iLove

Jag är för övrigt inte den ende med nördtendenser i vår familj. I dag bloggar min Apple-tossiga fru Stina om företagets nya iPhone. Och det är uppenbart att hon har en ny kärlek vid sidan av mig. Samtidigt kan jag förstå henne. Jag finner mig själv sitta med ett fånigt flin på läpparna när jag tittar på instruktionsfilmen för den nya telefonen på Apples webbplats. Herrejösses vilken grej! Jag är nog lite kär jag också. Andra skriver intressant om teknik, Apple, iPhone.

Ute ur garderoben

För ett bra tag sedan (i maj, för att vara exakt) gjorde Johanna Graf i två blogginlägg mig uppmärksam på trenden guilty pleasures. Vad det handlar om är att inte kunna låta bli att gilla en film, en tv-serie, en låt eller en maträtt trots att man skäms för att erkänna det. Sedan kommer man ut ur garderoben och upphöjer det till trend. Sedan dess har jag då och då återkommit i tankarna till att själv lista något liknade. Först tänkte jag att min förkärlek för 80-talsmusik och då främst synt, Star Trek och annat nördigt, redan är sådant jag är tämligen öppen med och därför knappast skulle överraska någon om jag ”kom ut” med. Men efter moget övervägande så har jag insett att det finns betydligt mörkare sidor av mig som jag ytterst sällan berättar om. Så, för ert höga nöjes skull så kommer här min lista över mina privata skamfyllda nöjen: 1. Michael Bay-filmer. Michael Bay har regisserat filmer som Bad Boys, The Rock, Armageddon och Transformers. Han har dessutom producerat och själv spelat med i en stor mängd andra filmer. Men för mig är begreppet Michael Bay-filmer inte nödvändigtvis begränsat till filmer han faktiskt är inblandad i. I stället handlar det om amerikanska, överdådiga actionfilmer med stora logiska luckor i handlingen, vilket kompenseras med ett bombastiskt soundtrack, halsbrytande stuntscener, stora explosioner och imponerande specialeffekter. Die Hard-filmerna tillhör denna kategori, liksom Con Air. Faktum är att jag outade mig själv som Michael Bay-fan redan i går kväll på Emma Gray Munthes blogg. I en kommentar skrev jag att Michael Bay mycket väl kan vara sin generations mest underskattade filmskapare, och konstaterade sedan att denna mening torde effektivt utesluta mig från seriösa kulturella diskussioner ett bra tag framöver. 2. Filmer om Djävulen. Jag vet, det är råskumt. Men jag är i allmänhet svag för thrillers/skräckfilmer med övernaturlig handling, bristfällig story och coola specialeffekter. Och i synnerhet om de klämmer in Djävulen. The Ninth Gate är ett bra exempel. Nyligen listade Mia på bloggen Basin City blues de enligt henne bästa djävlarna på film. Jag kan bara instämma; Peter Stormare gör i filmen Constantine en helt briljant insats. 3. Orup. Admit it, you didn't see that one coming. Men så är det. I mina ögon går det en rak linje mellan mina syntskivor, Pet Shop Boys och Lustans Lakejer till just Orup. Mina mer renodlade syntarkompisar tycker att jag är knäpp. Själv njuter jag av just Pet Shop Boys-referenserna i låtar som Stockholm och Magaluf. Jämför honom gärna med Per Gessle som också han gör smart producerad, lättviktig popmusik. Men till skillnad från Orup så hyllas Gessle som geni och är rik som ett troll. 4. Da Vinci koden-kloner. När man står i bokaffären på flygplatser så brukar det finnas en särskild kategori av böcker, i allmänhet på engelska, som marknadsförs med ord som ”Om du gillade Da Vinci-koden så...”. Dessa böcker brukar jag köpa. De kännetecknas av att handla om någon slags mysterium, ofta med lång historisk/religiös bakgrund och inte sällan finns det en stor konspiration med i bilden. Jag har läst en oroväckande mängd redan och minns ärligt talat inte alla titlar då många av dem är sensationellt dåliga. Bland de lite bättre kan nämnas The Rule of Four, The Dante Club, The Last Templar och The Historian. 5. Superhjälteserier. Vid sidan av författare och filmmakare borde serieskapare som Stan Lee, Frank Miller, Alan Moore, Neil Gaiman, Grant Morrison och Garth Ennis få det erkännande de förtjänar som just lysande berättare. De har skapat fantastiska historier med komplexa karaktärer. Ändå fnyser och ironiserar man fortfarande i många kretsar över de ofta trikåklädda muskelknuttar som brukar symbolisera gengren. Själv läser jag betydligt hellre en bra historia av någon av de ovan nämnda, än upphausade svenska författare som Henning Mankell, Håkan Nesser eller Liza Marklund. Så. Det var min bekännelse. Katarsis, liksom. Nu kan ni börja håna mig. Andra skriver intressant om guilty pleasures, bekännelser, hemligheter.

Moderat slår ett slag för öppenhet

Den moderata riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr publicerar i dag en ”Politisk årsredovisning för verksamhetsåret 2006/2007”. I denna redogör hon på ett pedagogiskt och lättbegripligt sätt för hur hon förvaltar sitt uppdrag som folkvald. Personligen tycker jag att det är ett lysande grepp. Inte för att jag håller med om hennes politiska program eller känner någon större tillfredställelse med de saker hon åstadkommit under sitt första riksdagsår. Men det har ett demokratiskt värde att som folkvald öppet redogöra för vad man faktiskt gör i kammaren, i riksdagsutskotten och i andra relevanta sammanhang. I synnerhet när man som riksdagskandidat bedriver personvalskampanj är det rimligt att regelbundet rapportera till väljarna hur man förvaltar det förtroende de gett en. Så vad säger då Anna König Jerlmyr i sin årsredovisning? Jo, hon konstaterar bland annat att hon i valrörelsen lovade att arbeta för att förebygga och motverka våldtäkter samt att öka andelen jobb till unga människor. Och det arbetet skriver hon att hon under sitt första riksdagsår prioriterat, inte minst i riksdagens arbetsmarknadsutskott. En motion om en förlängd tidsfrist för momsinbetalningar har redan blivit verklighet. Dessutom har justitieminister Beatrice Ask öppnat för en diskussion om att införa krav på samtycke när det rör våldtäktsbrott, en fråga som Anna König Jerlmyr också driver i riksdagen. Vidare säger hon sig arbetar med att ”öppna upp förmedlingsmarknaden av jobb så att olika aktörer kan konkurrera på lika villkor”. Hon kommer också att ”samla ett antal experter som dagligen arbetar med våldtäkter för att kartlägga konkreta åtgärder för att förebygga dessa brott”. Som sagt, visst kan man ifrågasätta den politik Anna König Jerlmyr bedrivit under året. Men det är dock den hon gick till val på och bad om mandat för. Och genom sin redovisning så kan var och en se på vad sätt hon jobbat med frågorna. Ett mycket gott initiativ som jag hoppas att fler ledamöter i andra partier låter sig inspireras av. * * * PS: Läs mer om årsredovisningen på Anna König Jerlmyrs blogg. Andra skriver intressant om politik, öppenhet, Anna König Jerlmyr.

Vem hade väntat sig annat?

Mycket har skrivits redan om hur de borgerligas stolta planer på en reformerad utnämningspolitik efter valet visat sig haverera. Man hade utlovat mer öppenhet och transparens, samt att partisympatier inte längre skulle vara en relevant faktor. Så blev det som bekant inte. Det dröjde inte länge efter det att alliansregeringen tillträtt innan man började utse sina gamla borgerliga kompisar till olika nyckelposter, utan att detta föregicks av någon utannonsering eller annan öppenhetsprocess. Det visade sig nämligen snart att utannonsering av tjänster som till exempel generaldirektör, universitetskansler eller offentlig ombudsman innebar en något högre grad av öppenhet än regeringen tänkt sig. Ansökningshandlingarna blev offentliga, och vem som helst kunde be att få se vilka som sökt dessa jobb. Magnus Ljungkvist skärskådade nyligen förtjänstfullt de borgerliga partiledarnas patetiska debattartikel där de plötsligt försvarade en sluten rekryteringsprocess. Surprise, surprise... Än mindre överraskad blir man av Svenska Dagbladets avslöjande att av de 14 chefer som utnämnts av alliansregeringen är bara 4 kvinnor. Det motsvarar 28 procent. Detta är inte överraskande eftersom Fredrik Reinfeldt redan i höstas deklarerade att den nya regeringen inte skulle tillämpa det socialdemokratiska målet att hälften av de statliga toppcheferna skulle vara kvinnor. Mats Odell, som i regeringen är ansvarig för den statliga förvaltningen och utnämningspolitiken, säger till SvD att ”Om vi nu skulle upprätta bokslut över vår utnämningspolitik, så ser det inte tillfredsställande ut”. Sällan har han haft så rätt. Andra skriver intressant om politik, regeringen, jämställdhet.

Varför s förlorade valet

[UPPDATERAD] I Sverige är det närmast ett naturtillstånd att landet styrs av socialdemokratiska regeringar. Undantag från regeln ses just som undantag, och mycket energi läggs på att förklara dessa. Det är en del av förklaringen till att nästan ett år efter riksdagsvalet 2006, när partiernas valanalyser lagts till handlingarna, så handlar nyhetsrapporteringen fortfarande om vad den svidande socialdemokratiska valförlusten egentligen berodde på. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev häromdagen socialdemokraterna Thomas Östros och Luciano Astudillo, som fått partiets uppdrag att leda en arbetsgrupp om framtidens jobbpolitik, att när folk inte ansåg att s hade en bra politik för jobb så förtjänade man inte att vinna valet. De menade att regeringen Persson alltför länge förlitade sig på att konjunkturen skulle dra i gång sysselsättningen. De få aktiva insatserna dröjde för länge och alltför få höll en hög kvalitet. Detta samtidigt som alliansen fokuserade på jobben och s gick rätt i fällan. Denna slutsats är nu egentligen inte helt ny. Vi var många som kände så under valrörelsen, och det är också i hög grad kring jobbpolitiken – eller bristen på densamma – som mycket av den kritiska eftervalsdebatten kretsat. I artikeln skrev Östros och Astudillo att det nu handlar om att ”ställa öppna frågor och våga ifrågasätta etablerade sanningar”. Man ansåg sig stå ”fria från de medel, metoder och myndigheter som skapats tidigare”. Detta ligger väl i linje med vad Mona Sahlin också slagit fast. Nu återstår dock att faktisk leverera en politik för jobb som kan vinna väljarnas förtroende. Svenska Dagbladet tar upp en annan faktor som sannolikt hade betydelse för valresultatet: Göran Perssons bristande popularitet. Tidningen rapporterar om den mätning av partiledarnas popularitet bland väljarna som genomfördes i höstas. Mätningen följer mönstret från de tidigare såtillvida att partierna är populärare än sina ledare. Och minst populär var förre statsministern Göran Persson, som bland s-sympatisörerna hamnade på plus 16 på en skala från minus 50 (ogillar) till plus 50 (gillar). Bland samliga väljare fick Persson minus sju, och var därmed definitivt ett sänke för socialdemokratin i det senaste valet. * * * PS: Det är alltid fascinerande när människor som inte är socialdemokrater sätter sig till doms över vad som är socialdemokrati och inte. Nu senast är det Jan-Inge Flücht, mer känd som Jinge. På sin blogg skriver han bland annat att s lider brist på ideologisk grundsyn, och enbart koncentrerar sig på makt. Jinge tycks även uppmärksammat detta inlägg och en del jag skrivit tidigare. Givetvis utan att länka eller nämna några namn, skriver han bland annat att ”När bloggande högersossar skriver om valet så handlar det om att skaffa en politik för jobb, inte en politik med någon slags ideologi som grund”. Detta tyder på en synnerligen bristande insikt i socialdemokratisk politik. En politik för jobb är nämligen ett viktigt fundament i den socialdemokratiska ideologin. Detta går att motivera även för teoretiker som föredrar att prata om demokratisk socialism, men betydligt mer väsentligt så är det en politik som gynnar de grupper som socialdemokratin sätter främst. De är betydligt mer hjälpta av en aktiv och fungerande jobbpolitik än testuggande. Detta visar på skillnaden mellan pragmatisk socialdemokrati och flummig socialism. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.

När bloggar tas på allvar

Via Deep Edition noterar jag att Per Ericson på ledarplats i SvD skrivit en positiv artikel om bloggande. Deep Edition konstaterar att den känns som en fortsättning på en nyhetsartikel i samma tidning häromdagen. Över huvud taget gör Deep Edition en skarp analys av SvD-ledaren (vilken i och för sig var tänkvärd). Det finns egentligen inte mycket att tillägga. Läs och begrunda. Andra skriver intressant om bloggosfären.

Semestervikarie sökes!

För tredje året i rad så söker jag nu en vikarie som kan tänka sig att gästblogga här på PromeMorian under min semester, närmare bestämt 19 juli – 2 augusti (samt några dagars ”provanställning” strax innan). Observera alltså att vikariatet är tidsbegränsat, utan någon större chans till fast tjänst. Någon lön eller annan ersättning erbjuds ej, däremot en engagerad läsarskara och min stora tacksamhet. Då för närvarande 100 procent av bloggandet här utförs av män med till 50 procent svensk bakgrund är kvinnliga sökande med annan bakgrund särskilt välkomna att söka vikariatet. Andra önskvärda kvalifikationer är tidigare dokumenterad erfarenhet av bloggande (gärna med Blogger-verktyget), viss stilistisk förmåga (särskrivare går fetbort), samt värderingar som någorlunda överensstämmer med mina. Det är önskvärt att min vikarie postar åtminstone fyra-fem inlägg i veckan under den aktuella perioden (helger valfria) och håller koll på inkommande kommentarer. Alla ansökningar behandlas med största diskretion. Sök vikariatet via e-postadress promemorian@gmail.com, senast fredag den 13 juli. Intervjuer med kandidater sker sedan via mejl. Tillträde senast torsdag den 19 juli. Andra skriver intressant om bloggosfären, Jonas Morian, vikarie.

Önskade och älskade barn

I förra veckans ledare i tidningen Broderskap skrev jag om att Socialstyrelsen gett tillstånd till att genetiskt undersöka befruktade ägg innan de implanteras i en kvinnas livmoder, i syfte att försöka få ett barn som kan donera blodstamceller till ett svårt sjukt syskon. Frågan är kontroversiell och viktig att diskutera. Synpunkter välkomnas.

Ska fp kräva time out för Bildt?

Alexander Sofroniou påminner mig om att folkpartiledaren Lars Leijonborg i valrörelsens inledning förra året skrev en uppmärksammad artikel på DN debatt där han lanserade åtta punkter för en bättre moral i politiken. Den första punkten hette Lex Anna Sjödin, enligt vilken Leijonborg menade att ”När åtal väckts eller förundersökning inletts vid allvarligare brott ska regeln vara att den förtroendevalde träder åt sidan, tar ’time out’”. Det torde inte vara obekant för Leijonborg att en förundersökning nu inletts mot hans statsrådskollega Carl Bildt. I likhet med Alexander Sofroniou väntar jag nu med spänning på att folkpartiet kräver att Bildt tar en time out. Andra skriver intressant om politik, Lars Leijonborg, Carl Bildt.

Den borgerliga dubbelmoralen

Veckans stora scoop, den liberala bloggen Friktions avslöjande att Sven Otto Littorin sockrat sin meritförteckning med en examen från vad som visat sig vara ett högst tvivelaktigt amerikanskt institut, har tagit flera intressanta vändningar. Det liberala magasinet Neo var tidigt ute med att försvara Littorin. På sin blogg försökte man först flytta fokus till de kommunala vuxenutbildningarna. Därefter började man misstänkliggöra personerna bakom Friktion, och menade att de ”ägnat sig åt ett dubbelspel i syfte att få bort Sven Otto Littorin från posten som arbetsmarknadsminister”. Detta ligger i linje med vad Niklas Ekdal skrev på DN:s ledarsida häromdagen, då han påminde om Sahlinaffären 1995 och att ”Den rykande pistolen finns ofta närmare måltavlan än man tror”. I dag slår Expressen upp stort samma ”avslöjande” som Neo redan gjort, nämligen namn och bild på de personer som påstås ligga bakom Friktion och storyn om Littorin. Visst kan man fråga sig varför scoopet om Littorin kom just nu, efter att han kritiserats hårt från borgerliga ”kamrater”. Och visst finns det skäl att även granska granskare. Utifrån mitt socialdemokratiska perspektiv så är liberala inbördeskrig mest underhållande. Men det berättigar inte vårdslöst hanterande av sanningen. Enligt Expressen har samtliga i Friktions redaktion ”ett förflutet i folkpartiet” och sägs vara ”välutbildade vid ansedda universitet i Sverige och Storbritannien”. På vad sätt är nu denna uppgift intressant, mer än att visa på kontrasten till Littorins utbildning? Vidare påstås att de personer som pekas ut som ansvariga för Friktion efter avslöjandet ska ha ”aktivt förespråkat Sven Otto Littorins avgång på egna och andras bloggar”. Alla sägs de ”försöka avsätta en politiker de inte samtycker med”. Själv har jag letat ett tag efter sådana avgångskrav utan att hitta några. Citat och länkar välkomnas. Vad både Neo och Expressen dessutom taktfullt undviker att nämna är att även Neos grundare och chefredaktör Sofia Nerbrand ingått i Friktions redaktion. Hon kan därför misstänkas ha ganska god insikt i denna redaktions arbete och varifrån de fått sina uppgifter. Ändå är det Peter Wennblad, inte Sofia Nerbrand, som skriver alla Neos blogginlägg om Friktion. Jag noterar slutligen att liberala Neo är väldigt svajiga i sin kritik mot Littorins bluffexamina, och alltså synnerligen aktivt försöker rikta sökarljuset åt annat håll. Är det någon som för ett ögonblick tror att de agerat likadant om Littorin hade varit socialdemokrat? * * * PS: Ja, jag är personligen bekant med en av de utpekade, Andreas Bergh. På sin egen blogg – och på Neos – förnekar han att han hade något med avslöjandet om Littorin att göra. Och jag litar betydligt mer på honom än på Neo och Expressen. Andra skriver intressant om Sven Otto Littorin, Friktion, Neo, Expressen, journalistik.

Falska meriter och rykande pistoler

I dag meddelas att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin kommer att ta bort uppgiften om sin amerikanska mastersexamen från sin meritlista, även från regeringens webbplats. Till TT säger han att det sker på eget initiativ utan några påtryckningar från annat håll. Samtidigt är beslutet det enda rätta. Via TT låter Littorin hälsa att han inte vill att ”debatten ska handla om något som hände för tio år sedan”, utan i stället fokusera på det som händer i dag. Och det är förstås en rimlig utgångspunkt. Samtidigt finns det skäl att ställa sig frågan varför detta kommer upp nu. I kolumn på DN:s ledarsida skriver Niklas Ekdal att ”Som alltid när en affär av det här slaget briserar måste man fråga sig: I vems intresse?” Ekdal skriver vidare att ”När man talar med folk i kretsen kring moderaterna, Svenskt Näringsliv och Kreab är det slående hur arga många har varit på Sven Otto Littorin”. Han påminner om Sahlinaffären 1995 och att ”Den rykande pistolen finns ofta närmare måltavlan än man tror”. Andra skriver intressant om politik, Sven Otto Littorin, Niklas Ekdal.

Intressant medlemserbjudande

Bra Böckers bokklubb ”En sann historia” erbjuder i sitt senaste utskick sina medlemmar specialpris på tre biografier. Kombinationen är... fascinerande: Anna Nicole Smith – Historien om en förstorad och förstörd docka Dolly Parton – En smart blondin Göran Persson – Aldrig ensam, alltid ensam Spännande sällskap vår förre s-ledare hamnat i. (Tack för tipset, Jimmy!) Andra skriver intressant om Göran Persson, Dolly Parton, Anna Nicole Smith.

Kielos och Petersen om identitetspolitik och klass

Den 18 mars skrev Katrine Kielos, som då inte bloggat på länge, ett gästinlägg här hos mig om vad hon beskrev som ”den avgörande ideologiska konflikten i socialdemokratin: identitetspolitik mot klass”. Inlägget väckte stor uppståndelse. Dels för att många längtat efter att läsa Katrines skarpa analyser i bloggformat igen, men dels förstås också för att resonemanget hon anförde var intressant och tänkvärt. Tankarna i detta inlägg utvecklade sedan Katrine Kielos i en längre artikel i den socialdemokratiska debattidningen Tiden. Dessvärre lade de inte ut artikeln på nätet, i stället publicerade Katrine den själv på sin blogg. I artikeln (liksom i det ursprungliga inlägget) kritiserade Katrine Mona Sahlin för att genom att rikta arbetarrörelsens uppmärksamhet mot kön, sexuell läggning och etnicitet, missade klassperspektivet. Hon menade att det identitetspolitiska perspektivet ”står i naturlig konflikt med socialdemokratin”. I artikeln gjorde hon även Aftonbladets ledarskribenter Helle Klein och Åsa Petersen medskyldiga till detta fokusskifte, då de ansågs ha bidragit till att vi ”så okritiskt har anammat just identitetspolitiken som vårt sätt att se på kön, etnicitet och sexuell läggning”. Nu har Åsa Petersen svarat, dels i Tiden och dels på sin egen blogg. Och hon vägrar låta sig placeras i det ”identitetspolitiska” facket. Åsa skriver att hon inte känner sig hemma i Katrine Kielos idémässiga klassificeringar; ”Lika lite som människor känner sig hemma när den politiska debatten reducerar dem till sitt kön, sin etnicitet, sin sexualitet eller sitt funktionshinder”. Åsa Petersen menar att ekonomiska orättvisor hör samman med att människor kränks och diskrimineras, och pekar på ett antal strukturer som hon uppfattar som anledningen till att så sker. Det är två väldigt olika idéströmningar som Katrine Kielos och Åsa Petersen representerar och redogör för i sina respektive artiklar och blogginlägg. Och utan att vara tillnärmelsevis så insatt i detta tankegods som dessa kombattanter tycks vara, så förefaller detta vara en fråga som angår fler än bara idépolitiskt intresserade socialdemokrater. Därför drar jag gärna mitt strå till stacken genom att uppmärksamma debatten och hoppas att fler tar del av den – och gärna deltar själva. * * * PS: Häromdagen var det för övrigt releasefest för Åsa Petersens nya bok ”Bortom normen 2.0” där hon mer utförligt redogör för sin syn på den norm som talar om för människor att de har fel kön, fel etnicitet, fel sexualitet eller är för funktionshindrade. Jag hade tyvärr själv inte möjlighet att gå, men ser fram emot att läsa boken. * * * PS 2: Missa inte Nisha Besaras debut som krönikör i tidningen City i dag. Andra skriver intressant om politik, identitet, identitetspolitik, Katrine Kielos, Åsa Petersen.

Fegt, Ulvskog

Kände ni vinddraget? Det var Marita Ulvskog som på DN debatt utdelade ett magnifikt slag i luften. Socialdemokraternas partisekreterare börjar med att hylla det svenska offentliga partistödet som utmålas som ”ett under av öppenhet”. Därefter konstaterar hon att redovisningen av övriga bidrag till de politiska partierna regleras av en frivillig överenskommelse från 2000 mellan de nuvarande riksdagspartierna, och menar att det är en ordning ”som till stora delar fungerar väl”. Enligt Ulvskog innebär denna överenskommelse att partierna redovisar ”bidrag från organisationer, stiftelser och företag”, men inte bidrag från enskilda personer. ”Därför”, skriver Ulvskog, ”har vi socialdemokrater tagit initiativ till överläggningar på partisekreterarnivå mellan riksdagens partier i syfte att komplettera vår överenskommelse från 2000 med ett takbelopp över vilket även enskildas bidrag måste redovisas öppet”. Och det är förstås en ordning som är bra – utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv. Det finns ju goda skäl att anta att stora donationer till riksdagspartier från privatpersoner framförallt går till borgerliga partier. Det är med andra ord inte enbart demokratins bästa Marita Ulvskog har för ögonen med sitt utspel, utan även sitt eget partiintresse. Inget konstigt med det, det får väl sägas vara partisekreterarens uppgift. Men det finns skäl att ifrågasätta påståendet att redovisningen av bidrag från organisationer, stiftelser och företag ”till stora delar fungerar väl”. På socialdemokraternas webbplats under avdelningen Ekonomi och stadgar sägs att ”Våra ekonomiska intäkter varje år är partistödet på cirka 55 miljoner kronor, lotteriintäkter på cirka 45 miljoner kronor och fackliga anslag på cirka 15 miljoner kronor (sex miljoner från LO och nio miljoner från förbunden)”. Därutöver sägs ungefär 700 personer årligen skänka 700 000 kronor. Den beloppsgräns Ulvskog föreslår bör gälla för att privata donationer till partier ska redovisas öppet är 20 000, vilket skulle innebära att socialdemokraternas 700 donatorer slipper offentlighetens ljus. Summan är alltså väl vald. Jag håller med om att det vore önskvärt med mer insyn i ekonomin hos de politiska partier som gör anspråk på att styra landet. Det är rimligt att medborgarna får veta vilka ekonomiska intressen som ligger bakom när partier utformar förslag för beskattning, bidragssystem och andra saker som i högsta grad berör oss alla. Men då är dagens frivilliga överenskommelse otillräcklig och Marita Ulvskogs förslag fegt. En mer rimlig offentlig redovisning av ekonomin skulle givetvis omfatta en värdering av de insatser partierna närstående organisationer, stiftelser och företag gör i opinionsbildnings- och i förekommande fall valkampanjarbete. En större insyn i vart de offentliga bidragen, anslagen från organisationer och företag samt donationer från privatpersoner faktiskt tar vägen vore också önskvärt. Andra skriver intressant om politik, demokrati, öppenhet, Marita Ulvskog.

Fantastiske Swedenmark

Peter Swedenmark är förmodligen Sveriges roligaste ledarskribent; förvisso en kategori som det är ganska lätt att vinna i. Hur som helst så har han en blogg på Östersunds-Posten där han i dag otroligt roligt kommenterar Littorin-affären (som jag här tar mig friheten att återge in extenso): Härligt väder. Hur jag kan säga det? Jo, det är så att jag är doktor i meteorologi. Det finns ett papper någonstans, i en skokartong, som visar det. Tyvärr minns jag inte namnet på universitetet men handledaren var en man, tror jag. Men på sex år hinner man glömma mycket. Vad åt du i dag för sex år sedan? Ja, där ser du. Hur som helst: jag skickade in teckningar på moln som handledaren tittade på. Jag fick jättebra betyg. Nästa vecka kanske jag satsar på en professur i porslinsmålning. Undrar om Sven Otto Littorin, landets arbetsmarknadsminister, är beredd att satsa lite stålar på det. Jag kan också tänka mig en instruktörskurs i vattenskidåkning.

Twinglykritik och s-synlighet

Från olika håll, bland annat Johan Larsson, kommer nu kritik mot den rapport som Primelabs/Twingly i går presenterade om den svenska bloggosfären. Det verkar som att kommentarer bloggare skrivit hos andra bloggar räknats som länkar till den egna bloggen. Därmed har bloggare som också flitigt kommenterar inlägg på andra bloggar hamnat högt upp i Twinglys ranking. Nu verkar Primelabs/Twingly ha blivit medvetna om bristerna i mätmetoden, och meddelar att man ”kommer att distribuera en rättelse imorgon”. Vi får se om det också påverkar min bloggs plats på listan. Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg gör mig också uppmärksam på en sak jag inte tänkte på när jag själv läste rapporten, nämligen att Mona Sahlin är betydligt mer ombloggad som partiledare än statsminister Fredrik Reinfeldt. Sahlin har under mätperioden förekommit i 2 208 inlägg, jämfört med Reinfeldts 1 209. Det är värt att tänka på, apropå det jag skrev häromdagen om att flera s-politiker har rasat ut från tio-i-topp på den så kallade Politikerbarometern. Återigen visar detta att bloggosfären bidrar till att vända på nyhetsvärderingen, och att medieföretag och journalister inte längre har ensamrätt på att tillmäta nyheter och personer betydelse. Andra skriver intressant om bloggosfären, Twingly, media.

Missunnsamma medier

Gårdagens stora scoop stod ”Sveriges enda oberoende ledarsida värd namnet” Friktion för. I går morse berättade man att ”en mindre nogräknad institution”, närmare bestämt Fairfax University i USA, säljer examina – och bland dess tidigare studenter märks arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Detta gav stort eko i bloggosfären, och allt eftersom plockade även ”vanliga” medier upp nyheten. Dessa mediers läsare, lyssnare och tittare fick dock i väldigt varierande grad veta varifrån nyheten egentligen kom. I Dagens Nyheter framkom det visserligen att nyheten ”uppmärksammas av den radikalt liberala bloggen Friktion”, även om det bara nämndes i ingressen. Svenska Dagbladet var mer tydliga och konstaterade att ”Det är bloggen Friktion som först väckt frågan kring Sven Otto Littorins akademiska meriter”. Aftonbladet satte snarare sin egen politiska kommentator Lena Mellin i centrum och lät henne säga att ”Det är ju lite pinsamt för arbetsmarknadsministern”. Närmast i förbigående nämndes att ”Bloggen Friktion påstår till och med att det handlar om ett bluffuniversitet som i princip säljer examina”. I Expressen konstateras att ”Det var bloggen Friktion som reagerade på Sven Otto Littorins biografi på regeringens hemsida”, men sedan är storyn deras egen. Enligt SVT så hamnade Littorin i blåsväder ”sedan flera medier” i går kväll uppgett att hans mastersexamen i företagsekonomi vid Fairfax universitetet i USA var en bluffexamen. Men efterhand kommer det fram att ”Det var bloggen Friktion som först publicerade nyheten om tveksamheterna kring Sven-Otto Littorins examen”. Men sämst på att ge cred till dem som förtjänar det är nog ändå TV4 Nyheterna som endast uppger Expressen som källa när de rapporterar nyheten. Andra skriver intressant om bloggosfären, media, mediekritik.

Allt är sig likt, inget är som förr

I dag drog årets upplaga av Almedalsbloggen igång. Liksom förra året kommer vi att ha örnkoll på alla viktiga politiska händelser, seminarier, tal, mingel och skvaller under Almedalsveckan i Visby. Men nytt för i år är att vi kommer till Gotland med en veritabel redaktion bestående av undertecknad, Magnus Ljungkvist, Erika Augustinsson, Andreas Bergh, Victor Bernhardtz, Nisha Besara, Per Gudmundson, Stina Morian (ja, vi är gifta) och Johanna Nyström. Inget dåligt gäng. Faktum är att tre av oss finns med på Twinglys lista över de tio största politikbloggarna i Sverige. De som följt våra bloggar eller känner oss som ingår i redaktionen sedan tidigare, vet att vi har starka politiska åsikter. Det har vi, och det kommer säkert att färga det vi skriver. Men Almedalsbloggen är inte en partipolitisk blogg. I redaktionen arbetar vi självständigt och utifrån våra egna intresseområden. Texterna kommer inte på något sätt vara befriade från ställningstaganden av skribenterna men är obundna av parti- och organisationsintressen. Nog med reklam. Ta nu och kolla in Almedalsbloggen – och jag hoppas att vi ses i Visby! Andra skriver intressant om bloggosfären, politik, Almedalen, Almedalsveckan, Almedalsbloggen.

Politiska bloggar i topp

Enligt en ny rapport från PrimeLabs, företaget bakom Twingly, är det politiska bloggar som dominerar bland de största svenska bloggarna – mätt i antalet ingående länkar. Som framgår av diagrammet (till vänster) ligger förvisso humorbloggen Tjuvlyssnat högst upp, men därefter följer Carl Bildt – och min blogg! Kul sällskap att vara i... Andra bloggar på tio-i-topp-listan som ofta skriver om politik är Politikerbloggen, Ali Esbati, Per Gudmundson, Fredrick Federley och Kulturbloggen. Och jämför man bara de största politiska bloggarna (diagrammet nedan) så framträder en rätt intressant bild. Det är värt att notera att mätmetoden – ingående länkar – säger en hel del om vilken ställning bloggarna på listan har bland andra bloggare. Det är ju i allmänhet dessa som länkar till bloggar och enskilda blogginlägg. I sin rapport säger PrimeLabs/Twingly att man avlivar en hel del myter om svenska bloggar. Exempelvis sägs sex inte vara något stort bloggämne. Inte heller bloggas det mest på arbetstid. De traditionella medierna sägs inte alls vara helt omkörda av bloggvärlden, i alla fall inte när det gäller räknat i vilken uppmärksamhet de får av bloggarna själva. Mot undersökningen kan möjligen invändas att endast bloggar som på ett eller annat sätt pingar Twingly, det vill säga låter Twingly automatiskt få reda på att något nytt publicerats, ingår i undersökningsmaterialet. Det är å andra sidan väldigt många, för att inte säga en klar majoritet, av de svenska bloggarna som gör det. Andra skriver intressant om bloggosfären, Twingly, politik.

Veckan som gick i VK

Återigen tar jag till orda på Västerbottens-Kurirens ledarsida. Denna gång om Katastrofkommissionens rapport, striderna i Gaza mellan Hamas och Fatah, samt den första partiledardebatten i riksdagen mellan Reinfeldt och Sahlin.

S ingen vinnare i medierna

Trots att opinionsmätning efter opinionsmätning visar att väljarna vänder Reinfeldt och den borgerliga regeringen ryggen, så får inte socialdemokraterna och den övriga oppositionen det lyft i medierna som skulle behövas för att opinionen ska stå sig ända till valet 2010. Detta konstaterar DN:s politiske analytiker Henrik Brors. Flera s-politiker har rasat ut från tio-i-topp på den så kallade Politikerbarometern, från att tidigare lagt beslag på fem av de tio topplatserna på listan över vilka politiker som oftast synts i toppnyheterna. I den här mätningen är bara två kvar: Mona Sahlin och Göran Persson. Och med all respekt för Persson så är knappast den uppmärksamhet han fått på sistone till gagn för socialdemokratin. Trots att Fredrik Reinfeldt har fått mycket kritik för att vara ”osynlig” i medierna så toppar han den här mätningen överlägset. Och moderaterna har också synts mest i tv, radio och tidningar under den senaste mätperioden. Mot detta kan man förstås invända att den mediala uppmärksamheten inte är allt, utan att det är vad man faktiskt uträttar politiskt och hur man uppfattas av väljarna som spelar roll. Det är en fin tanke, men tyvärr inte sant. I många människors ögon så är, rätt eller fel, det som rapporteras i medierna det som gäller. Och syns det inte så finns det inte. Detta visar återigen hur viktigt det är att ha en ordentlig mediestrategi för sitt politiska arbete, men det säger också något om hur det mediala landskapet ser ut i Sverige. Väldigt länge stod under valrörelsen den borgerliga problemformuleringen i det närmaste oemotsagd. Och det tog ett bra tag innan journalistiken svängde om och faktiskt började kritiskt granska borgerligheten efter valsegern 2006. Jag är själv övertygad om att det måste till fler satsningar på alternativ journalistik och nya mediesatsningar för att fler röster ska göra sig hörda i mediebruset. Bloggar som denna i all ära, men det är trots allt ganska få som läser bloggar. Vill man verkligen bidra till att förändra medielandskapet krävs mer än så. Andra skriver intressant om politik, media, socialdemokraterna.

En läcka på DN debatt?

[UPPDATERAD] I morse blev det tydligt varför moderaterna på sitt styrelsemöte i går plötsligt fick så bråttom att markera att man var för en könsneutral äktenskapslagstiftning, trots att Reinfeldt tidigare deklarerat att frågan skulle avgöras på partistämman i höst. På DN debatt i dag skriver nämligen oppositionsledarna Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly, att man nu gemensamt kommer att försöka få riksdagen med sig om en ny lag om att ge homosexuella, bisexuella och transpersoner rätt att gifta sig. Man konstaterar att trots att det i riksdagen finns en klar blocköverskridande majoritet för principen om könsneutrala äktenskap, så har arbetet med en ny lag stannat upp. Det finns skäl att anta att innehållet i artikeln kom till den moderata partiledningens kännedom, vilket skyndade fram gårdagens beslut. Det vore nu inget nytt. I samband SVT:s dokumentärserie om Göran Persson framkom ju att DN och dess politiske reporter Henrik Brors läckte information om Temos månadsvisa opinionsundersökningar till folkpartiet under valrörelsen 2002. Men sannolikt spelade också förra veckans utspel en viss roll för det moderata ställningstagandet. Pär Henriksson påpekar i en kommentar att partistyrelsens beslut om formuleringen i det moderata handlingsprogrammet ändå ska skickas till partistämman i höst, och att det ytterst är stämman som beslutar i frågan. Det har han förstås rätt i, men med m-styrelsens tydliga ställningstagande är det knappast troligt att stämman kommer besluta annorlunda än att godkänna förslaget. * * * PS: Beklagar den tidigare falska anklagelsen. Läckan från DN i valrörelsen 2002 kom inte från Henrik Brors. Andra skriver intressant om politik, DN, könsneutrala äktenskap.

Ombytliga moderater

I söndags skrev ett antal moderata riksdagsledamöter en debattartikel om att de var beredda att gå emot sitt parti i frågan om könsneutrala äktenskap. Om inte den moderatledda regeringen tog ställning för detta, sa undertecknarna att de skulle agera för det i riksdagen. Senare samma dag meddelade moderatledaren Fredrik Reinfeldt att han ville samla sitt parti på partistämman i höst innan m fattade beslut om sin syn på en könsneutral äktenskapslagstiftning. Men redan i dag beslöt moderaternas partistyrelse att man vill se en könsneutral äktenskapslagstiftning. Personligen välkomnar jag moderaternas beslut, som innebär att kd står ensam kvar som motståndare till att samkönade förhållanden ska betraktas likadant, i lagens ögon, som tvåkönade. Jag välkomnar beslutet, men kan ändå inte låta bli att förvånas över att det för mindre än en vecka sedan var viktigt för Fredrik Reinfeldt att hans partimedlemmar fick säga sitt i frågan – men nu går alltså partistyrelsen före. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, könsneutrala äktenskap.

Den representativa demokratins dilemma

Med anledning av Fredrick Federleys vacklande i frågan om hur han skulle rösta i riksdagen om den så kallade FRA-lagen; efter sin övertygelse eller i enlighet med sin partigrupp, har frågan om riksdagsledamöters ställning återigen hamnat i debatten. Jag har skrivit om detta flera gånger förut, och min inställning är att folkvalda ledamöter i första hand har ett ansvar gentemot sina väljare – inte sin riksdagsgrupp. Med det menar jag att en riksdagsledamot, i synnerhet om han eller hon har valts in med personkryss, främst bör vara trogen de ideal och det program han eller hon gått till val på. Det kan inte vara den enskilde ledamotens ansvar att se till att regeringens politik vinner kammarens stöd. Joel Malmqvist resonerar annorlunda. ”Partipiskan är en naturlig del av dagens system, som ur demokratisk synvinkel fungerar bra”, skriver han bland annat. Andra perspektiv på problematiken anläggs av Joakim Hörsing, som ställer frågan vad det egentligen är riksdagsledamöterna gör när de trycker på voteringsknappen: - Säger: så här tycker jag - Säger: så här tycker partiet - Säger: så här tycker min riksdagsgrupp Han ställer också den relevanta frågan vad det är man som väljare har röstat på. Debatten lär fortsätta. Andra skriver intressant om politik, demokrati, integritet.

Korten på bordet, Odenberg!

Per Gudmundson skriver i dag klokt om den så kallade FRA-lagen dels på SvD:s ledarsida och dels på sin egen blogg. Hans poäng är att det är ”mycket möjligt att det kan finnas situationer då hoten mot rikets säkerhet är sådana att man måste inskränka medborgarnas fri- och rättigheter och inkräkta på deras integritet”. Och det är rent av möjligt att så kan vara fallet just nu. ”Men”, skriver Gudmundson, ”om ansvariga politiker vill göra detta, så bör hotbilden vara så tydlig att en bredare överenskommelse kan träffas”. Det kan mycket väl vara så att hotbilden mot Sverige är av sådan art att en utökad avlyssning av telefon- och e-posttrafik är motiverad. Det skulle kunna förklara de borgerligas omsvängning från att ha kritiserat s-regeringens föreslagna åtgärder till att själva ett lägga ett ännu mer långtgående förslag. Men vill man nu göra sådana kraftiga inskränkningar i den personliga integriteten så är man fan i mig skyldig att redovisa vad hotet består i. Andra skriver intressant om politik, FRA, integritet, Per Gudmundson, Mikael Odenberg.

Bloggande centerministrar

Säga vad man vill om centerpartiet, men de tycks vara på hugget när det gäller att göra sig synliga i bloggosfären. Redan under valrörelsen så bedrev Maud Olofsson en bildblogg. Den återuppstod ett tag efter valet, och via denna kan man få ta del av näringsministerns politiska vardag i bilder plus kommentarer. Här fanns bland annat bilder från den omdiskuterade festen för regeringskansliets personal för en tid sedan. Nu har hon också fått sällskap av infrastrukturminister Åsa Torstensson, som också hon bildbloggar. Bloggen kommer, enligt ett pressmeddelande, ”att visa bilder från både resor, möten och andra delar som ingår i hennes roll som statsråd”. Sedan kan jag i sammanhanget inte låta bli att nämna den intressanta bloggen Departementet som skrivs av ett antal medarbetare till näringsminister Olofsson. Jag väntar nu med spänning på att Mona Sahlins närmsta medarbetare ska starta en gemensam blogg... Andra skriver intressant om bloggosfären, centerpartiet.

Bolagisering inom s

Den 4 juni rapporterade den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken (AiP) hur partiexpeditionen var på väg att stöpas om. Så kallade stödfunktioner skulle föras över till bolag eller köpas in för att expeditionens verksamhet ”helt ska inriktas på att vara ett nav för partiets politiska gärning”. Jag funderade att skriva om det redan då, men avstod av olika skäl. I dag har detta plötsligt blivit en nyhet, på grund av att Sydsvenskan i praktiken gjort en rewrite på AiP:s story. Ekot, DN och TT/SvD citerar alla Sydsvenskan. Ingen känns vid att historien blev känd för två veckor sedan. I sak är de åtgärder man nu vidtar inte märkliga. Den svidande valförlusten innebar minskade ekonomiska resurser och det socialdemokratiska partiet måste därför dra ned på utgifterna. Dessutom vill man förstås sätta av pengar till kommande valrörelser och kongresser. Det innebär nu att antalet anställda på partiexpeditionen minskar. Vissa tjänster kommer att överföras till fastighetsbolaget Adolf Fredrik som etablerar ”Socialdemokraternas hus”. Detta hus är tänkt att fungera som ett kontorshotell för hyresgäster inom arbetarrörelsen. Inget av detta är särskilt märkligt. Ändå river detta rimligen upp en del känslor. Många av de stödfunktioner i form av löneadministration, ekonomi och IT som nu försvinner från organisationen och i framtiden kommer att upphandlas, liksom vaktmästeri och växel som läggs över till Socialdemokraternas hus, utgörs av trotjänare som jobbat länge på den socialdemokratiska partiexpeditionen. Bolagisering av icke-kärnverksamhet må vara vanlig besparingsåtgärd inom näringslivet, men är knappast något som socialdemokratin ägnat sig åt i någon större utsträckning tidigare. Andra skriver intressant om media, mediekritik, socialdemokraterna.

Farvälfest för Östeuropa

I kväll är det releasefest för Erik Zsigas nya bok Hejdå Östeuropa! (ISBN 9789175666051). I boken berättas om Zsigas resor hösten 2005, kors och tvärs genom de åtta tidigare kommunistländer som var först in i EU. Det är en personlig reseberättelse kryddad med fakta och statistik, och samtidigt ett politiskt debattinlägg. Inget fel med det – men man bör givetvis i alla sammanhang fundera över de fakta som presenteras; hur ser urvalskriterierna ut och vilka fakta har man valt att inte redovisa. I det här fallet finns det dock anledning att vara välvilligt inställd. Man må ha sina reservationer mot alla skrifter som ges ut av Timbro, men Erik Zsigas tes om att de länder han beskriver förvisso fortfarande har problem – men att de hoppingivande framstegen är många fler, är trots allt tämligen okontroversiell. Jag har själv rest en hel del i de östra delarna av vår världsdel och kan instämma i att det är länder som präglas av dynamik, nyfikenhet och framtidstro. Ett smakprov ur boken finns att höra som podcast. Där bjuds också en hel del cool musik. Andra skriver intressant om boktips, Erik Zsiga, Timbro.

Insinuant och osakligt

Nättidningen Realtid.se uppmärksammar att Göran Persson i förra veckan fick ta emot ett miljöpris 100 000 dollar för sin miljöinsats som statsminister. Realtid indigneras dock över att Persson inte skänker prispengarna till Rackstadmuseet. Bakgrunden är att Göran Persson gjort sig känd för att donera bort ”oväntade pengar” till konstvärlden. Det har han gjort i samband med stämningar där hans namn och bild olovligen har använts i annonser. Rackstadmuseet utanför Arvika i Värmland sägs vara Perssons favorit, och hittills har han i omgångar donerat 117 500 kronor till museet. Och nu gör alltså Realtid en grej av att museet denna gång inte tycks få någon donation av Persson. För att verkligen understryka vilken niding Göran Persson är, illustreras artikeln med bilder på honom, Kim Jong II och Fidel Castro, och ställer frågan vad dessa herrar har gemensamt. Detta ska i sin tur vara hämtat från en annonskampanj från läkemedelsföretaget Bringwell för några år sedan, men är inte mer sakligt i sitt sammang i artikeln än vad det var i annonsen. Realtid följer dessutom upp den bisarra artikeln genom att låta europaparlamentarikern Anders Wijkman (kd) ”reagera” på att Göran Persson inte skänker bort sitt miljöpris. ”Jag tycker inte att han ska behålla pengarna”, säger Wijkman. Själv tycker jag inte att Realtid ägnar sig åt saklig journalistik. Andra skriver intressant om media, mediekritik, Realtid.

Upp till bevis för Sahlin

I dag debuterar Mona Sahlin i partiledardebatten i riksdagen. Visserligen har hon mött Fredrik Reinfeldt i debatt förr, även som partiledare. Men det var i tv, kort efter att hon valts. Nu är det en helt annan match. På DN debatt i dag skriver Sahlin att hon ända sedan hon valdes till ny partiledare ”varit tydlig med att vi socialdemokrater kommer att ompröva delar av vår politik”. Hon poängterar socialdemokratin har anledning att ”på viktiga områden vara självkritiska”, och pekar bland annat på utbildnings-, sysselsättnings- och välfärdspolitiken. Då den borgerliga alliansen satte just jobben i fokus i sin valrörelse, och även efter valsegern upprepade gånger betonat att detta är den viktigaste frågan, är det rimligt att Mona Sahlin lägger mest krut på att stärka sin och socialdemokratins trovärdighet på detta område. I debattartikeln skriver hon att arbetarrörelsen ”måste utveckla ett jobbprogram med en tydligare socialdemokratisk arbetslinje med både rätt och plikt för den enskilde”. Det låter som musik i mina öron. Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder är dock – föga förvånande – inte imponerad. På sin blogg skriver han att Sahlins förnyelse av socialdemokratin ”är som en blaskig Cuba libre: en del rom och nio delar cola”. Fyndigt uttryckt, men liknelsen haltar. Drinknamnet Cuba libre syftar på blandningen av socialism (Kuba) och frihet (representerat av Coca Cola). Och idealt blandad består en sådan drink av en del rom och två delar cola, samt en skvätt limejuice. Den blaskiga Cuba libre som Linder beskriver torde snarare illustrera att det frihetliga fått för stort utrymme på bekostnad av det socialistiska. Men Mona Sahlin visar med sin artikel i dag, och av vad jag hittills uppfattat av riksdagsdebatten, snarare att socialdemokratin är på väg att hitta en betydligt bättre balans mellan sina olika idétraditioner än på länge – vilket bådar gott såväl för den socialdemokratiska politiken som för chanserna att återta regeringsmakten 2010. Kanske skulle SvD:s ledarskribenter höja blicken från drinkglasen och på allvar skärskåda de politiska alternativen som nu utkristalliserar sig. Måhända skulle det bjuda på en och annan överraskning. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Cuba libre.

C-press på folkvalda

På sin blogg berättar centerpartiets riksdagsledamot, tillika FRA-kritikern, Fredrick Federley att hans riksdagsgrupp gjort klart för honom att det inte är okej att hävda sin mening genom att rösta nej eller avstå från att rösta om lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Federley skriver vidare att han fortfarande kan avgöra själv hur han trycker på knappen på torsdag, ”men en enig och mångtalig riksdagsgrupp /.../ har i dag gjort klart att jag förväntas följa partimajoriteten”. Han tvingas ställa sig frågan om han ”vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren”, och konstaterar samtidigt att utrymmet för att ha en avvikande mening är liten ”och därmed har ledamotens roll och möjlighet att agera minskat”. Detta är självklart allvarligt. Och för att vara alldeles tydlig så hade jag – och har också flera gånger tidigare – varit lika skarp i kritiken om det hade handlat om den socialdemokratiska riksdagsgruppen. En folkvald riksdagsledamot är just folkvald. Han eller hon har av sina väljare fått förtroendet att utifrån sitt partis och sina egna värderingar driva en konsekvent politisk linje. Jag må ha massor av invändningar mot Fredrick Federleys politiska agenda och retorik, men jag respekterar honom för hans konsekvens, integritet och övertygelse. Och i den här frågan har han hela tiden varit synnerligen tydlig med vad han tycker. Att då tvingas rösta emot sin övertygelse måste rimligtvis kännas för djävligt. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, integritet, FRA, Fredrick Federley.

Oppositionen begär vila för FRA

[UPPDATERAD] I dag lämnade vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna in en gemensam begäran om vilandeförklaring av lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Det innebär att lagen blir vilande i ett år om den inte får 5/6-delars majoritet. På torsdag avgörs frågan i riksdagen. Nu har även TT plockat upp nyheten. Andra skriver intressant om politik, FRA, riksdagen.

Utanför folkhemmet

I en serie debattartiklar i SvD:s kulturbilaga har, under rubriken ”Det nya folkhemmet”, ett Sverige i förändring diskuterats. Dagens bidrag är signerat Devrim Mavi, frilansjournalist och tidigare talesperson för Feministiskt initiativ. Det är en tänkvärd text hon skrivit. Hon påminner bland annat om hur Per Albin Hanssons berömda tal om folkhemmet kommit att utnyttjas av svenska nazister och andra främlingsfientliga krafter. Och dessvärre finns det en del mörkt i den svenska nutidshistorien som visar att långt ifrån alla vara välkomna i det svenska folkhemmet. På statligt initiativ införde Sverige som första land i världen, långt innan Nazityskland, ett rasbiologiskt institut där människor med så kallade ”undermåliga anlag” mättes och klassificerades. 1919 slutade Sverige ge visum till judar från Tyskland och Ryssland. Och när tyska judars pass började stämplas med en stor rödfärgad J-stämpel var Sverige inte sen med att gå Tyskland till mötes. På order av UD tillämpade svenska präster under 30- och 40-talet de tyska Nürnberglagarna för att förhindra ”rasskändning”, vilket i praktiken innebar ett förbud för att viga människor av judisk börd med kristna. Det finns tyvärr gott om andra exempel som Devrim Mavi lyfter fram. Den av socialdemokratin så omhuldade folkhemsideologin om solidaritet med utsatta, lyste alltså länge med sin frånvaro när det gällde exempelvis judar, romer, tattare och hbt-personer. Dagens socialdemokrati har ett tungt ansvar att visa hur en modern folkhemsvision också omfattar dessa grupper. Andra skriver intressant om politik, historia, socialdemokraterna, folkhemmet.

Inte hela sanningen om hiv

Enligt SvD innebär ett negativt resultat när man gör ett hiv-test att man inte har hittat antikroppar, det vill säga att provet inte tyder på hiv-infektion. Ett positivt resultat sägs däremot innebära att man har hiv. Jag råkar dock veta att det inte riktigt stämmer. Skulle jag genomgå ett vanligt hiv-test i dag så finns det en viss möjlighet att det skulle visa att jag har hiv, eftersom jag sannolikt bär på antikroppar mot viruset. I mitt fall, liksom för ett antal personer i Sverige till, innebär det dock att vi deltagit i en studie för att få fram ett verksamt och effektivt hiv-vaccin. En mer grundlig studie skulle förhoppningsvis visa att vi är fullt friska. Andra skriver intressant om medicin, hiv, SvD.

Katrine Kielos slår till igen

Katrine Kielos är en multibegåvning. Förutom en stark analytisk förmåga och en sjujäkla formuleringskonst är hon dessutom utrustad med en stor portion humor. Denna har hon tidigare visat prov på med sitt fantastiskt roliga test för att avgöra vilken slags folkpartist man är. Nu har hon följt upp detta med ett test för att se vilken slags sosse man är. Hysteriskt kul! Och själv blev jag en klockren Sahlinist. Andra skriver intressant om humor, politik, Katrine Kielos.

SvD och bloggosfären

Svenska Dagbladet är antagligen den svenska dagstidning som har bäst koll på den svenska bloggosfären, och som verkligen tar bloggande och bloggare på mest allvar. Man var tidigt ute med att via bloggsökmotorn och pingsajten Twingly länka tillbaka till de bloggar som kommenterar deras artiklar, vilket gett SvD:s och DN:s nätutgåvor betydligt fler ingående länkar än andra svenska nyhetssajter. I dag hade man inte mindre än två initierade och intressanta artiklar om olika aspekter av bloggfenomenet. Först intervjuas Hans Kullin (Media Culpa) som menar att bloggar spelar en viktig roll, bland annat som angelägen nyhetskälla. Han liknar också bloggande vid ett samtal under en middagsbjudning: ”Det är inte alltid man säger de mest skarpsinta sakerna, men det kan vara intressant ändå”, och konstaterar att man ibland kanske hittar ett samtalsämne som engagerar alla vid bordet. Och på tidningens kultursidor noteras att i USA fruktar recensenter att boktyckare på internet snart är det enda som återstår. I Sverige tas bloggar som Bokhora på allvar av allt fler förlag, enligt SvD. Ett annat gott tecken är att den svenske journalist som åtminstone jag tycker har bäst koll på bloggosfären och medievärlden, Martin Jönsson, nyligen har blivit chef för SvD Näringsliv. Om andra traditionella medier vore ens hälften så seriöst intresserade av den medierevolution som sker för närvarande så skulle nog fler svenskar ha en lite bättre koll på vad som nu händer. Tills dess får den ännu inte bloggläsande allmänheten förlita sig på SvD:s medarbetare. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, SvD, Twingly.

Modiga moderater

[UPPDATERAD] I en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter skriver de moderata riksdagsledamöterna Finn Bengtsson, Ewa Björling, Inge Garstedt, Anna Kinberg Batra, Bertil Kjellberg, Olof Lavesson, Margareta Pålsson och Tobias Tobé att de beredda att gå emot sitt parti i frågan om könsneutrala äktenskap. Om inte den moderatledda regeringen tar ställning för detta säger de åtta undertecknarna att de kommer att agera för det i riksdagen. Moderaterna är det enda riksdagsparti som ännu inte tagit ställning i denna – märkligt nog – kontroversiella fråga. Och skulle man fortsätta tveka, eller rent av landa i ställningstagandet att äktenskapsbegreppet ska vara reserverat för en man och en kvinna, så kan alltså könsneutrala äktenskap komma att införas ändå – om de moderater som i dag skriver på DN debatt står fast vid sitt ord. Sannolikt är inte könsneutrala äktenskap någon valvinnare för moderaterna, vare sig de gamla eller de nya. Och i SvD tecknas i dag en bild av ett ganska splittrat moderatparti. Ett parti vars Anders Borg talar om vikten av sänkta skatter för de som tjänar minst, men som i nästa stund avskaffar förmögenhetsskatten. I tidningen säger partisekreteraren Per Schlingmann att valet 2010 huvudsakligen ska vinnas på vad partiet vill göra från 2010 och framåt, och pekar ut jobben och välfärden som nyckelfrågor. Enligt Schlingmann måste moderaterna och regeringen ”våga” prioritera dagis, skola, vård och omsorg. Men detta kräver politiskt mod, då det knappast är vad de moderata kärnväljarna förväntar sig av sitt parti. Frågan är om den moderata partiledningen besitter samma mod som de riksdagsledamöter som i dag sticker ut hakan om likabehandling av förälskade par som vill gifta sig. * * * I en kommentar till den ovan nämnda debattartikeln säger moderatledaren Fredrik Reinfeldt nu att han vill samla sitt parti på partistämman i höst innan m fattar beslut om sin syn på en könsneutral äktenskapslagstiftning. Frågan är om detta kommer att spela någon roll. För samtidigt säger Mona Sahlin till DN att socialdemokraterna, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer att lägga fram en motion i frågan. Och då även folkpartiet och centerpartiet har ställt sig bakom förslaget att göra äktenskapet könsneutralt, talar mycket för att detta också blir riksdagens beslut. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, könsneutrala äktenskap.

Nya hemliga m-pengar

Jag har vid flera tillfällen tidigare uppmärksammat de hemliga insamlingsnätverk som gett moderaterna stora ekonomiska bidrag till valrörelsearbete. Nu har tidningen Resumé avslöjat en hemlig mediefond med 81 miljoner i kassan som kan bli en ekonomisk jackpot för Fredrik Reinfeldt. Det handlar om stiftelsen Fria Media som stödjer publicistisk verksamhet med hjärtat nära moderaterna. Dessutom ger man bidrag direkt till partiet. Och det är inga små summor man hanterar. I kassan finns minst 81 miljoner kronor, men enligt Resumé rör det sig snarare om 100 miljoner. Bakom Fria Media finns personer med koppling till flera tunga svenska mediebolag, bland annat Herenco-koncernen (i vilken ingår Jönköpings-Posten, Smålands-Tidningen , Smålänningen, Värnamo Nyheter, Vetlanda-Posten, Tranås Tidning, Falköpings Tidning, Västgöta-Bladet och Skövde Nyheter). Men bidraget man ger till moderaterna är kontroversiellt eftersom Fria Media uttryckligen kräver en motprestation av sina bidragsmottagare. Av artikeln i Resumé framgår att man bland annat satsat pengar på att påverka moderaterna i frågan om sändningstillstånden för kommersiell radio. Detta visar återigen hur angeläget det är att partier som gör anspråk på att styra landet redovisar sin ekonomi öppet. Alternativet är att vi medborgare får förlita oss på partiernas goda vilja och att medier som Resumé gör sitt jobb som granskare. Men när medieföretagen själva aktivt stöder politiska partier i syfte att påverka politiken, då är det tydligt att det krävs mer än journalistik för att få fram sanningen. Andra skriver intressant om politik, media, moderaterna.

Larvigt, Expressen

Expressen slår i dag upp stort att finansminister Anders Borg har nominerat sin dotters gudfar Jens Henriksson till en topptjänst i Internationella valutafonden. Av ingressen framgår att Henriksson är före detta statssekreterare på finansdepartementet. Men måste läsa hela artikeln noga, och då särskilt faktarutan intill, för att uppfatta att han de facto jobbade för Göran Persson. Det krävs dessutom viss kunskap om politik för att veta att Jens Henriksson är socialdemokrat, och att nomineringen av honom därmed knappast kan betraktas som partirelaterad vänskapskorruption. Tvärtom är Henriksson synnerligen väl lämpad för uppdraget, givet sin utbildning (under vilken han lärde känna Borg) och långa erfarenhet från finansdepartementet. Att han och Borg dessutom är privat bekanta säger nog mer om att Sverige är ett tämligen litet land, och kretsen av människor som ägnar sig åt politik på toppnivå är synnerligen liten. Det är därmed nästan ofrånkomligt att människor känner varandra och har vänskapsband som skär kors och tvärs över partigränserna. Det innebär i sig inte korruption. Det kan vara på sin plats att påminna om att journalistiken på det sättet starkt påminner om politiken, och det finns gott om exempel på att påtagligt många av dem är släkt, gifta, sambos eller har barn ihop. Jag läser dock sällan eller aldrig några reportage i Expressen om hur detta skulle äventyra det journalistiska oberoendet eller riskera innebära vänskapskorruption. Andra skriver intressant om politik, media, mediekritik, Expressen.

Klokt i SvD

Jag noterar att ärkebloggaren, och numera ledarskribenten i SvD, Per Gudmundson analyserar gårdagens nazistdemonstranter på ungefär samma sätt som jag: "Det ser, milt uttryckt, inte precis ut som någon intresseorganisation för övermänniskor".

Trollen marscherade i solljuset

Enligt sagorna så blir troll till sten och spricker i solsken. Och visst hade jag hoppats att demonstranterna från Nationalsocialistisk Front, Nordiska Förbundet, Svenska Motståndsrörelsen och andra nynazistiska grupper skulle spricka och falla sönder när de i dag samlades i det strålande solskenet, för att sedan bege sig iväg på sin så kallade ”Folkets marsch”. Plågsamt varmt såg de i varje fall ut att ha haft det, NSF:arna i blå t-shirts och motståndsrörelsenassar i sina uniformsliknande kläder. Några av de blonda flickorna som gick i täten av tåget bärande svenska flaggor hade högklackade skor på sig, vilket säkerligen gjorde marschen i solgasset än mer plågsam. Men de får inga sympatier från mig för det. För att göra anspråk på att vara ”folkets” marsch så var det en påfallande ofolklig skara demonstranter som i dag syntes på stan. Medelåldern bland dem var låg; många såg ut att gå i högstadiet eller som mest på gymnasiet. Det var även många rakade skallar, uppumpade överarmar och kraftiga tatueringar bland deltagarna. Och de blonda frisyrerna bland de kvinnliga demonstranterna såg synnerligen artificiellt blekta ut. Kanske ansågs inte den naturliga kulören tillräckligt arisk. Enligt medieuppgifter fördes under eftermiddagen över 200 personer bort i samband med motdemonstrationer och två personer greps för misshandel. Själv såg jag inga allvarligt våldsamma protester under nassemarschen från Vasaparken, längs med Odengatan och sedan via Sveavägen mot Vanadislunden. Ett polisingripande mot en person som kastade en bengalisk eld, busvisslingar och slagord från motdemonstranter – men mestadels föreföll det gått lugnt till. De marscherande trollen kunde genomföra sin manifestation, men buropen från de människor som kantade Stockholms gator i dag borde få dem att inse att de är de som står för det osvenska och icke-önskvärda i det svenska samhället. Andra skriver intressant om politik, samhälle, rasism, nationaldagen, Folkets marsch.

En dag för vår nation

[UPPDATERAD] I morgon firas, uppmärksammas och vanhelgas nationaldagen på många olika sätt runt om i Sverige. På DN debatt varnar Stockholms länspolismästare Carin Götblad för att Stockholms gator kan förvandlas ”till något som liknar slagfält” om polisen inte lyckas stoppa konfrontation mellan höger- och vänsterextrema. Och det är mycket riktigt många grupper som passar på att använda den nya helgdagen för att få fram sina politiska budskap. Förutom nationalchauvinistiska och främlingsfientliga krafter, samt motdemonstranter mot dessa, så genomförs i Stockholm också en manifestation mot våldtäkt och kvinnors utsatthet i rättssalen när det gäller sexbrott. I en demokrati bör dock yttrande- och demonstrationsfriheten vara långtgående, och det är därför ett gott tecken att människor utnyttjar nationaldagen som ett tillfälle till politiska manifestationer. Så länge det sker i fredliga former så är det ett bra sätt att ta dagen tillbaks från inskränkta flagg- och armviftare med annat än demokratiska värden för ögonen. Men tanke på de rätt klena anledningarna till att vi överhuvudtaget firar nationaldagen (årsdagen för valet av Gustav Vasa till kung 1523 och antagandet av 1809 års författning) så gör människor helt rätt som försöker fylla dagen med ett mer relevant innehåll. Till nästa år hoppas jag att fler tar chansen. * * * PS: VK:s politiske chefredaktör Ola Nordebo skriver intressant om nationsbegreppet i flera inlägg på sin blogg. Andra skriver intressant om Sverige, politik, nationaldagen.

När kärlek blir farligt

Att vissa länder i vår omedelbara närhet ännu har långt kvar att gå innan människor där öppet får visa sina känslor för varandra, är dessvärre alltför uppenbart. I dag läser jag hur Aftonbladets Åsa Petersen, som var i Riga för att delta i de lettiska Prideparaden, vräkts omkull och chockats när högerextremister hotat och trakasserat deltagarna med glåpord och smällare. Även andra svenska medier har uppmärksammat paraden. Åsa skriver själv i Aftonbladet om sina upplevelser, och säger att ”det är fullständigt obegripligt hur någon kan ägna sitt liv åt att hata människor som bara kämpar för rätten att vara sig själva”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Bilder från de mer glada delarna av Prideparaden finns att se på Åsa Petersens blogg. * * * En bra text om svensk homofobi och hatbrott mot homosexuella finns att läsa i Expressen. Även på Aftonbladets kultursida tas detta upp. (Tack för tipset, Isobel!) Andra skriver intressant om samhälle, kärlek, homofobi.

Premiär i VK

I dag presenterar Västerbottens-Kuriren en ny avdelning på ledarsidan där ”några debattörer med lite olika inriktning återkommande ska få fundera kring frågor om veckan som gick”. Jag är först ut, och tanken är att jag ska medverka med viss regelbundenhet. Det ska bli kul! Läs gärna hur jag ser på SAS-konflikten, attackerna mot den personliga integriteten, samt Integrationsbarometern. Dessutom korar jag veckans dummaste, veckans hemligaste och veckans pr-bravad.

Förnyelse med förnuft

På ledarplats i DN i går slogs det fast att socialdemokraterna, enligt flera opinionsundersökningar, är större än de fyra borgerliga partierna tillsammans – trots att s, enligt DN, inte har ändrat sin politik sedan man fick storstryk i valet. ”Efter motgången i höstas såg det till en början ut som om socialdemokraterna skulle ompröva sin syn på arbete, företagande och utbildning”, skriver DN – men tillägger att ”i samma tempo som opinionssiffrorna stigit har löftena om återställare blivit fler”. I detta har de liberala ledarskribenterna både rätt och fel. De har rätt såtillvida att Mona Sahlin bland annat talat om att fastighetsskatten ska återinföras i någon form, vikten av höjd a-kassa och lagstadgad rätt till heltid. Dessutom verkar hon vilja damma av den så kallade stopplagen mot privatiseringar inom sjukvården. Och detta kan förstås tolkas som att den socialdemokratiska politiken för närvarande är mer inriktad på att återgå till vad som gällde innan det borgerliga maktövertagandet, än förnyelse. Men då blundar man för ett antal saker. För det första är det fortfarande över tre år kvar tills väljarna nästa gång ska få välja vilken politik de vill ha. Det finns med andra ord gott om tid för den stora socialdemokratiska skutan att lägga om kursen. För det andra är det en ny ledning inom s nu än innan valet, och politikförändringar kommenderas inte längre fram på samma sätt som förr. För det tredje har socialdemokraterna tillsatt ett antal arbetsgrupper som just ska jobba med att se över politiken på nyckelområden som jobb, välfärd, utrikespolitik samt klimat/miljö. Dessa har precis kommit i gång med sitt arbete, och bör få verka ett tag innan några nya förslag presenteras. Samtidigt har DN en poäng i att Mona Sahlin med de uttalanden hon gjort riskerar att binda upp sig och partiet för flera återställare. Det minskar onekligen det politiska manöverutrymmet, som kommer att vara viktigt om det ska vara möjligt att möta väljarna inför 2010 med en politik och en laguppställning som de facto är valbar. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

För övrigt...

...så har nu den olycksalige socialdemokraten som på sin blogg uttryckte sig så korkat om Maciej Zaremba polisanmälts av Mathias Sundin, fp-oppositionsråd i Norrköping. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog säger sig se allvarligt på ”bloggattacken” (TT:s ord, så vitt jag kan förstå – inte mitt eller Ulvskogs). ”Vi tar bestämt avstånd från sådana här uttalanden”, säger Ulvskog – och menar med ”vi” sannolikt det socialdemokratiska partiet. Hon tillägger att det inte finns ”några som helst ursäkter för att uttrycka sig på det här sättet”. Till Resumé säger Zaremba själv, som trots allt verkar ha viss humor, att han inte vet om hans antagonist ”är kapabel att göra sig skyldig till ärekränkning”. När Resumés reporter påpekar att mannen i fråga ju arbetar på partihögkvarteret, säger Zaremba att han ”kan ha gått med i partiet av misstag”. Andra skriver intressant om bloggattack, Maciej Zaremba.

Just can’t get enough

[UPPDATERAD] För er som verkligen inte kan få nog av att läsa det jag bloggar om, skriver i Tidningen Broderskap eller pratar om i tv, så finns på lördag chansen att uppleva mig i ytterligare ett medium. Då intervjuas jag i radioprogrammet Medierna. Efter ett reportage om ”den alternativa medievärld som består av bloggar på Internet” och om maktförskjutningen från traditionella till nya medier, så kommer jag att kommentera och svara på frågor. Lyssna gärna på P1 lördag 2/6 kl. 11.03 eller reprisen måndag 20.03. Programmet kommer sedan även finnas finns nu tillgängligt på webben som podcast.

Är svenskarna rasister?

[UPPDATERAD] Årets Integrationsbarometer, som är den sista – åtminstone i Integrationsverkets regi eftersom myndigheten ska läggas ned, visar att var fjärde svensk är beredd att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter. Barometern presenterades i form av en debattartikel i DN, och har kommenterats i medierna bland annat här. Andelen som bestämt uppger att de kan tänka sig att rösta på ett sådant parti har ökat från 5,7 till 7,3 procent sedan förra årets mätning. Dessutom har andelen som helt instämmer i påståendet ”infödda svenskar bör komma före invandrare när det gäller jobb, bostäder och bidrag” ökat från 12 till 14 procent. Och bilden som målas upp av Integrationsbarometern är onekligen skrämmande. Samtidigt är det intressant att se att trots att många säger sig vara beredda att rösta på invandrarfientliga partier, så är det ändå rätt få som faktiskt gör det. Det finns också indikationer på att flyktingmotståndet minskar i Sverige, åtminstone om man ska tro på SOM-mätningarna. Sammantaget ger detta en något splittrad bild. Olika undersökningsmetodik kan vara en förklaring till detta. Urvalet av, och antalet tillfrågade spelar sannolikt också in. I alla händelser är diskriminering och rasism frågor värda att ta på största allvar. Och det är en fråga som borde engagera samtliga riksdagspartier, näringsliv och fackliga organisationer. * * * PS: Jag noterar föresten att Stockholmsavdelningarna av Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) gjort gemensam sak och dammat av devisen Bevara Sverige Blandat. Detta var ursprungligen namnet på en organisation som bildades på 1980-talet som motvikt till Sverigedemokraternas föregångare Bevara Sverige Svenskt. Bevara Sverige Blandat inbjuder till samling den 6 juni för att ”gemensamt ta tillbaka nationaldagen”. Gott initiativ. Andra skriver intressant om samhälle, politik, rasism, diskriminering.