Den demokrati(s)ka processen

I förmiddags skickades ett pressmeddelande från socialdemokraterna om att ”En enig partistyrelse har i dag valt Ibrahim Baylan till ny partisekreterare”. En film där han först presenteras på det sättet och sedan intervjuas har lagts upp på partiets YouTube-kanal: Jag kan bara gratulera Ibrahim Baylan. Men samtidigt blir jag lite förbryllad. För trots allt är det väl ändå så att partistyrelsen ”bara” utsett honom till tillförordnad partisekreterare. Det egentliga valet sker ju först i höst på partikongressen. Och även om detta må vara en formalitet så tycker jag nog att man borde vara noggrannare med ordvalen om man nu respekterar den demokratiska processen. I samband med detta har för övrigt Håkan Juholt meddelat att han efter fem år lämnar uppdraget som biträdande partisekreterare, vilket knappast är förvånande. Victor Bernhardtz tycker att socialdemokraterna ”behöver en partisekreterare som kan mäta sig med Per Schlingmann, om man menar allvar med att vinna nästa val”. Han ställer sig frågan om Baylan är den person ”som kan leda partiets valarbete och samtidigt styra partiets ansikte utåt”. Håkan A Bengtsson på Dagens Arena konstaterar att ”Baylan tar över med osäkra framtidsutsikter”, och menar att socialdemokratins två stora utmaningar är att blåsa nytt liv i partiet och att ”hitta en politisk formel för 2000-talet”. * * * PS: Kopplat till ovanstående rekommenderas Fokus artikel Sveket mot Sahlin. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, demokrati.

Den svenska medieadeln

Än en gång dras valsen om att den svenska socialdemokratin gett upphov till en ”politisk adel” där tunga uppdrag delas ut till följd av mottagarens arv. Vi har hört det förr – men det blir inte mer sant för det. Den här gången är det Per Gudmundson på SvD:s ledarsida som vidarebefordrar nyligen bortgångne Anders Isakssons påståenden om att aristokratin återuppfunnits och reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället. Vad så väl Isaksson som Gudmundson blundar för är den andra ”adel” som sällan uppmärksammas på samma sätt: Sveriges journalistkår. Påtagligt många av landets ledande journalister är släkt, gifta, sambos eller har barn ihop. De flesta har också, enligt en granskning som frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén gjort, medelklassbakgrund, släktingar i branschen, ett schysst boende i Bromma och talang för att mingla. Själv tycker jag inte att det är det minsta märkligt att människor blir ihop med andra i samma bransch. Sverige är trots allt ett rätt litet land, och har man likartade yrken så är chansen stor att man också har likartade intressen. Vad jag inte begriper är varför så många journalister verkar tillmäta det så stor betydelse att människor inom politiken faller för varandra och att deras barn intresserar sig för samma frågor som sina föräldrar. Andra skriver intressant om politik, media, makt.

Mer om (s)pelet bakom kulisserna

Det jag i går skrev om spelet bakom att Ibrahim Baylan nu med största sannolikhet väljs till ny socialdemokratisk partisekreterare väckte tydligen en del uppmärksamhet. Blogginlägget fick väldigt många läsare och jag har fått en hel del reaktioner. Uppenbarligen finns det mer att säga om detta. Jag fick tillfälle att i dag prata med VU-ledamoten och tunga kommunpolitikern Elvy Söderström som inte trodde att några andra namn än Baylans kommer att diskuteras av socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott som i morgon fattar beslut i partisekreterarfrågan. Söderström sa sig vara jätteglad över att det nu alltså lär bli Baylan som väljs. När jag frågade om de spekulationer som förekommit och kampanjer som tycks ha förts för en del andra namn svarade hon att hon var ”rätt övertygad om att det i ett stort parti som socialdemokraterna finns många som kan och vill mycket” och att det inte var så konstigt att det är många som vill vara med och ha idéer om vem som ska få ett så viktigt uppdrag. Hon påminde också om att det förekommit liknande spekulationer och kampanjer innan valet av Marita Ulvskog och hennes företrädare Lars Stjernkvist. Däremot kunde eller ville hon inte reda ut de märkliga turerna kring Håkan Juholt, som ju först utpekades som den som skulle fungera som tillförordnad partisekreterare fram till kongressen – men som i och med morgondagens möte i praktiken aldrig får tillträda detta uppdrag. Jag undrade varför, om nu valet av partisekreterare är så viktig för socialdemokraterna, inte medlemmarna får ett större inflytande i processen. Elvy Söderström betonade då vikten av att partiledaren måste få en person som hon (i det här fallet) fungerar bra ihop med och att hennes uppfattning därför väger oerhört tungt. Samtidigt sätter detta fingret på en paradox. Mona Sahlins önskemål om vem hon vill ha som partisekreterare har alltså en avgörande betydelse. Samtidigt har man en process med telefonmöten med distriktsordförande (där enligt uppgift Sahlin uttryckligen sagt att Baylan var hennes kandidat) som får tycka till om namnförslaget, en beredning i VU:t och sedan ett beslut av partistyrelsen om att tillsätta Ibrahim Baylan som tillförordnad partisekreterare fram till kongressen i höst då han på allvar väljs. Om nu verkligen Baylan är Sahlins förstahandsval, vilket det trots tidigare uppgifter om motsatsen alltså finns skäl att tro, så handlar i praktiken hela processen om förankring och är inget egentligt val. En annan aspekt på detta är att Mona Sahlin har ett behov att fylla VU:t (som ju i dag domineras av föredettingar) med lojala partikamrater. SvD:s Göran Eriksson påminner om att under Perssons tid var det få eller inga beslut som förankrades innan de fattades. ”Den maktfullkomlige Göran Persson kunde ha omgett sig med fientliga rymdvarelser, utan att de skulle ha fått påverka politiken”, skriver Eriksson. Kanske stämmer detta. Vi lär inte få något entydigt svar på det så länge partiernas valprocesser och andra inre angelägenheter förblir en angelägenhet som försiggår bakom kulisserna. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Obligatorium är aldrig rätt

För lite drygt två år sedan meddelade socialdemokraterna dåvarande utbildningspolitiske talesman Mikael Damberg att man i utbildningsutskottet gjort upp med v och mp om kårobligatoriefrågan. Dessvärre fungerar inte längre länken till detta dokument och jag lyckas inte heller längre hitta originalet på socialdemokraternas webbplats. Vad man sa då var dock att man inte accepterade att ”ett framtida avskaffande av kårobligatoriet sker till priset av ett försvagat studentinflytande”, men att man inte hade något intresse i att ”försvara ett obligatoriskt medlemskap i studentkårer”. Nu, när regeringen föreslår att det ska bli frivilligt för landets studenter att vara medlem i en studentkår och kårobligatoriet därmed avskaffas, låter det annorlunda. I ett pressmeddelande säger den utbildningspolitiske talespersonen Marie Granlund att studenterna står ”starka och oberoende tack vare kårobligatoriet”. Okej, jag är medveten om att det finns komplicerade inslag i den här gamla debatten. Självklart måste studentinflytandet garanteras. Och det lär bli en grannlaga uppgift att lösa ägandefrågan av de på många håll stora ekonomiska tillgångar studentkårer genom åren skaffat sig genom donationer och arv. Men principiellt så borde frågan vara glasklar: det är självklart inte rätt tvinga människor att bli medlemmar i en förening bara för att de vill studera. Frågan om kårobligatoriet har delat de politiska partierna och studentorganisationerna under ohyggligt lång tid. En gång i tiden hade, om jag inte minns alldeles fel, SFS en affisch med ett Strindberg-citat där han beklagade sig över det skändliga i att tvinga in studenter i en organisation de inte valt själva. Under den tid jag var aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet så var vi principiella motståndare till kårobligatoriet, med hänvisning till föreningsfriheten. I dag förefaller man svängt och är för, om än av – om jag uppfattat det rätt – mer pragmatiska skäl; man betraktar studentkårerna som en garant för studenternas representation i olika sammanhang, samt vill värna den sociala verksamhet som kårer och studentnationer bedriver. Och visst, det är viktiga saker. Men givet det usla valdeltagande som råder i landets kårval så är studentkårernas representativitet ändå en chimär. Det måste till andra insatser för att trygga studentrepresentation och -inflytande. Och efterfrågan på social verksamhet lär knappast minska bara för att kårmedlemskap inte är obligatoriskt. Andra skriver intressant om politik, kårobligatoriet, studentinflytande.

Hjältar åldras med värdighet

För några dagar sedan upptäckte jag att Depeche Modes liveframträdande av låten ”Wrong” på Echo Awards i Berlin fanns att se på YouTube: Snart släpper DM skivan “Sounds Of The Universe” och ger sig ut på turné. För ovanlighetens skull ska jag inte se dem när de spelar här i Sverige. Den enda spelningen de gör här är nämligen på Arvikafestivalen i juli – och jag gillar verkligen inte festivaler. I stället bär det av till Tyskland för att se dem spela på Olympiastadion i München den 13 juni. Nu ser jag att det släppts en “Official HD Promo Video” till Pet Shop Boys nya låt ”Love Etc.”, från den kommande skivan ”Yes”: Efter några lyssningar så tycker jag nog ändå att DM:s låt är starkare än PSB:s. Men det imponerande är ändå att det här är grupper som funnits sedan 1980 respektive 1981 och som envetet levererat högkvalitativ musik med ett hela tiden distinkt eget sound – och ändå ständigt utvecklats musikaliskt. Visst, alla åldras vi. Men vissa gör det med mer värdighet än andra. Andra skriver intressant om musik, Depeche Mode, Pet Shop Boys.

Partisekreterare Baylan

I dag kom besked om att det blir Ibrahim Baylan som föreslås som ny socialdemokratisk partisekreterare efter Marita Ulvskog. Baylan har förekommit i förhandsspekulationerna, men inte ansetts som ett särskilt hett namn. Många menar att han gjorde ett mediokert jobb som skolminister och efter valet har han fått nöja sig med att utöver riksdagsplats vara ordförande i riksdagens trafikutskott. Det faktum att han saknar en ordentlig presentation på Makthavare.se är signifikant. Tidningen Östrans Peter Akinder tog sig häromdagen an partisekreterarfrågan och slog fast att den förhandstippade Håkan Juholt inte skulle få jobbet. Akinder hänvisade till ”Intensiva rykten” som gjorde gällande att det i stället skulle bli just Ibrahim Baylan. Och i dag kommer alltså signaler som visar att ryktena stämde, även om det förstås formellt är kongressen i höst som fattar beslut i frågan. Idel män har förekommit i spekulationerna. Förutom Juholt och Baylan så har även bland andra Tomas Eneroth, Luciano Astudillo, Peter Hultqvist och Urban Ahlin nämnts. Flera uppges dock ha tackat nej. Det innebär att Ibrahim Baylan är långt ifrån något förstahandsval och att Mona Sahlin inte fått igenom sin eller sina kandidater till posten. Peter Akinder menar dock att ”Mot partiordförandes uttryckliga vilja” kommer knappast partidistrikten att välja någon som Sahlin inte vill ha, i alla fall inte med mindre än att hon körs över. Och visst, det är kanske inte så troligt. Men om man väljer en andra-, tredje- eller fjärdehandskandidat istället för någon eller några Sahlin hellre hade velat ha, så blir trots allt resultatet en nödlösning. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Ibrahim Baylan.

Tankesmedja 2.0

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om Arbetarrörelsens tankesmedja, som jag har ett lindrigt sagt kluvet förhållande till. Å ena sidan är jag glad att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen faktiskt avsätter pengar åt idéutveckling. Och det är onekligen genomgående kloka människor som jobbar med verksamheten. Å andra sidan är jag bedrövad över att s och LO inte vågar ge tankesmedjan mer fria tyglar, att man valt ett hopplöst namn, att man har en webbplats som ser ut att vara ihopsnickrad omkring 1995 och att man är så dåliga på att nå ut med sin verksamhet. I LO-Tidningen intervjuas tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren och hon kommenterar det faktum att näringslivets Timbro syns oftare i tv-sofforna med att Timbro ”har oerhört mycket mer pengar”. Dessutom menar Lindgren att det i medievärlden finns ”en stark beröringsskräck för något som har partipolitisk koppling” och därför hellre väljer ”en ledarskribent från Aftonbladet” som motpart till en Timbro-representant i olika debatter. Jag tror inte att det håller som förklaring. Med all respekt för Anne-Marie Lindgren och hennes kollegors klokskap så handlar det nog tyvärr också om tv-mässighet. De gånger jag sett företrädare för Arbetarrörelsens tankesmedja i panelsamtal på ABF och på tv så är det påtagligt hur svårt man har att formulera sig kort och begripligt. Visst, jag är en varm vän av att resonemang kan ta tid att utveckla – inte minst när det gäller komplicerade frågor. Men tänkande har sin tid och kommunikation sin. För att dra en klassisk parallell så kan man antingen nöja sig med att vara en klok filosof eller likt en sofist också förmedla sin visdom till andra. Timbro har en större frihet gentemot sina finansiärer och ger sina företrädare mer utrymme att tänka fritt. Därför är de mer tacksamma att bjuda in till tv-soffor och andra sammanhang. De är inte fullt så förutsägbara och är i regel duktiga på att formulera sig effektivt. Detta skulle jag önska att också det socialdemokratiska partiets och fackets tänkare fick möjlighet att bli bättre på. I intervjun säger Anne-Marie Lindgren vidare att hon tycker att ”hela arbetarrörelsen hamnat på efterkälken när det gäller nya medier”, och alltid när hon möter lokalt partifolk undrar hon hur deras hemsida ser ut. Detta låter smått komiskt när man tittar på tankesmedjans egen webbplats. Den ser som sagt ut att vara byggd för ganska länge sedan. Den saknar interaktionsmöjligheter i form av exempelvis en plats att kommentera texter som publiceras. Den saknar också RSS-flöde, vilket gör att man inte kan följa uppdateringar på webbplatsen med mindre än att man får förlita sig på det nyhetsbrev som skickas ut. Lindgren säger sig vara mer förtjust i YouTube än tv-soffor, eftersom den förra ”är som ett öppet torg där spännande samtal är möjliga”. Ändå lyser videoklippen med sin frånvaro på sajten. Jag skulle kunna fortsätta, men det jag nu skrivit känns deprimerande nog. Min slutsats är att Arbetarrörelsens tankesmedja är i akut behov av en kommunikationsstrategi – och i en sådan bör ingå en snabbuppgradering av webbplatsen till lite mer av 2.0 än dagens knappa 0.75. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, Arbetarrörelsens tankesmedja.

Sverigedemokrater tar bladet från munnen

Det har varit en hel del uppmärksamhet kring Sverigedemokraterna den senaste tiden. Kanske är detta ett tecken på att de i allt högre utsträckning börjar betraktas som ett parti med sportslig chans att komma in i riksdagen och eventuellt Europaparlamentet – och därför bör granskas som ett sådant. Sd har ju sedan flera år tillbaks mandat i ett antal kommunala församlingar. Här har partiets företrädare skaffat sig pratisk politisk erfarenhet, något som är en god grund för att klara av processerna i Sveriges riksdag. Aftonbladet har, trots försök från partiledningen att styra upp svaren, genomfört en enkätundersökning med drygt 250 förtroendevalda Sverigedemokrater runt om i landet. Resultaten visar att de invandringsfientliga åsikter som partiet förknippas med lever kvar, trots partiledningens försök att tvätta bort dem. 30 procent av dem som svarat vill förbjuda adoptioner från länder utanför Europa och 19 procent svarar nej på frågan ”Om en person är född i ett annat land, kan han eller hon då bli svensk?”. Talande citat levereras av bland annat Göran Nilsson i Landskrona som menar att ”En zebra som flyttar till Sverige blir ju inte en häst. Alltså kan en arab inte bli svensk, även om han blir svensk medborgare”. Jag undrar om Göran Nilsson även betraktar exempelvis kungafamiljen som främmande zebror i den svenska hästhagen. Via Anna Ardin görs jag även uppmärksam på en intervju Dagens Arbete gjort med Per Björklund. Han är inte bara Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör. Han sitter dessutom i partistyrelsen, är kommunpolitisk samordnare och ordförande i partiets programkommission. Han har varit aktiv i partiet sedan 2002. Han ombeds sammanfatta Sd:s arbetsmarknadspolitik och klarar inte av det. Intervjun är lång och antagligen plågsam för Björklund som inte klarar av att varken förklara eller försvara sitt partis politik överhuvudtaget. Detta är belysande och ett mycket gott stycke journalistik. Sverigedemokraterna förtjänar att granskas på ett seriöst sätt. Då visar de tydligt att de inte är mogna att sitta i Sveriges riksdag. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, valet 2010.

Föredettingars VU?

Statsvetaren och s-debattören Stig-Björn Ljunggren ställer en relevant fråga apropå Pär Nuders beslut att sitta kvar i socialdemokraternas VU även efter att han lämnar riksdagen. ”Det finns ingen koppling mellan riksdagsuppdraget och uppdraget i partiet”, enligt Nuder. Ljunggren listar VU:ts ordinarie ledamöter: Mona Sahlin, partiledare Thomas Östros, ekonomisk talesperson och i praktiken nr 2 i partiet Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande och främste representant för den ”andra” rörelsegrenen Elvy Söderström, borgmästare i Ö-vik och lokalt politiskt orakel Marita Ulvskog, partisekreterare och på väg bort Pär Nuder, på väg bort ur den politiska hetluften Bosse Ringholm, borta ur den politiska hetluften När man ser den uppställningen så känns Ljunggrens undring om inte de ordinarie ledamöternas grupp ”borde luftas lite” ytterst relevant. Han konstaterar också att det är en konstig ordning att samla på sig så många föredettingar. Jag kan bara instämma. Flera i gruppen sitter kvar på gamla meriter och borde rimligen bytas ut i samband med kongressen i höst. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, verkställande utskott.

Den motsägelsefulla opinionen

Det går knappt en vecka mellan de sinsemellan motstridiga uppgifterna om opinionsläget. Häromdagen talades det om ett fortfarande stort övertag för oppositionen. I dag kommer siffror från Skop som tycks visa att detta övertag nästan smält bort. Sverigedemokraterna fick enligt Novus Opinion stöd av 4,1 procent. Skop menar att partiet med 2,7 procents väljarstöd tvärtom står längre bort från en plats i riksdagen än på flera månader. Enligt Skop är det nu bara 2,5 procentenheters skillnad mellan det regerande borgerliga blocket, som stöds av 46,4 procent, och de tre oppositionspartierna som får 48,9 procent. Bäst förefaller det i denna mätning gå för moderaterna som utmålas som ”den ekonomiska krisens vinnare”, och på ett halvår gått upp från 22,4 till 27,5 procents väljarstöd. Ingen förändring sedan Skops förra mätning är statistiskt säkerställd, bör nog tilläggas. Andra skriver intressant om politik, opinion, felmarginal.

Exit Nuder

[UPPDATERAD] Flera medier rapporterar nu på morgonen att Pär Nuder lämnar riksdagen. Han kommer dock att sitta kvar i partiets högsta ledning, verkställande utskottet – oklart med vilket mandat, tills kongressen i höst. Nuder sägs däremot inte kandidera till riksdagen i valet 2010. Beslutet är inte direkt överraskande. Redan när Mona Sahlin för drygt ett år sedan beslöt att byta ut honom som ekonomisk talesman meddelade Nuder syrligt att han såg fram mot att framförallt betrakta politiken från riksdagens ”gubbhylla” i fortsättningen. Den typen av övningar bör man nog dock sköta utanför riksdagen snarare än att uppehålla plats i den. I vilket fall som helst bör Pär Nuders besked, om det nu stämmer, göra slut på spekulationerna som förts fram här och var om att han övervägt att utmana Mona Sahlin som partiledare. För att det ens skulle vara möjligt så hade han rimligen behövt sitta i riksdagen. * * * PS: Pär Nuder tar nu själv till orda och bekräftar i DN att han lämnar riksdagen och inte kandiderar 2010. Det blir för övrigt Jan Emanuel Johansson, som i tidningen benämns ”Jan Emanuelsson – Robinson-Janne”, som nu träder in som ersättare för Nuder i riksdagen. Johansson satt i riksdagen under förra mandatperioden och har nyligen ersatt Maryam Yazdanfar under hennes föräldraledighet. Pär Nuder uppger också att hans avhopp inte har något med hans relation till Mona Sahlin att göra. ”Det här har inga politiska eller personliga undertoner”, säger han till tidningen. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, Pär Nuder.

Integriteten och dess försvarare

Det finns fortfarande aktiva i våra riksdagspartier med integritet. Människor som står upp för principer när andra mest verkar hålla upp våta fingrar i luften för att se åt vilket håll opinionssiffrorna blåser. Principfasta politiker förtjänar respekt, även om man inte alltid måste hålla med dem. Mitt under den pågående rättegången mot några av The Pirate Bays grundare passade socialdemokraterna i riksdagens näringsutskott på att ställa sig bakom regeringens förslag till implementering av den så kallade Ipred-lagen. Lagen gör det lättare för upphovsrättsinnehavare att vidta åtgärder mot misstänkt olaglig fildelning. Bland annat får rättighetsinnehavare rätt att i domstol begära ut identiteten bakom ett visst ip-nummer. I och med s-beslutet tyder allt på att riksdagen följer samma linje på onsdag den 25 februari. Lagförslaget har väckt stor debatt och kritiserats för att vara ett ingrepp i den personliga integriteten. Samtidigt fortsätter debatten om FRA-lagen. Häromdagen gick Tidningsutgivarna och Journalistförbundet ut i en gemensam attack på DN debatt mot regeringens nya förslag, som man menar har ”allvarliga brister”. Förslagen sägs riskera att leda till att såväl Tryckfrihetsförordningen som Yttrandefrihetsgrundlagen urholkas, och vi får en lag ”som i praktiken innebär att vi i förväg vet att anonyma källor kan röjas och att grundlagsskyddet då inte kommer att gälla”. Även professor Dennis Töllborg vid Göteborgs universitet anser att lagen är helt feltänkt, öppnar för terrorangrepp och andra hot mot Sverige – och dessutom ger sämre integritet för medborgarna. ”Sammanfattningsvis bör hela förslaget skickas i papperskorgen”, rekommenderar Töllborg. I dag aktualiserar en grupp integritetsvänner av olika partifärg – Erik Josefsson (v-kandidat till Europaparlamentet), Karl Sigfrid (m-riksdagsledamot), Erik Laakso (s-bloggare) samt Erik Hultin (CenterUppropet.se) – ACTA, Anti-Counterfeiting Trade Agreement, ett handelsavtal mot varumärkesförfalskning. Det innehåller förutom tullbestämmelser också åtgärder mot immaterialrättsintrång, som till exempel utökat ansvar för internetleverantörer. Detta i Sverige hittills mycket lite diskuterade internationellt avtal är på väg att ge tullen behörighet att genomsöka mediaspelare i jakt på piratkopierat material. Resenärer kan komma att uppmanas lämna över mp3-spelare, bärbar dator och mobiltelefon för kontroll vid utlandsresa. ACTA har inte debatterats i Sveriges riksdag, inte prövats i lagrådet eller andra remissinstanser och inte diskuteras i medierna. Myndigheter, organisationer och medborgare har inte fått möjlighet att ta ställning till detta nya regelverk i en öppen debatt. Det är därför ytterst välkommet att det fortfarande finns principfasta människor i politiken som är på sin vakt mot de alltmer utbredda storebrorsfasonerna. Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Det föränderliga opinionsläget

[UPPDATERAD] TV4 har presenterat en ny väljarbarometer från Novus Opinion enligt vilken socialdemokraterna får sitt lägsta stöd – 36,7 procent – sedan valet. Därmed oppositionens svajar övertag, enligt företaget. Flera andra medier uppmärksammar detta. S-nedgången på 2,1 procentenheter är dock inte statistiskt signifikant och de rödgrönas övertag på regeringen är fortfarande 7,4 procentenheter. Opinionsanalytiker Arne Modig menar att mätningen ”bekräftar att det skett en tydlig omsvängning i opinionen”. Det är fortfarande ett stort övertag för oppositionen, men gapet mellan blocken inte är ointagligt. Samtidigt visar mätningen att kristdemokraterna förefaller hamna under fyraprocentsspärren, vilket kan kasta om landskapet fullständigt. Partiet får endast stöd av 3,4 procent av de tillfrågade, vilket innebär ett tapp på 1,7 procentenheter, en säkerställd förändring. Med sådana siffror i valet 2010 skulle partiet hamna utanför riksdagen. Sverigedemokraterna får enligt Novus Opinion stöd av 4,1 procent. Skulle kd åka ut och Sd komma in så är det en helt öppen fråga vad vi får för regering efter valet 2010. Som TV4:s Lena Smedsaas konstaterar finns det all anledning för strategerna i alla de etablerade partierna att se bekymrade ut. * * * PS: Peter Andersson ställer en relevant fråga apropå detta, och Victor Bernhardtz vågar sig på vadslagning. Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.

Fokus bjuder på Billström-memory

Det här är faktiskt jättekul! Som komplement till sin i sig väldigt läsvärda och bra artikel om Tobias Billström har Fokus ambitiöse medarbetare Jonatan Fried gått loss på en bild föreställande statsrådet Billström sittandes i sitt kontor. Ett urval detaljer i rummet har noggrant identifierats och etiketterats. Därefter har ett föremål plockats bort. Kan du se vilket? Andra skriver intressant om Fokus, Tobias Billström, humor.

Vad händer med socialdemokraterna?

Häromdagen skrev Fokusredaktören Karin Pettersson, åter i sadeln efter en tids föräldraledighet, en krönika där hon ställer sig frågan ”varför, varför, varför är sossarna så dystra” Hon menar att s med den ekonomiska krisen har ”jordens läge att ta initiativet i debatten”, men i stället ägnar sig åt ”oändliga interna diskussioner om vad Mona Sahlin gör rätt och fel” samt ältar gamla oförrätter. Jag tror att grundproblemet är att socialdemokratin är väldigt dåliga på att hantera oppositionsrollen. Vi tenderar att hamna i protesfacket där snart sagt alla politiska utspel handlar om att Alliansregeringen gör för lite, för sent, och ökar orättvisorna. Som DN påpekar så är det ”en defensiv och riskabel strategi” att leva på motståndarnas misstag. ”Vill man verkligen uträtta något krävs ett positivt förtroende och ett framtidsmandat från väljarna”, skriver tidningen på ledarplats. Jag kan bara instämma. Samtidigt finns det ju en uppenbar förklaring: arbetet med att sy ihop ett regeringsdugligt samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet tar mycket tid och kraft från den interna förnyelsedebatten. Detta diskuterade bland andra förre partisekreteraren Lars Stjernkvist med TV8:s Lars Adaktusson häromkvällen. I programmet framkom också, vilket Aftonbladets Lena Mellin och Politikerbloggen uppmärksammar, att Tomas Eneroth, vice ordförande i näringsutskottet, tackat nej till att bli socialdemokraternas partisekreterare efter Marita Ulvskog. Andra som nämnts i spekulationerna är riksdagsledamöterna Luciano Astudillo, Peter Hultqvist och Urban Ahlin. Den sistnämnda uppges dock inte heller stå till förfogande. SvD:s Claes Arvidsson sätter ändå en slant på Ahlin som nästa Sahlin om det inte blir regeringsskifte 2010. I den utrikespolitiska riksdagsdebatten i veckan sades Ahlin ha ”närvaro, auktoritet och en glimt i ögat”, vilket enligt Arvidsson Sahlin saknar. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Urban Ahlin är ingen Carl Bildt

[UPPDATERAD] Inspirerad av Victor Bernhardtz klockrena spaning så satte jag mig i går kväll och skrev ihop en kommentar om socialdemokraternas nya blogg för utrikesfrågor: Utrike(S). Texten blev på tok för lång för ett blogginlägg och går nu i stället att läsa på Newsmill. Min huvudsakliga kritik mot Utrike(S)bloggen är att den, trots att den uppenbarligen inspirerats av Carl Bildts Alla dessa dagar inte lyckas kännas tillnärmelsevis lika engagerad och engagerande. Ett grundproblem är att Urban Ahlin och de andra socialdemokraterna i riksdagens utrikesutskott som står bakom bloggen inte riktigt verkar förstått bloggandets logik och dynamik. Att blogga om politik är svårt. I synnerhet om man gör det med en tydlig partistämpel. Ännu svårare blir det om man har en officiell talesmannaroll och egentligen inte tänkt använda bloggen åt något annat än att slå fast sin egen partilinjes förträfflighet och alla avvikelser från dennas förskräcklighet. På Newsmill ger jag Ahlin och de andra partivännerna några råd i all välmening, i hopp om att det ska bidra till att faktiskt ge dem en bloggplattform värd namnet. Trevlig läsning! * * * PS: En invändning mot den rubrik Newsmill satt på min artikel; jag påstår faktiskt inte att Utrike(S)bloggen aldrig kan mäta sig med Bildts. Däremot gör den det inte nu. Och det krävs en hel del för att den ska kunna göra det. PS2: Erik Laakso har gjort en rolig men oroande spaning om att Utrike(S)bloggen nu förefaller spärrad för alla som inte är inbjudna att läsa den... PS3: Stor komik! Efter att Utrike(S)bloggen varit spärrad under ett oklart antal timmar så möts nu eventuella besökare på sidan av beskedet att "Den tidigare adressen var för snarlik adressen till utrikesbloggen.se vilket riskerade att skapa missförstånd", vilket var en av de saker jag påpekade i min Newsmillartikel. Nu är bloggen flyttad till adressen http://www.utrike-s.blogspot.com. Dessutom har det nu postats signerade inlägg av Urban Ahlin, Carina Hägg och Ameer Sachet. Däremot är det fortfarande inte möjligt att posta några kommentarer till inläggen. Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, Urban Ahlin, Carl Bildt.

Twixdagen i morgonsoffan

I morse satt Sveriges Twixdags initiativtagare Magnus Ljungkvist i SVT:s morgonsoffa och diskuterade Twitterfenomenet med Fokus redaktör Karin Pettersson och twittrande riksdagsledamoten Stefan Tornberg (c). Det hela går att se på SVT Play. Magnus fick bland annat berätta om att vi på Twixdagsbloggen presenterat listor över vilka riksdagsledamöter som har flest respektive minst antal följare på Twitter, samt vilka som är mest och minst frekventa twittrare. Fokus har för övrigt utlyst en tävling vem som är bäst respektive sämst i riksdagen på att mikroblogga. Sedan programmet sändes har det rasat in nya followers av Twixdagen på Twitter. Kanonkul! Varmt välkomna allihop. Andra skriver intressant om politik, mikrobloggande, Sveriges Twixdag.

EU-kandidaterna synade

Deltagandet i valet till Europaparlamentet i juni måste öka, anser EU-minister Cecilia Malmström. Hon vill inte se en repris av valet 2004 då bara 39 procent röstade. Samtidigt råder det mycket stor osäkerhet bland väljarna inför valet. Knappt hälften av de tillfrågade säger att de ska rösta, och av dem som säger att de ska rösta har inte 38 procent bestämt parti. Det visar en väljarundersökning som Statistiska Centralbyrån har gjort. Förtroendet för själva EU-samarbetet förefaller dock öka bland svenskarna. Visserligen säger fortfarande 42 procent att ”de inte är benägna att lita på EU”, men 50 procent av befolkningen säger sig göra det. EU-snittet är 47 procent. Bilden av svenskarna som de mest EU-negativa har alltså fått ytterligare en törn. Svenska Dagbladet har gjort en genomgång av valsedlarna och konstaterar att unga är kraftigt underrepresenterade bland toppkandidaterna i EU-valet. Endast fyra av 40 är under 30 år. Samtidigt siktar en lång rad politiker som passerat 60-årsstrecket på en plats i Bryssel och Strasbourg. Här följer SvD:s genomgång av valsedlarna partivis: Socialdemokraterna Moderaterna Kristdemokraterna Vänsterpartiet Junilistan Folkpartiet Miljöpartiet Centerpartiet Tidningen verkar dock inte granskat Feministiskt initiativs EU-kandidater. I dag är Fi representerat i Europaparlamentet genom en avhoppad folkpartist. Andra skriver intressant om politik, EU, Europaparlamentet.

Avlyssnade Sverigedemokrater

Hösten 2008 skickade radioprogrammet Kaliber in en reporter i Sverigedemokraterna, 26-åriga Caroline Stenman, som utgav sig vilja engagera sig politiskt i partiet. Hon var utrustad med dold mikrofon, ibland också dold kamera. I januari avslöjades hon. Det skedde under sista kvällen på en konferensresa där både Sverigedemokraternas ungdomsförbund och partiledaren Jimmie Åkesson fanns med. Enligt uppgift blev reportern fråntagen väskan med kameran och personliga tillhörigheter. Händelsen har polisanmälts. Det misstänkta brottet är rån alternativt stöld. Expressen slog i går upp händelsen stort och återger bland annat vad som sägs på en inspelning när SR-reportern stängts in tillsammans med tre män från Sverigedemokraterna. En av dessa var partiets ungdomsförbunds ordförande som uppger att han trodde att reportern var en infiltratör från AFA. Till TT säger en företrädare för ungdomsförbundet att han har ”svårt att tro” att reportern dokumenterat ”några politiska diskussioner som skulle vara komprometterande”, men tillägger att ”när det handlar om 30 ungdomar som firar i tre dagar så är det så klart att alla inte är jättenyktra”. Enligt Kalibers producent var det bara en bråkdel av materialet som försvann när reportern blev av med videokameran. Och som Anna-Lena Lodenius skriver så kan arbetsmetoden med infiltration och dold mikrofon vara berättigad ”om verkligt graverande saker framkommer”, men det återstår att se. Andra skriver intressant om samhälle, journalistik, Sverigedemokraterna.

Ulrica Schenström och den politiska karantänen

I helgen sände TV4:s Kalla fakta ett reportage om spelet bakom den gasledning som planeras dras utanför Gotlands kust. Bland annat tog man upp att rysk-tyska Nord Stream tagit hjälp av före detta toppnamn inom politiken för att vända opinionen och påverka beslutsfattarna. I själva sakfrågan har jag tidigare uttryckt mig minst sagt skeptiskt till hela projektet, och min skepsis kvarstår. Att prospektörerna bakom satsningen använder sig före detta politiker för sitt lobbyarbete tycker jag däremot inte är särskilt märkligt eller upprörande. Låt mig återkomma till varför. Redan i somras stod det klart att Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare Ulrica Schenström erbjudits jobb som lobbyist för gasledningsbolaget Nord Stream. Formellt är hon numera anställd på bolagets svenska pr-byrå Hallvarsson & Halvarsson, och därmed kollega med Dan Svanell – en pressekreterarveteran från flera socialdemokratiska regeringar och tidigare svensk representant för Nord Stream. På Nord Stream jobbar numera också Tora Leifland Holmström som under flera år arbetat för jordbruksminister Eskil Erlandsson, först i riksdagsgruppen från 2002 och sedan i jordbruksdepartementet från valet 2006. I sin roll som ”Permitting manager” får hon en framskjuten position i arbetet med att säkra tillstånd för gasledningen hos den svenska regeringen. Ulrica Schenströms karriärbyte sägs ha väckt kritik från egna partikamrater – bland andra Rolf K Nilsson, m-riksdagsledamot från just Gotland. TV4 uppger att flera höga politiker kräver att Sverige inför ”karantänsregler” för politiker och politiska tjänstemän som går över till näringslivet. Något oväntat rycker förre s-statssekreteraren Lars Danielsson ut till Schenströms försvar och menar att om staten ska ha synpunkter på vad enskilda människor tar för jobb måste de ha ytterst väl avvägda skäl. Han konstaterar också att det knappast är så att avgångna politiker och tjänstemän ”sprider kunskaper om statshemligheter och annan känslig information” – och påminner om att detta faktiskt straffbart. SvD:s PJ Anders Linder fyller i att vad som är värt att betala för är sådana här personers kunskaper om hur politik fungerar i praktiken och vilka som är de egentliga makthavarna i olika frågor. I den mån det här behöver korrigeras bör vara medicinen framför allt transparens, inte regleringar. Jag kan bara instämma. Vad man måste komma ihåg är att många politikers och politiska tjänstemäns huvudsakliga yrkeskunskap just är politiska beslutsprocesser och kommunikation rörande dessa. Att förvägra dessa människor avsättning för sina kunskaper i några andra sammanhang än just politiken innebär att vi får en renodlat politikerskrå som harvar på inom politiken till dess att pensionen eller döden inträffar. Någon sådan utveckling tror jag inte vore bra för demokratin. Andra skriver intressant om politik, lobbying, Ulrica Schenström.

Att ta sitt ansvar och avgå

Dagens Nyheter skriver i dag att fler än var tionde kommunpolitiker i Stockholms län hoppat av sitt uppdrag sedan valet 2006. Enligt Henry Bäck, tidigare professor i offentlig förvaltning, krävs det mer än någonsin av kommunpolitiker. Ett genomsnittligt fullmäktigeuppdrag tar i dag mer tid i anspråk än för 20 år sedan. Och allt fler av de verksamma upplever en växande konflikt mellan politikeruppdraget och sin familj eller andra arbete. Så vitt jag kan bedöma är detta precis samma nyhet som jag skrev om för en dryg månad sedan, vilket förstås inte gör den mindre intressant. Bäck påpekar för övrigt också att omkring en fjärdedel av alla fullmäktigeledamöter brukar hoppa av innan en mandatperiod är slut. En politiker som i dag blir omskriven för sitt avhopp är Anders Björck som i förtid lämnar posten som högste kontrollant av Sveriges underrättelsetjänst. Han slutar i protest mot FRA-lagen som han anser leder till en ineffektiv underrättelsetjänst med sämre skydd för integriteten. Anders Björck uppger att försvarsministern bett honom att vara kvar till årets slut, ”Men jag är en hederlig och principfast man”, förklarar Björck för SvD. Stilpoäng, H:r Landshövding! Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Helin, Guillou och hyckleriet

Jag har medvetet låtit bli att ge mig in i debatten om Liza Marklund och sanningshalten i böckerna Gömda och Asyl. Jag har inte själv läst böckerna och känner mig inte kvalificerad att bedöma vad i dem som är sant, baserat på verkliga händelser, respektive fria fantasier. Däremot tycker jag att det är intressant att Aftonbladet upplåtit åtta sidor i tidningen åt en exklusiv intervju med den kvinna som sägs vara den verkliga personen bakom karaktären Mia i böckerna. Tidningen publicerar också dokument som sägs styrka hennes berättelse. För att få läsa artikel på nätet krävs att man tecknar en prenumeration på Aftonbladets Plus-tjänst. Alternativt så kan man kika in på Flashback och hitta skärmdumpar. ”Alla bloggdrev är inte helt korrekta”, säger Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i Resumé. Och det har han förstås helt rätt i. Däremot undviker han att säga något om mediedrev i största allmänhet, som hans egen tidning allt som oftast är med och initierar och deltar i. Det är hyckleri. En annan hycklare som får ta till orda i Liza Marklund-debatten i Aftonbladet är Jan Guillou, också han i en text som kräver Aftonbladets Plus-konto. Alternativt läsas här. Att såväl Guillous som Marklunds böcker ges ut av Piratförlaget, som de varit med om att grunda och äger tillsammans, verkar inte Aftonbladet tycka är relevant att nämna i sammanhanget. Inte ens då det rimligen sätter den förres försvarstal för den senare i ett lite annat ljus. Jan Guillou går för övrigt till skarpt angrepp mot de ”alltför många bloggare med alltför hög svansföring” som inbillat sig att vår demokrati förändrats genom internetrevolutionen. Den ”mobb som kastade sig över Liza Marklund” representerar nämligen inga demokratiska framsteg, enligt Guillou. ”Förtal och hatspyor är vare sig nytt eller demokratiskt, det nya är bara den mer effektiva distributionsformen”. Så sant. Men låt mig påminna om att det inte direkt bara var bloggare som skrev (även om de möjligen var först) om den bristande sanningshalten i Marklunds påstått sanna historier. Även så kallad ”gammelmedia” deltog efter ett tag med liv och lust i drevet. Hyckleri var ordet. Andra skriver intressant om samhälle, media, bloggosfären, mediedrev, Liza Marklund.

Bäst i går

Än en gång var det pausunderhållningen, denna gång i form av Sofia Jannoks fantastiska tolkning av ABBA:s Waterloo på samiska, som var det mest minnesvärda i gårdagens delfinal av melodifestivalen: Andra skriver intressant om melodifestivalen, Sofia Jannok, ABBA.

Sahlin och opinionen

[UPPDATERAD] I veckan presenterade pr-byrån Westander en Sifoundersökning som föreföll visa att mer än varannan svensk, 55 procent, känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Knappt hälften så många, 27 procent, känner störst förtroende för Mona Sahlin. 17 procent uppgavs vara tveksamma eller inte veta. Denna undersökning gav visst medialt eko, och SvD:s Per Gudmundson rubricerade det som Förtroendehaveri för Sahlin. Samtidigt visar SvD/Sifos februaribarometer – som även andra medier uppmärksammar – att oppositionens opinionsövertag på regeringen ökar. ”Den ekonomiska krisens positiva opinionseffekt för Alliansen kan ha upphört”, säger valforskaren Sören Holmberg. Klyftan mellan blocken är nu 7,1 procentenheter och enligt Holmberg har socialdemokraterna gått framåt i alla de senaste mätningarna från alla institut. Det är också värt att notera att större delen av februarimätningen är gjord efter regeringens överenskommelse om energi- och klimatpolitiken, som inte verkar ha påverkat väljaropinionen nämnvärt. Svenska Dagbladets ledarsida försöker dock spinna mätningen på ett för Alliansen gynnsamt sätt. PJ Anders Linder tycker att Sifos mätning av partisympatierna i februari inte skiljer sig ”så rasande mycket” från januarisiffrorna. Han påpekar också att i storstadsområdena Stockholm och Malmö leder Alliansen. I Stockholm står det 54-42. I Malmö 50-40. På bägge ställena är moderaterna klart större än socialdemokraterna, vilket Linder menar är en varningssignal för Mona Sahlin. Mot den bakgrunden är det sannolikt klokt att en av de rödgröna arbetsgrupper ska ta sig an ”storstadens utmaningar”. I SvD konstaterade nyligen Mikael Damberg, s-representant i gruppen och riksdagsledamot från Stockholms län, att ”Den största utmaningen för storstäderna är att ta tillvara på möjligheterna som finns där”. En annan varningssignal kommer från den förre Metallordföranden Göran Johnsson och Lars-Olof Pettersson, chef för konsultföretaget Unionkonsult, som på DN debatt först konstaterar att Mona Sahlin ”har förutsättningar att bli en av socialdemokratins viktigaste partiledare” genom bland annat sitt mod att ”ompröva socialdemokratins ståndpunkter”. Samtidigt varnar de för att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet innebär problem och ställer sig frågande till i vilken utsträckning socialdemokraterna ”orkar med en sådan förnyelse och omprövning under det gemensamma rödgröna paraplyet”. En välkommen förnyelse vore en socialdemokratisk politik som i högre utsträckning tilltalade storstadsområdenas lättrörliga väljare. Var femte väljare finns i huvudstadsregionen och ingenstans är rörligheten så stor som där. Enligt en rapport från SNS som presenterades i november förra året kommer valet 2010 att avgöras i Stockholm. Statsvetarna Tommy Möller och Göran von Sydows teser kommenterades då utifrån väldigt olika perspektiv av SvD:s Claes Arvidsson och Dagens Arenas Katrine Kielos. Johnsson och Pettersson menar att en aktiv jobblinje, utbildning före ledighet, kärnkraft före fossila bränslen och europeiskt samarbete framför isolationism är de prioriteringar som socialdemokraterna behöver göra. Detta låter i mina öron som en politik också Stockholmsväljarna skulle prioritera. Andra skriver intressant om politik, opinion, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Hjärta och smärta

I dag är det som bekant Alla hjärtans dag, vilket uppmärksammats på olika sätt i medierna. Inte minst är detta en kommersiell högtid där blomsterhandlare, presentbutiker och godisfabrikörer tävlar om att få oss att köpa gåvor till våra kära. Det absolut roligaste greppet hittade jag i annonsen härintill (beklagar den dåliga bildkvaliteten) från Häst- och hundhuset. På något sätt tror jag inte att det är människans fyrfota vänner som är den tilltänkta målgruppen för presenttipsen just den här gången... Andra skriver intressant om Alla hjärtans dag, kärlek, romantik.

Tro, hopp och kärlek

I en krönika i tidningen Broderskap skriver jag om den kyrkliga debatten om könsneutrala äktenskap och om Svenska kyrkan bör avsäga sig den myndighetsutövande vigselrätten. Jag konstaterar att jag till min häpnad faktiskt ställer mig bakom ett kd-förslag. Min hållning är att om religionen är så trångsynt att den inte tillåter äktenskap mellan två personer av samma kön eller vigsel av någon som tidigare varit gift eller skaffat barn utanför äktenskapet, så må den vara det. Religionsfriheten är värd att värna om – även när den diskriminerar. Det måste vara upp till alla samfunds medlemmar och deras religiösa ledare att avgöra vilka man vill viga – det ska inte staten bestämma genom ett riksdagsbeslut. Andra skriver intressant om politik, samhälle, könsneutral äktenskapslagstiftning.

Rasistiska kläder?

Läser att det på fritidsgården Tunnan i Bromölla råder nolltolerans mot kläder som misstänks antyda att man har rasistiska åsikter. Inga kängor, hängslen eller bomberjackor är tillåtna förklarar fritidsledare Jenny Ahlgren-Bleckert i radioprogrammet Arena. Även DN och SvD (via TT) uppmärksammar detta. I Kristianstadsbladet besvarar Sven Håkansson, som är rektor på Humleskolan, kritik från en anonym förälder som har synpunkter på att det i skolan "tydligen [är] helt okej att uttrycka sina åsikter helt utan konsekvenser". Håkansson svarar att saker som "kan upplevas som kränkande eller antidemokratiska" ska inte eleverna bära. Det gäller såväl symboler och märken som texter på kepsar och t-shirts. Åke Eliasson, s-politiker i kommunens barn- och ungdomsnämnd, tycker att det är "lustigt" att det är olika regler på skolan och på fritidshemmet. Han anser att frågan bör ses över. Herrejösses. En stor del av min gymnasietid hade jag helrakat huvud, bar uppkavlade jeans, höga svarta kängor och så kallad bomberjacka. Jag hade ofta också på mig en Depeche Mode-tröja med en röd ros. Och nej, jag var sannerligen inte rasist. Kanske borde Bromöllas föräldrakår, fritidsledare, rektorer och s-politiker ta ett och annat djupt andetag och prata med ungdomarna vars klädstil de upprörs över. Kanske vore det en mer framkomlig väg än att vifta med förbud? Andra skriver intressant om samhälle, klädstil, yttrandefrihet.

Veckan i VK

Det var ett tag sedan sist, men i dag tar jag åter till orda på Västerbottens-Kurirens ledarsida. Denna gång svarar jag på frågor om Sveriges Twixdag, socialdemokraterna och energipolitiken, samt hur pass förberedda partierna är inför valet till Europaparlamentet. Trevlig läsning!

Vem vaktar väktarna?

[UPPDATERAD] I går uppgav SVT:s Rapport att norska jurister nu stämmer Sverige inför domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. De vill få utrett vilka konsekvenser den svenska FRA-lagen får för norska medborgare. Detta har flera andra medier hakat på. Bakgrunden är att stora delar av Norges kommunikation via internet, sms och telefon med resten av världen går genom Sverige. I dag tillsätter för övrigt Alliansregeringen en parlamentarisk kommitté som ska utvärdera FRA-lagen. Uppgiften blir att göra en uppföljning av lagen och bedöma om det krävs ytterligare åtgärder för att stärka skyddet för integriteten. För relationerna med vårt västra grannland hoppas jag att även norrmäns integritet tas upp i arbetet. Slutsatserna ska hur som helst redovisas på senhösten 2010 och utgöra underlag för kontrollstationen 2011 då lagen om signalspaning ska utvärderas. Henrik Alexandersson kommenterar kommitténs sammansättning klokt: The usual suspects, med andra ord. Med en politisk sammansättning som är identisk med den riksdagsmajoritet som klubbade lagen. Inte en enda elak jävel från utsidan. Inga medborgarrättsaktivister. Inga jurister. Ingen som kan något om underrättelseverksamhet. Inga tekniska experter. Just the usual suspects. Via Erik Laakso ser jag att flera av mina partivänner inte är beredda att vänta till 2011. Flera socialdemokratiska bloggare har gått samman och skrivit en motion till partikongressen där de tar upp integritetsfrågor, som bland annat FRA-lagen. Ett mycket gott initiativ som jag välkomnar. Andra skriver intressant om politik, integritet, FRA, socialdemokraterna.

Mikrorevolutionen

Som Magnus Ljungkvist uppmärksammar har nu Sveriges Twixdag hunnit fylla tio dagar. Sedan vi startade har ett stort antal riksdagsledamöter börjat mikroblogga, och vi lägger upp dem allteftersom vi hinner med. Från början dominerade socialdemokraterna stort, tätt följda av centerpartisterna. Länge lyste flera partier med sin frånvaro, men bara de senaste dagarna hoppade folkpartisterna Carin Pilsäter och Fredrik Malm på tåget och i går fick de sällskap av vänsterpartisten Egon Frid. I dag publicerar bland annat Sundsvalls Tidning en ledarkrönika där Anne Lindén skriver om fenomenet med mikrobloggande politiker. Hon har via Twixdagen kunnat observera att centerpartiets Fredrick Federley twittrar att han sitter hemma i soffan och stickar. Att han handlar garn. Att han ska sova. ”Och det är förstås inte stoppa-pressarna-material, om det inte vore så att Federleys inaktivitet äger rum under partiets framtidsdagar, samt under den hektiska energiuppgörelsen”, konstaterar Lindén och ställer den relevanta frågan om det ska tolkas som att Federley inte längre är centrum i sitt parti. Och precis så kan förstås ett redskap som Sveriges Twixdag användas; att hålla koll på vad våra riksdagsledamöter berättar vad de har för sig – och vad de inte berättar. Flera sossar samt miljöpartisten Per Bolund twittrade till exempel från de rödgröna överläggningarna på Bommersvik, men så värst mycket detaljer om hur diskussionerna gick avslöjades inte. Fortfarande förefaller det vara en bit kvar innan svenska politiker faktiskt vågar öppna sina politiska processer för mer insyn. Magnus Ljungkvist listar några goda råd som jag hoppas att folkvalda av alla kulörer tar till sig av. * * * PS: Nästan alltid när jag postar den här typen av inlägg dyker det upp en kommentar om att det minsann finns andra webbforum som når många människor. Och att fysiska möten också är viktiga. Självklart är det så. Jag har aldrig påstått något annat. När nya kommunikationsformer dyker upp så är de värda att utforska – men det betyder inte att vi måste överge andra som fortfarande fungerar bra. Andra skriver intressant om politik, kommunikation, Sveriges Twixdag.

Muntra miner men samsyn saknas

De rödgröna partiledarna sägs ha uppnått en samsyn rörande energipolitiken. ”Vi vill att avvecklingen av kärnkraft successivt ska fortsätta. Vi vill se till att människor och företag ska veta att det kommer att bli en ökad tillförsel till el och att vi skapar ett elöverskott under de kommande åren och det kan trygga och garantera situationen för både fackföreningar, industrin och enskilda människor. Och det gör vi med förnybara energikällor”, sa Peter Eriksson i går på pressträffen efter helgens överläggningar. Och det må ju låta bra. Men de muntra minerna och uppmuntrande beskeden döljer inte det faktum att stora meningsskiljaktigheter fortfarande återstår att lösa. Aftonbladets Ingvar Persson nämner synen på det europeiska samarbetet, skatterna och den gemensamma sektorn. Han tror även att försvarspolitiken kommer att leda till diskussioner, liksom familje- och skolpolitiken. Svenska Dagbladets ledarsida – vilken förvisso knappast gör någon objektiv bedömning av det rödgröna regeringsalternativet – tror att risken är överhängande att ”kompromisserna utmynnar i en spretig och inte särskilt attraktiv enighet”. Dessutom, som jag var inne på häromdagen, råder det stora skillnader mellan partierna i fråga om perspektiv och internkultur. Som SvD:s Göran Eriksson konstaterar så är för socialdemokraterna ideologiska kompromisser en självklarhet. I vänsterpartiet och i bland också i miljöpartiet värderas däremot ideologin högre än väljarstödet. Aftonbladet menar dock att de arbetsgrupper som inlett uppgiften att formulera en gemensam oppositionspolitik ”kommer att vara tvungna att omvärdera traditionella partiståndpunkter och söka nya, gemensamma, lösningar”, skriver Ingvar Persson. Dagens Arenas Nisha Besara anser att de rödgröna inte ska skrämmas av att meningsskiljaktigheter nu dras fram i ljuset. ”Ängslighet inför splittring och spelad låtsasenighet är bara kontraproduktivt”, menar hon, och påminner om att då ”träder de för socialdemokraterna bekanta kontrollinstanserna in och en öppen diskussion om det som kan bli regeringspolitik från september 2010 hindras”. I stället förespråkas en offentlig diskussion som kan engagera fler och därmed ge större legitimitet åt samarbetet. Jag håller tummarna för detta. De satsningar på att nå ut till väljarna med delvis nya metoder som inte minst socialdemokraterna gjort på sistone, kan lägga grunden för en ny öppenhet i svensk politik – betydligt större än vad som uppvisades under partiets rådslagsarbete. Får Sahlin bara med sig sina samarbetspartner på den vagnen så kan den tid som återstår fram till valet 2010 bli riktigt spännande. Andra skriver intressant om politik, rödgrönt samarbete, valet 2010.

Dagens Arena 2.0

Min favorit i fråga om politiska kommentarer från vänster, Arenagruppen, har fräschat upp sin nätsatsning Dagens Arena och bland annat kompletterat den med en redaktionsblogg. På bloggen kommenteras bland annat den ledare i Tvärdrag om arbetarrörelsen och medier som också jag uppmärksammat. Dagens Arena konstaterar att det vilar ett märkligt drag över texten: ”Ingenstans kan man läsa ordet Internet”. Lundberg och Suhonen nämner inte ens att Efter Arbetet, som de hyllar för att den nu kommer ut på papper, startades som nättidning för flera år sen. De nämner inte heller att medie- och opinionsbildningslandskapet – bland annat i och med bloggrevolutionen – ser helt annorlunda ut nu jämfört med för bara tio år sedan. Detta är en väldigt viktig poäng. Och återigen visar Dagens Arena sin oundgänglighet i svensk politisk debatt. Tvärdrag kommenterar nu för övrigt den här debatten. Jag vill bara påpeka att de missförstått mig lite; jag menade aldrig att den redaktionen jag föreslagit skulle ”hoppa runt”. Det vore onekligen ett besynnerligt arbetssätt. Vad jag föreslår är en redaktion som levererar material till en mängd olika medier. Dessutom skulle de köpa och sälja vidare redan publicerat material som förtjänar en större spridning. Hur som helst: kul att diskussionen börjar komma igång! Andra skriver intressant om politik, media, opinionsbildning.

Demokratins fiender

[UPPDATERAD] Flera medier uppmärksammar att en välkänd och framträdande nationaldemokrat attackerats av stort gäng på upp till 20 personer beväpnade med stenar och påkar. Detta skedde bara någon timme efter att mannen deltagit på ett möte med ND på Sergels torg i Stockholm. Som skärmdumpen här visar hade åtminstone DN nu på morgonen lite svårt att korrekt partibeteckna den överfallne. Det ligger nära tillhands att misstänka AFA för dådet, även om det åtminstone inte ännu står något om det på gruppens webbplats. AFA brukar annars vara ganska snabba att ta på sig ”äran” för den här typen av händelser. Och mycket riktigt tar de nu på sig ansvaret, vilket också uppmärksammats medialt. Själv tycker jag att det är vedervärdigt. Jag känner verkligen djup avsky för allt vad nationaldemokraterna står för, men det betyder inte att jag har någon som helst förståelse för fega angrepp där människor misshandlas för sitt politiska engagemang – hur illa jag än må tycka om det. Det riktigt bisarra är att AFA och dess anhängare antagligen tror sig göra insatser för demokratin när de samlar ett stort gäng för att spöa upp en meningsmotståndare. Själv får jag snarare associationer till RAF och snurriga idéer om att våldsaktioner ska tvinga ”fascistregimen” att visa sitt rätta ansikte när den slår tillbaks med våld. * * * PS: SvD:s Sanna Rayman skriver klokt om detta. PS2: Och för att ingen ska behöva tveka: självklart tar jag också kraftfullt avstånd från sådana här metoder. Att försöka skrämma sina motståndare till tystnad är lika idiotiskt som att försöka tysta folk med våld. PS3: Jag har nu uppdaterat texten ovan när ny information framkommit. Även Politikerbloggen skriver om detta. Andra skriver intressant om samhälle, demokrati, yttrandefrihet.

Skillnaderna i svensk politik

En ny opinionsmätning från Demoskop som Expressen publicerar i dag visar på en ökning för socialdemokraterna om 2,1 procent. Partiet hamnar i mätningen på 40,2 procent och har tillsammans med vänsterpartiet (som minskar med 1,6) och miljöpartiet (oförändrat) ett fortsatt stabilt övertag med 52 procent av väljarstödet. Samtidigt är det (med reservation för att siffrorna kommer från olika opinionsinstitut med olika mätmetoder) ett långt mindre övertag för oppositionen än vad den hade i slutet av sommaren. Peter Eriksson tar dock siffrorna med ro. Till DN nöjer han sig med att konstatera att ”Vi leder fortfarande”. Mätningens stora förlorare är, hur man än räknar, moderaterna som minskar med 2,5 procent. I dag, när de rödgröna samarbetsgrupperna samlas till överläggningar på kursgården Bommersvik, presenterar Svenska Dagbladet en pedagogisk genomgång av de knäckfrågor där de tre partierna har ganska motstridiga uppfattningar. Ett sådant område är asyl- och flyktingpolitiken, som genom åren orsakat heta konflikter i den rödgröna relationen. Roger Mörtvik konstaterar på TCO-bloggen Utredarna att alla tre partierna måste förhandla bort viktiga hjärtefrågor – ”och den som har mest att förlora på att inte nå fram riskerar att bli den som måste ge med sig oftast”. Victor Bernhardtz är mer orolig över de personliga relationerna mellan de olika partiföreträdarna, och påminner om att det under hösten framgick ”med all önskvärd tydlighet vilken omfattning den animositet som finns mellan vänsterpartister och miljöpartister faktiskt har”. ”Om det fortsätter så kan man se sig i månen efter att vinna valet 2010”, fortsättar han, och slår fast att ”om man trots allt skulle göra det blir det ett katastrofalt klimat internt i regeringen”. SvD:s Göran Eriksson noterar för övrigt att Mona Sahlins förmodade finansministerkandidat Thomas Östros lyser med sin frånvaro i det politiska grupparbetet ute på Bommersvik. Detta tas som intäkt för att tillsättningen av denna ministerpost i en rödgrön regering efter valet ännu inte är avgjord. Men även om det jobbet till slut ändå skulle tillfalla Östros, tror Eriksson att han i så fall ”får en strukturellt svagare ställning” än sina företrädare. ”Till sist kommer ju vallöftena i regeringsplattformen att vägas samman av partiledarna i de tre rödgröna partierna”, skriver Eriksson. Själv tror jag att det är alldeles för tidigt att börja spekulera i hur regeringen kommer att se ut efter valet. Min starka förhoppning är förstås att den ser radikalt annorlunda ut än i dag – men om Sverigedemokraterna skulle ta sig in riksdagen så förändras det politiska spelfältet så rejält att det är nästan omöjligt att sia om vad som kan ske. Mot den bakgrunden har statsvetarprofessor Tommy Möller en viktig poäng i att det parti som inte bekänner färg i SD-frågan kommer att få en jobbig valrörelse. Andra skriver intressant om politik, opinion, rödgrönt samarbete, valet 2010.

Rasistiska poliser och Förintelseförnekare

Många har med rätta upprörts över att kravallpoliser i samband med ett våldsamt upplopp i stadsdelen Rosengård i Malmö i december i fjol, uttalat sig rasistiskt och hotfullt. Och märkligt är det en förundersökning om eventuellt tjänstefel så snabbt lades ned. Jag menar dock att vi måste göra skillnad på vad man å ena sidan lagligt ska ha rätt att säga och vad som å andra sidan bör vara skäl för uppsägning från polisyrket. I ett blogginlägg häromdagen skrev jag om yttrandefriheten och dess begränsningar. Jag uttryckte också oro över de allt fler tecknen på att en våt filt läggs över yttrandefriheten och öppenheten i Sverige. Själv tycker jag att yttrandefriheten borde vara mycket mer långtgående än vad den är i dag; exempelvis borde hetslagstiftningen rivas upp. Inte för att jag har den minsta acceptans för rasister och homofober – men dem bekämpar man inte bäst genom att göra dem till martyrer. Detta fick partivännen Bo Widegren att dels replikera på mitt inlägg och dels skriva ett eget där han utvecklade sina resonemang om att ”yttrandefriheten missbrukas i syfte att begå mentala angrepp mot redan från tidigare utsatta grupper, ofta minoriteter”. Vi hade ett intressant meningsutbyte om detta – läs det gärna. Min huvudpoäng är att vi som står upp för demokrati och yttrandefrihet också måste vara beredda att låta detta omfatta även dess motståndare. Självklart ska vi inte stillatigande acceptera rasism och homofobi. Sådant ska bekämpas – men med goda argument och inte med lagstiftning. I dag läser jag att nätbokhandeln Bokus har tagit bort böcker skrivna av Förintelseförnekare och antisemiter ur sortiment efter extern kritik. Självklart har ingen bokhandel någon plikt att sälja sådana här böcker, men det är allvarligt om inga andra än inbitna nazister och Förintelseförnekare ska kunna få läsa halsbrytande teorier om sionistiska världskonspirationer, att Olof Palme iscensatte sin egen död, att George Bush låg bakom attacken på World Trade Center eller att Elvis Presley lever och har hälsan på Mars. Sanningen kommer alltid fram. Och om vi inte litar på att sanning vinner över förvirrade galenskaper så tror jag att vi underskattar oss själva. Därför tar jag bestämt avstånd från lagstiftning och åsiktspoliser som försöker hindra även idiotiska uppfattningar att få yttras fritt. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, demokrati.

Bloggare och etiken

Nyligen uppmärksammade flera medier att unga kvinnliga bloggare fått erbjudanden från företag om skönhetsingrepp och bröstförstoringar – mot att de skrev om detta på sina bloggar. Nu meddelar Konsumentombudsmannen (KO) att företaget i fråga brutit mot marknadsföringslagen. Enligt lagen måste det tydligt framgå att det är frågan om reklam och vem avsändaren är. Tidigare har bloggaren och ungmoderaten Isabella ”Blondinbella” Löwengrip fått beskedet från Konsumentverket att hennes omtvistade affärsmodell – där hon i praktiken erbjudit sina annonsörer redaktionell uppmärksamhet – inte bryter mot marknadsföringslagen. Nu rapporterar Dagens Media att Löwengrip och hennes assistent ska ta med sig pojkvännerna till fjällen. Och då undrar assistenten i ett mejl som gått ut till klädföretag i vintergarderoben med gratiskläder om det finns ”någon möjlighet till sponsring av skidkläder från något av era märken”. Enligt mejlet får sponsorerna ”mängder av bilder från backarna samt länkningar från Blondinbella.se och om så önskas också från Storstadspojken.se” i utbyte mot gratiskläder. Mot denna bakgrund inleder Konsumentverket en ny granskning av bloggen. Det är möjligt att de åter kommer fram till att det hon gör är lagligt, men det väcker onekligen en hel del frågor om etik och vilka signaler hon skickar till sina läsare. Om det är en sådan här etik Isabella Löwengrip tänkt tillämpa i politiken och den eventuella juristkarriären så blir jag en smula orolig. Andra skriver intressant om etik, bloggosfären, Isabella Löwengrip.

Gärna tidning men först en redaktion

I det senaste numret av SSU:s utmärkta debattskrift Tvärdrag skriver Daniel Suhonen och Jens Lundberg (redaktör respektive ordförande och ansvarig utgivare) om vikten av en ”röd” morgontidning med ”ett publicistiskt oberoende att också nagelfara den egna rörelsen och en framtida rödgrön regering, utan att pengarna dras in”. Det är en spännande tanke – och något jag själv skrivit och pratat om många gånger. Jag har dock kommit till en lite annorlunda slutsats. Det jag föreslår är en redaktion med en ledar-, nyhets- och marknadsavdelning, precis som vilken tidning som helst. Skillnaden är att denna redaktion i första hand levererar material till befintliga tidningar. Ledaravdelningen producerar opinionsmaterial som på dags- och fackförbundstidningars ledarsidor kan komplettera det lokalt producerade och inriktade. Den kan även förmedla debattartiklar och krönikor från externa skribenter. Nyhetsdesken gör reportage, personporträtt och featurematerial – seriöst journalistiskt hantverk, men med ett lite annat fokus än vad som normalt präglar svenska tidningar. Redaktionen kan också köpa rättigheterna till bra opinions-, nyhets- och featurematerial som publicerats i de tidningar man levererar till – och sälja vidare detta till andra medier för ökad spridning i nya läsekretsar. Vad gäller finansiering kan man tänka sig att LO centralt, enskilda LO-förbund, det socialdemokratiska partiet samt arbetarrörelsen närstående organisationer och företag skjuter in pengar i en stiftelse som i sin tur äger ett företag i vilket redaktionsmedlemmarna är anställda. Målsättningen måste dock vara, precis som Suhonen och Lundberg är inne på, att redaktionen ska kunna stå på egna ben och klara sin egen löpande finansiering. De externa finansiärerna kan få möjlighet att tillsätta styrelseledamöter i ägarstiftelsen, men bör sakna direkt inflytande över journalistiken – vilket är viktigt ur trovärdighetssynpunkt. Som jag ser det så måste en sådan här redaktion ha en ”buffert” gentemot såväl LO som det socialdemokratiska partiet. Av det skälet bör redaktionen inte ha sitt säte vare sig i LO-borgen eller på Sveavägen 68. Det här förslaget har jag alltså fört fram flera gånger till såväl folk i LO-sfären som inom socialdemokratin. Reaktionerna är i allmänhet positiva – men inget händer. Vi får väl se om Tvärdrag får fart på De Som Bestämmer. Andra skriver intressant om politik, media, opinionsbildning, Tvärdrag.