Dokusåpan Carl Bildt

Regeringens egen vandrande dokusåpa Carl Bildt snurrar vidare med nya, allt mer bisarra avsnitt. Jag trodde i min enfald att Per Svenssons absurda påstående från förra veckan, om att Bildt ”utnyttjar sin blogg som ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner – den granskande journalistiken”, som någon sorts punkt för just den diskussionen. Så var dock inte fallet. I dag skriver Bertil Torekull, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, på DN Debatt att Carl Bildts blogg är ”ett gott första steg mot en svensk ’Hugo Chávez-kultur’ och därmed början till en principiell maktförskjutning mellan den första statsmakten och tredje”. Vidare sägs utrikesministern inte dra sig för ”att kasta en skugga av förakt och löje över den tredje statsmakt som uppfyller tryckfrihetslagarnas anda att bevaka och granska makten”. Att denna så kallade tredje statsmakt själv inte drar sig för att ”kasta en skugga av förakt och löje” över politiken och våra politiskt aktiva förefaller dock inte oro Torekull nämnvärt. Många andra bloggare har redan kommenterat Bertil Torekulls artikel. Jag rekommenderar särskilt Johanna Nylander, Per Gudmundson, Magnus Ljungkvist, Johan Norberg och PJ Anders Linder. Men Bildtsåpan bjuder även på andra inspel. I dag skriver journalisten, författaren och debattören Göran Rosenberg – som säger sig genom åren ”haft stor respekt för Carl Bildt” – att Bildt mycket medvetet valt ”att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det”. Det vill säga ”att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, det vill säga reda pengar”. Det är, förstås, väldigt hårda ord. Dokusåpan själv har hunnit med att kommentera Torekulls anklagelser. Rosenbergs står ännu obesvarade. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, Carl Bildt.

Sätt s-målen i fokus

Lotta Fogde, då statssekreterare på Näringsdepartementet i den förra socialdemokratiska regeringen, tvingades av Göran Persson under folkomröstningskampanjen om EMU och euron att välja mellan att lämna sin styrelsepost i Socialdemokrater mot EMU eller sitt jobb. Hon valde det förra, och uppgav till Ekot att hon kände sig trygg med de besked hon fått. I dag är Lotta Fogde fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida, och skriver där politiska iakttagelser och kommentarer. Det är inte ofta jag kommer till samma slutsatser som hon. Men ingen regel utan undantag. Dagens kolumn har rubriken ”Guldläge för Sahlin”, och i denna konstateras att eftersom den socialdemokratiska politiken ”i grunden är tilltalande för svenska väljare, krävs inget totalt avståndstagande från tidigare ställningstaganden” för att socialdemokraterna ska kunna vinna valet 2010. Fogde skriver att socialdemokratin inte behöver någon ”extreme make over, såsom moderaterna tvingades göra, för att öka sin attraktivitet i väljarkåren”. Däremot, menar hon, har det långa maktinnehavet gjort partiet närsynt: ”Politikens processer har hamnat i fokus, i stället för dess mål”. Och därför behöver socialdemokratin på ett flertal områden bli tydligare. I princip är det tre områden som Lotta Fogde pekar ut som viktiga för s att fundera kring: 1. Kvalitet och valfrihet – inte driftsformer i centrum. Fogde slår fast att eftersom borgerligheten hävdar att privata lösningar alltid är bättre, ”har socialdemokratin fastnat i att försvara det offentliga oavsett om det fungerar bra eller dåligt”. Därmed har man tappat bort den nödvändiga diskussionen om verksamheternas innehåll och kvalitet, det vill säga det som verkligen intresserar dem som ska använda sjukvården, skolan, barn- eller äldreomsorgen. 2. Gör din plikt – kräv din rätt. Även när det gäller trygghetssystemen lyckades borgerligheten försätta socialdemokratin på defensiven inför valet, skriver Lotta Fogde. Medan allianspartierna gjorde kampen bidragsfusk till en viktig fråga lurades socialdemokraterna att försvara alla dem som inte fuskar, utan att samtidigt hävda respekten för de skattepengar medborgarna knegat ihop. Och precis som Fogde konstaterar gav detta fel signaler, även om fusket är marginellt och kampen överdriven. 3. En politik för företagande och jobb. Socialdemokratin har bevisligen en stark tillväxtpolitik, slår Fogde fast. Däremot efterlyser hon ”en bättre inlevelseförmåga när det gäller företagarnas verklighet i dagens konkurrensutsatta värld”. Det är lätt att instämma i att socialdemokratin under oppositionsperioden borde sträcka ut en hand till Sveriges företagare för att grundligt analysera vilka skatter, regelverk och trygghetssystem som kan behöva en annan utformning än i dag. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Lotta Fogde.

Journalistik med neddragna brallor

Det här är så sjukt, så komiskt och så skrämmande på en gång… Dagens Media skriver i dag att ”Expressens tidigare stjärnreporter Niclas Rislund nekas prövningstillstånd i Högsta domstolen”. Det är bara det att ”nyhetsartikeln” är skriven av Niclas Rislund själv. Och självklart kan inte konkurrenten Resumé låta bli att uppmärksamma det hela – allt annat vore faktiskt tjänstefel för en tidning med ambition att bevaka medievärlden. Till Resumé säger Dagens Medias chefredaktör Rolf van den Brink att han inte ser några problem med att Rislund skrivit om sig själv: ”Vi sitter i pressläggning. Han var den som kunde ämnet bäst och som snabbast kunde sätta sig in i det”, säger van den Brink till konkurrenttidningen. Nu må man tycka att den notis (för i ärlighetens namn är det inte mycket mer än så) som Rislund skrivit om Högsta domstolens beslut är journalistiskt oantastlig. Och visst, sakförhållandena förefaller ju vara korrekta – och valet att etikettera sig själv som ”Expressens tidigare stjärnreporter” kan väl, välvilligt tolkat, ses som utslag av självironi. Men hela tilltaget måste rimligtvis vara någon form av journalistiskt bottenrekord. Det är för övrigt väldigt talande att det strax ovanför puffen för denna notis på Dagens Medias sajt åtminstone tidigare i dag fanns en liten reklamanimation (se skärmdump) för Rix FM föreställande en kille på toaletten ned neddragna underbyxor. Det känns ganska illustrativt för den här ”journalistiken”. Mängder av andra bloggare har också uppmärksammat detta – se Knuff.se, men som vanligt är det SvD:s Martin Jönsson som formulerar den skarpaste analysen. Andra skriver intressant om media, mediekritik, Niclas Rislund.

När socialdemokratin väljer nytt

Svenska Dagbladet presenterar i dag en intervju med S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, i vilken hon säger sig ägnat ”mycket, mycket” tid åt att bakom kulisserna jobbat för att socialdemokraterna skulle få en kvinnlig partiledare efter Göran Persson. För tidningen berättar hon att några av de kvinnor som pekats ut som tänkbara ordförandekandidater men sagt nej, skulle ha tänkt om ifall valberedningen hade fastnat för en manlig kandidat. ”Ett antal kvinnor hade lovat att de skulle ompröva sitt beslut om det skulle bli aktuellt med en man”, säger Pekgul till SvD, och tillägger att det fanns ”en otrolig solidaritet mellan dem, och det viktigaste för alla var att det skulle bli en kvinna”. Det är omöjligt att med säkerhet säga om det Nalin Pekgul säger stämmer. Dels därför att ingen av de kvinnor det kan tänkas handla om – Margot Wallström, Carin Jämtin, Ulrica Messing och Wanja Lundby-Wedin – varken lär bekräfta eller dementera uppgifterna. Men dels också på grund av valprocesserna inom socialdemokratin är så slutna och insynsskyddade. Om detta skriver Eric Sundström, chefredaktör för partitidningen Aktuellt i Politiken i en ledarartikel: Ställ folkrörelsetanken i centrum. Förtroende kommer underifrån, från medlemmar och ledamöter. Öppna debatten och öka medlemsinflytandet närhelst någon ska utses, såväl på arbetarekommunmötet som när partiledare ska utses. Beakta inte bara geografi och ålder utan även kön, etnicitet, och sexuell läggning. Och acceptera att kompetens är viktigare än lång och trogen tjänst. Sundström avslutar artikeln med en uppmaning till den tillträdande partiledaren: ”Dags att vädra, Mona. Du kan, du vill, du törs.” Andra skriver intressant om socialdemokraterna, Nalin Pekgul, Mona Sahlin.

En uppdatering

Hemma igen i ett snöigt Stockholm efter några toppendagar i Berlin, verkar det mesta sig likt – medan annat alldeles tokigt. Att läsa igenom sina RSS-bevakningar efter några dagars frånvaro gör det stundtals svårt att skilja de ”verkliga” nyheterna från rena fantastinyheter. Det känns lite som när Bono i U2:s liveversion av Bullet the Blue Sky från albumet Rattle and Hum konstaterar att ”I can’t tell the difference between ABC News and the Hill Street Blues”. I min frånvaro så har DN:s Karin Rebas skrivit om webbtjänsten Twingly och hur ”bloggosfären bidrar till att förbättra de traditionella medierna”. Samtidigt skriver Rebas att ”den varierande kvaliteten i bloggvärlden gör det också besvärligt att sålla bland informationen”, samt ställer de relevanta frågorna om vilka källor man kan lita på och vilka bloggar som är värda läsarnas tid och uppmärksamhet. Hon undviker dock att beröra den rimliga invändningen att detta även gäller de etablerade medierna. Vidare tycks det stormat vidare omkring utrikesminister Carl Bildt, och nu förefaller hans blogg ha hamnat i måltavlan för såväl kritik som beröm. En del saker har jag missat när jag var borta, som exempelvis radioprogrammet Medierna – som i lördags handlade om hur EU-kommissionen ställer sig till det svenska presstödet; om vi får ge våra tidningar presstöd för att hålla dem vid liv. Enligt professor Karl-Erik Gustafsson, som på regeringens uppdrag utrett det svenska presstödet, är 15 tidningar hotade om stödet försvinner – nämligen andratidningarna. Andra beräkningar tyder på att tidningsdöden skulle kunna bli dramatiskt större. På något sätt känns det ändå skönt att komma hem igen, trots snöslask och mer eller mindre bisarra inslag i samhällsdebatten. Jag menar, vad har de egentligen utomlands som inte vi har här i Sverige? Uppenbarligen inte de konstskatter de påstått sig ha i varje fall. Åtminstone inte om man ska tro det Aftonbladet skriver om en pizzeriaägare i Karlskrona – som säger sig vara den rättmätiga ägaren av konstskatter av bland andra Jean Honoré Fragonard och Leonardo da Vinci. Jag hoppas verkligen att det nya museet – Leonardo Da Vinci Ideale – som man nu planerar att bygga i den 150 år gamla vattenborgen vid Stortorget i Karlskrona, blir verklighet. Då slipper man ju resa till Louvren i Paris och Eremitaget i S:t Petersburg för att se på simpla kopior. Andra skriver intressant om allmänt, bloggosfären, Twingly.

Nationellt varumärke och internationellt samarbete

I går var jag och lyssnade på ett intressant seminarium om det som kallas ”nation & destination branding”; alltså hur länder, regioner och städer uppfattas av omvärlden. I fokus låg vad som kännetecknar framgångsrika varumärkesstrategier i turismnäringen. Några av talarna vill jag särskilt nämna, nämligen Simon Anholt och Sven-Erik Bucht. I någon mening var de varandras totala kontraster, men samtidigt var de var och en på sitt sätt otroligt underhållande och givande föreläsare. Simon Anholt är antagligen mest känd för sitt så kallade Nation Brands Index, som efter intervjuer med omkring 30 000 människor världen över rankar länders ”varumärke” – alltså summan av ens intryck och fördomar om ett visst land. I svenska medier berättar Anholt att Sverige uppfattas ungefär som Schweiz – fast med sex appeal. Däremot anses vi svaga på kultur och har inga egentliga landmärken. I det första indexet, som kom för två år sedan, hamnade Sverige på första plats. Nu har det blågula varumärket stabiliserat sig på sjunde plats vilket beror på att frågorna i indexet formulerats om lite, enligt Anholt. Den andra stora behållningen från gårdagens seminarium var alltså Haparandas socialdemokratiska kommunalråd Sven-Erik Bucht. Make till engagerad kommunpolitiker har jag nog aldrig mött! Här var en man som verkligen älskade sin hembygd och brann för det otroliga utvecklingsarbete som pågår i Haparanda och dess finska tvillingstad Tornio. Jag ska inte ens försöka upprepa vad han berättade, men jag rekommenderar en titt på haparandatornio.com för ett smakprov från det unika projekt där Haparanda och Tornio tillsammans bygger ett gemensamt stadscentrum med handel, bostäder, utbildning, samhällsservice, arbetsplatser, kultur och fritid från två länder. * * * PS: Nu blir det nog lite bloggpaus för min del i ett par dagar. I morgon, den 23 februari, fyller jag 35 år - vilket ska firas med en resa. Kanske kommer det en rapport därifrån så småningom. Tills dess! Andra skriver intressant om varumärke, Sverige, Haparanda.

Fenomenalt bloggavslöjande

Via SvD ser jag att bloggaren Patrik Wallström gjort ett riktigt scoop. Han har nämligen insett att all e-post som skickas till eller från SVT passerar Storbritannien, i form av ett företag som säljer just hantering av e-post. Det är i sig kanske inte så anmärkningsvärt, men då regeringen anser att Försvarets Radioanstalt (FRA) ska ha tillgång till all e-post som skickas till och från Sverige så innebär det i praktiken att inte bara den personliga integriteten utan även den grundlagsskyddade meddelarfriheten allvarligt äventyras. Det är hög tid för våra folkvalda att protestera mot detta vanvett och sätta stopp för storebrorsfasonerna! Andra skriver intressant om FRA, avlyssning, storebror.

Vad vill s med public service?

Nu ligger den krönika jag skrivit till det senaste numret av Aktuellt i Politiken ute på nätet. Där skriver jag att det från borgerligt håll inte verkar råda brist på idéer när det gäller public service. Därför måste nu socialdemokratin formulera en egen mediepolitik och vara beredd att ompröva tidigare ställningstaganden. Annars riskerar vi att bli överkörda, vilket inte gynnar tanken om en teve och radio i allmänhetens tjänst. Läs hela krönikan här. Andra skriver intressant om media, socialdemokraterna, public service.

Spännande medieseminarium i kväll

I kväll, onsdag den 21 januari, hålls ett framtidsblickande högaktuellt medieseminarium i ABF-huset i Stockholm. I fokus står det svenska medielandskapet och dess snabba förvandling. Tryckta tidningar, radio och tv utmanas på flera nya fronter, speciellt via internet. Hur påverkar bloggar och e-posttidningar den mediala mångfalden, åsikts- och tryckfriheten, den politiska balansen och samhällsutvecklingen, lokalt och globalt? Körschemat för aftonen ser ut som följer: Elsie Bäcklund Sandberg, förbundssekreterare i ABF, hälsar välkommen och öppnar seminariet. Kent Asp, professor vid institutionen för journalistik och masskommuniktion, Göteborgs universitet. Talar om mediernas bevakning av partierna i valrörelser - som det har varit och hur det kan tänkas bli i framtiden. Rosemari Södergren, webmaster lo.se, och en av Sveriges mest rutinerade bloggare, med god koll på de nya medierna. Talar om de nya digitala mediernas (snabba) utveckling och hur de kommer att användas, bland annat i den amerikanska presidentvalrörelsen 2008. Martin Lindblom, politisk redaktör, LO-tidningen. Talar om att arbetarrörelsen bör skaffa sig en egen oberoende dagstidning - på nätet. Jonas Morian, ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen, omvärldsanalytiker & bloggare. Talar om idén om den plattformsoberoende redaktionen. Katrine Kielos, frilansande kulturskribent, skriver i Expressen, socialdemokrat och feminist. Talar om hur vi påverkar och påverkas i det nya medielandskapet. Moderator: Bo Bernhardsson, chefredaktör tidskriften Tiden. Arrangörer: Arbetarrörelsens Tankesmedja, ABF Stockholm, LO-tidningen, Socialdemokratiska pressföreningen, samt Tidskriften Tiden. Andra skriver intressant om politik, media, seminarium.

De gör det inte lätt att vara för EU

Jag brinner verkligen för Europatanken och EU-samarbetet. Inte minst med min personliga bakgrund, som barn till en arbetskraftinvandrare från ett sönderbombat Tyskland, så känns idéerna om att starka ekonomiska och politiska band mellan länder undanröjer risken för motsättningar och krig, synnerligen konkreta. Därför skär det i hjärtat varje gång jag läser om de idiotiska påfund som då och då föreslås och genomförs i EU:s namn. I går meddelades det på Rapport att Europaparlamentet vill satsa pengar på att framhålla vinets hälsofrämjande egenskaper. Detta i stället för att slopa jordbrukssubventioner och att lägga ned olönsamma vingårdar, som EU-kommissionen väntas föreslå. Bakgrunden är att det produceras betydligt mer vin i EU än vad som konsumeras. Produktionen hålls nu uppe på konstgjord väg genom omfattande EU-bidrag. EU-kommissionen köper i dag upp överflödigt vin för fem miljarder kronor om året. Vin som sedan omvandlas till drivmedelsetanol. Det är dock ett väldigt dyrt och omständligt sätt att få fram sådan etanol. Ska man nu tvingas välja mellan pest och kolera så verkar Europaparlamentets förslag marginellt mindre korkat. Men grundproblemet är förstås att framförallt franska och tyska vinodlare producerar mycket mer än de kan få avsättning för. Konkurrens från nord- och sydamerikanska, sydafrikanska och australiska vinproducenter blir allt tuffare. Jag har inget emot att man från EU stöttar vinodlare och andra näringsidkare med bidrag till produkt- och exportutveckling. Men om Europas konsumenter ändå föredrar vin från andra länder så får man väl ändå acceptera det, och inte in absurdum hålla en allt mindre lönsam industri under armarna. I synnerhet inte med tanke på att alkohol orsakar enorma skador varje år, och medför stora kostnader för EU-ländernas sjukvård. Och för att fortsätta på temat om produkter som orsakar stora folkhälsoskador så ser jag på – den förvisso i grunden EU-kritiska, men därmed inte nödvändigtvis alltid vilseledda – bloggen Fritt Europa att EU-kommissionen föreslår ett europeiskt förbud mot rökning på allmänna platser. Och det kan ju förefalla vara en bra idé. Problemet är att man i samma veva avskaffar rökförbudet i Europaparlamentet eftersom det inte gick att upprätthålla... Andra skriver intressant om politik, EU, Europa.

S-ordförandekandidat förklarar sig

Trots att Mona Sahlin inte tänkt presentera någon sorts programförklaring förän efter att hon valts på den extra partikongressen, så finns det i alla fall en socialdemokratisk ordförandekandidat som spelar med öppna kort. Jag syftar på Joel Malmqvist, som på sin blogg deklarerar att han ställer upp i valet till ny ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet. Och han har föredömligt skrivit en del om vad han skulle vilja arbeta med som ordförande och på vilket sätt studentförbundet kan utvecklas. Spännande läsning och ett bra initiativ! Jag har själv inte längre rösträtt i S-studenter, men jag känner Joel sedan tidigare och har gott förtroende för honom. Han har alltså mitt fulla stöd. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, s-studenter, Joel Malmqvist.

Är en rödgrön regering möjlig?

Ett flertal faktorer kommer att spela in när regeringsfrågan 2010 avgörs. En viktig punkt är förstås hur väljarna uppfattar att den nuvarande borgerliga regeringen sköter sitt jobb och levererar vad den lovat. Att döma av opinionssiffrorna för närvarande så ser det inte så lovande ut för alliansregeringen, men opinionen kan som bekant svänga snabbt. Mot borgerligheten talar också statistiken. Tidigare borgerliga regeringar har haft en närmast osviklig förmåga att sammanfalla med lågkonjunkturer, och det i kombination med en bristfällig politik och svårigheter att hålla samman spretande viljor har fällt flera tidigare borgerliga regeringar. Om så blir fallet även denna gång återstår att se. Men en socialdemokrati med ambitioner att återta regeringsmakten kan förstås inte enbart förlita sig på borgerliga tillkortakommanden. För att framstå som regeringsdugliga måste socialdemokratin i god tid innan valet presentera en trovärdig politik för jobb och tillväxt, utan att göra avkall på andra viktiga politikområden som miljöproblematiken och integrationen, samt förstås skolan, vården och omsorgen. Tyvärr räcker det inte med det. Hur det än går i valet så lär knappast socialdemokraterna få egen majoritet. Vi lär i valrörelsen säga att vi vill ha mandat för en socialdemokratisk regering, men realistiskt sett bör vi nog inrikta oss på att antingen ingå en koalition eller långtgående uppgörelser med ett eller flera partier. Innan jag fördjupar mig i detta vill jag lyfta en varningsflagg för ytterligare en faktor som kan komma att påverka vilken regering vi får efter valet 2010; Sverigedemokraterna. De gjorde ett oroväckande bra val senast, och det faktum att många av de platser de tagit i kommunala församlingar står tomma förefaller inte avskräcka deras väljare. För dem är uppenbarligen kommunalvalen mest en övning inför ”det riktiga” riksdagsvalet. Om vi får ett jämt riksdagsvalresultat mellan de traditionella politiska blocken 2010 och Sverigedemokraterna kniper några mandat, då är det nästan omöjligt att förutse vad som händer. Inget block lär komma att låta sig bli beroende av stöd från Sd för att bilda regering, vilket öppnar för blocköverskridande uppgörelser. Men frågan är vilket som är alternativet till en borgerlig regering. I helgen återupptogs den seminarieverksamhet socialdemokraterna redan innan valet hade tillsammans med representanter för miljöpartiet. Vänsterpartisterna var inte inbjudna då, och var det inte heller nu i helgen. Detta kan förvisso tolkas som att s och v redan har så långa och goda erfarenheter av politiska uppgörelser att man inte behöver några gemensamma seminarier för att prata ihop sig. Men det ligger också nära till hands att tro att någon form av rödgrön allians mellan socialdemokratin och miljöpartiet är under utarbetande. Och inte mig emot. Nästan alltid när jag gör sådana där partitester som brukar dyka upp på nätet inför valen så brukar miljöpartiet bli mitt andra alternativ efter socialdemokraterna. Visst, EU-frågan är fortfarande en stor stötesten – men jag uppfattar mp:s EU-kritik som betydligt mer pragmatisk än vänsterpartiets dogmatism. Miljöpartiet har dessutom en positiv syn på företagande och entreprenörskap som socialdemokratin kan lära sig mycket av. Det är heller knappast en slump att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson valde att publicera sin eftervalsanalys i vänstertidningen Arena (ej på nätet). I denna skriver de bland annat att samarbetet ”mellan miljöpartiet och socialdemokraterna är något av det mest spännande som hänt i svensk politik”. Samtidigt slår de fast att ”miljöpartiets tid som stödparti vid sidan av socialdemokratiska regeringar är slut”, och att samarbete ”måste innebära koalitionsregering”. Läs Wetterstrands och Erikssons artikel! Sannolikt finns där gott om ledtrådar om vad för slags regering vi har att vänta oss 2010. Andra skriver intressant om politik, valet 2010, socialdemokraterna, miljöpartiet.

Tyck till inför s-kongressen

Jag har skrivit om det tidigare, och här kommer nu en illustrerad variant. Fler bör ta chansen att kolla in wikisidan Wikikongress där man kan förändra och diskutera de ”inspirationstexter” som socialdemokraterna tagit fram och som är tänkta att ”tjäna som utgångspunkt för diskussionen” under den stundande extrakongressens dagordningspunkt om allmänpolitiken. På Wikikongress är det dessutom möjligt lägga egna förslag som andra kan ändra och diskutera. Bakom satsningen står s-bloggaren Helena Markstedt. Jag har själv redigerat en del i texten om arbete/arbetsmarknad, och även lagt till lite nya texter. Jag hoppas att fler tar chansen att utnyttja detta gräsrotsinitiativ till att faktiskt skapa en relevant diskussion om socialdemokratins vägval redan innan kongressen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, demokrati.

Vänsterns vilsna verklighetssyn

Via Johan Hammarqvist ser jag att det nu till helgen ska hållas en ”solidaritet-fest” i Malmö för att fira den kubanska revolutionen. Bland de aningslösa arrangörerna av jippot finns Svenskkubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU). Dragplåster är Mikael Wiehe som till Kvällsposten uppger att han kommer att sjunga “Sång till friheten”. Det är inte utan att man undrar hur det står till i huvudet på människor som kallar sig vänster och som rycker ut till försvar för en regim under vilken dissidenter, däribland journalister, politiska motståndare och människorättsförsvarare, utsätts för grova trakasserier, och hundratals människor hålls fängslade för ”politiska brott”. Summariska avrättningar utan rättegångarna som uppfyller internationella normer är vanligt, och samvetsfångar utsätts för grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Läs mer om de kubanska övergreppen mot de mänskliga rättigheterna hos Human Rights Watch. Andra skriver intressant om politik, Kuba, mänskliga rättigheter.

Tryggare kan ingen vara

Missa inte dagens avsnitt av Svenska Dagbladets artikelserie om trygghet. Där intervjuas den inte helt okände bloggaren Magnus Ljungkvist om att vara trygghetsnarkoman, oro för att förlora jobbet, att bli gammal och att få cancer. Läs- och tänkvärt. Andra skriver intressant om samhälle, trygghet, Magnus Ljungkvist.

Öppna upp valprocessen!

Den socialdemokratiska partiledarkandidaten har väntat länge i kulisserna på att få ta över: företrädaren har dominerat partiet och regeringen i över ett decennium. Det finns bara en möjlig kandidat, men plötsligt höjs röster för att partiet skulle behöva en öppen tävlan mellan flera kandidater. Hur ska man annars kunna göra ett medvetet vägval, baserat på en politisk debatt mellan olika alternativ? En beskrivning av läget i Sverige i dag? Ja, men texten handlar egentligen om Storbritannien och hur nuvarande finansminister Gordon Brown står på tur att ”krönas” till ny Labourledare och premiärminister när Tony Blair inom kort lämnar tronen. Det inledande citatet är hämtat ur Göran Erikssons artikel i söndagens Svenska Dagbladet, betitlad Partiledarval eller pr-val?. Artikeln handlar om partiledarvalen som välregisserade föreställningar där varken partimedlemmar eller allmänhet fått någon egentlig chans att bilda sig en uppfattning om den eller de kandidater som ska väljas. Eriksson skriver att när valberedningen för precis en månad sedan ”ställde ut Mona Sahlin på scenen var saken i praktiken redan avgjord”. Då hade Sahlin inte gjort många allmänpolitiska uttalanden efter valet, och medan valberedningen jobbade avböjde hon alla intervjuer om framtidens politiska vägval. Han citerar även journalisten och bloggaren Jesper Bengtsson, som i januari skrev att problemet är ”att ingen vet riktigt var Mona Sahlin står i en rad avgörande sakfrågor”. Men som Bengtsson då också konstaterade så faller den kritiken ”tillbaka på hela processen, där ingen kandidat framträtt öppet och därmed inte heller kunnat avkrävas någon politisk linje”. Det är bara att instämma. Häromdagen skrev jag om en nyutkommen rapport om att partiledarval i andra länder betydligt oftare avgörs genom tämligen öppen kamp mellan flera kandidater under långa interna valrörelser. Till nästa gång socialdemokratin ska välja ledare finns det kanske anledning att lyfta blicken bortom landets gränser och hämta inspiration från systerpartier i Europa. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, demokrati.

Förtroendet för Mona Sahlin

”Mona Sahlin skulle inte ha den position hon har om det inte vore så att hon är en av Göran Perssons knähundar.” Så uttrycker sig Sofie Wiklund, som på sin blogg presenterar sig som ledarskribent på Dala-Demokraten, kafébiträde, debattör, frilansjournalist, socialdemokrat och hårdrockare. Det framgår inte i vilken av dessa egenskaper hon skrivit den krönika i Kommunalarbetaren ur vilken citatet ovan är hämtat. Möjligen har hon ett par titlar/epitet till som hon inte skyltar med, men som ligger nära till hands att gissa på. Jag har flera gånger tidigare konstaterat att Mona Sahlin verkar vara en person som väcker starka känslor, inte minst bland människor på vänsterkanten i politiken. Ändå är det anmärkningsvärt att personer som Sofie Wiklund – som ändå kallar sig socialdemokrat – tar till sådana grova ord när hon skriver om socialdemokraternas blivande partiledare. Också Lotta Gröning fortsätter med sina hånfulla nålstick; på sin blogg häromdagen skrev hon om Sahlin att ”lite populist är hon allt”. Som kontrast noterar jag att Gudrun Schyman, i en intervju i DI Weekend (ej på nätet), säger om Mona Sahlin att hon tror att ”hon har kunskaperna” och ”hoppas att hon kommer att använda dem”. Schyman hoppas också att Sahlin kommer att ”sätta sig ned tillsammans med Wanja Lundby Wedin, Margot Wallström och Carin Jämtin för att lägga upp en gemensam strategi, så att de inte gör sig ensamma och sårbara”. Kanske borde Wiklund och Gröning våga sig på åtminstone lite av det förtroende för Mona Sahlin som Gudrun Schyman tycks hysa. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.

Politiskt bråk om Sveriges Radio

Det är fler än Björn Elmbrant som har synpunkter på programutbudet i Sveriges Radio. Även moderaternas mediepolitske talesman Mats Johansson kritiserar förändringarna i P1. ”Det är fel att jaga ny publik med publikfriande program”, säger Johansson, och tillägger att P1:s uppdrag ”måste hållas och får inte förvanskas”. Den förre kulturministern Leif Pagrotsky tycker att Johanssons uttalanden är mycket uppseendeväckande. Och det är just det faktum att moderaternas talesman i mediefrågor kritiserar innehållet i Sveriges Radios programutbud som Pagrotsky finner anmärkningsvärt. ”Det är helt exempellöst i Sveriges moderna historia att en så tung person som en talesman i de här frågorna för det parti som har mer än hälften av regeringsunderlaget gör på det här sättet”, säger Pagrotsky. Han anser att det som nu sker inte är något annat en total politisering av mediepolitiken i Sverige. Detta lär han få tillfälle att utveckla mer nu på måndag den 19 februari kl. 18. Då hålls nämligen ett seminarium på ABF-huset i Stockholm om public service. Förutom Leif Pagrotsky sitter i panelen även Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall, journalisten och programledaren för Lindau i P1 Jesper Lindau, samt nyhetsmagasinet Fokus chefredaktör Karin Petersson. Själv har jag fått vara äran av att vara moderator. Andra skriver intressant om politik, media, SR.

Håll Gud utanför EU

Frilansjournalisten Annika Ström Melin skrev häromdagen i Svenska Dagbladet om hur EU:s nuvarande ordförandeland Tyskland, under förbundskansler Angela Merkels ledning verkar vara angeläget om att ”Gud” ska finnas med i den högtidliga deklaration som ska undertecknas i Berlin den 25 mars, med anledning av 50-årsjubileet av Romfördraget. Den polska regeringen, skriver Ström Melin, lär vara överlycklig. Efter 50 år av tullar, kvoter och konkurrensbestämmelser anses EU nu på allvar närma sig etiska och moraliska frågor – som EU enligt mig inte har något att göra med. I synnerhet inte då den kristna etiken uttolkas som den görs av det ultrakonservativa LPR, som ingår i den polska koalitionsregeringen. Partiet har föreslagit att tillägget ”från konceptionsögonblicket” ska in i den polska konstitutionens artikel 38 rörande rätten till liv. Ett grundlagsskydd för liv från befruktningen skulle sannolikt leda till en skärpning av den redan ytterst restriktiva abortlagstiftningen i Polen. Annika Ström Melin konstaterar att rätten till liv garanteras både i Europakonventionen och i (det bordlagda) förslaget till nytt konstitutionellt fördrag för EU. Polska LPR:s företrädare i Europaparlamentet anser för sin del att det innebär förbud för aborter. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag är en varm anhängare av EU, att jag gärna ser att arbetet med en samlande konstitution för EU-samarbetet skyndsamt återupptas, och att vi i Europa behöver symboler och visioner. Men reaktionära, kvinnofientliga värderingar har ingen plats i det EU jag brinner för. Andra skriver intressant om politik, EU, Gud.

Populisten Bengt Magnusson

I går, på TV4:s Nyheterna, hände det igen. De två huvudnyheterna påannonserades på ungefär samma sätt: först presenteras ett problem, sedan konstateras att politikerna inte löser dem. Politikerna. Ett kollektiv, skyldig till all världens ondska. Politikerna vägrar erbjuda Stockholms narkomaner sprutbytesprogram. Politikerna festar medan skolbarnen i Håbo får gröt. Hallå! Saklig redovisning, någon? Var verkligen alla politiker, tvärs över alla partigränser, i Stockholms läns landsting överens om att sprutbytesprogram inte var någon bra idé? Och stod samtliga partier i Håbos kommunfullmäktige bakom de senaste årens stora besparingar, minskade lärartäthet och ersättande av skollunchen med gröt? Det verkar inte så sannolikt. Men ändå faller TV4:s nyhetsankare Bengt Magnusson i populistfällan och påannonserar bägge reportagen med att ge ”politikerna” skulden. * * * Också Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om TV4:s nyheter i går, men utifrån lite andra perspektiv. Andra skriver intressant om media, mediekritik, TV4.

Interaktiv s-demokrati

S-bloggaren Helena Markstedt (med det fyndiga bloggnamnet Helena, Left in London) har tagit fasta på det jag och andra skrivit om de få möjligheter ombuden på den extra socialdemokratiska kongressen får att diskutera och besluta om politik. Hon har därför skapat wikisidan Wikikongress där man kan förändra och diskutera de ”inspirationstexter” partiet tagit fram och som är tänkta att ”tjäna som utgångspunkt för diskussionen under kongressens punkt om allmänpolitiken”. På Wikikongress är det dessutom möjligt lägga egna förslag som andra kan ändra och diskutera. Helt briljant! Jag har själv börjat redigera i texten om arbete/arbetsmarknad, och lär fortsätta med det. Kanske lägger jag så småningom också upp lite egna texter med mina funderingar på området. Jag hoppas att fler tar chansen att utnyttja detta gräsrotsinitiativ till att faktiskt skapa en relevant diskussion om socialdemokratins vägval redan innan kongressen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partikongress.

Senaste nytt i kårobligatoriefrågan

Heja Micke Damberg! Socialdemokraterna utbildningspolitiske talesman meddelar i dag att man i utbildningsutskottet gjort upp med v och mp om den aviserade utredningen om ett avskaffande av kårobligatoriet. Man säger sig inte acceptera att ”ett framtida avskaffande av kårobligatoriet sker till priset av ett försvagat studentinflytande”, men att man inte har något intresse i att ”försvara ett obligatoriskt medlemskap i studentkårer”. Sweet! Mer om detta här och här. Andra skriver intressant om politik, kårobligatoriet, socialdemokraterna.

Den svenska medieeliten

Med jämna mellanrum presenteras i medierna kartläggningar över vilka politiker som är släkt, gifta, eller buksvågrar med varandra. Inte sällan refereras det i dessa sammanhang till Anders Isakssons Den politiska adeln. Men det finns en annan ”adel” som sällan uppmärksammas på samma sätt: Sveriges journalistkår. I det senaste numret av den alltid angelägna pockettidningen Media i Fokus granskar frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén just de medborgare som i tidningen benämns ”den mediala klassen”. Och påtagligt många av dem är släkt, gifta, sambos eller har barn ihop. De flesta har också, visar Hulténs granskning, medelklassbakgrund, släktingar i branschen, ett schysst boende i Bromma och talang för att mingla. I artikeln konstateras att politikers löner diskuteras ganska flitigt i medierna, men att de ekonomiska villkoren för dem som styr över medierna sällan tas upp till debatt – trots att löner för chefredaktörer och nyhetschefer rimligen kan ha lika betydelse för vilken journalistik som bedrivs som politikers löner kan ha för vilken politik som bedrivs. När tidningen Journalisten gör årliga enkäter där de ber ett stort antal svenska mediechefer svara på frågor om löner och förmåner vägrar många fortfarande att svara. Eftersom Media i Fokus kartläggning i hög grad handlar om släktskap i medievärlden så är det förstås ofrånkomligt att familjen Bonnier ägnas rätt stor uppmärksamhet. Men det är definitivt ingen nidbild av något maktfullkomligt familjeimperium som målas upp; en karikatyr som tyvärr är rätt vanlig när människor yttrar sig eller skriver om Bonniers. I stället berättas om hur Gerhard Bonnier (född Gutkind Hirschel) år 1804 öppnade bokaffär i Köpenhamn; hur hans son Albert flyttade till Stockholm och där grundade Albert Bonniers förlag år 1837. Och sedan följer en imponerande historia om en mycket inflytelserik familj och en av Sveriges största mediekoncerner. Andra viktiga mediefamiljer som nogsamt gås igenom är Stenbeck och Hjörne. Dessutom berörs relativt stora familjeägda medieföretag i Sverige som bland andra familjen Hamrins Herenco (som i sin ägo har exempelvis Jönköpings-Posten, Smålandstidningen och Västgöta Tidningar), samt familjen Ander (som sammanlagt äger elva dagstidningar, med Nya Wermlands-Tidningen som flaggskepp). Det vore en övermänsklig uppgift att sammanfatta hela Eva-Lotta Hulténs gedigna reportage, och skulle jag nu ändå lyckas så fanns det ju ingen anledning för dig som läser detta att köpa det nya numret av Media i Fokus. Och det tycker jag att du ska göra! Det är definitivt värt de 55:- som tidningen kostar. Bättre mediegranskande journalistik får man leta efter. * * * PS: Okej då. Några av de mer eller mindre kända mediepar som räknas upp i reportaget är Niklas Silow (chefredaktör för Punkt SE) och Lena K Samuelsson (chefredaktör på Svenska Dagbladet), Robert och Lotta Aschberg (båda bland annat programledare på tv), Susanna Popova (bland annat programledare på TV8 och tidigare ledarskribent på SvD) och Johan Hakelius (krönikör i Aftonbladet och spanare i P3), Anna Lindmarker (nyhetsankare och reporter på TV4) och Lars Weiss (konsult och f.d. Aktuelltchef), Anna-Clara Welander (editionschef på Expressen) och Bengt Bengtzon (bilagechef på Expressen), Annika Hagström (journalist) och Anders Ehnmark (författare och kulturskribent i Expressen), Carin Hjulström-Livh (programledare i SVT) och Stefan Livh (radiojournalist), Charlotte Permell (programledare på Mitt i naturen på SVT) och Tomas Ramberg (reporter i P1), Helena von Zweigbergk (författare och programledare för Filmkrönikan) och Bengt Ohlson (författare och krönikör i DN), Ingalill Mosander (reporter på Aftonbladet och SVT:s Go’kväll) och Jan Mosander (reporter på Ekot), Inger Arenander (politisk kommentator i P1) och Bengt Albons (politisk kommentator i DN), Jennifer McShane (presschef på Kanal 5) och Jens Stenberg (chefredaktör på Café), Katarina Hultling och Albert Svanberg (båda på SVT Sporten), Lena Katarina Swanberg (författare och journalist) och Kjell Swanberg (journalist och krönikör i DN), Lydia Capolicchio, Martina Haag (krönikör och författare) och Erik Haag (tv-producent), Mona Hambraeus (nyhetschef på P1:s Vetenskapsradion) och Ulf Hambraeus (politisk reporter på Rapport), Petra Aschberg (chefredaktör för Föräldrar & Barn) och Richard Aschberg (reporter på Aftonbladet), Unni Jerndal (nyhetsankare på Ekonominyheterna TV4) och Mats J Larsson (tf redaktionschef på DN), Katarina Sandström (nyhetsankare på Rapport) och Tommy Borgström (journalist och tidigare chef för Ekonomiekot samt forskare vid Handelhögskolan i Stockholm). Så. Fått ert lystmäte av skvaller? Själv tycker jag inte att det är det minsta märkligt att människor blir ihop med andra i samma bransch. Sverige är trots allt ett rätt litet land, och har man likartade yrken så är chansen stor att man också har likartade intressen. Vad jag inte begriper är varför Anders Isaksson och andra verkar tillmäta det så stor betydelse att människor inom politiken faller för varandra och att deras barn intresserar sig för samma frågor som sina föräldrar. Andra skriver intressant om media, journalister, Media i Fokus.

Öppet val eller sluten nominering

I en nyutkommen rapport från (håll i er nu...) Timbro (!) har man jämfört hur partiledarval går till i Sverige mot andra länder. Frågan är förstås högaktuell då om en månad Mona Sahlin med största sannolikhet kommer att väljas till ny partiledare för socialdemokraterna. Jag skriver ”med största sannolikhet” då man ju trots allt inte kan vara helt säker. Något oförutsett kan förstås inträffa. Men givet att det inte finns några andra kandidater och att valberedningen föreslagit henne, får Mona Sahlins chanser nog sägas vara rätt goda. I andra länder är det betydligt vanligare att val av ny partiledare sker i form av en tämligen öppen kamp mellan flera kandidater under långa interna valrörelser. Om detta har frilansskribenten Per Hammar skrivit i rapporten Öppet val eller sluten nominering?. Hammar har där jämfört partiledarval i Sverige med länder som Finland, Storbritannien och Kanada. Jämförelsen visar att partiledarval i Sverige och socialdemokraterna är väldigt annorlunda än i dessa länder. Där kan kandidater öppet annonsera att de vill leda sina respektive partier, och bedriver sedan valrörelser för att vinna stöd bland partimedlemmar och allmänhet. Partiernas roll är främst att se till att valrörelsen blir rättvis. Rapporten lanseras bland annat genom att Per Hammar i dag skriver en debattartikel i Göteborgs-Posten, och där påminner han om att Pär Nuder i en radiointervju i höstas sa att en riktig socialdemokrat inte kan vilja ha ett förtroendeuppdrag. Nomineringsprocessen om Göran Perssons efterträdare skulle i stället föras i den avgående ledarens anda; alltså svara nej till alla utom till valberedningen. Nuder påstod då själv att han inte ens vågade tänka tanken att få frågan från valberedningen. Det är onekligen fascinerande. För rimligtvis måste väl personer som varit statsråd och haft andra ledande positioner inom sitt parti åtminstone snuddat vid tanken på hur det skulle vara att själv få vara partiordförande. Sedan har jag all respekt för att inte alla vill eller känner sig lockade av det, men ibland känns blygsamheten och ödmjukheten inför att bli ledare lite väl påtvingad och konstruerad. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Timbro.

Hälften av studenterna vill lämna kåren

Det visar sig att tanken på ett slopat kårobligatorium verkar ha stöd bland landets studenter. Så många som varannan student säger sig vilja lämna sin studentkår om kårobligatoriet avskaffas. Det visar en enkätundersökning som publiceras i det kommande numret av tidningen Studentliv (ännu ej på nätet) som DN kommit över. Endast 15 procent av de tillfrågade säger sig helt säkert vilja vara kvar i kåren. När jag för två veckor sedan skrev om förslaget att göra en konsekvensanalys av ett borttagande av kårobligatoriet från universitet och högskolor, var jag osäker på hur SFS ställde sig frågan. I dag säger dess ordförande Elin Rosenberg att studenterna även i fortsättningen måste utgöra en stark röst, och att utredningen ”får visa om detta kan ske under andra former än ett obligatorium”. Andra skriver intressant om politik, kårobligatoriet, SFS.

Det lallas och duttas på P1

[UPPDATERAD] Via PJ Anders Linder ser jag att Sveriges Radio-veteranen Björn Elmbrant på Aftonbladets kultursidor går till attack mot sin arbetsgivare. Skälet till Elmbrants ilska är den erodering han menar sker för närvarande av SR som kunskapsföretag. Detta baserar han i sin tur på den nya P1-tablån – och rubriken på denna bloggpost är ett av de många förklenande omdömen han använder för att beskriva den. Det återkommande temat i Elmanbrants kritik är att journalistiken på P1 ”håller på att metrofieras, tunnas ut på sammanhang och eftertanke”. Det är ord och inga visor i Björn Elmbrants artikel. Och faktum är att Elmbrant själv ställer sig frågan om han är för alarmistisk om det som sker. Detta besvarar han dock med att slå fast att ”kombinationen av att man nu prioriterar trevlighet framför bildning, kändisar framför kunskap, yta framför innehåll, med att SR nu har ett hål på minst 100 miljoner i budgeten, gör att man inte kan vara nog alarmistisk”. Och han får lite oväntat stöd från SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder, som tillstår att ”Det är ju inte precis varje dag man känner själarnas gemenskap med P1:s egen folkhemsnostalgiker” – men slår fast att ”det finns en viktig roll för public service-produktion med höga kvalitetsambitioner”. Han varnar dock för att ”ett public service-system som ger publikjakten ökad prioritet på substansens bekostnad underminerar snabbt sitt existensberättigande”. Linders kollega – fast i en annan del av tidningen – reklam- och mediereportern Martin Jönsson, är inte lika imponerad av det Elmbrant skriver. Jönsson anser Elmbrant ägnar sig åt ”fundamentalistiska kategoriseringar” och gör ”kvalitetsdebatten en stor otjänst”. Jag är själv ingen flitig radiolyssnare och har svårt att bedöma om P1 verkligen blivit så ytligt och glättigt som Björn Elmbrant gör gällande. Däremot tycker jag inte att förändring per definition innebär försämring, och gudarna ska veta att programutbudet i P1 kunde vinna på ett lite lättsammare tilltal. Men inte i alla program, hela tiden. Det finns fortfarande radiolyssnare som uppskattar tillflyktsorter från det strömlinjeformade, käcka och ungdomliga. Sveriges Radio bör därför bevara balansen mellan att locka nya, yngre lyssnare utan att alienera sina gamla trogna. * * * PS: På måndag den 19 februari kl. 18 hålls ett seminarium på ABF-huset i Stockholm om just public service. Till panelen har inbjudits riksdagsledamot (s) och f d kulturminister Leif Pagrotsky, Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall, journalisten och programledaren för Lindau i P1 Jesper Lindau, samt nyhetsmagasinet Fokus chefredaktör Karin Petersson. Själv har jag fått vara äran av att vara moderator. Andra skriver intressant om media, mediekritik, SR.

Inspiration och demokrati

På socialdemokraternas webbplats finns nu ”inspirationstexter” och frågor om arbetsmarknads- och miljöpolitiken. Texterna och frågorna har skickats till de valda kongressombuden, men de kommer inte att bli föremål för kongressbehandling. I stället ska de ”tjäna som utgångspunkt för diskussionen under kongressens punkt om allmänpolitiken”, det vill säga den punkt på dagordningen som Eric Sundström räknat ut att det preliminära programmet ger de 350 ordinarie ombuden mindre än en minut var att säga sin mening. De protokollförda debattinläggen sägs ska sedan ligga till grund för partistyrelsens fortsatta arbete inför den ordinarie partikongressen år 2009. Då, och först då, kommer det socialdemokratiska partiet eventuellt fatta beslut om omprövning av tidigare politiska ställningstaganden. De så kallade inspirationstexterna bjuder inte på några större överraskningar. Det konstateras att arbetslivet förändras varje dag; nya jobb och branscher växer fram medan gamla försvinner. Och därför ställer dagens arbetsmarknad högre krav på variation, mångfald och omställning än gårdagens. Detta beskrivs som något i grunden positivt; välståndet ökar, samtidigt som gammal och ofta miljöfarlig, slitsam produktion byts ut mot ny. Vidare slås det fast att näringspolitikens roll blir allt viktigare. På miljöområdet sägs att dagens klimatförändringar kommer dramatiskt att förändra livsbetingelserna för oss själva och för framtida generationer. Därför måste vi vända utvecklingen genom internationellt samarbete och solidaritet. Socialdemokratin ska ”fortsätta gå i täten för en ekologiskt uthållig utveckling på samma sätt som vi gjort när det gäller det socialt hållbara samhället”, samt ”stå upp för den svenska traditionen och ta ansvar”. Tjusiga ord, men ännu återstår det att backa upp dem med reell politik. Detta är en utmaning jag hoppas att fler partimedlemmar får chansen att bistå med. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partikongress.

Protestera i tid

TV4 rapporterar i kväll att den parlamentariska kommitté som tillsattes för drygt två år sedan för att granska om lagen ger tillräckligt skydd för den personliga integriteten, i skarpa ordalag slår fast att så inte är fallet. På punkt efter punkt riktas svidande kritik mot hur integritetsfrågorna försummats när nya lagar tagits fram under stor tidspress. Utredarna ger flera exempel på lagförslag som tagits fram i stor hast ”utan att konsekvenserna för integritetsskyddet tillräckligt beaktas”. Man skriver att ”avsaknaden av en sådan analys kan antas ha förorsakat integritetsskador” och konstaterar att ”risken för framtida sådana skador är påtaglig”. Efter att Lagrådet nyligen gett klartecken åt regeringens förslag om att ge FRA rätt att avlyssna svenska folkets telefon- och e-posttrafik till och från utlandet, ligger avgörandet om detta ytterligare ingrepp i den personliga integriteten hos våra folkvalda riksdagsledamöter. Jag påminns om ett citat, som upprepats så ofta att det är snudd på söndertjatat: ”The road to hell is paved with good intentions” (som ofta felaktigt tillskrivs Samuel Johnson), samt en dikt av Martin Niemöller: När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist. När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag; jag var ju ingen socialdemokrat. När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket. När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju ingen jude. När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera. Andra skriver intressant om politik, integritet, FRA.

Den svenska överklassen mår fortfarande bra

...och dessutom lever de längre än oss andra. En ny rapport från Folkhälsoinstitutet som kartlagt medellivslängden utifrån tunnelbane- och pendeltågslinjer i Stockholmsområdet, visar att skillnaderna i medellivslängd mellan resursstarka och resurssvaga områden fortsätter att vara stora – och de växer. Högst medellivslängd har, föga överraskande, invånarna i Östermalm; 79 år för män och 83 år för kvinnor. Lägst har männen i Kista med 75,3 år. Lägsta noteringen för kvinnor finns i Skärholmen där siffran är 80,5 år. Sällan har jag sett en så tydlig påminnelse om hur ojämlikheten slår mot befolkningen. Andra skriver intressant om politik, samhälle, medellivslängd.

Svensson i Fokus

Den tidigare Expressenjournalisten Niklas Svensson, som numera driver skvallercentralen Politikerbloggen, ska enligt Dagens Media nu börja skvallra även i tv. I slutet av varje avsnitt av programmet Sverige i Fokus på TV8 ska tidningen Fokus chefredaktör Karin Pettersson intervjua Niklas Svensson om politiskt skvaller i programpunkten Det ryktas i Rosenbad. Frågan är om det då inte bli Svensson snarare än Sverige som hamnar i fokus. Andra skriver intressant om politik, media, skvaller.

Kan vänstern tänka om?

I en intervju i Svenska Dagbladet i dag berättar vänsterpartiledaren Lars Ohly om valresultatet, partiets tystnad i eftervalsdebatten och hur man tänkt ta tillbaks regeringsmakten 2010 genom ett rödgrönt regeringsalternativ tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. I intervjun säger sig Ohly inte vara främmande för att resa kravet på en ny folkomröstning om EU-medlemskapet. Och därmed visar han varför vänsterpartiet ännu inte är en trovärdig partner i en regeringskoalition. Innan partiet vågat ompröva sin dogmatiska inställning till EU-samarbetet så är det inte realistiskt att göra anspråk på ministerposter i en socialdemokratiskt ledd regering. Vänsterpartiet borde höja blicken bortom de svenska gränserna och se vilken enorm utveckling som skett i Europa de senaste åren, inte minst i de forna kommuniststaterna. De allra flesta av dem är nu EU-medlemmar – vilket inneburit mycket positivt för sysselsättning, miljö, jämställdhet och en låg rad andra områden. Värt att notera för Ohly och hans svenska partivänner är också att de allra flesta socialistiska partier i Europa är varma förespråkare av EU-samarbetet. Därmed inte sagt att allt är bra med EU. Lars Ohly sätter själv fingret på politiska och rättsliga processer som nu pågår i EU som kan få stor betydelse för den svenska modellen. Men man kan förhålla sig till dessa på olika sätt. Antingen kan man sätta på sig skygglappar och hårdnackat framhärda i sitt EU-motstånd, eller så engagerar man sig och ser till att utnyttja EU som en plattform för att bedriva förändringsarbete. Det finns skäl att citera Håkan A Bengtsson, vd på Arenagruppen, ur en artikel han skrev för Väster för Europa i samband med att EU fyllde 50 år: Den europeiska vänsters uppgift i denna epok är att verkligen ta den sociala oron på allvar, kanalisera den i politisk reformvilja och att konstruera nya politiska och ekonomiska modeller där demokratins värde kan värnas, den ekonomiska utvecklingen befrämjas samtidigt som den sociala demokratins grundvalar kan stärkas. Detta bräckliga kontrakt får inte undermineras av en överdriven tilltro till marknaden eller olika former av politisk fundamentalism eller nationell instängdhet. 1900-talets kollektiva europeiska erfarenhet ger här en nödvändig vägledning. Och EU är ännu mer än för 50 år sedan en helt avgörande politisk arena för att optimismen ska kunna betvinga misstron och rädslan. Missa för övrigt inte Johan Sjölanders bloggpost om vad som måste till för att göra vänsterpartiet regeringsdugligt. Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, EU.

Får högerextrema sprida propaganda?

Lite i skymundan av försvarsminister Mikael Odenbergs vilja att avlyssna svenska folket, läser jag att såväl Linköpingspolisen som Justitiekanslern nu undersöker om uppslagsverket Metapedia – där det läggs upp personupplysningar om antirasister och människor av judiskt ursprung – är att betrakta som olagligt. Jag kopplar ihop detta med Mikael Odenberg, då det i grunden handlar om diskussionen om vilka åsikter och yttranden som ska vara tillåtna – och vilka som ska föranleda myndigheters granskning. Linköpingspolisen inledde nyligen en förundersökning för att utreda om Metapedia bryter mot personuppgiftslagen (PUL). Men PUL gäller inte för journalistisk eller opinionsbildande verksamhet, vilket detta kan sägas vara. Upphovsmännen har dessutom varit smarta nog att databasanmäla sin webbplats hos Radio- och tv-verket, med hänvisning till att det är ett massmedieföretag. Därmed skulle de kunna åtnjuta grundlagsskydd och inte omfattas av PUL. Uppenbarligen blev detta för mycket för polisen, som nu lämnat fallet vidare till JK för att utreda om sidan i stället bryter mot yttrandefrihetsgrundlagen – till exempel genom förtal eller hets mot folkgrupp. Själv är jag, vilket jag skrivit om många gånger förr, ytterst skeptisk till de inskränkningar som redan gjort av yttrandefriheten – och ställer mig synnerligen negativ till att det görs några fler. Andra skriver intressant om politik, Metapedia, yttrandefrihet.

Populärkultur och politik

I dag fick jag ett synnerligen fascinerande pressmeddelande från Utrikesdepartementet. I detta berättas om ett antagligen helt unikt samarrangemang mellan politiken, den ideella sektorn, näringslivet och filmindustrin. Det handlar om en inbjudan till ett seminarium om diamanthandeln, samt visning av filmen Blood Diamond. Arrangörer av seminariet är Utrikesdepartementet, Amnesty Business Group, Guldsmedsbranschens leverantörsförening och Sandrew Metronome, och förutom att förhandsvisa filmen med Leonardo DiCaprio i huvudrollen så är det tänkt att man ska diskutera handeln med så kallade konfliktdiamanter; alltså rådiamanter som finansierat konflikter i länder som Angola, Sierra Leone och Liberia. På seminariet medverkar handelsminister Sten Tolgfors, svenska Amnestys generalsekrererare Carl Söderbergh, Lars Gewers från Guldsmedsbranschens leverantörsförening och Christian Bolin från juvelerarfirman W.A. Bolin AB, samt gemmologen och geologen Linda Klein från Stockholms universitet. Syftet verkar alltså gott. Frågan är om det är nödvändigt att locka besökare till seminariet med gratis film. Påpassligt informeras i pressinbjudan för övrigt när filmen har premiär, och det bifogas länkar till Guldsmedsförbundet och Warner Bros. Pictures sajt om filmen. Andra skriver intressant om politik, konfliktdiamanter, Blood Diamond.

Koll på bloggar

Jag tidigare skrivit om mediebevakningsföretag om deras ibland bristfälliga koll på bloggosfären. Fredrik Wass (bisonblogg) har flera gånger uppmärksammat att av de bloggar som Sveriges största mediebevakningsföretag Observer haft på radarn så fanns det flera som lagt ned, flyttat på sig eller väldigt drastiskt minskat antal inlägg gjorda per månad. Det har också rått brist på s- och vänsterbloggare på bevakningslistan. Via Beta Alfa ser jag nu att Observer uppdaterat sin PDF-lista över bloggar de håller koll på, och nu finns bland annat just Beta Alfa med. En ordentlig genomgång visar att det nu finns en hel del bloggar som skriver om politik på Observers lista, men att det ännu är ganska få med vänsterprofil. Bland undantagen finns Attacs blogg – där det skrivs något inlägg i månaden, Det progressiva USA, Jinge, Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist och Margot Wallström – som trots att hon är socialdemokrat aldrig skriver om partipolitik. Själv kvalade jag uppenbarligen inte in (*mutter, mutter*). Och apropå bloggosfären så var den stora grejen i veckan som gått den nya funktionen Twingly med vilken DN och SvD nu länkar tillbaks till bloggar som skrivit om dem. Detta har föranlett ovan nämnde Jinge att i två inlägg ifrågasätta om Twingly ”innebär en kvalitetshöjning i bloggosfären” – och i samband med det dissat bloggare som han menar utnyttjat systemet genom att maniskt blogga om just det DN och SvD skriver. En av de utpekade, Rosemari Södergren på Kulturbloggen, skriver klokt om Twingly. Missa inte heller rapporten från presentationen av hennes nya, pedagogiska handbok Alla kan blogga (isbn: 978-91-574-7892-4) som går att beställa från Bilda förlag. Andra skriver intressant om bloggar, bloggosfären, Twingly.

Pigga s-röster i medierna

Trots att jag och andra olyckskorpar kraxande varnat för bristen på socialdemokratiska röster i det nya medielandskapet, så är det glädjande att se att vissa s-tidningar går emot strömmen. Nyligen uppmärksammade jag att SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag nu finns på webben och att den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken är under rejäl omgörning. I veckan kom en något mindre, men ändå betydelsefull nyhet i den socialdemokratiska tidningsfloran: Tidningen Broderskap hade genomgått en ansiktslyftning och därmed blivit mer fullmatad med artiklar och bilder. Genom små, men klyftiga förändringar i layouten skapade man sig en sida till – och genom att minska högermarginalen på förstasidan skapades en centimeter bredare sida. Grattis till redaktionen för ett gott arbete och till läsarna som nu får mer av nyhetssidor i Tidningen Broderskap att se fram emot. Och jo: håll ögonen öppna efter det nummer som kommer ut lagom till socialdemokraternas extra partikongress. Då medverkar jag igen med en ny krönika. Andra skriver intressant om media, socialdemokraterna, Tidningen Broderskap.

På väg med Ola Salo

I kväll är det flera musikaliska storheter som tävlar i delfinalen till Melodifestivalen. Själv kommer jag att hålla tummarna för mina gamla favoriter Lustans Lakejer. Men ska man tro förhandstipsen så är det The Ark som tar hem segern. Mitt eget förhållande till The Ark är en smula kluvet. När jag första gången såg och hörde It Takes A Fool To Remain Sane på MTV tyckte jag mest att de verkade vara lågbudgetposörer med svårtartat Queen/David Bowie/Marc Bolan-komplex. En gästledare i Aftonbladet och ett oväntat ressällskap fick mig att revidera mina uppfattningar. Året var 2001. Debutplattan We Are The Ark hade gett bandet och dess frontman Ola Salo massiv medial uppmärksamhet. De hade turnerat intensivt och gett mängder av intervjuer i nationell och internationell press. Ola Salo framstod som en vältalig, pretentiös narcissist med mängder av tankar om musik, kultur och politik. Efter att ha uppträtt på globaliseringsmotståndsrörelsen Attacs galafest blev han djupt besviken och skrev en uppmärksammad artikel om detta på nätforumet Sourze. Detta var ett modigt tilltag, då ganska många av The Arks fans fanns just i Atttackretsarna. I sin artikel i Sourze skrev Salo att han blev förvånad över att det till galan bjudits in en marxistisk teatergrupp och att Göran Greider dök upp som huvudtalare och, enligt Salo ”lovprisar planekonomi och klasshat”. Ola Salo skrev även att när så Latin Kings äntrade scenen och ”hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch” så bekräftades alla hans fördomar om ”traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster”. En tid senare inbjöds Salo även att skriva en gästledare i Aftonbladet där han berättade om baksidan av kändisskapet och sina, måhända naiva, förhoppningar att kunna utnyttja det till att faktiskt göra skillnad i frågor som engagerade honom. Jag blev överraskad och imponerad. Jag började inse att jag underskattat killen. Hur som helst. Sommaren 2001 hade jag varit på en bröllopsfest i Norge. Jag fick skjuts med bil till Östersund och skulle därifrån ta tåget hem till Stockholm. Vad jag inte räknat med var Storsjöyran som just tagit slut, och tåget var knökfull av bakfulla ungdomar som varit på musikfestival. Bland dem som uppträtt den sommaren fanns Pulp, Håkan Hellström, The Hellacopters, Soundtrack Of Our Lives – och The Ark. Artisterna hade förstås fått sina hemresor ordnade med flyg eller turnébussar. Utom i de fall där de var så packade att de missat dessa. Strax efter att tåget rullat igång stack en trött kille in huvudet i vår kupé och frågade om det fanns plats för honom och hans kompis. Det var Ola Salo och bandets gitarrist Jepson. Innan jag hann hejda mig slank det ur mig att jag gillade det han skrivit i Aftonbladet. Och tydligen tyckte Ola Salo det var kul att träffa någon som faktiskt uppskattade det han tänkte och inte bara popstjärnan, för han och Jepson slog sig ned med oss fyra-fem andra i kupén och började prata om det han skrivit och sina idéer. Det blev en minnesvärd resa. Salo och Jepson var till att börja med grymt bakfulla, men på något sätt lyckades de beordra förbipasserande fans att springa och köpa sprit till dem från restaurangvagnen – och under färden hann de bli rejält packade. Framför allt Salo flörtade vilt med allt och alla runt omkring honom, och när någon plockade fram en gitarr så passade han på att sjunga flera låtar från den då kommande skivan In Lust We Trust. Den jag aldrig kommer att glömma var den fantastiska Father Of A Son. Och den bombastiskt gospelsvulstiga låten på skivan och i videon, kommer för mig aldrig att överträffa den version en full och glad Ola Salo sjöng för oss till eget komp på en ostämd gitarr på tåget sommaren 2001. Andra skriver intressant om musik, melodifestivalen, The Ark, Ola Salo.

Kvinnors rätt att välja

Rätt otippat, när vi skriver 2007, har frågan om abort åter seglat upp i den politiska debatten. I Portugal ska man folkomrösta om att mildra upp landets hårda lagar mot just abort och här hemma i Sverige pågår det en abortdiskussion i regeringspartiet kristdemokraterna. Anna Larsson, kolumnist i Svensk Dagbladet, har skrivit väldigt bra om detta och konstaterar att Portugals nuvarande lagstiftning är en av de strängaste i Europa. Abort är bara tillåten till och med tolfte veckan efter våldtäkt, vid fosterskador eller om moderns hälsa är i fara. Detta leder förstås till att många kvinnor genomgår illegala aborter, trots att de då riskerar fängelse i tre år. En värre risk de tar är att dö av infektioner, bli sterila eller på andra sätt skadas allvarligt. Mer än 10 000 portugisiska kvinnor vårdas varje år på sjukhus till följd av illa utförda illegala klåparaborter. Larsson skriver att även i Sverige finns det aktiva abortmotståndet kvar, även om det är mer diskret: Just nu står striden om huruvida utländska kvinnor, som regeringen föreslår, ska tillåtas göra abort i Sverige. Tidigare betydligt mer frispråkiga motståndare, som kristdemokraterna Mikael Oscarsson och Lennart Sacrédeus, deklarerar att de kommer rösta nej med skäl som att kvinnorna inte kan garanteras eftervård och att andra länders lagar undermineras. I en debattartikel i DN nyligen kunde man få ta del av argumentationen i frågan. Kristdemokraternas något mer diplomatiske partiledare Göran Hägglund stödde dock inte abortmotståndarna i sitt parti utan sa att abort i Sverige för utländska kvinnor ”kan inte skada partiet, eftersom det inte strider mot den syn som kristdemokraterna i dag har på abort” – nämligen att det är upp till kvinnan själv att avgöra, inom de tidsgränser som är satta. Det är – på den punkten – lätt att hålla med Hägglund, och i än högre grad Anna Larsson som skriver att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige är att ta ställning för kvinnors makt över sin egen kropp och sexualitet: ”Det är en mänsklig rättighet som inte kan kompromissas bort och som Sveriges regering bör arbeta för att exportera både i EU och globalt”. Andra skriver intressant om abort, mänskliga rättigheter, kristdemokraterna.

Socialdemokratins vägval

Det gläder mig att även gamla socialdemokratiska statsråd ger sig in i debatten om socialdemokratins vägval efter den svidande valförlusten. Det är personer med kunskap och erfarenhet som fortfarande kan tillföra en hel del. Kul är det också att se att likartade bakgrunder till trots, så kan man ha väldigt olika utgångspunkter för sina resonemang. Via Fredrik Jansson på bloggen Kommando Wigforss ser jag att Thage G Peterson skrev i Aftonbladet i går att socialdemokratin ”måste forma en politik som tar sikte på hög livskvalitet och goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar”. Peterson trycker i sitt debattinlägg på ”miljö, kultur och överlevnadsfrågorna”, samt ”rätten till förvärvsarbete för alla människor” och ”en helt ny politik för bärkraftiga regioner utanför Stockholms län”. Men utöver de rent politiska råden fokuserar Thage G Peterson också mycket på den socialdemokratiska organisationen och hur vi kommunicerar med medlemmar och medborgare. Framförallt här tycker jag att han har många goda poänger. Peterson tror inte att socialdemokratin kan vinna nya medlemmar och sympatisörer med den nuvarande organisationen med arbetarekommuner och s-föreningar. I stället måste vi ordentligt modernisera organisationen och våra arbetsmetoder. ”Det måste bli fler av tillfälliga samtalsteam, enfrågegrupper knutna till heta lokala frågor, telefonkretsar på lördagsmorgnarna och samkvämsträffar med barnfamiljer och pensionärer”, skriver han, samt tillägger att ”naturligtvis måste vi använda den nya tekniken”. Och jag kan bara instämma. Ett annat gammalt s-statsråd som har synpunkter på hur den socialdemokratiska politiken bör se ut är den tidigare utbildningsministern och Berlinambassadören Carl Tham. På DN Debatt i dag kritiserar han socialdemokratin för att ha ”anpassat sin politik efter de reala globaliseringskraven”, vilka enligt honom ”i praktiken innebär ett farväl till den fulla sysselsättningen”. Fast samtidigt tycks Tham anse att den svenska anpassningen inneburit att vi ”nästan alltid ligger bland de främsta i internationella undersökningar vad gäller konkurrensförmåga, teknisk utveckling, användning av IT-teknologi, företagsklimat, sociala förhållanden etc.”. Så alldeles negativt förefaller ju globaliseringen inte vara. Förklaringen visar sig vara att Carl Tham, i likhet med många andra inbitna EU-motståndare, sätter ett likhetstecken mellan globalisering (eller snarare något mystiskt kallat ”globaliseringsideologin”) och ”de ekonomisk-politiska doktriner som styr de europeiska länderna” – ”utformad av Europas konservativa centralbanksbankirer”. Att dessa ”doktriner” om vikten av att hålla nere inflationen varit en del av den socialdemokratiska politiken även långt innan Europeiska centralbanken bildades 1998 förefaller inte bekymra Tham. Inte heller verkar han tycka att arbetslöshetsbekämpning – alltså en politik för full sysselsättning – i första hand är en uppgift för folkvalda politiker, utan i stället menar han att den svenska riksbanken bör ha ”ett dubbelt mandat – låg inflation plus låg arbetslöshet”. Carl Tham avslutar sitt debattinlägg lika rörigt som han inleder det genom att slå fast att ”Visst har politiken varit ekonomiskt framgångsrik”, men att ”priset för framgång har varit onödigt högt”. Så mycket klokare vet jag inte om Thams bidrag till den socialdemokratiska framtidsdebatten gjorde någon, och därför känns det skönt att Thage G Peterson kan stå som ett lysande exempel på att gammal är äldst. Andra skriver intressant om politik, ideologi, socialdemokraterna.

Yttrandefriheten i fara?

I november bloggade jag om att Tryck- och yttrandefrihetsberedningen presenterat sitt betänkande om hur lagarna om yttrandefrihet ska kunna omfatta ”nya” medier. Bortsett från en artikel i Journalisten väckte betänkandet ingen större uppmärksamhet. Nu har det gått ut på remiss, och på lördag handlar radioprogrammet Medierna om att ”en statlig utredning föreslagit att de unika svenska grundlagarna för tryck- och yttrandefriheten ska avskaffas”. På sin blogg skriver producenterna bakom programmet att om de förslag som skisseras i utredningen genomförs ”skulle det sannolikt vara den mest genomgripande ändringen av de svenska yttrandefrihetsgrundlagarna på ett par sekel”. Väl värt att lyssna på radio på lördag, således! * * * Även på andra håll i världen förefaller yttrandefriheten ifrågasättas just nu. I Frankrike startade i veckan rättegången mot satirtidningen Charlie Hebdo som publicerat de beryktade Muhammedkarikatyrerna. Den franska satirtidningen anklagas för rashets och för att offentligt ha förolämpat en grupp människor på grund av deras religion. Men stämningen har väckt stora rubriker i Frankrike, och många andra medier och franska intellektuella – däribland flera muslimer – har ryckt ut till stöd för Charlie Hebdo och yttrandefriheten. Samtidigt visar en undersökning att 79 procent av fransmännen anser det oacceptabelt att driva med en religion. 78 procent utesluter rätten att parodiera vare sig Jesus, Muhammed eller Buddha. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, Muhammedkarikatyrerna.

Aftonbladet och bloggarna

Efter att vi bloggare gick bananer över att DN och SvD börjat länka till bloggare som länkade till dem, påpekade Sigge Eklund lite syrligt att Aftonbladet minsann uppmärksammat bloggare ganska länge. Det har han förstås helt rätt i, och det förtjänar Aftonbladet kredd för. Man publicerar faktiskt också en hel del artiklar om bloggar och bloggare, senast i dag då man uppmärksammar bloggande politiker. Ironiskt nog så passar man i anslutning till det på att fråga sina läsare om de orkar med alla bloggar. För närvarande förefaller en kraftig majoritet (96,8 procent av 806 röstande) inte göra det. Andra skriver intressant om bloggosfären, Aftonbladet, Sigge Eklund.

S förlorade på jobben

Den socialdemokratiska eftervalsanalysgrupp som under ledning av Berit Andnor granskat valresultatet och försökt hitta orsakerna till varför det gick som det gjorde, förefaller dra slutsatsen att det i första hand berodde på den misslyckade jobbpolitiken i valrörelsen. Åtminstone om man ska tro det som TV4:s Nyheterna rapporterade i går kväll. En annan förklaring till den socialdemokratiska valförlusten uppges vara det långa regeringsinnehavet i sig; väljarna skulle helt enkelt ha tröttnat. Bilden av Göran Persson i medierna sägs också ha spelat in. Under sin sista tid som statsminister utmålades Persson som en maktfullkomlig buffel. Denna negativa mediebild förstärktes också av rapporteringen kring Perssons herrgårdsprojekt. Sammantaget blev mediebilden av Persson och herrgården en belastning i valrörelsen, anser valanalysgruppen enligt TV4. Utan att kunna bedöma sanningshalten i medieuppgifterna så förefaller de punkter som utmålas som orsaker till det socialdemokratiska valnederlaget vara korrekta. Redan på valnatten skrev jag att vi socialdemokrater överskattade vår trovärdighet i regeringsfrågan och misslyckades kapitalt med att presentera en trovärdig politik för jobb (ja, jag upprepade mig lite – jag var hyfsat onykter och ganska deppig, okej?). Detta aktualiserar återigen frågan om den stora utmaning som ligger framför socialdemokratin och dess nya partiledare: att våga ompröva gamla lösningar och presentera en ny jobbpolitik. Enligt TV4 så kommer analysgruppens rapport att presenteras för den nya partiledningen först efter kongressen i mars. Det finns både fördelar och nackdelar med detta. Tanken är förstås att Persson ska kunna avtackas för sitt långa ledarskap med äran i behåll, och fokus sedan sättas på Mona Sahlin. Gott så, men valanalysen förtjänar att uppmärksammas och diskuteras brett inom partiet – exempelvis på en extra partikongress. Nu får vi i stället hoppas på att den nya partiledningen vågar gå ut i ett nytt stort rådslag om rapporten där såväl s-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt som enskilda partimedlemmar får chansen att yttra sig om analysen och utifrån denna komma med önskemål och råd inför framtiden. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.

Dömda brottslingar blir nämndemän

[UPPDATERAD] TV4 är duktiga på att skapa uppmärksamhet för sina produktioner genom nyhetsläckor till andra medier. Det gäller såväl nöjesprogram som dokumentärer. Ett aktuellt exempel på det senare är kvällens dokumentär om Sverigedemokraterna, där det bland annat berättas att bland de 300 nämndemän som Sd efter höstens val har fått rätt att utse till svenska domstolar, finns ett flertal som själva dömts för en lång rad brott. Denna nyhet fick uppenbarligen TT i morse, då en notis om detta under dagen dykt upp ibland annat SvD och Ekot. På TV4-dokumumentären i kväll berättas om att Sverigedemokraterna numera finns representerade i 144 av landets kommuner, i tre landsting och dessutom har en kommunalrådspost i Malmö. Partiet har även nämndemän i både tingsrätter, länsrätter och hovrätter i Sverige. Detta trots att många av de Sverigedemokratiska nämndemännen själva är dömda för brott. Flera av dem har upprepade gånger dömts för bland annat misshandel, olaga hot, olaga vapeninnehav, stöld och häleri. Varken på Sverigedemokraternas egen webbplats eller i webbutgåvan av deras partitidning SD-Kuriren har jag sett någon kommentar till dokumentären och de uppgifter som framkommer i den, vilket antagligen tyder på allt som där sägs är sant. * * * Jag har nu konsekvent skrivit Sverigedemokraterna och referenser till deras partimedlemmar med versalt S, i enlighet med TT:s språkrekommendationer. Tack för tipset om detta, uppmärksamma läsare. Andra skriver intressant om sverigedemokraterna, TV4, nämndemän.