Åsa Linderborg och ideologin

Socialdemokratin har ingen ideologi, ingen politik och ingen strategi. Detta skriver Åsa Linderborg i en artikel på Aftonbladets kultursidor, där hon är biträdande chef och ansiktet utåt. Hon hävdar vidare att arbetarrörelsens ”avradikalisering” pågått i decennier, vilket ska ha skett genom att ”Nyliberala monstertruckar har krossat alla andra perspektiv”. Det är en fantasieggande bild som målas upp, men mustigt bildspråk gör ändå inte en utsaga mer sann. Den påstådda avradikaliseringen förklaras med att ”socialdemokratins ledare lever under helt andra villkor än sina medlemmar”. Dock, tillägger Linderborg, så är det ”tabu att tala om löner i Sverige, eftersom vi då måste prata klass”. Själv får Åsa Linderborg en månadslön på 45 000 kronor. I en intervju i Fokus förra året tyckte hon själv att hon tjänade bra, men ville inte kommentera andras löner. Nu går det tydligen bättre. I Aftonbladet skriver Linderborg att det vore ett ”intressant experiment” att under ett års tid ”låta fackföreningsledarna få en lön som motsvarar medelinkomsten för en LO-medlem”. Det skulle nämligen vara ett sätt att komma bort från ”den sociala autism som oundvikligen följer på välavlönade förtroendeuppdrag”. Att någon motsvarande autism skulle följa av ett välavlönat kulturredaktörsjobb eller de fyra miljoner som Linderborg 2008 uppgav sig ha tjänat på sin bok Mig äger ingen förefaller hon inte reflektera över. Till Fokus sa hon sig vilja ”uppvärdera det intellektuella samtalet”, men konstaterade att frågan om högre honorar till kulturskribenter inte låg på hennes bord. Linderborg var också nöjd med att slippa budgetförhandlingar och personalärenden. I samma intervju uppgav Åsa Linderborg sig inte ”besväras” av ordet kommunist om hon fick ”definiera det själv”. Däremot sade hon sig vara ”besvärad av dem som säger att kommunism är Gulag”. Intervjuaren Staffan Heimerson pressade henne på hur hon såg på ett antal kommunistiska förgrundsgestalter, och uppgav sig då ”aldrig [ha] försvarat Pol Pot” samt ha ”svårt för Stalin”. Lenin fick däremot pluspoäng för att ha organiserat ”den rörelse som avskaffade tsarismen”, även om hon tog avstånd från ”hans syn på elit och massa”. Linderborg betonade vidare att det inte handlade om ”enskilda individer”. I stället menade hon sig försvara ”komplexiteten” och ville ”se verkligheten”. På något sätter uttalanden som dessa det Åsa Linderborgs nu skriver om avradikalisering av arbetarrörelsen, nyliberala monstertruckar och sänkta löner för fackföreningsledare, i ett lite annat ljus. Jag tror inte ett ögonblick att Linderborg, som doktorerat på det socialdemokratiska partiets historieskrivning, egentligen tycker att socialdemokratin saknar ideologi, politik och strategi. Jag tror att hon tycker att socialdemokratin har fel ideologi, politik och strategi – men det är som bekant en helt annan sak. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Åsa Linderborg.

Snacka går ju, Maud Olofsson

[UPPDATERAD] Analysföretaget Cisions politikbarometer visar att under vintern som varit så är Maud Olofsson den ledande politiker som synts näst mest av alla i medierna. Centerpartiet har också fått mest ökad publicitet, men eftersom mycket kretsar kring bilkrisen och kärnkraftsuppgörelsen så är det mycket negativa skriverier bakom siffrorna. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så visar centerpartiets opinionssiffror att det inte räcker med att synas mycket i medierna. En hel del av rapporteringen har som sagt varit kritisk mot Maud Olofssons och partiets agerande, och även om c har drygt 14 procent av utrymmet i medierna har man inte lyft över 5-6 procent i väljarstöd. Aftonbladet betecknar Olofsson som regeringens linslus, men Cision menar att mediebilden av centerpartiet trots allt huvudsakligen rör sakfrågor och ministerportföljer. De regeringsledande moderaterna har haft huvudrollen i drygt 30 procent av de politiska toppnyheterna under den uppmätta perioden, samtidigt som partiet klättrat till samma nivå i flera opinionsmätningar. Fredrik Reinfeldt själv toppar listan över de mest omskrivna politikerna, vilket knappast är förvånande. Moderaterna har enligt mätningen enbart en tiondel negativ publicitet, trots två ministrar med kristyngda portföljer: Sven Otto Littorin och Anders Borg. Politikerbarometern visar att socialdemokraterna har synts mindre i medierna än under hösten och inte ens funnits med i en femtedel av toppnyheterna. Sjunkande opinionssiffror får relativt stor uppmärksamhet. Mona Sahlin ligger först på tredje plats, trots att hon som oppositionsledare rimligen borde ligga statsministerns hack i häl. Den stora förloraren i medierna är dock folkpartiet. Jan Björklund har halkat ned till tionde plats och partiet får nästan lika lite utrymme som miljöpartiet och vänsterpartiet, trots utspel om försvaret och kärnkraften. * * * Samtidigt som ovanstående siffror presenteras visar en ny undersökning från Skop att hushållen blir allt mer pessimistiska om deras ekonomiska situation. Nästan var fjärde svensk, 23,7 procent av de c:a 1 000 tillfrågade, tror att det egna hushållets levnadsstandard försämras under det kommande året. Hushållen har också fått en mer negativ syn på Sveriges ekonomi. Drygt två av tre svenskar att svensk ekonomi blir sämre det kommande året. Och de får medhåll från Konjunkturinstitutet, rapporterar Ekot. KI bedömer att läget i svensk ekonomi försämras kraftigt i år. BNP faller med 3,9 procent och växer endast med svaga 0,9 procent 2010. På arbetsmarknaden försvinner 250 000 jobb fram till slutet av 2010. Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson har med andra ord en del mer snackande att göra innan de övertygat väljarna om att utvecklingen går åt rätt håll. Andra skriver intressant om politik, cision, politikbarometern.

Clinton, Blair, Maathai och jag

På onsdag är jag inbjuden till ett något osannolikt sammanhang; Svenska Postkodlotteriets Climate Event i Stockholms stadshus, där bland annat Margot Wallström kommer att leda en avslutande paneldebatt med Bill Clinton, Tony Blair och Wangari Maathai. Temat för kvällen är “Visions of a Low Carbon World – Moving Forward in the Face of Financial Crisis” och är tänkt att visa att det finns lösningar på klimatkrisen. Postkodlotteriets del i detta är att ”skapa ett engagemang i kampen mot klimatförändringarna”, genom att ”erbjuda en plattform för några av världens mest kunniga och inflytelserika miljöaktörer”. Vad gör då jag där? Tja, det kan man fråga sig. Jag fick en inbjudan helt enkelt. Jag skulle gissa att man bjudit in politiker, journalister och opinionsbildare av olika slag – och att jag kvalade in i den tredje gruppen genom mitt bloggande. Det är hur som helst otroligt kul och ett tillfälle jag inte tänkt att missa. Några bloggrapporter vågar jag inte utlova under själva kvällen, men jag ska försöka dela med mig av lite spaningar via Twitter. Är det något särskilt någon vill att jag framför till de fina gästerna? * * * PS: Helt orelaterat till ovanstående vill jag varmt rekommendera Magnus Ljungkvists inlägg om massmediala drev. Den är en intressant uppföljning till hans tidigare artikel om varför Wanja Lundby-Wedin borde lämna alla styrelseuppdrag, utom det i LO. Andra skriver intressant om politik, samhälle, klimatförändringar.

Bloggar och politik

Jag får då och då förfrågningar om att besvara enkäter från journalister och studenter. Jag ställer upp så ofta jag hinner. I helgen fick jag en bunt frågor om bloggande och dess betydelse för politiken. Kanske kan mina funderingar intressera fler: Fråga: Sveriges mest lästa bloggar handlar om politik. När de dök upp förutspåddes en revolution för den politiska opinionsbildningen. I dag talar forskare om en flopp och även skribenterna själva är tveksamma till bloggens egentliga genomslag. Har det politiska bloggarna haft ett stort genomslag i politiken? Svar: Först av allt så tror jag inte att det stämmer att de mest lästa bloggarna handlar om politik. Mer allmänna, personliga bloggar samt många modebloggar når nog betydligt större publik. Däremot har politiska bloggar absolut haft ett stort genomslag. Det är uppenbart att de politiska partierna i Sverige förhåller sig till den så kallade bloggosfären på ett mycket påtagligt sätt. Man arrangerar särskilda träffar för bloggare, skickar pressmeddelanden, bereder dem plats på konferenser, seminarier och andra sammankomster – och inte minst så har många politiker, även på riktigt hög nivå, själva börjat blogga. Bloggare påverkar också politiken indirekt genom att föra upp frågor på den allmänna dagordningen, inte sällan med draghjälp från traditionella medier. Fråga: Vilka positiva/negativa argument tycker du det finns med politiska bloggar? Svar: Jag har ärligt talat svårt att se något negativt med att människor bloggar om politik. Exempel på positiva saker är att diskussionen om politik blir mer publik; fler människor får chansen att ta del av vad som diskuteras i partierna – och partiaktiva får ökad input från människor utanför partipolitiken. Fråga: Har politiker allt att vinna på att komma närmare sina väljare? Svar: Ja. Åtminstone så har politiken allt att vinna på det. Sedan kanske det inte alltid gynnar varje enskild politiker, som då kan komma att synas mer i sömmarna än vad som skett tidigare. Fråga: Twittrande, eller mikrobloggande, är den senaste trenden bland politiker som kommunicerar på den digitala arenan. Mikrobloggandet har fått kritik för vara innehållslöst och sakna politiska budskap. Har mikrobloggande en framtid i politiken? Svar: Twittrande är egentligen ingen synonym för mikrobloggande. Begreppet syftar på plattformen Twitter, men andra populära tjänster är t ex Jaiku och Bloggy. Jag tror inte att man ska stirra sig blind på enskilda trender inom nätbaserad kommunikation. Just nu är mikrobloggande populärt, men när som helst kan en annan form för dialog och utbyte vara den hetaste. Med det sagt så finns det som jag ser det gott om exempel på politisk substans bland de politiska inlägg man kan hitta på t ex Twitter. Om man däremot kollar vad mikrobloggande riksdagsledamöter skriver (på Twixdagen.se) så är det påtagligt lite dialog som försiggår. Mest är det meddelanden om vad de som skriver gör för tillfället, eller var de är på väg att resa någonstans. Fråga: Vilka positiv/negativ argument tycker du finns med dessa kommunikationskanaler? Svar: Det mest positiva är att svenska politiskt aktiva är vakna för nya kommunikationskanaler och snabbt börjar använda dessa för att nå ut till/kommunicera med väljarna. Däremot skulle jag önska mer öppenhet, där människor utanför partipolitiken på ett tydligare sätt faktiskt bjuds in till dialog och möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, mikrobloggar.

Rasister i Sd? No shit!

Så kom det då till slut; radioprogrammet Kalibers reportage om hur det låter på Sverigedemokraternas interna möten. Föga oväntat framkommer starka främlingsfientliga och fördomsfulla uppfattningar hos flera medlemmar med förtroendeuppdrag. Var det egentligen någon som förväntade sig något annat? Ekot rapporterar om hur det på ett Sd-möte låtit såhär: ”Visste ni att en immigrant, eller invandrare som kommer till Sverige från sådana länder som Afghanistan och Afrika kommer ibland med 2 000 parasiter i sin kropp. Våra hundar har inte så många, men de sitter i karantän... (skratt följer)”. Och i Expressen berättas att under ett medlemsmöte på Lidingö i Stockholm haglar de rasistiska skämten. Muslimer sägs ha sex med grisar och orsaken till att muslimska kvinnor tvingas ha burka sägs vara att deras män slår dem gula och blå. Även andra medier hakar på. Ingen borde väl rimligen vara förvånad. Jag påstår inte att alla Sd-medlemmar är rasister, även om det av allt att döma finns gott om sådana i partiet. Inte heller att andra partier är förskonade från främlingsfientliga tendenser bland medlemmar och sympatisörer. Men Sverigedemokraterna är ett unikt parti i svensk politik, åtminstone bland dem som enligt många opinionsmätningar står och stampar på tröskeln till Sveriges riksdag. De är unika så till vida att de betraktar invandring – eller snarare motståndet till invandring – som den allra viktigaste frågan. Partiet anser på allvar att ”Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning” (citat från ”En kort sammanfattning av våra viktigaste frågor” på partiets webbplats). Jag tänker inte i det här sammanhanget ens ge mig in att diskutera partiets officiella retorik utan konstaterar bara alltså att den skiljer sig väsentligt från de partier som samlar det stora flertalet av väljarsympatierna. Och mot den bakgrunden är det knappast överraskande att Sd lockar till sig rasister, trots partiordförande Jimmie Åkessons försäkringar om att partiet inte tolererar rasistiska åsikter. Andra skriver intressant om politik, rasism, Sverigedemokraterna.

Svagt underlag för opinionsuppgång

I går skrev jag om en opinionsundersökning som visade att s rasat i storstäderna sedan i höstas samtidigt som moderaterna gått starkt framåt. Den bilden bekräftas nu av DN/Synovates marsmätning. Enligt denna har oppositionspartierna en fortsatt knapp ledning över regeringsalliansen, men moderaterna når sin högsta nivå på drygt tre år. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet får tillsammans 49,6 procent mot 46,0 för de fyra borgerliga partierna, ett övertag med 3,6 procentenheter. Och det är i storstäderna, bland privatanställda, bland män, väljare över 60 år och bland Saco-medlemmar som det är tydlig borgerlig majoritet. Starkt stöd för de rödgröna hittar man utanför storstäderna, bland offentliganställda, bland kvinnor, LO- och TCO-medlemmar samt bland väljare utan högskoleutbildning. Att i det läget lägga förslag om återinförd förmögenhetsskatt och en ny extra fastighetsskatt på en procent av taxeringsvärden över 5 miljoner ger kanske positiva signaler till de traditionella vänsterväljarna. På DN:s ledarsida konstateras att Sahlins och Östros utspel är ”ett beprövat socialdemokratiskt recept mot krisen: mer resurser till kommunerna, fler utbildningsplatser, ett särskilt ungdomspaket, mer bostadsbyggande och energisanerande och så, givetvis, höjd a-kassa”. Men det är ytterst tveksamt om det ger fler röster i den viktiga medelklassen. FastighetsskattenFörmögenhetsskatten är dessutom, vilket miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Mikaela Valtersson påpekat, ”en ideologisk skatt med stora problem” som ”läcker som ett såll och träffar inte dem som bör betala”. Och, som DN skriver: ”Någon alternativ lösning för ett Sverige i verkligt djup kris” är inte s-förslaget. ”En sådan kommer att kräva mer utgifter, större upplåning och en skattepolitik som stödjer produktiva insatser och hjälper människor att hitta ny försörjning”. Andra skriver intressant om politik, opinion, socialdemokraterna.

Skatter och opinion

I morse meddelade Mona Sahlin och Thomas Östros på DN debatt att det behövs fem miljarder i nya skatter för att ta Sverige ur krisen. Bland annat föreslår de att förmögenhetsskatten återinförs, att de med villor som är taxerade till mer än 5 miljoner kronor ska betala en extra fastighetsskatt, samt att inkomstskatten höjs för höginkomsttagare. Pengarna sägs ska till gå att dämpa ökningen av arbetslösheten och på så sätt värna de offentliga finanserna och ta ansvar för Sverige. I det rödgröna samarbetet är man dock inte överens. Vänsterpartiet vill se högre skatter medan miljöpartiet tycker att s går för långt. Förmögenhetsskatten säger mp blankt nej till. Frågan är hur utspelet kommer att mottas av väljarna. Häromdagen kom ju siffror som visade att arbetslösheten är den i särklass viktigaste politiska frågan för väljarna i dag, medan skattefrågan som förr låg på tredje plats nu åkt ut från tio-i-topplistan. Socialdemokraterna behöver en vändning i opinionen. Den senaste väljarundersökningen från Novus Opinion förefaller dock visa att s rasat i storstäderna sedan i höstas samtidigt som moderaterna gått starkt framåt. En mätning som Demoskop genomfört på uppdrag av Expressen om hur förtroendet för Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, oppositionen och regeringen påverkats av debatten om de höga ersättningarna visar dessutom att förtroendet för oppositionen och Sahlin minskat dramatiskt. Nästan hälften av de tillfrågade säger sig fått lägre förtroende för Sahlin medan bara fem procent fått ett högre förtroende. I höstas ledde de rödgröna med två procentenheter över de borgerliga i storstadsregionerna. Det har nu, enligt Novus, förvandlats till ett försteg på drygt 15 procentenheter för alliansen, som gått från 45,7 procents stöd till 56 procent. Oppositionen ser ut att rasa från 47,7 till 40,6. I Sverige utanför storstadsregionerna har däremot oppositionen en till synes stadig ledning med 53,5 mot 40,4 procent för borgerligheten. Men gapet har minskat med 10 procentenheter sedan hösten. Andra skriver intressant om politik, skatter, opinion.

Vilka är alla dessa politiker?

Politikerbloggen har granskat hur många "vänner" ett antal godtyckligt utvalda politiskt aktiva har på Facebook. Man landar i att Fredrick Federley (c) och Leif Pagrotsky (s) har det gemensamt att de båda har över 2 000 vänner. Själv hamnar jag på plats 38 av 66 med 541 vänner. Något färre än Oskar Öholm (m) med 565 och något fler än Zaida Catalán (mp) med 538. Själv ställer jag mig lite undrande på vilka grunder jag räknas som "politiker". Jag är förvisso, i likhet med rätt många andra, medlem i det socialdemokratiska partiet - men jag har överhuvudtaget inga uppdrag för partiet. Sedan häromdagen är jag inte ens ordförande i den från partiet fristående Socialdemokratiska pressföreningen. Vilka är egentligen "politiker" enligt Politikerbloggen? Andra skriver intressant om politik, politiker, Politikerbloggen.

Arbetsmarknadspolitiken är en man

Det kom en inbjudan till ett seminarium i arrangemang av Arbetarrörelsens tankesmedja. Dessa är allt som oftast intressanta, och rubriken ”Arbetsmarknadspolitik i förfall” lät ju spännande. Seminariet sägs ska ta upp vilka aktörerna är bakom ”det förfall i arbetsmarknadspolitiken som vi nu kan bevittna” och som ”kommer att drabba dem som blir arbetslösa de kommande åren”. Sammansättningen på panelen får mig dock att undra över hur pass mångsidigt frågan kommer att belysas. Först talar nämligen de båda arbetsmarknadspolitiska experterna Bo Jangenäs (f.d. generaldirektör, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) och Levi Svenningsson (f.d. direktör i verksledningen för AMS). Därefter går ordet till Clas Linder (t.f. ordförande, Transportarbetareförbundet), Roger Syrén (utredare, Fackförbundet ST) och Tommy Öberg (chefredaktör, LO-tidningen), som kommenterar och ställer frågor. Min enkla fråga: var e brudarna? Andra skriver intressant om politik, Arbetarrörelsens tankesmedja, genusperspektiv.

Jobb viktigare än sänkta skatter

Dagens Nyheter presenterar i dag en otroligt intressant opinionsmätning från Synovate om vilka frågor väljarna, ett och ett halvt år före nästa riksdagsval, tycker är de allra viktigaste. Undersökningen visar att arbetslösheten är den i särklass viktigaste politiska frågan för väljarna i dag, precis som inför valet 2006. Klimat- och miljöfrågorna har däremot växt i betydelse sedan dess och hamnar nu på andra plats jämfört med plats sex 2006. Värt att notera är att skattefrågan, som förr låg på tredje plats, nu åkt ut från tio-i-topplistan. Endast två procent av väljarna anger den som en av de tre viktigaste samhällsfrågorna. En nyttig påminnelse för såväl ansvariga politiker som valstrateger. Gruppbloggen Arvid Falk ställer apropå detta den relevanta frågan varför så få borgerliga bloggare skriver om jobbkrisen. Och Alliansfritt Sverige påminner om att trots att arbetslösheten självklart inte är regeringens fel så är den dess ansvar, ”Särskilt med tanke på att man gick till val på att sätta arbetslösa i arbete”. Läs också gärna vad Peter Andersson, Åsa Westlund och Kristian Krassman skriver. Andra skriver intressant om politik, jobb, jobbävning.

Makthavarna Baylan och Schlingmann

[UPPDATERAD] I dag möts för första gången socialdemokraternas nye partisekreterare Ibrahim Baylan och moderaternas Per Schlingmann i en debatt. Temat är vilken roll integrationsfrågorna kommer att spela i kommande valrörelser, och arrangör är tidningen Fokus. Samtidigt presenterar Fokus årets integrationsrankning, den tredje i ordningen. Själv har jag ingen möjlighet att gå dit och lyssna, men jag ska försöka följa debatten via kommentarer från gästrecensenterna PM Nilsson (Newsmill) och Devrim Mavi (Dagens Arena). Direktkommentarer från politiska arrangemang är ett exempel på hur Fokus och Almedalsbloggen framöver kommer att jobba med vårt samarbete kring Makthavare. Debatten sänds via Bambuser: Andra skriver intressant om politik, intregration, Ibrahim Baylan, Per Schlingmann.

Avgång utan skandaler eller bonusar

Med visst vemod lämnade jag i går ordförandeposten i Socialdemokratiska pressföreningen. Och nej, det var inte till följd av några representations- eller bonusskandaler och jag har heller inte fått något guldkantat pensionsavtal. Däremot har jag suttit som ordförande sedan 2004, och det var dags att lämna över manteln. Den plockades upp av Eric Sundström, som jag är övertygad om är ett utmärkt val. Socialdemokratiska pressföreningen har anor ända tillbaks till arbetarrörelsens början, och är än i dag en från det socialdemokratiska partiet fristående intresseförening för mediepolitisk debatt. Och nu tas mediefrågorna åter upp till öppen diskussion inom socialdemokratin. Ett i grunden förändrat medielandskap med såväl ägarkoncentration som intressanta nya aktörer gör att Socialdemokratiska pressföreningen definitivt har ett bestående existensberättigande. Den nya styrelsens utmaning blir att säkra nyrekryteringen och hitta verksamhetsformer som tilltalar såväl gamla som nya medlemmar. Inbjuden talare på årsmötet i går var Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos som anlade ett idéhistoriskt synsätt på medieutvecklingen och nog fick fart på tankegångarna hos många av oss. Även Enn Kokk har bloggat om detta. PS: Alldeles utan guldkant var inte min avtackning i går. Jag fick blommor och ett presentkort på Pet Shop Boys nya skiva. Sweet! Andra skriver intressant om politik, Socialdemokratiska pressföreningen, Eric Sundström.

Hur s lyckas och misslyckas i bloggosfären

Minns ni den utrikespolitiska blogg som socialdemokraterna i riksdagens utrikesutskott lanserade för en dryg månad sedan? Efter mycket strul i början; med anonyma inlägg, frekventa namn- och adressbyten på bloggen och märkliga bildval, så stabiliserade man sig till slut med bloggnamnet och -adressen Utrikesbulletinen. Fortfarande går det dock inte att kommentera inläggen, det verkar inte finnas något fungerande RSS-flöde, det finns inga fasta länkar till några andra bloggar och inga inlägg verkar pingas på sajter som S-bloggar, Nyligen eller Bloggportalen. Det hela känns som en deprimerande lektion i hur man, trots goda intentioner, misslyckas fullständigt med att etablera sig i bloggosfären. Allting rätt gjorde i stället förre justitieminister Thomas Bodström som i går lanserade sin fyndigt självironiskt döpta blogg Bodströmsamhället genom en artikel på Newsmill. Bodström är öppen med sina egna tekniska tillkortakommanden, på bloggen presenteras tydligt hur man kan följa skriverierna via RSS, och som den forne elitfotbollspelare Bodström är har han en särskild avdelning på bloggen för sportkommentarer – kort sagt är allt föredömligt gjort. Dessutom håller Thomas Bodström, åtminstone nu i början, en hög uppdateringstakt och tillåter självklart också kommentarer. * * * PS: Ytterligare ett socialdemokratiskt initiativ på nätet hinner jag med att uppmärksamma; webbtidningen 1889. Det historiskt förpliktigande namnet till trots så är det en dagspolitiskt- och framtidsinriktad produkt. Jag önskar gänget bakom lycka till! Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, bloggosfären.

Expressen och sanningen

[UPPDATERAD] Efter en massiv reaktion i bloggosfären på Liza Marklunds Expressen-krönika, som jag uppmärksammade i går, har nu chefredaktör Thomas Mattsson klokt nog sett till att krönikan på webben försetts med en rättelse. Dessutom har nu Expressen lagt upp länkar till de många blogginlägg som skrivits om detta. Men det som rättas är den uppenbarligen felaktiga uppgiften att Marklunds kompis bands skiva laddats ner illegalt 80 000 gånger via tre fildelarsajter. Uttalandet om att ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju” kommenteras däremot inte med ett ord. Visst, läser man Liza Marklunds krönika noga så förefaller det som att citatet kommer från hennes kompis snarare än henne själv. Men hon tar inte avstånd från det, utan säger faktiskt ingenting om hur absurt det i själva verket är. Och självklart kan inte gärna Expressen ”rätta” sin krönikörs indirekta påstående. Men en kommentar från chefredaktören, kultur- eller ledarredaktionen hade möjligen varit på sin plats. Och var är reaktionerna i andra medier? Jag hittar inget om vare sig Marklunds felaktiga påståenden om illegal nedladdning eller det okommenterande Kina-uttalandet i några av de andra stora dagstidningarna eller mediegranskande tidningar som Resumé, Dagens Media, Journalisten och Medievärlden. Håller man i traditionella medier på att retirera från ansvaret att granska journalisters hanterande av sanningen? * * * PS: Nu har Resumé till sist skrivit om att Expressen rättat felaktigheterna om nedladdningen. Men inte ett ord om Kina. Andra skriver intressant om samhälle, media, mediekritik.

Liza Marklund och friheten

I går uppmärksammade DN Kultur en genomgång som Ian Brown på Oxford Internet Institute gjort om nätcensuren i 40 länder över hela världen. Kartläggningen har tillkommit tillsammans med universiteten Harvard, Toronto och Cambridge i projektet Open net initiative. Studien visar att censuren på nätet nu ökar i demokratiska länder där yttrandefrihetens fana officiellt hålls högt. Men censuren utförs främst av internetleverantörer, som på olika sätt filtrerar bort material så att användaren inte kommer åt det. I Europa är det vanligast med blockering av webbplatser med barnpornografi, men även sajter som förnekar Förintelsen blockeras i många länder. Vissa i den svenska debatten vill dock gå längre och göra fler inskränkningar i yttrandefriheten. I en krönika i Expressen skriver författaren Liza Marklund om sin kompis som spelar i ett band. Trots påståenden om positiva mottaganden, erbjudanden om tv-spelningar, topplisteplaceringar etc. så ska den stora skivförsäljningen ha uteblivit. Orsaken sägs vara illegal nedladdning. I Marklunds krönika räknar hon upp vad som måste göras för att komma tillrätta med det stora problem nedladdning av musik tydligen utgör. Internetleverantörerna ”måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut”. Om deras bredband ”används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam så ska de bötfällas”. Och så kommer det: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”. Låt mig upprepa: ”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”. Visst, kineserna klarar det. I demokratiskt bristfälliga länder ”klarar” myndigheterna en hel del. Till exempel att sätta samhällskritiska författare i fängelse. Ingen har väl ifrågasatt de tekniska möjligheterna. Snarare handlar det väl om vad som är rätt att göra. Marklunds ord har förstås väckt stor uppmärksamhet i bloggosfären. Intressant nog verkar Expressen, vars nye chefredaktör Thomas Mattsson nyligen berättade att man skulle börja visa blogglänkar till sina artiklar på nätet, hittills inte alls notera de många upprörda röster som höjts mot sin krönikörs märkliga uttalande. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, Liza Marklund.

Rödgröna idéer för jobb

Jobbävning i all ära, men det räcker förstås inte att bara tala om att jobben är viktiga och att Alliansregeringen misslyckats. För att göra jobben till en valvinnarfråga måste socialdemokraterna och de rödgröna presentera skarpa förslag och en trovärdig jobbpolitik. Att man inte klarade av detta i valet 2006 var som bekant en viktig orsak till att moderaterna och Alliansen vann. Men nu, när finanskrisen är djup och effekterna extremt påtagliga i såväl svenskt näringsliv som offentlig sektor, förefaller Reinfeldt och de andra stå handfallna. Uppenbarligen hade man inte räknat med en lågkonjunktur. Men, återigen: bevisbördan vilar ändå trots allt tung på Mona Sahlin. Och det rådslagsarbete som pågått sedan valet lägger en hyfsat god grund för omprövning av gamla modeller och introducerar en hel nytänkande. Redan i juli 2008 skrev de två ordförandena i socialdemokraternas jobbrådslag Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo på DN debatt att s stod för ”trygghet för förändring” och sade sig utveckla en politik för ”en starkare arbetslinje och ett skapande arbetsliv”. Man talade sig varma för en form av flexicurity; ett i grunden danskt system som kombinerar flexibilitet på arbetsmarknaden med trygghet för de dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer som bejakar rörlighet. Detta är något jag och andra socialdemokrater argumenterat för under längre tid – inte minst inför valet 2006. Hade vi haft en modell som mer liknande den danska så är jag övertygad om att vi bättre klarat av kriser som i dag slår hårt mot hela sysselsättningen och ekonomin, samt strukturomvandlingar där många av de industrijobb som försvinner kan vara borta för gott. Vill de rödgröna gå till val med en trovärdig jobbpolitik så är det idéer som denna som bör utvecklas mer. Kopplat till detta hör utbildningssatsningar som utbyggningar av komvux, kvalificerad yrkesutbildning (KY) och högskola. Gemensamt har s, mp och v föreslagit investeringar i praktik och karriärrådgivning som förbättrar kontakterna mellan utbildning och yrkesliv Ett annat viktigt område, där det presenterats nytänkande, handlar om hur politiken i samverkan med industrin ska kunna värna jobb och tillväxt – samtidigt som Sverige ska vara ledande som miljönation. Det är välkommet med offensiva satsningar på miljöteknikområdet och för att skynda på omställningen till klimatsmart produktion. Sammanfattningsvis saknas det inte direkt spännande tankar och förslag på sysselsättningsområdet. Hur mycket av detta som kommer att bli konkret rödgrön politik efter att de tre partiernas arbetsgrupper jobbat klart återstår dock att se. * * * PS: I och med dagens utspel på DN debatt, där Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly ger någon slags besked om kärnkraft, försöker man föra bort denna potentiellt splittrande fråga från dagordningen – åtminstone till efter valet 2010. Skulle det då bli en rödgrön regering lovar man att bjuda in de borgerliga till nya energisamtal för att arbeta fram ett brett och hållbart beslut om energipolitiken. PS2: I dag fyller min blogg fyra år. Hurra, hurra, hurra! Andra skriver intressant om politik, jobb, jobbävning.

Jobbävning och ovälkomna vågmästare

Den sägs pågå en ny bloggbävning i de socialdemokratiska delarna av bloggosfären, denna gång benämnd jobbävning – eftersom den handlar om att lyfta upp jobbfrågan i den politiska debatten. Johan Ulvenlöv, med örnkoll på s-bloggarna, ger en rad exempel. Mitt bidrag kom häromdagen då jag påminde om hur Mona Sahlin under valrörelsen 1994 ständigt upprepade att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Jag menade att det var dags att ta upp det mantrat igen. Dessutom citerade jag Fredrik Reinfeldt från valrörelsen 2006, om att ”Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann rycker ut menar att den socialdemokratiska strategin att påminna väljarna om jobbfrågan och vilken betydelse moderaterna tillmätt den tidigare, är ”väldigt talande” och ”bygger på att smutskasta motståndaren”. Själv skulle jag vilja kontra med ytterligare ett citat från en annan gammal moderatledare, nämligen Carl Bildts ord som kom att sammanfatta hans statsministerperiod: ”ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande, och ett misslyckande är det”. Men trots att – eller möjligen just på grund av – att moderaterna för närvarande talar tyst om det skrämmande negativa jobbutvecklingen, så når partiet enligt en ny väljarbarometer från Novus Opinion och som presenteras av TV4 Nyheterna, nya rekordnivåer. Mätningen för mars månad menar att skillnaden mellan blocken nu är nere i 3,5 procent mot 7,4 för en månad sedan. Oppositionen leder alltså fortfarande men gapet sägs ha minskat rejält. Även Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen uppmärksammar undersökningen, varav den senare påpekar att inga enskilda förändringar från siffrorna i februari är statistiskt säkerställda. Värt att notera är att Sverigedemokraterna enligt barometern når fyra procent och skulle hamna i riksdagen om det vore val i dag. Skulle detta resultat stå sig till valdagen är det med andra ord långt ifrån självklart vad vi skulle få för regering. Mona Sahlin och de andra partiledarna i det rödgröna samarbetet har tydligt tagit avstånd från att regera med stöd från Sd, något Reinfeldt envist vägrar göra. Det börjar bli dags för borgerliga väljare att ställa krav på besked från statsministern i den frågan. Andra skriver intressant om politik, jobbävning, valet 2010.

Barbie, tingeling och valspekulation hos SVT Debatt

I dag kan man på SVT Debatt läsa hur en panel bestående av undertecknad, riksdagsledamot Sofia Arkelsten (m) och EP-kandidaten Zaida Catalán (mp) resonera om huruvida Barbiedockan är en bra förebild för unga tjejer, om den ryska ambassaden är humorbefriad eller om SVT gick över gränsen med tingeling? Dessutom spekulerar vi om vem som egentligen vinner valet 2010. Apropå tingelingspektaklet så kan jag rekommendera en kommentar från Johan Norberg, som säger sig för en gångs skull faktiskt sympatisera med Rysslands ambassad. ”Ett sång- och dansnummer om Ryssland 2009 borde i stället ha innehållit frispråkiga journalister som mördas, olje- och gaskranar som stängs och öppnas efter Kremls godtycke, samt invasion av litet grannland”, konstaterar Norberg. Han tillägger dock att ambassadens talesman trots allt satte rätt bild av Ryssland genom att föreslå att humorgänget skulle sättas på mentalsjukhus. Andra skriver intressant om SVT, debatt, humor.

Vilka styr den svenska debatten?

SVT:s Kulturnyheterna tog i går upp ”fenomenet” att politiker, näringsliv och kändisar ofta tar hjälp av kommunikationsproffs på pr-byråer för att hantera kriser eller bara nå ut med sitt budskap. Inslaget börjar c:a 08:40 in i sändningen. Inledningsvis hävdar programledaren att pr-konsulter är ”snabba att ta på sig äran” för att ”styra debatten” i svensk media. Detta har sedan inget egentligt stöd i själva inslaget. Att hårt granskade organisationer och personer tar hjälp i sitt kommunikationsarbete är för det första inte att ”styra debatten” och för det andra så har jag aldrig hört någon pr-konsult – och då känner jag ändå ganska många – beskriva sitt arbete i de termerna. Vad den i inslaget enda intervjuade pr-konsulten, Helena Söderlind Paues på Cohn & Wolfe – tillika en av de drivande i nätverket pr-sossen, säger är att mycket av det vi ser i medierna på ett eller annat sätt har slipats kommunikationsmässigt. Men det är knappast detsamma som att pr-byråer styr vad som sägs. Rimligtvis är ju de flesta tv- och radioreportage som sänds, liksom de tidningsartiklar som publiceras, skapade av proffs som väljer sina ord noggrant, redigerar, klipper och på andra sätt använder sin yrkesskicklighet för att få fram det man vill få ut på bästa sätt. Är det väsentligt annorlunda än att de som blir intervjuade eller får chansen att presentera något i medierna och förbereder sig på alla sätt man kan – exempelvis genom att förtydliga vad man vill säga och välja sina tillfällen att göra det? Även Karin Pettersson, chefredaktör för Fokus, intervjuas i inslaget – och hon varnar för att överskatta vilken hjälp man egentligen har av professionella kommunikatörer. Hon tror att vi kan riskera att få ett samhälle ”där allt är likriktat, där alla pratar på samma sätt och där alla är medietränade”. Samtidigt tror Karin Pettersson att det då kan komma en motreaktion i form av en person ”som våga kliva utanför mallen”. Själv förstår jag den journalistiska rädslan för det genommedietränade samhället, även om jag tror att risken är överdriven. Och om det värsta som skulle komma av det är personer och organisationer som sticker ut genom att agera tvärtemot pr-konsulters och andra kommunikationsproffs råd, så har jag faktiskt inget emot det alls. Det vore faktiskt lite uppfriskande. * * * PS: Snälla SVT Play, gör det möjligt att ”bädda in” klipp på externa webbplatser som bloggar! Andra skriver intressant om media, kommunikation, pr.

Jobben, jobben, jobben

I morse efterlyste Dagens Nyheters ledarsida ”konkreta besked” från Mona Sahlin, och menade att bristen på detta var huvudskälet till hennes och socialdemokratins opinionsproblem. Men det var förstås innan dagens minst sagt motstridiga besked från regeringen om huruvida den av finanskrisen hårt ansatta kommunsektorn skulle få några extra pengar för att undvika uppsägningar och säkra kvaliteten i välfärden. Borgerligt velande är statsmannaskap medan en socialdemokratisk oppositions avsaknad av tillräckligt konkret politik beror på partiledarens karaktärsbrist, om man får tro på DN:s logik. Men den socialdemokratiska planen finns, och kan sammanfattas i tre ord: jobben, jobben, jobben. Låter det bekant? För 15 år sedan, i valrörelsen 1994, betonade Mona Sahlin enträget att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Det är dags att ta upp det mantrat igen. En Sifoundersökning som Aftonbladet låtit göra visar att var sjätte tillfrågad – 16 procent – av alla förvärvsarbetande säger att de är mycket eller ganska rädda att bli av med jobbet. Det motsvarar 704 200 rädda svenskar. Och de gör rätt i att oroa sig. Arbetslösheten växer snabbare än väntat och nu minskar sysselsättningen för första gången. Krisen slår hårdast mot män och ungdomar, enligt SCB:s nya siffror. I februari i år var 387 000 personer, 8,0 procent av arbetskraften, arbetslösa. Faktum är att antalet varsel om uppsägning de senaste knappa sex månaderna inte har varit så högt sedan mätningarna inleddes i mitten på 1970-talet. ”Utvecklingen sedan i oktober förra året saknar motstycke i ett historiskt perspektiv”, säger Hans Tydén, arbetsmarknadsanalytiker på Arbetsförmedlingen till SvD. Trots det undviker regeringen att prata om jobben, säger Luciano Astudillo, s-riksdagsledamot och av ordförandena i partiets jobbrådslagsgrupp, till Expressen. Anledningen ska vara att arbetslösheten hela tiden stiger, och att det blir allt svårare för Alliansen att hävda en framgångsrik jobbpolitik. Tidningen säger sig vara socialdemokratins plan för att rycka tillbaks initiativet, på spåren. Men i själva verket handlar det inte om några konstigheter, utan att på klassiskt socialdemokratiskt manér alltid tala om jobben, jobben och jobben. Expressen påminner också om ett citat från Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2006, som varje socialdemokratisk valarbetare lär memomera och aldrig låta väljarna glömma: ”Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, jobb.

Vem ska man tro på?

Allianspartiernas ekonomiska talesmän säger till Svenska Dagbladet att det inte blir några extra pengar till kommuner i år, trots att Sveriges kommuner och landsting i ett brev till regeringen har begärt mer pengar för att ”undvika uppsägningar och säkra kvaliteten i välfärden”. 15 000 riskerar att förlora jobbet om inte kommunsektorn får tre miljarder kronor extra i år och ytterligare fem miljarder kronor 2010, enligt SKL. Men nu när budgetförhandlingarna inletts är beskedet att det inte blir några extra pengar. SvD:s har talat med de fyra borgerliga partiernas ekonomisk-politiska talesmän och ingen tycker att det finns någon anledning att öka på anslagen till vård, skola och omsorg för innevarande år. Men statsminister Fredrik Reinfeldt verkar inte vilja stänga dörren helt. ”Vi försöker se om vi kan tillföra ytterligare några resurser när våra budgetsamtal är klara”, säger han till Ekot. Klara besked verkar inte riktigt vara regeringens grej. Andra skriver intressant om politik, ekonomi, regeringen.

Rätt att leva – rätt att dö

Dagens Nyheter tar i dag upp den känsliga frågan om dödshjälp, genom ett välskrivet reportage om en kvinna vars mamma är inte kontaktbar efter en hjärnblödning för tolv år sedan. ”Man måste ta större hänsyn till patienternas och de anhörigas vilja så att alla får ett värdigt livsslut”, säger dottern i artikeln. Om detta har jag skrivit i vad som antagligen blir min sista krönika i Broderskap (tidningen görs om, får en ny redaktör och kommer troligen att anlita nya krönikörer). Min utgångspunkt är att jag vill ha rätten att själv avgöra när mitt liv inte längre är värt att leva. Men självklart är detta inte en okomplicerad fråga. Jag menar dock att det behövs klarare riktlinjer för livsuppehållande åtgärder och dödshjälp. Det handlar om ett vägande av lidande mot rätten till liv, och inte minst definitionen av mänskligt liv. DN har även uppmärksammat det här temat i flera andra bra artiklar på sistone. Bland annat skriver man om vårdpersonal som berättar att många patienter de möter som tidigare varit fast övertygade om att de vill ha hjälp att dö om de drabbas av en mycket svår sjukdom, ångrar sig när de insjuknat. Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (fp) sitter i Statens medicinsk-etiska råd och som tidigare chef för Social­styrelsen och ordförande i Sveriges pensionärsförbund har hon många gånger mött människor som varit oroliga för om de verkligen kommer att få vård och och tillräcklig smärtlindring om de drabbas av en svår sjukdom. Läs också gärna om läkaren ­Margareta Persson, som berättar om hur döden ­ständigt är närvarande i hennes arbete. Komplicerade frågor som sagt. Men samtidigt otroligt viktiga att diskutera. Andra skriver intressant om samhälle, medicin, dödshjälp.

Det blir jämt på valdagen

I dag presenterar DN/Synovate en ny mätning av väljarnas inställning till partiledarna. Enligt denna så har förtroendet för Fredrik Reinfeldt stigit mot rekordnivåer, samtidigt som stödet för Mona Sahlin rasar – särskilt bland s-sympatisörer. Undersökningen gjordes 10-16 mars, alltså innan gårdagens tv-duell mellan de två huvudmotståndarna. Möjligen hade resultatet sett annorlunda ut om de tillfrågade även haft den bilden med sig. Debatten blev nämligen, åtminstone i mitt tycke, väldigt jämn. Sahlin öppnade framförallt starkare än på länge, även om Reinfeldt höll en hyfsat hög nivå under längre tid. Min invändning mot dem båda – vilket förvisso gäller väldigt många toppolitiker – är vad jag uppfattar som övertro på intränade fraser som när man hört dem ett par gånger bara låter som irriterande floskler. Jag efterlyser ett mer levande, spontant språk. Det skulle, om inte annat, överraska debattmotståndaren som rimligen förberett sig på vilka klyschor hans eller hennes opponent kommer att haspla ur sig. Hur som helst så var jag inte ensam om att tycka att gårdagens debatt blev jämn. SvD:s Per Gudmundson skriver exempelvis att Reinfeldt och Sahlin ”visade att det kommer att bli väldigt jämnt på valdagen”. Även på Expressens ledarblogg och ledarsida konstateras att det blev ”en oväntat jämn duell”. I DN pekar dock Malin Siwe på att Sahlin har ett problem när det gäller politiken framåt: ”Hennes eget parti har inte pratat färdigt om vad det vill”, och ”Än mindre har det kunna prata ihop sig med de två andra partierna”. Även Nisha Besara på Dagens Arena menar att det i tunga och viktiga frågor fortfarande saknas ”ett tydligt alternativ till den borgerliga alliansens politik”. Hon efterlyser ”en trovärdig politik /.../ baserad på egna tankar”. På DN debatt kom i dag åtminstone ett tydligt besked från s, vilket i och för sig Sahlin var inne på även under tv-duellen, räntan på den reavinstskatt man fått uppskov med då man sålt en bostad och köpt en ny kommer att tas bort vid ett maktskifte. Kanske ingen kioskvältare, men nog så betydelsefullt för många. Det mest tydliga beskedet från Fredrik Reinfeldt var att han inte ville lova mer pengar för att rädda jobben i kommuner och landsting. Han sade sig även vara beredd att se över abortlagstiftningen och göra inskränkningar i rätten till fri abort. För att återgå till förtroendefrågan så noterar Aftonbladets Åsa Petersen att Mona Sahlins auktoritet, både som partiledare och oppositionsledare, har ifrågasatts – medan Fredrik Reinfeldt sluppit kritisk granskning. ”Ibland har det verkat som om hon har varit statsminister, han i opposition”, skriver hon. Erik Laakso bloggade hårt under gårdagen, och i ett sammanfattande inlägg menar han att debatten inte visade upp några ”spår av visioner, inget prat om demokratikrisen, ingenting om regeringsfrågan och sedan mycket ludd om sakfrågorna”. Johan Sjölander tycker att Mona Sahlin ”vågade visa öppenhet” när hon erkände att frågan om religiösa friskolor inte var enkel och att hon därför inte hade några tvärsäkra svar. Han tycker också att hon var modig när hon ”tänkte steget längre” och tydligt tog ställning för den svenska linjen att det ska vara kvinnan som har makten när det gäller abortbeslut – även när frågeställningen var tuff. Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin.

Vad kvällens duell borde handla om

I kväll möts alltså Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i en tv-sänd debatt. Den ekonomiska krisen och dess konsekvenser för människors jobb och privatekonomi lär – tillsammans med frågan om regeringsalternativen – stå i centrum. Det är upplagt för stor underhållning för politiskt intresserade. Aftonbladet har låtit sin blogganalytiker Sofia Mirjamsdotter ta pulsen på bloggosfären om hur man ser på Sahlin och de många negativa skriverier som varit om henne på sistone (öven på Bloggvärldsbloggen). Tidningens politiske kommentator Lena Mellin noterar att datumet för kvällens duell är välvalt. I dag är det exakt 2,5 år sedan förra valet – och 1,5 år och två dagar till nästa. Dessutom är det precis två år sedan Mona Sahlin valdes till s-ledare. I kväll kommer även Aftonbladet att länka till blogginlägg som kommenterar partiledardebatten. Erik Laakso berättar mer. Peter Andersson hoppas på att mer än de förutsägbara frågorna tas upp i kväll; han vill se K-G Bergström ”pressa statsministern på värderingsfrågorna” och att Mona Sahlin får chansen att berätta att ”det faktiskt finns socialdemokratiska drömmar och konkreta förslag också i dag”. Kanske kommer också Reinfeldts bok Det sovande folket, som Alliansfritt Sverige gjort tillgänglig på nätet, att tas upp? En viktig fråga för partiledare med ambitionen att inte bara leda sitt eget parti och en regering, utan också hålla samman en grupp partier med egna prioriteringar och väljare att ta hänsyn till, är hur man ska få alla inblandade att känna sig som vinnare. DN:s Henrik Brors tar upp detta i tidningen i dag, och konstaterar att de övriga riksdagspartierna ”har hamnat helt i skymundan och trampar vatten runt 4-6 procent i opinionsmätningarna”, medan allt ljus är på moderaterna och socialdemokraterna ”och det sker dramatiska förändringar i väljarstödet för de två i nära nog varje mätning”. Brors drar dock fram statistik från förr som visar att småpartier klarat av att på valdagen få betydligt bättre resultat än opinionsmätningar visar. Och det beror sannolikt på att mätningarna är missvisande; i undersökningar är väljare mer polariserade och uttrycker främst stöd för de partier som uppfattas som huvudalternativen – s och m. På valdagen kan det däremot komma att se annorlunda ut. Även stödröstfaktorn träder då in, vilket kan få borgerliga väljare som oroar sig för exempelvis kd att lägga en röst på dem – och vänsterväljare att stötta v snarare än socialdemokraterna. Men om inte detta räcker till så hamnar vi i ett intressant läge. Vad händer om, för att hålla fast vid det exemplet, kd åker ur riksdagen? Givet att m, c och fp ändå får majoritet så kan detta snarare stärka samarbetet, då kd setts som en bromskloss i vissa frågor. Men vad händer om tre kvarvarande borgerliga partier inte får majoritet i riksdagen – och Sverigedemokraterna kommer in? Det vore intressant att höra Reinfeldt ge besked om detta. Själv tänkte jag kommentera debatten framförallt via Twitter. Kanske blir det något inlägg även här på bloggen. Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin.

Avhoppens tid

Det är inte, som jag skrev i förra veckan, bara säsongsavslutning för Rakt på med K-G Bergström i kväll. Faktum är att det är det sista programmet i serien. Bergström kommer att börja trappa ner från sitt mångåriga arbete på SVT. Fram till pensionen nästa sommar kommer han dock fortsätta att figurera som politisk kommentator i Godmorgon Sverige var tredje vecka. Programserien avslutar starkt i kväll kl. 20 med en politisk duell mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin, där man bland annat kommer att diskutera den ekonomiska krisen. K-G Bergström är inte den ende veteranen i medievärlden som nu tar farväl. Nyligen meddelades att Mats Bergstrand, chef för DN debatt, lämnar tidningen efter tjugo år. Han har onekligen gjort stora insatser för Dagens Nyheter, genom att omvandla debattsidan till en nyhetsledande utspelsplats för politiker, näringslivstoppar, statsvetenskapare och andra forskare. Han ligger också bakom ofoget att konsekvent skriva rubriker inom citationstecken, trots att de ord som återges som citat i stort sett aldrig går att finna i själva artiklarna. Men man ska sluta när man ligger på topp, heter det ju, och på senare tid verkar den gode Bergstrand ha tappat lite av sin känsliga nyhetsnäsa. Allt mer sällan toppar numera morgonekot sina sändningar med dagens DN-debattartikel – och i dag publiceras pinsamt nog exakt samma en något nedkortad version av den debattartikel av Alexander Chamberland, som lämnar miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom för Feministiskt initiativ, som Aftonbladet publicerade för över en vecka sedan. En annan avhoppare som väckt lite uppmärksamhet är kristdemokraten Nina Ekelund som i SR:s Studio Ett på måndagseftermiddagen gav beskedet att hon lämnar sitt uppdrag i partiets styrelse. Ekelund menade att partiet är ”alldeles för otydligt” och hade önskat att partiet hade varit ett tydligare mittenparti. ”Ingen är nöjd eftersom vi är otydliga på alla områden”, uppgav hon, och menade att det var en viktig orsak till att kristdemokraterna i den senaste Sifomätningen åter hamnade under fyraprocentsspärren. Andra skriver intressant om media, politik, avhopp.

Sahlin, socialdemokratin och medierna

Få partier är så snabba på att agera i nya medier som socialdemokraterna. I kraft av att vara det största svenska partiet, såväl räknat i antal väljare som medlemmar, har man ett stort antal aktiva bloggare och att döma av aktiviteten på Twixdagen så håller även partiets riksdagsledamöter ett högt tempo som mikrobloggare. På socialdemokraterna.se skyltar man med hur partiet finns representerat i sociala mediesammanhang som Facebook, Twitter, YouTube, Flickr och Bloggy. Mediebevakningsföretaget Cision konstaterade nyligen att Mona Sahlin dominerar starkt i fråga om synlighet i bloggosfären. Faktum är att hennes synlighet mer än fördubblas om man jämför bloggar med mer traditionella medier, något också Twixdagen uppmärksammade. Nu skriver Erik Lundbom, chef inom analysverksamheten på Cision, att synlighet förvisso är bra men att ”kvantiteten måste också följas av kvalitet”. Lundbom påminner om att mediebilden byggs i flera parallella kanaler. Tidningar, radio och tv har fortfarande en väldigt viktig roll i att nå ut och påverka potentiella väljare. Och där menar Erik Lundbom att Sahlin och socialdemokraterna har haft problem sedan i höstas. Jag är förstås väl medveten om hur mediesituationen ser ut i Sverige; de borgerligt sinnade ledarsidorna dominerar starkt. Mediekoncentrationen är hög och det är extremt glest med vänsterorienterade dagstidningar. Men även med det i åtanke är det problematiskt att socialdemokratin tycks ha så svårt att tränga igenom med ett positivt budskap. Om en vecka kommer Cisions Politikbarometer för årets första månader, och jag är ärligt talat skeptisk till om oppositionen enligt denna har lyckats flytta fram sina positioner och fått ut sina viktigaste sakfrågor. Min gissning är att kommunikationsfolket på det socialdemokratiska partiet kommer att fundera ett par varv till hur man ska få Mona Sahlins lyskraft i sociala mediesammanhang att smitta av sig till andra, där genomslaget ännu inte verkar vara lika gott. Andra skriver intressant om politik, media, socialdemokraterna.

Dags för nya idéer

Enligt dagens Sifomätning som publiceras i SvD och en rad andra medier får moderaterna sin högsta opinionssiffra på 12 år. 35,3 procent av de svarande säger sig stödja dem. En del av moderaternas framgångar sker på bekostnad av folkpartiet som minskar från 7,7 till 5,6 procent, men alla de tre rödgröna partierna hamnar också på minus. Gapet mellan blocken sägs nu vara endast 3,3 procentenheter. Men som Erik Laakso påpekar så håller inte den räkneövningen. Kristdemokraterna får enligt Sifo nämligen bara stöd av 3,3 procent och åker därmed ut ur riksdagen. De kvarvarande borgerliga partierna får då 43 procents stöd, jämfört med 49,6 procent för s, mp och v. Som SvD:s Göran Eriksson konstaterar kan alltså moderaterna ”göra ett rekordval 2010 men ändå förlora regeringsmakten”. Till Ekot säger Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap, att han ändå tror att kd kommer att räddas av borgerliga broderröster. Men även om kd åker ut räcker inte det för att ett regeringsskifte kan bli av. Socialdemokratin och de rödgröna samarbetsparterna måste först formera ett politiskt alternativ som attraherar väljarna. De framgångar s, mp och v haft i tidigare opinionsmätningar efter valet 2006 har framförallt handlat om – befogat – missnöje med regeringen Reinfeldt. Men att vara missnöjd med en sittande regering är inte detsamma som ett stöd för vad som helst annars. Mona Sahlin har tidigare varit tydlig med att väljarnas besked var en signal som s måste ta på allvar; en rejäl förnyelse av politiken måste till innan vi kan hoppas på att få förtroendet att regera igen. Och som PJ Anders Linder skriver på SvD:s ledarsida så har det rödgröna samarbetet ”gett Lars Ohly nycklarna till Socialdemokraternas politiska förnyelse och Miljöpartiet veto om energin”. De positiva tankar som framkommit i rådslagsarbetet har fortfarande inte resulterat i någon förändring som beslutats av någon partikongress, och nu när de rödgröna samarbetsgrupperna inleder sitt arbete är det högst tveksamt vilken betydelse rådslagsarbetet överhuvudtaget kommer att få. ”Oppositionen har varit duktig på att kritisera regeringen, men inte på att ha egna idéer”, säger Ulf Bjereld, socialdemokrat och professor i statsvetenskap till Ekot. Det börjar bli hög tid att börja leverera sådana. Andra skriver intressant om politik, valet 2010, rödgrönt samarbete.

Grattis Malena Ernman!

...fast jag kan inte låta bli att påminna om detta citat från tidningen Fokus i juni 2008, på frågan om vad årets vinnare av Melodifestivalen tycker du om det svenska kulturklimatet: Jag tycker inte om det kulturklimat vi har i Sverige i dag. Allt ska vara lättillgängligt, inget får vara krångligt eller svårt. En dag som detta framstår detta i lite annat ljus. Andra skriver intressant om kultur, Melodifestivalen, Malena Ernman.

Jag, en östeuropeisk diktator

Om det är något som kan bli ofrivilligt komiskt i politiska debatter så är det när människor tappar proportionerna och börjar göra halsbrytande jämförelser mellan sina meningsmotståndare och historiska missdådare. En del hävdar rent av att den som först drar Hitler-kortet per automatik har förlorat debatten. I dag läser jag att jag tillhör ”mobben” inom socialdemokratin; att jag är en av ”dessa unga pojkar” som gör allt för att göra karriär; en slags åsiktsväktare som är beredd att rycka ut när någon inte tycker rätt enligt min mening. Den som levererar dessa insiktsfulla analyser är Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning. På sin blogg berättar hon att det inte var hon som beslöt att publicera Erik Norelius absurda debattartikel, som jag skrev om i går. Fair enough. Jag vill därför oreserverat be Gröning om ursäkt för min förhastade slutsats att hon som debattredaktör var ansvarig. Lotta Gröning förefaller dock vara övertygad att jag, antingen på eget initiativ – med oklara motiv – eller på uppdrag av den socialdemokratiska partiledningen, är på korståg för att tysta Mona Sahlins kritiker. Då har man, lindrigt sagt, läst det jag skrivit slarvigt. Men att läsa slarvigt och dra konspiratoriska slutsatser är en sak. Att utifrån detta låta tankarna ”förstås” gå till ”diktaturerna i det forna Östeuropa” – det är en helt annan femma. Det låter ärligt talat som paranoia. Men Gröning skriver verkligen att jag och mina ”många anhängare /.../ hjälps åt att försöka tysta folk genom att ifrågasätta deras heder och syften”. Och när vi har bestämt oss för att en människa ”är fel” gör vi tydligen ”allt för att misskreditera henne eller honom”. Jo, visst. Eller så tycker vi bara att Lotta Gröning har en trist attityd, skriver undermåligt och tar oförtjänt stor plats i den svenska politiska debatten. Andra skriver intressant om debatt, Aftonbladet, Lotta Gröning.

Det räcker nu!

Jag tillhör inte de som skriker om ”Mosa Mona”-kampanj varje gång socialdemokraternas partiledare kritiseras. Självklart är det helt okej att ha synpunkter på den socialdemokratiska politiken och dess företrädare, oavsett om man själv är engagerad socialdemokrat eller inbiten motståndare. Kör hårt, det är bra med en öppen debatt. Däremot är det trist att det verkar finnas människor i de socialdemokratiska leden och i ideologiskt närstående publikationer som har ytterligt svårt att skilja på sak och person, och som verkligen inte verkar klara av att partiet valt en kvinna som pratar utpräglad stockholmska till ordförande. Aftonbladet publicerar i dag en debattartikel av Erik Norelius, en gång i tiden chefredaktör för Dala-Demokraten, där Mona Sahlin beskrivs som ”den slutliga olyckan” som ”tycks sakna politiskt omdöme”. Valet att publicera denna stilistiskt och retoriskt väldigt tveksamma text är förstås inte slumpartat. Tidningen påpekar i och för sig att Norelius är 80 år gammal, och publicerar samma dag en artikel skriven av fyra ledande socialdemokrater i Östergötland som menar att kritiken mot Sahlin ger känslan av kampanj. Ändå är det svårt att komma bort ifrån känslan av att Aftonbladets debattredaktör (som ju inte gjort sig känd för att vara någon av Mona Sahlins varmare supportrar) faktiskt utnyttjar gamle Norelius för sina egna syften. Känns det inte som det räcker med det här nu, Aftonbladet? Vi har sett tendenserna på nyhetsplats, i debattredaktörens blogg – och nu även på debattsidan. Kanske läge att börja snegla lite åt andra håll? Testa en ny vinkel möjligen? Även bland andra Johan Sjölander, Hannah Bergstedt, Alesia Goncharik, Alexandra Einerstam och Ewa Jansson skriver bra om detta. Andra skriver intressant om Aftonbladet, Mona Sahlin.

I dag tar väktarna över

Det är nu äntligen dags för svensk premiär för den av många – inklusive undertecknad – varmt efterlängtade filmen Watchmen. Flera svenska tidningar recenserar filmen, och helhetsintrycket är positivt men inte överentusiastiskt. Det påpekas att även de amerikanska filmkritikerna har delats i två läger; filmatiseringen av den hyllade serieromanen har både sågats vid fotknölarna och höjts till skyarna. En snabb sammanfattning av handlingen i filmen (som förefaller följa sin tecknade förlaga troget) hittas på Wikipedia där det sägs att historien utspelar sig i en alternativ amerikansk verklighet, där maskerade hjältar började dyka upp någon gång på 1930-talet. I berättelsen utforskar serieskaparen Alan Moore (och i filmen Zack Snyder) dessa hjältars påverkan på samhället och vad som sker när människor tar lagen i egna händer och inte svarar inför någon. Personligen tror jag att filmen kommer att vara sevärd även för dem av er som inte är lika fascinerade av superhjälteserier som jag, även om det förmodligen inte skadar att läsa Moores mästerliga berättelse först. En häftig filmupplevelse lär det hur som helst bli. Andra skriver intressant om film, kultur, Watchmen.

Bloggarna och det föränderliga medielandskapet

Häromdagen berättade jag om det samarbete som vi i gänget bakom Almedalsbloggen nu ingår med tidningen Fokus. Jag betraktar detta som ett gott exempel på att uppdelningen i ”gammalmedier” och ”nya medier” blir allt mindre relevant. Det som spelar roll är innehållet. Självklart har inte alla bloggare journalistiska ambitioner, och alla som har det lever inte upp till någon egentlig journalistisk verkshöjd. Detsamma kan dock även sägas om ganska mycket vi läser i tidningar, ser på tv och hör på radio. Bloggare, precis som journalister i traditionella medier, bör bedömas utifrån vad de presterar – inte utifrån sina yrkestitlar, arbetsgivare eller eventuella presskort. Aftonbladet arrangerade nyligen en webbtevedebatt där Jan Helin (chefredaktör på Aftonbladet), Kalle Ljungkvist (chefredaktör på Aftonbladet.se), Sanna Rayman (ledarskribent på Svenska Dagbladet samt bloggare), Erik Laakso (bloggare), Sofia Mirjamsdotter (ansvarig för Aftonbladets bloggvärldsblogg), samt årets Stora bloggprisetvinnare i kategorin Politik och Samhälle Marie ”Emma Opassande” Andersson, deltog. Ett av diskussionsämnena var just uppdelningen i ”gammalmedier” och ”nya medier”. Resultatet går att se här: Själv tycker jag att det var en totalt sett intressant och klargörande diskussion. Förhoppningsvis bidrar den till att faktiskt ta ett steg bort från tidigare, lite fåniga motsättningar så att vi i stället kan se bloggar som en väl integrerad del i ett väldigt spretigt medielandskap. Två avslutande kommentarer: Gamle journalisträven och pr-konsulten Paul Ronge konstaterar klokt på sin byrås blogg (samt på Dagens PS) att det ”finns (samtidigt med egocentriskt pladder, bakslug produktlansering och illa genomtänkta tankar) väldigt mycket intelligens, värdefull information, generösa länkningar till andra, samt tung opinionsbildning i de många bra bloggarna”. Niclas ”DeepEd” Strandh, som förvisso är kritisk mot vad han uppfattar som en alltför politiskt likriktad sammansättning hos oss i Almedalsbloggen, men tror ändå att vårt samarbete med Fokus om Makthavare.se ”faktiskt kan innebära en möjlighet för att visa kraften att göra saker tillsammans men samtidigt att hålla kvar det personliga”. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, utveckling.

Frige Dawit Isaak!

Jag har tidigare uppmärksammat den svenske journalisten Dawit Isaak, som sitter fängslad utan rättegång i Eritrea. Nu ser jag att Expressen samlar in namn på en protestlista, som ska lämnas till Eritreas ambassad i Stockholm, och genom att fylla i ditt namn här under så kan du bidra. Har du en egen blogg och också vill samla in namn till protestaktionen så finns koden till ovanstående applikation att hämta här. När du har lagt in namninsamlingen på din blogg så kan du skicka ett mejl till freedawit@expressen.se så lägger de upp en länk på http://expressen.se/freedawit/. Andra skriver intressant om kampanj, Expressen, Dawit Isaak.

Kommissionen och öppenheten

För en tid sedan replikerade EU-kommissionens talesman i handelsfrågor Peter Power på det debattinlägg där en grupp integritetsvänner av olika partifärg – Erik Josefsson (v), Karl Sigfrid (m), Erik Laakso (s) samt Erik Hultin (c) – krävde korten på bordet om handelsavtalet Acta. Power uppgav att han ”blev besviken” när han läste vad de ovan nämnda skrev. Han menade också att EU-kommissionen aldrig haft ”någon avsikt att dölja det faktum att förhandlingar äger rum”. I dag får han svar, och budskapet är att EU-kommissionen inte förstår vad en öppen politisk process är. ”Det intressanta är inte var och när Acta-förhandlingarna äger rum, utan innehållet i det avtal som förhandlas fram”, skriver Josefsson, Sigfrid, Laakso och Hultin. De sätter därmed fingret på en viktig skillnad mellan svensk politisk tradition och den som kommit att bli standard i EU-samarbetet. ”Om vi i svensk lagstiftningsprocess tillämpade EU-kommissionens principer skulle utredningar, propositioner och riksdagsbetänkanden hållas hemliga till dess att lagstiftningen är färdigförhandlad och beslutad”, konstaterar skribenterna. Men, och det här är ett viktigt men, man ska också komma ihåg att i EU-sammanhang så finns det inget som gäller för evigt. Allt handlar om vilja. Vad vi behöver är politiker i våra nationella församlingar, i regeringar och i Europaparlamentet som faktiskt står upp för öppenhet, insyn i de politiska processerna och modet att vilja förändra. Jag väntar fortfarande med spänning på att Fredrik Reinfeldt ska ta bladet från munnen i Acta-frågan. Andra skriver intressant om politik, EU, ACTA.

Reinfeldt, Sahlin och skriverierna

På tisdag i nästa vecka är det säsongsavslutning för SVT:s Rakt på med KG Bergström. Då har det utlovats en duell mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledare Mona Sahlin. Detta ser jag fram emot. Sahlin har den senaste tiden varit väldigt omdebatterad. Sjunkande opinionssiffror och dåliga resultat i förtroendemätningar har åter fått framförallt människor utanför socialdemokratin att ifrågasätta henne och hennes ledarskap. Därför känns det skönt att då och då ta del av journalistik som faktiskt visar upp en lite annorlunda bild, som exempelvis Cristofer Brasks reportage i Expressen. Rekommenderad läsning. Skriverierna och debatten om Sahlin har fått mig att fundera på vad för slags teflonkostym Fredrik Reinfeldt måste vara klädd i för att så till synes oberörd klara sig undan debatten om sitt och regeringens ansvar för den djupa ekonomiska krisen, vilken allt mer visar sig i varsel och stigande arbetslöshet – och det faktum att vår svenska krona rasat rejält. Vissa försök görs dock att avkräva Reinfeldt ansvar, om inte för vad han (inte) gör nu så åtminstone för vad han gjorde som riksdagsledamot. Jag syftar förstås på hans litterära mästarstycke Det sovande folket som järngänget bakom Alliansfritt Sverige gjort tillgänglig på nätet. Läs gärna också Arvid Falks recension och Johan Sjölanders kommentar. Jag har tidigare bara läst utvalda delar av Reinfeldts bok. Att nu ta del av helheten är rätt omtumlande. Han som skrivit detta och uttryckt dessa åsikter – som vuxen riksdagsledamot och inte som någon vildhjärna till ungdomsförbundare – är nu faktiskt landets statsminister. Det ska bli mycket intressant att se om detta når utanför bloggosfären och faktiskt tas upp till belysning i traditionella medier och allmän samhällsdebatt. * * * I dag presenterades för övrigt en ny opinionsmätning som tycks visa att det röd-gröna blocket ökar ledningen något. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet får tillsammans 52,7 procent mot Allianspartiernas 44,5. Den enda statistiskt säkra förändringen i mätningen förefaller vara att vänsterpartiet ökar med 2,0 procentenheter till 7,2 procent. Socialdemokraterna backar något till 39,5 procent. Även miljöpartiet minskar marginellt. Moderaterna tappar enligt mätningen 2,5 procentenheter och kristdemokraterna hamnar åter strax under fyraprocentsspärren. Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin.