En rödgrön regering 2010

Ett populärt grepp i framförallt kvällstidningarna brukar vara att inför regeringsbildningar spekulera i vilka som kommer att bli statsråd, och presentera detta på ett bilduppslag under rubriker i stil med ”Här har du din regering”. I dag tog Dagens Nyheter till samma grepp – med över tre år kvar till nästa val. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt; fantasilösheten i spekulationerna, eller att man redan räknar med ett regeringsskifte 2010. För att börja med det fantasilösa så var det påtagligt hur många s-statsråd som DN tycks tro kommer att få förnyat förtroende för samma arbetsuppgifter som sist. Bland annat förespås Pär Nuder bli finansminister, Thomas Bodström justitieminister, Thomas Östros näringsminister och Ylva Johansson socialminister. Dessutom utser man Ulrica Messing (i dag ordförande i Försvarsutskottet) till försvarsminister och Ibrahim Baylan (tidigare skolminister) till utbildningsminister. Tidningen reserverar sig också mycket riktigt i slutet av artikeln med att konstatera att ”En invändning mot den ministerlista som DN skissat är att alltför många får fortsätta inom sina gamla områden”. Mer intressanta är då de namn från vänsterpartiet och miljöpartiet som DN tror tar plats i en ny rödgrön regering. Miljöpartiets båda språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand spekuleras bli kommun- och finansmarknadsminister respektive miljöminister. Vänsterpartiets Lars Ohly sägs få axla rollen som integrations- och jämställdhetsminister. Hans partivänner Rossanna Dinamarca och Josefin Brink tros bli kulturminister respektive biståndsminister. Slutligen antas Åsa Domeij (mp) bli jordbruksminister. Jag känner mig själv lite skeptisk till Dinamarca och Brink, men tror nog i övrigt att spekulationerna är hyfsat trovärdiga. Och de skulle nog göra bra insatser på dessa poster. Däremot så tror jag att Mona Sahlin nog kommer att överraska genom att presentera fler för allmänheten okända personer på tunga ministerposter. Ett exempel är Ilija Batljan, i dag s-kommunalråd i Nynäshamn, och som även nämns i DN:s artikel. Men allt detta är förstås spekulationer. Och allt bygger på att dagens tre oppositionspartier verkligen enas om att driva en gemensam kampanj för att vinna valet 2010. Sahlin har lovat att väljarna i god tid före valet ska få besked om huruvida socialdemokraterna siktar på koalition med miljöpartiet och vänsterpartiet eller inte. Troligen kommer det inget besked om detta än på ett tag, men personligen tror jag att en sådan koalition är oundviklig om man verkligen har ambitionerna att ta tillbaks regeringsmakten. * * * PS: Att en borgerlig tidning som DN redan nu börjar spekulera i en borgerlig valförlust 2010 är intressant. Det kan knappast bara hänga ihop med opinionsundersökningarna den senaste tiden. Det ska bli intressant att se hur många gånger till tidningen hinner vända kappan i takt med vindskiftningarna de kommande åren. Andra skriver intressant om politik, regeringen, valet 2010.

I morgon är det 1 maj...

...missa därför inte Johanna Grafs kloka inlägg om en högtidsdag som fastnat i högtidligheter och traditioner, i stället för att vara ett tillfälle för politisk samling. Andra skriver om 1 maj, första maj.

Stå upp för tryck- och yttrandefrihet

Journalistförbundet arrangerar på Pressfrihetens dag den 3 maj en tribunal om hot mot journalister och den fria journalistiken. Bland talarna märks Christoph Andersson (journalist och P1-medarbetare som granskar extremhögern i såväl Sverige som Tyskland), Anders Thornberg (informationsdirektör SÄPO), Magnus Graner (statsekreterare på Justitiedepartementet) och HG Wessberg (statssekreterare på Försvarsdepartementet), Wilhelm Agrell (fredsforskare, Lunds Universitet) samt Barbro Hedvall (ledarskribent, Dagens Nyheter). Några dagar senare, den 10 maj, arrangerar Ordfront, i samarbete med ABF Stockholm, ett seminarium med anledning av de föreslagna förändringarna av de svenska grundlagarna om yttrande- och tryckfrihet. Inleder gör Björn Linnell (ordförande, Svenska PEN-klubben) samt Per Hultengård (Tidningsutgivarnas expert på Yttrandefrihetsfrågor). Andra skriver intressant om politik, tryckfrihet, yttrandefrihet.

En fråga om boende

[UPPDATERAD] Jag har blivit ombedd att kommentera Ekots kartläggning som visar att bara 6 av 108 riksdagsmän som deltagit i enkätundersökningen bor i allmännyttan. De allra flesta, visar det sig, bor i villa, radhus eller i bostadsrätt. Personligen rycker jag mest på axlarna åt undersökningen. Jag bor själv i bostadsrätt, bland annat därför att det varit väldigt svårt att komma in på den lagliga hyresmarknaden i Stockholm. Det finns många förklaringar till varför situationen ser ut som den gör, men ett huvudproblem är förstås att det finns för få bostäder totat i Stockholmsregionen, och segregationen är stark. S-riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar förklarar bra på sin blogg varför hon bor i hyresrättbostadsrätt, trots att hon egentligen inte vill. Kloka ord på temat finns också att läsa hos Nathalie Sundesten Landin. För övrigt har Isobel Hadley-Kamptz rätt goda argument för varför ”medelålders höginkomsttagare, som riksdagsledamöter generellt är”, och som bor i Borås, Falköping eller Borlänge bor i villa. Andra skriver intressant om bostad, bostadspolitik, riksdagen.

Ett modernt arbetsliv

En av underparollerna i årets socialdemokratiska förstamajtåg är ”Ja till ett modernt arbetsliv. Nej till sänkta löner!”. Detta är i sig inte särskilt radikalt; ytterst få skulle nog ställa sig upp och kräva ”ett mindre modernt arbetsliv”. Åtminstone inte i retoriken. Men i parollen ligger sannolikt en önskan om att dagens arbetsliv ska moderniseras, och då inställer sig genast frågan vad vi menar med detta. Därmed börjar det, till skillnad från slagordsskrikande, bli politiskt intressant. Tiden omedelbart efter valet 2006 pågick på flera håll en diskussion om vilka misstag socialdemokratin begått och som lett till valförlusten. Arbetsmarknadspolitiken pekades ut som en viktig orsak. Bland annat ansågs vår politik, även av interna kritiker, alltför inriktad på sysselsättningsåtgärder snarare än på att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen. I den socialdemokratiska valanalysen konstateras att politiken för att nå full sysselsättning inte var tillräckligt kraftfull och att åtgärder för att driva ner den öppna arbetslösheten sattes in för sent. Vidare sägs att det sysselsättningspolitiska budskapet hamnade ”i obalans” och kom att handla för lite om hur jobb och för mycket om a-kassan och trygghetsanordningarna på arbetsmarknaden. Jag instämmer helt i detta. Därmed faller en pusselbitar om hur en socialdemokratisk politik för ett modernt arbetsliv ska formuleras på plats. Jobben måste helt enkelt stå i centrum. Och då kan inte politikens uppgift i första hand vara att skapa jobb, utan förutsättningar för dem. Hos den svenska arbetarrörelsen finns i dag en insikt om hur kartan över närings- och arbetslivet ritas om. Nya företag bildas, gamla omstruktureras eller läggs ner. Nya jobb och branscher växer fram, gamla försvinner. Inte minst i tjänstesektorn har det de senaste åren skett en närmast explosionsartad utveckling, och många nya arbetstillfällen uppkommit. Det finns därför all anledning för socialdemokratin att verka för goda förutsättningar såväl för industrin som för den växande tjänstesektorn för att skapa fler jobb och därmed mer resurser till vår gemensamma välfärd. Inom allt fler branscher och yrkesområden organiseras numera arbetet på ett mindre traditionellt och hierarkiskt sätt. Såväl arbetsuppgifter som arbetstider blir allt mer flexibla, vilket ställer höga krav på såväl arbetstagare och arbetsgivare som på politiken. Ett system för att kombinera flexibilitet på arbetsmarknaden och trygghet för de anställda, är det danska så kallade flexicurity. Tanken med flexicurity är att öka rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får de företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet. Detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen. Häromdagen presenterades ledamöterna i de rådslagsgrupper kring jobb, välfärd, utrikespolitik respektive klimat/miljö som socialdemokraterna tillsatt. Gruppen som ska diskutera jobbfrågorna leds av Thomas Östros och Luciano Astudillo. Dessutom ingår Lena Westerlund (LO), Roger Mörtvik (TCO), Monica Theodorsson (IF Metall), Peter Hultqvist (Borlänge), Johan Persson (Kalmar), Carina Adolfsson-Elgestam (Kronoberg), Anna Johansson (Göteborg), samt Susanne Gideonsson (Handels). Jag känner inte till alla i gruppen, men tycker spontant att det är lovande att även en representant från tjänstemannafacken finns med som komplement till LO-folket. Jag hoppas att man i gruppen tar till sig bland annat idéerna om flexicurity och vågar sig på nytänkande rörande en politik för ett modernt arbetsliv. * * * Detta är mitt eget bidrag till den utmaning jag skrev om blogginlägg utifrån årets officiella förstamajparoll eller någon av underparollerna. Andra skriver intressant om politik, arbete, socialdemokraterna.

En utmaning inför 1 maj

Om några dagar arrangeras på mängder av platser runt om i landet traditionella förstamajdemonstrationståg. På socialdemokraternas webbplats finns en företeckning över var representanter för det socialdemokratiska partiet, fackliga organisationer samt lokalpolitiker talar. Själv kommer jag att gå med sossarna på Norrmalm, och kl. 14.00 är det avmarsch från Humlegården mot Norra Bantorget där Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin håller tal. Men det slog mig att det borde finnas andra sätt att uppmärksamma Första maj, inte minst i bloggosfären. Därför kommer nu här en utmaning till i första hand socialdemokratiska- och andra vänsterbloggare (men även andra får förstås hänga på) att skriva blogginlägg på antingen årets officiella huvudparoll ”Alla ska med. Alla behövs.”, eller någon av underparollerna ”Ja till ett modernt arbetsliv. Nej till sänkta löner!”, ”Alla behövs. Ingen ska diskrimineras!”, ”Välfärd för alla – oavsett plånbokens tjocklek!”, eller ”Internationell solidaritet. Alla behövs!”. Länka gärna till detta inlägg när ni skrivit era bidrag, och/eller skriv en kommentar i fältet här under – så får vi förhoppningsvis en lång lista av välskrivna texter. Andra skriver intressant om politik, utmaning, första maj, 1 maj.

Den ultimata bloggarlistan

Ett säkert sätt att få uppmärksamhet i bloggosfären och många ingående länkar är att göra en lista, till exempel över ”de tyngsta bloggarna”. Det tricket tog häromdagen Emanuel Sidea på Ekonominyheterna.se till. Och mycket riktigt väckte detta reaktioner såväl från folk som kände sig smickrade över att hamna bland tio andra på listan över ”Sveriges tyngsta bloggare”, som från dem som saknade bloggar på listan. Sidea listar följande gäng, inklusive motiveringar: Alla dessa dagar. Utrikesminister Carl Bildts blogg var ett tag samtalsämnet på dags- och kvällstidningarnas debattsidor. Carl Bildt har populariserat och öppnat upp möjligheten för allmänheten att läsa om vardagen som utrikesminister. Johan Norberg. Globaliseringdebattören Johan Norbergs tvåspråkiga blogg bevakar senaste nyheterna i debatten kring liberalism, kapitalistism och globalisering. Har tidigare utnämnts till Sveriges bäste bloggare. Isobels text och verkstad. Expressensskribenten Isobel Hadley-Kamptz blogg är navet för snackisarna hos de med ett intresse av kultur, politik, mat, litteratur, och samhällsdebatt. Katrine Kielos. Socialdemokratiska debattören Katrine Kielos har blivit mycket uppmärksammad för de politiska analyser på sin bloggen. Sätter numera agendan för den allmänpolitiska debatten i bloggvärlden. Hon har också värvats till Expressens kultursida. Esbatis kommentarer. Vänsterpartisten Ali Esbati skriver om politik och kultur från vänster, som lockar tusentals läsare varje vecka. Tongivande för den vänsterdebatt som förs i bloggvärlden. Fredrik Federley. Riksdagsledamoten och förbundsordförande för centerpartiets ungdomsförbund, Fredrik Federleys blogg är en platsen där han vidareutvecklar sin politik och plockar upp liberala ämnen till att bli center-debatt. Mymarkup. Bibliotekarien Erik Stattin, har drivit sin blogg sedan 2001, och kan ses som bloggosfärens farfar. Hans blogg är en blandad kompott av teknik, kultur, böcker, bloggar och andra aktualiteter - en svensk Jason Kottke. Gudmundson. Per Gudmudson är SVT-journalisten som hoppade av jobbet och blev frilans för att kunna blogga om svensk och internationell politik. Nyhetstidningar plockar upp ämnen som han skriver om. Oscar Swartz. Internetpionjären och it-entreprenörer Oscar Swartz blogg bevakar it, internet-integritet och piratkopiering. Driver också ett nytt projekt kring nätbaserad medborgarjournalistik finansierat av Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Martin Jönsson. Martin Jönssons medieblogg anses vara den allra bästa för den med intresse av mediebranschen. Copyriot. Rasmus Fleischer driver den teoretiska och mycket intellektuella bloggen Copyriot, som handlar om upphovsrätt, intellektuell egendom och teorierna bakom piratkopiering. Han anses vara en av it-branschens mest inflytelserika personer. Det är inga dåliga eller orimliga namn alls, även om jag saknar en hel del – inte minst på den politiska vänsterkanten. Jag övervägde att komplettera listan, men insåg sedan att Kulturbloggen redan gjort det. Och på den listan fanns jag med – ordningen är återställd :-) Andra skriver intressant om bloggosfären, bloggar, listor.

På förekommen anledning...

..har nu kommentarsreglerna för denna blogg skärpts. Observera särskilt att det från och med nu inte är tillåtet att kommentera anonymt.

Kommentar till reaktion

Jag har fått flera reaktioner på det jag skrev om de eviga nej-sägarna. Bland annat skriver Peter Swedenmark (Östersunds-Posten) på sin blogg att ”det finns en obehaglig elitistisk underton” i det jag skriver. Swedenmark påminner också om att ”det var en majoritet av svenskarna och en majoritet av s-väljarna som röstade nej till euron”, och att de som gjorde det kunde ha goda skäl för det. Jag skrev ett svar om detta i kommentarsfältet, men jag har hört att det kan ta lång tid innan kommentarer godkänns på den Swedenmarkska bloggen och lägger därför även in svaret här: Peter, min avsikt var definitivt inte att vara elitistisk. Beklagar om det uppfattades på det sättet. Jag är också väl medveten om att det fanns flera olika skäl att ställa sig tveksam eller negativ till EMU, även om jag själv tyckte – och tycker – att fördelarna ändå överväger. Jag menade inte att alla som röstade nej i folkomröstningen ryms i den grupp jag skrev om, men i den gruppen finns nog en majoritet av Sverigedemokraternas väljare.

Låt inte förnyelsearbetet avstanna

[UPPDATERAD] I dag presenterades nya opinionssiffror som tycktes visa att socialdemokraterna vinner väljare från både höger och vänster, och har inte varit så starka på över tolv år. Och detta är förstås glädjande för oss sossar. Det finns dock flera risker med detta. För det första är detta inte alls, som DN skriver, ”en drömstart” för Mona Sahlin. Det finns nämligen ingen anledning att tro att dagens rekordsiffror på 46,3 procent kommer att hålla i sig till valdagen, och blir valresultatet sämre än denna mätning är risken stor att det kommer betraktas som ett misslyckande. I själva verket måste Sahlin då försöka toppa en opinionsundersökning gjord bara sju månader efter ett katastrofval. För det andra riskerar det viktiga omprövningsarbetet av en lång rad politikområden som inleddes redan efter valförlusten, att nu avstanna. Det finns liksom inga incitament för att förändra en politik som ser ut att ha ett massivt väljarstöd. Att det finns tendenser till detta redan visar SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson (som för all del inte brukar ha mycket positivt att säga om socialdemokratin), när hon i dag påpekar att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet nu yrkar avslag på regeringens bidragsbrottslag. Trots att just dessa partier själva tog initiativet till denna lag, i syfte att upprätthålla folks förtroende för välfärdssystemet och ge polis och åklagare vassare vapen att ingripa mot bidragsfusk. Det är viktigt att komma ihåg att dagens siffror, hur glädjande de än är, bara är en opinionsmätning. ”Uppgången för socialdemokraterna den senaste månaden beror troligen främst på ett fortsatt missnöje med den borgerliga regeringen, inte så mycket på Mona Sahlins tillträde som partiledare”, säger Synovate Temos opinionsanalytiker Nicklas Källebring till DN. Och det har han förstås helt rätt i. * * * Luciano Astudillo har bloggat klokt på samma tema. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, opinion.

Betald för att blogga

Via Aqurette ser jag att en av pionjärerna i den svenska politiska bloggosfären, liberale debattören Dick Erixon, överväger att lägga ned sitt bloggande om han inte kan få ekonomisk sponsring från sina läsare. ”Man kan inte lägga ner en halvtids oavlönat arbete på en blogg hur länge som helst”, skriver han, och tillägger att han kanske borde ”inse marknadsekonomins brutala sanning: den tjänst som ingen vill betala för, är heller ingenting värd”. Erixon säger sig känna stor besvikelse över att ”inte kunna hitta en samarbetspartner när det gäller liberal-konservativ opinionsbildning på svenska”, och vänder sig därför till sina läsare för ekonomiskt bistånd. Strax efteråt fick han kontakt med ”ett företag i mobiltelebranschen” som upprättat ett konto för hans blogg ”och avstår från en del av provisionen för tjänsten” – med vilken man kan donera pengar via sms. Själv tycker jag detta är fascinerande. Inte för att jag missunnar Dick Erixon de pengar han nu får in från sina fans, men det väcker ju onekligen en och annan fråga om hans oberoende. Det anknyter lite grann till det jag skrev i detta inlägg och i en kommentar efteråt. Hur trovärdig är man som debattör och bloggare om man gör sig beroende av privata finansiärer för att bedriva politisk opinionsbildning? Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, Dick Erixon.

De eviga nej-sägarna

När jag jobbade på ja-sidan i folkomröstningskampanjen om EMU och euron så identifierade vi en väljargrupp som var väldigt svår att nå med vare sig rationella eller emotionella argument. Gruppen var svårdefinierad, även om män var överrespresenterade, man hade generellt lägre utbildningsnivå än genomsnittet och bodde i högre grad i glesbygd än i större städer. Det som förenade människorna i den här gruppen var deras missnöje; de kände sig förbigångna och som förlorare. För dem var globaliseringen, EU, euron och invandringen i stort sett samma sak – saker bortom deras kontroll som ”drabbade” dem. I Svenska Dagbladet i dag skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap, om en kommande rapport från Göteborgs universitet som bland annat visar att flyktingmotståndet minskar trots att Sverigedemokraternas väljarstöd ökar. Enligt Demker visar detta att främlingsfientligheten må vara en profilfråga för Sd, men den har också blivit en plattform för att nå väljare som tycker att mycket är fel i dagens Sverige men som saknar vilja att göra något. När jag läser detta går mina tankar till den mystiska väljargruppen vi hade att brottas med i folkomröstningskampanjen, och plötsligt faller en del bitar på plats. Sverigedemokraternas väljare är, enligt Demker, påtagligt mansdominerade, har lägre utbildningsnivå än övriga partiers väljare, och färre väljare bor i större städer. Och en större andel Sd-väljare har alltid bott på den ort där de bor just nu. Den genomsnittlige Sverigedemokraten är också avsevärt mer missnöjd än andra med demokratin i Sverige. Och motståndet mot EU är, föga förvånande, kompakt. Även förtroendet för politiker generellt är i botten jämfört med andra partiers väljare. Och Sverigedemokraten är inte särskilt intresserad av politik och läser inte heller morgontidningar i samma utsträckning som genomsnittsväljaren. Om undersökningen stämmer, och det finns det nog anledning att tro, är detta relevanta fakta som vi bör ha i bakhuvudet innan vi bjuder in Sverigedemokraterna till fler debatter. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna.

En positiv trend för EU

För en tid sedan skrev jag här på bloggen att statsvetarprofessor Sören Holmberg avslöjat att en ny undersökning skulle visa att det svenska stödet för EU var rekordhögt. Vid ett seminarium i går presenterade Holmberg och kollegan Rutger Lindahl den nationella Som-undersökningen som genomfördes i höstas, och som visar att 43 procent är positiva till EU-medlemskapet och 31 procent negativa. Och det är verkligen rekordsiffror. Faktum är att andelen EU-negativa aldrig varit så låg i Som-mätningarna sedan Sverige blev ett EU-land. Gapet har inte heller varit så stor till de positivas fördel. Även andra mätningar de senaste åren, som Eurobarometern och SCB, pekar på en liknande trend. Värt att notera, apropå Mona Sahlins uttalande häromdagen, är att de som röstat på EU-kritiska vänsterpartiet och miljöpartiet blivit mer positiva än tidigare. Miljöpartiet är det parti som förskjutits mest i positiv riktning och Holmberg betecknar partiet som EU-splittrat. Precis som jag skrev häromdagen så jämför Holmberg miljöpartiets krav på att lämna EU med socialdemokraternas krav på att införa republik. Han spår också att Sverigedemokraterna framöver kommer att framstå som det mest EU-kritiska partiet. Det här borde stämma till eftertanke hos många. Om det är något som vi som de senaste 15 åren konsekvent varit för det svenska EU-medlemskapet anklagats för, så är det att vara okritiska till EU. Detta är givetvis inte sant, men det visar att vi EU-entusiaster måste vara tydligare med att vi inte tycker att allt med EU är bra – men att fördelarna med att vara med och bidra till att utveckla samarbetet i en positiv riktning överväger. Annars riskera vi spela nationalchauvinistiska och populistiska krafter i händerna. Andra skriver intressant om politik, EU, opinion.

Bloggar, nätjournalistik och reklam

I Dagens Nyheter i dag är det i ekonomidelen en hyfsat stor artikel om den krympande gränsen mellan nyhetsmedier och professionella bloggare. I fokus för artikeln står Niklas Svensson och Politikerbloggen. Märkligt nog ligger artikeln inte ute på DN.se. Ett klart felgrepp, då den rimligen skulle kunna ha gett en hel del ingående länkar – till exempel härifrån. I artikeln sägs att Politikerbloggen är helt annonsfinansierad och att man hittills dragit in 170 000 kronor i annonsintäkter. Målsättningen sägs vara att nu, med en anställd annonssäljare, börja sälja annonser för ett par hundra tusen per månad. Och inte bara annonsörer ser det kommersiella värdet i att synas på välbesökta bloggar. I DN intervjuas en konsult på pr-byrån Buson Marsteller som säger sig se bloggar ”som ytterligare en kanal att nå ut med vårt budskap”. Tidningen har också pratat med Magnus Ljungkvist som konsekvent tackar nej till erbjudanden om att annonsera på hans blogg. Han konstaterar helt korrekt att det skulle skapa trovärdighetsproblem för honom, då han ju är partipolitiskt aktiv socialdemokrat. Själv har jag ännu inte fått några lukrativa erbjudanden om annonsering, däremot en mängd påstötningar om att i bloggform uppmärksamma det ena och det andra. Och sådana tips är förstås varmt välkomna. Ibland nappar jag och ibland inte. Några pengar är hur som helst aldrig inblandade. Andra skriver intressant om bloggosfären, journalistik, reklam.

Nätverk för s-bloggare

Socialdemokraterna startar nu ett nätverk för sossar som är politiskt aktiva på nätet; s-bloggare. Som ett första steg vill man se vilket intresse det finns för att vara med. S-bloggare är öppet för alla som sympatiserar med socialdemokratin. Anmäl dig på länken ovan och ge gärna förslag på aktiviteter. Under våren kommer man att återkomma till oss som anmält oss med mer information. Man kommer också använda uppgifterna från oss i sitt utvecklingsarbete kring hur partiet ska presentera det vi bloggar om på sin webbplats på ett bättre sätt än enbart den länkning man har nu. Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, socialdemokraterna.

Skolpolitik utan flum

[UPPDATERAD] Jag ska erkänna det på en gång: jag tillhör flumfallangen i skolfrågor. Jag är principiellt emot betyg, anser att grund- och gymnasieskolan bör vara studieförberedande, och jag uppskattar att skolan uppmuntrar elever att ifrågasätta och kritisera. Uppenbarligen är min sort på utdöende. Åtminstone anser Mona Sahlin att socialdemokratins gamla skolpolitik varit för flummig i väljarnas ögon, och att vi ska ha en ny redan till hösten. Detta kommer nu knappast som någon överraskning. Av det som redan läckt ut av socialdemokraterna i Stockholms valanalys så pekas bland annat skolan ut som ett politikområde i behov av översyn. Och när man gav riksdagsledamoten och tidigare skolministern Ylva Johansson i uppdrag att utvärdera skolpolitiken slog hon fast att kunskapsinhämtningen hamnat i andra hand i socialdemokraternas skolpolitik. Hon ansåg det inte rimligt att överbetona skolans omsorgsuppgift och värdegrund på bekostnad av kunskapsinhämtning och fostran. Därför, menade Johansson, behöver s tänka om och utveckla en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Givet att skolpolitiken blivit ett av socialdemokratins största förtroendeproblem så finns det goda politiska skäl till omprövning på detta område, även om det för mig personligen bär emot. Vi kan kanske inte göra skolfrågan till en valvinnare för oss, men vi bör åtminstone ha en politik som inte fungerar som ett sänke. Rent taktiskt är det också klokt av Mona Sahlin att nu agera offensivt i den här frågan. Det kan ses som en form av triangulering att börja profilera sig på ett politiskt område där andra varit starkare. Och då borgerlighetens ledande skolpolitiker Jan Björklund nu står inför att väljas till partiledare för fp så kommer hans politiska manöverutrymme vara en smula begränsat en tid. Det ska onekligen bli intressant att se om en ny socialdemokratisk skolpolitik kan ge några märkbara effekter på opinionssiffrorna. * * * Läs också gärna vad Peter Andersson skriver om detta. * * * Mitt inlägg har nu bland annat uppmärksammats av PJ Anders Linder och Joakim Hörsing. Ingen av dem håller riktigt med mig, men utifrån olika utgångspunkter. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skola.

Sahlin ställer krav på v och mp

I både Ekot och SvD intervjuas i dag Mona Sahlin om arbetet med att tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet lägga grunden för vad som kan komma att bli ett samlat alternativ till den borgerliga alliansen vid nästa val. Det är sannolikt helt nödvändigt för att på allvar ta upp kampen om regeringsmakten. Som Sahlin påpekade i AiP i går så kommer det inte att räcka med att förlita sig på att den moderatledda regeringen gör ett dåligt jobb. Men en hel del hinder återstår fortfarande. Till Ekot säger Mona Sahlin att partierna redan nu måste börja tala om frågor där de vet att de är oense, och nämner som exempel EU-frågan. ”När det är två partier som aktivt vill lämna den Europeiska Unionen så tycker jag milt sagt att det är ett problem om man ska knyta samarbetet närmare”, säger hon bland annat. I SvD är hon ännu tydligare och säger rent ut att vänsterpartiet och miljöpartiet måste släppa kravet att Sverige ska lämna EU. Deras inställning till EU är i dag det största hindret för ett framtida samarbete mellan de tre partierna, slår Sahlin fast. Situationen är onekligen knepig. För v och mp har det hårdnackade EU-motståndet blivit viktiga vattendelare mellan dem och alla andra partier i riksdagen. Det finns fortfarande en stor mängd EU-skeptiker i den svenska valmanskåren som kan tänkas lägga sin riksdagsröst på något av dessa partier just på grund av EU-frågan. Samtidigt inser rimligtvis de allra flesta att utträdesfrågan är ungefär lika politiskt död som kravet på republik. Och självklart kan inte krav utifrån vara avgörande för vänsterpartiets och miljöpartiets ställningstagande till svenskt EU-medlemskap. Men i valet 2010 har dessa partier en reell chans att få stort politiskt inflytande och ministerposter i en röd-grön regering. Det skulle onekligen vara idiotiskt att schabbla bort den chansen över en principfråga utan praktisk betydelse. Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, valet 2010.

Regeringen och medierna

I går var det debatt på Publicistklubben om hur kontakterna mellan regeringskansliet och medierna fungerar. Detta bland annat mot bakgrund av ett antal larmrapporter och debattartiklar i Journalisten om att den nya regeringens pressekreterare skulle vara okunniga, orutinerade och inkompetenta att sköta sina arbetsuppgifter. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den bild som tonade fram i debatten nog var att ovanstående epitet var tämligen överdrivna. Att regeringskansliet och pressekreterarna hade en del bristande rutin när de tillträdde efter valet och parallellt med att ta fram en budget försökte hantera enorma mängder förfrågningar från medierna, var förstås ett faktum – men något de flesta journalister föreföll ha visst överseende med. Men innan denna punkt på programmet avhandlades så hölls på scen ett stundtals bisarrt samtal mellan PK:s ordförande Stig Fredrikson och TV8:s Lars Adaktusson. Vassa Eggen har godbitarna. Något mindre bisarr, men å andra sidan bitvis sövande, var kvällens huvudnummer; paneldiskussionen mellan Mats Carlbom (politisk reporter, Dagens Nyheter), Karin Johansson (politisk reporter, Expressen), Maria Ripenberg (debattchef, Upsala Nya Tidning), Cecilia Roos (inrikeschef, Ekot), Edvard Unsgaard (pressekreterare hos statsminister Reinfeldt), samt Mårten Wennberg (pressekreterare hos arbetsmarknadsminister Littorin). Det var i och för sig intressant att se och höra den tidigare Ekojournalisten Unsgaard tala till sina forna kollegor som ”ni journalister”. Hans budskap var att pressekreterarna på regeringskansliet skulle vara serviceinrättningar åt medierna. Men som Mats Carlbom påpekade så visste ju Unsgaard mycket väl att det var precis det man ville höra, och att sanningen kanske egentligen var någon annan. Även om pressekreterare tillhandahåller service så är det ju ingen tvekan om vilka som är deras arbetsgivare och har deras lojalitet. Ett återkommande tema i den rätt avslagna debatten var att regeringen genom sina pressekreterare delar ut ”godispåsar” till utvalda journalister på DN, Ekot och SVT, vilket tvingar andra medier att rapportera om detta snarare än få möjlighet att få fram egna nyheter. Annars kom replikskiftena i hög grad att handla om dagisliknande gräl med anekdotisk bevisföring: ”En gång var det minsann en pressekreterare som ljög”, ”Ja, men jag har faktiskt varit med om att journalister varit otrevliga”. (Tack för spaningen, Andreas!) Andra skriver intressant om media, Publicistklubben, regeringen.

Mer gemensamt med Bohlin än Federley

Sedan jag började blogga har jag då och då fått förfrågningar från studenter som skriver om bloggande att delta i enkäter och intervjuer för att underlätta deras forskning. Jag har ställt upp så ofta jag haft möjlighet. I går fick jag i en bloggkommentar se att resultatet av en av dessa intervjuer nu resulterat i en C-uppsats vid Institutionen för samhällsvetenskap på Växjö universitet. Titeln på uppsatsen är ”Den politiska bloggen – ett forum för ironi och sarkasm”. Förutom mig så har studenterna Linda Nyström och Helena Ruderfors även intervjuat Fredrick Federley, Ella Bohlin och Fredrich Legnemark. Federley och Bohlin kände jag till sedan tidigare, i deras egenskaper av ordförande i CUF respektive KDU. Vänsterpartisten Legnemark var dock en ny bekantskap. I uppsatsen analyseras våra olika bloggar bland annat utifrån de grundläggande begreppen inom den klassiska retoriken: pathos, ethos och logos. Som snabbintroduktion kan nämnas att ethos sägs hänga samman med förtroende för kommunikatören och dennes roll. Ett väl inarbetat förtroende ger kommunikatören ett starkt ethos. Pathos, å andra sidan, handlar mer om känslor, både kommunikatörens och dennes publik. Att retoriskt arbeta med pathos innebär att kommunikationen bygger på publikens känslor eller att kommunikatören retoriskt kommunicerar med stark känsla och inlevelse. Logos, slutligen, är den del av retoriken som appellerar till mottagarens intellekt och rationella förmåga att dra slutsatser. Jag ska inte trötta ut er med en djupgående genomgång, men det var en rätt kul läsning – och det gav mig en del tankeställare om mitt eget bloggande. Bland annat tyckte studenterna Nyström och Ruderfors att både jag och Ella Bohlin oftast skriver ”långa och informativa inlägg” (vilket väl detta är ett exempel på...). Vi anses beskriva ”händelser och skeenden på ett skildrande sätt som inte alltid kräver förkunskaper”, till skillnad från Federley och Legnemark. De två uppdaterar ofta sina bloggar, ”men då skrivs korta inlägg som kräver förförståelse för politiken eller det diskuterande ämnet”. Och så var det det där med ironi och sarkasm som nämns i uppsatsrubriken. Enligt uppsatsförfattarna bygger många av de granskade bloggtexterna på stark ironi och sarkasm och har därmed ”ett tungt retoriskt pathos”. Framförallt är det Fredrick Federley och Fredrich Legnemark som sägs stå för detta. Jag och Ella Bohlin sägs däremot ha ett annat sätt att uttrycka oss: ”Genom långa texter som förklarar för läsaren vad diskussionen handlar om försöker de leda läsaren mot en slutsats som vädjar till förnuftet hos denne”. Våra bloggar anses vädja till läsarens logos medan Federleys och Legnemarks snarare vädjar till läsarens pathos. Och då ”Ella Bohlin och Jonas Morian skriver utförligt och upplysande” tycker uppsatsförfattarna att ”läsaren får en helhetsbild av den diskussion som författaren för”. Av läsaren krävs därmed mindre förförståelse. Och eftersom läsaren får en helhetsbild av diskussionen kan Bohlin och jag ”lättare påverka läsaren” i de riktningar som vi tycker är viktiga. Till skillnad från Federley och Legnemark som är ironiska och sarkastiska. Andra skriver intressant om bloggosfären, bloggare, politik.

Ibland dominerar man...

Framtidsdebatten kan börja

[UPPDATERAD] I brevlådan i dag fick jag en skrift betitlad ”På väg – om drömmar, ilska och vilja”. Avsändare var socialdemokraterna, och i boken varvas utdrag från Mona Sahlins installationstal från extrakongressen med korta intervjuer med såväl s-gräsrötter och ledande företrädare som vanliga, samhällsengagerade medborgare. Enligt Politikerbloggen ska skriften distribueras till partiets samtliga 120 000 medlemmar, samt fungera som ”ett startskott på den framtidsdebatt som startade med extrakongressen”. Boken lanseras, enligt Politikerbloggens källor, på Centralstationen i Stockholm på tisdag. Då ska bland andra Carin Jämtin och Luciano Astudillo finnas på plats. Själv har jag tydligen valts ut för att puffa lite för boken. Och det gör jag så gärna. Ännu har jag bara hunnit bläddra igenom den och läst brottstycken, men det verkar vara en intressant läsning och kan nog fungera som en diskussionsstartare. Vad jag saknar är en tydlig idé om hur skriften ska användas. Förväntas nu framtidsdebatten inom socialdemokratin fortsätta rulla på spontant bland medlemmarna, när alla fått hem boken? Inför den socialdemokratiska extrakongressen fick alla ombud utskickat ett antal ”inspirationstexter” (som även fanns tillgängliga för alla andra intresserade på partiets webbplats). Dessa skulle just tjäna som inspiration inför den allmänpolitiska debatten på kongressen. Vissa, som Helena Markstedt, lät sig inte nöjas med det. Hon startade därför Wikikongress där vem som helst kunde (och fortfarande kan) kommentera och redigera i textmaterialet. Kanske kan detta smarta initiativ tjäna som inspiration för socialdemokraterna nu, när framtidsdebatten förväntas ta sin utgångspunkt i skriften ”På väg – om drömmar, ilska och vilja”. I en intervju i partitidningen Aktuellt i Politiken säger Mona Sahlin att hon är osäker på att alla delar i partiet ser behoven av förändring. Hon ser också risker med att partiet ligger kring 1994 års valresultat i opinionsmätningarna, och menar att partiledningen måste se till att ”bita sig fast i framtidsdebatten”. ”Fortfarande möter jag personer som verkar tro att det räcker med att den moderatledda regeringen är så dålig”, säger Sahlin i AiP, och nämner företagande, skolan och ”det gröna” som sakpolitiska områden där socialdemokraterna måste vässa politiken. Jag kan bara instämma. Men för partiledningen räcker det inte med att ”bita sig fast i framtidsdebatten”. Man måste också tillhandahålla vettiga forum och redskap för fler att kunna delta i den. * * * Nu bekräftas Politikerbloggens uppgifter på socialdemokraternas webbplats. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, framtidsdebatt.

Aids dödar fortfarande

Behandling av hiv är avgörande för hivpositiva människors överlevnad. Men varför får då inte fler hivpositiva den behandling de behöver? Problemen är komplexa och berör såväl pengar som politik. I morgon, tisdag 24 april, arrangeras en föreläsning som belyser frågor kring kapitalanskaffning för och finansiering av läkemedel samt läkemedelsbranchens marknadsstrukturer; aspekter som ofta glöms eller missförstås i samband med debatten om global tillgång till hivbehandling. Läs mer hos Noaks Ark. Tack till Reklamfeber för den tänkvärda illustrationen. Andra skriver intressant om samhälle, hiv, aids.

Exit Leijonborg

[UPPDATERAD] I dag kom beskedet som Lars Leijonborg antagligen fruktat; också det största av fp-distrikten – Stockholm – vill se en ny partiledare. Sammanlagt vill nu sju fp-distrikt byta ut Leijonborg, och hans position har därmed blivit omöjlig. Och följaktligen kom det inte som någon större överraskning att Leijonborg i dag meddelade valberedningens ordförande att han inte kandiderar till omval som partiledare vid folkpartiets landsmöte i september. Samtidigt drar det ihop sig för hans efterträdare; den sista april går nomineringstiden för partiledarkandidater ut. Det här betyder inte nödvändigtvis att Lars Leijonborg lämnar regeringen, men det ligger ju onekligen nära till hands att anta. Och i så fall blir han det tredje statsrådet som tvingas lämna regeringen, mindre än ett år efter att den tillträtt. Det kan knappast ses som gott betyg för regeringsbildare Reinfeldt. Leijonborgs stundande avgång aktualiserar också frågan om vem som efterträder honom. En het kandidat verkar ju Jan Björklund vara, men han är knappast någon favorit bland de fp-distrikt som hittills förordat Leijonborgs avgång (med undantag för Stockholm). I regeringskretsen finns även Cecilia Malmström och Nyamko Sabuni, men ingen av dem känns helgutna för partiledarrollen. * * * Jag läser f ö på Liberala Nyhetsbyråns (LNB) blogg att Leijonborgs besked om att inte kandidera till omval ”kommer först sedan förtroendefrågan kokat ner till att räkna ombudsröster inför landsmötet i höst”. LNB konstaterar att ”trots att stödet för [Leijonborg] varit på upphällningen under en längre tid har han lunkat på som om ingenting skulle kunna få honom att träda åt sidan”. Och det är faktiskt rätt märkligt. Utan att ha några djupare insikter i folkpartiets inre liv så verkar det ändå rätt uppenbart att Leijonborg varit kraftigt ifrågasatt under en längre tid. Nu tvingas han till en snöplig sorti, i stället för att ha avgått med värdighet i god tid innan valet. Andra skriver intressant om politik, folkpartiet, Lars Leijonborg.

Obetald annonsplats: Frihet söker chefredaktör

Frihet är SSU:s medlemstidning och Sveriges bästa ungdomstidning om politik. Våra läsare är mellan 14 och 28 år och vill förändra världen. Vi skriver om rasistiska skolböcker, högerspöken i EU, politiskt mode, rappande rebeller, krig, fred och filmstjärnor. Vi erbjuder ett roligt och kreativt arbete på en liten och ung redaktion med höga ambitioner. Vi söker dig som har hunnit arbetat några år som journalist, som är lika intresserad av nöje som politik och som vet hur man gör en spännande tidning. Vi förutsätter att du delar arbetarrörelsens värderingar. Chefredaktören har tillsammans med tidningens andreredaktör och redigerare ansvar för hela tidningsproduktionen. Chefredaktören har budgetansvar och sköter kontakter med SSU, tidningens styrelse, annonsförsäljare och tryckeri. Chefredaktören är ansvarig utgivare. Arbetstid/Varaktighet: Heltid. Tillsvidareanställning. Tillträde snarast. Ytterligare information lämnas av Frihets nuvarande chefredaktör Joakim Jakobsson, telefon: 08-714 48 18, 0705-50 08 19. Vi vill ha din ansökan, med arbetsprover och referenser, senast den 7 maj. Tidningen Frihet, Box 115 44, 100 61 Stockholm

Katrine Kielos tillbaks i bloggosfären

Kanske gav hennes gästspel här på min blogg för en tid sedan mersmak. Hur som helst så såg jag i går kväll att Katrine Kielos lagt upp ett nytt inlägg på sin egen blogg. Hon ger sig i kast med Mona Sahlins tv-debatt med Sverigedemokraten Jimmie Åkesson i veckan. Och som väntat är analysen knivskarp. Själv har jag medvetet avstått från att kommentera debatten eftersom jag är så kluven i min inställning till om det är rätt eller fel att möta dem på detta sätt och ge dem all denna uppmärksamhet. I vanliga politiska debatter brukar man ju vara nöjd med om drygt hälften av publiken uppfattar en som vinnare. Men i fallet med Sverigedemokraterna så är det en seger för dem om de bara får 5 procent av publiksympatierna. För håller dessa sympatier i sig till valdagen så tar de plats i riksdagen. Å andra sidan så är det vår plikt, som står för andra värderingar än Sverigedemokraterna, att vid varje givet tillfälle ge dem svar på tal. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, Katrine Kielos.

Den liberala hegemonin

I veckan som gick tog familjen Hjörnes Stampengrupp ett ännu starkare grepp om den svenska landsortspressen. Nu är de större än Bonnier på den svenska dagstidningsmarknaden – och har lagt grunden för nya gemensamma mediesatsningar utanför storstäderna. Affären har bland annat uppmärksammats av Dagens Media, Resumé, Svenska Dagbladet, Journalisten, och Medievärlden. Det som är det nya är dels koncernen Liberala Tidningar AB, där de största tidningarna är Nerikes Allehanda och VLT. Men i gruppen ingår även Karlskoga-Kuriren, Motala Tidning, Vadstena Tidning, Sala Allehanda, Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Avesta Tidning, Fagersta-Posten, Länstidningen Södertälje, Norrtelje Tidning, Nynäshamns-Posten, Lidingö Tidning, samt Täby-Danderyd Tidning. Dessutom bildas Mediabolaget i Västsverige AB där bland annat Bohusläningen, TTELA, Hallands Nyheter och Hallandsposten ingår. Värt att notera är att flera av de tidningar som berörs av den här storaffären tidigare haft c-märkta ledarsidor, medan Karlskoga-Kuriren är oberoende socialdemokratisk. Numera får man dock finna sig i att ingå i gruppen ”Liberala Tidningar”. I ett pressmeddelande säger Tomas Brunegård, koncernchef i Stampengruppen och ordförande i styrelsen för Mediaintressenter, som är huvudägare till VLT, att bildandet av Liberala Tidningar och Mediabolaget ”är en fortsättning på den strategi som lades fast i samband med att Centertidningar förvärvades”. Nyhetsrapporteringen har hittills främst handlat om de rent affärsmässiga aspekterna på denna stora strukturförändring i det svenska medielandskapet. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt vad detta betyder för den fria opinionsbildningen. Vi har nu en mediesituation i Sverige där den liberala hegemonin är nästan total på dagstidningsmarknaden. Att Nya Wermlandstidningen (NWT) på sin bolagsstämma för en tid sedan beslöt att tidningens politiska beteckning numera ska vara konservativ, är i sammanhanget närmast befriande. Därmed sticker man ut, tillsammans med ett fåtal andra tidningar, som fortfarande har annan politisk färg än liberal. Jag är uppriktigt orolig över hur andra politiska röster ska kunna göra sig hörda när de filtreras genom ett mediefilter där liberala värderingar är normen. Att inte fler liberaler – som ju annars gärna ställer sig på barrikaderna för den fria åsiktsbildningen – reagerar över detta detta, är en smula skrämmande. Och fortfarande hör jag ingenting från socialdemokraternas mediepolitiska arbetsgrupp, under ledning av partisekreterare Marita Ulvskog, som ju bland annat har i uppgift att följa utvecklingen på mediemarknaden och arbeta för att ge arbetarrörelsen en starkare opinionsbildande ställning. Andra skriver intressant om media, Liberala Tidningar, socialdemokraterna.

Internetminnen och bloggföreläsning

Jag läser i Dagens Media att det nu står klart att det blir Andreas Aspegren, tidigare chefredaktör för Passagen, som blir ”den nye Sigge Eklund” och ska utveckla Aftonbladet Nya Mediers läsarmedverkan. Passagen... Det väcker minnen. Där lade jag upp min första hemsida (borta sedan länge) någon gång omkring 1995. Där hade jag då lagt upp lite information om mig själv på svenska och engelska, bilder från min svensexa samt information till de inbjudna till mitt och Stinas bröllop. Dessutom lade jag på upp ett pretentiöst nyhetsbrev som jag plågade kompisar med, och som hette PromeMorian. Därav namnet på denna blogg. Andreas Aspegren blir nog bra för Aftonbladet. Själv hade jag i och för sig trott att man skulle permanenta Lotta Holmström på tjänsten som läsarmedverkansredaktör, men tillsammans kan de två nog åstadkomma storverk. Vi är många som fortfarande med spänning väntar på deras utlovade Twingly-dödare. I morgon ska jag för övrigt ut till Sollentuna för att föreläsa om bloggar, communities och andra sätt att kommunicera på nätet för ett antal socialdemokratiska kommunal- och oppositionspolitiker i Stockholms län. Forumet är partidistriktets extra årskongress, och man ska även ta ställning till vilken politisk inriktning som partiet ska arbeta med fram till nästa ordinarie kongress 2008. Min föreläsning är en av fem på temat ”Demokrati”. Andra skriver intressant om bloggosfären, Aftonbladet, Andreas Aspegren.

Löpsedlarna, publiken och det offentliga rummet

Löpsedlar har funnits i Sverige i över etthundra år. Som massmedialt fenomen har de skapat rubriker både bildligt och bokstavligt. Oavsett om vi vill det eller inte så är löpsedlarna en del av vår vardag. Tankesmedjan Agora arangerar den 26 april ett seminarium om forskning som gjorts om löpsedlarnas påverkan på läsaren. Ulrik Volgsten, forskarassistent vid Institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet, kommer att vara presentatör. Dessutom medverkar Kristina Widestedt, filosofie doktor i journalistik samt verksam som lärare och forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Redan nu kan man läsa på om vad Volgsten tänkt prata om. Tidigare möjligen läsvärda inlägg om löpsedlar hittas här, här, här och här. Andra skriver intressant om media, Agora, löpsedlar.

Expressen och våldsfilmerna

Återigen startar Expressen sin ”snillen spekulerar”-maskin och lanserar nu teorin att studentmördaren Cho Sueng-Hui ”kan ha inspirerats av sydkoreansk våldsfilm”: Bilderna ovan sägs nämligen visa hur Cho Sueng-Hui poserar med en hammare – ”precis som skådespelaren Choi Min-sik gör i filmen Oldboy”. Det här är nu inte första gången snillena på Expressen gör det lätt för sig och letar efter skyldiga till våldsdåd i verkliga livet bland filmerna i videobutiken. Så sent som i januari funderade man på om inte vansinnesdådet i Jönköping kunde förklaras med att den gripne gärningsmannen köpt – inte hyrt – ”våldsfilmer” på sin lokala videobutik. Kanske borde man i stället höja blicken och fundera över hur det kunnat gå så illa för Cho Sueng-Hui, och hur han så enkelt fullt lagligt kunde skaffa sig halvautomatiska vapen. Andra skriver intressant om samhälle, film, vapen.

Beds are burning...

Sahlin intervjuad på YouTube

För en tid sedan lanserade socialdemokraterna en egen kanal på YouTube. Hittills så har materialet man laddat upp inte varit så anpassat för spridning; det har varit små hälsningar från partiföreträdare, en filmad Power Point-presentation och Mona Sahlins installationstal från extrakongressen - uppdelat i tio avsnitt. Men nu kommer äntligen något som faktiskt känns genomtänkt; en kort intervju där Eric Sundström frågar ut Mona Sahlin om satsningen på YouTube och hennes tankar om det framtida politiska arbetet. Bra jobbat! Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, YouTube.

S-villkor för avlyssning

Flera medier rapporterar i dag att socialdemokraterna har presenterat ett antal krav för att säga ja till regeringens förslag till ny signalspaning. Bland annat vill man begränsa möjligheterna att genom signalspaning jaga vanliga brottslingar. Dessutom vill s, genom att låta en domstol i förväg pröva avlyssningen, att kontrollen av FRA ska öka. Andra viktiga punkter på kravlistan är offentliga kataloger över vilka integritetsintrång som anses befogade för olika typer av försvarsunderrättelse, samt vad som ska betraktas vara av ”synnerlig vikt” och därmed motiverar signalspaning mot enskilda människor. I mina öron låter dessa krav definitivt rimliga och gör avlyssningslagstiftningen lättare att acceptera. Jag har dock inte riktigt hunnit göra en mer grundlig övervägning om detta är tillräckligt. Och ännu återstår den viktigaste frågan av alla att besvara: exakt vilka typer av hot mot Sverige är det som motiverar den här typen av åtgärder? Det är hur som helst glädjande att socialdemokraterna i riksdagen sätter ned foten och markerar mot regeringens synnerligen bristfälliga förslag. Och går nu de socialdemokratiska kraven igenom så kommer förslaget försenas, åtminstone till i höst, eftersom delar behöver utredas. Och får s inte igenom alla tio ändringskraven är partiet berett att i riksdagen skjuta upp regeringens förslag i ett år. Till Ekot säger Ulrica Messing, ordförande i riksdagens försvarsutskott, att s ”kommer att använda alla våra parlamentariska redskap för att påverka det förslaget så att de här punkterna kommer med”. Andra skriver intressant om politik, avlyssning, FRA, socialdemokraterna.

Mina tankar är vapen som slåss

Via Dagens Arbete ser jag att Göran Johnsson, före detta ordförande för Metall, blir ny styrelseordförande i Arbetarrörelsens Tankesmedja. Andra nya namn i styrelsen är Thord Pettersson (utredare på LO:s näringspolitiska enhet), Lena Sommestad (f.d. miljöminister), Peter Hultqvist (socialdemokratisk riksdagsledamot samt ordförande i Dalarnas partidistrikt), Göran Eriksson (chef för ABF Stockholm) och Wivianne Samuelsson (chef för ABF Botkyrka-Salem). De fem huvudfrågor smedjan kommer att arbeta med mer långsiktigt är arbetsmarknad, skola, klimat och miljö, skatter och ett Europaprojekt för folkbildning. Och det låter som vettiga områden att fokusera på. Jag vidhåller dock fortfarande min kritik om att man är tragiskt dåliga på att informera om sin verksamhet. * * * PS: Som vanligt delas stilpoäng ut till den som först identifierar ursprunget till inläggsrubriken. Andra skriver intressant om politik, Arbetarrörelsens Tankesmedja, marknadsföring.

Sprutbyten kan rädda liv

Till min stora glädje och överraskning så ser jag att socialdemokraterna i Stockholms läns landsting nu åter tar upp frågan om ett program där missbrukare kan få byta till sig rena sprutor. Detta är ett mycket kontroversiellt förslag, och moderaternas Kristina Axén Olin har tidigare kallat sådana planerna för ”en tragedi” om de skulle komma att genomföras. De senaste två åren har antalet fall av hiv-smitta bland personer som injicerar narkotika nästan fördubblats i Sverige. Bara i fjol rapporterades 35 fall av intravenös smitta, vilket är en ökning med 40 procent jämfört med föregående år. Trots det så har den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting motsatt sig idéer om sprutbytesprogram, som fungerar mot spridning av såväl hiv som hepatit. Ordföranden i landstingets hälsoutskott, folkpartisten Birgitta Rydberg, säger sig inte se några skäl till att metoden ska användas i Stockholm. Enligt Rydberg är det effektivaste sättet att stoppa smittspridning bland intravenösa missbrukare i stället att få dem att sluta med sitt missbruk. Detta är ett otroligt cyniskt resonemang. Det är inte hållbart att vidhålla en ”Just say no”-linje när människor dör i onödan. Jag håller nu tummarna för att det socialdemokratiska förslaget ska uppmärksammas och vinna stöd. Politisk prestige och moralism får inte stå i vägen när människoliv bokstavligen står på spel. Andra skriver intressant om politik, medicin, hiv.

Anonymitet, integritet och respekt

Via Beta Alfa ser jag att Andreas Ekström (kulturjournalist på Sydsvenskan samt bloggare) skrivit i Journalisten om ”den svenska bloggosfärens absolut mäktigaste och möjligen också sakkunnigaste person” Johan Larsson. Larsson är alltså mannen bakom Nyligen.se, Intressant.se, Knuff.se och flera andra kanonbra sajter som bidragit till knyta samman spretiga bloggare och blogginlägg, och ge alla som önskar en betydligt bättre överblick om vad det vid varje givet tillfälle bloggas om i Sverige, vilka som länkar till varandra etc. Jag har många gånger tidigare hyllat Johan Larssons insatser, och jag bryr mig ärligt talat inte det minsta om huruvida detta är hans (?) verkliga namn, om han i själva verket jobbar för Observer, Bonnier eller Schibsted – eller om personen bara är en idealistisk kuf. Detta kan låta motsägelsefullt, då jag ju i andra sammanhang varit väldigt kritisk till bloggkommentarer från människor som inte vågar stå för sina åsikter. Men jag menar att det är en viss skillnad på att å ena sidan anonymt gå i politisk polemik – och då i synnerhet när man tar till grova och kränkande ordval, och å andra sidan bygga upp en teknisk infrastruktur till glädje och nytta för andra – utan att för den skull vilja skylta personligen. Sedan har förstås Ekström en poäng i att det kan vara så att det bakom fasaden (?) Johan Larsson döljer sig ett medieföretag som tjänar pengar på att kartlägga den svenska bloggosfären. Men borde inte detta ha kommit fram vid det här laget? Fallhöjden med att under falska förespeglingar bygga upp ett sådant imponerande bygge som Larsson gjort, skulle vara enorm om det avslöjades. Det negativa pr-värdet närmast katastrofalt. Sådana risker är knappast de företag Andreas Ekström räknar upp i Journalisten beredda att ta. Johan Larsson har nu för övrigt svarat på artikeln, och min respekt för personen i fråga växte ännu mer. I svaret sägs bland annat att den ”första riktiga intervju” Larsson gett spädde på hans uppfattning att ”journalister bland annat tolkar fakta så att det passar deras ursprungliga tes". Han tillägger att Andreas Ekströms artikel fått honom att inse det som han tycker är ”bland det bästa med bloggar”: ”Det jag försöker skriva här blir inte tolkat, sammanfattat eller analyserat av en journalist innan det når er”. De senaste dagarna har jag själv upplevt saker som verkligen fått mig tvivla på om det är värt att hålla på som jag gör med bloggande och politiskt engagemang. Det kan många gånger kännas enormt otacksamt och slitigt, och man får ta emot mycket ovett för det man inte gjort – men ytterst sällan några vänliga ord för det man trots allt gör. Därmed känner jag stark sympati för Johan Larsson och hans insatser, och unnar honom all respekt för sin privata sfär. Andra skriver intressant om bloggosfären, Johan Larsson, anonymitet, integritet.

Mediekritisk självgodhet

Den enklaste position man kan inta om man vill framstå som en självständig fritänkare är att kritisera medierna. Det är hur enkelt som helst: säg bara att alla journalister är vänstervridna eller att alla medier i Sverige styrs av högerkrafter, beroende på vilken konspirationsteori som tilltalar dig mest. En person som förefaller ha gjort mediekritiken till sin livsuppgift är journalisten (!) och författaren Maria-Pia Boëthius. Hon har också drivit frågan till en sådan spets att hon knappt har några medtävlare att tala om. I DN i dag (ej på nätet) ger Boëthius en motvillig intervju, i syfte att marknadsföra sin nya bok Mediatan – i vilken hon inte längre nöjer sig med att utmåla medierna som en del av problemet med dagens samhälle. I stället är de själva roten till det onda. Titeln på boken leder förstås tankarna till bibelodjuret Leviatan, och att det rimmar på Satan är knappast heller någon tillfällighet. Boëthius beskriver medierna som ”världens minst bevakade supermakt” som ”ödelägger allt i sin väg”, ”livnär sig på ondska, uppviglar och skapar hat”. Hennes resonemang är, lindrigt sagt, verklighetsfrämmande. Något utrymme för nyansering, om att journalistik – i likhet med andra former av berättande – kan användas för såväl upplysande som vilseledande syften, tycks inte finnas i Boëthius värld. I stället är det breda penseldrag med den svartaste täckfärg som gäller. Självgodheten i Maria-Pia Boëthius ”kamp”, där hon säger sig känna sig ensam, är påtaglig. Det är hon mot mediemakten, och alla andra tiger ”av nödvändighet eller feghet”. I slutet av intervjun tar Boëthius också avstånd från sin egen bakgrund inom journalistiken genom att slå fast att hon ”avprogrammerat” sig och tagit sig ur maktens berättelse, ”vilket är nästan oöverstigligt svårt”. Sådan tur att hon lyckats då, så hon kan berätta för oss andra fega stackare om hur modig och duktig hon är. Andra skriver intressant om media, mediekritik, Maria-Pia Boëthius.

EU är ett vänsterprojekt

I en debattartikel i Expressen i går skrev en lång rad borgerliga ungdomspolitiker och debattörer under på att EU-samarbetet gått för långt och blivit för politiskt. Detta torde vara ett positivt besked för de EU-skeptiker och -motståndare på vänsterkanten som ända sedan folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap oroat sig över att EU bara varit till för ”marknaden”. Tyvärr lär nog ändå inga vänsterskruvar göra vågen över artikeln i Expressen. Det hänger liksom ihop med den selektiva världsbilden att filtrera bort sådant som ”inte stämmer in”. I artikeln hävdas det bland annat att EU inte ska ”begränsa den nationella demokratin” genom att ”cementera allehanda sociala rättigheter”. För mig som socialdemokrat och varm EU-vän blir jag snarare stolt. Det visar att de insatser man från den förra s-regeringen gjorde med att fylla EU-samarbetet också med ett socialt innehåll uppenbarligen var framgångsrikt. Det är för övrigt en mycket intressant skara som står bakom artikeln. Bland namnen märks MUF-ordföranden Niklas Wykman (som tycker att fackförbund är ”Äckliga”, ”skiter i dig” och ”vill bara ha makt och tvång”), 1:e vice KDU-ordföranden Charlie Weimers (med bakgrund i det värdekonservativa och nationalistiska nätverket Engelbrekt), timbroiten Mattias Svensson, 2:e vice LUF-ordföranden Saga Rosén, liberale debattören Johan Norberg, liberala skribenten och bloggaren Sakine Madon, den i medierna flitigt omskrivne moderate kommunpolitikern i Landskrona Marko Huttunen, med flera. Rimligtvis är detta ett politiskt ganska så disparat gäng, men som nu tydligen enats om att de sociala strävandena hos ansvarstagande europeiska politiker gått för långt. De vill att ”onödig beslutanderätt” på bland annat områden som arbetsmarknads-, jämställdhets- och socialpolitik, som EU:s medlemsstater enats om att sköta gemensamt, ”återbördas till medlemsstaterna”. Vad det betyder i praktiken är att dessa viktiga politikområden inte ska vara föremål för gemensamma normer och miniminivåer. Det ska onekligen bli intressant att se om den EU-vänliga vänstern förmår att stå upp för ett annat Europa än vad den oheliga alliansen i Expressen tycks vilja ha. (Tack för tipset Mats!) Andra skriver intressant om politik, EU, Europa.

Egenmakt och ideologiska blockeringar

I en stort uppslagen och mycket intressant intervju i DN berättar Mona Sahlin om sin första tid som partiledare och hur hon ser på de politiska utmaningar som ligger framför henne och socialdemokratin. Det finns flera delar i intervjun som i sig är värda att uppmärksamma, men jag tänkte uppehålla mig kring begreppet egenmakt och synen på välfärdssystemen. Sahlin säger i DN bland annat vi inom socialdemokratin länge har lutat oss för mycket på välfärdssystemen men inte fört någon dialog om vilket eget ansvar var och en har. Hon betonar, och har självklart rätt i, att välfärdssamhälle och egenmakt går att förena. När begreppet egenmakt använts i den svenska politiska debatten så handlar det i allmänhet om att motverka att medborgare lutar sig tillbaka i välfärden eller är desillusionerade och inte tar aktiv del i det politiska samhällslivet. När Mona Sahlin förklarar vad hon menar med det, så pratar hon om att lita till att individen både har och tar ett eget ansvar efter förmåga. ”Det finns områden där man ska ha rättigheter för att man finns, där man är medborgare”, säger hon – och tillägger att ”Det finns andra där det är okej att vara kund och köpa tjänster”. Själv välkomnar jag att den här diskussionen nu åter börjar föras inom socialdemokratin. Den är nämligen i högsta grad tillämpbar på den så kallade välfärdssektorn och sjukvården. När det gäller den socialdemokratiska synen på privata alternativ till de offentliga har, menar jag, vi inte riktigt hamnat rätt i förhållande till väljarkårens uppfattningar (något inte minst bilden intill, hämtad från den socialdemokratiska eftervalsanalysen, visar). Utifrån det perspektivet borde kanske socialdemokratin följa ett råd från förr, och ”lyssna på rörelsen”. I det här fallet då inte minst den fackliga rörelsen, inom just sjukvårdsområdet. I det senaste numret av Almegatidningen säger nämligen Lars-Åke Almqvist, förste vice ordförande i LO:s största fackförbund Kommunal, att ”Vi måste komma förbi de ideologiska blockeringarna om vi ska klara utmaningen att utveckla välfärdssektorn”. Almqvist säger också att man måste våga diskutera förutsättningarna för att skapa en marknad som gör att människor får något nytt och bättre, inte bara blir en exklusivitet för en vissa. Och det har han självklart rätt i, och därmed pekar han ut en viktig skiljelinje mellan oss och borgerligheten. För oss är det nyttan välfärdstjänsterna skapar, oavsett huvudmannaskap och driftsformer, vi sätter främst. För andra förefaller privatisering ha ett egenvärde. När nu medborgarna i ökande utsträckning vill kunna välja mellan olika alternativ, måste socialdemokratin ha en politik för att bemöta detta. Att bara säga nej och införa stopplagar är ingen politik. Alternativa driftformer skapar utrymme för att utveckla nya koncept, nya arbetsmetoder och förhållningssätt. Detta är något vi borde bejaka. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, egenmakt.

Fackliga nyheter via RSS

Tidningen Dagens Arbete har länge varit en utmärkt nyhetskälla för oss som uppskattar bra arbetsmarknadsreportage och journalistik som utgår från ett arbetstagarperspektiv, snarare än det företagar- och aktieägardito som ofta dominerar på tidningarnas ekonomisidor. Jag noterar nu att Dagens Arbete gjort sitt nyhetsbrev mer läsvänligt med klickbara länkar - och samtidigt fått ordning på RSS-flödet till såväl nyhets- som debattavdelningen. Bra jobbat! Fler fackliga tidningar borde få upp ögonen för RSS och därmed göra sin journalistik tillgänglig för fler läsare. RSS är ju som bekant dessutom en teknisk standard som är populär bland bloggare, och tillhandahåller man detta på sin nyhetssajt ökar chanserna för att det man skriver också uppmärksammas i bloggosfären. Andra skriver intressant om media, journalistik, fackligt.

Expressens ledarsida hyllar facket

Via Isobel Hadley-Kamptz ser jag att det på Expressens ledarsida skrivits en veritabel hyllning till fackligt engagemang och den svenska fackföreningsrörelsen. Innehållet i texten är inga nyheter för oss som länge tyckt att facklig organisering i grunden är bra och den svenska fackföreningsrörelsen varit mer samarbetsinriktad och progressiv än mänga andra. Ändå är det, mot bakgrund av det fackfientliga klimat som rått i samhällsdebatten och inte minst på borgerliga ledarsidor den senaste tiden, något överraskande att läsa detta i Expressen. I artikeln slås det fast att fackens verksamhet på arbetsplatserna ”fungerar faktiskt exceptionellt bra”. Och medan ”kontinentala fack sätter sig på ändan är de svenska hjälpsamma och produktiva när svenska företag utlokaliserar”. En snygg känga delas även ut till Svenskt Näringsliv: ”Avtalsrörelsen har inte politiserats, som svenskt näringsliv förutspådde, annat än av dem själva”. Avslutningsorden hoppas jag att fler tar till sig av: ”Att människor använder sin rätt att sluta sig samman i fackföreningar är bra. Det finns ett värde i att Sverige har världens högsta anslutningsgrad.” Andra skriver intressant om fackligt, Expressen, samhälle.

Inga religiösa undantag för yttrandefrihet

På SvD Brännpunkt (på nätet endast som PDF) skriver Fredrik Segerfeldt på Timbro i dag klokt om den vansinniga resolutionen från FN:s råd för mänskliga rättigheter (MR) om att pressfriheten måste begränsas och kränkning av religioner förbjudas. Bakgrunden till resolutionen sägs vara de danska Muhammedkarikatyrerna. Pakistans representant i MR-rådet ska ha hävdat att resolutionen lagts fram ”i hopp om att den ska tvinga det internationella samfundet att vidkänna och adressera den störande företeelsen kränkning av religioner, särskilt islam”. Segerfeldt konstaterar att i länder utan upplysningstradition ”har man ofta svårt att förstå att yttrande- och pressfrihet innefattar också uttryck som kan upplevas som chockerande eller till och med förolämpande”. Därför är det oerhört viktigt att ett FN-organ som MR-rådet står upp för yttrande- och pressfriheten, och inte låter sig bli till redskap för dem som har ett intresse av att inskränka den. ”Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet”, avslutar Fredrik Segerfeldt, och tillägger att ”Rätten att inte få sin tro förlöjligad är det inte”. Andra skriver intressant om yttrandefrihet, pressfrihet, FN.

Google visar vad diktatorer vill gömma

Återigen visar det sig att kommunikationsrevolutionen gör det allt svårare för diktatorer att gömma sig och sina övergrepp. Den här gången är det Google Earth som i samarbete med Förintelsemuseet i Washington gör det lätt för vem som helst att göra sin egen bedömning av de systematiska övergrepp Sudans president Omar al-Bashir gör sig skyldig till mot civilbefolkningen i Darfur. Med Google Earth kan internetanvändare betrakta jorden ur ett satellitperspektiv och zooma in på de platser man är intresserad av. Nu har Google ökat upplösningen över Darfur och försett satellitbilderna över regionen med symboler för helt eller delvis nedbrända byar och flyktingläger. Symbolerna är klickbara och förmedlar torra fakta: Nattai: 106 av 106 byggnader förstörda, Namatala: 96 av 96 byggnader förstörda, Tongo: 1 416 av 1 466 byggnader förstörda. 1 600 angripna byar finns utmärkta på kartan och det går att med egna ögon se resterna av mer än 100 000 nedbrända hem, skolor, moskéer och andra byggnader. Hurra för ny teknik! Andra skriver intressant om Google Earth, Sudan, Darfur.

Mötesfrihet för Sverigedemokrater

Jag gillar verkligen inte Sverigedemokraterna och deras program. Det torde ha framgått av tidigare inlägg. Inte desto mindre menar jag att de bör behandlas på samma sätt som andra partier och organisationer som vill hyra möteslokaler. Flera medier rapporterar nu på morgonen att Sverigedemokraterna har svårt att hyra lokal för att hålla sitt riksårsmöte i slutet av april. Enligt de senaste planerna skulle årsmötet hållas på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Programmet var spikat och inbjudningarna utskickade, men i går fick partiet besked om att det inte är välkommet på hotellet. Detta är förstås inte acceptabelt. Självklart har hotell- och konferensanläggningar rätt att tacka nej till vilka organisationer som helst att hyra in sig, i synnerhet om man bedömer att det finns säkerhetsrisker inblandade som kan hota gäster och personal. Men att först boka in Sd, i det här fallet, och sedan få kalla fötter – det är inte okej. Om det nu är så att det verkligen finns säkerhetsrisker – och det har jag ingen anledning att tvivla på; vissa av Sverigedemokraternas politiska motståndare har ju dessvärre utmärkt sig förr – så bör detta vara en fråga för polisen. Mötesfriheten är som bekant grundlagsskyddad i Sverige och bör tas på största allvar. Att Sverigedemokraterna nu alltmer etablerar sig som ett politiskt parti bland andra – om än alltjämt med endast några kommunala mandat – kommer det fler indikationer på. Både på torsdag och söndag möter Sd:s partiledare Jimmie Åkesson högt uppsatta borgerliga politiker (moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och folkpartiets dito Erik Ullenhag) i tv-debatter. Socialdemokraterna har däremot tackat nej till att medverka. Det är tidningen Fokus (ej på nätet) som berättar om tv-mötet i sitt kommande nummer, vilket DN snappat upp. Enligt socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog har s tackat nej till att medverka i programmet på söndag eftersom partiet inte har diskuterat färdigt sin valanalys. I mina öron låter detta som ett mycket märkligt skäl. Analysen presenterades för två veckor sedan, och de delar av den som behandlar Sverigedemokraterna torde val välkända för den socialdemokratiska partiledningen vid det här laget. * * * Jag ser för övrigt att Magnus Ljungkvist är synnerligen skeptisk till att Sverigedemokraterna får så mycket medial uppmärksamhet: ”Antagligen uppmärksammas de en aning i överkant i förhållande till sin storlek. Jag minns vilket utrymme miljöpartiet och kristen demokratisk samling fick innan de var etablerade riksdagspartier. Det var betydligt mindre. Och då talar vi ändå om partier med en seriös agenda.” Andra skriver intressant om politik, demokrati, Sverigedemokraterna.

Politiker och journalister i samma båt

Mitt under pågående rättegång tar en av de åtalade, journalisten och bloggaren Niklas Svensson, till orda i ett debattinlägg i tidningen där han tidigare jobbade – Expressen. Åtalet gäller olovligt intrång i socialdemokraternas BBS-system SAPnet, till vilket Svensson fått inloggningsuppgifter från Liberala ungdomsförbundets dåvarande pressekreterare Per Jodenius. Det finns olika uppgifter om varför Svensson fick dessa uppgifter; om det handlade om att själv få möjlighet att gräva fram nyheter och ”skandaler” om socialdemokraterna – eller bara att uppmärksamma den bristande säkerheten. I vilket fall som helst så valde Per Jodenius att vända sig till just Niklas Svensson med inloggningsuppgifterna. Detta var självklart ingen slump, utan ett resultat av Svenssons journalistiska arbetsmetoder som han nu beskriver i sin debattartikel: ”Jag byggde kontaktnät /.../ genom att bjuda på luncher, en öl här och ett glas vin där”. ”Så byggdes förtroende”, skriver Svensson, ”och plötsligt kom tipsen”. Jag har själv druckit både en och två öl med Niklas Svensson och haft tämligen trevligt under tiden. Tricket är att ständigt tänka på att det är en journalist man sitter och umgås med. Det betyder inte att man behöver vara varandras fiender eller överdrivet avståndstagande, men man ska komma ihåg att personen intill är en journalist som gör sitt jobb och betraktar en som en potentiell källa. Svensson ställer själv frågan i sin artikel om ”hur sund” relationen mellan politiska reportrar och publicitetssugna politiker egentligen är, men han ger inget riktigt svar. I stället anklagar han sina skråkollegor, de politiska reportrarna, för att vara lata. Och kanske är det så. Kanske förlitar man sig alltför mycket på att få färdiga storys till skänks från ett partis politiska motståndare, missnöjda företrädare eller medarbetare, anonyma tipsare etc. Och är det så, så kan förstås den sociala metoden att över en öl eller två bygga förtroenden och hoppas på läckor framstå som ett mer proaktivt alternativ. Men precis som riksdagsledamöter, pressekreterare, ungdomsförbundsföreträdare och andra som väljer att ha avspända förhållanden till vissa journalister bör komma ihåg att det inte finns något ”off the record” – så bör journalister ha i åtanke att även slipade politiker kan betrakta sina dryckeskamrater med presskort som redskap för sina syften. Den utnyttjade kan snabbt bli den som utnyttjar och tvärtom. En röd SSU:are från Skåne som sedan blev statsråd sa en gång till mig när jag jobbade på ja-sidan i folkomröstningskampanjen om EU att ”när man äter gröt med Djävulen ska man se till att ha en lång sked”. Samma råd kan sägas till politiker och journalister som dricker öl ihop. Andra skriver intressant om politik, media, journalistik, integritet, Niklas Svensson.

Låt politikerna lyssna innan de avlyssnar dig

På torsdag förmiddag hålls en offentlig utfrågning i Riksdagen om Försvarets Radioanstalt (FRA). Bland annat kommer gränsdragningen mellan försvarsunderrättelseverksamhet och polisiär verksamhet att diskuteras. Dessutom frågas Försvarsdepartementet, Försvarsmakten, FRA och inbjuden expertis ut av riksdagsledamöter. Då många bloggare engagerat sig i frågan så vore det jättebra om så många som kan kommer till Riksdagshuset och närvarar på plats, för att visa att det finns ett stort intresse för denna fråga hos oss medborgare. Ingen förhandsbokning behövs, det är bara att komma. Det går också att följa utfrågningen live eller efteråt via Riksdagens webb-tv (se länk ovan). Dagordning för utfrågningen finns att läsa här. Andra skriver intressant om avlyssning, FRA, Riksdagen.

Grattis Göteborg!

Flera medier rapporterar i dag att de nya ägarna till salladsbaren Wild’n’Fresh i Göteborg, som Hotell- och Restaurangfacket (HRF) tidigare satt i blockad, nu har tecknat kollektivavtal. Detta borde vara ett välkommet besked för alla inblandade, och det är bara att hoppas att verksamheten nu ska fungera bra – samtidigt som de anställda får schyssta villkor. Hotell- och Restaurangfacket går nu vidare med sitt projekt om att få framförallt små restaurangföretag (vilka är vanliga i den bransch där genomsnittsförtaget har fyra anställda) i Linnéstaden i Göteborg att teckna kollektivavtal. Hittills har ett 50-tal nya avtal tecknats. Man kan självklart ifrågasätta de metoder som använts i vissa fall. Personligen tyckte jag att det var att gå för långt med att försätta Wild’n’Fresh i blockad och göra hela affären till en mediecirkus. Men man ska samtidigt komma ihåg att branschen har en anslutningsgrad under 50 procent och det innebär att man kan konkurrera med dåliga villkor för de anställda. ”Fortsätter det så tar man död på sig själv” säger en ombudsman på HRF i Göteborg till DN. Jag kan bara instämma. Jag noterar för övrigt att dagens glädjande besked bara engagerar en västanfläkt av bloggkommentarer jämfört med hur det såg ut under blockaden. Andra skriver intressant om Wild’n’Fresh, fackligt, kollektivavtal.