Kyrkor uppmanar regeringar att agera i Mellanöstern

Runt om i Europa har ett antal kristna kyrkor uppmanat sina respektive regeringar att agera för ett eldupphör och långsiktig lösning på kriget i Mellanöstern. Här i Sverige är det den frikyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och Svenska Kyrkan/Lutherhjälpen som skrivit ett brev till utrikesminister Jan Eliasson. I brevet (som finns sammanfattat här och i fulltext här) uppmanas regeringen arbeta för fred och framför allt för ett slut på den humanitära katastrof som kriget lett till. Kyrkorna ger några rekommendationer, i följande punkter: Rekommendationer: Lutherhjälpen/Svenska kyrkan och Diakonia rekommenderar att omedelbara åtgärder vidtas för att få ett slut på våldet och människors lidande på båda sidor, inbegripet stöd för att framförhandla ett omedelbart eldupphör som rymmer förutsättningar att leda till varaktig fred, intensifiera ansträngningarna så att humanitärt bistånd kan ges under säkra förhållanden i enlighet med internationell humanitär rätt, möjliggöra för EU och FN att spela en aktiv roll i medlingen av den pågående krisen och ta itu med konfliktens grundläggande orsaker på grundval av principerna för internationell humanitär rätt, få till stånd en öppen dialog med samtliga statliga och icke-statliga aktörer i regionen, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt genom att oavsett vilken aktör anklagelsen gäller agera för att utreda anklagelser om krigsförbrytelser som framförts mot alla parter som är inblandade i fientligheterna, utarbeta en ståndpunkt och offentligt ta tydlig ställning mot alla doktriner som framförs av någon av parterna i de aktuella stridigheterna och som gör anspråk på att legitimera angrepp på civila personer och föremål samt den urskillningslösa, överdrivna eller oproportionerliga användningen av våld, EU ser över sina bilaterala relationer till Israel och PA så att de överenskommelser om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som är en del av grunden för avtalen lyfts fram på ett tydligare sätt. I P1 Morgon imorse debatterades brevet med Martin Lind, biskop i Linköping, och Lisa Abramowicz, Svensk Israelinformation. De diskuterade framför allt punkt 4, som innebär att kyrkorna även vill ha icke-statliga parter, dvs Hizbollah, med vid fredsförhandlingar. (Lyssna här) Den som vill stödja biståndsorganisationernas katastrofinsatser för humanitär hjälp kan sätta in pengar till Lutherhjälpen på pg 90 02 56-9 och märka talongen ”Mellanöstern - katastrofarbete” eller skänka direkt på webben; eller sätta in pengar till Diakonia på pg 90 33 04-4 och märka talongen "Gaza/Libanon" eller skänka på webben. Andra bloggar om: Mellanöstern, Libanon, Palestina, Israel, fred, bistånd, kyrka, religion, Lutherhjälpen, Diakonia, Svenska kyrkan Pingat på intressant.se

Mer om afrikaner på zoo

[Uppdaterad] Ett litet lästips, apropå mitt tidigare inlägg om massajerna på Kolmårdens djurpark: en uppmärksam och kunnig läsare tipsade mig om att "human zoo" inte är någon ny företeelse (vilket Ali Esbati också skrivit om tidigare). En lång artikel finns i wikipedia. Där finns också en rad intressanta länkar till artiklar om mänskliga zoon och kolonialism. [Uppdatering] Nu har Centrum mot rasism reagerat mot Kolmårdens safarikvällar, rapporterar Aftonbladet. Jag har skrivit mer i min egen blogg. Andra bloggar om: kolonialism, rasism, djurpark, turism

Vem ska stå i centrum för kriminalpolitiken?

I veckan som har gått har Ekot gjort en omfattande granskning av kriminalpolitiken under Thomas Bodströms period som justitieminister, sedan hösten 2000. Föga förvånande visar granskningen att en stor del av propositionerna som har lagts har handlat om skärpningar av lagar och inskränkningar i den personliga integriteten medan få har inneburit mildringar. Nya brott har tillkommit, straffskalorna skärpts och befogenheterna för myndigheter (polisen) har utökats. Samtidigt visar kriminologisk forskning att hårdare tag inte leder till minskad brottslighet, och att det är tveksamt om brottsligheten faktiskt ökar i Sverige. Hårdare-tag-politiken har trots detta ett starkt stöd bland befolkningen, och Bodström är av de absolut mest populära ministrarna i regeringen. Utvecklingen har beskrivits som att vi har gått från en kriminalpolitik med brottslingen i centrum, till en politik med brottsoffret i centrum. Det låter ju på många sätt rimligt, och en del av de skärpningar som genomförts, inte minst i frågor kring sexualbrott och kvinnofrid, har ju stärkt inte minst kvinnors möjligheter att få rätt i domstol när de utsatts för brott. Men jag tror att även brottsofferperspektivet är för snävt. Det är nämligen inte bara det enskilda brottsoffret i det enskilda fallet som drabbas av kriminaliteten, utan hela samhället. Jag tror att en human och utvecklingsorienterad kriminalpolitik är möjlig att kombinera med ett perspektiv där brottsoffrens rätt står i centrum. Men då räcker det inte att se till det enskilda offret. Hela poängen med att ha ett rättsväsende är ju att samhället som helhet tar hand om och hanterar det brott eller kris mot samhället som kriminalitet innebär, och att det inte är upp till den enskilde att hämnas. Även om den som själv har utsatts för brott - kanske helt naturligt - vill ha långa och hårda straff så är det samhällets och rättsväsendets uppgift att se förbi den enskildes (legitima) hämndbegär och istället se till samhällets bästa. Om en förövare låses in på vatten och bröd i tio år så kanske det offret känner att hon har fått upprättelse. Men om brottslingen inte fått vård, möjlighet till att bearbeta orsakerna till brottet och jobba mot att kunna leva i samhället, så gör det knappast mig tryggare - jag kanske blir nästa offer när han kommer ut. Mina egna erfarenheter den här sommaren i kriminalvården landar nog just där. Det är uppenbart att många av dem som sitter på "mitt" häkte mår fruktansvärt dåligt, har haft otroligt dåliga förutsättningar i livet och skulle behöva såväl antiaggressionsträning, behandling mot narkotikaberoende och tydliga gränser som någon som bryr sig om dem. Samtidigt har de (eller är misstänkta för att ha) begått vidriga handlingar mot sina medmänniskor, och det måste de ta ansvar för och stå till svars för. En effektiv och välfungerande polis och rättsväsende behövs, brott måste lagföras och de skyldiga ställas till svars. Samtidigt gynnar det ingen om vi tror att brottslighet handlar om vissa individers inneboende ondska, eller att brottslingar är en särskild sort, totalt annorlunda än oss "vanliga" människor. Vi måste förstå att vi hänger ihop, och att det enda sättet att få ett helt samhälle är att hitta samhällssystem där vi både har ansvar för våra egna handlingar och vet att vi ytterst alltid har ett ansvar också för varandra. Andra bloggar om: kriminalpolitik, Thomas Bodström, straff, rättsväsende, brottslighet, kriminalitet Pingat på intressant.se

Hjälp till att fylla blodlagren

På somrarna tar inte bara arbetstagare utan även blodgivare semester, och nästan varje år rapporteras om brist på blod på landets sjukhus så här års. I år verkar dock situationen värre än vanligt, rapporterar Ekot. På akademiska i Uppsala har alla planerade operationer ställts in bl a blodbrist - de få påsar som finns sparas till trafikolyckor och förlossningar. I Göteborg oroar man sig också, lagren är betydligt mindre än vanligt och snart invaderas staden av friidrotts-EM. Alla blodgivare - och villiga blivande sådana - uppmanas av sjukvården att lämna blod, de flesta ställen har öppet som vanligt eller extraöppet. All information om blodcentraler och blodgivning finns på geblod.nu. Där kan du också se om du uppfyller kriterierna (dvs är tillräckligt tråkig) för att lämna blod. Andra bloggar om: blod, blodgivning, semester, sjukvård Pingat på intressant.se

Gästblogg: Det är dags att reformera skolan

Det här är den första gästbloggningen under mitt sommarvikariat, och den står Erik Laakso för. Den svenska skolan förtjänar att vara en skola i absolut världsklass, vi har ett högt skattetryck och vår målsättning är att vården, skolan och omsorgen ska vara i absolut toppklass. Den svenska skolan har varit i världsklass och vi sätter idag målet högre än förr. Vi vill att många ska skaffa sig högskolekompetens, vi vill att hälften av alla ungdomskullar ska börja på universitet eller högskola, vi vill vara i framkant i kunskapssamhället. Därför är det vettigt att fortsätta förbättra skolan och ta nya steg mot en utvecklad, högklassig skola som tar fram topputbildade, forskare, arbetskraft och entreprenörer för framtidens samhälle. Många gånger talar vi om behovet av mer personal i skolan, fler vuxna och fler som kan stötta och hjälpa dem som har behov som går utöver det vanliga. Som jag vid tidigare tillfällen skrivit så måste vi bli bättre på att identifiera unga som är på väg mot ett utanförskap så att vi kan sätta in extra resurser på ett tidigt stadium, med sådana åtgärder kan åtskilligt sparas i framtida kriminalvård, för att inte tala om de mänskliga resurser som slipper gå till spillo. Jag ska nu släppa några förändringstankar, två förslag (och ½) som kanske kan diskuteras och få fäste framöver. Se detta som ett diskussionsunderlag och kom oerhört gärna med kommentarer, tillägg och kritik. För det första. Idag går våra skolbarn i skolan under 37 veckor av årets 52 veckor. För många av våra ungdomar innebär det många veckor av meningslöshet och för många föräldrar innebär det många veckor av oro. Det är inte rimligt att skolåret ska vara fastfruset i en terminsindelning som bär arvet av bondekulturen i sig. Därför borde skolåret göras om till ett 41 veckors skolår, fördelat på 4 terminer. Skolstart vecka 31 med en termin som sträcker sig till vecka 40, det blir 10 veckor. Ledigt vecka 41 & 42. Skolstart vecka 43 med en termin som sträcker sig till vecka 51, det gör 9 veckor. Ledigt vecka 52 & 1. Skolstart vecka 2 med en termin som löper fram till vecka 13, det blir en 12 veckors termin. Ledigt vecka 14 & 15. Skolstart vecka 16 med en termin som sträcker sig fram till vecka 25 och vi har den avslutande 10 veckors terminen. Totalt blir det 41 veckor och sommarlovet förläggs mellan vecka 26 till vecka 30. Dessutom borde varje elev ha 15 ledighetsdagar att ta ut valfritt under året. För det andra (och ½). Skoldagen är nästa steg att förändra, samt att hemläxan borde tas bort upp till en viss ålder. Dagens skolbarn är i skolan ungefär 6-7 klocktimmar, den tiden kan med fördel utökas till den motsvarighet som många barn är på fritids i anslutning till skolan. Om barnen kan vara i skolan 8-9 klocktimmar istället och få kvalificerat stöd med läxläsning av utbildad personal under den extratid som läggs på dagens skoltid så frigörs mycket av den tid barnen behöver på kvällar och helger för lek och personlig utveckling. Dessutom slipper den okvalificerade läxläsningshjälpen på hemmaplan de svårigheter som läxläsning med barnen faktiskt innebär för många. Fördelarna skulle vara flera. Förvaringspedagogiken på fritids skulle ersättas med kvalificerad utbildning enligt läroplan, stöd och hjälp för de som behöver extra stöd och en språngbräda för de som ligger i framkant. Dessutom skulle det med nödvändighet behövas fler vuxna i skolan och då kan målet om att verkligen se och hitta stöd åt de som har behov av det. Så för att sammanfatta Utöka skolåret från dagens 37 veckor till 41 veckor, utöka skoldagens längd med cirka 2 timmar per dag och anställ fler utbildade pedagoger för läxläsningshjälp, särskilt stöd och allmänt stöd för de med extrabehov. Avskaffa hemläxan för de yngre eleverna och ersätt det med schemalagd läxläsning i skolans regi så att det inte är beroende av hemmets resurser och kvalitet om läxan blir utförd och inlärd. Totalt sett skulle skolåret utökas från 37 veckor och cirka 1200 timmar till 41 veckor och 1550 timmar och ungefär 200 av de timmarna skulle kunna innehålla kvalificerad läxläsning med utbildad personal så att just HEMläxan skulle kunna avskaffas. Den som nu vid en hafsig genomläsning fastnat på det här med läxan och ryggmärgsreflekterar till ”flumskolan” rekommenderas en extra genomläsning, lite kontemplation och så nya tag. Andra bloggar om: politik, skola, reformer, läxor, sommarlov, socialdemokraterna Detta inlägg är pingat som Intressant ____Erik Laakso___________ Socialdemokraterna i Tierp www.eriklaakso.nu info@eriklaakso.nu

S-studenter vill studera på sommaren

I ett pressmeddelande förra veckan krävde s-studenters ordförande Magdalena Streijffert att regeringen tar tag i frågan om treterminerssystem, alltså att studieåret läggs om så att studenter läser 3 X 15 veckor istället för som nu 2 X 20 veckor/år. Motiven är dels studiesociala - många studenter får stora ekonomiska problem under sommaren, och skulle gärna använda sommaren åt meningsfulla studier samtidigt som man minska antalet studieterminer och alltså levnadsår på studiemedel; men också samhällsekonomiska, studier på sommaren skulle utnyttja lärosätenas lokaler och bibliotek samtidigt som studenterna skulle komma ut i arbete fortare. I nuläget går det att läsa sommarkurser, men de utgörs till mycket liten del av kurser ur det ordinaire kursutbudet som kan räknas in i en examen. Min lokaltidning unt nappade på pressmeddelandet och intervjuade Marika Lindgren-Åsbrink, ordförande i min s-studentförening Laboremus: - Att studera borde vara som ett heltidsjobb. Det behövs inte tre månaders semester. Det ställer till problem för många studenter som har svårt att försörja sig under sommaren, säger Marika Lindgren Åsbrink, ordförande för den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala. I dag löser många studenter sin försörjning genom att läsa sommarkurser. Dessa kan dock bara undantagsvis räknas in i deras slutexamen. - Studenter ska inte behöva ta studielån för att gå kurser inte ingår i utbildningen bara för att få försörjning. Uppsala universitet svarar i artikeln genom Einar Lauritzen, chef för studerandebyrån. Han menar att det inte är möjligt att utöka undervisningen inom nuvarande budgetramar eftersom det framför allt handlar om lärarresurser som skulle krävas för fler sommarkurser eller längre terminer. Tanken på ett treterminerssystem i Sverige lanserades för ett par år sedan av SACO studentråd (rapporten finns här i pdf) och har diskuterats på olika sätt men inga riktiga konkreta förslag har kommit fram. Redan idag vore det möjligt för lärosätena att införa ett nytt terminssystem, eftersom terminsdatum inte regleras centralt. Ändå håller de fast vid de traditionella terminstiderna. Om ett förängt studieår verkligen skulle fungera och förändra situationen för studenterna, skulle det också behöva innebära helårsförsörjning. Alltså c:a 47 veckors studier och 5 veckors betald semester. Och det ligger nog ganska långt bort från den nuvarande situationen. I nuläget är nog en radikal förbättring av sommarkurserna ett genomförbart men viktigt första steg till ett förlängt studieår. Om det gick att läsa 10-pongskurser som ingår i ordinarie program, skulle den student som så vill minska sin utbildningstid med en termin genom att plugga två somrar. Då kan de studenter som vill arbeta på sommaren och få erfarenhet, men de som i nuläget ser sommaren mest som en ångestfylld ekonomisk kollaps skulle kunna använda den mer konstruktivt. Andra bloggar om: politik, studier, utbildning, student, sommar, treterminssystem Pingat på intressant.se

Yoga ger snälla fångar?

[Uppdaterad] Igår kunde man läsa i både Svd och DN om att de intagna på Norrtäljeanstalten behandlas med yoga med goda resultat, dock i två ganska olika artiklar. I artikeln i svd beskrivs programmet, som är frivilligt för de intagna på anstalten. De som deltar i yogan vittnar, liksom instruktören Eva Seilitz, om att de blir lugnare, stabilare och mer motiverade av yogan. Sedan 2002 har Eva Seilitz lett yoga på anstalten. Under våren har de som sitter på isoleringen deltagit. Gensvaret har varit starkt, inte minst hos de sexualdömda som också fått pröva. Till hösten är hon på anstalten en gång i veckan. Även personalen ska få pröva yoga och därmed få en erfarenhet att dela med de intagna, och för sitt eget välbefinnande. De intagna ska kunna se yoga på intern-tv:n och träna under ledning i sin cell. En handledning för själv- studier finns att få för alla intagna, även på andra anstalter, genom kriminalvårdsstyrelsen. - Jag ser vilket oerhört behov de har här. Yogan kan arbeta med deras förändringsprocess. Jämfört med Kumlaprojektet där åtta killar deltar i klosterliv kan cell-yogan nå alla som vill delta, säger Eva Seilitz. Effekterna av yogan kan man läsa om i DN igår (s. A12, inte på nätet). Där beskrivs hur en grupp interner på en avdelning på Norrtälje glömdes bort av personalen och lämnades i gemenskapsutrymmena istället för att låsas in på kvällen. De intagna valde då inte att försöka rymma, börja slåss eller ställa till något annat bus. Istället satte de sig ner för att prata, nåra bakade kladdkaka och kollade på film tills de gick och lade sig i sina respektive celler. - Om det hade hänt för ett par år sen vet ingen hur det hade gått. Om vi var lack på någon hade vi ju kunnat slå ihjäl honom. Men istället satte vi oss ner och pratade, säger Micke, en av de intagna. Han tror att yoga och anti-aggressionsträning håller dem lugna. Att de inte slog sönder inredningen och försökte övermanna nattvakterna ser han som ett bevis på att de inte är några odjur. - Men det är klart att jag inte hävdar att vi är helt ofarliga. Såna som vi ska sitta inne. Mer om yogaprogrammet på Norrtäljeanstalten kan man läsa i senaste numret av RuntiKrim, Kriminalvårdens personaltidning (pdf). [Uppdatering] Den vänlige läsaren Daniel Andersson har lämnat en kommentar med länk till artikeln inscannad. Tack tack. Andra bloggar om: yoga, kriminalvård, fångar, behandling, straff, kladdkaka Pingat på Intressant.se

Lång väg kvar till mänskliga rättigheter i Lettland

För nästan på dagen ett år sedan skrev jag om hur den Prideparad som Lettlands premiärminister ville stoppa, trots allt kunde genomföras i Riga. Omkring 150 personer deltog då i landets första offentliga manifestation för homo-, bi- och transpersoner. Paraden bevakades då av cirka 300 poliser som snabbt slog en järnring runt hela paraden. Ett tusental motdemonstranter hade samlats längs paradvägen i centrala Riga. Med provocerande plakat och slagord blev stämningen snabbt hätsk. Flaskor kastades in i paraden och minst en person blev misshandlad och ett flertal motdemonstranter blev gripna. Men trots allt kunde paraden genomföras förra året. I dag rapporteras att årets Pridefestival i Riga "urartade" efter en stödgudstjänst för homosexuellas rättigheter. Konservativa grupper ska ha omringat kyrkan och hindrat gudstjänstdeltagare från att komma ut, genom att kasta avföring och ägg. Trots att paraden som skulle ha gått av stapeln i dag är inställd till följd av ett domstolsbeslut (!), har motståndet fortsatt varit stort bland konservativa grupper mot det resterande festivalprogrammet. Tidigare i veckan krävde Lettlands inrikesminister Dzintars Jaundzeikars att paraden skulle stoppas, eftersom det skulle bli "extremt svårt" att garantera allas säkerhet. Detta har bland andra Sveriges integrationsminister Jens Orback reagerat emot. Han ska bland annat ha sagt Lettlands nation måste "trygga sina medborgares rätt att manifestera sin kärlek till varandra". Uppenbarligen har den ännu unga demokratin Lettland mycket kvar att lära om respekten för mänskliga rättigheter. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: HBT, mänskliga rättigheter, Lettland.

Citerad i Aftonbladet

[UPPDATERAD] Häromdagen skrev jag ett inlägg om det minskande tidningsläsandet inom LO-kollektivet. Detta observerade tydligen Aftonbladets ledarredaktion som valde att citera mig på ledarsidan. Tack till Daniel Andersson som gjorde mig uppmärksam på detta och dessutom hade vänligheten att scanna in det.

Kolonialism - nu på hemmaplan

Ett skäl till att det är så svårt att diskutera rasism och integration är - tror jag - att vi är så ovilliga att se de rasistiska strukturer och den grundläggande rasism som finns i hela vårt samhälle. "Rasism" uppfattas som en medveten åsikt som innehas av extrema personer, vilket gör det svårt att upptäcka (och erkänna) att fördomar eller hierarkier grundade i etnicitet/hudfäg finns överallt fast ingen (officiellt, i alla fall) vill det, på liknande sätt som strukturer kring kön finns trots att få skulle säga att de är mot jämställdhet. Det gör dock inte vårt samhälle mindre rasistiskt, snarare tvärtom. I DN idag (inte på nätet) kan man läsa om att Kolmårdens djurpark ska hyra in fem massajer som ska gå runt i parken på dagarna och "hoppa och dansa" på safarikvällar. Ritva Jansson på Kenya Airways är intervjuad i artikeln (som bara är en intervju med henne, och inte håller någon kritisk eller diskuterande vinkel, mer än att det frågas varför man ska ha människor i en djurpark), och hon säger bland annat att "det är som att ha barn med sig, som aldrig varit ute förr" och det är en "naturlig miljö" för dem att vara i en djurpark på grund av kopplingen till djuren och savannen. Hela projektet, och framför allt Janssons attityd, luktar kolonialism lång väg. Ett bra exempel på "omedveten" rasism - om än i ganska grov form. Läs gärna Tora Breitholz kommentar, som beskriver väl kopplingen mellan dåtidens exotism och "andra-görandet" och kolonialismen, och hur samma mekanism finns idag om än på andra sätt. Andra bloggar om: massajer, kolonialism, rasism, turism, kolmården Pingat på intressant.se

Tryckfrihetens gränser

Dagens Nyheters chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Wifstrand skriver i dag att han kan tänka sig en lagstiftning mot grova kränkningar av privatlivet. Wifstrand tror också att det vore en fördel om klagomål mot mediers övertramp fördes till domstol, snarare än att behandlas av självsanerande organ som Pressens opinionsnämnd. Jan Wifstrands debattinlägg är dels intressant i sig – och dels därför att det är publicerat på DN Debatt, snarare än på ledarplats. Ska det tolkas som att Wifstrand bara uttrycker sin personliga åsikt, eller står även tidningen bakom denna linje? Det är ingen nyhet att det från publicisthåll länge funnits en kritik mot hur arbetet i Pressens opinionsnämnd bedrivs. Barbro Fischerström, som är vd för bransch- och arbetsgivarorganisationen Tidningsutgivarna, menar att Pressens samarbetsnämnd (där representanter för TU, Journalistförbundet, Publicistklubben och Sveriges Tidskrifter ingår) endast ska samarbeta om de pressetiska spelreglerna – men inte tryck- och yttrandefrihetsfrågor. För mig är yttrande- och tryckfriheten i det närmaste okränkbar, och skulle man låta domstolar avgöra vad som ryms eller inte inom ramen för dessa friheter så tror jag att vi mycket snart kommer att befinna oss på ett sluttande plan. Som tidigare motiverar jag min fundamentalistiska hållning i dessa frågor med ord lånade ur Journalistförbundets handlingsprogram: Om med fundamentalism menas uppfattningen att så stor öppenhet som möjligt ska råda i samhället och så få inskränkningar som möjligt får ske i yttrande- och tryckfrihet och att samhällets inställning manifesterad i grundlagen ska vara långsiktig och hållbar och inte kunna påverkas av tillfälliga händelser eller uppflammande debatter, ja, då är min inställning fundamentalistisk. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, tryckfrihet, journalistik.

Reaktioner och kedjereaktioner

Nu har Sakine Madon uppmärksammat det jag skrev om organdonation häromdagen, där jag invände mot Sakines förslag om att låta dem som anmäler sig till donationsregistret gå före i kön när de själva skulle behöva nya organ. Jag skrev att en mer human lösning vore fortsatta upplysningskampanjer – och påpekade att det skulle innebära ”sådan där hemsk, offentligfinansierad opinionsbildning som liberaler och andra på högerkanten vanligen protesterar i högan sky emot”. Sakine har, föga överraskande, invändningar: Men vadå ”mer human”? Det finns ju i dag folk som inte får organ i tid. Är dagens system human, för att alla medborgare får ta konsekvenserna av att för få donerar organ? Jonas reaktion är så typiskt socialdemokratisk. Alla ska lida – lätt som en plätt. Och ja, min reaktion är säkert typiskt socialdemokratisk. Jag är ju trots allt sosse. Men avsikten med fortsatta upplysningskampanjer är inte att ”alla ska lida”, utan att fler människor ska kunna göra upplysta, välinformerade val. Jag tror nämligen människor om gott, och att de allra flesta nog skulle föredra ett system där tillräckligt många frivilligt var beredda att donera sina organ efter döden för att på så sätt ge andra, bättre behövande, ett längre liv. Jag kanske inte är tillräckligt påläst, men nog låter väl det som en människosyn inte helt olik den liberala? Sakine tar också upp det jag skriver om myndigheters opinionsbildning. Att saklig upplysning råder bot på organbristen ”kan ju Jonas & Co drömma om i all evighet”, skriver hon. Det har jag nu förstås aldrig påstått. Det är människors insikt av sambandet mellan deras egen vilja att donera och hur deras egna – och kära närståendes – liv kan räddas av organtransplantationer, som kan råda bot på dagens organbrist. Men för att nå dit så krävs det uppenbarligen olika former av informationsinsatser. Dessa kan förstås utformas på olika sätt. De skräckbilder som Sakine skisserar med stora affischer i kollektivtrafiken, föreställande döende barn, skulle kanske vara effektiva – men är inget jag förespråkar. Min egen inställning till myndigheters opinionsbildning är för övrigt kluven, och något jag bloggat om för länge sedan. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: organdonation, medicin, opinionsbildning.

There's something wrong with the world today...

Monopolkapitalisten många av oss älskat att hata, Bill Gates, lovade i går att skänka drygt 2,1 miljarder kronor till aidsforskningen. Och det är inte den första stora donation han gjort till detta angelägna område. Men den här omgången pengar kan komma att gå till det hivvaccinprojekt jag själv deltar i, vilket förstås gör det extra kul att skriva om. Det är Karolinska institutet som tillsammans med Södersjukhuset i Stockholm som håller på att ta fram ett eget hiv- och aidsvaccin. Inom ramen för detta projekt så har jag själv fått ett flertal injektioner med ett ofullständigt hivvirus. Tanken är att det ska få kroppen att bygga upp motståndskraft och kunna bekämpa en riktig hivsmitta (mer om studien här). Samtidigt meddelas att George W Bush har för första gången använt sitt veto och stoppat ett lagförslag som innebar att statliga pengar skulle användas i stamcellsforskning. Detta efter att den amerikanska senaten häromdagen med klar majoritet röstade ja till att vidga ramarna för stamcellsforskning. Jag är själv en varm anhängare av stamcellsforskning och ser det som den hittills mest lovande möjligheten att bota sjukdomar som Parkinson, diabetes och Alzheimer. Motståndarna - och i USA är det främst den kristna högern - ser stamcellsforskning som en omoralisk teknik och liktydigt med abort, eftersom stamcellerna hämtas från några dagar gamla embryon - alltså befruktade ägg. Att de embryon det nu gällde var sådana som skapats i provrör och "blivit över" vid konstgjord befruktning gör uppenbarligen ingen skillnad för Bush och hans konservativa polare. För oss som hoppas på fortsatta framsteg inom läkarvetenskapen och att vi ska bli allt bättre på att bekämpa dödliga sjukdomar tycks, åtministone i frihetens förlovade land USA, få sätta vårt hopp till godhjärtade kapitalister som Bill Gates. Den nuvarande politiska ledningen tycks mer intresserad av stöd från landets bibeltrogna. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: hiv, aids, stamcellsforskning, medicin, Bill Gates.

Långa straff för sexualbrott

Idag föll domen för den sk Hagamannen, han dömdes till 14 års fängelse för bland annat grov våldtäkt och mordförsök. Det är ett långt straff, sannolikt främst utdömt för mordförsöket - straffskalan för grov våldtäkt går upp till 10 år. I veckan föll även domen i ett annat uppmärksammat sexualbrottsfall, då den sk alexandramannen dömdes till 11 års fängelse för ett antal olika sexualbrott, några mot underåriga. Den generella tendensen i Sverige har under lång tid varit att straffen blir längre och längre, och att de dömda faktiskt sitter hela den utdömda tiden utan villkorlig frigivning. Dock har inte alltid domarna i sexualbrottsmålen "följt med", utan i många fall har straffen varit låga i jämförelse med dels andra brott, dels det "allmäna rättsmedvetendet", i vilken mån det nu går att tala om ett sådant. Om nu straffen blir längre, är det viktigt att även sexualbrotten "följer med". I båda de här fallen har det varit osedvanligt grymma och grova övergrepp vid upprepade tillfället, och det är viktigt att rättsväsendet markerar att sexualbrott hör till de allra grövsta brotten. Samtidigt är det viktigt att frågor kring mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och kvinnofridsfrågor inte reduceras till krav på längre straff och hårdare tag. Dessa brott måste också ses i ett större sammanhang där hela den väv av ojämlika relationer mellan män och kvinnor som genomsyrar vårt samhälle blir tydligt. De kan inte bara ses som uttryck av onda eller sjuka individer - även om dessa individer naturligtvis måste ta sitt ansvar och straffas. Andra bloggar om: hagamannen, alexandramannen, brott, rättegång, samhälle, nyheter, sexualbrott, jämställdhet

Ägarkoncentration i medierna

[UPPDATERAD] Jag har tidigare skrivit om ägarkoncentration i medierna och behovet av socialdemokratiska röster (senast i går). Min linje är att behovet av mediepolitiska strategier från socialdemokratin och arbetarrörelsen ter sig allt mer akut. Det betyder dock inte att jag förespråkar partiägda, okritiska megafoner. Under Almedalsveckan arrangerades en debatt (som jag tyvärr missade) om just ägarkoncentration i medierna. Pressens Tidning har skrivit om arrangemanget, och beskriver det som en "uppräkning av brister och problem samt förslag om höjning av presstöd, presstöd till nättidningar, ägartak i mediebranschen, mera mediekritik i läroplanen och start av en rikstäckande public service-tidning". Och tyvärr är det ofta så det låter. Jag har varit på mängder av möten där mediepolitik diskuterats, och som på beställning är det punkterna ovan som räknas upp. Nedläggningen av tidningen Arbetet är också ett kärt tema i sådana sammanhang. Ofta framkommer även önskemål om en rikstäckande dagstidning med andra värderingar på ledarplats än som framkommer på en överväldigande majoritet av landets tidningar i dag, och som förmår att anlägga en lite annorlunda syn på nyhetsvärdering än vad som nu förefaller vara norm. Jag har själv drivit den här linjen tidigare, men tror i dag inte att det skulle vara ekonomiskt möjligt. Det skulle nämligen krävas enorma satsningar initialt för att få till en bra redaktion, ledning, försäljningsorganisation, annonsförsäljning, lokaler, teknik, tryck, distribution, etc. Sedan står och faller trovärdigheten hos en sådan här tidning med att de - i tankexeperimentet - tilltänkta finansiärerna; det socialdemokratiska partiet, LO och andra arbetarrörelsen närstående intressenter, förmår att respektera tidningens självständighet och integritet. Och erfarenheterna talar tyvärr emot det. Därmed återstår det för oss som ändå efterlyser en ökad medial mångald i Sverige att hitta andra vägar för att uppnå det. Dagens presstödssystem förslår ju uppenbarligen inte så långt (mer om det bland annat här och här). Kreativa förslag välkomnas! Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, dagstidningar, Almedalen.

Sommarvikarien på plats

Kära PromeMorian-läsare, nu är alltså sommarvikarien på plats. Mer om vem jag är finns i intervjun nedan, eller så kan ni läsa i min egna blogg. Den senaste veckan har jag bland annat skrivit om jämställt sex, homosexuella biskopar i usa, integrationspolitiska maktutredningen och Skattebetalarnas förenings populistiska film från Almedalen, för att ge några exempel. Resten av den här veckan kommer jag och Jonas att skriva lite parallellt, sedan tar jag över ett par veckor, med hjälp av en och annan gästbloggare. Hoppas att ni ska tycka att det blir intressant! Andra bloggar om: vikarie, bloggosfären, sommarjobb

Halverat tidningsläsande i svenska hem

Dagens Nyheter rapporterar i dag om en ny undersökning från LO, som visar att det stora raset under 1990-talet, då många svenskar slutade ha en daglig tidning i hemmet, har stoppats upp. Trots det så är siffrorna oroväckande. Vid 80-talets början saknade 16 procent av alla svenska anställda en tidning i hemmet. År 2000 hade det rasat till 28 procent, och 2005 var siffran 31 procent. Och inom LO-kollektivet så har dagstidningsinnehavet minskat från 35 till 38 procent de senaste fem åren. Nu kan det förstås vara så att fler människor i dag läser tidningen på jobbet, inhämtar nyheter via etermedier eller har gått över till att läsa tidningen på nätet. Det skrivna ordet har dock, vilket konstateras i LO-undersökningen, den fördelen att det kan läsas flera gånger och i den takt som man själv önskar. Som samhällsorienterare spelar tidningarna alltjämt en stor roll. I det offentliga samtal som är så viktigt för demokratin har dagstidningarna en mycket stor betydelse. Undersökningen stämmer därför till eftertanke, inte minst med tanke på att ägarkoncentrationen ökar i svensk dagspress och antalet socialdemokratiska röster drastiskt minskar (mer om detta bland annat här och här). Behovet av mediepolitiska strategier från socialdemokratin och arbetarrörelsen ter sig allt mer akut. Läs mer om LO:s undersökning här. * * * Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, dagstidningar, LO.

Semestervikariatet tillsatt!

Jag vill först och främst tacka alla som anmält intresse för att vikariera för mig här på bloggen när jag tar semester. Det har varit tufft att välja, men nu är det klart. De kommande veckorna är det Marta Axner som kommer att sköta ruljansen här på PromeMorian. För dem av er som inte känner Marta sedan tidigare kommer här en introduktionsintervju: 1. Marta, berätta lite om dig själv. Jag bor i Uppsala sedan 7 år tillbaka och pluggar till präst vilket jag snart är klar med, blir färdig i januari 2007. Går nu på det sista, yrkesförberedande året på Svenska kyrkans pastoralinstitut. Avslutade min examen från universitetet i vintras med att skriva d-uppsats i religionssociologi inom fältet Media, Religion, Kultur, något som engagerat mig rejält. Sommarjobbar som kriminalvårdare med ansvar för köket på häktet i Uppsala. Är aktiv inom socialdemokraterna på olika sätt, har tidigare varit väldigt aktiv inom studentförbundet och kårpolitiken, och är förtroendevald inom Svenska kyrkan, bland annat som ledamot av kyrkomötet (= Svenska kyrkans "riksdag"). Kandiderar också till kommunfullmäktige i Uppsala i höst. Förutom politik och kyrka är jag intresserad av kultur i olika former, framför allt film, tv och musik, och är barnsligt förtjust i att dansa. 2. Du har en egen blogg också. Vad kan du säga om den? Jag har bloggat i ungefär ett år nu, och skriver mest om politik. Det blir framför allt de områden jag är speciellt intresserad av: utbildnings- och studentfrågor, kyrka/religion och jämställdhet. Men jag försöker kommentera kring aktuella frågor även inom andra områden. Och så skriver jag ibland om teologi och "inomkyrkliga" frågor, och kultur också. 3. Du och jag är båda socialdemokrater och förefaller, när man jämför vad vi skriver, ha likartade värderingar. Men i en del sakfrågor har vi lite olika uppfattningar, som synen på så kallade hushållsnära tjänster. Hur ser du på det? Generellt tycker jag att det är viktigt att det finns utrymme för olika åsikter inom ett parti och att olika synsätt och frågor diskuteras förutsättningslöst. Jag tror också att det är viktigt att socialdemokratiska bloggare förhåller sig något sånär fria och inte bara skriver utifrån vad man tror att partiledningen tycker. Samtidigt tycker jag att det kan vara ganska tröttsamt när sossebloggare anklagas för att vara megafoner för partistyrelsen så fort de uttrycker en åsikt som ligger i linje med partiet – vilket ju borde vara det vanliga, att man som partimedlem delar partiets värderingar. Även om du och jag inte tycker lika i alla sakfrågor verkar vi ändå ha ganska lika uppfattningar om just detta, hur man som partimedlem förhåller sig till partiets åsikter och ideologi (även om vi som sagt ibland landar i olika slutsatser). Det gör det extra roligt att få skriva på din blogg, tycker jag. 4. Du läser till präst och i sommar jobbar du också extra inom kriminalvården – hur tror du att detta återspeglar sig i ditt bloggande? Att jag läser till präst och är förtroendevald i kyrkan märks nog ganska mycket i mitt bloggande, dels för att jag skriver en del om kyrkfrågor men också att jag ibland har inte bara ett ”politiskt” utan även ett ”civila-samhället”-perspektiv på de frågor jag skriver om. Mitt sommarjobb på häktet har ännu inte avspeglat sig så mycket, framför allt eftersom jag inte kan skriva så mycket konkret om vad som händer på jobbet då det omfattas av sekretess. De kriminalpolitiska frågorna har inte heller riktigt varit på agendan nu under sommaren så mycket. Men jag hoppas att jag ska hitta några intressanta infallsvinklar, går och grunnar på några saker som kanske kommer här i slutet på sommaren. 5. Vad ska bli roligast med att vikariera på PromeMorian? Att få "låna" en ny läsekrets och att kanske fundera på hur jag ska skriva mer riktat till den nya publiken. * * * Under tiden när jag är på semester kan det även hända att några intressanta gästbloggningar publiceras här på PromeMorian. Håll ögonen öppna! * * * Andra bloggar om: bloggosfären, semester.

S-studenter hamnar snett

Via den osannolika nyhetskällan City nås jag av beskedet att Socialdemokratiska studentförbundet, även känt som S-studenter, gått ut och krävt ett förbud mot "könsdiskriminerande reklam". "I den här typen av reklam", skriver S-studenter i ett pressmeddelande, "reduceras kvinnor från människor till underordnade, passiva och sexuellt tillgängliga objekt". Jag blir så trött. Jag har bloggat om den här typen av förslag flera gånger tidigare (bland annat här, här och här). Min uppfattning är att ett sådant här förbud skulle vara synnerligen svårformulerat för att kunna uppnå de - politiskt synnerligen tveksamma - mål som förbudsivrarna antagligen hoppas på. Räcker det med att en person uppfattar en viss reklam som kränkande för att den ska vara förbjuden, eller ska all reklam förhandsgranskas av en särskild statlig nämnd? Men framförallt så är det en i grunden dum idé att vilja lagstifta bort konstnärliga, kommersiella eller politiska yttringar man inte sympatiserar med. Det är nämligen väldigt lätt att tänka sig hur detta lagstiftningsvapen kan vändas mot en själv när de etiska och politiska vindarna vänder. Magdalena Steijffert, ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, säger att det inte finns någon anledning till att "kränkande och diskriminerande reklam" ska omfattas av skyddet för tryck- och yttrandefrihet, när till exempel reklam för alkohol och tobak inte gör det. Själv drar jag rakt motsatt slutsats. Snarare är det väl så att vi som "står upp för och försvarar yttrande- och tryckfriheten på alla sätt och vis" (vilket S-studenter intressant nog säger sig göra), borde betrakta nya förslag till inskränkningar av dessa friheter i ljuset av de andra som skett de senaste åren - med aldrig så vällovliga syften. Jag tänker då till exempel på förbudet mot innehav av barnpornografi och hetslagstiftningen. Förslaget om förbud mot "könsdiskriminerande reklam" (hur nu detta ska definieras) som de socialdemokratiska studenterna nu ansluter sig till, skulle innebära ytterligare en "välmenande" inskränkning. Och vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner.

Lever? Någon?

Sakine Madon skriver i dag om organdonation, med anledning av ett inslag om detta på tv i morse. 9 av 10 uppges vara positivt inställda till att donera organ efter döden, men betydligt färre än så har anmält sig till donationsregistret, fyllt i ett donationskort eller - viktigast av allt - pratat med sina anhöriga om hur man ställer sig till organdonation. Sakines förslag för att komma tillrätta med det här är att det inrättas ett slags kösystem där alla som ställer upp som organdonatorer kommer före i organkön. "Resten", skriver hon, "får väl behålla sina organ bäst de vill - men de kan inte kräva att andra ska offra sina för deras skull". Dessa ställs då sist i kön, efter dem som anmält sig som donatorer. Förslaget är drastiskt, men skulle troligen vara effektivt. En mer human lösning är förstås fortsatta upplysningskampanjer - det vill säga sådan där hemsk, offentligfinansierad opinionsbildning som liberaler och andra på högerkanten vanligen protesterar i högan sky emot. Men kommande kampanjer bör nog i högre grad rikta in sig på att få människor att berätta om sin inställning till organdonaton för sina närmaste. Ett eget ställningstagande är ett första viktigt steg, men det hjälper igen om man inte också berättar om det. Oavsett vad man kommer fram till så bör man i alla händelser anmäla sig till donationsregistret. Om inte annat för att meddela att man inte kan tänka sig att donera sina organ till bättre behövande efter döden.

Problemformuleringsinitiativet

Med smicker kommer man som bekant långt, och när jag ser att Ali Esbati haft vänligheten att uppmärksamma ett inlägg jag skrivit så känns det inte mer än rätt att göra det samma - fast tvärtom. Det handlar om en artikel i Fokus om riksdagspartiernas kommunikations- och kampanjstrateger. Ali tar upp det faktum att nej-sidan under folkomröstningskampanjen om EMU och euron var bättre på folkrörelsearbete än vi på ja-sidan, och drar en intressant parallell till dagens valrörelsesituation. Han skriver: Det här valet har vi mediesituation som liknar den som mötte nej-sidan i EMU-folkomröstningen. Borgarna sitter nu, som ja-sidan då, inte bara på pengarna utan också på problemformuleringsinitiativet. Precis som ja-sidan släppte ungefär en rapport om dagen i slutskedet – som vi visste att de skulle – kommer borgerligheten att presentera ungefär ett utspel om dagen, flankerade av en skandal om dagen. Då måste man jobba annorlunda. För vänsterpartiet finns bara det alternativet. För sossarna gäller det att ställa om i tanken, inse att man nu slår underifrån och att det måste få konsekvenser för retorik och taktik. Valet avgörs av om framför allt stora LO-grupper upplever att det gör skillnad vem man röstar på, och får del av saklig argumentation i direkta samtal.

Så blir du vald – 10 kampanjtips

Ett klassiskt trick för att hålla bloggläsare engagerade även när man inte hinner eller kan skriva under en period, är en topplista. Och eftersom jag snart ska gå semester så kommer här min alldeles egna topplista över tips på hur man blir folkvald. Fast ”alldeles egna” är inte riktigt sant. Många av tipsen är hämtade från SSU:s ”kokbok” 44 vägar att bli vald. Boken handlar om profilering, även om den – något schizofrent – tar avstånd från personvalskampanjande. Själv har jag lite svårt att se skillnaden. Kandidatprofilering och personvalskampanjer handlar nämligen inte nödvändigtvis om ett totalt fokus på personer, utan handlar oftast minst lika mycket om dessa personers värderingar och idéer. Det är sant att undersökningar visar att väljare efterfrågar information snarare än vad man uppfattar som ensidig reklam eller propaganda. Men undersökningar visar också att människor har betydligt lättare att förhålla sig till och känna sympati för enskilda politiker än partikollektiv och ideologier. Därför tror jag att personvalskampanjer är viktiga för att engagera människor för politiken – och visa att politik handlar om enskilda individer med brinnande engagemang. Tipsen nedan ska alltså ingen annan än jag hållas ansvarig för. De är en spegling av hur jag ser på politiken och hur man som kandidat till ett politiskt uppdrag kan agera för att bli vald. Hur som helst, här kommer mina tio tips: 1. Fundera ut vad du vill uppnå. Oavsett om du tänkt kandidera till riksdagen, landstinget, kommun- eller kyrkofullmäktige, så bör du först göra upp en plan över dina politiska mål. Handlar det om att minska orättvisorna i världen eller att få ordning kring stadens återvinningsstationer? Avskaffa betygen i skolan eller bygga ut kollektivtrafiken? Sätt upp realistiska, mätbara mål som du kan möta väljarna med. 2. Skaffa dig ordentligt på fötterna. Politik är att vilja, men minst lika viktigt är att argumentera för sin sak. Ta reda på fakta om de sakfrågor du vill driva – skaffa gärna praktisk erfarenhet om det är möjligt. Lär känna argumenten både för och emot, och identifiera andra intressenter som har åsikter i frågan. Det handlar om att lära känna både sina vänner och sina motståndare. 3. Träna, träna, träna. Ta varje chans att testa dina argument och presentera dig och ditt budskap för potentiella väljare. Anmäl dig till att delta i skoldebatter, torgmöten, stå i valstugor etc. Skriv – och besvara – insändare och debattartiklar till tidningen, gör det intressant för etermedierna att ha med dig i debattprogram. 4. Rekrytera fotfolk. De som redan känner och gillar dig kan bli dina viktigaste budbärare. Gör klart för dem att du kandiderar, berätta varför du gör det och vad du vill uppnå. Dessa kan sedan sprida budskapet vidare och i sin tur argumentera för din sak. På så sätt sprids ringarna på vattnet. Det är också bland dina vänner du kan hitta goda rådgivare, och som kan kritisera dig på ett konstruktivt sätt om du hamnar snett. 5. Använd medierna. Inte minst lokalmedier kan vara oerhört viktiga för att göra potentiella väljare medvetna om din kandidatur och din agenda. Skicka ett pressmeddelande när du drar igång din kampanj, eller ring ännu hellre upp utvalda journalister direkt på lokaltidningen, radio och tv. Återkom sedan löpande till dem under kampanjen när du deltar i debatter, gör utspel eller manifestationer. 6. Var spektakulär. Ingen minns en medelmåtta eller någon som snällt väntar på sin tur. Det råder hård konkurrens om uppmärksamheten, och vill du som kandidat att människor ska känna till vem du är och vad du står för – så var beredd att sticka ut. Jag menar nu inte att man ska förställa sig och göra vad som helst för uppmärksamhet, men det kan vara en idé att fundera över hur inte minst en del intresseorganisationer och utomparlamentariska grupper agerar för att få medial uppmärksamhet. Tänk bildmässigt och uttryck dig citatvänligt. 7. Agera på flera arenor. Torgmöten, affischering och dörrknackning i all ära, men det finns också minst en till arena att agera på som personvalskandidat: internet. Skaffa en egen hemsida, gärna i form av en blogg där du löpande kan rapportera om dina politiska idéer och hur din kampanj förlöper. Kommentera andras blogginlägg där de skriver om de frågor du driver och passa på att argumentera för din sak. Glöm för all del inte att pinga dina bästa inlägg på Intressant.se – och inte heller viktiga communities och diskussionsgrupper som Lunarstorm, Skunk och Playahead. 8. Var på hugget. Ett viktigt skäl till varför många människor tycker att politik är trist är att politiken är en sådan långsam process. Nu finns det ofta goda skäl till varför det tar sådan tid från att en idé väcks till att det resulterar i praktisk handling, men det betyder inte att man som kandidat ska behöva sitta och vänta. Agera hellre snabbt. Lyft luren och ring upp journalisten så fort du läser i lokaltidningen om hur illa kommunen sköter t ex barnomsorgen – och berätta hur du vill förändra detta om du blir vald. Bevaka dina politiska motståndare och bemöt dem så fort du får chansen. Och får du inte chansen så ta den ändå. 9. Var dina väljares representant. Det finns olika sätt att se på representativitet, men enligt min uppfattning representerar en folkvald i första hand dem som röstat på henne eller honom, i andra hand den partiförening som nominerat en som kandidat, och i tredje hand den partigrupp man tillhör som invald. Av det följer att man i alla lägen i första hand bör se till vad som är bäst för sina väljare. Men man har naturligtvis också ett personligt ansvar, inte minst som personval. Går man till val på ett eget program så är det självklart också ens plikt som folkvald att göra sitt yttersta för att uppfylla detta. 10. If at first you don’t succeed... Får du trots allt inte ihop de röster eller kryss som behövs för att bli invald, så deppa inte ihop över det. Du har trots allt skaffat dig enormt värdefulla erfarenheter som är nyttiga såväl om du skulle vilja kandidera på nytt, som att ha på CV:t när du söker jobb. Du har med största sannolikhet också stärkt ditt personliga varumärke och har blivit en känd figur inom politiken, bland väljare och i medierna. Så. Det var mina tips. Reaktioner, mothugg och kompletteringar mottas förstås tacksamt. Och om du är röstberättigad och bor i Norrmalm/Östermalm i Stockholm (valkrets 3) så rekommenderar jag varmt att du kryssar för kandidat 26 på socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige.

Lär av Göteborg

Som stockholmare har man ofta en lite lätt nedlåtande attityd till Sveriges två andra storstadsregioner; Göteborg och Malmö. De betraktas som lite larviga småbröder med komplex. Det finns dock all anledning att ompröva den här inställningen. Både Malmö och Göteborg har på ett helt annat sätt än Stockholm vågat göra djärva satsningar för att förbättra sitt rykte, skapa egna starka identiteter och locka till sig investeringar och turister. Mycket tyder på att man lyckas väl. I dag publicerar Svenska Dagbladet ett väldigt intressant reportage om just Göteborg och Västra Götaland, som där beskrivs som en "region i förvandling". I reportaget beskrivs de dramatiska förändringar som skedde när först tekoindustrin kraschade i slutet av 1960-talet och sedan varvsnedläggningarna några år senare. Tekoindustrin hade stått för 28 procent av sysselsättningen av regionen, och de fyra stora varven – Götaverken, Eriksberg, Uddevallaverken och Lindholmen – för 30 procent. När dessa viktiga verksamheter försvann lämnade de ett stort svart hål efter sig. Göteborgs lösning var först ett starkt samarbete mellan kommunen och näringslivet, och sedan ett utvidgat samarbete som kommit att omfatta elva kommuner som samarbetar om näringslivsutvecklingen. Och man har lärt sig en läxa: i stället för att fokusera på en eller ett fåtal näringsgrenar myntade man begreppet ”dussinet fullt” - syftandes på tolv branscher som skulle utvecklas. Detta för att undvika ”bruksfällan”. Faller en bransch, så återstår de andra. Och i dag är det inte någon som dominerar över alla andra. Jag tror definitivt Stockholm har något att lära av ”lilebror” Göteborg. Och mycket riktigt så pekas Göteborg allt oftare ut som föredöme för näringslivsutveckling. Stockholm Business Region är i mångt och mycket en kopia av Business Region Göteborg, som fått ta emot flera studiebesök från Stockholm. I min valplattform slår jag fast att jag vill göra Stockholm till en världsstad; en huvudstad som växer och är öppen för alla. Av det följer att jag vill se satsningar på jobb, bostadsbyggande, tillgänglighet och turistvänlighet. Och för att detta ska bli möjligt så tror jag att vi bör titta mer på hur man lyckats i Göteborg och andra ställen.

Bloggar som kan påverka valet

Det har tidigare spekulerats en del om vilken betydelse bloggar egentligen har för den allmänna debatten, och om bloggar har någon möjlighet att påverka valutgången. Min uppfattning har länge varit att de inte har det, men att det lär komma att få betydelse för medierapporteringen om valrörelsen. I slutändan är vi ändå rätt få som bloggar och läser bloggar. (Mer om detta bland annat här.) Detta hindrar inte en rad olika aktörer att ändå försöka. Problemet är att de har varit så dåliga på att marknadsföra sig och ens få genomslag i bloggosfären - än mindre i traditionella medier och den "vanliga" politiska debatten. Ett ganska ambitiöst exempel på detta är den satsning som Hotell och Restaurang Facket (ja, de skriver verkligen sitt namn på det sättet...) har gjort med bloggen Susannes val. Susanne är hotellstäderska och jobbar halvtid på Quality Hotell i Göteborg. Hon är fackligt aktiv i HRF och har bloggat sedan några månader. Mycket av det hon skriver handlar om politik, med fokus på arbetsmarknads- och arbetsrättsliga frågor. Tanken, utifrån HRF:s perspektiv, med bloggen är förstås att lyfta fram en alldeles vanlig medlem - om än medial och välformulerad - som kan föra fram ett fackligt-politiskt budskap på ett lättbegripligt sätt. Och det är förstås en alldeles utmärkt tanke. Frågan är hur man tänkt nå ut och "tränga igenom" bruset.

Sommarstädning

[UPPDATERAD] Sådär. Jag har följt Johanna Nylanders exempel och gjort lite uppdateringar i länklistan. Jag har plockat bort några inaktiva bloggar som jag dock gärna lägger till igen om de skulle återuppstå. Vad hände till exempel med socialdemokraternas valblogg? Det började ambitiöst i april, med blogginlägg från statsråd, riksdagsledamöter och andra framträdande partiföreträdare. Visst, några svar kom aldrig på de kommentarer som postades - men en större "synd" i sammanhanget är att inget nytt skrivits på bloggen sedan den 7 juni. Sedan ovanstående skrevs har ett nytt inlägg postats på socialdemokraternas valblogg som meddelar att det just nu är sommartider för bloggen. Under denna period (det sägs inte hur länge) så inbjuds läsarna i stället att följa socialdemokraternas sommarturné genom Sverige. Också många andra bloggare verkar ha loggat ut. Trist, men ni är förstås välkomna tillbaks på länklistan om/när ni sätter igång att skriva igen. * * * Jag har för övrigt fått flera intressanta svar på min efterlysning av semestervikarie. Tack för all respons! Det går fortfarande bra att söka. Mejla mig på promemorian@gmail.com, senast tisdag den 18 juli.

Ballonger åt folket!

I går skrev jag om partiernas kommunikationsstrateger, de där listiga spinndoktorerna som förpackar politiska budskap på effektivast möjliga sätt för att tränga igenom mediebruset och nå väljarnas hjärtan. Men det finns ju även andra vägar som leder dit. Tacksamheten över en ballong eller någon annan käck så kallad give-away, till exempel. Om detta skriver Tidningen Vi i sitt julinummer. Vi konstaterar att inför val så jobbar partierna för högtryck med att vässa sin marknadsföring. Och då är minsta lilla pryl är av största vikt: Under våren har partiernas kampanjstaber provsmakat sig igenom mängder av kolor och karameller – lakrits, mint, choklad, jordgubb, tuttifrutti. Hårda eller mjuka? Ska de över huvud taget bjuda sina väljare på godis när hälsotrenden är så stark, inte minst efter debatten om barnfetma? Är frukt bättre eller blir det för präktigt, för tråkigt? Och choklad, är det okej bara den är ekologisk? Artikeln är otroligt kul, och det är nästan rörande att se hur man fått samtliga riksdagspartiers ledare att ställa upp på bild med sin favoritpartipryl och läsa dem motivera sina val. Fredrik Reinfeldt har exempelvis valt en halsrem ”som kan användas som nyckelrem” och som sägs vara en ”lagom markör” av partiets nya identitet. Göran Persson håller glatt upp en kompass med sosserosen. ”Alltför få människor har ordning på väderstrecken och då blir man lätt förvirrad”, säger Persson. Men bäst är ändå Lars Leijonborg som har valt – en dörrmatta! ”Vi vill vara ett välkomnande parti”, säger Leijonborg, och verkar helt omedveten om symboliken i att välja en pryl som är till för att trampas och att torka av sina skitiga skor på. För oss som gillar pr-spelet omkring politiken så har vi en spännande valrörelse att se framemot, med pennor, badbollar, nappar, kondomer, solhattar, nyckelringar, ballonger och fusktatueringar. * * * Missa för övrigt inte denna ledare i Länstidningen i Östersund på likartat tema. Där kritiseras SSU för bristande insikt i valvinnande ballonger, medan kristdemokraterna får – åtminstone – ett halvhjärtat beröm: ”Deras politik för barnen är kass /.../ men de förstår sig på barn”. Observera att tecknet ø som förekommer i texten egentligen ska vara den grekiska bokstaven omega.

Glas(s)klara besked

Nere på mitt lokala 7-eleven står det två stora frysboxar med glaslock. I dessa boxar finns glass. Tydligen så finns det dem som tycker att glassboxar är sköna att sitta på för att svalka rumpan i sommarvärmen. Men nu har personalen på 7-eleven tröttnat på att säga ifrån, och har satt upp ett pedagogiskt anslag som nog ska hindra även de mest förhärdade frysboxsittare.

En skandal S inte behövde

Socialdemokraterna i Stockholms stadshus verkar inte göra det lätt för sig i sin strävan att bli återvalda i höst. Dagens artikel i Svenska Dagbladet om att man ätit middag med vin och avec på Sturehofs slott för skattepengar, kan mycket väl bli spiken i kistan efter en lång rad omskrivna "affärer". Jag har egentligen inga invändningar mot representation i sig, och visst är det rimligt att lokalpolitiker försöker utveckla bästa möjliga relationer med riksdagsledamöter - inte minst för att kunna påverka dem i frågor som berör oss stockholmare. Men i fall som detta, när det handlar om ett möte mellan partivänner - och i synnerhet då det sker i uppenbart lättsamma former som över en middag, så verkar det betydligt mer rimligt att det är ur partikassan som notan bör betalas. Att man dessutom, genom att bjuda på alkohol starksprit till middagen, förefaller ha brutit mot Stockholms regler för representation, gör förstås inte saken bättre. Den som bör kommentera den här historien är förstås finansborgarrådet Annika Billström. Men hon är på semester och "har inte gått att nå för en kommentar". I stället är det en politisk tjänsteman, stadsdirektör Bosse Sundling, som ställs till svars i SvD. Självklart unnar jag Billström semester, men det här förefaller vara ett ärende av sådan dignitet att hon nog borde överväga att låta sig nås på telefon.

Bland strateger och spinndoktorer

Partipolitiskt engagerade människor gillar oftast inte att prata strategier och kampanjtekniker. Det är politiken som ska tala, brukar det heta. Men gör partiet ett dåligt val så skylls det nästan alltid på att man inte nått ut med sin politik. Då är det alltså kommunikationen som brustit. Därför är det inte oväsentligt att granska just partiernas strategier och känna dess kommunikationsstrateger på pulsen. Det har tidningen Fokus gjort på ett föredömligt sätt. I Fokus får de komma till tals, dem som i tidningens ledare beskrivs som "beväpnade till tänderna med hemliga interna opinionsmätningar och fokusgrupper": Jakob Forssmed (kd), Carina Persson (s), Anna-Karin Alterå (c), Per Schlingmann (m), Johan Jacobsson (fp), Jenny Lindahl Persson (v) och Magnus Johansson (mp). Det är inga djupintervjuer som ges, men man får som läsare ändå en bild av att de intervjuade verkligen är först och främst övertygade om att den egna politiken och det egna budskapet är det rätta - men att utmaningen ligger i att kommunicera det på rätt sätt. Men som Fokus konstaterar så är det enda man med säkerhet kan säga är att några av strategernas i detalj genomtänkta planer kommer att gå om intet.

Könsstereotyp reklam

Andreas Gustavsson, redaktör på ETC, har i Dagens Media skrivit en tänkvärd krönika om könsstereotyp och klichéartad reklam. Gott så, det saknas sannerligen inte exempel på detta. Det som är lite märkligt är dock att Gustavsson helt fokuserar på hur kvinnor kränks i reklamen, och exemplifierar med JC:s Carmen Elektra-kampanj och Coops bilder där en vitlök ser ut som en rumpa och sparris som ben. Men hallå?! All reklam där män framställs som helidioter då? Är inte den minst lika förnedrande och korkad? Jag tänker nu på den i reklamsammanhang väldigt vanliga stereotypen där män beter sig som klumpiga, korkade mähän, tills en kvinna kommer in i bild, suckar lite uppgivet och sedan visar hur det går till. Nu känner jag mig förvisso inte personligen ämnvärt kränkt av detta, men vill man på allvar göra upp med konserverande könsroller och klichéer i reklamen så bör man nog lyfta blicken mer än vad Andreas Gustavsson gör. * * * Även andra har uppmärksammat krönikan, däribland Researcher och Bisonblogg.

Semestervikarie sökes!

Det börjar bli dags att ta lite semester igen. Och precis som förra året så söker jag nu en vikarie som kan tänka sig att gästblogga här på PromeMorian under min frånvaro, närmare bestämt under vecka 31 och 32 (samt några dagars ”provanställning” i vecka 30). Observera alltså att vikariatet är tidsbegränsat till allra senast måndag den 7 augusti, utan någon större chans till fast tjänst. Någon lön eller annan ersättning erbjuds ej, däremot en engagerad läsarskara (sommartid omkring 150-250 unika besökare/dag) och min stora tacksamhet. Då för närvarande 100 procent av bloggandet här utförs av män med till 50 procent svensk bakgrund är kvinnliga sökande med annan bakgrund särskilt välkomna att söka vikariatet. Andra önskvärda kvalifikationer är tidigare dokumenterad erfarenhet av bloggande, viss stilistisk förmåga (särskrivare och Linda Skugge går fetbort), grundläggande relevant teknisk kunskap samt värderingar som någorlunda överensstämmer med mina. Det är önskvärt att min vikarie postar åtminstone fyra-fem inlägg i veckan under den aktuella perioden (helger valfria), samt pingar på Nyligen och Intressant. Alla ansökningar behandlas med största diskretion. Sök vikariatet via e-postadress promemorian@gmail.com, senast tisdag den 18 juli. Intervjuer med kandidater sker sedan via mejl. Tillträde senast måndag den 24 juli.

Schlagerliberalism i marschtakt

I likhet med de flesta andra partier så hade även folkpartiet en musikalisk gästartist som publikuppvärmare i samband med partiledartalet i Almedalen i förra veckan. Fp hade bjudit in covergruppen Schlagerfeber som körde, tja, schlagerhits. Och inget ont i det. Schlager är ju folkligt så det förslår. Och det är nog fortfarande folklighet som folkpartiet eftersträvar. Tyvärr har ju dock folk ibland lite otrevliga åsikter om invandrare, brott och straff och hur pass hårda nypor lärare ska ha mot elever i skolan. I linje med sin tillkämpade folklighet så har ändå folkpartiet gjort sitt bästa för att hamna rätt i opinionen. Och ska man döma av de senaste opinionsmätningarna, där fp får nära 10 procent, så verkar partiets politik ha visst folkligt stöd. Efter sitt Almedalstal tog folkpartiledaren plats på en annan scen, den i kårhuset Rindi där han under de lättsamma formerna för ”After Speech” frågades ut av journalisterna Margit Silberstein och Anders Jonsson. Där påstod Leijonborg bland annat, på fullt allvar, att 30 procent av landets socialbidragstagare jobbade svart. Leijonborg kontrade också en fråga om det var rimligt att kräva att invandrare från Florida skulle kunna svenska för att bli svenska medborgare, med att säga motsvarande krav ställdes på svenskar som ville bli medborgare i Florida - ”varför skulle hon komma lindrigare undan här?”. Han fick dock ingen följdfråga om varför brottslingar som i Florida får dödsstraff skulle komma lindrigare undan här. I går skrev journalisten och författaren Mustafa Can på DN:s kultursidor om folkpartiets populistiska sida, exemplifierat med återlanserandet av sin ”politiska älsklingsbomb”: språktest för invandrare. Can konstaterar att folkpartiet under de senaste åren förvisso kommit med en rad goda integrationspolitiska förslag: "Solidaritetsbanker" med förmånliga lån i fattiga stadsdelar, närpolis, avidentifierade jobbansökningar, samt starkare kvinnojourer. Men Can menar att dessa goda förslag ”sedan sänks i en brunn med repressiva idéer”, och räknar upp folkpartiförslag som att lärare ska vara informatörer åt Säpo och rapportera om elevers politiska och religiösa åsikter (något jag tidigare bloggat om här och här). Han nämner även automatisk utvisning av utlänningar som begår brott, samt uttalanden som att kriminalitet bland invandrare beror på etnicitet. Can citerar också vad fp:s talesman i integrationsfrågor, Mauricio Rojas, sagt i tidningen Metro: ”De har fått en fuskarmentalitet. Man får sitt bidrag, tittar på tv och köper sitt halalkött.”

Zäta - Dokument inifrån S i Stockholm

Strax innan jag for i väg till Visby fick jag hem en liten tidskrift i brevlådan, kallad Zäta. Redaktör var Johan Sjölander (även Josefin Deiving, Fredrik Jansson, Urban Lindtedt och Håkan Wahlén har medverkat) och publikationen visade sig vara en helt ny medlemstidning för socialdemokrater i Stockholm. Och som sådan verkar den kanonbra. Tidningen är snygg (alltid ett plus) och innehåller matnyttig information (i detta nummer bland annat: viktiga valfrågor, en parlör för att förstå högeralliansen, tips och trix för att bli folkvald samt en nybörjaguide till bloggande). I tidningen finns också opinionsmaterial, däribland en tänkvärd debattartikel från Fredrik Jansson och Daniel Suhonen om att Stockholms arbetarekommun borde lägga ner stadsdelsföreningarna. Jag instämmer med artikelförfattarna. Zäta ger en god orientering om viktiga frågor för oss som är medlemmar i Stockholms arbetarekommun. Tidningen är antagligen framförallt efterlängtad för sådana som av olika anledningar inte deltar så mycket i den ordinarie mötesverksamheten. Bra jobbat, Johan och ni andra! Kopplat till tidningen Zäta finns även en blogg där man bland annat kan hitta ett utdrag ur Jansson och Suhonens artikel.

Ett patetiskt försvarstal

Det känns alltid knepigt att hamna i en försvarsposition, i synnerhet gentemot människor vars åsikter jag verkligen respekterar. Ändå känner jag mig nu tvingad till det, och temat är Almedalsveckan. Mitt problem är att jag tämligen oreserverat älskar denna tillställning. Och när den kritiseras så är det min ryggmärgsreaktion att försvara den. Samtidigt vill jag vara ärlig och erkänna att den för mig inte enbart är en viktig demokratisk mötesplats, utan också en personligen väldigt kul vecka där jag får tillfälle att umgås med mängder av intressanta människor, lyssna på spännande seminarier och dricka öl. Men det förminskar inte min övertygelse om att såväl Almedalsveckans politiska som sociala innehåll har en stor betydelse. Katrine Kielos skriver att det traditionella minglet på Donners Brunn ser ut att bilda ett flerhövdat monster: ”varje huvud håller egen monolog men kroppen minglar målmedvetet åt samma håll”. Och om det nu är så att vi som deltar med liv och lust i detta mingel osäkert söker varandras ögon i bekräftelse i hopp om att ”vi är väl eliten, vi är väl det?”, ja då ter sig nog mitt försvarstal rätt patetiskt. Men samtidigt finns det en annan sida av historien. Den ”elit” som politiker, politiska tjänstemän, journalister, opinionsbildare och andra utgör får väldigt sällan några tillfällen att faktiskt träffas och prata över en öl eller två, så som andra gör. Almedalen är därmed en slags frizon där det är okej för en borgerlig politiker, en socialdemokratisk pressekreterare och en kvällstidningsjournalist att umgås och få ett ömsesidigt utbyte. Frågan är om det inte är den politiska och mediala vardagen det därmed är mer fel på än Almedalsfenomenet. På ett museum över ett av Första världskrigets allra blodigaste slag i Ypres i Belgien berättas om hur soldater – som i veckor och månader beskjutit varandra från olika skyttegravar – då och då, i skydd av nattens mörker, kröp ut på slagfältet och bytte cigaretter mot skjortknappar och relativt torra strumpor mot ett anteckningsblock och en pennstump. Mitt i krigets helvete stal de sig en chans att möta fienden ansikte mot ansikte, och konstatera att han såg mänsklig ut han också. Jämförelsen haltar naturligtvis grovt, och jag försöker självklart inte trivialisera det vidriga öde som drabbade oräkneliga unga män i Flandern. Jag konstaterar bara att även på det slagfält vi kallar svensk inrikespolitisk debatt så behövs det små andningshåll där vi inte angriper varandra utan bara kommunicerar som människor.

Fortsätt ge riksdagsledamöter motionsunderlag!

SVT slog i går upp stort att många riksdagsledamöter har fått underlag från olika intresseorganisationer när de skrivit motioner. Bland annat sägs moderaternas partimotion om tandvårdspolitiken i långa stycken vara ordagrant kopierad från Privattandläkarna. Och socialdemokrater uppges ha kopierat ur LO-förslag om arbetsmiljöinspektioner och skatteregler för företagare. Själv är jag inte nämnvärt upprörd över detta. Jag tror snarare att det betydligt vanligare än vad SVT:s granskning visat. Däremot är det nog så att andra ledamöter formulerat om de underlag de fått från diverse håll. Är nu detta ett problem för demokratin? Nej, knappast. Jag har så pass mycket förtroende för våra folkvalda att jag betror dem med att självständigt göra bedömningar av relevansen i de argument som intressegruper förser dem med. Och självklart resulterar inte alla underlag och propåer i motioner. Alternativet, att riksdagsledamöterna skulle ägna avsevärd tid åt jakt på faktaunderlag, är knappast önskvärt. Däremot skulle det knappast skada med källhänvisningar då och då.