. Regeringsrätten menar dock att direktivet inte innebar några inskränkningar och att svenska myndigheter har rätt att göra självständiga bedömningar. Jag är inte jurist och kan inte bedöma rättsläget. Däremot inser jag att det är politiskt synnerligen allvarligt att företags begäran om sekretess i ett EU-land ska vara mer betydelsefullt än något så grundläggande i Sverige som offentlighetsprincipen. Här måste svenska politiker – och då inte minst EU-vännerna – stå upp för svenska traditioner och principer. Annars står mer än opinionssiffror på spel. Andra skriver intressant om politik, EU, offentlighetsprincipen.

[REKLAM] Skriva tal och debattartiklar

I höst arrangerar Arenauniversitet (en del av Arenagruppen) och Rådhusgruppen en tre-dagars kurs i att tala och skriva opinionsbildande. Kursen vänder sig till människor som själva skriver och debatterar, men också till dem som skriver för andra – ordföranden, vd, politiker. Målet är att deltagarna ska bli bättre på att skriva texter för opinionsbildning – tal, debattartiklar, insändare och andra opinionsbildande texter. Jag har själv fått äran att hålla i ett kurspass och vill därför förstås gärna bidra med att locka fler att anmäla sig. Kursen innehåller följande moment: • Opinionsbildningens förutsättningar och logik. • Grunderna för att skriva texter som påverkar och berör. • Konsten att skriva engagerat och publikt. • Vad kommer in på debattsidorna och hur tänker redaktörerna? • Att skriva tal för andra – de retoriska verktygen. • Nya medier – vilken roll spelar de i opinionsbildning. Under utbildningen arbetar vi med texter som deltagarna själva producerat. Vi ger återkoppling och hjälper till att utveckla det deltagarna skrivit. Kursen genomförs under tre heldagar: 7 november, 21 november och 5 december. Möjligen med undantag för mig så är det en kvalificerad skara föreläsare: Anette Brifalk (public affairs-ansvarig på Posten), Lena Josefsson (konsult på Rådhusgruppen författare till boken ”Tala så alla lyssnar och förstår”), Nisha Besara (Arenagruppen och frilansjournalist), Håkan A Bengtsson (chef för Arenagruppen). Kostnaden för kalaset är 11 900 kr (exkl. moms). Skicka din anmälan snarast till madeleine.banks@arenagruppen.se.

Bloggen förnyar journalistiken

I Resumé i dag (ej på nätet) skriver Billy McCormac (Timbro) och Fredrik Andersson (Prime PR) att de nominerar medborgarjournalistiken, och då främst bloggen, till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Förnyare. Det är ett kul och bra grepp, och jag håller tummarna för att juryn tar nomineringen på allvar. Dessvärre tvivlar jag på att det i slutändan blir bloggen som får hedersutmärkelsen. Stora Journalistpriset är en stelbent, traditionsfylld institution som håller hårt på statuterna. Förra året försökte jag nominera Magnus Ljungkvist som då hade gjort flera uppmärksammade avslöjanden, men fick till svar att dessa hade gjorts efter det sista datum som nominerade reportage skulle ha publicerats och följaktligen inte kunde bedömas. Faktum är att inga bloggare fanns med bland de nominerade förra året. Inte heller fick vare sig Magnus eller någon annan bloggare ”hederspriset” Lukas Bonniers journalistpris. I stället dröjde det till i somras då Politikerbloggen och Prime PR delade ut sitt nyinstiftade Nyhetspris, då svenska bloggare för första gången belönades för journalistiska insatser. I bestämmelserna för Stora Journalistpriset sägs att priset ”kan tilldelas en enskild person eller en definierad arbetsgrupp (redaktion, produktionsgrupp, reportageteam etc)” – men det sägs inget om ett fenomen som till exempel bloggar. McCormac och Andersson konstaterar dock att exempelvis Time Magazine flera gånger har valt att uppmärksamma just fenomen med sitt utnämnande av ”Person of the Year”. Och deras argumentation är god; bloggen har – tillsammans med bland annat bloggportalen Knuff och Twingly – ritat om det svenska medielandskapet. De har bidragit till att gränsen mellan medier och mediekonsumenter har börjat suddas ut. I dag utgör bloggar en viktig del av tiotusentals svenskars mediediet. Men jag är som sagt skeptisk till om detta är något som den ärevördiga juryn för Stora Journalistpriset kommer att ta till sig. Fast hoppas kan man ju. Andra skriver intressant om media, journalistik, bloggen, Stora Journalistpriset.

Tuffa ordinationer för s-politiken

Jag skrev tidigare att det skulle bli spännande att höra vad som kom ut av den konferens som socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobb arrangerade på temat ”En starkare arbetslinje”. Och en del har framkommit. De inbjudna experterna ordinerade besk medicin i form av successivt nedtrappad a-kassa, hård kontroll och sanktioner för den som inte söker och tar erbjudna jobb. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman Thomas Östros, tillika en av två rådslagsordföranden, höll med om att partiet bättre måste balansera rätt och plikt. Han menade att s måste bli tydligare på att arbetssökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande, och tar man inte ett erbjudet jobb eller utbildning ska man heller inte ha någon a-kassa. Samtidigt betonade Östros att man som arbetslös ska ha rätt till bra åtgärder och utbildning, även om det kostar. Jobbrådslagets andre ordförande Luciano Astudillo medgav också allvarliga brister i delar av de gamla socialdemokratiska arbetsmarknadsåtgärderna, och sa att en del av dessa hade så pass dålig kvalitet ”att det egentligen inte var något annat än förvaring”. Detta är välkommen självkritik. Men det betyder självklart inte att all tidigare politik ska kastas över bord och de inbjudna experternas råd tas rakt av. Inom socialdemokratin pågår som bekant nu ett rådslagsarbete där förhoppningsvis många tar chansen att bidra med synpunkter, idéer och förslag. Jag har levererat några och har några till i rockärmen. Ett område som jag hoppas blir föremål för omprövning är exempelvis dagens idiotiska system där en arbetssökande som vill testa en affärsidé och starta eget företag då automatiskt blir av med hela sin a-kassa. Varför inte bara trappa ned ersättningen i nivå med de intäkter företaget eventuellt genererar? Det skulle inte kosta något extra men fungera som en uppmuntran till en arbetslös att ta tag i sin situation och pröva om hans eller hennes företagsidé håller. * * * PS: Det är uppenbarligen inte bara jobbpolitiken som är i behov av översyn inom s. I en valanalys som de unga s-kvinnorna i Avantgarde gjort så presenteras svidande kritik mot att jämställdhetsfrågorna knappt märktes i socialdemokraternas valkampanj. Förslagen var få och de borgerliga framstod som mer handlingskraftiga. Det är högt tid att ändra på detta om partiet ska vinna nästa val, menar Avantgarde. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobb, jämställdhet.

Dagens citat

Det är sorgligt att vi på Resumé ska lida på grund av den sociala nedrustningen i samhället. (Resumés chefredaktör Viggo Cavling kommenterar stölden av två laptops, en stationär iMac och en platt-tv från redaktionen.)

S diskuterar starkare arbetslinje

I dag arrangerar socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobb en heldagskonferens med diskussioner och möten på temat ”En starkare arbetslinje”. Bland annat deltar rådslagets ordföranden Thomas Östros och Luciano Astudillo, liksom rådslagets ledamöter och anmälda deltagare från hela landet. Tyvärr fick jag höra talas om det för sent för att kunna delta själv. Och så har jag ju ett jobb att sköta också... Hur som helst så låter det som ett intressant arrangemang. Bland de inbjudna föreläsarna märks professor Bertil Holmlund (Uppsala universitet) som talar om den nordiska modellen och en optimal arbetslöshetsersättning, före detta landshövding Jan Rydh om en strategi för ökat deltagande i arbetslivet, LO-ekonom Lena Westerlund om byggstenar i en starkare arbetslinje, samt TCO:s samhällspolitisk chef Roger Mörtvik om globaliseringen och den svenska arbetsmarknaden, nu och i framtiden. Det ska bli spännande att höra vad som kommer ut av konferensen. Helt klart kan socialdemokratin behöva inspiration att utveckla sin jobbpolitik. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobb.

Ny facklig nättidning?

Jag läser i Journalisten att chefredaktörerna på LO-Tidningen och Dagens Arbete vill utreda möjligheterna till samarbete kring en ny daglig nyhetstidning på nätet. Det låter i mina öron som en spännande idé. LO-Tidningen är i dag en veckotidning som, vilket namnet antyder, ges ut av LO, och skickas till alla med ett fackligt förtroendeuppdrag inom något av medlemsförbunden. Det journalistiska fokuset ligger på bevakning och granskning av utvecklingen på arbetsmarknaden; man redovisar och analyserar konsekvenser av politiska beslut som påverkar löntagarna, men också beslut som tas i arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Dagens Arbete ägs av LO-förbunden IF Metall, Grafikerna och Pappers, och kommer ut i en nätupplaga samt ett månadsmagasin till alla medlemmar i dessa förbund. Den största delen av månadsmagasinet är gemensam för alla läsare, men i mitten ligger sektioner som riktar sig direkt till förbundens yrkesgrupper. Såväl LO-Tidningen som Dagens Arbete är bra produkter som fyller sina funktioner, men samtidigt är det uppenbart att det finns en lucka på tidningsmarknaden som en gemensam satsning skulle kunna fylla. Och eftersom arbetarrörelsen inte bedömer sig ha råd eller vilja att starta en ny dagstidning på papper, så kan ett alternativ vara en daglig nyhetstidning på nätet; en tidning som också innehåller kultur och samhällsanalys. Det råder brist på fackliga röster i samhällsdebatten och en nyhetsvärdering som tar sin utgångspunkt i fackliga perspektiv. Därför håller jag tummarna för att frågan om en sådan här nättidning åtminstone utreds ordentligt. Andra skriver intressant om media, nättidningar, fackligt.

Stockholm har blivit kallt

Jag noterar att inte många medier utöver Ekonomynyheterna.se plockat upp TT-notisen om att Stockholm tappar placeringar på Europas topplista över var det anses mest förmånligt att driva företag. Enligt en årlig sammanställning från Cushman & Wakefield faller Sveriges huvudstad från 17:e till 22:a plats. Endast på en punkt toppar Stockholm och det är som den stad som är mest befriad från luftföroreningar. Men vad gäller förmågan att kunna rekrytera kvalificerad arbetskraft tappar Stockholm fem placeringar till 16:e plats. Och på punkten interna transporter tappar staden sju placeringar till 14:e plats. Sammanfattningsvis har Stockholm alltså blivit sämre på områden som borgerligheten drev hårt i valrörelsen och/eller ändå fått ansvaret för i och med valresultatet, och blivit bättre på en punkt som ganska lätt kan hänföras till det trängselskatteförsök som samma borgare var emot. Grattis Stockholm. Andra skriver intressant om politik, Stockholm, nyhetsvärdering.

Hoppet står till socialdemokraterna och mp

Att den borgerliga regeringen tampats med allt sämre opinionssiffror ända sedan valdagen är ingen nyhet. I den senaste mätningen från Synovate så hade avståndet mellan blocken ökat med 4,9 procentenheter från 10,9 till 15,8. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet fick enligt undersökningen tillsammans 56 procent av rösterna, varav socialdemokraterna själva stod för 44,6 procent. Men opinionssiffror är inte valresultat, och med nära tre år kvar till valet så kan fortfarande mycket hända. En framgångsfaktor för de borgerliga partierna senast var att man tidigt deklarerade att man avsåg att bedriva en gemensam valrörelse i syfte att bilda regering tillsammans efter valet. Och detta visade man sig lyckas med. Mot den borgerliga alliansen stod en regeringsbärande socialdemokrati som hade uppenbara samordningsproblem med stödpartierna v och mp. Inför 2010 så måste de nuvarande oppositionspartierna klara av att enas och visa upp ett hållbart alternativ till den sittande regeringen. Dessvärre ser det just nu mörkt ut på den fronten. I Ekots lördagsintervju förra helgen tog vänsterpartiets ledare Lars Ohly avstånd ifrån att inom den nuvarande oppositionen bilda någon politisk allians inför nästa val, liknande den borgerliga Allians för Sverige. I stället tyckte Ohly att man skulle gå fram var för sig utan någon gemensam politisk plattform. Lars Ohly tycker också att socialdemokraterna anpassar sig för mycket till den borgerliga politiken, och önskar att de kunde vara mer kritiska. Socialdemokraterna ifrågasätter inte de stora skattesänkningarna som gjorts av regeringen, menar han – med hänvisning till den budgetmotion som s nyligen lade fram. Och i dag får han svar på tal. Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson förespråkar inför 2010 en rödgrön valallians bestående enbart av socialdemokraterna och mp. Vänsterpartiet betraktar han som alltför ”bakåtsträvande och gammalmodigt”. Peter Eriksson är också tydlig med att de rödgröna på förhand måste ge väljarna konkreta utfästelser och säga vad man vill driva för politik. Redan tidigare har det ju framkommit att en av de största knäckfrågorna för detta är synen på EU. Mona Sahlin har öppet uppmanat v och mp att släppa kravet att Sverige ska lämna unionen. Och det gör nu Peter Eriksson utan att tveka, och säger till SvD att hans parti inte kommer att driva utträdeskravet under nästa mandatperiod. Detta är ett positivt och välkommet besked. Rimligen bör vänsterpartiledaren nu känna marken gunga under fötterna. Om det är ett radikalt oppositionsparti v vill vara så är det deras sak. Men vill man på allvar ta ansvar för Sverige och politiken så är det nog dags att ompröva avståndstagandet från en valallians. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet.

Jämt och tydligt

Det blev en bra debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin på tv i går. Frågan är möjligen om ”debatt” är rätt ord. Ett intressant och resonerande samtal där ändå tydliga åsiktsskillnader belystes, är nog en mer korrekt beskrivning. Trots flera meningsskiljaktigheter präglades diskussionen av samförstånd, även om tonen mellan de båda medverkande stundtals blev frän. Bland annat fick Reinfeldt beröm av Sahlin när det handlade om synen på skolan. Stunden innan hade moderatledaren talat sig varm för blocköverskridande samarbete. Men när Mona Sahlin då höll med hävdade Fredrik Reinfeldt plötsligt att hon ”kapitulerade” och inte hade någon politik för skolan. Minst sagt märkligt beteende. Själva upplägget, där SVT:s tittare fått skicka in frågor och en opinionsundersökning viktat vilka områden väljarna såg som mest angelägna att diskutera, har fått kritik för att det skulle ”serverat” Reinfeldt frågor som bäst passade honom. Det har också påståtts att vissa frågor som Sahlin fick föreföll formulerade av moderata partistrateger. Detta håller jag inte alls med om. De områden som det fokuserades mest på – jobb, skola och skatter – är otvetydigt sådana som engagerar hela väljarkåren, från vänster till höger. Jag tycker också att det är självklart att också oppositionsledaren ska få tuffa frågor om sin politik, och det är inte heller orimligt att Sahlin fick svara för den tidigare s-regeringens tillkortakommanden på vissa områden. Sammanfattningsvis kan man lugnt konstatera att detta var en helt annan sorts debatt än på Göran Perssons tid, på gott och ont. Han var en oerhört skicklig retoriker som i någon mening nästan alltid ”vann” mot sin motståndare. Däremot är det långt ifrån självklart att han med den metoden alltid vann tittarna och väljarna. Ett retoriskt tips till Fredrik Reinfeldt (eller kanske snarare hans talskrivare) vill jag slutligen ge: sluta tjata om dina resor. Det kan vid det här laget knappast undgått någon politiskt intresserad i det här landet att du är ute och reser mycket. Och att du på dessa resor träffar människor som är oroliga, har fått jobb, ser jobben komma, tycker si och tycker så. Okej, enough already! Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin.

Demokratisatsning på tv

[UPPDATERAD] Under en vecka med start i kväll sänder 38 public service-bolag världen över dokumentärer och kortfilmer till 300 miljoner tittare. Målet sägs vara att få hela världen att prata om demokrati – samtidigt. Här i Sverige hakar SVT på den globala debatten och låter stora delar av veckans programutbud genomsyras av temat Varför demokrati?. Den första filmen som sänds på SVT 2 utspelar sig i Kina, och där finns det ju onekligen skäl att diskutera demokratifrågor. Trist bara att Kina inte finns med bland de länder vars public service-bolag deltar i satsningen. Det gör inte heller Ryssland, som ju är en annan plats där det borde påminnas om demokratis betydelse. Från Moskva kommer det i dag rapporter om att hundratals några tusen ryska oppositionella samlades i stadens centrum för att uppmärksamma ettårsdagen av mordet på journalisten Anna Politkovskaja. Detta föranledde de ryska myndigheterna att låta c:a 2 500 extrainsatta poliser patrullera gatorna och säkerhetsstyrkor omringa demonstranterna. Redan tidigare har konferenser till minne av Anna Politkovskaja tvingats ställas in sedan rysk polis gripit flera deltagare. Bankkonton för konferensarrangörer har spärrats och utlänningar som inbjudits har vägrats rum på flera hotell, trots att de bokat i förväg. Kanske är det dags för de styrande i Peking och Moskva att knäppa på tv:n? Andra skriver intressant om demokrati, tv, public service.

Alternativen allt mer tydliga

[UPPDATERAD] Mona Sahlin har i princip ända sedan hon tillträdde som partiledare för socialdemokraterna, anklagats för att rida på det uppenbart utbredda missnöjet med regeringen snarare än att presentera någon egen politik. Och en del har det legat i kritiken. Den första skuggbudget som s presenterade direkt efter valet var i allt väsentligt en lätt omarbetad variant av den som s-regeringen lade fram våren 2006. De stora skillnaderna var att vissa frågor som tvingats fram av samarbetspartierna v och mp nu hade fått stryka på foten. I fredags var det då dags för socialdemokraterna att lägga korten på bordet och faktiskt presentera en genomarbetad oppositionsbudget. Och inte oväntat använde Mona Sahlin och partiets ekonomiske talesman Pär Nuder politikeranslagstavlan framför alla, DN debatt, för att göra det. Både den av regeringen slopade förmögenhetsskatten och förändringarna på fastighetsskattesidan får tummen ned i socialdemokraternas skuggbudget. I stället vill man sänka avgifterna i a-kassan och införa ett pensionärsavdrag. 2 000 kronor lägre skatt per år plus ett lika stort retroaktivt belopp vill socialdemokraterna satsa på pensionärerna. Dessutom föreslås en satsning på forskningen som överstiger regeringens med två miljarder kronor. Även arbetsmarknadsutbildningar och komvux är områden där socialdemokraterna vill satsa. Hela budgetmotionen finns att läsa här. Att Sahlin och Nuder tagit till sig av den kritik socialdemokratin tidigare fått för att inte ha någon trovärdig jobbpolitik märks tydligt. Redan i den första punkten (med den talande rubriken ”En offensiv för fler jobb”) de räknar upp i sin artikel sägs att det behövs ”breda satsningar på kunskap, entreprenörskap och trygghet för alla”. Och detta är troligen klokt, då flera bedömare tror att det är just jobbpolitiken som kan avgöra valet 2010. Konkret föreslår socialdemokraterna en satsning om totalt 220 miljoner kronor på fler exportrådgivare som hjälper mindre företag ute i regionerna, fler exportsäljare och stärkt närvaro på viktiga framtidsmarknader. Dessutom ska 40 miljoner kronor per år satsas på innovationslån med en förenklad ansökningsprocess och låga krav på medfinansiering. Kort sagt sägs det mycket positivt på jobbsidan. Ändå är det skatterna som lyfts fram mest när s-budgeten recenseras i medierna. Nåja, annat är kanske inte att vänta. Själv saknar jag fortfarande nytänkande – inte minst på arbetsmarknadsområdet, men tycker ändå att detta är en budget som bidrar till att tydliggöra alternativen i svensk politik. Och hur dessa alternativ står sig mot varandra kan vi få en bild av på SVT:s Agenda i kväll, där Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möts i en första längre direktsänd partiledarduell. * * * Enligt en mätning som Synovate gjort inför kvällens tv-duell så är det är oavgjort i matchen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om vem som är bäst statsminister. Sin största styrka har Sahlin drabbats av i grenen ”ingjuta hopp om en bättre framtid” där 51 procent av väljarna anser att hon är bättre på detta än Reinfeldt (34 procent). Intressant nog var det moderatledarens starkaste gren i mätningen mot Göran Persson inför valet i fjol. Nu har det svängt kraftigt. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

S på nätet, plus och minus

För en tid sedan skrev Resumés chefredaktör Viggo Cavling i en ledare att det var sorgligt att våra politiska partier, och då inte minst ”sossarna” – som han exemplifierade med, inte hade mer verksamhet på nätet. Cavling menade att vi alla vet att ”sossarna har ett välfungerande intranät”, men att det inte används för att ta tillvara medlemmarnas åsikter ”utan för att prångla ut ledningens direktiv”. Han påpekade vidare det jag konstaterat i flera tidigare blogginlägg att man via partiets webbplats kan mejla in till de olika rådslagen, men att dialogen och debatten lyser med sin frånvaro. Fascinerande nog efterlyste Viggo Cavling ”en rejäl debatt på Facebook” om vad socialdemokratin vill och tänker. Upplysningsvis finns det redan en socialdemokratisk grupp på Facebook med i skrivande stund 703 medlemmar. Där pågår för fullt en rad diskussioner – öppna för alla som registrerar sig på Facebook och går med i gruppen. Även rådslagsgruppen om socialdemokraternas jobbpolitik har en egen avdelning på Facebook där diskussionen går het. En annan rådslagsgrupp, den om klimat och andra miljöfrågor, har just lagt ut själva rådslagsfrågorna på socialdemokraterna.se/klimat i ett särskilt webbformulär så att man kan svara direkt på nätet. Nu återstår bara att länka till den ekoblogg som drivs av ett antal miljöengagerade s-politiker. Där borde rimligtvis rådslagsfrågorna diskuteras – och kommentarer från läsare besvaras. I fredags fick jag ett mejl från adressen no_reply@sap.se (som det alltså, vilket också framgick av ett PS, inte gick att svara till) där det frågades om jag var medlem i socialdemokraterna eller ville gå med. Till saken hör att jag 1) redan är medlem i partiet sedan många år tillbaks, och 2) regelbundet tar emot partiinformation via mejl – just i egenskap av att vara medlem. Om jag nu var medlem så uppmanades jag att skicka mejlet vidare ”till vänner och bekanta och uppmana dem att gå med” – för säkerhets skull med ett utropstecken efter denna uppmaning. Ursäkta kära parti, men jag skulle inte tro det. Jag värvar gärna vänner och bekanta att bli medlemmar i socialdemokraterna och engagera sig partipolitiskt, men inte genom att vidarebefordra ett intetsägande mejl. Argumentationen för att bli medlem var två meningar: ”Som medlem i socialdemokraterna får du möjlighet att påverka vår politik. Du kommer även att träffa nya människor – och ha kul!” Sorry, men jag respekterar mina vänners intelligens och tror att det krävs mer än vidarebefordrade mejl av den typen innan de tar steget att bli partimedlemmar. Viggo Cavling skrev i sin ledare att han var övertygad om ”att människor år 2007 är mer politiskt engagerade än någonsin tidigare i historien”. Problemet är, menade han, att det saknas kanaler för att ta hand om intresset. Kanske har han en poäng i det. Och då handlar det inte primärt om tekniska kanaler utan om politiskt mod och kompetens att faktiskt använda dem. På det området har s fortfarande en del att bevisa. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, nätet.

They just dont’t get it

Man skulle kunna tro att bloggar vid det här laget hade blivit så pass etablerade att ledande politiska kommentatorer i våra största dagstidningar förstått grejen. Dessvärre tycks en del fortfarande ha en del att lära. Häromdagen, närmare bestämt i onsdags, satte Aftonbladets Lena Mellin i tidningens pappersupplaga betyg på ”ledande politiska bloggar”. Detta hade kunnat vara en artikel som lockat till länkning och många kommentarer från bloggosfären. Men Aftonbladet har valt att inte lägga ut den på webben. Det finns dessutom starka skäl att ifrågasätta Mellins urval av ”ledande politiska bloggar”. Vad hon recenserat är snarare exempel på bloggar (och saker som liknar bloggar) som drivs av ledande politiker: Carl Bildt, Maud Olofsson, Marita Ulvskog med flera. En lista över vad jag tror de flesta bloggare skulle betrakta som ledande inom politikområdet skulle nog snarare toppas av namn som Ali Esbati, Magnus Ljungkvist, Katrine Kielos, Johan Ingerö och Johanna Nylander. Dessvärre är Lena Mellin i gott sällskap. I dag skriver DN:s ledarskribent Barbro Hedvall att hon aldrig läst Alex Schulmans blogg – ”och ingen annan heller i den genren”, vilken den nu är. Hedvall ställer sig också frågande till vad det kommer sig att ”massor av människor i dag ägnar sig åt denna elektroniska form av dagboksskrivande”, drar paralleller till dagboken som litterär form under 1700-talet och slår fast att dagboken nu har ”transformerats till blogg” med ”ungefär lika triviala fakta och funderingar som i de där gamla dagböckerna med hjärta på”. Och plötsligt är vi tillbaks till tiden då traditionella medier beskrev bloggar som ”dagböcker på nätet” – vilket är lika sant som att säga att tidningar innehåller porr och böcker handlar om fotboll. För så är det ju; det finns tidningar som innehåller porr och böcker som handlar om fotboll. Det betyder nu inte att det är porr i alla tidningar eller att alla böcker handlar om fotboll. Följaktligen är detta inga relevanta beskrivningar, lika lite som det är att beteckna bloggar som dagböcker på nätet bara för att vissa är just det. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, politik.

Något är sjukt

Jag var på bio i går. SF och nyhetsmagasinet Fokus hade bjudit in till förhandsvisning av Michael Moores nya film Sicko. I publiken fanns bland andra Helle Klein, Åsa Petersen, Eric Sundström, Magnus Ljungkvist, Ali Esbati, Eric Erfors och Nisha Besara. Själv tyckte jag att filmen var väldigt bra och underhållande, och lyckas väl i sitt uppsåt att sätta fingret på att det amerikanska privata sjukförsäkringssystemet – och sjukvården i sig – har stora brister. Trots att USA spenderar betydligt mer på sjukvård än något annat land i världen (ungefär 2 biljoner dollar, eller 6 697 dollar per person), har länder som spenderar betydligt mindre ändå en avsevärt friskare befolkning. Detta enligt siffror från FN:s Human Development Report. När jag i dag på morgonen läser blogginlägg, recensioner och ledarkommentarer om filmen så är det tydligt att provokatören Moore verkligen har lyckats den här gången. Diskussionen om filmen i sig, men även om sjukvård och hur den på bästa sätt kan göras tillgänglig för så många som möjligt, är nu full gång. Jag noterar att exempelvis Per Gudmundson missar målet något när han i sin ledare i SvD ägnar mycket energi till att förklara att uppgiften om att så många som 45 miljoner amerikaner står utanför sjukförsäkringssystemet, är överdriven. 9 miljoner av dessa sägs exempelvis överhuvudtaget inte ens vara amerikanska medborgare. Ytterligare 9 miljoner får sjukvård via statliga programmet Medicare, och merparten av de övriga 27 miljoner oförsäkrade amerikanerna påstås vara ”på väg från ett jobb till ett annat” och framförallt vara personer ”som är på väg från utbildning till jobb”. Så kan det förstås vara. Men Michael Moores film handlar inte om dem som står utanför systemet. Det slås uttryckligen fast i filmens inledningssekvens. I stället handlar den om de stora problem många försäkrade amerikaner upplever, då de privata försäkringsbolagen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se till att människor faktiskt får den vård de behöver och har betalat för. Sedan kan man mot Moores film definitivt invända mot att den bild han målar upp av inte minst sjukvården i Frankrike och Storbritannien är romantiserad och överdrivet positiv. Och inslaget från Kuba där sjukvården beskrivs som ett under av effektivitet, kvalitet och humanitet stämmer illa med rapporter om att den egentliga hälsovården för kubaner mest av allt liknar ett skämt – samtidigt som 10 000-tals kubanska läkare skickas till Venezuela, Bolivia och andra behövande områden i propagandasyfte. Sist av allt vill jag utdela stilpoäng till socialdemokraterna i Stockholm som tog tillfället i akt att utanför biografen i går låta tre i sexiga sjuksköterskeutstyrslar klädda transor dela ut flygblad i form av recept (med ordinationen 100% rättvisa som bot på de borgerliga privatiseringarna i länets landsting) och pillerburkar med sura karameller (vilket skulle illustrera hur privatiseringarna smakade). Riktigt kul och kreativt grepp! Andra skriver intressant om film, Michael Moore, politik, sjukvård.

Den svenska pressen och nazismen

På ett seminarium i Vetenskapsrådets lokaler i dag rapporterade Ester Pollack (fil. dr. vid JMK, Stockholms universitet) och docent Göran Leth om sin forskning om censur, självcensur och i vilken utsträckning den svenska pressen under åren 1933 till 1946 skildrade de europeiska judarnas öde. Om detta kan man läsa i Vetenskapsrådets skrift Tvärsnitt. Göran Leth konstaterade under seminariet att statliga presspolitiken – som i praktiken innebar censur – under andra världskrigsperioden inte hade varit möjlig utan lojalitet från de svenska medieföretagen och redaktionerna. Särskilt tydligt pekas Dagens Nyheter ut, och sägs under den aktuella tidsperioden uppvisa ”genomgående tecken på stor försiktighet, uttryckt i positiva termer, eller tystnad och likgiltighet, uttryckt i mer negativa”. Av de texter som DN publicerade under krigsslutet år 1945 sägs det rent av vara svårt att förstå att ett folkmord ägt rum och att en av mänsklighetens största tragedier utspelats på den europeiska kontinenten. Leth slog också fast att forskningen visat att det enda man från tysk sida ”hotat” med var att bemöta misshaglig rapportering i svenska medier med anti-svenska presskampanjer i Tyskland. Detta skulle förvisso kunna ses ett bearbetande av den tyska opinionen för en ockupation av Sverige. Men det fanns knappast skäl att tro att den nazistiska regimen skulle ha vägt in opinionen i sina avgörande om hur man skulle agera militärt. Under seminariet uppvisades ett flertal exempel på undfallenhet gentemot Nazityskland i den svenska pressen, samt hur denna uppmuntrats av regeringen. Bland annat sades det i ”Riktlinjer för den svenska pressens neutralisering”, utarbetade vid UD:s pressbyrå 1940, att det vore önskvärt att ”alla uttryck eller nyheter, som kunna anses kasta någon skugga på de kämpande stridskrafternas uppträdande undvikes”. Detta sades dessutom vara särskilt känsligt när det gällde den tyska krigsmakten, då ”Enstämmiga rapporter giva ju för övrigt vid handen att denna genomgående uppträtt korrekt”. Jag noterar att dåvarande utrikesminister Christian Günthers motivering till inrättandet av en pressnämnd för att få till stånd ett frivilligt kontrollsystem – alltså självcensur – för den svenska pressen, i juli 1941 skickades till en rad svenska pressorganisationer. Däribland Socialdemokratiska pressföreningen, där jag själv numera är ordförande. Resonemangen från den tiden om gränserna för tryck- och yttrandefriheten samt mediernas ”ansvar" känns skrämmande aktuella än i dag. Andra skriver intressant om historia, media, politik.

Ett blogginlägg för Burma

Via Eva Rundkvist ser jag att det i dag, den 4 oktober, riktas en uppmaning till världens bloggare att ägna ett inlägg åt situationen i Burma: Och medan militärjuntan under gårdagen fortsatte att gripa oppositionella efter sitt brutala tillslag mot protesterna i förra veckan, har EU nu beslutat att "i princip" skärpa sina sanktioner mot Burma. Exakt vad detta innebär får vi veta först den 15 oktober då det ska fattas ett slutligt beslut i frågan om skärpta sanktioner. Om det verkligen blir ordentliga sanktioner mot landet så kan detta få effekt. I dag omsätter EU:s handel med Burma c:a 300 miljoner euro per år. Efter att FN:s sändebud Ibrahim Gambari lämnat Burma på onsdagen har vittnen sett minst åtta fullastade lastbilar med gripna oppositionella ombord rulla genom Rangoons gator och lämna stadens centrum. Risken känns stor att det blir värre innan det blir bättre för det burmesiska folket. Andra skriver intressant om Burma, EU, bloggutmaning.

Kan s höja skatten?

Arbetarrörelsens Tankesmedja drar nu igång en stor skattepolitisk utredning, som tar sig an utmaningen ”att utforma en robust och rättvis finansiering av det framtida svenska välfärdssamhället”. Denna utredning lär ligga till grund för den socialdemokratiska politiken man avser möta väljarna med på det här området. Och onekligen är sannolikheten hög för att skattefrågor kommer att vara heta i nästa valrörelse. Som Lena Askling konstaterar i Aftonbladet så har den borgerliga regeringen ”krympt skattebaserna, ändrat fördelningsprofilen och minskat symmetrin och effektiviteten i skattesystemet genom en rad skattesubventioner för utvalda grupper och branscher”. Samtidigt så har Sverige har världens högsta skatteuttag för att finansiera den välfärd som nu alla partier tycks omhulda – åtminstone muntligen, och fortfarande relativt små inkomstskillnader. Detta gör skattefrågan till en politiskt het potatis. Tankesmedjans utredning ska vara klar om ett år, och leds av förre Metall-ordföranden Göran Johnsson. I gruppen ingår också utredningschef Anne-Marie Lindgren, LO-ekonomen och skatteexperten Åsa-Pia Järliden, Kommunals utredningschef Rolf Andersson samt den socialdemokratiska riksdagsgruppens båda skatteexperter Magdalena Andersson och Sebastian de Toro. Redan i somras, under Almedalsveckan i Visby, presenterade Arbetarrörelsens Tankesmedja en egen förstudie om rättvis och hållbar beskattning, som nu kan laddas ned här. Sedan den tillträdde så har den borgerliga regeringen sänkt skatter med 65 miljarder, vilket betyder krympande skattebaser och minskade statsinkomster. Frågan är vilket utrymme en socialdemokrati i opposition har att i en valrörelse gå fram med förslag om skattehöjningar. Lena Askling skriver att utgångspunkten måste vara ”att vi även i fortsättningen ska ha ett högt skatteuttag”, och att skatter sannolikt måste höjas ”om miljön, välfärden och de äldres behov ska klaras”. Jag är inte lika övertygad. Jag ifrågasätter inte att behoven av satsningar är stora. Problemet är att de var det redan under den socialdemokratiska regeringen, när skattekvoten som andel av BNP låg runt 50 procent. Det torde vara pedagogiskt komplicerat att övertyga väljarna om att höjda skatter verkligen kommer att ge en skola, vård och omsorg i den klass man förväntar sig. Uppenbarligen var man inte nöjda förr. Ett tungt ansvar ligger nu därför på Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningsgrupp, och därefter Mona Sahlin och det socialdemokratiska partiet att klara av balansgången mellan de skatteintäkter man behöver och den politik man kan få stöd för. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skatter.

Att (inte längre) vara Alex Schulman

I dag meddelade – vilket knappast undgått någon – Alex Schulman att han slutar blogga. Han hävdar att bloggandet och hans läsares ständiga krav drivit honom att bli allt elakare, plumpare och hjärtlösare. Schulmans chef Kalle Jungkvist skriver att det är ett modigt beslut och att han gör rätt. Jungkvist uttrycker också oro över vad Alex Schulmans blogg ”i längden skulle kunna göra med Aftonbladet och våra läsare”. Själv har jag egentligen ingen uppfattning om detta. Jag har endast vid ett fåtal tillfällen kikat på Alex Schulmans blogg och aldrig bekymrat mig om att lägga till den bland de bloggar och andra mediekanaler jag bevakar. Hans höga läsarsiffror och uppenbara popularitet har hela tiden varit något av mysterium för mig. De bråk som uppstått på Aftonbladet till följd av killens brist på hämningar har också de bara väckt ett förstrött intresse hos mig. De har känts som oundvikliga och en del av priset tidningen fått betala för att förknippa sitt varumärke med Schulmans. Inte desto mindre är det intressant att se vilka reaktioner dagens besked orsakar. Redan häromdagen menade vår nya pressombudsman Yrsa Stenius – med tydlig adress till Alex Schulman – att bloggare går allt mer över gränsen, både offentligt och privat. Hon ansåg att okvädningsorden handlade om missbruk av yttrandefriheten, och såg på sikt framför sig ny lagstiftning. Stenius sa även att bloggar som Schulmans bidrog till ”en primitivisering av debattklimatet”, och ställde sig frågande i vilken utsträckning ansvariga utgivare hinner befatta sig med ”sådana här bloggar”, och tyckte att man inom pressorganisationerna måste diskutera om det fanns några möjligheter att ”hyfsa ofoget” och att alla som var intresserade av pressfriheten ”måste fundera på vad vi kan göra åt detta”. Detta var, milt uttryckt, synnerligen anmärkningsvärda ord från en person som rimligen borde vilja se en så långtgående yttrandefrihet som möjligt. Om inte PO står upp för det fria ordet, vem gör det då? Men i dag så uttryckte Yrsa Stenius enbart glädje över att Schulman lägger ned sitt bloggande. Hon hoppades nu på ”en ordentlig debatt om hur vi rensar upp i ofoget”. Även Expressen och DN kommenterar det nedlagda bloggandet. Några intressanta kommentarer från bloggosfären tänkte jag nämna också: Björn på Dagens Politik ifrågasätter om Alex Schulman överhuvudtaget någonsin bloggat: ”Om allt som publiceras på nätet kallas ’bloggande’, ja då förtar det ju hela värdet med den särart bland publicister som kallas bloggare”. Rosmarie på Kulturbloggen är inne på samma spår och menar att en blogg, för henne, är ett sätt ”där de som inte har tillgång till traditionella medier kan göra sig hörda” – medan Schulman redan hade ”total tillgång till att föra fram vad han vill”. Fler bloggkommentarer finns att läsa på Knuff. Andra skriver intressant om bloggosfären, Alex Schulman.

De folkvaldas mandat

I DN i dag (ännu ej på nätet) uppmärksammas skriften Exit riksdagen som handlar om ”det ökade antalet avhopp och framväxten av en ny politikertyp”. Där konstateras att under 1970- och 80-talen byttes ungefär en femtedel av riksdagens ledamöter ut från ett val till ett annat. Sedan 90-talets början har det varit ungefär en tredjedel. Och den snabbare omsättningen förklaras inte bara av ändrade mandatperioder eller förändringar av partiernas valresultat. Enligt skriften, författad av Shirin Ahlbäck Öberg, Jörgen Hermansson och Lena Wängnerud, pågår det en ”avpartipolitiseringsprocess” där väljarna är mer trolösa och rörliga, samtidigt som också de folkvalda i riksdagen har börjat lösgöra sig från sina partier. Själv tycker jag att detta är en spännande och i grunden positiv utveckling. Jag menar att varje folkvald riksdagsledamot borde ha ett starkare personligt mandat och en högre grad av ansvar än i dag. För att det ska bli möjligt borde väljarna få större inflytande över vilka representanter man utser att stifta lagar och ha den högsta politiska makten. Som riksdagsledamot så är man för närvarande i första hand en del av sin partigrupp. Tillhör man dessutom det styrande partiet (eller ett parti som styr i koalition med andra) så viner partipiskan synnerligen hårt – det finns det gott om vittnesmål om. Därmed blir utrymmet för den enskilde ledamoten att låta sig ta intryck och påverkas av väljarna i den egna valkretsen eller andra ytterst begränsat. Det personvalssystem vi efter mycket vånda infört i Sverige har inte förändrat detta. Som bäst har det gett vissa ledamöter ett ökat medialt genomslag och i någon mening stärkt deras opinionsbildande roll, men det har knappast påverkat deras möjligheter att driva de hjärtefrågor de gått till val på. Min partivän, riksdagsledamoten Hans Hoff är av en annan uppfattning. Han vill tvärtom att partierna ska få större makt över platserna i de valda församlingarna. Och Hoff är knappast ensam. Våra riksdagspartier vill egentligen inte ha personval, utan i stället själva – fullt begripligt – kontrollera vilka som kommer att utgöra respektive partis riksdagsgrupp. Men jag menar att tiden är mogen att öka det medborgerliga inflytandet över vilka folkvalda vi vill ska representera oss och ge dessa folkvalda egna, tydliga mandat att driva den politik de gått till val på. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, personval.