Politik på nätet

Nu uppmärksammar även Ekot att de politiska partierna satsar på närvaro på Facebook. Man konstaterar att alla riksdagspartierna nu har varsin grupp på Facebook, medan nästan inga har det på sajter som MySpace, Lunarstorm och YouTube. Och apropå partiernas användning av nätet för att nå ut med sina politiska budskap så skriver Martin Lindvall läsvärt om bristen på RSS-flöden på partisajterna. Ett annat sätt att bedriva politisk kampanj på nätet (om än i form av avstamp inför ett högst fysiskt påtagligt event) finns för övrigt på 18september.se. Arrangörerna bakom detta har även satsat på synlighet på såväl Facebook som MySpace. Andra skriver intressant om politik, internet, Facebook.

Skägg efter Hägg

I SVT:s nyhetspanel i morse hade det skett en viss förnyelse av de ”talking heads” som kommenterade veckan som gått. Det var i mina ögon synnerligen välkommet. Alltför många fredagar har jag sett Stig Malm, Maria Abrahamsson och Göran Hägg sitta och tillföra i stort sett ingenting. Nu var det i stället Thomas Idergard och Ursula Berge som gjorde comeback i morgonsoffan – och fick sällskap av Birger Schlaug. Kanske inte så spännande nya namn, men det blev åtminstone betydligt intressantare än med det gamla gänget. I frågan om huruvida buteljerat vatten skulle bojkottas så hettade det till rejält. Göran Hägg byter i stället kanal och blir programledare på Axess TV där han ska göra en tv-serieversion av sin bok Välfärdsåren, om svensk historia 1945-1986. Andra personer som regelbundet sitter med i SVT och kommenterar politiken är exempelvis Peter Wolodarski, Lotta Gröning och Amelia Adamo. Inget ont om dessa, men inte är det några överraskningar. Dags för lite förnyelse kanske? Andra skriver intressant om media, tv, SVT.

Yttrandefrihet är inte lätt

Få friheter är så ifrågasatta världen över som just yttrandefriheten. Den är ständigt under attack. Ibland – rent av ofta – så är angreppen riktigt otäcka. Andra gånger tar de sig rent komiska uttryck. Ett exempel på det förra kunde vi läsa om häromdagen när Yahoo anklagas för att ha lämnat ut information om den kinesiske medborgaren Wang Xiaoning till myndigheterna, som sedan ska ha fängslat och utsatt Wang för tortyr. Och i Tyskland rasar nu en debatt om det nationalistiska och utlänningsfientliga partiet nationaldemokraterna, NPD, ska förbjudas. Ett mer komiskt – om än ändå skrämmande – exempel på ingrepp i yttrandefriheten är att flera städer i den amerikanska södern har eller planerar att förbjuda klädsel som visar alltför mycket av underkläderna. I måltavlan står framförallt de säckiga byxor som identifieras med hiphop-kulturen. Även hemma i Sverige tar sig olika syn på yttrandefrihet intressanta uttryck. I spåren efter publiceringen av Muhammedteckningar i tidningen Nerikes Allehanda har det arrangerats protester där uppretade muslimer krävt att chefredaktören ska be om ursäkt. Det vägrar han förstås. Folkpartipolitikern Johan Pehrson ger honom starkt stöd, och tillägger att ”De som har en annan uppfattning kanske ska fundera på att flytta”. Två fel gör inte ett rätt. De som vill hindra tidningar från att publicera vilka bilder de vill har lika mycket att lära om yttrandefriheten som dem som vill hindra de föregående från att säga detta. Andra skriver intressant om politik, media, yttrandefrihet.

Konflikten över för den här gången

Det blev ingen utökad konflikt mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna i dag. I stället har parterna enats om löner och anställningsvillkor. Men om den springande punkten upphovsrätt sägs enbart att man enats om "nytt och enklare regelverk för upphovsrätten". I själva avtalet sägs att medarbetaren "upplåter/överlåter åt det företag där medarbetaren är anställd rätten att i tryckt och digital form i sin verksamhet förfoga över upphovsrättsligt material som har medarbetaren som upphovsman och som tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget". Det är ett omständligt sätt att säga att tidningsföretagen äger rätten till det dess journalister skriver. Inget konstigt i det kan man tycka. Men rimligen kommer det att kosta arbetsgivarna - vilket det också tycks ha gjort när man läser vidare i avtalet om den ersättning journalister är berättigade till när deras alster publiceras i olika sammanhang. Det ska nu bli intressant att se vilken betydelse denna uppgörelse kommer att få för den svenska medieutvecklingen. Andra skriver intressant om media, upphovsrätt.

Hoten mot tryckfriheten

I dag, den 30 augusti, infaller Tryckfrihetens dag. Ironiskt nog har Tidningsutgivarna, till följd av den pågående konflikten med Journalistförbundet, dragit tillbaks en annonskampanj man planerat att genomföra för att uppmärksamma denna viktiga dag. På ledarplats skriver DN i dag väldigt bra om just tryckfriheten. Tidningen konstaterar att tryckkonsten är alla medierevolutioners moder. Utan den – ingen demokrati, inga sociala framsteg, inga moderna samhällen, ingen frihet. Samtidigt noteras att de nya medierna var vapen i händerna på totalitära regimer – såväl nazister och fascister som kommunister. Dagstidningar bidrog till den nationalistiska hetsen inför första världskriget, och under andra världskriget kröp även många svenska tidningar för Hitler. DN tar även upp det faktum att det ännu finns delar av världen där inställningen till tryck- och yttrandefrihet är kvar på närmast medeltida nivå, särskilt i religiösa sammanhang. Irans markering mot svenska tidningars återgivning av Muhammedteckningar är en påminnelse om att tryckfriheten inte är självklar utan alltid måste försvaras – men också medför ett ansvar. Mot den bakgrunden är det oroväckande att våra folkvalda har så lite respekt för denna grundlagsskyddade frihet. På nyhetsplats uppmärksammar DN den undersökning som Tidningsutgivarna låtit göra och som jag skrivit om tidigare. Enligt denna vill åtskilliga riksdagsledamöter ändra flera punkter i grundlagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet. Jag skrev inledningsvis att det är ironiskt att TU:s tryckfrihetskampanj nu ställs in på grund av konflikten med facket. Konflikten handlar nämligen inte bara om löner och anställningsvillkor. En stor stöttesten gäller även upphovsrätten. Man kan självklart ha synpunkter på att Journalistförbundet betraktar en publicering av en text på webben som tidigare stått i papperstidningen (eller tvärtom) som en publicering och något som upphovsmannen är berättigad till ersättning för. Men det är dock detta som fack och arbetsgivare avtalat om. Och vill nu TU ändra spelreglerna så kan de inte gärna tro att man från fackligt håll accepterar detta utan rimlig kompensation. Tidningsutgivarna hävdar att för att tidningarna långsiktigt ska kunna utveckla sin verksamhet och få nya intäktskällor, så måste de ha rätt att förfoga över den ekonomiska upphovsrätten till sådant material som de anställda journalisterna producerar. Journalistförbundet driver i stället något de kallar ”gemensam vårdnad” där journalisterna ska ha kontroll över sina texter och bilder samtidigt som tidningsföretagen har möjlighet att utveckla sin verksamhet genom att använda texter och bilder i olika sammanhang. Och där står man nu, ännu utan någon lösning i sikte. Ironiskt, som sagt, en dag som denna. Andra skriver intressant om politik, tryckfrihet, media, upphovsrätt, journalistik.

Jim Carrey om Aung San Suu Kyi

Andra om Jim Carrey, Aung San Suu Kyi, Burma.

Är det inte statsministern som bestämmer?

Flera medier citerar i dag ett pressmeddelande som säger att Lars Leijonborg blir kvar i regeringen, även efter att han efterträds som folkpartiledare av Jan Björklund. Det sägs att Björklund ”har till statsminister Fredrik Reinfeldt framfört” att han önskar utses till utbildningsminister och departementschef, medan Leijonborg blir högskole- och forskningsminister. Allt givet att folkpartiets landsmöte den 7 september följer valberedningens förslag och väljer Björklund partiordförande. Men ingenstans uttalar sig Fredrik Reinfeldt – vilket i och för sig inte är så ovanligt. Och ytterst är det väl ändå statsministern som formar sin regering och har det slutgiltiga ordet om hur många aktiva och före detta partiledare han vill ha omkring sig på regeringssammanträdena. Andra skriver intressant om politik, regeringen, Fredrik Reinfeldt.

Privata s-initiativ om skolan

Jag har vid flera tillfällen efterlyst en större öppenhet inom socialdemokratin när rådslagsgrupper rörande viktiga politikområden nu drar i gång sitt arbete och inbjuder alla att komma med synpunkter om dessa. Risken är nämligen stor att nya idéer och förslag som skickas in från medlemmar och andra engagerade fastnar internt och aldrig blir föremål för någon offentlig diskussion. I stället hade varje rådslagsgrupp exempelvis kunnat ha en egen blogg där idéer diskuteras och alla som ville kunde kommentera samt föreslå tillägg och strykningar av presenterade textutkast. Detta står förstås inte i motsatsställning till mer traditionella metoder att få in synpunkter, men det hade varit ett spännande komplement som dels kunnat öka inflödet av idéer och dels visat upp öppenhet inom socialdemokratin. Nyligen presenterade socialdemokraterna en avdelning på sin webbplats för sitt rådslag om skolan. På webben finns även ett diskussionsmaterial avsett att diskuteras såväl internt i de socialdemokratiska partiföreningarna som i olika sammanhang utanför partiet. Ansatsen är god, men ännu är möjligheten att komma med inspel till gruppen begränsad till envägskommunikation. Det gläder mig därför att se engagerade partimedlemmar ta egna initiativ för att få till stånd en bredare diskussion om just skolfrågor. Det är Marta Axner som lanserat ett eget bloggrådslag dit hon bjuder in andra (sosse)bloggare att vara med. Utifrån frågorna i rådslagsmaterialet tänker hon skriva en rad inlägg om de olika ämnena som där tas upp, och hoppas att fler vill vara med och kommentera eller skriva egna inlägg. Martas första – och mycket läsvärda – inlägg finns att läsa här. Upplägget är briljant och förhoppningsvis också något som det socialdemokratiska partiet uppmärksammar och låter sig inspireras av. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skola.

Mänskliga rättigheter för alla

Bara för att en människa dömts till fängelse upphör inte de mänskliga rättigheterna att gälla för honom eller henne. Däremot är det rimligt att man får finna sig i vissa begränsningar. Har man väl begått ett brott så får man också vara beredd att acceptera konsekvenser av detta. Vissa mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten och rätten att fritt få ta del av information, bör bara begränsas i ytterst sällsynta fall. Justitieminister Beatrice Ask (m) anser dock att interner som är dömda för sexualbrott ska förbjudas att läsa bland annat porrtidningar. Förutom att förbjuda ”olämpliga” böcker och tidningar vill regeringen göra det enklare att granska de intagnas post. Allt som ”ger näring åt destruktivt beteende” ska enligt Beatrice Ask förbjudas. Själv blir jag ofta rätt destruktiv till sinnes när klåfingriga politiker inte kan hålla tassarna borta från grundlagen och så slarvigt hanterar viktiga frågor som yttrandefrihet. Magnus Ljungkvist uttrycker det väl när han skriver: ”När man blir frihetsberövad och sätts i fängelse så förlorar man inte sina medborgerliga rättigheter. Anser vi att pornografi leder fram till mer sexualvåld måste vi våga ta diskussionen om huruvida vi ska tillåta det för någon. Friheterna måste vara generella, annars blir det inte friheter.” Andra skriver intressant om politik, yttrandefrihet, Beatrice Ask.

Dagens citat

Det som förändrat kändisjournalistiken i grunden är dokusåpan, och bloggen, som är en förlängning av dokusåpan . Per Svensson, kulturchef Expressen, i tidningen Journalisten Andra skriver intressant om bloggosfären, Expressen, Per Svensson.

Socialdemokratisk utveckling och förnyelse

Under rubriken ”Sjung ut då för f-n!” kommenterar den före detta s-riksdagsmannen Bengt Silfverstrand en krönika av Niklas Nordström i Göteborgs-Posten, mitt blogginlägg om denna samt ett inlägg av Johan Lundberg. Utan att länka till dem dock. Sådant gör han aldrig. Silfverstrand tycker att vi för oss med ”svepande formuleringar” och vill att vi ska ”tala klarspråk om hur politiken ska omprövas, vilka områden den ska omfatta, d v s vad förnyelsen i mera konkreta innebär”. Till att börja med tar jag inget ansvar för vad andra skriver. Niklas, Johan och jag umgås inte privat och har inte haft någon anledning att stämma av med varandra innan vi skrev de texter som Bengt Silfverstrand tycks ha retat upp sig på. Däremot förefaller vi överens om att en politisk rörelse som socialdemokratin måste utvecklas för att överleva. Exakt hur detta utvecklingsarbete ska se ut kan dock diskuteras. Silfverstrand ställer ett antal konkreta frågor till oss tre, och jag återkommer till dem. Först vill jag påminna om att jag – inte minst här på bloggen – har varit tämligen tydlig med att peka ut politikområden och sakfrågor där jag tror att socialdemokratin skulle vinna på att se över sin politik och göra en del förändringar. Inte minst gäller det på arbetsmarknadsområdet, som jag – i likhet med många andra socialdemokrater – ser som en av våra svagaste punkter i den senaste valrörelsen. Som så många andra så har jag pekat på att socialdemokratin måste ha en politik som både gynnar omställningar i näringslivet och i arbetslivet. Och för att skapa nya jobb är företag som växer och ligger i framkant av utvecklingen nödvändiga. Att vi nu ser en ökning av sysselsättningen är som bekant inte så mycket ett resultat av den borgerliga politiken som av högkonjunkturen – och grunden för detta lades snarare under s-regeringen. Men konjunkturer kommer och går, och för att trygga en hög sysselsättning även på längre sikt så bör startandet av nya företag samt investeringar och risktagande uppmuntras och underlättas. Nyckeln för att skapa ett näringsliv som är ser och tar tillvara på möjligheterna i nya tekniker och nya marknader är tillgången till kompetent och kunnig arbetskraft. Satsningar på utbildningssystemet på alla nivåer är därför avgörande. Därför anser jag att s borde förespråka ett system för individuell kompetensutveckling, där ansvaret är gemensamt för individen, staten, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna. En sådan kompetensförsäkring bör förstås också vara öppen för egenföretagare som vill spara till vidareutbildning. Detta är några exempel på områden jag tidigare pekat som betydelsefulla för socialdemokratins utveckling och förnyelse. Men Bengt Silfverstrand ställer alltså ett antal andra frågor som jag ska försöka besvara efter förmåga: 1. Skolområdet. Ska socialdemokratin fortsätta att mer eller mindre passivt åse den pågående privatiseringen av den svenska skolan med allt vad detta innebär i bl a en allt tydligare skiktning av elever - ekonomiskt, socialt och begåvningsmässigt? Ska skolor på etnisk och religiös grund beviljas bidrag av skattemedel? Ska bidrag av skattemedel utgå till skolor som delar ut överskott genererade av dessa skattemedel till aktiägare? Svar: Nej, socialdemokratin bör inte förhålla sig passiv. Vi bör välkomna ett stort utbud av skolor med olika profil och med olika driftsformer. Däremot bör tillsynen skärpas och avarter stoppas. 2. Saknar drift- och ägarformen betydelse på skolans, äldreomsorgens och sjukvårdens områden? Svar: Principiellt sett ja, men se ovan. Bristfälliga entreprenörer – liksom bristfälliga offentliga operatörer – bör kunna stoppas. Det måste finnas god insyn i verksamheten. 3. Hur ska välfärden i framtiden finansieras? Är skattevägen stängd och måste välfärden framöver delfinansieras med egenavgifter och försäkringar? Svar: Skattevägen är definitivt inte stängd, däremot är det knappast realistiskt med några större skattehöjningar. Människor måste känna att deras skattemedel verkligen genererar de goda välfärdstjänster de fått sig lovade, och där har det uppenbarligen funnits – och finns – brister som måste åtgärdas. 4. Ska socialdemokratin ligga lågt i skattedebatten eller ska vi utmana borgarna och våga säga att den demografiska utvecklingen, d v s ett ökat antal äldre-äldre med ty åtföljande ökade behov inom sjukvård och äldreomsorg, kan komma att kräva framtida skattehöjningar? Svar: Jag tror inte att det är skattehöjningar som måste till i det här läget. Däremot visar den demografiska utvecklingen akut på behovet att fler människor arbetar och bidrar till den gemensamma välfärden. Inte minst finns det mängder av människor med invandrarbakgrund som står helt eller delvis utanför arbetsmarknaden och som måste beredas arbetstillfällen. Jag skulle också välkomna en ökad invandring – men då krävs det att vår arbetsmarknad faktiskt fungerar och klarar av att få människor i arbete. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, förnyelse.

Vissa saker lämnas bäst okommenterade

Den tidigare moderate och kristdemokratiske riksdagsledamoten Björn von der Esch kämpar vidare mot EU. I dag har han låtit publicera en annons på förstasidan i Svenska Dagbladet. Annonstexten, i sin helhet, lyder som följer (inklusive fetstil, okonventionell meningsbyggnad och bruk av mellanslag): Media , sluta fega– gör jobbet, upplys folket! I smyg överlåts nu enorma makt-och naturresurser till EU. Grundlagsskyddet urholkas. Våra lagar stiftas i Bryssel. Över våra naturtillgångar får EU sista ordet. Kvar åt oss ynka två (2) procent medinflytande. En nationell ödesfråga. Media och politiker tiger. Ingen debatt, ingen folkomröstning. Varför hålls allmänheten ovetande? Okunskap, eller mer lönsamt med locket på än av? I vart fall ett oförlåtligt svek mot demokratin! Björn von der Esch fd riksdagsledamot KU. Det bör kanske påpekas att ”KU” i det här fallet inte är något parti utan Konstitutionsutskottet som von der Esch var suppleant i 911008-941002 och ordinarie ledamot 981013-020930. Jag noterar också att den bild han använder som illustration i annonsen är riksdagens officiella, som ”är fri att använda i sammanhang där riksdagen och riksdagens arbete beskrivs”. ”Reproduktion i reklam och marknadsföring är inte tillåten”, sägs det vidare på riksdagens webbplats. * * * På ledarplats förklarar för övrigt DN varför frågan om EU-fördraget inte lämpar sig att folkomröstas om. Andra skriver intressant om politik, EU, Björn von der Esch.

Våld mot politik

[UPPDATERAD] Jag har flera gånger uppmärksammat hur Sverigedemokraterna och andra högerpopulistiska och främlingsfientliga partier utsatts för våld och trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Personligen tycker jag att sådant agerande är fullständigt förkastligt och inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Men det är långt ifrån bara den ena sidan som blir attackerade. I helgen slog en grupp om femton till tjugo maskerade män till mot en konsert mot rasism i Farsta centrum som arrangerats av Ung Vänster. Ett tiotal arrangörer och besökare blev misshandlade. Detta rapporterar såväl DN som SvD. Polisen misstänker att gärningsmännen är nynazister, och det ligger ju onekligen nära tillhands att tro. Ali Esbati skriver läsvärt om saken på sin blogg. Själv tycker jag att många händelser den senaste tiden där konfrontationerna mellan företrädare för olika ideologier blir allt våldsammare, tyder på att samhällsklimatet hårdnar. Här har våra politiska ledare ett ansvar att ta situationen på allvar. Och polisen måste ha resurser att kunna skydda människor som utövar sin demokratiska rätt att samlas, diskutera och agera politiskt. * * * Gudmundson meddelar att nynazister nu erkänt attacken mot den antirasistiska konserten. Jag hoppas att polisen läser hans blogg. Andra skriver intressant om politik, demokrati, våld.

Veckan som gått

Återigen så kommenterar jag den gågna veckan på VK:s ledarsida. Denna gång handlar det bland annat om Anders Borgs önskan om besparingar på försvaret, att Ulrica Messing lämnar riksdagen samt riksdagsledamöternas oroväckande öppenhet för inskränkningar av yttrande- och tryckfriheten.

Säpo-granskare Morian

Henrik Alexandersson lanserar på sin blogg bland annat mig som kandidat till ledamot i det så kallade ”insynsråd” som Säpo-chefen, Anders Danielsson, i dag i SR Ekots lördagsintervju föreslår ska bildas för ökad kontroll av hemliga polisen. Roligt och hedrande, men knappast realistiskt. Andra skriver intressant om politik, Säpo, insyn.

En intressant jämförelse

Samma tidning. Två profilerade opinionsbildare. Helt olika uppfattning om Ulrica Messing och henns beslut att lämna riksdagen. Först ut är Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein: Hon hör till den yngre generationens helgjutna politiker. Som minister har hon varit den som gjort politik medan de andra pladdrat i TV-soffor. Hon är inte alltid så medial men en genuin folkrörelse-demokrat och sådana finns det inte så många av i riksdagen. Det blir ett stort tomrum i den socialdemokratiska riksdagsgruppen utan Ulrica Messing. Bra att hon behåller sina partipolitiska uppdrag i partiledning och dylikt. Om jag vore Mona Sahlin hade jag gjort Messing till partisekreterare. Därefter Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning: Hon var ingen lysande stjärna, men hon var en kompromisskandidat för rörelsen. Ingen retade sig på henne men samtidigt såg nog få upp till henne. Kanske kommer hon tillbaka. Mona ville ge henne miljöministerposten - och kanske en karriär i Anna Lindhs anda. Hon är ju lojal Ulrica - alltid! Andra skriver intressant om politik, media, Aftonbladet.

En förlust för s, men bra för politiken

Flera medier rapporterar i dag att Ulrica Messing lämnar riksdagen med omedelbar verkan. Familjeskäl uppges vara orsaken. Mona Sahlin säger sig ha ”full förståelse och respekt” för sin väninnas beslut. Och helt lämnar hon inte politiken. Ulrica Messing kommer att behålla sina förtroendeuppdrag i den socialdemokratiska partistyrelsen och det verkställande utskottet till nästa kongress. Hon säger dock att hon ännu inte funderat på om hon vill komma tillbaka till politiken i en eventuell ny regering. Själv tycker jag att det tråkigt för socialdemokratin att Messing nu fattar detta beslut. Jag har länge tyckt att hon varit en bra politiker och en god företrädare för de socialdemokratiska idéerna. Men samtidigt är hennes beslut bra för politiken. Det visar nämligen att det är okej att vara politiskt aktiv under en period, och i en annan fas av livet välja att göra något annat. Och, som sagt, hon stänger inte dörren helt. Hon kan mycket väl komma tillbaka om några år. Fler politiker – i alla partier – borde ta inspiration av Ulrica Messing och överväga att göra något annat än politik på heltid, åtminstone en del av livet. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Ulrica Messing.

Ingen respekt för tryck- och yttrandefrihet

[UPPDATERAD] I skuggan av den pågående konflikten mellan arbetsgivarorganisationen Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, presenterade Tidningsutgivarna i går en intressant undersökning som visar att många av riksdagens ledamöter kan tänka sig att begränsa tryck- och yttrandefriheten. TU lät redan 2006 göra en Sifo-undersökning på detta tema. Den nya undersökningen har gjorts sommaren 2007 och resultatet är alltjämt nedslående, även om vissa förbättringar har skett. Undersökningen visar bland annat (2006 års resultat inom parentes): 59% (89%) av de tillfrågade ledamöterna tycker att enskilda polisers meddelarfrihet ska begränsas 55% (74%) tycker att det bör införas en lag som begränsar medias möjlighet att bevaka kända personer 55% (68%) tycker att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål ska höjas kraftigt 60% (72%) vill införa regler om ekonomiskt förtal så att företag och organisationer ska kunna kräva medierna på skadestånd 81% (84%) tycker att det är bra att media inte kommer åt pass- och körkortsbilder. Det är verkligen skrämmande att så många av riksdagens ledamöter inte verkar förstå hur viktig tryck- och yttrandefriheten är för det öppna demokratiska samhället. Problemet tycks vara att de inte ser helheten, utan accepterar små ingrepp och begränsningar här och där som sammantaget innebär ett undergrävande av tryck- och yttrandefriheten – och därmed demokratin. * * * Även SvD uppmärksammar nu detta. Andra skriver intressant om politik, media, riksdagen, tryckfrihet, yttrandefrihet.

En tung dag för Reinfeldt

En del dagar önskar nog Fredrik Reinfeldt att han var partiledare för ett oppositionsparti igen. I dag skulle mycket väl kunna vara en av de dagarna. När han slog upp morgontidningen i morse så möttes han av en debattartikel från tolv lokala kristdemokratiska politiker som skriver att moderaterna på en rad frågor har abdikerat från klassisk borgerlig politik och lierat sig med socialdemokraterna och facket. Substansen i detta kan förstås ifrågasätta, vilket bland annat Luciano Astudillo och Johan Sjölander gör på ett förtjänstfullt sätt. Jag ser framför mig statsministern bläddra vidare i Svenska Dagbladet och se hur tidningen avslöjar innehållet i den interna uppgörelse man haft inom regeringen om framtiden för det svenska försvaret. Enligt SvD är nu det borgerliga vallöftet om att fördubbla antalet soldater på fredsuppdrag utomlands i fara. Finansministerns krav på en sänkt budget för försvaret rycker undan de pengar som skulle finansiera en utökad styrka. Och det slutar inte där. Enligt ledande bankekonomer så är det inte regeringens förtjänst att de nya jobben blir allt fler och sysselsättningen är rekordhög. I stället sägs uppgången bero på den starka konjunkturen. Fredrik Reinfeldt skulle nog helst inte gått till jobbet i dag. Andra skriver intressant om politik, regeringen, Fredrik Reinfeldt.

En kula med Alliansens namn

[UPPDATERAD] Som synes här intill så kan omslagsbilden till tidskriften Arenas nya nummer uppfattas som rätt hotfullt. Under en bild av en gevärskula med påskriften Alliansen ställs frågan om regeringen är dödsmärkt. Fullt så hotfull är nu inte den artikel som bilden och texten syftar på; ett samtal mellan liberalen Per T Ohlsson och socialdemokraten Ursula Berge om varför regeringen ”plötsligt gör allt fel och får alla emot sig”. I artikeln (som tyvärr inte finns på nätet) spekulerar Berge i att en avgörande orsak till regeringens opinionsmässiga bakslag är att moderaterna efter valet åter bytt skepnad från dem som under valrörelsen talade om låglönegrupper, till ett symbolfrågeparti som ger sig i kast med förmögenhets- och fastighetsskatt. Ohlsson instämmer och tillägger att ”Alliansen /.../ tolkade valsegern fullständigt fel”. Dels menar han att regeringen inte fått det mandat för genomgripande förändring som man verkar tro, och dels att riksdagsvalet 2006 var något annat än en folkomröstning om Göran Persson. Det är intressant att läsa Per T Ohlsson och Ursula Berges analyser av regeringen och dess tillkortakommanden. Perspektivet för de båda skiljer sig, men överraskande ofta är de överens. De menar exempelvis båda att moderaterna inte alls förstått vidden av den förtroendekris de och Alliansen befinner sig i, och Ohlsson påminner om att ingen sittande borgerlig regering har blivit omvald i Sverige. * * * I går var jag på en mingeltillställning i arrangemang av just Arenas redaktion, där det nya numret och tidskriftens nya grafiska form presenterades. Det var ett trevligt arrangemang, och jag har – efter genomläsning och lite tillvänjning – kommit fram till att jag verkligen gillar den nya formen. Man flörtar verkligen inte med läsarna. Tvärtom är det många sidor och uppslag med inget annat än tätskriven text. Samtidigt är det oerhört välskrivna och angelägna texter. Tidskriften Arena beskriver sig som ett ”radikalt forum för samhälls- och kulturjournalistik” med målet ”Politisk eftertanke och förändring”. Det nya numret visar att omslagsbilden i allt väsentligt är korrekt. Arena kan mycket väl vara ett av de skarpaste vapnen mot den borgerliga regeringen. Andra skriver intressant om politik, media, Arena, Alliansen.

Vad är det för fel på människor?

Ibland blir jag bara bedrövad när jag läser nyheterna. Och i dag fanns det rätt många anledningar till bedrövelse. Låt mig bara plocka två exempel ur dagens skörd: 1) Kvinna försökte sälja sin 2-åriga dotter på bordell. TV4Nyheterna.se rapporterar att spansk polis har gripit en 33-årig kvinna när hon försökt sälja sin dotter. När hon greps hade hon även kokain på sig. 2) Sexattacker på första skoldagen. SvD plockar upp ett TT-telegram om att en 28-årig komvuxelev första dagen på terminen antastat sex kvinnliga elever. En av dem försökte han våldta på toaletten. Det hela blir ännu mer bisarrt när man läser att mannen kort efter gripandet sattes på fri fot då det enligt åklagaren inte fanns något som pekade på att 28-åringen skulle fortsätta begå brott. Människor är fan galna. Andra skriver intressant om nyheter, galenskap, idioti.

Förändringens vindar

[UPPDATERAD] I en krönika i Göteborgs-Posten skriver den tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström i dag klokt om förnyelse- och förändringsarbetet inom socialdemokratin efter valförlusten förra året och kongressen i mars. Nordström konstaterar bland annat att med Mona Sahlin som partiordförande ”finns nu alla förutsättningar att det ska hända saker”. Men han höjer också ett varningens finger för att det finns en tendens inom det socialdemokratiska partiet att tro att ”det är Partiet som ritar kartan som övriga aktörer i samhället ska rättas in i”. ”Det är en farlig världsbild som lätt gör att man går fel när den nya politiken ska formas inför valet 2010”, skriver Niklas Nordström, och tillägger att socialdemokratin måste göra upp med en viktig del av sin egen självbild för att inte hamna snett i relationen till väljarna. Jag kan bara instämma. När ett parti som socialdemokraterna ska förnyas är det viktigt att först göra en ärlig analys som beskriver nuläget och de omvärldsförändringar man måste ta hänsyn till i utformningen av politik och organisation. ”Att drömma sig tillbaks till den tid som varit eller försöka anpassa verkligheten till den egna dagordningen är slöseri med tid”, som Nordström uttrycker det. Att socialdemokratin nu tillsatt rådslagsgrupper inom viktiga politikområden, och inbjuder medlemmarna att komma med synpunkter om dessa, är ett välkommet grepp. Det kan i bästa fall innebära att nya idéer kommer fram som sedan omsätts i förlag som läggs fram på nästa partikongress. Men det är samtidigt en långsam och sluten process. Den bygger helt på att sekreterarna i rådslagsgrupperna verkligen för fram de idéer och förslag som kommer in via enkäter, brev och mejl till partihögkvarteret. Någon verklig dialog mellan partimedlemmarna och ledamöterna i grupperna blir det inte. Och väljarna – de som inte är partimedlemmar – har ingen möjlighet till delaktighet alls. I stället hade varje rådslagsgrupp exempelvis kunnat ha en egen blogg där idéer diskuterades och alla som ville kunde kommentera samt föreslå tillägg och strykningar. Detta står förstås inte i motsatsställning till de mer traditionella metoderna att få in synpunkter, men det hade varit ett spännande komplement som dels kunnat ökat inflödet av nya idéer och dels visat upp en ny öppenhet inom socialdemokratin. Att man inte väljer denna mer öppna lösning skickar också en signal om förnyelsearbetet, och det är en dyster sådan. * * * I dag presenterade socialdemokraterna en ny avdelning på sin webbplats just för sitt rådslag om skolan. Ansatsen är god, men även här är möjligheten att komma med inspel till gruppen begränsad till envägskommunikation. Någon egentlig möjlighet till dialog saknas fortfarande. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Niklas Nordström.

Fler borgerliga svek mot skolan

Utöver den pågående utförsäljningen (”avknoppningen”) av kommunala skolor i Stockholmsregionen som jag skrev om i går, sker även andra svek mot stadens skolor – till följd av den borgerliga politiken. Det är Svenska Dagbladet som i dag uppmärksammar den undersökning som socialdemokraterna i Stockholm presenterade i veckan och som visar att 40 av 60 tillfrågade rektorer anser att de förlorar pengar i det nya systemet. Dessvärre finns ännu inte rapporten på nätet, men det framgår av SvD-reportaget att missnöjet med förändringarna av grundskoleförvaltningen i Stockholms stad är stort hos många av stadens rektorer. Trots att skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) utlovat en satsning och skolan åtminstone på pappret fick 200 miljoner kronor mer i årets budget, så går ekonomin inte ihop för flera av rektorerna när höstens verksamhet nu ska planeras. Bakgrunden är att ansvaret för grundskolan sedan den 1 juli i år lagts över från stadsdelarna till utbildningsförvaltningen. Rektorerna fick förvisso ut mer pengar till verksamheten, men samtidigt nya kostnader som tidigare legat på stadsdelen. Det kan handla om el, vatten, sopor och rektorslöner. Men den stora överraskningen för flera rektorer är att de plötsligt fått kostnader för flera elever som de i vissa fall aldrig ens sett. Det handlar om barn med särskilda behov. I några stadsdelar har de här barnen gått i en egen verksamhet, ett så kallat resurscentrum, som fått pengar från stadsdelen. Nu ska skolorna själva se till att de här eleverna får rätt stöd. Det borgerliga styret i Stockholm har mycket att bevisa på skolområdet. Än så länge präglas politiken av svek. Andra skriver intressant om politik, skola, Stockholm.

Vinstintresse framför allt

Jag är definitivt ingen principiell motståndare till att grundskolor och gymnasier drivs i privat regi. Tvärtom välkomnar jag privatdrivna skolor som komplement till de offentliga. Ökad valfrihet är bra för eleverna och ger sannolikt bättre skolor generellt. Med det sagt så har jag ändå stora invändningar mot den ”avknoppning” av kommunala skolor som nu sker i Stockholm. Hela processen är ideologiskt motiverad av den nu styrande borgerliga majoriteten, och vinnarna lär bli de skolledare som nu kan köpa upp tidigare kommunala skolor för underpriser. I tidningen City i dag nämns exempelvis Tibble gymnasium i Täby som såldes får nio miljoner – trots att marknadsvärdet på den skolan är 40 miljoner kronor. Anders Hulthin, vd för Kunskapsskolan – landets största skolföretag, anser att skolorna i stället borde läggas ut på anbud. ”Den som betalar bäst och kan garantera kvaliteten bör få skolan”, menar Hulthin, och tillägger att ”Allt annat är ett hån mot skattebetalarna”. Det är lätt att instämma med Roger Mogert, socialdemokratiskt oppositionsråd i Stockholm, när han säger till City att det är helt absurt om vissa områden, som Älvsjö, Hammarby eller Mälarhöjden bara ska kunna erbjuda friskolor. Andra skriver intressant om politik, Stockholm, skola.

Regeringens skattetrauma

[UPPDATERAD] En av de enskilda sakfrågor som den borgerliga alliansen – och då inte minst kristdemokraterna – drev hårdast i valrörelsen var att fastighetsskatten skulle avskaffas. Detta trots att ekonomisk expertis i såväl Sverige som utomlands slagit fast att just fastighetsskatten var en i det närmaste optimal skatt med en stadig bas och goda fördelningseffekter. Ändå stod man på sig och presenterade ett förslag till slopad fastighetsskatt som skulle finansieras bland annat genom en höjd reavinstskatt. Detta döms nu helt ut av tunga remissinstanser (mer om det här och här). ”Ett skattepolitiskt bottennapp”, är ett omdöme. Den som levererar detta är Jan Södersten, professor i nationalekonomi i Uppsala. Han är upprörd över det han kallar regeringens ”jippo” kring fastighetsskatten, och säger till SvD att förslagen inte löser några problem utan skapar nya, betydligt större. Han konstaterar också att regeringen med sitt förslag ”slår sönder neutraliteten i skattereformen från 1991” som byggde på samma behandling av olika kapitalskatter. Johan Sjölander kommenterade detta klokt redan i fredags: ”Det kan inte vara kul att vara Anders Borg i dessa dagar. Mot sin vilja tvingas han genomföra en reform som är så uppenbart bristfällig, och som dessutom riskerar att försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Och på det här sättet sjabblar borgerligheten också bort ett av sina starkaste kort, möjligheten att spela på ett missnöje bland landets småhusägare mot den tidigare fastighetsbeskattningen.” * * * Jag noterar att finansminister Anders Borg vidhåller att reavinstskatten ska höjas, trots den massiva kritiken. Andra skriver intressant om politik, regeringen, fastighetsskatten.

Putin, KGB och andra skämtobjekt

På väg till jobbet i morse passerade jag KGB bar & restaurang och noterade att de fått sitt skyltfönster fyllt av Putin-kritiska klistermärken. Nu var förvisso Putin-kritiken av det mer infantila slaget (”Putin är en bajskorv”, ”Putin äter snorsmörgås” etc.), men det var ändå intressant att man valt just KGB-baren för att ventilera sitt missnöje med den ryske despoten. Visst, Vladimir Putin har en bakgrund som KGB-officer. Det är ingen hemlighet. Och det finns förstås skäl att vara kritisk mot att döpa en bar och restaurang efter den ökända sovjetiska säkerhetspolisen – och dessutom inreda den med nostalgia från Sovjetunionen. Men det känns ändå inte alldeles klockrent att indirekt ge stället skulden för vad Putin bör hållas ansvarig för. Annars är det fascinerande att ett fenomen som KGB-baren inte väckt större kontrovers. Jag har själv besökt den flera gånger och kan konstatera att det är ett helt okej ställe med trevlig personal och hyfsade priser. Men namnet och konceptet är motbjudande. Ändå kommer man undan med det, då det hela känns ironiskt och det på något sätt är acceptabelt att flörta med kommunistisk estetik. Det är svårare att tänka sig en restaurang eller bar i Stockholm som till exempel hette Gestapo, var inredd med hakkors och hade drinkar döpta efter Göring, Himmler eller Heydrich. Av någon anledning har vi lättare att skämta om kommunismen än nazismen. Och jag har ärligt talat ingen aning om vad det beror på. * * * PS: Jo, jag känner till att det i Sydkorea finns (har funnits?) en Hitler-bar... Andra skriver intressant om humor, ironi, Putin, KGB.

Entre för mjukis-Björklund

Trots att folkpartiet i Stockholm under sin tid i opposition krävde att Stockholmsskolorna och socialtjänsten skulle inleda samarbete med säkerhetspolisen (populärt benämnd säpo) i syfte att motarbeta radikal islamism och annan extremism, så säger det folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm i dag att hon inte har några planer på att förverkliga det förslaget. Detta rapporterar Ekot i dag. Om detta stämmer så är det en intressant omsvängning. Och det ligger nära tillhands att misstänka att det hänger ihop med den omprofilering av Jan Björklund som det ryktats om en tid, nu när han ska axla rollen som fp-ledare. Det var ju nämligen Björklund som stod bakom den skrivelse som bar titeln "Utbildningsförvaltningen måste samarbeta med Säpo för att kartlägga grogrunden för extremism" och där det bland annat sades att Sverige måste "dra lärdomar av det inträffade i Storbritannien" och att utbildningsförvaltningen i Stockholm därför "bör inleda ett samarbete med säkerhetspolisen". Det påpekades att skolans personal "har en absolut skyldighet att anmäla ungdomar, som man misstänker far illa, till socialtjänsten" och att någon riskerar att "hamna under inflytande av en extrem muslimsk rörelse måste räknas bland de allvarligare hot en ung människa kan råka ut för". Men när ett förslag med detta innehåll lades fram i Stockholms stadshus under den förra mandatperioden röstades det ner, bland annat med motiveringen att det strider mot grundlagen att kartlägga ungdomars värderingar. Lotta Edholm skrev då i sin reservation: ”Den socialistiska ledningen väljer att sticka huvudet i sanden”. I dag har Edholm inte några planer på att genomföra det egna förslaget, uppger Ekot. Och Jan Björklund vill inte ens prata om det. När fan blir gammal... Eller partiledare. Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, säpo.

Annan socialdemokrati med kvinnliga ledare?

I det senaste numret av Tidningen Broderskap skriver jag om att det inom de främsta organisationerna inom socialdemokratin och arbetarrörelsen nu bara är Broderskap som har en manlig ordförande. Vissa menar att detta öppnar för en mer feministisk politik. Men jag konstaterar att i den bästa av världar så borde det faktiskt inte vara någon skillnad på socialdemokratisk politik när den utformas med kvinnor i toppen än när det sitter män där. Åtminstone inte på grundval av ledarnas kön. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

På Sundbybergsfronten inget nytt

Det var uppenbarligen för tidigt att gratulera Sundbybergsborna när jag gjorde det den 9 augusti i samband med att fullmäktigeledamöterna Michael Spira och Arne Wijkman, som båda suttit på moderata mandat, meddelade att de lämnar sitt parti och tänkte bli socialdemokrater. Då såg det ut som att kommunen skulle få ett nytt politiskt styre med s, v och mp. Alternativt en bred, blocköverskridande koalition. Än så länge är vi inte där. Folkpartiet avvisar en bred uppgörelse över blockgränsen och någon ny majoritet kan inte bildas förrän tidigast i slutet av september. De borgerliga håller tummarna för att mp ska nappa på deras erbjudande om att ingå i en ”miljöallians”, något man hittills avvisat. Miljöpartiet har i stället föreslagit en mittenkoalition med socialdemokraterna, folkpartiet och centern, men fp nobbar den inviten. Och eftersom moderaterna vägrar kalla till det extra fullmäktige den 3 september som funnits inplanerat i våras, så kommer inte ledamöterna samlas förrän vid nästa ordinarie sammanträde den 24 september. Fram till dess får kommunens invånare sväva i ovisshet om vilken politisk konstellation som kommer att styra fram till valet 2010. Någon möjlighet att utlysa extraval på kommunal nivå finns nämligen inte, vilket för övrigt kommenteras av de borgerliga partisekreterarna på DN debatt i dag. Andra skriver intressant om politik, Sundbyberg, DN.

Två tips

För dem av er (och jag misstänker att ni är ett gäng) som i likhet med mig är intresserade av politisk kommunikation och opinionsbildning rekommenderas två bra svenska bloggar: 1) Opinionsbildning.se, drivs av Kristoffer Talltorp som jobbar på miljöpartiets pressavdelning på riksdagen. Han är dessutom AIK:are, vilket tyder på gott omdöme. 2) Frilagt, drivs av Martin Lindvall som arbetar som kommunikationsrådgivare på en pr-byrå. Andra skriver intressant om opinionsbildning, politik, kommunikation.

Dagens citat

”Om det är någon stake i Anders Gerdin, Aftonbladets chefredaktör /.../ så är det första han gör när han kommer tillbaka från sin söndertrasade hälsena att plocka bort Alex Schulman.” Anna Larsson, kolumnist i SvD. Andra skriver intressant om Alex Schulman.

Våld, hot och tystade röster

Det är svårt att gradera våldsbrott, men vissa grejer känns mer angelägna att uppmärksamma än andra. Att utsättas får våld på grund av sin egen eller sin sambos politiska övertygelse hör, åtminstone i min bok, till de mer avskyvärda saker man kan råka ut för. Om det nu är detta som Sverigedemokraternas ungdomsförbunds ordförandes sambo råkat ut för är troligen för tidigt att säga. Men det ligger dessvärre nära tillhands att misstänka det. Och är det på det sättet så är det fullständigt vidrigt. Jag har inte ett uns av sympati för Sverigedemokraterna och deras agenda, men det kan aldrig vara berättigat att ta till våldsmetoder för att skrämma eller tysta meningsmotståndare. Ja AFA, jag talar om er. Jag rekommenderar alla att lyssna på Mona Sahlins sommarprogram där hon berättar om de hat- och hotbrev hon fått som politiker och som är vardag för mängder av politiskt aktiva. * * * Läs mer om överfallet här, här och här. Andra skriver intressant om politik, hot, våld.

Muhammedkarikatyrer och yttrandefrihet

Jag har fått en del frågor om varför jag inte skrivit något om att Tälleruds hembygdsgård utanför Karlstad och den bohuslänska konstskolan i Gerlesborg refuserat Lars Vilks Muhammedkarikatyrer. Svaret är att jag helt enkelt inte hunnit. I SvD:s kulturdel i dag redogörs på ett bra sätt om detta fall, men även andra där yttrandefrihet ställs mot respekten för människors övertygelser. Liksom i fallet med de beryktade danska Muhammedkarikatyrerna så anser jag personligen att yttrandefriheten ska vara så långtgående som det överhuvudtaget är rimligt, men att rätten att yttra sig i ord, bild och tryck inte nödvändigtvis betyder att det är rätt att göra det. Att ett galleri väljer att refusera ett verk är inte detsamma som censur. Att en tidning avstår från att publicera bilder är i sig inget hot mot tryck- eller yttrandefriheten. Bara för att man vill att ordet ska vara fritt betyder det inte att man har någon skyldighet att upplåta sina lokaler eller tidningssidor till vad skit som helst. Det finns dock sämre anledningar än detta till att avstå från att visa bilder. Och sådana har vi nu fått exempel på, när de lokala arrangörerna vid Tälleruds hembygdsgård beslöt att i sista stund plocka bort Vilks bidrag för att de varit rädda att det ska bli bråk – och hänvisat till omsorg om svenskar utomlands som skulle ha kunnat råka ut för ”våldsamma reaktioner bland muslimer”. Ett annat exempel är konstskolan i Gerlesborg som inte ansåg sig kunna garantera säkerheten för besökare, elever och personal om de visat Lars Vilks karikatyrer. På ledarplats i SvD skriver Per Gudmundson att det faktum att en konstinstitution anser att den behöver bekymra sig mer för liv och lem än för kvalitet ”är en skam för ett öppet samhälle”. Och han avslutar med att slå fast att ”det vore fruktansvärt om vårt samhälle skulle tillåta att konstnärerna och galleristerna skräms till tystnad”. Det är det lätt att instämma i. Andra skriver intressant om Lars Vilks, Muhammedkarikatyrer, yttrandefrihet.

Flest vänner vinner

Nu har jag varit registrerad på Facebook i lite drygt en vecka och har under den tiden knutit kontakt med en överraskande mängd ”Friends”. I ärlighetens namn ska väl sägas att en hel del av dessa nog mer är av typen ytliga bekanta snarare än goda vänner, men inte desto mindre är det fascinerande att se hur många i bekantskapskretsen som använder sig av denna sociala nätverkstjänst. När jag för första gången skrev om Facebook här på bloggen berättade jag att socialdemokraterna fanns registrerade nätverket och hade då 83 medlemmar. Sedan dess har ett nytt s-nätverk startats (denna gång mer korrekt betitlat ”Socialdemokraterna”, till skillnad från det tidigare felskrivna ”Socialdemokratiska Arbetarpartiet”) och har för närvarande 159 medlemmar. Som en jämförelse har nätverket ”Moderaterna... Yeah” 152 medlemmar, ”Vänsterpartiet” 118, ”Miljöpartiet de Gröna” 54 och ”Folkpartiet” 18. Centerpartiet tycks bara finnas representerat på Facebook via sitt ungdomsförbund, och av kristdemokraterna har jag inte hittat ett spår. Fredrik Wass (som driver Bisonblog.se) beskriver i Internetworld Facebook som ”Ett fenomen som har invaderat mångas nättillvaro de senaste månaderna och trängt ut tidigare mediaälsklingar som MySpace och Second Life”. Och Lennart Frantzell (på bloggen Det Progressiva USA) skriver att Facebook ”håller på att bli lika berömd som en rockstjärna eller Paris Hilton”. Enligt Frantzell går det inte att öppna en tidning utan att se en stort upplagd artikel om Facebook och om hur vuxna amerikaner nu störtar dit för att registrera sig. Men vid sidan av det sociala, har Facebook någon politisk betydelse? Själv tror jag att det är för tidigt att säga. Det pågår förvisso politiska diskussioner där, och drivs diverse kampanjer och petitioner. Själv har jag bland annat engagerat mig i Qaisar Mahmoods upprop för ”Ett hållbart mångfaldssamhälle”. Beroende på hur många fler svenskar som kommer med och beroende på vilket genomslag aktiviteterna på Facebook får i andra forum, så kan nog detta nätverk faktiskt komma att bli en relevant faktor i den politiska opinionsbildningen framöver. Men då gäller det att verkligen förstå vad det är för forum man agerar i – och ser till att attrahera tillräckligt många vänner. Andra skriver intressant om internet, community, Facebook.

Aftonbladet och samhällsdebatten

I går gjorde vi i Socialdemokratiska pressföreningen ett studiebesök på Aftonbladet och träffade tidningens politiska chefredaktör Helle Klein. På sin blogg beskriver hon mötet vi hade. Jag tycker själv att det blev ett mycket intressant samtal, och Helle Klein hanterade på ett mycket bra sätt de stundtals väldigt kritiska synpunkter som kom fram om kvällstidningsjournalistik, avgiftsbelagt material på nätet och – inte minst – Aftonbladets debattsida. Den sista punkten är onekligen spännande. För några år sedan så var Aftonbladets debattsida en av de hetaste platserna för tunga politiska opinionsbildare att publicera sig på. Faktum är att den inte stod nyhetsledande DN debatt långt efter. Men något hände. Först böt debattsidan plats i tidningen och hamnade på en mer undanskymd plats. Sedan gjordes layouten om rejält, och resultatet blev dagens uppslag där redaktörens krönika ligger i vänsterspalt, debattartikeln mitt i uppslaget och insändare, citat och läsar-sms runtomkring. Motivet till detta sägs vara att Aftonbladet vill presentera en motvikt till elitdebatten i DN där artiklarna ju faktiskt ytterst sällan handlar om debatt, utan är utspel från statsråd, partiledare och -sekreterare, statsvetare och andra tungviktare. Aftonbladets variant skulle i stället vara en mer folklig debatt där högt och lågt blandas, och mer oväntade debattörer får plats. Tanken må vara god, men har inneburit att debattsidan nu är svårläst och skys av de riktigt stora namnen i samhällsdebatten. DN debatt är på ett helt annat sätt nyhetsledande. En publicering där resulterar ofta i att det nämns på Ekot och författaren har stor chans att få ta plats i tv:s morgonsoffor och intervjuas i Rapport på kvällen. I dag är Aftonbladet Nordens största tidning och är i praktiken en mediekoncern med en dagstidning, nyhetssajt, gratistidning, webb-tv och -radio, en tv-kanal, interaktiva tjänster för läsarmedverkan och mycket annat. Borde man då inte också kunna dominera som forum för samhällsdebatt? * * * Missa för övrigt inte det Erik Hörnfeldt skriver i Journalisten i dag, där han bland annat uppger att aftonbladet.se sedan ett år tillbaka drar in mera pengar än vad Aftonbladet på papper gör numera. Anders Gerdin sägs ha orsakat en intern storm förra året när han sa att det var Aftonbladet Nya Media som var framtiden och att papperstidningens framtid var en begränsad utgåva producerad av en handfull medarbetare. Andra skriver intressant om media, Aftonbladet, debatt.

En liten uppdatering

Många av er har, i likhet med mig, reagerat på och irriterat er över att länkar till inlägg jag skrivit (trackbacks) av någon outgrundlig anledning dubblerats och ibland mångdubblats här på bloggen. Nåja, helt outgrundlig är nu inte anledningen. Förklaringen är att jag skrivit ett fel i koden som jag inte kunnat identifiera och rätta till. Nu ska detta dock vara löst i och med att jag betatestar en ny Knuff-funktion. Den ska på ett mycket snyggare sätt visa just länkar till de inlägg jag skrivit. Kommentarer om detta mottages tacksamt. Och ser någonting konstigt så berätta gärna vad ni använder för webbläsare.

Lagreglerad lobbying

I dag rapporterar Ekot att reglerna nu skärps för vad amerikanska politiker får ta emot från lobbyister. De nya reglerna förbjuder politiker att ta emot mat, resor och gåvor från lobbyister. Därmed blir det i praktiken förbjudet för representanter för påtryckargrupper att bjuda på lunch och middag. Förfriskningar av symboliskt värde som till exempel ost och kex kan dock fortfarande vara okej för lobbyister att bjuda på. Också i Sverige har vid flera tillfällen diverse restriktioner för lobbying diskuterats. I dag finns det ingen registrering av påtryckargrupper eller lobbyister som försöker påverka riksdag och regering, trots att det då och då reses krav om detta. Även på europeisk nivå finns det sådana tankar. När EU-kommissionen sjösätter sitt så kallade öppenhetsinitiativ 2008 blir lobbyister rörelsefrihet starkt begränsad. Och om inte den till att börja med frivilliga registreringen blir tillräckligt omfattande så kommer Kommissionen att införa obligatorisk registrering. Jag har själv skrivit om detta flera gånger tidigare, bland annat i november 2006. Då som nu är jag lite kluven i frågan. Å ena sidan kan det finnas en poäng i att reglera denna form av politiskt opinionsbildnings- och påverkansarbete, och på så sätt ge allmänheten en ökad insyn om spelet bakom riksdagsmotioner och beslut. Å andra sidan kan en sådan form av ackreditering leda till att lobbyister får företräde framför andra medborgare. Det kan nämligen vara svårt att dra en skarp gräns mellan professionella lobbyister, ideella organisationer och enskilda medborgare. Ideella organisationer kan mycket väl också vara lobbyister, liksom engagerade medborgare. Lobbying handlar ju om att påverka politiska beslutsfattare i olika frågor, och det är något som vi sett otaliga exempel på att ideella organisationer och enskilda medborgare gjort med stor framgång. Ett annat problem med registreringsförfarandet är att det bara täcker in den lobbying som sker i riksdagens lokaler. Lobbyister som vill undvika allmänhetens insyn bjuder därför förstås in riksdagsledamöter till möten på annat håll. Andra skriver intressant om politik, lobbying, opinionsbildning.

Bloggar i mediebevakningen

Mediebevakningsföretaget Observer var närmast en följetong i fråga om bristfällig bevakning av bloggosfären för sina kunders räkning. Läs mer om detta till exempel här. Men efter namnbytet till Cision verkar det ha hänt grejer. Enligt Dagens Media så har företaget inlett ett samarbete med Primelabs, som ligger bakom bloggsökmotorn Twingly. Från och med i morgon så får Cisions kunder möjlighet att söka i 100 000 bloggar i hela Norden. Detta är en enorm ökning jämfört med det hundratal man tidigare höll koll på. I och med att Cision nu på ett betydligt bättre sätt än tidigare kan söka information i bloggar räknar man med att kunna utveckla bättre verktyg för att analysera, rangordna och mäta hur ”viktig” respektive blogg är för kunderna. Jag använder själv Cision i jobbet och det ska därför bli intressant att se om detta kommer innebära någon förändring i hur vi jobbar med att nå ut med information. (Via Beta Alfa.) Andra skriver intressant om bloggosfären, Twingly, Cision.

PR och politik

I en krönika i Dagens Media skriver tidningens chefredaktör Rolf van den Brink att Carl Bildt och Göran Persson ”banar väg för ett nytt maktetablissemang”. Han kallar detta ”högt stående kast i konungadömet” för PRolitikerna, en hybrid mellan pr-konsulter och politiker/politiskt tillsatta tjänstemän som enligt van den Brink håller på att ta en kraftfull maktposition. Temat är intressant och något jag skrivit om flera gånger tidigare (bland annat här). Dagens Media har gjort en granskning som visar att 16 av den tidigare regeringens kommunikatörer (alltså politiskt tillsatta pressekreterare, pressassistenter och sakkunniga) redan har fått uppdrag i pr-branschen. Minst lika många pr-konsulter ska enligt granskningen ha bänkat sig som politiskt tillsatta i den borgerliga regeringen. Rolf van den Brink tror att väljarna och medierna förlorar på detta. Han ser nämligen en risk i att de så kallade PRolitikerna ”snarare blir lojala sina skråmedlemmar än partikamrater och väljare”. Personligen tycker jag detta låter som rent nys – och det tyder på en mer än lovligt stor misstro mot såväl pr-konsulters som politikers personliga integritet och omdöme. I Sverige ger sig knappast någon vid sunda vätskor in i politiken i syfte att tjäna pengar. Politik är en långsam och oftast tråkig karriärväg, och ett synnerligen omständligt sätt att nå välavlönade positioner. Det som snarare kännetecknar politiskt aktiva – oavsett partifärg – är ett starkt engagemang och en ambition att förändra världen. På det sättet påminner de inte så lite som studenterna på landets journalistutbildningar. Men det är en liknelse som ytterst få journalister brukar vilja kännas vid. Faktum är att van den Brink egentligen inte framför något som helst exempel på hur en politisk tjänsteman med pr-bakgrund skulle ha satt lojalitet med tidigare kollegor före sitt nuvarande jobb. Inte heller uppfattar jag några egentliga argument om varför människor som jobbat politiskt inte borde börja i pr-branschen. Själv tycker jag bara att det är positivt att människor byter jobb då och då, och att politik inte betraktas som en livstidssysselsättning. Däremot ställer jag höga krav på personlig integritet och gott omdöme på politiskt verksamma, och detta är egenskaper som kommer väl till pass när man växlar mellan olika roller i livet. Kanske skulle också medievärlden må bra av lite mer korsbefruktning; om fler journalister prövade på andra jobb – och varför inte politiskt engagemang – några gånger under livet så skulle kanske inte misstron mellan pr-, journalist- och politikerskråna vara så stor. Andra skriver intressant om politik, pr, media.

Några ord om veckan som gått

I dag är jag återigen med och kommenterar den gångna veckan på VK:s ledarsida. Denna gång om bland annat SSU-kongressen, centerpartiets arbetsmarknadspolitiska program samt fp-förslaget om ny euro-omröstning.

Borgerlig desperation

Ingen ska påstå att det inte händer saker i den svenska politiken. Efter de senaste opinionssiffrorna där oppositionen ökar sin ledning över regeringen, där avståndet mellan blocken nu är 14,6 procentenheter till vänsterblockets fördel, märks desperationen i regeringspartierna allt tydligare. Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren tycker nu att den borgerliga kvartetten ska visa enad front och ha en gemensam plattform i valet till Europaparlamentet 2009, enligt samma koncept som ledde till maktskifte i höstas. Men allianskamraterna är skeptiska. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann är skeptisk till en fyrpartiplattform, det skulle vara ett sätt att ”förleda väljarna”. Schlingmann konstaterar dessutom att partierna sitter i två olika partigrupper i parlamentet, där moderaterna och kristdemokraterna tillhör konservativa EPP, medan centerpartiet och folkpartiet tillhör liberala ELDR. Även kollegan i folkpartiet, Erik Ullenhag, är av samma skäl tveksam till ett samlat borgerligt manifest. Dessutom har de fyra partierna ännu inte en gemensam hållning i exempelvis eurofrågan, uppger han. Tre partier - m, fp och kd - återfanns som bekant på jasidan i folkomröstningen, medan c säger nej till att också Sverige ska införa den gemensamma valutan. Det här är nu inte första gången ett förslag från ett av de borgerliga partierna omedelbart avvisas av de andra. Faktum är att det verkar vara mer regel än undantag. Det får en att undra hur det är med samtalsklimatet inom regeringen och mellan de borgerliga partiledningarna. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att avhandla den här typen av frågor internt först, innan man går ut i medierna. Andra skriver intressant om politik, alliansen, regeringen.

Tips till mina liberala läsare

Att döma av kommentarerna jag brukar få här på min blogg så är det ganska många av mina läsare som ideologiskt befinner sig något mer till höger än vad jag gör. Många – om än långt ifrån alla – argumenterar vältaligt och skickligt för sin sak. Till dem av er som tror er tillhöra den gruppen och som skulle vara sugna på att propagera för liberalism på heltid i höst så kommer här ett tips: Liberala Nyhetsbyrån (LNB) söker nämligen en vikarierande ledarskribent/debattredaktör. Personen man söker vill arbeta med liberal opinionsbildning och sköta LNB:s debattservice under hösten. Du har liberal grundsyn, arbetslivserfarenhet från en ledarredaktion och tycker om att jobba i snabbt tempo, ta egna initiativ och aktivt ta del av redaktionens dagliga idéarbete. Jobbet är ett sjukvikariat på heltid under hösten med möjlighet till förlängning. Arbetsplatsen är LNB:s redaktion i Riksdagshusets pressvåning i Stockholm. Läs mer här. Dessutom får man nöjet att ha min fru till kollega. Andra skriver intressant om jobbtips, LNB, ledarskribent.

Idealism vs kommersialism

[UPPDATERAD] På Ekot i morse meddelades att ett av världens största företag – medicinteknikföretaget Johnson & Johnson – har stämt det amerikanska Röda korset för varumärkesintrång. Även DN uppmärksammar nu nyheten, via TT/Reuters. Bakgrunden är ett över hundra år gammalt avtal där amerikanska Röda korset gav bolaget rätt att använda den röda korssymbolen kommersiellt för sina plåsterförpackningar och förstahjälpenlådor. Det som hänt nu är att hjälporganisationen börjat sälja egna förstahjälpenlådor och andra produkter i vissa butiker, där alla vinster från försäljningen går till Röda korsets hjälpverksamheter i USA. Utan att ha någon djupare insikt i det juridiska så verkar hela rättsprocessen barrock i mina ögon. Rimligtvis framstår Johnson & Johnson i den amerikanska allmänhetens ögon just nu som ett girigt storföretag som sätter åt en uppskattad ideell organisation för småpengar. Det hela kan bara ge företaget dåligt rykte. Samtidigt så är stämningen dessvärre bara en logisk konsekvens av en amerikansk rättstradition där företag, organisationer och privatpersoner kan stämma varandra och tilldömas groteska skadestånd över struntsaker. Det är också ett tydligt exempel på hur upphovsrätts- och varumärkeshysterin skenat iväg. * * * Läs mer om vad amerikanska Johnson & Johnson respektive Röda korset skriver om saken. Andra skriver intressant om Röda korset, upphovsrätt, varumärkesintrång.

Fri konkurrens inom s på nätet

Via Peter Karlberg ser jag att en ny portal för s-bloggare, eller snarare pingtjänst för bloggande socialdemokrater – www.s-bloggar.se – verkar sett dagens ljus. Karlberg konstaterar att portalen ”Verkar ha starkt samband med s-info vars bloggare automatiskt är med”. Det framgår inte vem som står bakom. Detta stärker i mina ögon misstankarna att portalen mycket riktigt är ett sidoprojekt till s-info, som till skillnad från vad många tror inte drivs av socialdemokraterna utan av ett privat företag. Inget ont i det, men man kan tycka att ägarskapet borde framgå mer tydligt. Själv misstänker jag dessutom att satsningen är ett försök att mota Olle i grind från s-infos sida. Enligt uppgift är det nämligen ett utvecklingsarbete på gång inom det socialdemokratiska partiet som ska innebära att de s-bloggar man i dag länkar till ska presenteras på ett snyggare och bättre sätt. Målet lär vara en pingsajt. Det kan onekligen bli intressant om vi får två konkurrerande s-bloggportaler... Andra skriver intressant om bloggosfären, socialdemokraterna, s-info.

Putin till Stalins försvar

I dag rapporterar DN att i nya ryska skolböcker framställs president Vladimir Putin som hjälten, USA som fienden och Stalin som en ledare som gjorde det han måste. Detta är regeringens beställningsverk om historien som ryska lärare nu tvingas använda. Faktum är att redan för över en vecka sedan så skrev Arkadij Waxberg en understreckare i SvD om just detta. Waxberg skrev bland annat att vad som pågår i Ryssland är ett byte av ”historiska realiteter mot dagens politiska klichéer” i syfte att överensstämma med Kremls ideologiska omorientering. Putins agerande beskrivs som ”totalt förakt för de reaktioner man kommer att möta från omvärlden och från de ryssar som ännu inte har mist allt förstånd”. Den patriotism Putin förespråkar, menar Arkadij Waxberg, går ut på att Ryssland inte behöver skämmas för sitt förflutna. Den sanne ryske patrioten ska vara stolt över varje ögonblick i sitt lands historia, också de allra blodigaste, och söka en rättfärdigande mening även för dessa. Det är, lindigt sagt, en riktigt farlig inställning. Om människor inte uppmuntras till kritiskt ifrågasättande – inte minst av historien – riskerar man att upprepa historiska missgrepp. Och i den ryska historien finns det dessvärre gott om sådana. Allt är nu dock inte bara mörker i Ryssland. Trots att Waxberg hävdar att det inte finns ”en enda statlig myndighet eller organisation, inte en enda högre statstjänsteman” som i någon form har gjort en ansats att högtidlighålla det bittra jubileet av Den stora terrorn som infaller under innevarande år, berättar en notis i DN i dag en annan historia. Enligt notisen ska på onsdagen ett tolv och en halv meter högt träkors ha rests till minne av offren för Stalins terror, i Butovo nära Moskva. På den platsen avrättades fler än 20 000 människor som ett led i Stalins utrensningar av ”folkets fiender”. Samme Stalins förtryck omtalas i skolboken ”Modernare rysk historia 1945-2006” som ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden. Andra skriver intressant om Ryssland, Putin, Stalin.

Maktskifte när m blir s

[UPPDATERAD] I den lilla kommunen Sundbyberg, norr om Stockholm, kollapsar nu det borgerliga styret – mindre än ett år efter valet. I en debattartikel (ännu endast som PDF) i SvD i dag meddelar fullmäktigeledamöterna Michael Spira och Arne Wijkman, som båda sitter på moderata mandat, att de lämnar sitt parti och tänker bli socialdemokrater. Tidningen slår även upp saken stort i en nyhetsartikel. Det har verkligen inte gått bra för borgerligheten i kommunen sedan de tog över makten i fjol. Redan i december 2005 avgick det dåvarande moderata oppositionsborgarrådet efter anklagelser om att ha använt tjänstetelefonen för att ringa till olika sexlinjer. Sedan dess har partiet avverkat fyra olika gruppledare i fullmäktige. Den senaste importerad från grannkommunen Solna. I sin artikel skriver Spira och Wijkman att socialdemokraterna under den förra mandatperioden förde ”en ansvarsfull kommunpolitik, med ett tydligt ledarskap”. Inom moderaterna sägs det däremot länge ”inte varit möjligt att diskutera viktiga frågor under demokratiska former”. I stället har de stora frågorna beslutats av ett fåtal, över huvudet på andra. Därför, skriver de, anser de att det är bättre om socialdemokraterna får leda det politiska arbetet i kommunen. Något som alltså nu blir möjligt genom att det rödgröna blocket åter får majoritet i fullmäktige efter Spira och Wijkmans avhopp. Man kan givetvis principiellt ifrågasätta det demokratiska i att folkvalda ledamöter byter parti mitt under mandatperioden. Samtidigt kan inte politiska representanter vara livegna utan måste få agera efter sin egen övertygelse. Och situationen i Sundbyberg är av allt att döma extrem, vilket nu alltså lett till den synnerligen ovanliga situationen att två ledande lokalpolitiker går från moderaterna till socialdemokraterna. De som är att gratulera är sannolikt Sundbybergsborna. Till SvD säger socialdemokraternas Helene Hellmark Knutsson att hon nu inte planerar att skapa en rödgrön majoritet och sedan köra över den borgerliga minoriteten. I stället tror hon att det kommunen behöver är en bredare lösning, och hoppas hitta ett samarbete över blockgränserna. Andra skriver intressant om politik, Sundbyberg, moderaterna.

Grattis Jytte och SSU!

Alldeles nyss blev det klart att Jytte Guteland vann den slutna omröstningen på SSU-kongressen och är därmed vald till förbundets nya ordförande. Röstsiffrorna blev 131-115 (+ tre ogiltiga röster). I sitt tacktal berömde hon sin motkandidat Laila Naraghi och sa att det för SSU hade varit tufft med ett val med två personer mot varandra, men att det var något som organisationen måste klara av. Jag kan bara instämma och vill dels gratulera Jytte - och samtidigt gratulera SSU som nu kan gå vidare och åter profilera sig som en stark politisk kraft. Andra skriver intressant om politik, SSU, Jytte Guteland.

Stockholm ogästvänlig turiststad

I går hade jag anledning att åka buss ut mot Djurgården i Stockholm, och återigen slogs jag av hur uselt vår huvudstad är anpassad för turister. Det var tämligen fullt på bussen, vilket busschauffören i irriterad ton ropade ut i högtalarna flera gånger. Antagligen var det tänkt att detta skulle uppfattas av de resenärer utanför som försökte kliva på. Men de flesta köande utanför var turister – något som framgick ganska tydligt – och antagligen var det ganska få som begrep chaufförens alltmer argsinta påpekanden på svenska att bussen var full. Likadant är det i tunnelbanan, där det ytterst sällan informeras om förseningar, inställda tåg eller spårändringar på något annat språk än svenska. Och hur ofta har någon sett skyltar på stan som på engelska eller tyska visar vägen till Gamla stan, slottet eller andra sevärdheter? Faktum är att flerspråkig turistinformation är ganska vanligt på stora turistdestinationer runt om i Europa. I Stockholm gör vi i stället tvärtom. Den bemannade turistinformationen på Centralstationen är stängd sedan april och skulle ha ersatts av datorer där turister själva kan få information. Detta skedde dock först för en vecka sedan, och fungerar enligt uppgift dåligt. I stället har affärsinnehavarna runtomkring fått svara på turisternas frågor. Personligen tycker jag att det här är skamligt och ovärdigt en stad med ambitioner att vara ”The Capital of Scandinavia” – norra Europas ledande besöksmål. Tyvärr verkar det inte vara någon förbättring i sikte, åtminstone inte från politiskt håll. Till DN låter det moderata finansborgarrådet Kristina Axén Olin, tillika ordförande för det kommunalägda marknadsföringsbolaget Stockholm Visitors Board, via sin pressekreterare hälsa att ”det ännu är för tidigt” att säga om man kommer att göra någon utvärdering av nedläggningen av turistinformationen på Centralen. Andra skriver intressant om Stockholm, turism, Kristina Axén Olin.

Tidningsblockad?

Alldeles nyss rapporterade tidningen Journalisten att Journalistförbundet har varslat om arbetstidsblockad vid 90 dagstidningar. Anledningen är att förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal med arbetsgivarorganisationen Tidningsutgivarna har legat nere sedan i mitten av juni. Till tidningen säger Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén att syftet med varslet är att få igång förhandlingarna. Enligt Lindblom Hulthén har förbundet suttit beredda under hela sommaren att förhandla, men medlarna har inte kommit med något nytt bud och Tidningsutgivarna har inte hört av sig. De varslade stridåtgärderna gäller från och med den 17 augusti och om inget nytt avtal träffas utvidgas den till ytterligare arbetsplatser den 24 och 31 augusti. I praktiken innebär det ett förbud för samtliga heltidsanställda medarbetare vid berörda tidningar att arbeta mer än åtta timmar per dygn och 40 timmar per kalendervecka, alternativt åtta timmar per dygn. Och för alla med någorlunda insikt om tidningsproduktion så står det då klart att det blir väldigt svårt att producera tidningar med dessa restriktioner. Det är en lång rad tidningar – främst utanför storstadsområdena – som berörs i första omgången, och på längre sikt hotas även tidningar som Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Andra skriver intressant om media, fackligt, blockad.

Den som inte arbetar...

...ska inte heller äta. Så, ungefär, sägs det i bibeln – och på liknande sätt lär även Lenin ha formulerat sig. Det må vara lite hårt uttryckt. I den svenska arbetarrörelsens barndom uppmanade man: ”Gör din plikt – kräv din rätt”, i den ordningen. Dessa visdomsord vore nog något för det par i Linköping som vägrar söka arbete för sin egen försörjning utan i stället vill leva på bidrag. Detta då arbete ”framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet”, som mannen i familjen uttrycker det. Min tolerans för bidragsfuskare och människor som av lättja och själviskhet vill utnyttja välfärdssystemet och leva på andra människors arbete, har alltid varit låg. Jag är en varm vän av en välutbyggd och generös välfärd – men en sådan måste ha kontrollsystem och inte tillåta parasiterande. Det kommer alltid att finnas människor som på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte kan bidra till den allmänna välfärden. Det är dessa människor som bidragsfuskare och lättingar i praktiken stjäl ifrån när de agerar som det nu omskrivna paret i Linköping. [UPPDATERAD] Storyn kommer ursprungligen från Östgöta-Correspondenten. Andra skriver intressant om politik, arbete, bidrag.

Jag är fejsbookad

Till slut tog nyfikenheten överhand och jag registrerade ett konto på Facebook. Intressant; det påminner en del om liknande tjänster jag tidigare använt mig av. Och eftersom systemet själv skannade av mina kontakter på Gmail så fann jag snabbt att en hel drös kompisar och bekanta redan fanns där. Jag noterar också att socialdemokraterna finns på Facebook med i skrivande stund 83 medlemmar, vilket är något mindre än partiet har i den fysiska världen. Andra skriver intressant om community, communities, facebook.

Ett sargat SSU går till val

Ett av de allra första blogginlägg jag skrev (i mars 2005) handlade om de av bidragsskandaler för tillfället skymda politiska konflikterna inom SSU. Jag konstaterade då att visst spelade ideologin in, men betydligt viktigare var makten och successionsordningen. I dag samlas 249 SSU:are från hela Sverige i Örebro för att på förbundets 34:e kongress besluta vad SSU ska tycka i politiska frågor, välja en ny förbundsstyrelse och fira SSU:s 90-årsjubileum. Mycket av uppmärksamheten lär nog kretsa kring ordförandevalet, som denna gång står mellan två mycket kvalificerade kandidater: Jytte Guteland och Laila Naraghi. Ideologiskt är det väldigt lite som skiljer dem åt, och jag ska inte lägga mig valet genom att förorda någon av dem. Jag konstaterar dock att valberedningen förordar att Jytte Guteland föreslås bli ordförande och Mattias Vepsä sitta kvar som förbundssekreterare. En sådan lösning skulle då vara en kompromiss mellan de SSU-distrikt som (förvisso enfaldigt) betecknas som ”vänster” respektive ”höger”. Och en kompromiss är förmodligen det bästa SSU kan hoppas på nu. Vad man minst av allt behöver är en ny maktkamp, uppslitande personstrider och trampade tår. Få saker är nämligen så infekterade som de interna valprocesserna inom socialdemokratin. Redan i mars 2005 skrev jag att om man någon gång har blivit offer för mygel, korridorsuppgörelser och skitsnackskampanjer inom s så glömmer man det aldrig. I dag skriver till och med SvD:s ledarskribent Per Ericson (endast på PDF) att ”det är lite synd att SSU är i så dåligt skick”, och tillägger att ”Demokratin förtjänar bättre”. Jag kan bara instämma och önskar mitt gamla förbund lycka till. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SSU.