Piratpatiet till EU?

Mycket intressant. I går skrev jag att om Piratpartiet bara kan mobilisera sina anhängare att faktiskt gå och rösta så har de, hur osannolikt det än tedde sig för bara några månader sedan, en reell möjlighet att ta plats i Europaparlamentet. I dag kommer en opinionsmätning som visar att det verkligen kan bli fallet. Enligt DN/Synovate får Piratpartiet 5,1 procent och skulle därmed få in sin toppkandidat Christian Engström i parlamentet. Övriga intressanta saker att notera är att s tycks öka kraftigt jämfört med EU-valet 2004. Junilistan, som fick över 14 procent, är nu nästan helt utraderat i den här mätningen och får bara 1,3 procent. Även för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ ser EU-valet ut att bli ett fiasko. Sd ligger på 1,5–2 procent, ungefär hälften av det stöd partiet har i inrikespolitiska mätningar, och Fi under en halv procent. Andra skriver intressant om politik, EU, opinion.

Rödgröna skuggor

I dag presenterade socialdemokraterna och den rödgröna oppositionen sina skuggbudgetar. Man utlovar ”offensiva investeringar i utbildning, grön omställning och välfärden” samtidigt som man säger sig ta ”stort ansvar för de offentliga finanserna”. Läs mer om innehållet på socialdemokraternas webbplats. Även Aftonbladet och SvD skriver, via TT, om s-budgeten. Vad jag reagerar på är uppdelningen av presentationen där Mona Sahlin och Thomas Östros får lägga ut texten på fina DN debatt, medan Östros och hans ekonomisk-politiska taleskollegor Mikaela Valtersson (mp) och Ulla Andersson (v) får nöja sig med mindre prestigefyllda SvD Brännpunkt. I någon mening en återspegling av storleksförhållandena i det rödgröna samarbetet, men kanske inte idealt om man vill signalera sammanhållning och enighet. Samtidigt innebär samarbetet en balansgång. Inte minst vänsterpartiet har upprepade gånger markerat att man inte vill binda upp sig om gemensamma valplattformar med s och mp, och v är också det parti vars ekonomiska politik mest påtagligt avviker i den rödgröna gruppen. Aftonbladets Katrine Kielos skriver den socialdemokratiska skuggbudgeten ”bygger i grunden på ett helt annat synsätt på krisen”. Hon frågar sig varför Sveriges tillväxt drabbats hårdare än andra EU-länder, ”en skillnad som inte beror på exporten utan en mycket kraftigare minskning av konsumtionen”, och varför svenskar – inte minst ungdomar – i högre grad känner sig osäkra inför framtiden. Vad kan man göra mot detta i termer av näringspolitik, arbetsmarknadspolitik och genom att se till att den svenska arbetslöshetsförsäkringen inte är sämre än i många jämförbara europeiska länder, undrar Kielos. Andra skriver intressant om politik, budget, socialdemokraterna.

Pirater, integritet och EU-val

[UPPDATERAD] Svenska folkets bristande intresse för att delta i valet till Europaparlamentet har varit en källa till huvudvärk i många partier. När det nu återigen drar ihop sig till EU-val så kan vi få komma att tacka upplevelseindustrin, fildelarrörelsen och bloggosfären för ett nyväckt intresse för vilka personer vi i Sverige röstar fram att representera oss i Bryssel och Strasbourg. Utan att på något sätt göra anspråk på att teckna någon fullständig bild så kan man ändå konstatera att engagemanget för integritetsfrågor växte i samband med FRA-debatten. Från att ha engagerat ganska få så blev sådant som avlyssning, övervakning av datatrafik och annat något som kom att engagera allt fler människor. Detta är i grunden positivt. Det är sunt att ha en kritisk inställning till politiker och andra intressen som säger sig vilja motverka brottslighet och terrorism med metoder som får snart sagt alla att känna sig som brottslingar och terrorister. Ipred, Acta och EU:s telekompaket är några aktuella exempel på frågor som knappast hade kommit till allmänhetens kännedom om det inte varit för att några eldsjälar via bloggar och andra ”alternativa” mediekanaler spridit information och väckt opinion, som så småningom också kom att tas upp av traditionella medier. Att Aftonbladets läsare i en nätomröstning utsett IT/integritet till en av de viktigaste frågorna i EU-valet är mycket intressant och en indikation på vilken betydelse debatten på senare tid har haft. Kritiker menar att engagemanget ofta bottnar i egenintresse; det påstås vara människor som själva laddar ned och sprider upphovsrättsskyddat material som står bakom motståndet mot förslag för att minska fildelningen. Må så vara, men då ska man också komma ihåg att det är penningstarka lobbyorganisationer finansierade av musik- och filmindustrin som driver på för att förslagen överhuvudtaget ska tas upp till politisk behandling. Efter att domen i Stockholms tingsrätt föll i det så kallade Pirate Bay-målet ökade tillströmningen av medlemmar till Piratpartiet – som kandiderar till Europarlamentet – i rekordtakt. På sju timmar uppgav sig partiet fått mer än 3 000 nya medlemmar. Kan de bara mobilisera sina anhängare att faktiskt gå och rösta så har piraterna, hur osannolikt det än tedde sig för bara några månader sedan, en reell möjlighet att ta plats i parlamentet. Men även om de inte lyckas med det så har de, med ”hjälp” av upplevelseindustrins brist på respekt för sina konsumenter och klåfingriga politikers brist på respekt för medborgarna, ökat intresset för integritetsfrågor även i andra politiska partier. Jag skrev i går om hur en motion om ”integritetsmoratorium” antagits av en rad socialdemokratiska arbetarekommuner och kommer att tas upp till behandling på partikongressen i höst. Redan nu talas det om en ”frihetskongress”. S-bloggaren Erik Laakso lyfter frågan var de socialdemokratiska kandidaterna i valet till Europaparlamentet står i ”försvaret för den personliga integriteten i kampen mot kapitalet och den påstådda kampen mot brottslighet av olika slag”. Kanske kan SVT:s satsning på bevakning av EU-valet bistå med att besvara detta. Under den här veckan samlar SVT in frågor till kandidaterna, och välkomnar alla att mejla på euvalet2009@gmail.com. Även Aftonbladet har gjort en genomgång av vad de partier som i dag har representanter invalda i Europaparlamentet tycker om IT- och integitetsfrågor. Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (m) är en av de som skrivit på för att ett tillägg om internetanvändarnas frihet och rättigheter på nätet i ett större perspektiv ska bifogas EU:s telekompaket. Men fortfarande krävs fler underskrifter. En av den svenska bloggosfärens främsta integritetsivrare, Henrik Alexandersson, berättar mer om vi kan få detta att ske. Det är värt att notera hur många EU-skeptiker som nu engagerar sig med liv och lust i en tekniskt och processmässigt ganska komplicerad fråga som Europaparlamentet för närvarande brottas med. Isobel Hadley-Kamptz uttrycker det elegant: ”Om vi skulle välja bort strid i EU nu, för att vi egentligen är emot överstatlighet på dessa områden, skulle det vara att ge bort en seger och låta dem döda internet för att vi är såna gentlemen”. Andra skriver intressant om politik, EU, integritet.

Pengarna på bordet

På måndag den 4 maj arrangerar Arbetarrörelsens tankesmedja ett seminarium om varifrån partierna får sina ekonomiska resurser. Samtidigt presenteras rapporten Makten över debatten av dess författare, utredaren Sandro Wennberg, som forskat i ämnet på uppdrag av tankesmedjan. Rapporten kommenteras av en panel bestående av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, författaren Anna-Lena Lodenius samt statsvetaren Victor Pestoff. Arrangemanget hålls, lämpligt nog, på Myntkabinettet i Stockholm. Redan tidigare har det framkommit att moderaterna under valåret 2006 samlade in över 30 miljoner kronor i gåvor från enskilda och andra bidragsgivare, vilket är betydligt mer än alla de övriga riksdagspartierna tillsammans (sammanlagt ungefär 4,2 miljoner kronor). Hittills har moderaterna sagt mycket tydligt nej till det socialdemokratiska initiativet att redovisa alla donationer större än 20 000 kronor med givarens identitet. Det återstår att se om måndagens seminarium kan få fart på debatten om öppenhet och insyn i partiernas kampanjfinansiering. Andra skriver intressant om politik, kampanjfinansiering, öppenhet.

Låt den nya frihetstiden börja!

Erik Laakso lanserar begreppet ”frihetskongress” mot bakgrund av en mycket omskriven motion (PDF) till s-kongressen i höst. Motionen betecknas som ett moratorium mot integritetskränkande politik och har potential att bli ett historiskt mycket betydelsefullt dokument för socialdemokratin. Samtliga arbetarekommuner som fått motionen ställd till sig har bifallit och antagit den som sin egen och skickat den vidare till partikongressen. Läs gärna Anders Widéns fantastiska berättelse om hur socialdemokraterna i Sandviken tog ställning för såväl denna som andra motioner i samma anda. Som Laakso skriver så är det faktum att så många nu sluter upp bakom motionen ”en bra och tydlig signal till partistyrelsen att vi har hört löftena om upprivning av FRA-lagen, budskapen om en annan sorts integritetspolitik och ett värnande om demokratifrågorna och att vi ställer budskapen på prov i höstens partikongress”. Läs även gärna vad Ann-Catrin Brockman, Johan Westerholm, Ullis Sandberg och Arvid Falk skriver om detta. Till initiativtagarna av integritetsmotionen tillägnar jag Fria Proteaterns fantastiska tolkning av Vysotskijs sång "Vargjakten": Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, integritet.

Sahlin och politikens verkliga förlorare

[UPPDATERAD] I SvD i dag kommenterar Mona Sahlin den senaste tidens negativa uppmärksamhet kring henne och socialdemokraterna. Hon förefaller ta sjunkande opinionssiffror med ro och påminner om att hon, redan när avståndet mellan blocken var som störst i mätningarna, sa att valet kommer bli väldigt jämnt. Och det upprepar hon även nu. Sahlin menar att om hon kände att hon inte vågade fatta jobbiga, svåra eller kontroversiella beslut, då vore hon en dålig partiledare. De beslut och steg socialdemokraterna har tagit har ”varit helt nödvändiga” – även om de haft ett pris kortsiktigt i opinionen, slår hon fast. På en punkt är Mona Sahlin självkritisk. Hon konstaterar att socialdemokraterna uppfattas som ”gnälliga”, vilket hon säger sig ha tagit åt sig. Detta är något jag välkomnar. Jag har tidigare här på bloggen och i andra sammanhang varit kritisk till hur socialdemokratiska partiföreträdare tolkat sin oppositionsroll. Jag tror inte att man vinner väljarnas sympati genom att reflexmässigt gå ut och kritisera de borgerliga varje gång de lägger fram förslag eller i riksdagen röstar igenom saker som ligger i linje med vad de gått till val på och vunnit väljarnas förtroende för. Inte heller är det trovärdigt att varje gång Alliansen gör något bra kritisera det för att vara ”för lite och för sent”. Nu säger Sahlin att hon vill börja varje mening med ”det här vill vi socialdemokrater göra eller det här vill vi rödgröna göra”. Och hon betonar att en oppositionsroll ”inte bara är att opponera” utan att man hela tiden måste visa vad det egna alternativet är. Kritiken mot regeringspolitiken är liksom redan given – den behöver man inte skriva människor på näsan med. * * * I dag skriver för övrigt Aftonbladets Lena Mellin klokt om opinionssiffror och påpekar något som jag och andra framhållit när ett flertal mätningar presenterats; socialdemokraternas tapp är mindre än flera andra partiers, och de stora förlorarna är kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet. Kristdemokraterna har tappat fyra av tio väljare sedan valet. Enligt den senaste opinionsmätningen från Synovate tänker bara 3,8 procent av väljarna rösta på kd, som alltså riskerar att hamna utanför riksdagen. Centerpartiet ligger också illa till. Sedan valet har mer än var fjärde väljare vänt dem ryggen, om man ska tro på opinionsmätningarna. Även folkpartiet har problem. Var fjärde person som lade sin röst på fp i valet 2006 har flytt. Alexandra Einerstam kommenterar detta bra: Varför skriver inte media om Kristdemokraterna, som har så usla opinionssiffror att de riskerar att åka ut ur Riksdagen? Om det finns ett parti som befinner sig i kris, är det KD inte Socialdemokraterna. * * * PS: Jag ser att Elisabet Höglund skrivit en märklig krönika i Expressen där hon menar att Mona Sahlin, två år efter valet till partiordförande, är ”knäckt, nästan skygg”. Höglund tror att det måste till ”ett mirakel” för att Sahlin ska kunna föra partiet tillbaka i regeringsställning. Uppenbarligen har inte Elisabet Höglund läst intervjun i SvD innan hon skrev sin besynnerliga text. Där är det knappast någon ”knäckt” eller ”skygg” Mona Sahlin som uttalar sig. Tvärtom framstår hon som kämpalysten. ”Jag tittar framåt”, säger Sahlin. ”Jag försvarar varje steg” och ”sitter inte och ångrar mig”. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Ett trixande regeringskansli

I helgen avslöjade TV4 hur regeringskansliet trixar med löner till före detta statsråd och höga chefer som får nya jobb. På så sätt undviker departement och myndigheter att betala arbetsgivaravgifter. Detta system har också öppnat för stora, väl dolda löneförhöjningar till utvalda personer. Genom att inte minska på de avgångsförmånsutbetalningar som före detta statsråd och vissa höga chefer får, när de får ett nytt jobb, så subventionerar dessa utbetalningar i praktiken lönekostnaderna för nya arbetsgivare. TV4 kunde också visa att detta sker med finansdepartementets goda minne. Både statssekreterare Dan Eriksson och enhetschef Thomas Pålsson uppger sig vara nöjda med hur man tillämpar systemet. Det kan dock knappast ha varit tanken med avgångsförmånerna. Rimligen är det dessa som borde minska när personer som åtnjuter sådana förmåner får nya jobb. Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt, säger till TV4 att det så vitt han kan se strider regeringskansliets agerande mot liggande förordning. Och som riksdagsledamot Raimo Pärssinen (s) konstaterar så borde förstås just finansdepartementet, som ansvarar för skatter och avgifter, föregå med gott exempel. Vad säger Anders Borg och Mats Odell? Andra skriver intressant om politik, arbetsgivaravgifter, regeringskansliet.

Socialdemokrati i kris?

[UPPDATERAD] Med mindre än en vecka kvar till arbetarrörelsens högtidsdag första maj så publicerar både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet stort uppslagna reportage om Mona Sahlin och socialdemokratins kris. I DN (som dock väljer att varken lägga ut sitt reportage eller den analys som politikredaktör Henrik Brors skrev i går, på nätet) refereras det till en opinionsmätning från Synovate som tidningen lått göra, och som tycks visa att förtroendet för Mona Sahlin har minskat till rekordlåga 23 procent. Och bland s-väljarna har bara 51 procent förtroende för henne. Även Ekot och Expressen uppmärksammar detta. Aftonbladet har talat med ”flera tunga socialdemokrater” om vad som krävs för att s ska kunna vända den negativa trenden. Råden (från bland andra Ingvar Carlsson, Kjell-Olov Feldt, Göran Greider och Stig Malm) är inte direkt samstämmiga. Flera lyfter dock fram bristen på en tydlig politik som ett av problemen. Och just det är onekligen något av en paradox. När Mona Sahlin valdes till partiordförande så var det med ett tydligt förändringsmandat. ”Politiken skulle utmejslas i rådslagsprocesser, inte i partiledarens hjärna eller innersta krets”, skriver SvD:s Göran Eriksson, och tillägger att ”Törstande socialdemokrater beställde in interndemokrati, men nu när den står på bordet är de inte särskilt intresserade”. Till DN säger förre den partisekreteraren Lars Stjernkvist att socialdemokraterna är ett parti som ”alltid hyllat kollektivet men som alltid satt våra egna ledare på piedestal”. Mona Sahlin företräder alltså ett parti som i ord är väldigt demokratiskt och hyllar folkrörelseprincipen, men som i praktiken ofta vill ha en ledare som pekar med hela handen. Robert Noord skriver klokt att när socialdemokraterna nu i opposition ”genomför en omfattande förnyelse av både politiken och ledarskapet ser inte väljarna resultatet och vågar då heller inte lita på förändringen”. Därför blir frågan om socialdemokraternas framtida möjligheter att vinna valet 2010 en förtroendefråga som inte bara gäller Mona Sahlin, utan alla som på olika nivåer företräder socialdemokraterna. * * * PS: Både DN och SvD gör analysen att början på nedgången för socialdemokraternas opinionsstöd och Mona Sahlins personliga förtroendesiffror inträffade när socialdemokraterna i oktober 2008 presenterade sitt samarbete med miljöpartiet och Sahlin deklarerade att dörren var stängd för vänsterpartiet. Personligen tror jag det började gå snett innan dess, nämligen när Sahlin i en intervju i SJ:s tidning Kupé sommaren 2007 fick frågan vilka frågor som var viktigast för henne just då. Hon svarade könsneutrala äktenskap, stoppad utförsäljning av hyreslägenheter samt utbyggnad av vindkraften. Behjärtansvärda frågor, för all del – men inte rätt svar för en socialdemokratisk partiledare med ambitionen att bli statsminister. Även då, när ytterst få hade någon uppfattning om djupet av den annalkande lågkonjunkturen, borde svaret ha varit ”jobben, jobben, jobben”. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Utmaningarna för S&M

I en ledare i Aftonbladet skriver Katrine Kielos att socialdemokratin behöver insikt om att framtidens politik skrivs med ”öppen källkod”. Hon menar att så länge s inte formulerar ett kommunicerbart budskap finns det inget att delta i. Två moderata riksdagsledamöter, Göran Pettersson och Karl Sigfrid, menar att en förutsättning för att deras parti ska kunna förnya sig ytterligare ”är att vi fortsätter frigöra oss från förutfattade meningar och istället är öppna för att förändra vår politik i takt med att omvärlden utvecklas”. Båda dessa texter anlägger intressanta perspektiv på hur två sinsemellan mycket olika partier med en väsensskild historia nu ställs inför nya utmaningar. I en analys i DN påminner Henrik Brors om att socialdemokraterna efter valnederlaget 2006 insåg att man måste vinna tillbaka mittenväljarna. Steg i riktningen mot att lägga om delar av politiken – exempelvis skolpolitiken – i linje med vad väljarna efterfrågade, mötte dock starkt motstånd inom s. Och uppenbarligen är också vissa borgare missnöjda med hur politiken under Alliansen utvecklat sig. SvD:s PJ Anders Linder skriver att ”det riktigt intressanta är inte det borgerliga maktinnehavet i sig utan omvandlingen av Sverige till ett mer borgerligt samhälle – och där lämnar regeringen i dagsläget en hel del övrigt att önska”. Fredrik Reinfeldt svarar med att angripa Mona Sahlin för att inte leva upp till det socialdemokratiska arvet, och menar att s-politiken sett annorlunda ut ”om Göran Persson och Pär Nuder varit kvar”. Med sådan retorik är det knappast konstigt att Sahlin säger nej till någon ”borgfred” under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna.

Tala klarspråk om Sd

SR:s Ekoredaktion visar i två reportage att det dels är stor skillnad på hur många moderater ser på Sverigedemokraterna jämfört med partiledningen, och att det dels görs olika tolkningar inom centerpartiet om hur man ställer sig till att regera med stöd av Sd. Tutti Johansson-Falk, kommunalråd i Landskrona, tycker inte att man kan ”generalisera” och säga att Sverigedemokraterna är ett ansvarslöst parti. Om hon har ”ett bra förslag” så får vem som helst rösta på det, säger hon till Ekot, och tillägger att hon i det läget inte skiljer på moderater, vänsterpartister och sverigedemokrater. Anders Flanking, partisekreterare i c, förefaller mena att hans parti kan acceptera Sverigedemokraternas stöd om det behövs för att kunna bilda regering efter valet. CUF:s ordförande Magnus Andersson håller inte med Flanking, utan påpekar att om Fredrik Reinfeldt ber om stöd för att bilda en Alliansregering ”så måste han ju veta att han vinner den voteringen i riksdagen”. Och ett inte otänkbart scenario är trots allt att Alliansen efter valet har stöd av 48 procent i riksdagen, och att Sd har en vågmästarroll. Detta är ett perspektiv som Reinfeldt rimligen måste ha med i beräkningen – och lämna ett besked om hur han då tänkt agera. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, valet 2010.

Missnöje med moderat dominans

Efter att ännu en opinionsundersökning placerat kristdemokraterna utanför riksdagen, uppges det nu ”koka i alliansgrytan”. Åtminstone om man ska tro Expressen. Enligt en rundringning tidningen gjort är flera borgerliga riksdagsledamöter oroliga över situationen – och kritiska mot moderaternas dominans. Till Aftonbladet säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att han inte alls är oroad för att kristdemokraterna ska åka ur riksdagen. Han säger sig tvärtom vara ”ganska övertygad om att alla partierna kommer att göra ett väldigt bra val”. Själv tror jag att man nog inte bör utesluta att ett eller två borgerliga partier faktiskt hamnar under fyraprocentspärren 2010. Och då har plötsligt ett väldigt annorlunda parlamentariskt läge. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, valet 2010.

Inte många nya i (s)kuggkabinettet

Jag skrev tidigare i dag om vilka som troddes bli huvudföredragande på s-kongressen i höst. Spekulationerna visade sig vara delvis rätta. På socialdemokraternas webbplats presenterar Mona Sahlin de tio som från och med nu, över kongressen och fram till valet 2010, kommer att vara partiets främsta talespersoner för sina respektive politikområden: Thomas Östros - En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först Sven-Erik Österberg - Fler jobb och en starkare arbetslinje Ylva Johansson - Högre kvalitet i välfärden Anneli Hulthén - Konkurrera med kunskap och forskning Lena Hallengren - Investera i gröna jobb Carin Jämtin - Ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete Thomas Bodström - Ge ungdomsgenerationen en chans Veronica Palm - Ett Sverige i sammanhållning, bekämpa klyftorna Leif Pagrotsky - Kultur i brytningstid Urban Ahlin - En rättvis värld är möjlig Aftonbladets Åsa Petersen noterar att politiska journalister nu går en mardrömsvår till mötes: "Inte nog med att vi ska lära oss att stava partinamnen med stor bokstav. Vi ska även sluta att presentera Socialdemokraternas talespersoner med titlar - och börja presentera dem med slogans." Även Magnus Ljungkvist är tveksam till vad dessa slogans egentligen betyder. "Nu växlar vi upp", skriver Sahlin. Och i någon mening är väl det en korrekt beskrivning. Det man i dag presenterat är ett slaggs skuggkabinett; socialdemokraternas kandidater till statsrådsposterna i regeringen. Mestadels är det beprövade namn som tidigare haft tunga uppdrag i riksdag, regering och internt inom socialdemokratin. Själv saknar jag exempelvis Luciano Astudillo och Tomas Eneroth. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Kräftgång och ommöblering

[UPPDATERAD] Än en gång förefaller en opinionsundersökning visa på fortsatt kräftgång för socialdemokraterna. Samtidigt hamnar återigen kristdemokraterna under fyraprocentsspärren, vilket tyder på att opinionsläget fortfarande är jämnt och svårtförsägbart. ”För regeringen är förstås siffrorna en stor framgång”, tycker DN:s ledarsida – som påminner om att kd även hösten 2005 föreföll vara på väg att åka ut, men klarade sig kvar i riksdagen vid valet 2006. ”Syster och broder Fyraprocent brukar ställa upp solidariskt”, konstaterar tidningen. För socialdemokratin är det nu, vilket jag påpekat förut, nu viktigt att göra allting rätt om ett regeringsskifte ska vara möjligt 2010. Gårdagens utspel tillsammans med v och mp tycks ha blivit väl mottaget. Men snart är det dags för val till Europaparlamentet, vilket kan bli en betydelsefull temperaturmätare på vilket förtroende väljarna egentligen har för de politiska alternativen. I en SvD-intervju gör populära Margot Wallström klart att hon inte planerar någon inrikespolitisk comeback när hon i höst lämnar posten som EU-kommissionär. ”Att ta på mig några poster eller centrala uppdrag för partiet i Sverige är inte aktuellt”, säger Wallström. Mona Sahlin får alltså klara sig utan en av socialdemokratins största politiska tillgångar, som Margot Wallström ibland betecknas. Hon kommer inte att finnas som en parhäst med Sahlin i valrörelsen inför riksdagsvalet nästa höst. När den socialdemokratiska partistyrelsen möts i dag kommer Sahlin i stället att presentera ett antal andra personer som kommer att vara föredragande inom olika politikområden på höstens partikongress, och därmed vara betydelsefulla i valrörelsearbetet. DN och TV8 tror sig veta vilka dessa är. Stämmer listan så innebär det en viss ommöblering i den socialdemokratiska laguppställningen. Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, sägs exempelvis få ta hand om skol - och utbildningsfrågor. Urban Ahlin får utrikesfrågor, Lena Hallengren får trafik, Anneli Hulthén får miljö, Leif Pagrotsky får kultur och Thomas Bodström juridik. Andra uppgifter talar om att Veronica Palm blir socialdemokraternas nya talesperson i skolfrågor och Carin Jämtin i stället blir ansvarig för storstadsfrågor. Luciano Astudillo, som spekulerats få en framträdande roll i Sahlins inre kabinett, ställs helt utanför enligt Politikerbloggen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Slott åt Victoria framför jobbsatsningar

De senaste dagarna har Volvo varslat ytterligare 1 543 anställda, Saab 300 och Stora Enso upp till 2 000. Thomas Hartman påminner om att antalet sysselsatta i mars 2009 uppgick till 4 459 000. Det är en minskning med 70 000 personer jämfört med mars 2008. Antalet arbetslösa ökade med 99 000 till 404 000 och arbetslösheten ökade med 2,0 procentenheter till 8,3 procent, enligt SCB. Pessimismen kring svensk ekonomi är rekordstor. Bara sex procent tror att svensk ekonomi kommer att förbättras under året. Var fjärde svensk tycker redan att hans eller hennes ekonomi har försämrats under den senaste tolvmånadersperioden. I det läget föreslår de rödgröna ett nytt rotavdrag för energibesparande renoveringar av flerfamiljshus, som sägs kunna skapa omkring 15 000 fler jobb. Moderaterna tycker dock inte att det är en ansvarsfull politik, åtminstone inte om man ska tro partisekreterare Per Schlingmann (mer om det nedan). I stället har man i dag valt att avsäga sig rätten att använda Haga slott med tillhörande område, som ska kunna disponeras av kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Expressens Johannes Forssberg tror att Fredrik Reinfeldt, med sin generösa gåva till hovet, ville ”trösta alla svenskar som förlorar jobben med lite glittrande sagostoft” och önskar att man ändå ”kunde äta sagor”. * * * I dag var det alltså moderaternas Per Schlingmann som fick ta plats i Aftonbladets och SvD:s satsning Korseld. Katrine Kielos och Sanna Rayman skötte sig väl. Jag tyckte att de den här gången hade ett ännu bättre flyt, både i sin dialog sinsemellan och i utfrågningen av Schlingmann. C:a 6.22 in i sändningen sågar han det rödgröna ROT-avdragsförslaget: Andra skriver intressant om politik, regeringen, jobbävning.

En fartblind regering

Finansmarknadsminister Mats Odell har blivit fartblind. Det är dags att dra i nödbromsen och backa. Regeringen har gått över en ideologisk gräns. Skarp kritik, eller hur? Typiskt sossarna som hetsar mot regeringen. Det är bara det att orden i det första stycket inte är mina. De är hämtade ur dagens huvudledare i Svenska Dagbladet. Och till E24/SvD Näringsliv säger den svenske näringslivsnestorn Peter Wallenberg att ”Det förefaller som att de har en del löss på den egna kroppen”, syftandes på den borgerliga regeringen. Wallenberg tillägger att regeringen ”har ju också sådana saker hos sig” – syftandes på stora bonusar i statligt kontrollerade bolag. Andra skriver intressant om politik, ekonomi, regeringen.

Det är inte storleken, det är träffsäkerheten

Än en gång vevas nyheten om att det är få svenskar som läser bloggar. ”Bara” en av tjugo, alltså var femte svensk, läser någon blogg dagligen enligt en ny mätning från SOM-insitutet vid Göteborgs universitet. Häromdagen presenterades en annan studie som visade att hela sex av tio ungdomar läser bloggar – och 25 procent har en egen. 25 procent av de svarande uppgav också att bloggar är en viktig informationskälla och runt en tredjedel säger att de aktivt kommenterar bloggarna som de läser. Johan Ulvenlöv tolkar siffrorna som att vad vi ser är ”en mycket spännande utveckling och trend” snarare än bloggosfärens dödsdom”. Han drar slutsatsen att bloggläsande troligtvis kommer att öka. Och som alltid stirrar sig uttolkare av besöksstatistik blinda på antalet läsare. Att en viss blogg har 10, 100 eller 10 000 läsare i veckan är ointressant. Det väsentliga är vilka dessa läsare är. Skriver man exempelvis som jag huvudsakligen om politik så vill jag nå politiska opinionsbildare och beslutsfattare, och att döma av IP-adresserna i min besöksstatistik så är det i väldigt hög grad den gruppen jag når. Minst lika intressant är i vilken utsträckning det man skriver citeras och länkas från andra, men inte heller det säger – om jag förstått saken rätt – SOM-undersökningen något om. Värt att notera är för övrigt att SOM-institutets mätningar samtidigt visar att de traditionella medierna blir alltmer beroende av internet för att nå ut till läsarna. Bland unga i åldern 15-29 år läste år 2000 55 procent en daglig morgontidning i tryckt form. I den senaste mätningen, från hösten 2008, har det sjunkit till 31 procent. Men under samma period har andelen unga som läser morgontidningar på nätet ökat från 21 till 44 procent. Detta, snarare än spela ned bloggarnas betydelse, borde kanske vara något för såväl medieforskare som tidningsredaktörer att ta fasta på. Andra skriver intressant om samhälle, media, bloggar.

Europaparlamentet visar musklerna

Trots den felaktiga uppgift som cirkulerat blev det i går omröstning i Europaparlamentets industriutskott (ITRE) på tisdagskvällen. Det blev ett starkt nej till möjligheten att stänga av internetanvändare utan domstolsbeslut. Därmed kan Telekompaketet nu komma att skjutas på framtiden. De tre svenska ledamöterna i utskottet – Göran Färm, Gunnar Hökmark och Lena Ek – skriver alla på sina bloggar om vad de betraktar som en principiellt viktig seger. Även Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen uppmärksammar beslutet, även om SvD felaktigt skriver att ITRE-utskottet röstade nej till hela Telekompaketet. I själva verket röstade man alltså för ett betydelsefullt tillägg. Uppmärksamheten kring denna uppenbarligen komplicerade fråga visar på ett par saker: att människor uppenbarligen är mer engagerade i EU-frågor än vad många undersökningar tytt på, samt att Europaparlamentet är en institution med mer kraftiga politiska muskler än vad många nog tror. Det slutgiltiga beslutet tas den 5 maj i Europaparlamentet och ska sedan bekräftas av ministerrådet strax därefter. Gårdagens utskottsbeslut är en viktig signal till den svenska regeringen som har motsatt sig de nu antagna tilläggen. Göran Färm skriver på sin blogg att det nu är dags för regeringen att ge upp sitt motstånd mot detta, ”annars är hela Telekompaketet i fara”. Själv hoppas jag att fler svenska väljare nu ska inse att det faktiskt spelar roll vilka ledamöter vi röstar fram att representera oss i Europaparlamentet, och att dessa får ett så starkt mandat som bara ett högt valdeltagande kan ge. Läs gärna andra blogginlägg om detta från Henrik Alexandersson, Kulturbloggen och Karl Sigfrid. Andra skriver intressant om politik, EU, Europaparlamentet.

En stilla vädjan

[UPPDATERAD IGEN] I dag har jag mejlat de tre svenska Europaparlamentarikerna Göran Färm, Gunnar Hökmark och Lena Ek. Så här skrev jag: Jag skriver till er i förhoppning att ni ska prata med era MEP-kollegor i era respektive partigrupper - och i synnerhet delegaterna i ITRE-utskottet som i kväll röstar om Telekompaketet. Jag hoppas att ni gör ert yttersta för att få dem att rösta för tillägg 138. Sannolikt har ni den senaste tiden bombats med goda argument och vädjanden om att själva rösta för tillägg 138, så jag ska inte ödsla mer tid på det. Men jag rekommenderar läsning av en krönika som berättar hur illa det gå: http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4953691.ab Läs mer om hur våra svenska parlamentariker tänkt rösta om Telekompaketet här, här och här. * * * Fick precis ett svar från Lena Ek: Hej! Tack för ditt brev. Jag har hittills svarat enskilt på alla som skrivit till mig om nätet/Telekompaketet och/eller öppenhet. Men nu har jag över 500 obesvarade brev och ber därför om ursäkt för att du får ett gruppsvar! Ja, som ni vet har vi en svår votering om Telekompaketet och ändringsförslag 138 (numera omnumrerad till 46) som rör rättsgarantier och rättvis rättegång när ett bolag vill stänga av en användare från nätet. Jag försöker febrilt övertyga andra att rösta för 138 men det ser svårt ut att få majoritet. Vi får se. Mycket kan ännu hända.... Och efter utskottet ska materialet till plenum. Det ska bli intressant att se hur de olika politiska grupperna röstar. Min grupp Alliance of liberals and democrats for Europe (ALDE) får jag nog med, men de andra vet jag inte. Återkommer om detta på min blogg vartefter. Många tror att det bara är ungdomar som bryr sig om dessa frågor (och ja, ni är många) men i min inbox finns brev från alla åldrar och från massor av yrkesgrupper runt om i hela Sverige. Det visar att nätet nu används och uppskattas av alla grupper i samhället! Domen i Pirate Bay målet var sorglig tycker jag. Visst, det behövs absolut garantier för upphovsrätten. Men min enkla mening är att vi behöver samma regler för verket oavsett vilken teknik som används! Bok, dator, bibliotek, telefon, skolexemplar av text, tavla, film, TV, kabelTV eller vad nu upphovsmannens verk finns i för form. De lagar vi har måste skrivas om för att passa den nya tiden. Och branschen/-erna behöver göra en ny förhandling, för tekniken springer mycket fortare än vad någon kan föreställa sig. Vi ser ju redan hur några bolag börjat förstå sammanhangen. Människors tillgång till samhällsservice hänger idag ihop med nätet. Därmed är tillgången i sig viktig. Samma rättssäkerhetstänkande måste gälla som vid annan infrastruktur. Vem kan tänka sig att posten skulle stänga av en person som skrivit tex hotfulla brev från tillgången på postservice? Frankrike vill ha en kvotdel av kulturen på franska och vissa högkyrkliga intressen vill blockera ur moralisk synpunkt, samtidigt som vissa stater helt enkelt blockerar sidor med regeringskritik. Och i vissa delar av Kina fanns inte EU-parlamentet på Internet alls (!), när jag själv var i landet för två år sedan. Vi behöver alltså en bred samhällsdebatt, eller hur? Och låt oss komma ihåg vilken frihetskänsla människor fick när de började kunna skicka brev, läsa tidningar, lyssna på den första radion eller se det första TV-programmet! Eller när vi fick flera TV-kanaler.. Fantastiskt! Nätet ger samma känsla för oss nu. Det går heller inte att vid varje tillfälle kampanja en reglering åt rätt håll. Det behövs mekanismer i själva reglernas tillkomst som stoppar det som inte överensstämmer med mänskliga rättigheter som yttrandefrihet eller rättvis rättegång. Vi i (C) har ett förslag om obligatorisk analys innan, om en yttrandefrihetskommitté som gör en konstitutionell värdering ur EU-perspektiv och att Europeiska Ombudsmannen får utvidgade rättigheter så människor som känner sig kränkta ska kunna klaga. Skickar med en bilaga som beskriver tänket - och det vore intressant med reaktioner från er! Ja, det börjar bli riktigt sent så jag stannar här. Tack igen för brev. Hälsn Lena Ek Andra skriver intressant om politik, EU, Telekompaketet.

Socialdemokraterna öppnar dörren, på glänt

Jag skrev i går om de nya webbsatsningarna Mitt S och NetRoots. Det har kommit fler reaktioner kring detta. I en TT-notis talas det om att socialdemokraterna hämtat inspirationen från den valkampanj som Barack Obama så framgångsrik drev med hjälp av, bland annat, ”internet och de nya sociala medierna som Facebook”. En stor skillnad mellan Obamas kampanjverktyg på nätet och de nya s-satsningarna är dock att den förra inte ställde krav på registrering. Det första man nu möts av om man går in på socialdemokraternas webbplats är en uppmaning att meddela partiet sitt namn, e-postadress och postnummer. ”Kollektiv registrering för att få fram mer information”, undrade Johanna Nylander på Twitter. Aftonbladets Åsa Petersen tycker att ”portaler som Mitt S en utmärkt lösning”, men påminner om innehållet: ”Människor engagerar sig bara om själva politiken känns angelägen”. Hon menar att socialdemokraterna ”måste lyckas berätta hur samhället borde förändras för att kunna rekrytera nya aktivister”. S-bloggaren Linus Samuelsson har synpunkter på det formulär man måste fylla i för att registrera sig som bloggare på NetRoots. Han tycker att det är ”misstänkliggörande” att intyga att man huvudsakligen skriver om politik, har politiska värderingar som är företrädesvis progressiva, samt uppdaterar sin blogg regelbundet. Själv har jag viss förståelse för att socialdemokraterna förbehåller sig rätten att ”acceptera och refusera alla ansökningar” samt inte känner sig tvingade att ge ”dig som inte sympatiserar med oss vår mikrofon (ni vet själva vilka ni är)”. Bloggtidningens första intryck av NetRoots är att ”det är mycket snyggt, rent och effektivt”. Även Kristian Krassman verkar nöjd. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, Mitt S, NetRoots.

Mitt S? Ditt S? Allas S?

I dag presenterade socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan partiets nya webbsatsning Mitt S som bland annat innehåller en ny interaktiv aktivitetskalender, där alla kan ta initiativ till aktiviteter och bjuda in andra. Om detta skriver bland andra Dagens Nyheter och Aktuellt i Politiken. Parallellt med detta var det också premiär för NetRoots, en socialdemokratisk portal och nätverk för progressiva bloggar. Mer om detta här. Sammantaget två initiativ som är tänkta att göra socialdemokratin mer öppen. Om detta har jag skrivit i en gästkrönika på den relativt nya webbtidningen 1889. Jag tycker att det här är kloka steg i rätt riktning. Om det är något rådslagsarbetet har visat så är det att öppna diskussioner – där helst fler än bara de redan engagerade bjuds in – om politikens innehåll och former, är det som kan utveckla partiet. Vad som missades då var en process där såväl inkommande förslag som rådslagsgruppernas resonemang redovisades öppet. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, öppenhet.

Euroomröstning av taktiska skäl

I helgen presenterades en Sifoundersökning som Rapport låtit göra som visade att opinionen svängt i eurofrågan. Vore det folkomröstning i dag uppgav 47 procent att de skulle säga ja till euron och 45 procent säga nej. Toivo Sjörén, opinionsansvarig på Sifo, säger att opinionen kan ha svängt på grund av att kronan försvagats mot euron samt att svenskarna blivit vana att använda euron under resor i Europa. Sjörén tror också att svenskarna nu är mera vana vid EU-projektet som sådant än man var vid folkomröstningen 2003. Dagens Nyheter påminner om att Synovate i december i fjol gjorde en liknande undersökning som visade att 48 procent var negativa till euron, medan 44 procent skulle rösta ja och 7 procent var osäkra. I SVT:s Agenda i går upprepade folkpartiledaren Jan Björklund det han sagt tidigare, att han vill ha en ny folkomröstning om eurofrågan inom ett år. Han fick mothugg av mp- språkröret Peter Eriksson som menade att EMU är ett så stort och riskfyllt projekt att det var rimligt med minst en tioårsperiod för att utvärdera innan det kunde bli aktuellt att i Sverige ompröva ställningstagandet från folkomröstningen 2003. Det var för övrigt en mycket bra debatt; saklig och utan överord. Något som kan hänga ihop med att frågan om en ny eurofolkomröstning inte känns riktigt aktuell på allvar. SVT:s politiske kommentator K-G Bergström menar att det ”naturligtvis /.../ är uteslutet” och betraktar Björklunds utspel som ”ett sätt att påminna andra borgerliga partiers väljare om att det är fp som är mest positivt till euron”. Själv tror jag att det inom Alliansen nog på allvar kan komma att diskutera möjligheten att ha en ny omröstning i samband med valet 2010. Men det förutsätter fler mätningar som ger liknande resultat – man skulle inte ge sig på något sådant om man tror sig riskera att förlora. I vågskålen ligger ett krismedvetet folk som har goda skäl att betrakta euron som ett tryggare alternativ än en allt dyrare svensk krona. Lägg till det regeringens, och inte minst statsministerns, starka opinions- och populäritetssiffror. Dessa kan komma att öka om det svenska EU-ordförandeskapet blir lyckat, liksom stödet för EU-samarbetet. Eurofrågan är också en chans för borgerligheten att ytterligare stärka bilden av en splittrad opinion, där vänsterpartiet alltjämnt är de starkaste motståndarna till EU och euron. Sammantaget kan det finnas taktiska skäl för Alliansen att faktiskt utlysa en folkomröstning om euron redan om ett drygt år. Om de faktiskt vågar är dock en helt annan sak. Andra skriver intressant om politik, folkomröstning, euro, valet 2010.

Motstridiga uppgifter om opinionen

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg skriver tänkvärt om det som Fredrick Federley häromdagen, om än med tveksamma metoder, försökte uppmärksamma – de ojämna styrkeförhållandena inom högerblocket. Dahlberg menar att ”Det är klart att sådant skapar spänningar”, och att även det utåt inte märks mycket av detta ännu kan vi vara säkra på att ”det grymtas en del bakom stängda dörrar”. I dag publicerades två nya opinionsmätningar som båda visar på marginella uppgångar för de borgerliga småpartierna. Enligt Skop ökar centerpartiet med 0,9 procentenhet, folkpartiet 0,5 och kristdemokraterna 0,6. Samtidigt visar en Sifoundersökning att folkpartiet ökar med 1,2 procent, centerpartiet minskar med en halv procentenhet och kristdemokraterna ökar med 0,8 procentenheter. Det sista är intressant då kd därmed hamnar på 4,1 procent och skulle klara sig över riksdagsspärren om det vore val i dag. Enligt Sifos väljarbarometer för april skulle endast 34,6 procent rösta på socialdemokraterna (en minskning med 2,9 procentenheter). Skop säger däremot att läget för s är praktiskt taget oförändrat med 33,8 procent. Den enda statistiskt säkra förändringen i Sifomätningen, jämfört med mars, är dock miljöpartiets uppgång med 2 procentenheter till 8,6 procent. Det kan jämföras med Skopundersökningens enda säkerställda förändring som tycks visa att mp tvärtom minskar för tredje mätningen i rad, denna gång med 1,7 procentenheter till 5,0 procent. Minst sagt motstridiga resultat, således. Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.

Välkommet besked om nytt Slussen

Jag har fler gånger tidigare skrivit om Stockholms skamfläck Slussen och hur skandalöst jag tycker det är att våra politiker väntat så länge med att fatta beslut om att riva eländet och ersätta det med något nytt. I går kom så – äntligen – beskedet att stadens politiska ledning bestämt sig för ”en ny stadsfront” i samma skala som dagens hus kring Slussen och i Gamla stan. Bakom denna formulering döljer sig en lösning där bilströmmen på Stadsgårdsleden i framtiden ska gå under ett betongdäck. Även bussterminalen läggs en trappa ned. Den breda passagen över vattnet är tänkt att gå längst ut mot Saltsjön på en bred bro över en ny bredare sluss och ska ha plats för bilar, bussar, gående och cyklister – och en eventuell framtida spårvagn. Gående och cyklister får en alldeles egen bro mitt i nya Slussen. Förslaget presenterades av Lotta Edholm, gruppledare (fp) i Stockholms stadshus, på Newsmill och hennes egen blogg. Det är ett bearbetat förslag från Foster+Partners och Berg Arkitektkontor så kommer att ligga till grund för ombyggnaden av nya Slussen. Mindre spektakulärt, och därmed också tråkigare, än ursprungsidén med en iögonfallande ”spaghettibro”. Denna är i stället ersatt av en mer traditionell gång- och cykelbro. Men, som nätverket Yimby påpekar, ”ur en rent urban aspekt finns det flera goda poänger”. Tidigare döda betongytor ersätts av en ny stadsfront som kommer närmare vattnet, och avståndet mellan Gamla stan och Södermalm blir kortare. Det brittisk-svenska förslaget är ett ekonomiskt förslag, med goda intäktsmöjligheter från bostäder och kommersiella ytor. Finansborgarrådet Sten Nordin (m) säger till SvD att det antagligen blir ett par miljarder billigare än Jean Nouvels och Mia Häggs uppmärksammade förslag, som innehöll överbyggda broar och begränsad exploatering på Södermalmssidan. Självklart finns det dock invändningar mot den nu presenterade lösningen. Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) säger sig i huvudsak vara positiv men vill nog ändå se ”någon form av märkesbyggnad på Slussen”, något jag kan instämma i. Mer kritisk är SvD-skribenten Ola Andersson som tycker att förslaget för Gamla stan och Södermalm ”inte på något sätt skiljer sig från trafiklösningarna på Järvafältet eller i norra Botkyrka”. Han menar att stadslivet i Stockholm nu ”snörs av på mitten”. Själv är jag mest tacksam för att politikerna äntligen satt ned foten och enats om en lösning. Det är nämligen bara en tidsfråga innan förfallet av Slussen går så långt att sprickor och ras på allvar utsätter människor för livsfara. Parallellt med den nu stundande ombyggnaden av Slussen ska även Munkbrohamnen i Gamla stan få en ansiktslyftning. Tre café- och restaurangbyggnader, delvis byggda ute i vattnet, ska bindas samman med ett trädäck. ”Det här kommer att komplettera nya Slussen som kommer att skapa ett helt nytt cityliv både på Södermalm och i delar av Gamla stan”, säger stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (m) till SvD. Jag hoppas att hon får rätt. Hela det område som snart alltså blir en gigantisk byggarbetsplats förtjänar en rejäl uppryckning och har potential att bli en fantastisk del av stan. Sätt spadarna i marken snarast! Andra skriver intressant om samhälle, Stockholm, Slussen.

Piratdomen ritar om kartan

Dagens stora nyhet, i såväl traditionella som nya medier, är självklart den fällande domen i The Pirate Bay-målet. Att de åtalade skulle fällas var väl trots allt väntat, men knappast det hårda straffet: ett års fängelse för var och en samt drygt 30 miljoner kronor i skadestånd, för ”medhjälp till brott mot upphovsrättslagen”. Som Expressens ledarredaktion konstaterar så framstår det som ”en orimligt sträng dom”. Aftonbladets Eva Franchell kontrar med att ”Underhållningsindustrin vann första ronden”. Internetworld skriver att den tunga påföljden bara kan förklaras av ”en bristande förmåga hos rätten att se sakfrågan framför de åtalades attityd och framtoning”. Eller, spekulerar skribenten Johan Larsson, så handlar det om ”ren undfallenhet gentemot film- och musiklobbyn”. Redan talas det på flera håll om en dom med politiska förtecken. Och som Eva Franchell skriver så kommer den uppfattas som ”riktad mot en hel ungdomskultur”. Franchell tror att motsättningarna mellan ny och gammal kultur förstärks medan den politiska världen duckar; ”De stora partierna gör allt för att undvika frågan om fildelning”. Som påpekats så är det ytterst få av de riksdagsledamöter som annars är så aktiva mikrobloggare som kommenterat domen. Vissa inom politiken agerar dock. Grön ungdoms språkrör Maria Ferm kräver en folkomröstning om fildelning. Piratpartiet bedömer att domen innebär ”ett kraftigt ökat folkligt stöd och därmed större möjligheter att nå EU-parlamentet”. Själv tycker jag att både domen och påföljderna är absurda. Om verkligheten inte överensstämmer med kartan så är det kartan det är fel på – inte verkligheten. Och när människors rättsuppfattning inte stämmer överens med lagstiftningen så måste våra lagstiftare ta en allvarlig funderare på om de verkligen vill upplösa folket och bilda ett nytt. Andra skriver intressant om politik, samhälle, The Pirate Bay, spectrial.

Stark start för Korseld

I går var det premiär för Aftonbladets och SvD:s gemensamma webbtevesatsning Korseld, där tidningarnas respektive ledarskribenter Katrine Kielos och Sanna Rayman frågade ut socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros. De två programledarna medgav att de varit lite nervösa inför inspelningen, men var efteråt i det stora hela nöjda. Själv tycker jag att programmet var välgjort och att alla inblandade skötte sig väl. Jag har själv testat att agera utfrågare framför kameran och kan intyga att det är betydligt svårare än att formulera sig någorlunda väl i text. Men Katrine Kielos och Sanna Rayman gav ett proffsigt intryck och fann sig även när Thomas Östros avbröt och rättade. Jag ser fram emot fortsättningen. Premiärprogrammet går att se här: Andra skriver intressant om politik, Korseld, Katrine Kielos, Sanna Rayman.

Fredrick Federley och sanningen

Svensk politiks enfant terrible Fredrick Federley postade i förmiddags ett blogginlägg som kom att väcka en del uppmärksamhet. Federley skrev att moderaterna borde dela med sig av ministerposter till de mindre borgerliga partierna. En rimlig fördelning, menade han, vore att centerpartiet fick ytterligare två ministrar samt folkpartiet och kristdemokraterna ytterligare varsin ministerpost. Det skulle enligt Fredrick Federley ”reflektera storleken hos partierna i riksdagen samtidigt som det skulle ge en större tyngd åt samtliga tre mindre partier”. Problemet var bara att det var en bluff. I själva verket ville den pr-inriktade riksdagsledamoten bara visa att sociala medier gör skillnad. Det är åtminstone vad han själv nu skriver: Jag har inte ringt en enda mediakälla. Inte sms:at någon. Det har inte gått något pressmeddelande. Ingen spindoktor har jobbat. Inte en pressekreterare är aktiverad. Jag har endast använt mig av sociala medier. Precis så som jag oftast gör men denna gång på ett mer renodlat sätt för bevisa vad som skulle bevisas. Han uppger också att han innan inlägget publicerades meddelade pressfolket hos de ministrar han föreslog skulle bytas ut, ”för att de inte skulle få dåndimpen”. En annan tolkning av den snabba kovändningen är ju annars att det ursprungliga kravet faktiskt var allvarligt menat, men inte förankrat i centerpartiets riksdagsgrupp – vilka då kan tänkas ha reagerat rätt kraftigt. Vad som sant eller inte i den här historien vet nog bara Fredrick Federley. Och om han de facto gjort någon insats i dag för höja respekten för politisk kommunikation via nya mediekanaler ställer jag mig ärligt talat rätt skeptisk till. Andra skriver intressant om politik, sociala medier, Fredrick Federley.

Socialdemokraterna avgör valet

I Göteborgs-Posten skriver Niklas Nordström en tänkvärd krönika där han drar intressanta paralleller mellan hur socialdemokraterna agerar som oppositionsparti i dag jämfört med 1991-94. Nordström menar att det då ”fanns en valanalys som ledde socialdemokratin rätt”. Partiet vågade ompröva ”såväl politik som partiorganisation”. Han påminner om att nya personer släpptes fram och nya grepp prövades; ”bland annat med Mona Sahlin som en djärv partisekreterare”. Och mitt i 90-talskrisen framstod den socialdemokratiska oppositionen som den trygga och trovärdiga politiska kraften. Av opinionssiffrorna att döma så ser situationen i dag mycket annorlunda ut. ”Nu har vi ett läge inom arbetarrörelsen som är svårare än på många årtionden”, skriver Niklas Nordström, som tror att om inte socialdemokraterna ”snart tar sig samman och gör en ordentlig presentation av den politiska färdriktningen så väljarna förstår att det finns ett alternativ” så kommer det vara svårt att vända opinionen. Och jag tror att han har rätt. Under den tid som nu återstår fram till riksdagsvalet 2010 – med valet till Europaparlamentet i sommar som en viktig temperaturmätare – har s inte råd med fler missar. Nu måste alla kort spelas rätt. Via Johan Sjölander görs jag uppmärksam på en artikel av DN:s Henrik Brors där den senare konstaterar att ”hur det går i valet 2010 avgörs av om oppositionen lyckas samla sig och framstå som ett dugligt regeringsalternativ i kristider”. Sjölander skriver att ”det kan ju först tyckas banalt (hur det går i valet kommer att påverkas av hur de politiska alternativen lyckas framstå – åh fan)”, men han inser sedan att vad Brors i själva verket slår fast är att det är oppositionen som ”äger” frågan om hur det går i valet. Den sittande borgerliga regeringen har verkligen inte lyckats med vad de föresatt sig, det har Johan Sjölander helt rätt i. Däremot är jag inte lika övertygad om att bara de tre oppositionspartierna ”presenterar gemensamma svar på de angelägna frågor regeringen struntar i”, så kommer vi att kunna se ”opinionssvängningar som är minst lika dramatiska som de vi sett de senaste månaderna – fast åt andra hållet”. Jag tror att det är upp till socialdemokratin. Det är vi och vår förmåga att övertyga väljarna som kommer att avgöra valet, inget annat. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Partiska utfrågare = bra tv

I eftermiddag är det premiär för det nya webbteveformatet Korseld där Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos och Svenska Dagbladets Sanna Rayman kommer att grilla makthavare från vänster och höger. En gång i veckan sex torsdagar under våren kommer ett nytt avsnitt av Korseld att läggas ut på aftonbladet.se och svd.se. Enligt uppgift kommer det att finnas massor av tillfällen för tittarna att vara med och påverka innehållet. Dels genom omröstningar, dels genom att ställa frågor till gästen. SvD:s PJ Anders Linder skriver att tanken inte är att programledarna ”ska vara svala och neutrala utan tvärtom att de ska vara tydliga med var de står och med sina olika perspektiv”. Det kommer, är det tänkt, ”att ge en nerv och dynamik åt diskussionen som en vanlig stram utfrågning knappast kan matcha”. Sanna Rayman verkar på sin egen blogg vara peppad. Jag tror att det här kan bli kanonkul och önskar programledarparet lycka till! Min enda fundering är kring den logotyp/byline man tycks valt för satsningen. Är tanken att Sanna Rayman ska utgöra korset och Katrine Kielos elden? Eller symboliserar längdskillnaden mellan dem upplagegapet mellan Svenska Dagbladet och Aftonbladet? Först ut att bli utfrågad blir hur som helst socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros. Andra skriver intressant om media, webb-tv, Katrine Kielos, Sanna Rayman.

Sociala medier och asociala politiker

Efter Dagens Nyheters granskning av svenska riksdagsledamöters bloggande, har diskussionen om hur våra politiker använder sociala medier rasat vidare. I går skrev statsvetaren Henrik Oscarsson i Expressen att ”Twitter är vertikal envägskommunikation av gammalt klassiskt snitt. Möjligheterna till interaktion och diskussion är obefintliga”. Han fick svar av s-riksdagsledamoten Luciano Astudillo som menade att sociala medier förvisso inte kan ersätta det personliga mötet mellan väljare och valda, men att han däremot var ”helt övertygad om att alla dessa nya verktyg, rätt använda, kommer att erbjuda nya möjligheter till en fördjupad och förbättrad dialog”. Dessutom replikerade chefredaktören och den ansvariga utgivaren för Almedalsbloggen. De betraktar det faktum att många svenska riksdagsledamöter ”hittills inte fullt ut nyttjat Twitters möjligheter till dialog, diskussion och meningsutbyte”, som nybörjarbrister. På Twixdagen går det att läsa mer om den senaste tidens debatt om hur svenska politiker använder sig av sociala medier. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, dialog.

Jobben är Sahlins bästa chans, del 2

För en tid sedan överlämnade formellt Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo det socialdemokratiska jobbrådslagets förslag och rapporter till den socialdemokratiska partistyrelsen. Detta drunknade dock något, eftersom partiet i sin outsägliga visdom valde att samma vecka göra ett klimat- och energipolitiskt utspel tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, presentera en rödgrön ungdomsjobbsatsning samt slutrapporter från partiets välfärdsrådslag och kulturpolitiska rådslag. Dessutom kom medieuppmärksamheten att kretsa kring Wanja Lundby-Wedin och AMF-affären. Inte desto mindre är jobbrådslagets rapport ett mycket intressant politiskt dokument som, om det överlever manglingen av partikongressen och kompromisser med v och mp, nog kan vara en av Mona Sahlins bästa chanser att på allvar utmana Fredrik Reinfeldt 2010. I rapporten slås det fast att den socialdemokratiska arbetslinjen har ”fyra försvarslinjer”: en effektiv politik för entreprenörskap och tillväxt, förhindrande av utslagning i arbetslivet, en aktiv arbetsmarknadspolitik som skapar möjligheter att komma vidare till nya jobb, samt en väl fungerande inkomsttrygghet för dem som förlorar jobbet. Och det är verkligen en arbetslinje som betonas; en arbetslinje som rymmer rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Rapporten har också ett tydligt företagarvänligt budskap. Det slås exempelvis fast att s-politiken ”ska underlätta för entreprenören att anställa och expandera, administrera, exportera och få tag i kapital”, samt att ”det ska vara enkelt och tryggare än i dag att röra sig mellan företagande och lönearbete”. Konkret föreslås bland annat en trygghetsgaranti förtagare; ett slags ”Starta-åter-stöd” för de som misslyckats med en av sina idéer och behöver en ny chans för att komma igen. Vidare vill s investera i besöksnäringen, satsa på de kreativa branscherna och uppmuntra företagare inom design, musik och upplevelseindustri. I rapporten presenteras även ett alternativ till de tidigare föreslagna individuella kompetenskonton; en kompetensförsäkring som alla bidrar till och alla kan få del av när de faktiskt behöver utbildning. Därmed stärker man sin ställning på arbetsmarknaden och går vidare i arbetslivet innan man förlorar jobbet eller drabbas av ohälsa. Det finns flera andra bra idéer och förslag som kommit fram i jobbrådslaget och som förtjänar att uppmärksammas. Min förhoppning är att Mona Sahlin, Thomas Östros och andra partiföreträdare förmår att vara lite ödmjuk i kritiken mot regeringen och i högre grad fokuserar på att föra ut det egna alternativet. Men jag förstår att frestelsen är stor, inte minst när Anders Borg – vars partivänner tidigare dömt ut arbetsmarknadspolitiska åtgärder – i dag säger att regeringens arbetsmarknadspolitik inte ska ”frisera statistiken eller att förvara människor”, när man gör i princip exakt som s-regeringen. Expressen rapporterar för övrigt om ”en hemlig plan” där socialdemokraterna kartlagt Borgs retorik och skisserar hur man vill bemöta den. Inte så värst mycket att orda om egentligen. Rimligen har alla partier motsvarande dokument om hur de bäst bemöter sina politiska motståndare. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbävning.

Jobben är Sahlins bästa chans

Samtidigt som innehållet i regeringens ekonomiska vårproposition (som officiellt läggs fram i dag) i går började läcka ut, med besked om en mångmiljardsatsning mot arbetslösheten och stöd till kommunerna, kom nya dystra Sifosiffror för Mona Sahlin och de rödgröna. Bara var fjärde svensk, 27 procent, tror att oppositionen är bäst på att sköta landets ekonomi. 50 procent säger Alliansregeringen. Övriga är tveksamma eller vet inte, uppger SVT:s Aktuellt. Det är ett rejält ras från i somras då 44 procent trodde att socialdemokraterna var bäst på att sköta landets ekonomi. Bara 36 procent svarade de borgerliga. Samma mönster går igen i förtroendet för jobbpolitiken. I augusti 2008 ansåg en majoritet att socialdemokraterna bäst kunde lösa sysselsättningsfrågan – i dag tror bara en tredjedel att oppositionen har de bästa lösningarna, medan 45 procent tror att jobbpolitiken sköts bäst av Alliansen. Ändå tror jag att jobbpolitiken är Mona Sahlins starkaste kort i fråga om att vinna förtroende för ett regeringsskifte 2010. Åtminstone om de tankar och idéer som förs fram i slutrapporten från socialdemokraternas jobbrådslag verkligen blir den politik man kommer att gå till val på. Här finns nämligen riktigt bra grejer, vilket jag kommer att återkomma till. Redan innan regeringen ens presenterat sin vårbudget har den mött kritik för att fiffla med siffrorna. Som bland annat Thomas Hartman påpekat så skjuter man faktiskt inte till en enda krona till kommunerna och landstingen 2009, och för lite åren därefter. Bara för 2009 och 2010 är regeringens tillskott fem miljarder mindre än vad regeringens egen expertmyndighet Konjunkturinstitutet säger behövs för att motverka uppsägningar. Nu föreslås kommuner och landsting få 7 miljarder kronor extra 2010 och 5 miljarder vardera för 2011 och 2012 – vilket är ett försök att mildra effekterna av att lågkonjunkturen ger minskade skatteintäkter och risk för ännu omfattande varsel i kommunsektorn än vad vi redan kunnat läsa om. Regeringen säger sig vilja öka antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program – alltså sådant som de borgerliga, när de var i opposition, dömde ut som ineffektiva vuxendagis. Man satsar också på att skapa med fler platser för unga i jobbgarantin. Det tragikomiska är att regeringen därmed ”döljer” arbetslösheten på precis samma sätt som de i valrörelsen anklagade socialdemokraterna för. De som deltar i Alliansens jobb- och utvecklingsgarantiprogram räknas nämligen inte som arbetslösa i SCB:s statistik, trots att de med moderaternas valrörelselogik är det. Mer glädjande är beskedet om ytterligare 10 miljarder till a-kasseersättning och aktivitetsstöd, efter de inte alltför listiga ändrade a-kassereglerna och höjda avgifterna – lagom till en djup lågkonjunktur och drastiskt stigande arbetslöshet. Det är välkommet att regeringen nu verkar ta arbetslösheten på allvar. Men som Alliansfritt Sverige konstaterar så har det suttit långt inne. Andra skriver intressant om politik, jobb, jobbävning.

Socialdemokratin har blivit sin egen fiende

Det har skrivits mycket om socialdemokraternas sjunkande opinionsstöd och det sviktande förtroendet för Mona Sahlin på sistone. Under påskhelgen presenterade Ekot en genomgång man låtit analysföretaget Cision göra, som visade att bilden av Sahlin i medierna är betydligt mörkare än den var för moderaterna när de var i opposition. Även DN och SvD har uppmärksammat detta. Av de granskade artiklarna om s och Sahlin var 27 procent negativa, medan detsamma bara gällde för 6 procent av artiklarna om moderaterna och Reinfeldt. Sahlin syns mer i medierna, men enligt mätningen fick Reinfeldt under sin oppositionstid oftare själv uttala sig i artiklarna i mätningen – Sahlin är oftare bara omnämnd. Läs mer om undersökningen här. Aftonbladet gav sig i förra veckan på en genomgång av vad som sades vara Sahlins och socialdemokratins stora problem just nu. Och Anne-Marie Lindgren, på Arbetarrörelsens tankesmedja, menar att den socialdemokratiska partiledningen överreagerade på partiets vikande opinionssiffror – vilket gick ut över Wanja Lundby-Wedin. Jag tycker att dessa analyser missar två väldigt viktiga faktorer: den socioekonomiska utvecklingen och den asymetriska retoriken. När arbetarrörelsens pionjärer började sprida budskapet om vad socialdemokraterna ville, så kunde en mycket stor del av befolkningen känna igen sig i vad som berättades om samhällsklasser och ojämlikhet. Det var mot den bakgrunden inte överraskande att det socialdemokratiska partiet kom att dominera svensk politik under 1900-talet. Om bland annat detta handlade ett intressant inslag i helgens Godmorgon, världen. Genom sin dominans lyckades också socialdemokratin förändra villkoren och tillvaron för den arbetarklass som utgjort partiets huvudsakliga väljarkår. Och i och med att människor ständigt fått det bättre har också identifikationen med arbetarklassen minskat. Socialdemokraterna har dock inte klarat av att hänga med i svängarna, i synnerhet inte i sin oppositionsretorik. Det talas om orättvisor, privatiseringar, skattesänkningar för dem som har mest. Frågan är hur många i väljarkåren som egentligen känner igen sig i detta. När Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin skriver ett öppet brev till sina medlemmar (finns att läsa på Politikerbloggen), i syfte att släta över AMF-relaterat mutter, talas det om att ”den svenska modellen, jobben och välfärden [är] hotad”. Tror de verkligen att väljarna köper att den globala finanskrisen, som trots allt är huvudförklaringen till varsel och ökad arbetslöshet, är Alliansregeringens fel? Missförstå mig inte: jag menar inget annat än att regeringen misskött sig, agerat för sent och för lite. Regeringen förtjänar definitivt kritik för sin senfärdighet och dumsnålhet i fråga om nödvändiga satsningar för att klara jobb och välfärd. Men jag undrar om inte s missar målet genom att ta i så från tårna. Den övervägande majoriteten av den svenska väljarkåren har jobb och i allt väsentligt gott ställt. För dem torde Mona Sahlins mantra om ”ökade orättvisor” te sig svårbegripligt. Om socialdemokratin ska klara av att nå och attrahera dessa grupper så måste man tala om en verklighet som går att relatera till – precis som när arbetarrörelsens pionjärer gjorde när de började agitera. Jag förespråkar absolut ingen radikal omläggning av den socialdemokratiska politiken. Vad det handlar om är att revidera retoriken. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Regeringens hemliga lik i garderoben

Resumé skriver i dag att det är gott om före detta pr-konsulter och lobbyister i Fredrik Reinfeldts regering. Av 22 ministrar kommer två från Kreab (utrikesminister Carl Bildt och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin), en från Burson-Marsteller (kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth) och en från Geelmuyden Kiese (integrationsminister Nyamko Sabuni). Tidningen har ställt frågor till ministrarna för att kunna utreda om det har förekommit jäv och för att få en uppfattning om något av statsråden har arbetat med något kontroversiellt uppdrag. Samtliga vägrar dock att svara på vilka uppdragsgivare de har haft. Men kanske är inte det huvudproblemet. Själv tycker jag att det är mer anmärkningsvärt de tydligen inte heller har redovisat vilka uppdragsgivare och projekt som de har arbetat med till statsminister Reinfeldt. Enligt Resumés källor har varken statsministern eller statsrådsberedningen bett om uppgifterna. Resumés chefredaktör Viggo Cavling skriver på Newsmill att det, speciellt i opinionskänsliga tider, är ”en livsfarlig strategi” av de fyra ministrarna att mörka sitt förflutna. Själv tror jag att detta är ett något överdrivet språkbruk. Men självklart finns det en demokratiaspekt i detta som är relevant. Människor som arbetat med politiskt påverkansarbete släpper rimligen inte det engagemang de känt för en fråga när de avlönats för det, bara för att de lämnar sitt jobb och i stället tar på sig en politiskt exekutiv roll. Jag accepterar att man är bunden av sekretessklausuler även efter att man slutar på ett jobb – men ska man sitta i regeringen så borde det vara självklart att åtminstone berätta för sin statsminister i vilka frågor man kan befaras vara jävig, och av vilka skäl. Andra skriver intressant om politik, lobbying, regeringen.