Samhället sanktionerar våldet

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg på min och Royas blogg med kritik riktad mot socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) som vid tidpunkten annonserat sina planer att kartlägga hedersvåld. Anledningen till detta, ansåg han, var att ”hedersvåldet till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktioneras av omgivningen”. Att, liksom Ulf, positionera hedersvåldet vid sidan av det ”traditionella” våldet med hänvisning till att det sanktioneras är rasistiskt. Det är en uppdelning som befäster ett vi-och-dom-tänkande som skapar fördomar. Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för de patriarkala strukturer som genomsyrar vårt samhälle, oavsett om det är hedersrelaterat eller inte. Det finns aspekter inom hedersvåldsproblematiken som är specifikt för just den typen av sammanhang, men det specifika är INTE omgivningens sanktionering. Det är snarare ett resonemang som endast gynnar främlingsfientliga krafter. Men eftersom Ulf Kristersson talade om sanktionering av våld, låt oss då göra det på riktigt, utan en rasistisk uppdelning mellan ett vi och ett dom, utan utifrån ett samhällsperspektiv. Låt oss först tala om den diskurs inom vilken vi lever. Diskurser, som vi alla vet, upprätthålls av det språk vi använder. Språket i sin tur genomsyras av värderingar och normativa antaganden vi människor bär med oss genom uppfostran; insocialisering (se Foucault, Schmidt). Därför blir analys av vårt språk centralt i förståelsen av vilka normativa antaganden som genomsyrar vår diskurs. När diskussionen kring våld förs i den samhälleliga debatten används inte sällan begreppet ”kvinnovåld” för att beskriva en våldsgärning där offret är en kvinna. Offret får alltså beskriva våldshandlingen. Ser vi till ett annat sammanhang, exempelvis där polisen använt övervåld, används istället begreppet ”polisvåld” för att beteckna skeendet. Skillnaden är att här syftar begreppet tillbaka till förövaren. Inkonsekvent, men väldigt intressant, eller hur? Kvinnorättsorganisationer har försökt ändra på detta genom att tala om ”mäns våld mot kvinnor” eftersom det är det begreppet ”kvinnovåld” faktiskt innebär. Men uttrycket har inte fått den genomslagskraft man skulle kunna önska. Om vi tar resonemanget vidare anmäler varje år kvinnor sina manliga partners för våld. År 2005 gjordes 24 097 polisanmälningar om misshandel mot kvinnor. 2154 av dessa rubricerades som grov kvinnofriskränkning. Men lugn, alla de som anmäldes dömdes inte. Det finns siffror som påvisar att endast en tiondel av alla anmälda brott leder till åtal. Vårt rättssystem klarar alltså inte av att hantera den här typen av brott, framförallt inte när misshandeln också leder till våldtäkt (läs Katrine Kielos resonemang i Arena om det svenska rättsystemets svårigheter i att hantera denna typ av brott eller klicka här). Förutom rättssystemets brister höjs inte sällan arga röster från människor som menar att det bakom en anmälan inte ligger mycket substans. Kvinnan, säger man, var med på det, hon blev inte våldtagen. Hon ville ha sex. Hon gillar hårda tag och är egentligen kär i mannen/förövaren. Hon ville säkert bara hämnas (Läs Katarina Wennstams Flickan och skulden, prisbelönt med Advokatsamfundets Journalistpris). Men med tanke på statistiken; om man vill hämnas på sitt ex, varför då anmäla denne för ett brott han med all sannolikhet inte kommer dömas för? Ytterligare argument som lyfts mot kvinnan brukar handla om kvinnans reaktion, huruvida hon gjorde motstånd eller inte. Vi vet att människor reagerar olika i hotfulla situationer. Det finns studier som vittnar om människor som blivit utsatta för rån och som i dessa situationer reagerat väldigt olika. Vissa gör motstånd, agerar rationellt och larmar polis. Andra fryser till, blir handlingsförlamade och har svårt att i efterhand minnas exakt vad som hänt. Detsamma gäller kvinnor som utsätts för våld och våldtäkt. De reagerar olika. Trots detta förväntar sig vårt rättssystem att kvinnorna ska agera precis så som våra förväntningar säger oss att de ska göra. De ska skrika på hjälp och göra våldsamt motstånd. Men så är inte alltid fallet och det är något kvinnor får lida för. ”Om kvinnan inte stämmer överens med den givna bilden av hur En Våldtagen Kvinna ser ut och beter sig, så har hon en omöjlig uppgift framför sig. (…) Det omöjliga för vissa kvinnor är att bli trodda.” (Wennstam 2002:95). Ställt i relation till, låt säga, en busschaufför som blir rånad och misshandlad så heter det först och främst inte ”chaufförsvåld”. För det andra utgår samhället och rättssystemet i att hans anmälan är riktig, den tas på allvar. Man utgår inte ifrån att han hittar på, att han egentligen vill hämnas på den person han angivit som rånaren. Avslutningsvis ifrågasätts inte hans agerande, ingen klandrar honom om han frös till och inte gjorde motstånd. Så för att återgå till Ulf Kristerssons resonemang om omgivningens sanktionering av hedersvåld är uppenbart att om han bara vidgade sitt perspektiv en aning skulle han bli varse ett helt samhälle - en samhällelig diskurs - som sanktionerar mäns våld mot kvinnor. Ett samhälle som i sitt språk hellre benämner brottet utifrån offret, för att slippa nämna förövaren. Ett samhälle där det varje år anmäls över 20 000 fall men där kvinnan sällan tas på allvar. Våld mot kvinnor sanktioneras ständigt; i allt från vårt språk till våra lagar och synen på brottet. Sanktionering är därför inget specifikt inom hedersvåld utan gäller mäns våld mot kvinnor oavsett mannens/förövarens etniska ursprung. Matilda Andra skriver intressant om våld, hedersvåld, moderaterna.

Rasism är först och främst en psykologisk sjukdom, inte ekonomisk

Min kära släkt sitter samlad kring en grillfest en av sommarens vackraste kvällar. Samklangen blir snabbt till allvar när min moster utropar: vi borde bo i Rinkeby, där skulle vi åtminstone få vara oss själva. Bakgrunden är att vi sitter på gården till hennes bostadsrätt och spejar efter arga grannar bakom gardiner. Grannarna älskar att anmärka på vårt sällskaps storlek, hur vi väsnas, hur länge vi är ute. De vägrade hälsa på min moster när hon var nyinflyttad, ville inte ge ut portkoden en gång för att de menade att de inte kände igen henne. Någonstans där, på en grillfest sommaren 2007, 18 år efter ankomsten till Sverige fick hon nog. Det skulle ju inte finnas skillnader mellan svenskar och invandrare, vi var ju de som aldrig skulle ge upp och börja drömma om getton. Vi tyckte alltid synd om de blattar som gett upp, som umgicks med den egna etniska gruppen och placerade sina barn i skolor där de aldrig skulle lära sig ren svenska. Men efter år av vandring som invandrare in i jag vet inte vad, börjar man ju undra om det inte var vi som var de lurade. Här sitter vi på vår egen bakgård och vågar inte prata i normal samtalston för att grannarna anser det vara osvenskt. Min mosters ord på grillfesten 2007 var mer än en personlig suck, det var ett betyg på Sveriges integrationspolitik. Många Socialdemokrater vill se rasismen som en klassfråga: invandrarna tillhör underklassen och är därför i utanförskap. Både statusförtrycket och det ekonomiska förtrycket anses härröra från klasstillhörigheten. Men klassanalysen kan aldrig berätta för oss varför invandrarna hamnar där underst bland de understa, eller varför invandrare även i toppen av samhället umgås med invandrare först och främst, att få svenskar har invandrade bästa vänner. Många i partiet verkar tycka att talet om etnicitet, även kallat för ”modeord”, skymmer den riktiga frågan, nämligen den om invandrarnas utsatta ekonomiska tillvaro. Att när allt kommer till kritan handlar det om miljonprogrammens upprustning, jobben, utbildningen. Ack om det vore så enkelt. Problemet är svårare än så därför att rasismen är en psykologisk sjukdom som drabbar människor i själen och inte behandlas med bättre ekonomin. Där vi har brustit är att ha en politik som jobbar emot majoritetssamhällets hat och fördomar mot ”invandraren”. Det handlar i mitt givna exempel om grannens görande av invandrarna till invandrare först och främst och inte människor. Den frågan är ingen plånboksfråga och har väl just därför inte diskuterats. Men ärligt talat är jag förbannat trött på att plånboksfrågor får ersätta de långsiktiga visionerna. Och i detta fall är det att en gång för alla omvandla invandraren till människa. Roya Andra skriver intressant om integration, rasism, socialdemokraterna.

Grattis Irak

Jag är ute och promenerar med två vänner. Det regnar inte längre, solen skiner och det är mycket folk ute på gatorna. Vi vandrar genom Vasaparken in mot city. Vid LO-borgen hör vi ganska snart en massa oväsen. Bilar som låter, människor som ropar. Vi närmar oss centralen och möter alltfler bilar med nedrullade fönsterrutor som spelar musik och som tutar. Det är glädje i luften. Helt plötsligt slår det mig. Asiatiska mästerskapen. Irak mot Saudi Arabien. Jag ser mig omkring. Runtomkring oss rör sig Irakiska flaggan i vinden. Irak vann. Helt plötsligt blir vi väldigt medvetna om att detta är mycket speciellt. Och mycket riktigt. När jag kommer hem går jag in på DN och Svd. Där skrivs om en segerfest; tusentals firande irakier på Sergels torg. Fotbollssegern är för många irakier mer än bara ett sportsligt erkännande. Vinsten blir i skenet av all rapportering om våldet i det krigshärjade Irak mer än bara en seger, det blir någonting positivt att förenas kring. Den senaste tidens upptrappning av våld i Bagdad, men även i andra delar av Irak ger oss här i Sverige en insyn i den brutalitet människor på plats i Irak, men även de som lämnat, fått uppleva. I allt elände fann dock tusentals irakier en anledning att fira. Oavsett folkslag stod man under kvällen sida vid sida på Sergels torg. Detta tyder på något. Inom modern demokratiforskning finns en mängd teorier som fokuserar på det civila samhällets betydelse i uppbyggnaden av demokrati. Det är alltså inte främst politiska institutioner som ensamt står i fokus utan lika mycket grupperingar, föreningar och organisationer som existerar oberoende staten som fyller en funktion i huruvida en demokrati kan utvecklas, bli stark och överleva. Fokus vilar alltså på den vilja som kommer underifrån från folket och inte bara uppifrån, från politiker (från USA). Att se människor av olika folkslag som flytt ett krigshärjat land förenas i dans, sång och hejarop med den iranska flaggan vajandes i vinden är ett tecken på en vilja som kommer underifrån, från det civila. Det tyder på att det finns hopp. Hopp för Irak. Matilda Andra skriver intressant om Irak, fotboll, demokrati.

Ja, jag sviker de prostituerade

Jag kommer inte förbi tankarna om prostitution. Hur mycket det än diskuteras, från alla håll, så kan jag inte hjälpa att bli starkare i mina åsikter. Prostitution är utnyttjande av kvinnor, både de inblandade samt alla andra kvinnor som får leva i en värld där kvinnans sexualitet underställs mannens. Jag kan inte jämföra sexköp med sjungande eller teater. Dessa är nämligen njutning som inte innehåller maktobalans. Ingen kan utnyttjas, män som kvinnor är med och ger och tar. Min feministiska analys säger mig att kvinnan än idag är beroende av mannens kapital. Majoriteten av kvinnorna tjänar mindre, äger mindre av både makt och cash än männen. Jag vill att kvinnan på allvar frigör sig från mannen och att prostitution som ett manligt privilegium försvinner. För sexköp är inte könsneutralt, vad är det som gör att män i nästan alla fall är köparna? Är det för att tjejer har mindre lust till sex? Eller för att samhälliga strukurer gör att de flesta tjejer är helt främmande inför att köpa en man för en stund? Jag är ingen moraltant så jag tror på det senare. Att tjejernas sexualitet är lika vital som killarnas men att allt i samhället syftar till att hålla den i styr. Att prata om kvinnlig onani är tabu, tjejer kallas för hora men killar som utforskar sin sexualitet upphöjs till player, preventinmedel är fortfarande tjejers ansvar och att vara oskuld som tjej anses än idag fint i många kretsar. Hur kan dessa föreställningar inte vara en del i sexköpet? Man kan inte prata om fria individer i ett sexköp när det i princip alltid handlar om kvinnor som köps av män i en värld där mannen har makten och pengarna och därför bestämmer över sexakten. Man kan inte analysera ett samhälligt fenomen utan att diskutera samhället. Prostitution har alltid hängt ihop med fattigdom och kontroll av kvinnor. Prositution är ännu ett symptom på ett samhälle som nedvärderar kvinnan och vill att hon ska tyglas av en man. Kanske upplever de prostituerade att de äger sin kropp när de får sälja den. Men jag tror inte att det är någonting annat än en skenbar frigörelse, en egoistisk väg som skadar framtidens kvinnor som får födas in i samma patriarkala värld. Slutligen har jag kommit fram till att diskussionen om frivillighet inte är särskilt intressant för mig. För jag sympatiserar inte med de som menar att de säljer sex frivilligt. Jag ser inte dem som hopplösa offer utan snarare som patriarkatets alibin som bidrar till ett maskineri som reproducerar bilden av kvinnan som mannens tillhörighet. Det påverkar alla kvinnor, även mig. Vi tycker helt enkelt annorlunda, jag och sexsäljarna, eskortflickorna, hororna. För de yrkar på en lagstiftning och en upphöjande av era yrken utan att tänka på alla de kvinnor som far illa och hamnar i prostitution p g a extremt utsatta situationer. De glömmer att traffickingen minskat med den svenska sexköpslagen. De sviker jämställdheten och alla de kvinnor som inte säljer sin kropp men måste förhålla sig till den företeelsen. Och därför erkänner jag att jag sviker dem. Inte i det långa loppet för jag är övertygad om att en jämställd värld gynnar alla. Men här och nu tänker jag på de kvinnor som far illa och p ga rasism och sexism inte ser annan utväg än prostitutionen. Det är de som måste få styra lagstiftningen. Roya Andra skriver intressant om prostitution, sex, feminism.

Klassanalysen är inte fullständig

Syftet med att utifrån olika kategorier analysera och studera samhället och dess invånare är att uppmärksamma vad som, i vår strävan att förverkliga oss själva som individer, begränsar oss. Med ett klassperspektiv blir skillnader mellan människors valmöjligheter utifrån klasstillhörighet tydliga, med ett genusperspektiv synliggörs det manliga respektive kvinnliga könets olika förutsättningar och utifrån ett etniskt perspektiv framträder rasistiska strukturer på arbetsmarknaden, inom rättsväsendet, i skolan osv. Jag är en stark förespråkare av att även lyfta upp och belysa HBTQ som ett perspektiv jämsides de ovan nämnda. Men till skillnad från mig finns det de som anser att denna indelning inte fyller någon funktion mer än att skapa en kategorisering som inte borde existera. HBTQ borde inte vara en variabel i vår analys av samhället, eftersom att vara HBTQ inte borde innebära begränsningar. I senaste numret av Bang finns en artikel skriven av journalisten Andy Candy om den svenska lagstiftningen som diskriminerande gentemot transpersoner. Visste du exempelvis att för att få genomgå ett könsbyte gäller att personen “undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” Lag (1991:514). År 2007 förbjuder alltså lagen transpersoner från att bli föräldrar - det passar sig inte. Så visst, att vara HBTQ borde inte begränsa, men nu gör det faktiskt det, något socialdemokratin ibland har svårt att ta till sig. Istället är klass det överordnade perspektivet utifrån vilket vi ska analysera samhället, och HBTQ, etnicitet och kön är underordnat. Debatten kring ämnet har på min och Royas blogg förts intensivt och för mig är svaret väldigt enkelt. Att förneka människor rätten att förverkliga sig själva, för att deras begränsningar inte stämmer överens med den av dig och mig definierat främsta analysen, är diskriminerande. Vem är jag att överordna klass ett HBTQ perspektiv när vårt rättssystem begränsar en transpersons högsta önskan om att en dag bli förälder? Vi kan inte förringa betydelsen av ett, i det här fallet, HBTQ perspektiv som så tydligt synliggör hur människor ständigt begränsas i vårt samhälle, något vi alla gemensamt borde kämpa mot, i en kamp som kräver att vi använder fler perspektiv än enbart ett. Nästa vecka är det Pride-festival i Stockholm. Förutom den fantastiska paraden och alla festligheter innehåller programmet över 500 punkter; det anordnas seminarium, debatter, filmvisningar, teater och workshops. Tusentals människor samlas för att manifestera att oavsett sexuell läggning är vi alla ok. För mig övertygar Pride om att HBTQ är ett perspektiv som jämsides klass fyller en viktig funktion – precis som exempelvis etnicitet och kön. Matilda Andra skriver intressant om HBTQ, pride, klass.

Jämförelsångesten dödar

När Mona Sahlin introducerade begreppet jämförelsångest i den svenska debatten lät inte reaktionerna vänta på sig. Hon tar avsteg från klasskampen, frågan är inte politik, begreppet är påhittat, menade kritiker inom socialdemokratin. Allt för att en socialdemokratisk politiker för en gångs skull vågade prata bortom plånboksfrågor. Men ”Reference Anxiety” är ett vedertaget begrepp inom sociologin och psykologin och sålunda inget påhitt. Det handlar just om normer, om konsumtion, om reklam. Samhällets förtryckarsystem har blivit mer än ekonomi, det är en följd av ekonomiska klyftor men den existerar även inom starka ekonomiska grupper. En välkänd hälsoforskare har visat på att Oscarvinnare lever fyra år längre än kolleger som ”bara” blivit nominerade. Jämförelseångesten har makt att döda, men ändå anses den inte vara värd att diskutera. Det verkar som om dagens sossar har glömt varför de intresserar sig för jämlikhet. Folkhälsan följer inte längre den ekonomiska utvecklingen men vi fortsätter att låtsas som det och låter den ekonomiska analysen, klassanalysen, komma först. Vår ekonomiska framgång börjar slå tillbaka mot oss och det med reklam och ”skitdrömmar” som urholkar själen. Detta är inte bara en fråga för medelklassen på DN-kultur, det är en fråga som socialdemokratin måste ta sig an. För det handlar om visionen om människans välmående. Att hon känner sig tillfreds och kan ägna sig åt sina drömmar som är skapade utan yttre påverkan. I Läkartidningen nummer 26-27 diskuteras just jämförelseångesten som ett av de största skälen till barnens ohälsa, barnfamiljers materiella standard ökar men inte den upplevda hälsan hos barnen. Ty reklam, konsumtionshysteri skapar en onöjd människa som enligt WHO:s hälsodefintion aldrig kan bli helt frisk. Debatten om jämförelseångest är alltså inte ett påhitt, ett avsteg, snarare ett steg i rätt riktning mot större visioner än ekonomiska. Roya Andra skriver intressant om Mona Sahlin, socialdemokrati, jämförelse.

Det där med kollektiv skuld…

De flesta accepterar inte begreppet kollektiv skuld när det kommer till diskussioner om rasism och feminism. Det hävdas bestämt att det inte går att tala om en kollektiv skuld i ett samhälle där kvinnor tjänar mindre än män (trots samma arbetsinsats) eller där människor som invandrat diskrimineras på arbetsmarknaden (utbildade ingenjörer städar våra företags toaletter). Men hur blir det om vi sätter begreppet i en annan kontext? På SVT visades häromveckan ett avsnitt ur en dokumentärserie om globalisering. Jag lyckades se ett av programmen och förutom de sedvanliga intervjuerna med IMF och diverse politiker runtom i olika länder och byråkratier var det en intervju som grep tag i mig. En svensk journalist står mitt på en trafikerad gata i ett varmt Malawi och intervjuar en kvinnlig afrikansk advokat. Ämnet är fattigdom och kvinnan är kritisk mot omvärldens sätt att hantera fattigdomen i Afrika. Hon vill ha en revolution. Den manlige svenske journalisten, som i sin tankevärld direkt associerar till krig och elände, ställer sig frågande till kvinnans resonemang. En revolution? Hon svarar att det hon vill ha är en revolution i tanken. Fattigdom, menar hon, existerar för att vi accepterar det. Vi tycker att det är acceptabelt att Bill Gates äger miljarder samtidigt som en bonde i Afrika kämpar för överlevnad. Om vi inte tyckte det, skulle vi heller inte acceptera att det är precis så världen ser ut. Och visst har hon rätt. I all sin enkelhet har hon satt fingret på det som sätter krokben för en rättvis värld, och synliggjort den kollektiva skulden. Vi bär alla ett ansvar för den orättvisa värld vi lever i, till fattigdomen i Afrika, eftersom vi accepterar den. Vissa tar i globaliserings debatten avstånd från begrepp som kollektiv skuld och sätter istället stor tilltro till exempelvis marknaden och den ekonomiska globaliseringens förmåga att rätta till orättvisor. Detta är märkligt eftersom kolonialismens spår än idag är så djupa och påtagliga. Även om jag ansåg marknaden vara rättvis, något jag absolut inte gör, så kan den ändå inte fungera rättvist såsom världen ser ut idag. Visst, marknaden accepterar ojämlikhet, men den ekonomiska teorin lär oss att för att denna ojämlikhet utifrån ett rättviseperspektiv ska vara acceptabel krävs att marknaden var rättvis från början, något som i verkligheten inte är fallet. Väst har skott sig på Afrika, vårt välstånd existerar tack vare deras fattigdom, därför bär vi en gemensam skuld för att världen ser ut som den gör. I tv-programmet intervjuas professor Joseph Stiglitz, 2001 års nobelpristagare i ekonomi, som riktar stor kritik mot västvärldens hantering av fattigdomen i Afrika. Dels kritiserar han IMF´s fixering vid inflation som skapat ett fokus kring budgetunderskott och sparande, något som gjort att statliga satsningar på sjukvård och utbildning blivit lidande – två viktiga beståndsdelar i ett lands välmående. Dels kritiserar han väst för att vara inkonsekvent i sitt ständiga försvarande av marknadsekonomi och frihandel samtidigt som tullar och handelshinder byggs upp - något som stänger ute den afrikanska bondens grödor från den europeiska marknaden. Indirekt pekar han ut den kollektiva skulden. Ser vi till milleniemålen så genomsyras hela idén kring dessa av just ett erkännande av det gemensamma ansvaret. Här har länder gått samman för att gemensamt försöka justera den orättvisa som fattigdomen i Afrika så tydligt påvisar. Med skulden följer ett ansvar. För de allra flesta bli begreppet kollektiv skuld så självklart när vi talar om Afrikas fattigdom och omvärldens ansvar. Dock finns ingen förståelse för varför ordet även skulle fylla en funktion utifrån ett feministiskt och rasistiskt perspektiv. Den kollektiva skulden innebär inte att jag och du pekas ut som överordnat skyldiga till att människor dör av svält i Afrika. Men indirekt får våra levnadsvanor just den konsekvensen. På samma sätt är det inte den enskilde mannens fel att kvinnor som grupp tjänar mindre än män, eller den enskilde svenskens fel att invandrare som grupp skurar våra toaletter, men gemensamt bär vi en skuld för att samhället ser ut som det gör, eftersom vi accepterar det. Att inte agera är också ett ställningstagande. Matilda Andra skriver intressant om feminism, globalisering, fattigdom.

Ju mer krig desto mer zappande, desto större lögn om socialdemokratisk internationalism

En av de mest brännande politiska frågorna idag är freden. Kolonialismen har återuppstått på nytt i mellanöstern. Men det existerar inte för oss för vi kallar inte konflikterna för dess rätta namn : inbördeskrig, ockupation, folkmord, kolonialism, framför allt rasism. Kriget fladdrar visserligen förbi varje kväll i snabba nyhetsbilder men vi känner det inte. Vi lever i vår inbillade säkerhet mellan EU:s höga murar och låtsas som om att krig är något vi läste om i skolan. Det går bra för oss nu, vi har makten över orden och makten över fjärkontrollen och vi bestämmer på så sätt över verkligheten. När som helst kan kriget bli ett heminredningsprogram. Vad har egentligen skett med vår internationella medvetenhet, socialdemokrater? Jag hittar den inte utanför unga SSU:are och en och annan S-student som lyckats behålla glöden. Ibland hör jag vackra ord som förtrollar men så tänker jag på det konkreta arbetet, i riksdagen, i EU, i FN. På ISAF-styrkan, frysning av tillgångar, avvisningen av de två egyptierna, Hassan Asads fall, restriktiva asyllagar, motstånd mot flyktingamnesti. Säg, ekar inte orden, hur vackra de än är, tomma när ni tänker på dessa fall som alla bevisar hur vi svikit världens folk? Jag var på manifestationen mot ockupationen av Gaza och Västbanken i Stockholm anordnat av S-studenter och SSU. Fina ord haglade över oss. Men så talade en palestinsk man, och han hade inga fina ord att uttala, han saknade Sveriges röst, Sten Andersson, Olof Palme, Anna Lindh. Det har varit tyst från Sveriges sida länge nu internationellt. Och världen borde ju ha hört om vår röst hade varit stark och vårt arbete känts i deras vardag, den palestinska mannen skulle ha haft fler namn på sin lista om så vore fallet. Vi kan så lite om världen, de länder varifrån våra blattar kommer som vi kräver ska veta allt om Sverige. Är det inte för att det är valår så är det för att det är mellanvalsår. Aldrig är frågorna viktiga nog. Ibland blir jag tillrättavisad att det minsann var en annan värld på Palmes tid, under Kalla Kriget, EU och FN fanns inte och det fanns helt enkelt fler möjligheter att vara solidarisk. Men det är bullshit, det var Palme och vårt engagemang som var annorlunda då, inte situationen. Ty vi befinner oss i en liknande situation idag, nu är det också två starka parter och den svaga människan som behöver oss, USA och Väst-stater mot islamisterna. Här kan vi finna en naturlig roll, att kritisera båda parter, vara neutrala eller börja kalla oss partiska. Att inta en respektingivande position, att ställa sig på den enskilda människans sida. Och när det kommer till EU och FN så är de ju våra verktyg, inte hinder, hävdar vi att de är hinder så måste vi ju dra oss ur omedelbart. Världen brinner som alltid och vi vet om det, vi ser det på TV, hör om det på radio och vi säger fina ord och manifesterar någon gång då och då för att dämpa våra samvetskval. Men nu är det dags för analys och handling. Det är dags att skapa en fredsallians, och till detta behöver vi vänsterpartiet som är tiotals gånger bättre än oss vad gäller internationalism. Tyvärr har vi förlorat den och jag hittar inget bevis som pekar på motsatsen. Roya Andra skriver intressant om krig, islam, socialdemokraterna.

Heteronormen och könsmaktsordningen går hand i hand

Samhället, vår vardag och våra relationer genomsyras av normer och värderingar som legitimerar och upprätthåller föreställningar om vad som är det rätta. Detta är en vanligt förekommande utgångspunkt inom samhällsvetenskaplig forskning och därmed inget värt att ifrågasätta. Intressant är att utifrån ett historiskt perspektiv studera vilka normer som genomsyrat samhället, i kontrast till vilka som genomsyrar det idag. Klart blir då att samhället, likt människan, är föränderligt och ständigt formas och utvecklas. Vad som ansågs vara legitimt för 500 år sedan behöver i dagens samhälle inte nödvändigtvis vara det. Med vetskapen om samhällets ständiga föränderlighet är det svårt att inte vara visionär och oupphörligt arbeta för utveckling. För att återgå till mitt inledande resonemang om normer och värderingar så tänker jag utgå från begreppet heteronormativitet. Heteronormen härstammar från en föreställning om att den heterosexuella kärleken är den rätta - den sanna - något som därmed underordnar (ibland förkastar) andra sexualiteter. Denna norm upprätthålls av samhället - av oss - i vår vardag genom framförallt vårt språk. Genom språket formuleras institutioner, lagar och regler, som genomsyras av våra värderingar och som vi socialiseras in i och till vilka vi förhåller oss. Den äktenskapliga institutionen är inte minst ett sådant uppenbart tecken på hur den heterosexuella relationen i vårt samhälle premieras andra – är du homo får du ingå partnerskap. Varför är då den heterosexuella normen ett problem? Jo, dels stänger den inne oss människor i roller fyllda av förväntningar baserade på en indelning utifrån våra biologiska kön och upprätthåller könsroller som begränsar både kvinnor och män, oavsett sexualitet. Dels diskriminerar den de som inte lever enligt normen. Fundamentet inom heteronormen är nämligen det manliga och kvinnliga, egenskaper vi kopplar till mannen och kvinnan. Utan dessa två motpoler och dess förenande i en gemensam sexualitet utarmas heteronormen. En stark pelare på vilken denna norm vilar är alltså könsmaktsordningen vars hela uppbyggnad består i dels ett isärhållande av könen och ett över- och underordnande av dem. En samkönad relation utmanar detta tankesätt och för de allra mest insocialiserade kan denna utmaning upplevas som ett hot, något som föder homofobi. Homofobi är ett uttryck för människors rädsla för heteronormens uppluckrande. Men den är också ett centralt uttryck för en antifeministisk värdegrund; där visionen om ett samhälle där kön inte har någon betydelse lyser med sin frånvaro. Homofobi är heteronormens ansikte på individnivå och där homofobin är som starkast där är den heterosexuella normen som mest orubblig. Och tillsammans med könsmaktsordningen placerar den heterosexuella normen oss människor i fack utifrån föreställningar om hur vi ska leva. Men samhället är trots allt föränderligt. Detta system av värderingar som bestämmer vem du och jag får älska, som legitimerar min kärlek men inte din, går att ändra på. Könsmaktsordningen och heteronormen går hand i hand och därför är fajten dubbel. Lyckas vi luckra upp föreställningen om manligt och kvinnligt och se bortom kön, då förlorar heteronormen styrka och vi kommer ett steg närmare en verklighet där du och jag på riktigt är du och jag, och inte definieras av det kön och den sexualitet vi har. Matilda Andra skriver intressant om heteronormativitet, feminism, samhällsutveckling.

Den evige turisten i Tunis

Sitter på ett vandrarhem i Tunis, huvudstaden i Tunisien. Mina medresenärer är ett trettiotal läkarstudenter från hela världen, mestadels Europa. De lyssnar på musik därnere, pratar alldeles för högt för att tillåta sömn. Jag är den gnällige på rummet som ännu en gång blivit besviken på västs syn på turism och semester. Och läkarstudenters syn på världen och det framtida yrket, synen på människan. För här är araben den jobbiga, han stirrar, säger konstiga saker och vi bör därför alltid gå i en grupp om minst tio personer för att skydda oss. Han är sexistisk men gruppens killar som tafsar och drar de gamla skämten har godkänt sig själva och tjejerna fnittrar. Vi är här för att jobba ett tag på olika avdelningar. Så jag trodde att detta var det längsta man kunde komma från turism, men ingen av oss kan tunisiska (arabisk dialekt) och få försöker att ta till sig den Tunisiska verkligheten. Att vi ens får åka hit när vi inte kan språket är egentligen märkligt, de flesta utanför universiteten talar inte franska eller engelska. Så vad lär vi oss när vi inte förstår? Men det är väl västs företräde att oavsett, få vara var de vill vara precis när de vill. Idag på restaurangen beställde österrikiskan pommes frites, den digra menyn med tunisiska rätter lockade inte alls. Och så är det hela tiden, vi kunde ha varit var som helst, bara vi får vara läkarstudenter och västerlänningar. Som världen ser ut idag är det väldigt svårt att förstå varandra, lära sig av varandra oavsett antal flygresor. Det handlar ändå om inställningen till medmänniskor som ser litet annorlunda ut och den resan börjar redan hemma. Visst, det är ingen status i att vara schysst mot sin granne som kanske bär huckle, men vill man någonsin bli någonting mer än bara en turist på sina resor så måste man. Roya Andra skriver intressant om turism, Tunisien, västvärlden.

Sluta omyndigförklara män!

Tänk på vad som gömmer sig bakom begreppet våldtäkt. “Att våldta - med våld tvinga till samlag” Svenska akademins ordlista Även om inte alla våldtäkter innehåller fysiskt våld, däremot en rejäl dos psykiskt våld, så innebär en våldtäkt att någon tvingar någon annan till samlag. Tvingar. Trots vårt rättssystems oförmåga att hantera dessa brott finns det kvinnor, långt ifrån alla, som ändå gör en anmälan. Men trots år av debatt och synliggörande av den förnedring många av dessa kvinnor tvingas utstå, ser vi fortfarande hur kvinnor behandlas illa av det svenska rättssystemet; hur exempelvis deras sexliv och mest privata detaljer används mot dem. Ju mer sexuellt aktiv du är, desto större chans är det att du betraktas som en lögnare, ett absurdum i sig eftersom en kvinna med stor mängd sexuell erfarenhet per definition borde vara fullkomlig kapabel att avgör när sex övergår i våld och när hon blir tvingad. Jag tänker dock inte gå djupare in på detta utan vända fokus mot den förnedrande bild som även förmedlas av män. Bland många av de våldtäktsfall där män frias från brott hänvisas ofta till männens oförmåga att själva avgöra offrets ovilja att delta i samlaget. Den bild som förmedlas kring mäns bristande förståelse gällande kvinnans icke-delaktighet, som ett tecken på att hon inte frivilligt deltar, är förnedrande. Det finns så ofantligt många män som aldrig skulle ha sex med en person som bara ligger stilla, stel av skräck och som önskar att det är över. De allra flesta män förstår att detta är ett övergrepp och inser att de inte kan skylla på nån slags påhittad och överdriven sexdrift, en oförmåga att avbryta, utan ser sex mellan två människor som ett interaktivt möte, som kräver båda parters frivilliga deltagande. Att män skulle tappa omdömet helt på grund av alkoholintag och därför kan komma undan med övergrepp med hänvisning till sin berusning är också förnedrande - för män. Som att alla människor som klampar omkring i denna värld och som råkar ha utrustats med ett manligt könsorgan därav inte kan stå till svars för handlingar de gör när de druckit. Vänder man på det så är det ju precis det de allra flesta kvinnliga offer måste göra - var hon full får hon skylla sig själv. Vad är det för samhälle vi har skapat när halva befolkningen inte betraktas som kapabla att fatta logiska gentomtänkta beslut? Vad är det för mansbild vi förmedlar när våldtäktsmän frias med hänvisning till att de “inte förstod”? Var är alla män som faktiskt förstår och som aldrig skulle begå ett övergrepp - varför reagerar ni inte? Debatten behöver er. Matilda Andra skriver intressant om manlighet, våldtäkt, rättssystem.

Var kommer du ifrån, alltså egentligen?

Jag hatar frågan, vet inte vad jag ska svara på den. Kan jag någonsin svara rätt? Rätt mot mig själv? Rätt för min mamma, min bror, mina mostrar, mina ideal? Var kommer du ifrån, är en fallande bomb, en del av våldet i det här samhället som vi inte kallar för våld och därmed förtränger. Alla vill veta var den andra kommer ifrån, sa den ena klasskamraten, och jag undrar varför, varför denna besatthet av en hudfärg? Jag frågar alla hela tiden var de kommer ifrån, sa den andra, och visade på att hon drar sitt strå till stacken minsann för att dela upp mänskligheten. Edward Said undrade och jag undrar också, kan man någonsin dela in mänskligheten och överleva konsekvenserna på ett mänskligt sätt? Kultur, ras det spelar ingen roll, de bygger upp maktstrukturer och pratar bara maktens språk. De säger allt om makten, ingenting om mig. Vem jag är, vilken musik jag föredrar. Indelningarna skapas så att det inte ska slösas bort tid när någon blir sugen på krig och konflikt. Det är inte så, du har fel, sa alla tre på en gång och spelade upp en nazistisk teater där den vita hudfärgen går före allt, före upplevelser, före argument, före mig. Vi har goda intentioner med frågan, påstod de, men vad händer med följden? De ville inte prata om följden, ingen vill prata om följden bara om de goda intentionerna. Inte om smärtan som skapas genom att frågan har en kraft som förmår utestänga, skapa nojor i huvudet, finns jag inte, tillhör jag ingenting? Mitt hemland är en främling för mig, jag kommer inte därifrån längre. Jag kom precis från konsum det är rätta svaret på den frågan. Jag vill berätta om vad jag handlat, berätta om mig själv istället för att berätta om dina fördomar. Om mitt land, min kultur, hur fan äger man ett land? Det enda man äger är upplevelserna, men de tvekade mina klasskamrater inte att ta ifrån mig, framtida kolleger, tack. Och skapade mig tomt. Jag hatar den frågan, den gröper ur mig för inget svar duger, det är inte rätt att säga att jag inte kommer någon stans ifrån, att jag aldrig tänker reducera mig till ett land. Att jag tänker flytta gränser, leva utanför dem, leva utanför människor som vill ställa den frågan, de tänker ställa den oavsett vad jag tycker. För att skapa de gränser som inte finns, aldrig har funnits. Roya Andra skriver intressant om rasism, kultur, identitet.

När bokstäver som bildar ordet blir till ett alibi för dess innebörd

I Sverige finns idag en osaklig löneskillnad mellan kvinnor och män som de allra flesta är överens om existerar. Om hur stor denna skillnad är tvistar de vise, men att den finns är det få som motsätter sig. Även kring det faktum att osakliga löneskillnader per definition saknar förklaringsgrund (därav ordet osaklig) är de flesta överens, det som diskuteras är snarare hur och om detta ska åtgärdas. Bland de som anser detta vara ett problem finns vissa som bedömer det vara upp till arbetsmarknadens parter att lösa problemet. Men att de privata aktörerna på arbetsmarknaden aktivt skulle ge sig an att bekämpa löneskillnader mellan kvinnor och män är lika troligt som att svenska bolagsstyrelser utan politiska påtryckningar inom kort kommer präglas av jämn könsfördelning. Andra hävdar att det bästa är att överlåta det till marknaden att själv jämna ut skillnader, ett absurt påstående eftersom det handlar om en rättvisefråga något marknaden aldrig kan justera ensam eftersom den inte är rättvis. Kvar återstår då att överlämna till övriga aktörer, dvs. staten och fackföreningsrörelsen, att hantera frågan, något som i skenet av det svenska politiska klimat som rått, för länge sedan borde genererat i en utjämning av den könsbetingade löneskillnaden .Men så är inte fallet. År 2001 blev det socialdemokratiska partiet ett parti som inte bara analyserade samhället utifrån ett klassperspektiv, utan till analysen lades även kön; nu skulle det på allvar ske förändringar! Men den sex år gamla feministiska ambitionen, som så påtagligt gavs plats i det socialdemokratiska partiprogrammet, kan så här i efterhand betraktas som ett slag i luften. Även om det inom partiet fanns, och fortfarande finns, en vilja att lösa problemet med osakliga löneskillnader uppstod ett vakuum mellan just denna vilja och den faktiska politiken. För vid varje tillfälle jag ställt frågan om hur och varför löneskillnaderna fortfarande existera hänvisar ”politiken” oavkortat till arbetsmarknadens parter, underförstått facket, som ansvariga för den utvecklingen. Vänder vi istället blicken mot LO, som är en viktig part i avtalsrörelsen, så är förbundet, likt det socialdemokratiska partiet, en feministisk organisation. Men inom LO finns också ett hålrum mellan vilja och praktik. På frågan om skillnaden mellan könens löner svär man sig fri från ansvar och menar att detta främst kan lösas med hjälp av politikernas verktyg och metoder (med andra ord lagstiftning, delad föräldraförsäkring osv). Hur vet jag det? Jo, jag har frågat. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen är i Sverige nära sammanlänkade, något som var tydligt inför valet av ny partiordförande där Wanja Lundby Wedin figurerade i diskussionerna som en möjlig kandidat. Och fram till valet 2006 befann vi oss alltså i en situation där staten bestod av ett feministiskt parti som tillsammans med ett feministiskt fackförbund inte lyckades lösa frågan med osakliga löneskillnader, detta trots den nära relationen och gemensamma värdegrunden. Visst, i retoriken var de rörande överens, men i realiteten togs inte problemet på allvar. Uppenbart är att ingen av de två aktörerna tagit till sig den feministiska analysen och tillämpat den fullt ut. Feminismen ser bra ut på pappret men i praktiken lyser den med sin frånvaro. Bokstäverna som bildar ordet har blivit till ett alibi för dess innebörd och används ytterst vårdslöst. För, skulle partiet och facket på allvar vara feministiska organisationer, då skulle inte omfördelningspolitiken endast tillämpas utifrån en klassanalys, utan även utifrån en feministisk analys. Matilda Andra skriver intressant om socialdemokraterna, LO, feminism.

En sista grej bara...

...innan jag går på semester: läs gärna min ledare i det senaste numret av Tidningen Broderskap. Den handlar om normer som kväver. Normer som placerar människor i fack och sätter andra etiketter på oss än dem vi väljer själva. Dessa normer förtjänar att ifrågasättas och utmanas – och detta är ett motståndsarbete som borde ledas av socialdemokratin. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, normer.

Kommunisten i SSU

Presentation av vikarie Roya Jag är en ganska allvarlig människa. Och det hade väl gått an om jag varit en kille, då finns inte samma samhälliga tryck på en att vara glad hela tiden, fnittrig. Men folk har protesterat mot min allvarsamhet på bloggen och jag har fått uppmaningar om att blogga lite ytligheter ibland, eller varför inte om mode. Har Ali Esbati eller Petter Partikulärt eller Jonas Morian fått ta emot önskemål om att skriva mer om mode? Vad ni har att vänta er är alltså en allvarlig tjejs tankar. Mycket kritik mot sossarna men det är för att jag är i en reflekterande period. Varför är jag sosse? Men framförallt för att mitt forum är socialdemokratin, är det väsentligt att vara kritisk någonstans så är det väl där man har chans att påverka. Så med detta förvarnar jag om att mina inlägg inte alls kommer att handla om mode, för detta finns en ny blogg på stureplan.se som jag kan rekommendera och den heter Style by Kling tror jag. Jag har fastnat där en kväll, och visst det är roligt med skönhet och mode. Men jag kan inte skriva om det. Här kommer mitt första inlägg: Kommunisten i SSU När jag var sjutton år och relativt ny i SSU blev jag kallad kommunist. Jag visste knappt vad det var. Men det kallades jag efter att ha skrivit motionen ”stoppa bombningarna i Afghanistan” på en distriktskongress i Stockholms län. Jag hade dragits in i politiken för det öppna samtalets skull, för att träffa människor som brann för världen, brydde mig inte särskilt mycket om teorier och kriget var för mig självklart att vara emot. Men i SSU fanns redan, långt innan mig, en uppfattning om höger och vänster som mynnade ut i en paranoid rädsla för oliktänkare. Hade du läst eller ville läsa Marx och använde ord som imperialism och kamrater var du vänster, delade du ut flygblad på lördagsförmiddagar och anordnade fotbollsturneringar så var du höger. Det gällde att vara född på rätt sida av staden, Stockholms Län var höger men Stockholm Stad var vänster. Det krävs betydligt mindre än så för att döda en ung människas glöd. Och det var väl vad som hände mig efter att jag fått reda på min stämpel via omvägar. Mina lågor omvandlades till besvikelse och en tro på att jag var den enda i partiet som inte tyckte att det var särskilt bra med krig. Jag och de röda distrikten förstås men de ville man ju inte tillhöra, de var stalinister och maoister. Än idag vet jag inte vad som stämmer om dem som är ”vänster” i SSU. Om de är så annorlunda från dem som är ”höger”. Men vi möttes aldrig, det fanns inte på kartan att försöka vara sams. Varför vet jag fortfarande inte, bara att jag blev trött på alltihop någonstans där, tyvärr väldigt tidigt in i mitt engagemang. Och det sjukaste är att jag än idag får jag reda på att saker och ting är desamma, att unga tjejers engagemang stryps genom att de inte uppmuntras, genom att de får stämplar de antagligen inte riktigt vet vad de betyder. Och de försvinner från Socialdemokratin, från politiken i värsta fall, och det är då tack vare SSU:s dinosaurier som glömt bort att de själva en gång varit unga. I backspegeln ser jag hur töntigt allt var. Hur jag inte bara kunde stolt stå för mina åsikter, skapa nätverk med oliktänkande, strunta i de äldre som jag nästan var rädd för. Juridikstuderande som bemötte fjortonåringars drömmar med lagparagrafer, som visade att detta minsann, det var orealistiskt! Men det är inte lätt, och ansvaret ligger ändå hos de äldre att förvalta de ungas glöd. För jag försökte verkligen skapa de nätverken, men alla drog sig ur, rädda för konsekvenserna. Som om det fanns någonting att vara rädd för. Att mista en ministerpost, riksdagsplats, ombudsmansjobb? Ständigt blev vi ombedda att inte skämma ut oss själva inför moderpartiet. Tänk om vi istället hade uppmuntrats att inte vara rädda för någonting, att stå för våra åsikter. Nu har Mona annonserat att partiet ska ta hand om sina kärleksfulla kritiker. Någon gång i framtiden kanske vi får en partiledare som kräver att alla medlemmar är kärleksfulla kritiker. Roya Andra skriver intressant om socialdemokraterna, kommunism, politik.

Holiday! Yay!

Sådär. Nu har det blivit dags för mig att logga ut och gå på semester. Jag lämnar bloggen i Roya och Matildas ömma vård, och förväntar mig att de är lika snälla mot er läsare som jag vet att ni kommer att vara mot dem :-) Jag kan inte tänka mig en bättre låt att avsluta med än Green Days Holiday:

Medborgarjournalist eller politisk pr-nisse?

I ett debattinlägg i Dagens Media skriver de liberala bloggarna Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman att Magnus Ljungkvist felaktigt presenterats som bloggare när han nyligen mottog Nyhetspriset. I själva verket är Ljungkvist, menar de, ”en politisk pr-nisse” för Sveriges största parti. Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning. Och även pressekreterare, busschaufförer och lärare har fritid emellanåt. I vissa jobb, som exempelvis pressekreterarens, så är arbetstiden ofta oreglerad. Det ger möjlighet att till exempel ringa telefonsamtal eller kolla upp saker på nätet mellan klockan 9 och 17, det vill säga det som andra betraktar som normalarbetstid. Krohnman och Leman skriver att ”en skarp pr-man som Magnus Ljungkvist”, som vill ”odla myten om sitt oberoende” så klart förstår att det är gynnsamt att framstå som en medborgare som slår underifrån mot etablissemanget. Och visst är det så. Men Ljungkvist har aldrig mörkat sina partisympatier eller vad han jobbar med. Det framgår tydligt på hans blogg och i de många intervjuer han gett. Därmed faller Krohnman och Lemans kritik tämligen platt. Lika platt faller det indignerade eldunderstöd de får från sin goda vän, den likaledes liberala bloggaren Sakine Madon (tillika ledarskribent på Expressen), som inte gör annat än att upprepa det de redan skrivit och ställa sig frågan om utdelarna av Nyhetspriset, pr-byrån Prime och Politikerbloggen, kände till var Ljungkvist jobbade. Det gjorde de naturligtvis. Det gör sannolikt också de flesta andra som följt hans bloggande med rimligt intresse och/eller läst något av allt det som skrivit om Boreliusavslöjandet. Läs gärna också vad Beta Alfa och Deep|Edition skriver om detta. Andra skriver intressant om media, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist.

Staten, företagen och yttrandefriheten

I en signerad ledarkrönika i DN i dag skriver Karin Rebas bra och klokt om den intensiva debatt om yttrandefrihet och censur som denna sommar pågår på bloggar och i olika nätforum. Rebas uppmärksammar flera tecken på att blockeringsivern sprider sig: politiker och diverse lobbyorganisationer vill komma åt sajter som verkar i lagens gråzon genom filter och censur. Nyligen ville exempelvis EU:s rättskommissionär Franco Frattini spärra sajter som lär ut hur man gör bomber. Och i Sverige har tv- och filmbranschens lobbyorganisation argumenterat för att nätleverantörerna borde ”agera brottsförebyggande genom att exempelvis stänga tillgången till vissa sidor med mycket illegalt material”. Även justitieminister Beatrice Ask tycks vara inne på liknande tankegångar, och har bland annat uttryckt att nätleverantörerna borde ta ”ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga”. Det finns mycket att invända mot detta. Det grundläggande är förstås yttrandefrihetsargumentet, att det redan gjorts allt för mycket inskränkningar i vad man får uttrycka i tal, tyckt skrift och på webben. Men det är också ett problem att man från politiskt håll sätter press på företag och i praktiken hotar med lagstiftning om de inte själva agerar polis och rättsskipare. Karin Rebas drar i DN samma parallell som jag gjort tidigare och konstaterar att de svenska internetleverantörerna är just distributörer av information – precis som Posten – och vill inte blanda sig i trafikinnehållet. Lika lite som Posten bör öppna alla brev för att sortera ut olagligt innehåll, så ska inte motsvarande aktörer på nätet tvingas göra det. Det är oroväckande att så få av våra politiska representanter – oavsett partifärg – tycks hålla yttrandefrihetens fana högt. Andra skriver intressant om politik, yttrandefrihet.

Hej då, Alexander

Signaturen Alexander är numera portad härifrån. Min blogg är inget allmänt forum för sosse- och vänsterhat. Det finns gott om annat utrymme på internet för sådant. Fler kommentarer från samma signatur och IP-nummer kommer att raderas.

Roya och Matilda vikarierar

I dag kan det sägas, det blir en duo som i två veckor tar över ruljansen på PromeMorian när jag själv går på semester: Roya och Matilda, som till vardags bloggar här. För de läsare som ännu inte känner till dem så kommer här en intervju. 1. Grattis, Roya och Matilda, till vikariatet. Hur känns det? Vi känner oss glada över att ha fått en förfrågan från dig och tycker självklart att det känns kul att få nå ut till en ny läsarkrets. 2. Vilka är ni, hur länge har ni bloggat – och varför bloggar ni? Vi är två unga kvinnor som under vintern 2006 började blogga som en reaktion på alliansens valvinst och socialdemokraternas förlust. 3. Ni har ju valt att hålla en lite låg profil på er egen blogg, och presenterar er bara med förnamn – varför då? Tyvärr lever vi ett ojämställt samhälle där det finns ett starkt motstånd från fundamentalister mot engagerade kvinnor, något som emellanåt blir väldigt tydligt i bloggosfären. Så länge vekligheten är ojämställd så ser vi på anonymiteten som en viktig politisk rättighet. 4. Er egen blogg präglas inte minst av ert feministiska engagemang. Nu ska ni vikariera på en blogg vars ordinarie ägare inte själv kallar sig feminist, argumenterar emot lagstiftning mot ”sexualisering av det offentliga rummet” samt förespråkar lägre skatt på bl a hushållsnära tjänster. Hur ser ni på det? Vi ser det som en utmaning och framförallt en möjlighet att omvandla alla dina läsare till feminister :-) 5. Avslutande kommentar? En fråga till dig: Om du inte är feminist varför är du då med i ett feministiskt parti? Mitt svar: Jag tyckte inte att det var så klyftigt av socialdemokratin att klistra på sig den etiketten. I stället hade jag hellre sett att man drivit en politik som andra kan få bedöma om den är feministisk eller ej. Av samma skäl kallar jag mig inte feminist – andra får bedöma om jag verkar vara det eller inte. Men låt bli att klistra etiketter på mig. Och ja, jag är väl medveten om att det kan uppfattas som inkonsekvent av mig – som vanligen ställer hårda krav på att de som vill kommentera på min blogg ska presentera sig – att nu överlåta ansvaret för min blogg till två personer som bara uppträder under förnamn. Jag känner dock till vad de heter, och jag respekterar deras förklaring till ”anonymiteten”. Det innebär dock inte någon policyändring när det gäller kommentarer. Andra skriver intressant om bloggosfären, vikariat, PromeMorian.

Allt tuffare för regeringen

Under Almedalsveckan presenterade Synovate Temo opinionssiffror som visade att alltfler väljare anser att de borgerliga partierna står på de välbärgades sida. Socialdemokraterna däremot förknippas med trygghet och anses stå på de svagas sida. I moderaternas fall var det hela 78 procent av de tillfrågade som ansåg att partiet stod på de välbärgades sida, vilket är en ökning med 10 procentenheter sedan 2006. Ali Esbati lär ha kommenterat detta med att summan 78 procent inte är det anmärkningsvärda, utan att 22 procent kan tro något annat... Men det är inte bara opinionen som går emot regeringen. Den senaste tiden har också flera ledande internationella och svenska ekonomer kritiserat skattepolitiken, med riktade skattesänkningar mot olika grupper, som både osammanhängande och plottrig. I en kommentar till finansminister Anders Borgs planer på en slopad fastighetsskatt säger exempelvis skatteexperten professor Jan Södersten att både Borg och hans statssekreterare Ingmar Hansson borde veta bättre. Södersten påpekar att Hansson är professor i nationalekonomi och har skrivit läroböcker där han talar om att det är fastigheter vi ska beskatta då de inte ”röstar med fötterna”. Även Jean-Phillipe Cotis (chefekonom vid OECD) och Nobelpristagaren Edmund Phelps, som båda var hedersgäster till Svenskt Näringslivs mingel under Almedalsveckan, har framfört mot framförallt slopandet av fastighetsskatten. Edmund Phelps har också framfört varningar om de så kallade nystartjobben. Men kritiken träffar även skatterabatten på arbetsinkomster. Det är med andra ord en pressad regering som nu unnar sig en tids vila under sommarmånaderna. Om Politikerbloggens uppgifter om att Lars Leijonborg lämnar sin statsrådspost stämmer, så kommer Fredrik Reinfeldt tvingas till åtminstone en mindre regeringsombildning inom kort. Kanske kan det bli vitamininjektionen och nystarten regeringen så väl tycks behöva. Själv håller jag inte direkt tummarna. Andra skriver intressant om politik, regeringen.

Journalistik och hyckleri

I förra veckan uppmärksammade jag en spaning som Stig-Björn Ljunggren gjort om socialdemokratiska ledarskribenters frånvaro under Almedalsveckan. På detta tema har jag nu skrivit en krönika som publiceras i Aktuellt i Politiken inom kort. Men Ljunggren driver sin tes vidare, bland annat i Arbetarbladet – och får där ett mycket märkligt svar från Jenny Wennberg. Efter spydigheter om ”månglarnas paradis” och ”elitismens högborg” virrar Wennberg in sig i ett resonemang om att hon inte vill delta i detta, och att det ”egentligen [är] en omöjlighet” att bara åka dit som observatör. De som är där återger nämligen bara, enligt Jenny Wennberg, ”den officiella versionen av den där veckan”. Det märks rätt tydligt vid en genomläsning av ledarsidor, bloggar och nyhetsmaterial, påstår hon. Och att säga man åker dit för att rapportera från fältet, att ge läsarna en bild av Almedalen som överensstämmer med verkligheten ”är nog faktiskt att hyckla”. Ursäkta? Vad Jenny Wennberg alltså säger är att vi som är på plats i Almedalen och rapporterar från seminarier, tal, debatter, mötet och mingel hycklar, medan de som håller sig för goda för att besmutsa sig och i stället kommenterar Almedalsveckan från säkert avstånd är de egentliga sanningssägarna. Det är en fascinerande inställning som torde kunna revolutionera journalistiken om den fick ett ökat genomslag. För varför ska man egentligen ta reda på fakta och skaffa sig en egen uppfattning om någonting, när ens fördomar och förutfattade meningar räcker så långt? Andra skriver intressant om media, mediekritik, journalistik.

Om Almedalsveckan i VK

I dag intervjuas jag på VK:s ledarsida om Almedalsveckan.

Bloggar och medborgarjournalistik förändrar

Den nya medborgarjournalistikens värld suddar ut gränserna för vem som är vad. Lobbyistskrået är i upplösning. En utrikesminister kan också vara medborgarjournalist och driva sitt eget media. En privatperson kan driva politiska kampanjer och skapa stor opinion. Vem som helst kan mycket enklare än tidigare konkurrera med journalister och konsulter om att påverka agendan. Så skriver pr-byrån Prime i en nyligen publicerad spaning. Och onekligen ligger det mycket i det. I veckan var just Prime med och delade ut ett pris i medborgarjournalistik till Magnus Ljungkvist för sitt scoop om Maria Borelius. Nyhetspriset, som det kallades, kom till på initiativ av Niklas Svensson på Politikerbloggen. Jag noterar dock att utdelandet av detta inte förefaller gett nämnvärt eko bland traditionella medier. Sagde Ljungkvist skrev nyligen en intressant och tänkvärd artikel om just medborgarjournalistik i tidningen Liberal Debatt (nr 2/3 2007), vilken även finns att läsa här. I artikeln konstateras bland annat att medborgarjournalistiken inte står på egna ben, utan är beroende av de traditionella medierna för att nyheterna ska få uppmärksamhet. Men trots det så blir medborgarjournalistiken, genom sin inkluderande karaktär, ett hot mot redaktionernas problemformuleringsprivilegium. ”Om vem som helst kan publicera sig och producera nyheter, så förändras läsarnas och lyssnarnas krav på våra traditionella medier”, skriver Magnus Ljungkvist. Och detta kan mycket väl vara en av förklaringarna till mediernas rädsla att kreditera medborgarjournalister när de hämtar nyheter från bloggar och nätsidor, och varför utmärkelser till medborgarjournalister inte uppmärksammas nämnvärt av traditionella medier. Man vill helt enkelt inte bidra till att stärka positionerna för nyhetsförmedlare utanför redaktionerna. För att återgå till Primes spaning så konstateras där att det som tidigare kallats för ett contentunderskott i mediet förbytts i ett contentöverskott: ”Content levereras av alla som har tillgång till en mobilkamera eller ett tangentbord”, och numera är allt från Almedalsbesökares middagssällskap till smygfilmade avrättningar (såsom Saddams) tillgängliga för alla. Prime menar att vi som mediekonsumenter därför är ”helt beroende av kontexter för att klara oss helskinnade genom informationsbruset”. Detta anknyter till det Ljungkvist skrev om att medborgarjournalistiken är beroende av traditionella medier för att få uppmärksamhet. Missa för övrigt inte heller det Magnus Höij skriver i Internetworld om hur Almedalsbloggens och Politikerbloggens synlighet under Almedalsveckan ”är ett tydligt tecken på att bloggvärlden blivit viktigare”. Höij skriver att det är speciellt tydligt att just den politiska världen vunnit mycket på bloggarnas rapportering: ”Just politikerna har insett att de kan förmedla sina tankar direkt, utan att behöva vänta på eller övertyga en butter journalist”. Andra skriver intressant om media, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist.

Replik till Anna Sjödin

I det senaste numret av Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas replikerar jag på en artikel som SSU:s förra ordförande Anna Sjödin skrev i numret innan. Repliken publiceras i sin helhet nedan. Skjut inte pianisten, Anna Sjödin Sedan Anna Sjödin lämnade ordförandeskapet i SSU har hon etablerat sig som krönikör och debattör som fokuserar på sociala orättvisor och andra angelägna samhällsproblem. I den rollen gör hon goda insatser och jag ser fram emot den utlovade boken hon sagt sig skriva. I Libertas (2/2007) skrev Sjödin en krönika där hon just satte orättvisorna i sökarljuset på ett väldigt träffande sätt. Men mitt i texten kommer ett märkligt och i sammanhanget obefogat utfall mot ledarskribentskrået. Jag citerar: ”Kan tidningarnas ledarskribenter göra något? Knappast. De säger sig veta bäst hur spelet ska spelas men många av dem är inte ens på läktaren. Dimman ligger tungt över ledarredaktionen. Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever. Kanske är det därför ledarsidan i en normal dagstidning är något av det torraste och mest passionslösa som finns i svensk samhällsdebatt och följaktligen ratas av nio av tio medborgare.” Att Anna Sjödin känner en viss bitterhet mot de ledarskribenter som långt innan hennes välkända rättsfall slutgiltigt avgjordes i domstol förklarade henne skyldig och en politisk belastning för socialdemokratin, är begripligt. Men det är knappast rimligt att mot den bakgrunden döma ut en hel yrkeskår och deras värv. Möjligen har Anna Sjödin andra orsaker till sina aversioner, men de redovisas i så fall inte i krönikan. Låt oss börja med att granska fakta. Anna Sjödin påstår att ledarskribenter befinner sig ”Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever”. I själva verket skiljer sig vare sig lönenivåer eller andra levnadsförhållanden nämnvärt mellan ledarskribenter och andra journalister. Hon hävdar också att ledarsidor ”ratas av nio av tio medborgare”. De siffror jag drar mig till minnes tyder snarare på att omkring tjugo procent uppger sig läsa ledarsidorna. Men Sjödin är långtifrån ensam om att döma ut tidningarnas ledarsidor. 1998 publicerade medieforskaren Lars Nord en avhandling om ledarsidor, Makten bakom orden, vilken han följde upp 2001 med studien Vår tids ledare. Hans slutsatser är att ledarsidorna i den svenska dagspressen har en allt mindre betydelse för den politiska opinionsbildningen. Problemet är att Lars Nord fokuserar för mycket på hur det har varit och hur det är i dag, snarare än att blicka framåt. Tidningarna är givetvis medvetna om att det är relativt få som läser ledarsidorna. Mycket har därför hänt på senare år, och mer lär fortsätta hända. Det blir till exempel allt mindre vanligt med anonyma ledarartiklar som bara sägs uttrycka tidningens ståndpunkt. I stället profileras ledarskribenter allt mer, med både namn och bildbyline. Ledarskribenter syns också i morgonsoffor och diverse andra tyckarinslag på tv – och blir därmed viktiga ambassadörer för sina tidningar. Parallellt med denna utveckling håller sig många dagstidningar med krönikörer och politiska analytiker som har egna, ledarliknande artiklar på andra platser än de traditionella i tidningarna. Och den politiska linje som drivs på dessa platser behöver inte alltid överstämma med den på ledarsidan. Det finns mycket att säga om denna utveckling, men helt klart så sker det saker med tidningarnas opinionsbildande roll. Av Anna Sjödins krönika framgår inte om det är hela ledarskribentskrået hon dömer ut, eller om hon specifikt syftar på den stora majoritet som uttrycker borgerliga värderingar. Om det senare är fallet så torde det väl ligga mer nära tillhands att efterlysa fler ledarsidor där socialdemokratiska och vänsteråsikter kommer till uttryck, eller på andra sätt välkomna en utveckling där värderingar närmare Anna Sjödins och mina förs fram på opinionsplats i medierna. Själv har jag väldigt svårt att se det faktum att så många socialdemokrater och andra vänsterväljare saknar tidningar där vänstervärderingar uttrycks på ledarplats, som ett argument mot ledarsidor som företeelse. Snarare borde det väl ur ett socialdemokratiskt perspektiv visa på det allt mer akuta behovet av en rikstäckande socialdemokratisk dagstidning? Jonas Morian Medlem i Societas samt ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen Andra skriver intressant om politik, media, Anna Sjödin.

Var är s-pressen?

Som torde ha framgått så har jag inte hunnit skriva så värst mycket på min egen blogg under veckan. Bloggenergin har i stället inriktats på Almedalsbloggen. Det är också en himla många intryck som sköljer över en här. Jag försöker gå på så många seminarier och debatter som möjligt som intresserar mig, och/eller är av betydelse för mitt jobb. Ändå hinner jag förstås bara med en bråkdel. Jag tar mig mellan varven tid att läsa bloggar och tidningarnas nätutgåvor för att få en bild av vad som samtidigt sker på fastlandet och i övriga världen. Ändå dras min blick mest till vad som skrivs om det Almedalsfenomen jag själv i högsta grad är en del av. Exempelvis skriver Stig-Björn Ljunggren på sin blogg att det är anmärkningsvärt hur få redaktörer från de viktiga och opinionsbärande socialdemokratiska lokalbladen som är på plats i Visby. Om detta har han också skrivit en krönika i Piteå-Tidningen. Ljunggren spekulerar i att de kanske inte är intresserade av ”att blanda sig med det kindpussande packet av propagandamakare och särintressen”. Men å andra sidan, noterar han vidare, finns det ”fler unga socialdemokratiska bloggare här än det totalt sett finns socialdemokratiska tidningar nuförtiden”. Och dessa berättar vad som händer på plats och intresserar sig för det som egentligen händer, skriver Stig-Björn Ljunggren. Det är bara att instämma. Andra skriver intressant om politik, media, socialdemokraterna.

Kajsa Borgnäs bådar gott för s-framtiden

Häromdagen skrev jag om att Expressen på ledarplats efterlyst socialdemokratisk idédebatt. Jag konstaterade då att det inte var fullt så illa ställt som tidningen menade, men att det definitivt kunde göras mer. I dag blir både Expressen och jag bönhörda, och det på tidningens debattsida. Det är S-studenters nya ordförande Kajsa Borgnäs konstaterar att i borgerlighetens Sverige ”har frihetsbegreppet tagits som gisslan”. Statsminister Reinfeldt gör, enligt Borgnäs, ”så gott han kan för att stöpa om Sverige från ett föregångsland till ett lagomland”, där ”valfriheten en överlevnadsstrategi för dem med mest resurser”. Som motkraft till detta måste socialdemokratin ”möta det borgerliga valfrihetssamhället med en ny, röd individualism”. Kajsa Borgnäs uppmanar Mona Sahlin att i sitt Almedalstal på måndag lyfta upp det socialdemokratiska frihetsbegreppet: Prata om hur frihet för alla bara kan vinnas genom att människor står upp för gemensamma, och varandras, rättigheter. Prata om den för framtiden avgörande skillnaden mellan friheten och valfriheten och hur dessa olika samhällen ser ut – om inte vi gör det gör ingen annan det heller. Det låter lovande. Kanske finns det ändå hopp för den socialdemokratiska idédebatten. Och föga förvånande så gryr det hoppet i det socialdemokratiska studentförbundet. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, idédebatt.

LO och s tar fajten mot Sd

Svenska Dagbladet gör i dag en nyhet av vad som varit kännt en tid, att socialdemokraterna och LO gör en satsning på att på allvar bemöta Sverigedemokraterna och avslöja hur detta partis politik slår mot LO-förbundens medlemmar och traditionella s-väljare. Detta har jag tidigare bloggat om, bland annat här och här. I SvD erkänner Anders Ferbe, andre vice ordförande i IF Metall, att man inte tagit debatten med Sd. Han tillstår också att facket varit dåliga på att känna in det missnöje och utanförskap som finns i samhället och som gör att en del attraherats av högerpopulistiska strömningar. För att göra bot och bättring deltar bland andra Ferbe i ett seminarium under Almedalsveckan, i arrangemang av Arenagruppen och fackförbunden IF Metall, Pappers och SEKO, där man ställer frågan ”Hur bemöter vi högerpopulismen?”. Medverkar gör också Daniel Poohl (chefredaktör Expo) och Nisha Besara (frilansskribent). Moderator är Håkan A Bengtsson. * * * I morgon åker jag till Gotland och kommer under den kommande veckan framförallt att rapportera därifrån via Almedalsbloggen. Men förhoppningsvis hinner jag skriva lite grann här också. Därefter är jag hemma i stan i ett par dagar innan det bär i väg på semester i två veckor då vikarierande bloggare tar över ruljansen här. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, socialdemokraterna, LO, Almedalen.

Kd skickar tråkiga signaler

TV4:s Nyheterna uppger att regeringen är välrepresenterad vid årets Prideparad i Stockholm. Ministrar från alla regeringspartier kommer att delta – utom från kristdemokraterna. ”Vi har försökt att få med dem, men de har tackat nej, säger Sofia Sjöö, ordförande för Stockholm Pride”. Detta kommer tyvärr inte direkt som någon överraskning. Nu deltog visserligen partiledaren Göran Hägglund i fjol i en debatt under Pridefestivalen, och det ska han ha heder av. Men i år förefaller han vara bortrest. Och självklart unnar jag Hägglund semester, men han bör vara medveten om vilka signaler det skickar om inga ledande kristdemokrater skulle delta. TV4 uppger att också äldre- och folkhälsominister Maria Larsson är bortrest under Pride, och inte heller kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har några planer på att gå i paraden. Beklagligt – men som sagt inte direkt överraskande. Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Stockholm Pride.

Brist på socialdemokratisk idédebatt

I en ledarkrönika i Expressen skriver Aaron Israelson att arbetarrörelsen inte har haft någon idédebatt sen Mona Sahlin i början på 90-talet kom ut som ”förnyare”. Han menar att problemet är att ”socialdemokratins ekonomiska teori i grunden eftersträvar löntagarkontroll över produktionsmedlen”, och eftersom ”marknaden visat sig vara mer effektiv på att hantera stora mängder information” har den socialdemokratiska själen lidit av andnöd. Fyndigt uttryckt, men frågan är om det verkligen är fullt så illa ställt. För det första pågår en hyfsat livaktig socialdemokratisk idédebatt såväl i partiets egen debattidskrift Tiden, som i SSU:s Tvärdrag och S-studenters Libertas. Även Tidningen Broderskap, där jag själv medverkar regelbundet, är värd att nämna i sammanhanget. För det andra finns det numera en mängd socialdemokratiska bloggar där det görs upp med gammalt tankegods, nya idéer läggs fram och debatteras – och överhuvudtaget en aktiv diskussion försiggår. Och Israelson medger visserligen att i bloggosfären så har Katrine Kielos just detroniserat (mer om det här) Sahlins vurm för identitetspolitik, och gör klart att på verkstadsgolven så är sådan modern storstadssosseri ”så att säga inte riktigt comme-il-faut”. Men han har en poäng i att arbetarrörelsen har en del att lära av näringslivet, som finansierat oberoende, kreativa labb för just idépolitik. Förvisso finns Arbetarrörelsens Tankesmedja, men det känns fortfarande som att denna har en del att bevisa när det gäller såväl oberoende som kreativitet. Aaron Israelson föreslår att ”Frispråkiga LO-ekonomer, kanslihushöger, sunkkrogarnas flumintelligenta, verklighetsnära forskare med hjärtat till vänster och de fackliga ombudsmännens pragmatiker” borde samlas i en tankesmedja och ”odla ett svar på Anthony Giddens, det brittiska Labourpartiets guru”. Han skulle själv inte nödvändigtvis gilla idéerna, ”men konkurrens ska ju vara bra för affärerna”. Jag kan bara instämma. Jag har flera gånger tidigare kritiserat socialdemokratins och den närstående fackföreningsrörelsens rädsla för att släppa kontrollen över idédebatten. Faktum är att den synnerligen spretiga och – det måste medges – ofta navelskådande bloggosfären förefaller vara den mest fria och öppna formen av diskussionsforum vi just nu har. Det är en smula bedrövande. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, idédebatt.

Tunnelbaneetikett 2007

Det är sommar, och Stockholms tunnelbanesystem fylls nu åter av människor som uppenbarligen är obekanta med stadens oskrivna regler. Eftersom jag gillar turism, men avskyr bristande respekt för sociala koder, kommer här – för tredje året i rad – en efterlängtad och uppdaterad repris, några små tips till er som besöker vår vackra huvudstad: 1. Man kan inte dra SL-remsor genom automatspärrarna och förvänta sig att de ska öppna sig. I dessa funkar bara kort med magnetremsa. Läs mer om betalningssystem på SL:s sajt. 2. Ta reda på var du ska innan du kommer fram till spärrvakten. Spärrvakter förväntas visserligen kunna leverera tips om trevliga utflyktsmål i Stockholm och hur du lättast tar dig dit med tunnelbana eller andra kollektiva färdmedel, men långvarigt konverserande uppskattas inte av de köande bakom dig. 3. I rulltrapporna går man på vänster sida. Helst i rask takt. Till höger kan man stå – men hellre gå, om än i lite lugnare tempo än i vänsterfilen. Observera att denna regel även gäller horisontella rullband. 4. När rulltrappan/rullbandet nått ända upp (eller ned) så fortsätt gå i samma färdriktning. Är du osäker på var du ska så väj omedelbart åt sidan och låt människor bakom dig passera. Stanna inte och se dig villrådigt omkring. Observera att denna regel även gäller avstigning ur hissar och tunnelbanor. 5. Det heter ”tunnelbana”. Bara lantisar säger ”t-bana”. Försök inte heller med antika slanguttryck som ”tricken”. Vi lever inte i en 50-talsfilm. 6. Respektera dina medtrafikanters personliga sfärer. I klartext: stå inte alltför nära. Visst, det kan vara svårt i rusningstid i en överfull tunnelbanevagn, men försök alltid att åtminstone undvika kroppskontakt. I synnerhet om du bär shorts och linne (vilket jag för övrigt inte alls rekommenderar på någon annan plats än på stranden). 7. På tunnelbanan är det bra att hålla en låg, avslappnad profil. Dina medtrafikanter är inte potentiella nya vänner och tunnelbaneresor är inte rätt plats att försöka göra nya bekantskaper. Däremot är det förstås helt okej att fråga om vägen. Räkna dock inte med att stockholmare förstår vad du menar om du frågar om spår- eller linjenummer. 8. På tunnelbanekartorna är de olika linjerna markerade i blått, grönt och rött. Detta har numera ingen direkt korrelation till färgen på själva tunnelbanevagnarna. Du behöver alltså inte sitta och vänta på en röd vagn för att vara säker på att tåget mot Ropsten verkligen tar dig till Ropsten. 9. Sitt på en plats i tunnelbanan. Din väska behöver ingen egen sittplats. Och om du väljer att stå i stället för att sitta, ta av dig ryggsäcken. Okej, ganska många stockholmare följer inte den här regeln – men jag lovar att vi uppskattar dig mer om du gör det. 10. Låt avstigande gå av tunnelbanan innan du försöker kliva på. Se även kommentaren till regel 9. Låt dig gärna också inspireras av Susnings ironiska råd, samt praktiska tips om tunnelbaneetikett i London. Andra skriver intressant om Stockholm, tunnelbana, etikett.

Bloggtorka

Man brukar prata om nyhetstorka så här under sommarmånaderna när morgontidningarna blir allt tunnare och häpnadsväckande mycket uppmärksamhet ägnas åt tämligen perifera händelser och fenomen. Själv känner jag mig drabbad av bloggtorka. Det blir nämligen allt svårare att finna inspiration till saker att skriva om i det allt mer sinande nyhetsflödet och bland andra bloggar. Det behöver nu inte nödvändigtvis innebära att kvalitén på vare sig de traditionella eller alternativa nyhetskällorna sjunkit. Det kan helt enkelt vara så att min kreativitet inte är på topp just nu. Annat lockar, som Almedalen till exempel. Och vår pigga redaktion bakom Almedalsbloggen håller fanan högt och spottar ur oss texter i rasande tempo. Tänk er då hur det ska bli när vi väl är på plats i Visby och verksamheten kommer igång på allvar... Tittar man på de mest lästa blogginläggen på Intressant.se just nu så är det politik som dominerar. Både sossen Erik Laakso och centerpartisten Björn på Bloggen Bent skriver om Kommunals ordförande Ylva Thörn och hennes debattartikel i SvD. På Knuff.se så förefaller gårdagens mest ombloggade nyhet vara den om att utbrytare från kd hotar att bilda ett eget abortmotståndarparti. Många skriver också om att Alice Timander har dött och att sångerskan Dilba blev stoppad från att flyga till USA efter att hon sagt korkade saker i kön till incheckningen. Som synes tryter min egen inspiration. Men snart blir det semester och då tar förhoppningsvis en vikarie över ruljansen här på bloggen, vilket kan innebära lite nytändning. Är du själv intresserad av att vikariera för mig så läs mer här. Andra skriver intressant om bloggosfären, nyhetstorka, bloggtorka.

Hägglunds bästa hopp?

I går besvarade jag på VK:s ledarsida något raljant frågan om vad skulle kunna ge kristdemokraterna ett opinionsmässigt uppsving. I dag verkar vi få svaret: missnöjda kristdemokrater planerar att starta ett eget parti. Ett sådant parti skulle förstås i första hand plocka väljare från just kristdemokraterna. I få andra finns det något starkare tryck på en förändrad lagstiftning i abortfrågor – vilket alltså är utbrytarnas paradgren. Åtminstone inte av den graden att det skulle motivera ett partibyte. I hela riket är det ytterst tveksamt om ett parti grundat just på abortmotstånd skulle kunna uppbåda stöd nog att ens registreras i opinionsmätningarna. Möjligen kan det fungera lokalt och regionalt, vilket inte är att underskatta. Valsystemet möjliggör riksdagsplats åt partier som skrapar ihop tillräckligt stöd i enskilda valkretsar. Det potentiella abortmotståndarpartiet skulle eventuellt också kunna hämta röster bland dem som i dag säger sig vara beredda att rösta på Sverigedemokraterna, då det också är ett parti som är tydligt negativt inställt till dagens abortlagstiftning. Frågan är vad det innebär för kristdemokraterna att ett sådant här parti bildas. Själv tror jag att det på kort sikt förstås kan vara skadligt; man riskerar att tappa väljare och enstaka partimedlemmar. Men på lite längre sikt är ett mer extremt moralkonservativt parti till höger om kd sannolikt bara positivt för partiet, som framstår som det mer sansade alternativet. Vid kd:s riksting i Sundsvall i helgen gick Göran Hägglund och partiledningens mer sansade linje segrande ur den infekterade strid som uppstått om just abortfrågan. Inte mindre än 30 motioner handlade om just detta. När abortstridens förlorare nu hotar att starta eget så har Hägglund egentligen ingen större anledning till oro. Tvärtom är frågan nu avförd från dagordningen och energi kan ägnas åt viktigare frågor. Fältet står nu öppet för honom och kd att definiera sig själva, och kan – rätt eller fel – slippa den oönskade stämpeln av abortmotståndare. * * * PS: För ett riktigt bra inlägg om varför abortlagstiftningen bör fortsätta vara liberal – läs Åsa Westlund. Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, abort.

Medverkan utan interaktivitet

Under våren har socialdemokraterna bildat fyra rådslagsgrupper för att tillsammans med medlemmar och väljare ”förändra och ompröva den socialdemokratiska politiken” inom områdena jobb, välfärd, världen/utrikespolitik samt klimat/miljö. Det är i grunden positivt. Det är alla viktiga politikområden, och på flera av dem – inte minst jobb – så hade socialdemokratin inte någon trovärdig politik i den senaste valrörelsen. Tanken med rådslagen är att forma och utveckla den socialdemokratiska politiken inför partikongressen 2009. Utgångspunkten sägs vara ”en öppen dialog med partiets medlemmar” som uppmanas vara med och formulera såväl samhällskritiken som inriktningen för politiska lösningar på samtidens problem och framtidens utmaningar. Och det låter ju bra. Problemet är de statiska former man valt för synpunkter från medlemmar och väljare. På partiets webbplats sägs att rådslagen ska ”utveckla nya metoder för hur vi socialdemokrater kan involvera fler i arbetet med att formulera vår politik”, samt regelbundet kommunicera både direkt och indirekt med väljarna inför 2009 och 2010 års val. Mot den bakgrunden är det märkligt och tråkigt att de vägar som erbjuds för att bistå med tips och idéer till rådslagsgrupperna är e-post- och fysiska postadresser. På så sätt begränsas medlems- och väljarinflytandet till möjligheten att skicka in synpunkter, som sedan behandlas i rådslagsgrupperna och förhoppningsvis resulterar i förslag som partikongressen får att ta ställning till. En betydligt mer öppen och dynamisk metod hade varit att varje rådslagsgrupp haft varsin blogg där idéer kunnat presenteras, läsare kunnat kommentera och en dialog växt fram. En annan variant hade kunnat vara att använda wiki-modellen, ungefär som Wikikongress. Det skulle vara något av en öppenhetsrevolution, då det ger vem som helst möjlighet att redigera texter och lägga till egna. Men socialdemokraterna tycks än så länge inte våga sig på mer öppenhet än att välkomna förslag, som sedan processas internt. Jag kan bara hoppas att löftena om ökad öppenhet och förändring också ska märkas i kommunikationen mellan partiet, medlemmar och väljare. * * * PS: Vissa av rådslagens ordförande och ledamöter har dock egna bloggar som man kan använda för att försöka få till stånd en mer öppen diskussion om de politiska framtidsfrågorna. Här kommer en uppräkning av grupperna och deras medlemmar – och i förekommande fall länkar till bloggar: Rådslagsgruppen om jobb leds av Thomas Östros och Luciano Astudillo. Dessutom ingår Lena Westerlund, Roger Mörtvik, Monica Theodorsson, Peter Hultqvist, Johan Persson, Carina Adolfsson-Elgestam, Anna Johansson och Susanne Gideonsson. Välfärdsgruppen leds av Carin Jämtin och Stefan Löfven. Dessutom ingår Jasenko Omanovic, Irene Wennemo, Åsa Kullgren, Amela A. Hodzic, Gun-Britt Andersson, Lars Ilshammar och Jana Nilsson. Gruppen som har att titta på världen/utrikespolitik leds av Margot Wallström och Jan Eliasson. I gruppen ingår även Urban Ahlin, Lena Hjelm-Wallén, Göran Färm, Veronica Palm, Leif Pagrotsky, Björn von Sydow, Laila Naraghi, Kent Härstedt och Liselott Lenberg. Slutligen har vi rådslagsgruppen för klimat/miljö under ledning av Ulrica Messing och Annelie Hulthén. Dessutom ingår Åsa Westlund, Lena Hallengren, Maja Fjaestad, Gert-Inge Andersson, Sven Nyberg, Stefan Edman, Leif Lindholm och Ulf Olsson. Åsa Westlund och Lena Hellengren bloggar även på Ekobloggen, men det verkar inte vara rådslagsgruppens officiella blogg. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, interaktivitet.