Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    torsdag, januari 31, 2008

    Jobbpolitik 2.0

    [UPPDATERAD] Häromdagen skrev jag om de socialdemokratiska sidoorganisationernas arbete med att ta fram ett gemensamt svar på partiets rådslag om arbete. Nu har jag äntligen hittat själva dokumentet som blev resultatet av detta arbete.

    Och som framgick av den debattartikel som S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs skrev i förra veckan så är det ont om skarpa förslag man lägger fram. Faktum är att en hel del av de inledande sidorna i dokumentet ägnas åt olika filosofiska tolkningar av begreppet ”arbetslinjen”.

    Sedan presenteras en något uppdaterad – eller möjligen bara mer utförligt formulerad – version av den klassiska marxistiska tanken om motsatsförhållandet mellan arbete och kapital: ”Konflikten i samhället [...] går mellan kapitalet å ena sidan, där ekonomiska investeringar kräver allt högre avkastning, större vinstmöjligheter och en starkare bestämmanderätt över arbetskraften och arbetet å andra sidan där arbetstagarna har intresse av att få så hög utdelning som möjligt för den nedlagda arbetstiden”.

    Utifrån detta landar man i slutsatsen att ”Ett modernt perspektiv på arbetslivet måste utgå från medborgarnas rätt till goda jobb och makt i sitt arbetsliv [...] genom att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi med låg lönespridning, höga löner och hög återinvestering i näringslivet”.

    Och det är det svårt att inte instämma i.

    Men därefter fokuseras det oroväckande mycket på övertid och stress i arbetslivet, samtidigt som det konstateras att vi står inför en enorm demografisk utmaning där allt färre ska försörja allt fler. Dock dras inte slutsatsen att det senare torde betyda att vi snarare måste vara beredda att arbeta mer, inte mindre.

    Det ironiseras över att ”arbetskraften förväntas gilla snabba omställningar” och att flexibilitet mer verkar handla om ”arbetsgivarens rätt att prioritera bland arbetsuppgifter och arbetstagare” än arbetstagarens rätt till flexibla arbetstider. Man förefaller blunda för att arbetet inom allt fler branscher och yrkesområden numera organiseras på ett mindre traditionellt och hierarkiskt sätt. Såväl arbetsuppgifter som arbetstider blir allt mer flexibla, vilket ställer höga krav på såväl arbetstagare och arbetsgivare som på politiken. Mot den bakgrunden har jag svårt att känna sympati för krav på ”rätt” till heltid.

    Det finns i stället skäl att snegla på det danska systemet för att kombinera flexibilitet på arbetsmarknaden och trygghet för de anställda, så kallad flexicurity. Tanken med det är att öka rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet.

    Och observera att detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen.

    Om detta sägs dessvärre inget i dokumentet.

    De socialdemokratiska sidoorganisationerna är vidare uppenbarligen kritiska mot att begreppet ”livspussel” i debatten om arbetslivet endast anses omfatta ”den urbana medelklassens möjlighet att göra karriär, skaffa familj och samtidigt ha ett socialt liv”, och att statlig ”subventionering” av hushållsnära tjänster då ha lanserats som svaret på detta. Dessa tjänster beskrivs vara designade för att ”avlasta den medelklass som kan prioritera bort sina egna åtaganden i hemmet”, i syfte att underlätta för höginkomsttagare att arbeta mer för att på så sätt skapa högre värden i samhället.

    Det är sant att det i huvudsak är personer med goda inkomster som i dag köper hushållsnära tjänster. Det är, enligt en rapport som Almega presenterade i dag, i första hand barnfamiljer där de vuxna är mellan 30 och 49 år.

    Och trots att sju av tio svenskar enligt undersökningen tycker att det är en bra reform, så framkommer det att det nuvarande systemet är för krångligt. Detta är något jag också skrivit om tidigare: regeringens konstruktion har motiveras på ett dåligt sätt och fått ett missriktat tillvägagångssätt.

    Själv skulle jag hellre se att man vidgade perspektivet och i stället för ett omständligt skatteavdragssystem kraftigt sänkte arbetsgivaravgifterna eller momsen på hela tjänstesektorn. Detta skulle, förutom att minska efterfrågan på svartjobb, möjliggöra vita arbetstillfällen (under förra året nyanställdes c:a 2 500 personer i hushållsnäratjänstebranschen, varav tre fjärdedelar var arbetslösa innan anställningen) och öka skatteintäkterna. Samtidigt skulle en utsatt grupp på arbetsmarknaden ges bättre villkor. Det skulle dessutom vara en åtgärd i linje med tankarna om grön skatteväxling.

    Märkligt nog är de socialdemokratiska sidoorganisationerna påtagligt kritiska till den framväxande tjänstesektorn. Det sägs till exempel att det finns ”stora ojämlikhetsfällor inneboende i ett tjänstesamhälle”, och att den ”kapitalistiska utvecklingen i tjänstesamhället kräver därför ett samlat fackligt och politiskt tänkande”. Visst, men ett sådant tänkande borde kanske också innefatta tjänstesektorns positiva sidor – inte minst ur ett arbetstagarperspektiv. Läs till exempel rapporten Utan de privata tjänstebranscherna stannar Sverige, utgiven av fackförbundet HTF – numera en del av Unionen.

    Det finns mycket mer att kommentera i detta dokument, men det här inlägget har redan blivit galet långt. Ni som läst ända hit har nog fattat min poäng vid det här laget. Och min poäng är alltså att de socialdemokratiska sidoorganisationerna har gjort ett ambitiöst jobb när det gäller att dra sitt strå till stacken i debatten om en ny s-politik för jobb, men att det ändå saknas en hel del innan jag skulle vilja se detta bidrag som något att möta väljarna med inför 2010.

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, januari 30, 2008

    Ledarskribenters umgänge

    På Facebook finns sedan en tid en grupp för ledarskribenter, människor som grundaren av gruppen beskriver som "har till jobb att slipa argumenten".

    Inget ont i det. Det är väl bara positivt att en yrkeskategori med relativt stort inflytande över den politiska opinionsbildningen i landet kan utbyta erfarenheter över nätet. Än så länge har dock gruppen färre än tjugo medlemmar och inget verkar ha skrivits på vare sig gruppens anslagstavla eller diskussionsforum.

    Det som fascinerar är dock den lilla konsumentupplysning som det bjuds på, nämligen vilka andra grupper på Facebook som deltagarna också är med i – så kallade "related groups":
    Ledarskribenters umgänge
    Eventuella slutsatser överlåter jag åt andra att dra.

    Andra skriver intressant om , , .

    tisdag, januari 29, 2008

    Jobben, jobben, jobben

    För 14 år sedan, i valrörelsen 1994, betonade Mona Sahlin enträget att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Inför valet 2006 var det snarare de borgerliga partierna som lyckades framställa sig som garanterna för jobb.

    Socialdemokratin har inte råd att än en gång gå in i en valrörelse utan en trovärdig jobbpolitik.

    I förra veckan skrev Kajsa Borgnäs, ordförande socialdemokratiska studentförbundet (”s-studenter”) och sammankallande i de socialdemokratiska sidoorganisationernas rådslagsgrupp om arbete, en debattartikel i Aftonbladet där hon bland annat konstaterar att socialdemokratin under den förra mandatperioden försvarade ”antalet människor på arbetslöshetsförsäkring utan att kunna tala om hur man skulle få dem i arbete”.

    Borgnäs påpekar att under den borgerliga regeringen så har i praktiken arbetslöshetsförsäkringen tydligare kopplas till den arbetslöses prestationer: a-kassan har sänkts, avtrappningssteg och högre krav på att ta anvisade jobb har införts, samtidigt som rehabilitering och företagshälsovård skurits ned och utbildningsinnehållet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskat. ”Detta ger”, skriver hon, ”ett samhälle med ökade klyftor, mellan dem som ’lyckas’ och dem som ’inte lyckas’ skaffa sig ett jobb”.

    I stället förespråkar Kajsa Borgnäs – och de socialdemokratiska sidoorganisationerna – en politik där det är ”samhällets uppgift att ge individen ordentliga förutsättningar att hitta ett meningsfullt jobb”; individens rättigheter och makt i arbetslivet måste återigen lyftas fram.

    Och det låter ju bra, även om jag saknar konkreta förslag om hur detta ska gå till. I stället pratas det om ”den ökande pressen i arbetslivet”, ”allt fler otrygga jobb, korttidsvikariat, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor”.

    Artikeln avslutas med en efterlysning av en ”moderniserad socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk debatt”. Och kanske blir Borgnäs bönhörd i form av Luciano Astudillo och Thomas Östros (ordförande för det officiella socialdemokratiska jobbrådslaget) artikel i AiP.

    Astudillo och Östros skriver att en självklar utgångspunkt är att ”alla som kan ska arbeta” och att arbete ”ska givetvis alltid löna sig”. Därför ska socialdemokratin i varje läge ”välja den politik som ger människor störst förutsättningar att återgå i arbete”.

    De slår fast att det krävs en välutbyggd arbetsmarknadsutbildning för att människor snabbt ska kunna stärka sin kompetens och komma tillbaka i jobb. Det kan handla om grundläggande utbildning, direkt yrkesutbildning eller olika typer av program för att få kontakter och erfarenheter på arbetsmarknaden. Vidare sägs att den förnyade s-politiken för jobb inte minst handlar om att förbättra för dem som står längst från arbetsmarknaden.

    Återigen: det låter bra. Exakt vad rådslagsarbetet kommer att generera för förslag – och vad av detta som faktiskt resulterar i socialdemokratisk politik – återstår ännu att se.

    Andra skriver intressant om , , , .

    måndag, januari 28, 2008

    Vem blir nästa PM Nilsson?

    Magnus Ljungkvist gör mig uppmärksam på att PM Nilsson nu skrivit sin sista ledare som politisk chefredaktör för Expressen.

    Att Nilsson skulle sluta har varit känt en tid. Han och tidningens tidigare debattredaktör Leo Lagercrantz sade upp sig i december förra året för att i stället jobba med ett ”entreprenörsprojekt inom medier”.

    Dagens Media rapporterar att det blir Sakine Madon som tar över på debattredaktionen efter Lagercrantz, som hon tidigare vikarierat för.

    Enligt Magnus Ljungkvist så har Expressens ledarsida under PM Nilssons ledning ”vuxit till den sista rättighetsliberala bastionen i svensk press”; varit en radikal röst och ”visat att liberalismen, när den är som bäst, är en vänsterkraft”.

    Det låter onekligen tuft för Nilssons efterträdare att leva upp till. Frågan är nu vem det blir.

    Mer eller mindre tänkbara namn som nämnts i spekulationer när detta diskuterats är DN:s Peter Wolodarski och Hanne Kjöller, frilansskribenten och flitige Expressen-medarbetaren Isobel Hadley-Kamptz samt den liberale debattören Johan Norberg. Den sistnämnde är nog att betrakta som en synnerligen dark horse i sammanhanget.

    Med tanke på att mina läsare här ofta visar upp ett kollektivt skarpsinne när det gäller politiska och medierelaterade frågor så välkomnas härmed tips och förslag. Den som först – givetvis innan den nye politiske chefredaktören officiellt presenteras – spekulerar rätt i kommentarsfältet nedan får äran av ett eget blogginlägg tillägnat sig.

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, januari 23, 2008

    Integritet och öppenhet

    [UPPDATERAD] Jag är, vilket nog har framkommit, en varm anhängare av personlig integritet. Jag har därför argumenterat kraftigt mot lagförslag om kameraövervakning, avlyssning av telefon- och e-posttrafik etc.

    Samtidigt värnar jag också öppenheten och att såväl konstnärer och journalister som vanliga dödliga ska ha långtgående frihet till insikt i och skildrande av tillvaron på de sätt de själva finner gott.

    Ibland kommer dock dessa principer i konflikt.

    Detta blir tydligt i dag när de två centerpartistiska ledamöterna av integritetsskyddskommittén, Annie Johansson och Agne Hansson, skriver om kommitténs förslag till författningsskärpning.

    Skydd mot övervakning ska skrivas in i grundlagen sägs det, och det kan ju låta bra. Men man vill även förbjuda ”kartläggning av den enskildes personliga förhållanden”, vilket till exempel kan innebära politiska beslutsfattares och tjänstemäns släkt- eller andra relationsband till människor som på olika sätt berörs av de förras myndighetsutövning.

    I artikeln i Dagens Nyheter refererar Johansson och Hansson till att det i Sverige i dag inte finns något skydd mot ”närgången uppmärksamhet och ryktesspridning exempelvis via smygfoto eller smygfilmning”. ”Detta trots”, skriver de, ”att det finns flera exempel på domar i Sverige och Europa under senare år som visar att detta är en känd lucka”.

    Ett uppmärksammat svenskt fall av ”smygfotografering” den senaste tiden är bilderna på dåvarande statssekreterare Ulrica Schenström och TV4-reportern Anders Philblad som drack vin och pussades på krogen. Hade vi verkligen haft ett bättre samhälle om det varit förbjudet att ta dessa bilder?

    De europeiska domar som avses är sannolikt den i Europadomstolen i juni 2004. Tvisten gällde paparazzibilder på prinsessan Caroline av Monaco som publicerats tio år tidigare i några tyska tidningar. Bilderna var knappast av någon sensationell natur, utan snarare vardagligt triviala (prinsessan som handlade på marknaden, när hon tränade eller var tillsammans med sin son). Caroline av Monaco stämde ändå tidningarna för intrång i privatlivet och vände sig efter en mångårig process till Europadomstolen – som gav henne rätt. Även om Caroline av Monaco är en offentlig person, slog domstolen fast, så har hon rätt till en privat sfär – även på allmän plats.

    Personligen tycker jag att i valet mellan att å ena sidan mer eller mindre offentliga personer riskerar att bli kränkta av oönskade bildpubliceringar och å andra sidan ett system där politiker och andra makthavare med ett intresse av att deras gärningar inte når offentlighetens ljus ska kunna fatta beslut om publiceringsförbud, så förefaller det första alternativet vara det minst onda. I Sverige har vi redan en lång rad inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. Vi är knappast betjänta av ytterligare förbud.

    * * *

    Integritetsskyddskommittén gör i sitt förslag alltså inget undantag för pressfotografer och journalister när de vill uppgradera den personliga integriteten. Detta har väckt kritik från bland andra Åke Sandström, ordförande i Svenska fotografers förbund, som påpekar att man som yrkesfotograf är skyldig att fotografera och att det i själva verket är på den som publicerar bilderna ansvaret ligger.

    Och för den som till äventyrs tror att förslaget skulle innebära något stopp för tvångsmedel som buggning och avlyssning, så förnekades detta av kommitténs ordförande Olle Abrahamsson på en pressträff i eftermiddags.

    Andra skriver intressant om , , .

    tisdag, januari 22, 2008

    Vissa är mer jämlika än andra

    Via Politikerbloggen ser jag att näringslivsorganisationen Institutet mot mutor, IMM, har fått en ny ordförande: Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet.

    Bakom IMM står bland annat Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Svenskt Näringsliv. Man har tidigare gjort sig kända för att bland annat ha kritiserat LO:s stöd till det socialdemokratiska partiet med motiveringen att det kunde uppfattas som muta, samt anmält Örebro universitet och dåvarande statsminister Göran Persson till riksåklagarens korruptionsenhet för mutbrott – efter att Persson ett par månader innan hade tilldelats ett hedersdoktorat av universitetet.

    Riksåklagaren beslöt då, efter en snabb granskning, att inte starta någon förundersökning. Inte heller kritiken mot LO:s stöd till socialdemokraterna har lett till några juridiska åtgärder.

    Det är också värt att notera att IMM aldrig verkar ha haft något att säga rörande påståendena om att enskilda företag och Svenskt Näringslivssfären stödjer moderata samlingspartiet. Mer om detta här.

    Jag väntar nu med spänning på att institutets nye ordförande Claes Sandgren raskt ska ta sig an den förundersökning som statsåklagare Nils-Eric Schultz beslutat att inleda om misstänkt mutbrott och bestickning i samband med att Ersta Diakonisällskap ordnade en lägenhet till Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, januari 21, 2008

    Kontroversiell bloggare i krogbråk

    [UPPDATERAD] I fredags ställde jag mig här på bloggen frågande till varför tidningen Resumé refererat till Katrine Schulman som Sveriges ”bästa” och ”mest kontroversiella” bloggare.

    Jag vill återigen poängtera att mitt inlägg inte var någon dissning av Katrine Schulman, utan ett ifrågasättande av Resumés koll på den svenska bloggosfären.

    Hur som helst, i ett inlägg i lördags skrev fru Schulman så här om sina närmast förestående planer:
    Sen är det nog på tiden att jag gör ett litet besök på Stockholms nattklubbar. Det var alldeles för länge sen, men ikväll känner jag att det kommer att hända. Hela min kropp skriker efter alkohol. Den skriker: “GE MIG SPRIT DIN JÄVEL!” Om ni ser mig ikväll. Kom gärna fram och fråga vad jag heter. Om jag svarar Katrin, så har jag inte fått nog.

    Vakterna på Spy Bar, där hon sedan hamnade, tyckte dock att hon hade fått nog. Enligt Dagens Media så ska vakter inför ögonen på andra gäster burit ut en våldsamt protesterande Katrin Schulman från krogen i lördags kväll.

    Bråket ska ha börjat med att paret Schulman uppfattades som för berusade. I ett ljudklipp på YouTube (borttaget, kan nu hittas här) kan man höra delar av bråket där hon bland annat upprepade gånger kallar vakten för tönt och äckel samt anklagar honom för att ha tafsat på henne. Vakten kontrar med att fråga henne varför hon beter sig som en hora.

    En bisarr historia från början till slut.

    Självklart har krogvakter rätt att avvisa berusade eller på andra sätt störande gäster. Och att döma av Katrin Schulmans egna vittnesmål så var hon med största sannolikhet definitivt så berusad att det vore klokt att köra ut henne från krogen i lördags. Men det är fan inte okej – inte ens till en berusad gäst som uppenbarligen beter sig illa – att kalla henne hora!

    * * *

    PS: Katrin Schulman skriver i på sin blogg sin egen version av vad som hände på Spy Bar.

    Andra skriver intressant om .

    Bloggintervju med Ylva Johansson

    I dag frågar jag och Nina Unesi frågar ut en ny ledande socialdemokratisk företrädare om aktuella politiska frågor. Dagens gäst är Ylva Johansson, tidigare bland annat vårdminister och i dag vice ordförande i riksdagens socialutskott samt ordförande i socialdemokraternas rådslag om välfärd.

    De flesta frågor vi ställer kommer från er bloggläsare. Stort tack till alla er som bidragit!



    Andra skriver intressant om , , , .

    söndag, januari 20, 2008

    Det fria fallet fortsätter

    Det börjar likna en följetong, men än en gång så presenteras en opinionsundersökning där de borgerliga regeringspartierna backar. I SvD/Sifos opinionsundersökning i januari får oppositionen stöd av 56,3 procent av väljarna medan regeringen endast får 39,9.

    Jämfört med förra månadens Sifomätning har fördelen för oppositionen ökat med 2,7 procentenheter, från 13,7 till 16,4. Och det finns inget tecken på att accelerationen nedåt för regeringen avstannar, enligt Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

    På SvD:s ledarredaktions blogg konstaterar Per Gudmundson att oppositionens siffror innebär en tänkbar egen majoritet för socialdemokraterna (43,1 procent) tillsammans med miljöpartiet (7,2) om det vore val i dag. Vänsterpartiets 6,0 procent skulle därmed inte behövas.

    Mot den bakgrunden är det inte överraskande att vänsterpartiet på sina kommun- och landstingsdagar i Nässjö ser sig om i Europa efter inspiration från broder- och systerpartier som lyckats bli regeringsdugliga. Från Nederländerna vill man till exempel enligt uppgift ”importera mer humor”.

    Man hoppas också vinna pensionärernas röster (som annars i hög grad gått till socialdemokraterna) genom att satsa på äldrefrågor. Höjda pensioner för de sämst ställda, mer personal i äldreomsorgen och en stopplag mot vinst i äldrevården är några av kraven.

    Själv välkomnar jag det fortsatta opinionsraset för regeringen, men varnar som tidigare för en övertro på dessa siffror. Det är långt kvar till valet och själv blev jag inte allt för imponerad av Mona Sahlins insatser i partiledardebatten i veckan. Visst, det är antagligen taktiskt klokt att satsa på vårdfrågor – men det sjukvårdspolitiska program som utlovats måste nog laddas med mer innehåll än vad som hittills presenterats innan det håller att gå till val på.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, januari 18, 2008

    Sveriges bästa och mest kontroversiella bloggare

    På torsdag den 24 januari intervjuar tidningen Resumé ”Sveriges bästa bloggare”.

    Någon gissning om vem det kan vara?

    En ledtråd till: i chefredaktör Viggo Cavlings ledare refereras det till samma person som ”Sveriges mest kontroversiella bloggare”.

    Fortfarande ingen aning?

    Rätt svar, åtminstone om Resumé får bestämma, är Katrin Schulman. Enligt inbjudan så kommer hon att ”tala ut” om livet på Östermalm, sin pr-firma, sin blogg och sin man (den inte helt okände Alex Schulman).

    Jag ska erkänna att jag inte hör till fru Schulmans mest hängivna läsare. Men jag tror å andra sidan inte att hon läser min blogg särskilt ofta heller.

    Det hon skriver tilltalar mig helt enkelt inte. Av vad jag kunnat utläsa så handlar det allra mesta som Katrin Schulman skriver om, om just Katrin Schulman. Och det kan väl vara spännande om man nu är väldigt intresserad av Katrin Schulman, vilket säkert många är.

    Och visst, hon är en driven skribent – om man gillar eller åtminstone har överseende med hennes slängiga språk. Ett exempel, som förefaller vara representativt:
    Väldigt irriterande att komma hem och inse att jag glömt lägga ut en kycklingfilé på morgonen. Det betyder att jag nu måste tina den i pannan och det tar ju hundra år. Så jävla trist. Kan inte foka på nåt alls för jag är så jävla hungrig, så det får bli ett meningslöst blogginlägg. Ha ha..nu börjar ni koka redan här. “Vaddå?! Tror hon att hennes blogg har nån mening annars, eller?” Fan, gänget kan ni inte koppla av lite ibland. Jag undrar lite över vad det är för galna människor som döljer sig bakom många av kommentarerna här på “The Blog”, och jag blir ledsen när jag tänker på att det finns så många bitterfittor och deppjänsar out there. Varför blir man en missunnsam och deppig typ? Har det med kärlek att göra? Har man fått för lite kärlek och uppmuntran som barn? Är det därför man blir sur och trist.

    Jag är säkert ”en missunnsam och deppig typ” i Katrin Schulmans ögon. Det är okej. Jag kan ta det.

    Min poäng är dock inte att dissa henne och hennes blogg. Det jag förbryllas över är att en tidning som slår sig för bröstet som ”Nordens största affärstidning om reklam, medier & pr” hyllar just Katrine Schulman som Sveriges bästa och mest kontroversiella bloggare.

    Man behöver knappast leta länge i bloggosfären för att hitta en mängd andra bloggare som är ”bättre” enligt ett eller annat godtyckligt kriterium. Och det finns definitivt en drös mer kontroversiella. Låt mig till exempel påminna om vem som senast vann omröstningen om årets bästa politiska blogg.

    Kanske är det bara så att Resumé och Viggo Cavling inte har någon större koll på bloggvärlden?

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, januari 17, 2008

    Tidningspengar till gröna tankar

    [UPPDATERAD] En ny politisk tankesmedja har sett dagens ljus. Det är den centerpartiet närstående Fores – en akronym som ska uttydas ”Forum för reformer och entreprenörskap” – som gör anspråk på att vara Sveriges nya gröna och liberala tankesmedja.

    Tankesmedjan har bland annat blivit möjlig efter att centerpartiet sålt ett antal dagstidningar man tidigare ägt för en snuskigt stor summa pengar. Framgångarna i valet har också inneburit ett, om än inte tillnärmelsevis jämförbart, ekonomiskt uppsving för partiet.

    Tankesmedjan Fores säger sig vilja skapa förändring, ”framförallt för att Sverige bättre ska klara globaliseringen och klimathotet”. Man vill flytta fokus till ”människors möjligheter att själva skapa sin tillvaro och förändra”.

    Till chef för verksamheten har man utsett Martin Ådahl, en av grundarna av nyhetsmagasinet Fokus (som för övrigt nyligen skrev en intressant artikel om just politiska tankesmedjor) där han också var chefredaktör. Ådahl har också varit ekonom på Riksbanken och utrikesredaktör på Finanstidningen.

    Bakom Fores sägs stå ”en rad organisationer och personer”, utan att detta utvecklas närmare. På tankesmedjans webbplats sägs att samarbetsorganisationerna kommer presenteras under januari, men att det redan är offentligt att en av dem är studieförbundet Vuxenskolan.

    Jag kan bara önska Martin Ådahl och de andra på Fores lycka till. Det kan bli spännande med en ny aktör i den svenska politiska debatten och det ska bli intressant att se om de klarar av att bli den oberoende röst man tycks hoppas på.

    Andra skriver intressant om , , , .

    tisdag, januari 15, 2008

    Nej till fler inskränkningar!

    I eftermiddags överlämnade utredningen om könsdiskriminerande reklam sitt betänkande till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp). Utredningen har haft i uppdrag att ”kartlägga utvecklingen och omfattningen av könsdiskriminerande reklam i Sverige”, ”lämna förslag till hur lagstiftning mot sådan reklam skulle kunna utformas” samt ”redovisa för- och nackdelar med dessa förslag”.

    Enligt förhandsrapporter i medierna skulle ”sexistisk reklam” kunna komma att förbjudas. Utredaren, som – värt att notera – fått sitt uppdrag från den förra regeringen, föreslog nu ett förbud mot reklam med ”en könsdiskriminerande utformning”. I lagen ska detta definieras som ”en skildring av könsegenskaper eller könsroller vilken allmänt sett uppfattas som kränkande för kvinnor eller män”.

    Martin Jönsson skriver klokt i SvD om bakgrunden till hela den här historien.

    Själv blir jag ganska ofta irriterad på korkad reklam. Ibland är den sexistisk och förnedrande, som när män framställs som korkade och oförmögna att klara de mest basala hushållssysslor eller när kvinnor reduceras till halvnakna våp. Ibland är den ”bara” allmänt fördummande. Men detta är mina subjektiva uppfattningar som inte bör upphöjas till allmän lag. När det gäller avarter av reklam tycks dock vanliga reservationer mot inskränkningar i yttrandefriheten vara som bortblåsta.

    I samband med den så kallade ”Muhammeddebatten” uttryckte sig Jan Guillou klokt när han skrev att ”Tryckfriheten är inte till för det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska. I så fall behövdes ingen grundlagsfäst tryckfrihet.” Och mycket bättre kan det knappast uttryckas.

    I går skrev den moderata riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr på sin blogg att ett förbud mot könsdiskriminerande reklam inte bara vore ”en grov inskränkning i yttrandefriheten, en frihet och en rättighet som vi måste stå upp för” – utan också att ett sådant förbud samtidigt innebära svåra gränsdragningsproblem. För vem, undrar hon, ”skulle avgöra vad som är sexigt och vad som är sexistiskt”. JämO?

    Också Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberala kvinnor, dömer ut idéerna om lagstiftning. ”Sexistisk reklam är korkad, inte kriminell”, säger hon i ett pressmeddelande, och tillägger att hon tror mer på ”kaxig konsumentmakt och tuff självsanering från näringslivet än stelbent lagstiftning”.

    Tyvärr verkar det vara få politiker, ens på den liberala kanten, som vågar stå upp för yttrandefriheten. I Svenska Dagbladets näringslivsdel samt på e24 berättas det om den undersökning som visar att 54,4 procent av riksdagsledamöterna är för en lagstiftning på det här området.

    Niclas på bloggen Researcher kommenterar det hela klokt:

    Det hela innebär en rätt stor sak, förutom att det visar att politiker inte förstår sig på hur marknadsföring faktiskt fungerar: det som anses vara fel eller oetiskt skjuter sig själv i foten genom att helt enkelt få liten effekt. Men konsekvenserna av ett förbud är grava:

    1. Det handlar om ett brott mot den kommersiella yttrandefriheten. Redan idag har staten valt att omskära denna yttrandefriheten när det gäller reklam riktad mot barn, när det gäller reklam för tobak och alkohol. Nu väljer man också att föreslå ett förbud mot “sexistisk” reklam: ett förbud som kommer vara oerhört svårhanterat eftersom “sexism” är ett subjektivt värde. Förbudet innebär helt enkelt att staten väljer att vara smakdomare och sätta upp ett antal moraliska regler utifrån oklara och garanterat oprecisa definitioner. Det är den allvarligaste konsekvensen och fortsätter den tidigare gången mot en mer statlig kontroll av människor tankar.
    2. Det innebär att man väljer att helt frångå den kunskap som finns om marknadsföringsteori. Ett varumärke som väljer att göra reklam som i målgruppens ögon är oetisk får ingen effekt. Liksom att regeringen klart visar att man inte har någon tilltro till reklambranschen - trots motstånd från såväl Reklamförbundet som Sveriges Annonsörer.


    Andra skriver intressant om , , .

    Nytt moderat pr-haveri

    Det har länge funnits en myt om att just moderater varit synnerligen duktiga på pr och kommunikation. Myten kommer sig antagligen av att under den långa tid som moderaterna och de andra borgerliga partierna befunnit sig i opposition så har ett flertal tidigare politiskt aktiva valt att satsa på andra karriärer – och då har många hamnat just i pr-branschen.

    När det nu blev en borgerlig regering så har Stockholms pr-byråer dränerats på konsulter som tagit plats i parti- och regeringskansli. Inget ont i det. Jag har själv jobbat i branschen och kan intyga att det är en nyttig och lärorik erfarenhet. Det är också positivt att som politiskt aktiv åtminstone någon gång i livet pröva på att jobba med något annat än partipolitik.

    I dag avslöjar Svenska Dagbladet att Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson har skaffat sig en större hyreslägenhet via högsta ledningen inom Ersta diakonisällskap, trots att Ersta enligt ett internt policybeslut bara ska hyra ut lägenheter till elever vid högskolan och i samband med nyrekryteringar av personal. Samtidigt har Stockholms stad vårdavtal för flera miljoner med Ersta.

    ”Jag har inte ens tänkt tanken att det här kunde vara ett bekymmer för mig”, säger Ulf Kristersson till SvD.

    Ursäkta?

    Är det verkligen så att en moderat toppolitiker inget lärt av den förra mandatperiodens många uppmärksammade ”affärer” där ledande socialdemokrater fick attraktiva boenden via arbetarrörelsen närstående bolag och organisationer?

    Även om nu Kristerssons hyresavtal med Ersta diakonisällskap är helt i sin ordning formellt, så måste han väl ändå rimligen inse att det ser väldigt illa ut av en ledande kommunpolitiker får ett sådant här kontrakt från en institution som Stockholms stad och de olika stadsdelsnämnderna har affärer ihop med värda över fem miljoner kronor?

    Att i det läget säga att man inte ens tänkt tanken att detta skulle kunna vara ett problem tyder på allvarliga brister, inte bara på det kommunikativa området.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, januari 14, 2008

    Raset, förklaringen och motstrategin

    I helgen rapporterade Expressen om en ny väljarbarometer där moderaterna endast får 20,7 procent av väljarstödet. Det är ett ras på 5,2 procentenheter jämfört med tidigare jämförbara mätningar och den lägsta nivån för partiet sedan juni 2004.

    Som helhet får den borgerliga regeringen 38,6 procent, mot de rödgrönas 57,6 procent. Deras övertag är det största på nästan sex år.

    Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder kommenterade detta med att ”avståndet mellan blocken är stort som avståndet mellan Danmark och Kanada i ishockey-VM”.

    Moderaternas strategi för att kontra detta ras går ut på trappa upp attackerna på oppositionen. Till Expressen säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att hans parti ”måste mycket tydligare jaga Mona Sahlin och få henne att visa vad hon vill göra, och med vilka hon vill göra det”.

    Och kanske kan detta fungera. Men frågan är om den strategin räcker för att övertyga de väljare som inte har en inkomst över genomsnittet, gott om pengar på banken och äger ett hus i miljonklassen. Det är nämligen de som har detta som är vinnarna på regeringens politik, enligt Ikanobankens familjeekonom Ann-Sofie Magnusson som på Aftonbladets uppdrag räknat på politikens effekter.

    Märk väl att undersökningen förefaller visa att alla som inte är arbetslösa eller sjuka vinner på regeringens politik. Däremot så fördelar sig dessa vinster synnerligen olika. De som redan har mest – alltså de traditionella borgerliga väljargrupperna – vinner också mest på den borgerliga politiken.

    Detta lär inte ens den mest envetna moderata jakt på Mona Sahlin ändra på.

    Andra skriver intressant om , , .

    Veckan i VK

    Än en gång tycker jag till på VK:s ledarsida om aktuella händelser den gångna veckan. I dag bland annat om en eventuell rödgrön regeringskoalition efter nästa val, Sveriges Landsbruksuniversitets omdiskuterade klimatkampanj, samt skyskrapor i Stockholm och Umeå.

    söndag, januari 13, 2008

    Ulrika By och folkviljan

    Ulrika By framstår alltmer som en av de mest drivande Stockholmsdebattörerna. Kraftfullt går hon till storms mot bilar som gör reklam för strippklubbar, ett hotellbygge i Riddarfjärden och en galleria under Odenplan.

    Detta är förstås välkommet. Det är bra att många olika röster kommer till tals i så viktiga frågor som vår huvudstads utveckling.

    Problemet är att Ulrika By inte bedriver sina kampanjer på tidningarnas debattsidor. Inte heller är hon ledarskribent, med allt vad det innebär av tydlig politisk stämpel. Istället är hon journalist på Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter.

    I denna tidning skriver hon regelbundet reportage och något som mest kan liknas vid krönikor. Dock utan att dessa på något tydligt sätt markeras som just krönikor. Den enda markeringen av dessa texter är en bild på skribenten och orden ”Stockholm” och ”Ulrika By”.

    Häromdagen stod det klart att det inte blir någon köpgalleria under Odenplan. De styrande i Stockholms stad går inte med på att Odenplan blir en byggarbetsplats två år längre än planerat för att gallerian ska byggas.

    Personligen tycker jag att detta var ett tråkigt besked. Norrmalm är trots allt en stadsdel med drygt 61 000 boende, och här borde det finnas utrymme för ett större koncentrerat kommersiellt utbud. Inte minst om nu Citybanan blir verklighet – med Odenplan som en viktig knutpunkt – så skulle en galleria fylla en viktig funktion.

    Men oavsett vad man tycker om sakfrågan så känns följande ord till kommentarer om byggstoppet synnerligen anmärkningsvärda när de kommer från en journalist i en redaktionell text:

    ”Jag är ingen konsumtionshetsare. Jag tror inte att folket behöver några nya gallerior, vare sig på Odenplan eller någon annanstans.”

    ”Och nu ser det ju faktiskt ut som om majoriteten gjort det man kan förvänta sig av folkvalda: De har tagit sitt förnuft till fånga och lyssnat på sina väljare och eventuellt också på de kritiska remissinstanserna.”

    ”Men nu har i alla fall folkviljan tillfälligt segrat, länge leve den!”

    För det första är detta åsikter – inte journalistik. För det andra känns det mycket märkligt att tala om ”folkviljan” när det mig veterligt inte presenterats någon tillförlitlig opinionsundersökning som visar att en majoritet av Norrmalms invånare skulle vara emot galleriabygget.

    Så frågan är: vems åsikter är det egentligen Ulrika By torgför i DN?

    Andra skriver intressant om , , , , , .

    fredag, januari 11, 2008

    Ett kaxigare Stockholm

    Stockholms moderata stadsbyggnads- och trafikborgarråd Mikael Söderlund skriver i SvD i dag att det i byggplanerna för staden finns drygt trettio skyskrapor ”som kommer att accentuera stadens entréer och skapa nya spännande stadsmiljöer”.

    Jag yrkar bifall, både till detta och planerna på förtätning.

    Som Söderlund skriver så beräknas under åren fram till 2030 Stockholms invånarantal växa till en miljon människor i kommunen och närmare tre i den omgivande regionen. För att klara den utvecklingen behöver Stockholm planera för framtiden och lära av de misstag som begåtts tidigare.

    Och det betyder att det måste till djärva satsningar – inte minst på höjden.

    Därmed inte sagt att alla dessa skyskrapor nödvändigtvis måste ligga i det som i dag är Stockholms innerstad, även om jag tycker att det nog borde finnas plats för åtminstone några även här – till exempel vid Värtahamnen, Norra Station och Nordvästra Kungsholmen. Även i stadens nya stadsdelar som alltmer binds samman med de gamla bör nya skyskrapor kunna byggas. I Söderort vid Gullmarsplan och Telefonplan, och i Västerort i till exempel Kista.

    2008 är, som Fredrik Strage konstaterat i DN, 08:ans år. Vi stockholmare borde bli lite kaxigare över vår stad och region, såväl gentemot övriga landet som internationellt. Och att en gång för alla lägga av med småstadsromantiken och den reaktionära utvecklingsfobin vore välkomna steg i rätt riktning.

    Jag är själv en varm supporter av nätverket YIMBY, som bildats som en motreaktion mot NIMBY-rörelsen (Not in my backyard) i Stockholm. Detta nätverk samlar människor som har tröttnat på fega politiker och bakåtsträvande stadsbor som egentligen inte verkar vilja bo i en stad, fast de bor i Stockholm. Vi vill att Stockholm ska växa. Både på bredden och höjden.

    Kom med i den stadsutvecklingsvänliga rörelsen du också!

    Andra skriver intressant om , , .

    Opposition på koalitionskurs

    Enligt en undersökning bland ordförandena i de socialdemokratiska arbetarekommunerna (partiets lokalavdelningar) som SVT:s Aktuellt låtit genomföra så vill en klar majoritet – 63 procent – av de deltagande ha en koalitionsregering med miljöpartiet och vänsterpartiet efter valet 2010.

    Det är värt att påpeka att detta alltså gäller ”de deltagande”. Bara två tredjedelar av de tillfrågade valde att svara på enkäten, vilket i och för sig ändå ger en rimlig fingervisning. I synnerhet som tunga partiavdelningar som Stockholms och Göteborgs arbetarekommuner fanns med bland de svarande.

    Undersökningsresultatet är därmed intressant. Inte minst eftersom hela 65 procent uppges ha motsatt sig att partierna skulle driva en gemensam valrörelse.

    I Aktuellt i går kväll konfronterades Mona Sahlin med dessa siffror, och hon svarade som så många gånger förr att det är för tidigt att säga något om de eventuella formerna för samverkan mellan de nuvarande oppositionspartierna. Väljarna utlovades dock, återigen, klart besked ”i god tid före nästa val”.

    Frågan är hur länge detta är en hållbar linje.

    Jag har själv argumenterat för att socialdemokratin snarast bör förhandla sig samman med miljöpartiet och vänsterpartiet om en gemensam valplattform inför 2010. Jag är knappast ensam om att se detta som den bästa chansen att få bort den borgerliga alliansen från regeringsmakten.

    Att opinionssiffrorna för s just nu ser så lovande ut att en del verkar fantisera om egen majoritet, kan inte tas som intäkt för att avvakta med besked om samverkan. Man måste inse att det kommer att se annorlunda ut närmare valdagen.

    Mot den bakgrunden finns det all anledning för oppositionspartierna att intensifiera sitt arbete med att formulera ihop sig om gemensamma politiska ställningstaganden. Det saknas ju dessvärre inte en hel del hinder på vägen för att detta ska bli möjligt.

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, januari 10, 2008

    Mediekritik och kritik mot mediekritikerna

    En kul sak med att ha en hyfsat välläst blogg är att man (eller åtminstone jag) då och då får förfrågningar om att tycka till om en massa saker.

    Det kan handla om att skriva krönikor, uttala sig i intervjuer, sitta med i paneler eller delta i enkätundersökningar. Häromdagen blev jag kontaktad av två journalistikstudenter vid Lunds universitet som höll på med ett reportage om mediekritik, och inom ramen för det ville de ställa ett antal frågor.

    Då mediekritik är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så ställde jag förstås upp. Här kommer mina svar:

    * Varför ifrågasätts inte medier i frågan om deras urval av nyheter? (nyhetsvärdering)
    Svar: Först och främst tycker jag att man ska ifrågasätta begreppet "medier". Menar man med det bara traditionella medier som papperstidningar, radio och tv – eller också nättidningar, communities, bloggar etc? Om det är traditionella medier som avses så tycker jag absolut att deras nyhetsvärdering ifrågasätts, inte minst på nättidningar, communities och bloggar.

    * Många anser att medier styr vår bild av verkligheten. Vad anser du?
    Svar: Nja, självklart är medierna – både de traditionella och andra – betydelsefulla för hur vi formar vår verklighetsbild. Men faktiska möten med andra människor, egna observationer och så vidare är självklart också viktiga. Man ska ju inte glömma bort att en stor del av jordens befolkning inte konsumerar några medier alls, och även de har ju en verklighetsuppfattning.

    * Vad/vem kan utmana mediernas dominans?
    Svar: Alla som har tillgång till modern teknik kan i dag ganska enkelt nå ut till miljontals människor. Detta är den stora utmaningen som de traditionella medierna nu står inför.

    * Har du läst Maria-Pia Boëthius bok "Mediatan"? Vad tyckte du om den och den kritik hon riktar mot de svenska medierna?
    Svar: Jag har inte läst den, men känner till innehållet. Jag har bloggat om den och skrev då att hennes resonemang, då hon beskriver medierna som "världens minst bevakade supermakt" som "ödelägger allt i sin väg", "livnär sig på ondska, uppviglar och skapar hat", lindrigt sagt är verklighetsfrämmande.

    * Varför är mediekritik ett så vagt ämne i Sverige, jämfört med exempelvis USA? (Varför finns det så få mediekritiker i Sverige?)
    Svar: Jag håller inte med om att det finns få mediekritiker i Sverige. Titta bara i bloggosfären! Också i de traditionella medierna så ges mediekritik ganska stor uppmärksamhet.

    * Vad anser du om att medier har blivit en del av det maktsystem som de ska granska?
    Svar: Har de det? Det låter som en åsikt som jag skulle vilja se mer stöd för innan jag kommenterar den.

    * Är medierna den tredje statsmakten? Har mediernas inflytande över den första och andra statsmakten ökat genom åren?
    Svar: Jag tror framförallt att traditionella medier har fått en betydligt större makt över den politiska dagordningen. Och därmed över opinionsbildningen.

    * Vad är positivt/negativt med att medieägandet koncentrerats?
    Svar: Jag ser rätt stora risker med ägandekoncentrationen inom medievärlden. Däremot är jag inte lika orolig för traditionella storföretag som Bonniers. Jag tror att de lokala och regionala monopolen är minst lika betydelsefulla för den fria nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen. Trots att socialdemokraterna i dag har över 40 procent av väljarstödet, enligt de senaste opinionsmätningarna, så är det ytterst få socialdemokrater som har tillgång till en dagstidning vars värderingar på ledarplats överensstämmer med deras.

    * Vad kan medier göra bättre för att förbättra kvalitén på nyhetsrapporteringen?
    Svar: Bli bättre på källhänvisningar, ta in rättelser omgående, samt våga tänka långsiktigt publicistiskt och inte bara maximera lösnummerförsäljning, tittar- och lyssnarsiffror.

    * Finns det något annat som du anser är viktigt att tillägga när det gäller mediekritik?
    Svar: Ja, fler mediekritiska mediekonsumenter borde ta chansen att uttrycka sig i egna medier. Ju fler röster som hörs, desto bättre!

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, januari 09, 2008

    Heja koldioxiden!

    Sveriges Landsbruksuniversitet, SLU, är den något otippade avsändaren bakom en intressant ny kampanj: Koldioxidens vänner.

    ”Klimatförnekelsekampanjen” som startar den 14 januari kommer att synas i Metro, DN, GP, SvD, Sydsvenskan, UNT, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Detta kompletteras med affischer i Stockholms tunnelbana samt banners på Aftonbladet.se. Allt enligt tidningen Resumé.

    Redan nu kan man bland annat på YouTube hitta filmer som dessa:



    Det hela är förstås ironi. Men faktum är att det passionerade brandtal som mannen i filmerna håller för den ”missförstådda” koldioxiden, i hög grad består av autentiska citat från tidningsartiklar och internetforum.

    Jag tycker att det är väldigt kul och välgjort.

    Sedan kan man förstås ifrågasätta om en offentligfinansierad verksamhet som SLU verkligen ska bedriva den här typen av kampanjer. Redan nu har det höjts röster om att ”denna reklam/uppfostringskampanj” tar priset när det gäller tokigheter som skattepengar används till. Och på pr-byrån JMW:s blogg är man rädda att kampanjen ”mycket väl [kan] komma att förvirra mer än väcka engagemang i nya målgrupper”.

    Minnesgoda läsare kan möjligen komma ihåg att jag ställt mig kluven till skattefinansierad opinionsbildning. Å ena sidan bör förstås myndigheter – precis som alla andra – ha informationsbudgetar för att kunna upplysa om sin verksamhet. Inget konstigt med det. Men när det glider över från informationsarbete till ren opinionsbildning, då blir det knepigare. I synnerhet när det handlar om frågor som är politiskt kontroversiella, eller åtminstone omtvistade – som könsmaktordningen, svartjobb och miljöpolitik.

    Det är dock stor skillnad på å ena sidan opinionsbildning som handlar om uppfattningar, värderingar och åsikter – och å andra sidan lobbying som uttryckligen handlar om att påverka politiska beslut. Det är min bestämda uppfattning att lobbying inte är någonting som myndigheter ska ägna sig åt. Opinionsbildning är däremot något annat, och känns svårare att ta ställning till generellt.

    Andra skriver intressant om , , .

    tisdag, januari 08, 2008

    Nästa gäst: Ylva Johansson

    [UPPDATERAD] Den nästa person som jag och Nina Unesi kommer att intervjua är riksdagsledamot Ylva Johansson. Hon har tidigare varit skolminister (1994–1998) samt vård- och äldreomsorgsminister (2004–2006) och är nu vice ordförande i riksdagens socialutskott.

    Tillsammans med Stefan Löfven leder Ylva Johansson dessutom arbetet i socialdemokraternas välfärdsgrupp.

    Intervjun spelas in och läggs upp på nätet på måndag den 21 januari, men redan nu kan ni läsare via kommentarsfältet nedan (eller, om ni föredrar det, på e-postadress promemorian snabel-a gmail punkt com) skicka in frågor som ni vill att Nina och jag ställer till Ylva Johansson.

    * * *

    Läs mer om intervjun hos Nina.

    * * *

    Apropå välfärdsgruppen så arrangerar man under våren ett stort antal seminarier runt om i Sverige. Seminarierna är öppna för alla. Tveka inte att anmäla dig på socialdemokraternas webbplats om du är intresserad.

    Det första seminariet, med rubriken ”Människovärdet tillbaka”, hålls i Stockholm den 28 januari och handlar om hur vi ger ”de sköraste av våra medborgare möjlighet att komma tillbaka”. Det blir ett samtal om missbrukarvård, psykiskt funktionshindrade och hemlöshet, och medverkar gör förutom Ylva Johansson, Knut Sundell (Socialstyrelsen), Alec Karlberg (BASTA arbetskooperativ) samt Björn Fries, som nu leder ett socialdemokratiskt projekt mot ungdomsvåld.

    Andra skriver intressant om , , .

    måndag, januari 07, 2008

    Sossar i pr-branschen

    [UPPDATERAD] I det senaste numret av den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken rapporteras det om ett relativt nystartat nätverk för socialdemokrater som jobbar inom pr-branschen.

    Initiativtagaren Helena Söderlind Paues säger till AiP att flera i nätverket har fått höra att de sålt sin själ till djävulen.

    Jag är inte förvånad. Jag minns hur det rynkades på näsorna från sossevänner när jag själv jobbade som pr-konsult – en bransch jag dock numera lämnat. Det är nu några år sedan, men i samband med att Göran Persson valde att börja jobba för JKL så kom de negativa stämningarna fram igen.

    Självklart är det bra att det jobbar socialdemokrater och andra med vänstervärderingar inom pr-branschen. Alternativet, att där bara jobbade borgare och människor helt utan politiskt intresse, vore betydligt allvarligare.

    Som jag skrivit tidigare så tror jag att politiken och kommunikationsbranschen har mycket att lära av varandra, och det är sannolikt bra för närings- och det övriga samhällslivet att människor kan röra sig mellan dessa världar.

    Och som Helena Söderlind Paues påpekar så borde man från politiskt håll snarare se engagerade medlemmar med en fot i pr-världen som en resurs. Hon är själv ledamot i Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd i Stockholm samt ersättare i landstingsfullmäktige och SL:s styrelse, och har med sin yrkesbakgrund till exempel diskuterat krishantering med sin stadsdelsnämndsgrupp.

    Nätverket Byråsossen har i dag ett drygt 20-tal medlemmar. Jag kan bara hoppas att medlemsantalet stiger och att de aktiva ska känna sig välkomna i såväl branschen som socialdemokratin.

    * * *

    Nu har även Dagens Media uppmärksammat Byråsossen.

    Andra skriver intressant om , , .

    lördag, januari 05, 2008

    En gammalmoderat hoppar av

    Dagens Nyheter rapporterar i dag (ej på nätet) att den tidigare moderata ministern och riksdagens första kvinnliga talman Ingegerd Troedsson har lämnat sitt gamla parti.

    Orsaken uppges vara att den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt inte sänker skatterna tillräckligt mycket.

    Om detta och annat berättar Troedsson i morgondagens program Makten minns på Axess televesion.

    Märkligt nog presenteras Troedssons avhopp från moderaterna som en nyhet i DN, trots att tidningen rapporterade om det redan i slutet av december 2006.

    Hur som helst så är förstås avhoppet olägligt för Reinfeldt. Ingegerd Troedsson har varit en välansedd veteran inom moderaterna, och hennes kritik mot den nuvarande politiken är ett uttryck för det missnöje med ”de nya moderaterna” som finns bland partiets inte obetydliga gamla garde.

    Och detta missnöje kan komma att öka, om finansminister Anders Borg menar allvar med sina utfästelser om att det inte blir några stora skattesänkningar under resten av mandatperioden. Däremot mer pengar till forskning, infrastruktur, skola och barnomsorg, trots att tillväxten bromsas.

    Andra skriver intressant om , , .

    fredag, januari 04, 2008

    Förändringen kommer



    [UPPDATERAD] De demokratiska nomineringsmötena i Iowa gav Barack Obama 35 38 procent av rösterna, vilket innebar en klar seger över tvåorna John Edwards och Hillary Clinton.

    Det är stort.

    Om Obamas segervind håller i sig i resterande 49 delstater och ända till valdagen kan han bli USA:s första svarta president genom tiderna. Det skulle ha en stor symbolisk betydelse. Men minst lika betydelsefull är den politik han står för. I sitt segertal (se ovan) nämner han några av de punkter som förde honom till vinst i Iowa – där trupptillbakadragandet från Irak är en viktig del.

    Grattis Barack Obama. Nu är det bara att hålla tummarna för resten av USA.

    * * *

    En intressant analys av valresultatet i Iowa står tidningen Fokus Karin Pettersson för. Artikeln utgör också statskottet för Fokus webbaserade bevakning av den amerikanska presidentvalrörelsen.

    Andra skriver intressant om , , .

    torsdag, januari 03, 2008

    Surt sa Jinge

    Vänsterbloggaren Jan-Inge Flücht, som på nätet kallar sig Jinge, är inte glad i dag. Skälet till hans missnöje är att för honom misshagliga bloggare återfanns bland de mest populära i omröstningen Årets politiska blogg.

    Hans egen blogg fanns inte ens med bland de nominerade, något som kan förklaras av att Flücht förra gången tävlingen arrangerades gjorde tydligt och klart att han inte var intresserad av att delta. Då han inte meddelat något annat så fanns det givetvis all anledning att anta att detta fortfarande gällde.

    I stället tar han tillfället i akt och misstänkliggör tävlingsarrangören för att riggat tävlingen på ett sätt som ska ha gynnat högerbloggare. Jag tror minsann att det är till att vara en dålig förlorare.

    Faktum är att reglerna var tydliga från början (även om jag personligen tycker att de var en smula godtyckliga), nämligen att människor som var folkvalda politiker eller hade partipolitik till yrke inte kunde nomineras. Därmed föll en hel del bra kandidater bort, som till exempel Ali Esbati, Magnus Ljungkvist med flera.

    Jan-Inge Flücht tar även chansen att ge mig en släng av sleven, och refererar i klassisk stil till mig som ”Den moderatinfluerade Jonas Morian”. Han ifrågasätter att jag beskrev Isabella Lunds vinst i tävlingen som en seger för yttrandefriheten, trots att ”inte alla fick vara med”.

    Vad ska man säga om det? Är det en förlust för yttrandefriheten att inte Mockfjärds korpfotbollslag får delta i Allsvenskan? Att inte Planskilda korsningspartiet sitter i riksdagen? Eller att inte alla som köar för att få vara med i uttagningen till Idol faktiskt får vara med och tävla?

    Svaret på dessa frågor är såklart nej. Man kan förstås ha synpunkter på spelreglerna, men därifrån är steget ändå långt till att anklaga tävlingsarrangörer och tävlande för fusk.

    Och det infantila tilltaget att beteckna mig som ”moderatinfluerad” säger nog mer om Flüchts verklighetsförankring än någon annat.

    Andra skriver intressant om , , .

    En seger för yttrandefriheten

    Det blev pseudonymen Isabella Lund som tog hem segern i omröstningen Årets politiska blogg 2007.

    Jag kan bara instämma med tävlingsledare Björn om att Isabella Lund ”har haft stort inflytande i sin nisch inom politiken, och hennes blogg har lett till att debatten om prostituerades situation faktiskt har modererats i det här landet”.

    Ett stort grattis till segern!

    Hennes vinst är i hög grad också en seger för yttrandefriheten, som är ett ständigt återkommande tema på bloggen. En yttrandefrihet som självklart också bör omfatta dem som arbetar inom prostitutionen – oavsett vad man må tycka om denna.

    Dessvärre är denna yttrandefrihet inte självklar för alla. I en interpellationsdebatt den 23 oktober förra året, om en resolution som Europarådet antagit om mänskliga fri- och rättigheter, sa justitieminister Beatrice Ask (m):


    ”Däremot är det mer kontroversiellt att parlamentet rekommenderar medlemsstaterna att formulera en uttalad policy som innebär att medlemsstaterna ska respektera de prostituerades rätt att fritt välja att arbeta som just prostituerade och att låta dem komma till tals i alla frågor som rör dem. Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena
med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.”

    Ask tycker alltså att det är ”en främmande syn” att prostituerade själva ska få komma till tals i frågor som rör dem. Fascinerande.

    * * *

    Jag noterar att de manliga högerbloggarna tycks ha gjort comeback. Efter Isabella Lund på förstaplatsen finns den liberale rabulisten Blogge Bloggelito, följd av Johan Ingerö, Johan Norberg, Dick Erixon och Henrik Alexandersson. Först på 10:e plats kommer s-bloggaren Erik Laakso och först därefter Roya & Matilda.

    Andra skriver intressant om , , .

    onsdag, januari 02, 2008

    Vår man i Mockba

    I Carl Bildts debattartikel i DN i dag ägnas viss uppmärksamhet åt den politiska situationen i Ryssland. Bildt skriver: ”I mars går så Ryssland till val – nåja, det kallas så – av ny president”.

    Det är hårda ord från den svenske utrikesministern. Men han har tyvärr rätt. Det finns all anledning att ifrågasätta demokratin i vårt stora östliga grannland.

    Som Bildt skriver så kan inte Ryssland fortsätta de senaste årens utveckling ”i tydligt auktoritär riktning” om man genuint vill bygga ett modernt samhälle och en modern ekonomi. ”På sikt kommer en snabbt växande medelklass att kräva en rättsstat också i Ryssland, och även Kreml måste förr eller senare inse att politik av den art vi sett mot bland annat Georgien och Estland är kontraproduktiv”, skriver Bildt vidare.

    Hårda ord som sagt.

    Tidskriften Time Magazine utnämnde i december den avgående president Putin till ”Man of Year” med den inte så smickrande motiveringen: ”På bekostnad av principer och idéer som fria nationer högaktar har han utfört en extraordinär ledarinsats genom att införa stabilitet i ett land som sällan upplevt det och åter placerat Ryssland bland världsmakterna”.

    TV4Nyheternas utrikesreporter Stefan Nieminen tog sig friheten att ”översätta den vackert inlindade motiveringen till ren svenska”: Vladimir Putin har lyckats ta en i det närmaste total kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner, all politisk opposition slås ner med kraft och han styr nu världens största land med järnhand. Och genom en kraftfull satsning på nya kärnvapen har han gjort omvärlden varse att ingen pissar på ryssen!

    Det presidentval som nu ska hållas är inte mycket mer än en formalitet och i praktiken redan avgjort. Den nuvarande förste vice premiärministern Dmitrij Medvedjev har Putins välsignelse och kan därmed av allt att döma se fram mot en promenadseger.

    Medvedjev rusar redan uppåt i opinionsundersökningarna, och som Ekots Sten Sjöström konstaterat så kan vid behov ”de statligt styrda massmedia se till att väljarna får en extra positiv bild av honom”.

    Missa apropå detta inte tidskriften Liberal Debatts senaste nummer som just har Rysslandstema. Flera intressanta artiklar ligger ute på nätet.

    * * *

    PS: Ja, rubriken på detta inlägg kommer såklart från Lustans Lakejer. Jag kunde inte motstå frestelsen.

    Andra skriver intressant om , , .

    Sista chansen att rösta

    I dag går tiden ut för att rösta fram Årets bästa politiska blogg. Har ni ännu inte tagit chansen att rösta så gör det här:

    Årets bästa politiska blogg

    Förra året vann jag. Den här gången har jag avstått från att tävla, utan medverkar endast som valövervakare. Må bästa blogg vinna!

    Andra skriver intressant om , , .