Pet Shop Boys nära döden

Via Kulturbloggen ser jag att mina största musikaliska idoler Pet Shop Boys varit sekunder ifrån att omkomma i en bisarr olycka, när en meteor nästan träffade flygplanet de färdades i. Snacka om absurt sätt att dö på. Vad är oddsen, liksom? Jag kan dock inte att undgå att reagera lite över en formulering i Aftonbladets rapportering om händelsen: ”Både Neil Tennant och Chris Lowe sov i varsin flygstol i första klass och märkte ingenting”. Varsin flygstol. Varför påpekas det särskilt? För att Tennant och Lowe är bögar, eller? Andra skriver intressant om Pet Shop Boys, Aftonbladet, Kulturbloggen.

Fler uteserveringar i Stockholm

Det är inte ofta jag får anledning att hålla med moderater, men när det moderata stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund tycker att det ska bli lättare för staden kaféer, krogar och restauranger att få tillstånd för att ha uteservering året om så kan jag bara instämma. Nu är detta ingen ny politisk position för min del. Faktum är att jag tyckt så länge och argumenterade för det i valrörelsen. Andra skriver intressant om Stockholm, uteservering.

Valanalys presenteras i dag

I går nåddes jag av ett pressmeddelande om att den socialdemokratiska valanalysgruppen, vars arbete letts av Berit Andnor, i dag presenterar sin slutrapport för partistyrelsen. Efter mötet hålls en presskonferens där även partisekreterare Marita Ulvskog medverkar. Men Politikerbloggen påstår sig redan nu kunna avslöja huvuddragen i eftervalsanalysen. Enligt bloggens källor har man bland annat tittat närmare på: - Situationen i Stockholm. Enligt Politikerbloggen konstateras det i eftervalsanalysen att en seger i Stockholm i valet 2010 är nödvändig för en totalseger. Annika Billströms politik sägs specialstuderas i detalj och beskrivas som "avskräckande". - Sverigedemokraternas framgångar i Skåne specialgranskas och en rad motåtgärder inför nästa val föreslås. - Valet i Malmö, som var relativt bra för socialdemokraterna, studeras också närmare. - Samarbetet med facken döms delvis ut. I princip beskrivs samarbetet som bra och harmoniskt, men det konstateras att satsningen på att ge valinformation om socialdemokraterna på arbetsplatser blev ett fiasko. Valanalysen avslöjar att knappt någon anställd fick sådan information, erfar Politikerbloggen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.

Problemet med anonymitet

I går medverkade Magnus Ljungkvist (ja, jag vet att han börjar bli något av en följetong här) i SVT:s Argument och diskuterade anonymitet på nätet. Om detta har han också skrivit ett inlägg på SVT:s Opinion, samt fått en replik från dokusåpepolitikern Petter Nilsson. Ljungkvist har valt att inte längre släppa fram anonyma kommentarer på sin blogg. Han menar att han gör det av rättviseskäl: ”Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma”. Nilsson påstår sig gilla anonyma kommentarer för att han är ”så innerligt trött på den personfixering som vidhäftat dagens politik”. Okej, det är väl möjligen ett uttryck för personliga preferenser – men definitivt inget skäl för att Magnus Ljungkvist eller någon annan ska behöva acceptera anonyma kommentarer. Själv har jag valt en kompromiss. Jag har infört regler där jag kräver att de som vill skriva kommentarer till mina blogginlägg står för sina åsikter med namn, något alias eller signatur. Jag tycker nämligen att det är väldigt otillfredställande att diskutera med människor som inte ens uppger någon signatur i sina kommentarer. Anonyma kommentarer blir dessutom väldigt svåra att hålla isär, när två-tre olika anonyma kommentatorer förekommer i samma diskussion. Men ytterst handlar det förstås om respekt. Jag är ju 100 procentigt öppen med vem jag är – då är det rimligt att kräva av dem som vill diskutera med mig eller skälla ut mig också vågar stå för detta. Än så länge går jag inte fullt lika långt som Magnus Ljungkvist, att jag utropar min blogg till en ”anonymitetsfri zon”. Det finns trots allt människor som av olika anledningar inte riktigt vågar stå för vad de tycker, men som ändå vill bidra med fakta eller argument. Och detta respekterar jag – till en viss gräns. Andra skriver intressant om anonymitet, bloggosfären, Magnus Ljungkvist.

Det behövs ett hiv-vaccin – nu!

[UPPDATERAD] Återigen visar det sig att förebyggande arbete mot hiv-spridning kan vara verkningslöst. Den här gången har detta nedslående besked framkommit efter en omfattande studie som gjorts i Zimbabwe. Där ökade spridningen av hiv bland unga kvinnor – trots att sjukdomen bekämpades helt enligt regelboken. Vetenskapsradion i P1 rapporterar att trots att Afrika söder om Sahara bara hyser en tiondel av världens befolkning så återfinns två tredjedelar av alla i världen som lever med hiv och aids just här. I många länder har det lett till att stora delar av samhället slagits ut, och det är unga kvinnor som drabbas hårdast. Jag har själv engagerat mig starkt i arbetet för att få fram ett effektivt vaccin mot hiv, och även själv deltagit i en studie där jag fått injektioner med ett ofullständigt hiv-virus för att ”lära” kroppens immunförsvar att känna igen och bekämpa viruset. Det görs fantastiska insatser på forskningsområdet. Ändå bemöts vaccin-entusiaster ofta med skepsis, och vi får höra att smittspridningen bäst bekämpas genom ”förändrad sexualmoral” och avhållsamhet. Detta hänger ihop med den så kallade ABC-planen, där ABC är förkortningen på engelska för avhållsamhet fram till äktenskapet, trohet mot en enda partner och kondomer – ett initiativ som USA:s president George W. Bush lanserade 2003 som en del av landets anslag för att bekämpa hiv och aids i världen. Och när världens länder förra året samlades till ett FN-toppmöte om hiv och aids så var det de oheliga allianserna som styrde. USA, katolska och muslimska länder stod plötsligt enade på samma sida: man ville inte tala om kondomer utan bara om avhållsamhet. Detta är en moraliskt ohållbar attityd till en sjukdom som dödar 8 000 människor varje dag. Det måste till en mer offensiv satsning på läkemedel för att bekämpa sjukdomen, och ett vaccin för att hindra dess vidare spridning. * * * Jag ser nu att Världshälsoorganisationen WHO och FN:s aidssekretariat Unaids rekommenderar svårt aidsdrabbade länder att satsa på att erbjuda sin manliga befolkning omskärelse. Nya studier visar nämligen att det kan förhindra närmare sex miljoner nya fall av hiv bara i Afrika. Åtgärden är mycket kontroversiell i vissa grupper. Men resultaten från tre nyligen publicerade studier är så övertygande att WHO ändå förespråkar den. Andra skriver intressant om samhälle, medicin, hiv.

Lyssna på medborgarna, avlyssna dem inte

I en intressant och läsvärd debattartikel i SvD skriver den pensionerade advokaten Lars Rosengren att ”Om man frågar mannen på gatan om han tycker att myndigheterna ska ha rätt att i hemlighet ta del av brev och telefonsamtal lär nog svaret bli ett rungande nej”. Rosengren konstaterar också att det är uttryckligen förbjudet i grundlagen för myndigheterna att ägna sig åt sådan verksamhet. Lars Rosengren ställer i sin artikel den högst relevanta frågan varför det tycks råda en sådan stor politisk enighet om att FRA bör få utökade spaningsbefogenheter: ”Varför behöver Sverige vid sidan av de normala myndigheterna, polis, åklagare och domstol, en av den högsta politiska myndigheten, det vill säga regeringen, styrd spaningsverksamhet genom FRA?”. Vad vet våra politiska beslutsfattare som vi medborgare inte får veta? I likhet med Rosengren har jag ännu inte uppfattat några klart redovisat vägande skäl för den tilltänkta lagen. Jag instämmer också till fullo med de avslutande orden i artikeln: ”Det vore klokt av politikerna att lyssna på medborgarna i stället för att avlyssna dem”. Läs för övrigt gärna mer om FRA-lagen här. Andra skriver intressant om politik, avlyssning, FRA.

Ny tävling i journalistik

[UPPDATERAD 2] Jag noterar att tidningen Resumé har startat tävlingen Månadens Knäck!, i vilken man varje månad korar "den bästa journalistiken" inom kategorierna Avslöjande, Reportage och Krumelur. I juryn sitter bland annat Linda Skugge, Christina Jutterström och Staffan Heimerson. Jag har själv nominerat Magnus Ljungkvist för hans scoop om hur Katastrofkommissionen mörkade att de hade tillgång till de s k tsunamimejlen. PS: Vad tusan har Linda Skugge med journalistik att göra? * * * ...och strax efter att jag lagt ut ovanstående ser jag att Nyhetsbolaget och Politikerbloggen instiftar ett pris till "den eller de som ligger bakom ett stort avslöjande i sin blogg". En än så länge hemlig jury bedömer bidragen och utser den första vinnaren under årets Almedalsvecka. Läs mer på Nyhetspriset.se. * * * Jag fick just ett mejl från Resumé, som svar på min nominering, att "den första omgången gäller artiklar publicerade under april månad". Och därmed föll ju Magnus Ljungkvists senaste scoop bort. Men känner jag honom rätt så lär han komma med nya grejer under april :-) Andra skriver intressant om media, journalistik, Resumé, Niklas Svensson.

Perssons personliga påhopp

Dagens Nyheter gör en välgärning och samlar ihop de mest häpnadsväckande uttalanden han under SVT:s dokumentärserie fäller om regeringskollegor, politiska motståndare och andra. Några (i vissa fall nedkortade) exempel: Om Mona Sahlin "Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har. Det är inte så märkvärdigt, det som kommer över hennes läppar." Om Leif Pagrotsky "Han har inte skrivit en enda tung artikel om näringspolitiken. Det första han presterar som näringsminister handlar om EMU-frågan och den läggs ut i partiets tidskrift." Om Margareta Winberg "En mycket märklig person. Hon har inte gjort särskilt stora politiska insatser den senaste tiden." Om Carl Bildt "Jag är ju naturligtvis gynnad av att Bildt är så jävla dålig. Det är klart att jag undrar vart han ska ta vägen, killen. Jag tycker lite synd om honom faktiskt. Han ser framför sig en situation där han inte kommer tillbaka." Om Gudrun Schyman "Hon ger ett väldigt splittrat och mycket omoget intryck, är ofta väldigt okunnig i de sakfrågor vi diskuterar." Om Erik Åsbrinks avhopp "Jag kände mig sviken. Lurad. Ställd inför en situation som var en fullständig katastrof. Jag sa: Du kan inte göra så här. Det skadar landet, det skadar regeringen, det skadar partiet. Du har ett ansvar precis som jag." Om Lars Leijonborg efter tsunamin "Leijonborg är en väldigt oseriös politiker i de här sammanhangen när han gör de här påhoppen. Han har ju varit den som släpat runt de verkligt illaluktande argumenten: låga och tarvliga. " Om Fredrik Reinfeldt inför valet 2006 "Fredrik Reinfeldt är en väldigt tunn politiker utan någon särskild erfarenhet. Han har levt ett helt liv i politiska strider och har aldrig behövt ta ansvar för någonting i något sammanhang." Andra skriver intressant om Göran Persson, Ordförande Persson, citat.

Gruppvåldtäktsman, bajonettmördare och valbodskapsimportör

Jag ber om ursäkt för den långa rubriken, men dessa ”titlar” är bara några av de som jag tydligen kan stoltsera med – om man nu ska tro på Håkan Flemström, lärare i 20 år. Fast det ska man nog inte. För de allra flesta är säkert Håkan Flemström alldeles okänd. Det ska de allra flesta vara glada över. Han har nämligen under lång tid skickat mejl och på andra sätt hört av sig till människor i den svenska samhällsdebatten som på ett eller annat sätt skrivit om eller sagt saker som inte stämmer överens med Håkan Flemströms bisarra världsbild. Särskilt utsatta har människor med så kallad invandrarbakgrund varit, och då allra helst de som haft fräckheten att argumentera för en liberal, humanistisk flykting- och invandringspolitik. Nu har även jag hamnat i Håkan Flemströms blickfång, och mitt ”brott” var tydligen att jag uppmärksammat Nisha Besara. Till följd av detta har jag fått, för kännedom, ett mejl som även gått till: polisen ledare aftonbladet kalle jungkvist sigge ennart ledare expressen ledare dn ledare svd Mejlet är fullständigt osammanhängande, men i det uppmanas jag – om jag förstått det rätt – att lägga ned skrivandet och ägna mig åt andra saker. Jag kallas ”journalistslusk morian” och får i ett PS veta att jag är ANSVARIG för gruppvåldtäkter på svenska kvinnor, våldtäkter på svenska kvinnor,mord på svenska män,kvinnomisshandel,grov misshandel på svenska ynglingar och män,polisbeskydd efter hot från muslimer,rån,elever rånades på sina mopeder, attackerade brandmän,advokatangrepp, häktade för utpressning,sålde sin 12 åriga dotter för äktenskap, gängkrig, beskjutna bussar,stenkastning, mordbrand,svarttaxichaufför häktad för våldtäkt, mordhotad norsk minister,könsstympning, väskryckning,misshandel,personrån,grov stöld, förberedelse till rån,ungdomsbråk,taxirån, man mördad med bajonett,osv,osv,osv,gjort av IMPORTERADE valboskap som kommer till Sverige från efterblivna hemländer på andra sidan jordklotet Frågan är vad som är mest absurt; de sinnesförvirrade anklagelsepunkterna – eller att mejlet avslutas med ett ”mvh” – med vänlig hälsning. Andra skriver intressant om Håkan Flemström, främlingsfientlighet, rasism.

Analysera mera, men presentera resultatet

Jag har tidigare efterlyst det socialdemokratiska partiets eftervalsanalys. Visserligen har jag redan en egen uppfattning om vad valförlusten berodde på och jag bloggade om detta redan på valnatten. Inte desto mindre skulle jag, som engagerad socialdemokrat, vara intresserad av att få ta del av partiets bedömningar. Och jag ser gärna att dessa sedan ligger till grund för en ordentlig diskussion bland medlemmarna om vilka slutsatser vi bör dra utifrån detta om vårt politiska budskap. ”Källor i socialdemokraternas partistyrelse” lär ha uppgett för Politikerbloggen att partiets eftervalsanalys presenteras torsdagen den 29 mars. Först ska dock en dragning av hela materialet göras för partistyrelsen. Det är oklart om det i samband med detta blir någon presskonferens. I dag rapporterar Ekot att enligt en analys beställd av Stockholms arbetarkommun (alltså socialdemokraterna i Stockholm) så saknade partiet en politik för dem som var arbetslösa. Det är chefen för LO:s näringspolitiska enhet, Irene Wennemo, som skrivit analysen. Hon skriver bland annat att tillväxten i Stockholm utvecklades svagt och att även tjänstemännen oroade sig för arbetslöshet. Till Ekot uppger Wennemo att hon tror att ”det fanns en stark oro långt in i tjänstemannagrupperna att förlora jobbet”. Det var en svag utveckling av sysselsättningen i Stockholm, och då var det svårt att få jobb även för akademiker och folk med bra utbildning. Inför detta stod den socialdemokratiska regeringen handfallna. Trots att det fanns uppenbara brister i hela arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningspolitiken, sa man bara att ”det här löser sig”. Vilket väljarna inte alls upplevde att det gjorde. Irene Wennemo tycker också att socialdemokraterna gjort för lite för att få tillbaka de människor i arbete som varit sjuka eller som kanske inte kan jobba till hundra procent: ”Det är där den stora utslagningen sker och det är här de stora problemen finns som vi måste lyckas lösa till näst avtalsrörelse”, säger hon till Ekot. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.

Magnus Ljungkvist gräver guld

Möjligen är det en ironisk blinkning till Expressen, som snodde åt sig Guldspaden för ett grävjobb han gjort och publicerat innan tidningen. Men i dag publicerar Magnus Ljungkvist ett nytt imponerande grävjobb på sin blogg – och på Expressens debattsida. Det är humor! Dagens avslöjande handlar om de så kallade tsnunamimejlen, det vill säga säkerhetskopiorna på regeringskansliets e-post under veckorna efter tsunamin som hittades inlåsta i ett kassaskåp. I medierna påstods det att regeringen Persson ägnat sig åt någon sorts mörkläggningsoperation i syfte att dölja det som skett i hanteringen av tsunamin. Men Ljungkvist visar att regeringskansliets chefjurist Bengt Nordqvist den 22 eller 23 februari 2005 erbjöd katastrofkommissionens ordförande Johan Hirschfeldt en fullständig förteckning över e-post som sänts in eller ut från regeringskansliet, samt den interna loggen över e-post som skickats mellan departementens tjänstemän. Hirschfeldt avböjde dock att ta del av denna logg. Därmed faller alla spekulationer och konspirationsteorier om mörkläggning platt. Och Fredrik Reinfeldts pinsamma presskonferens, mitt under brinnande regeringskris, framstår ännu mer som ett utslag av desperation. Andra skriver intressant om Magnus Ljungkvist, guldspaden, scoop, tsunamin.

En förhållandevis pigg 50-åring

Det har skrivits mycket om EU i veckan, men jag – som är en varm EU-vän och hyfsat ofta bloggar om EU-relaterade frågor – har inte berört detta alls. Det beror enbart på tidsbrist; de blogginlägg jag trots allt har postat på sistone har gått betydligt snabbare att skriva än detta. Hur som helst. Det europeiska samarbete vi i dag kallar EU fyllde alltså 50 år i veckan. Alltså lika mycket som Joakim Thåström och Mona Sahlin. Jag tar dessa två som referens för att ge lite perspektiv. 50 år är ingen lång period i den europeiska historien, men under dessa år har det hänt enormt mycket – och EU-samarbetet är en väsentlig del av denna utveckling. I senaste numret av Aktuellt i Politiken tecknar chefredaktören Eric Sundström en bra, översiktlig bild av EU:s framväxt – och den europeiska socialdemokratins delaktighet i processen. Flera viktiga opinionsbildare och EU-vänner har under veckan gjort viktiga markeringar om EU-samarbetet och Sveriges framtida roll i detta. Kommissionär Margot Wallström skrev i SvD om hur EU ”lett till bättre livskvalitet, bättre arbetsliv och bättre utbildning”, och visat att ”ekonomisk tillväxt kan kombineras med social trygghet och miljöskydd”. Hon slår också fast att ”Så länge som EU är mindre demokratiskt och mindre effektivt än det skulle kunna vara, kommer våra ansträngningar att infria de politiska löftena till medborgarna aldrig att vara helt övertygande”. Här återstår uppenbarligen mycket att göra. Margot Wallström undertecknade även en artikel tillsammans med Fredrik Reinfeldt i DN om att det för Sverige är ”självklart att verka för ett Europa som kan leverera konkreta svar på globaliseringens utmaningar”. Därmed visade Wallström att hon inte har några svårigheter att skilja sina roller som socialdemokratisk partimedlem delaktig i en internationell arbetsgrupp, och som svensk EU-kommissionär – oavsett regering. Mona Sahlin har också gett klara – och välkomna – besked om att hon inte ser det som aktuellt att Sverige ska folkomrösta om ett nytt EU-fördrag. Hon tillägger att ”Det viktiga är att få en debatt och en insikt om vilken stor betydelse Europa har, att det inte är Bryssel utan de stora framtidsfrågorna som pockar på och kräver andra lösningar”. Jag kan bara instämma. Självklart är det inte aktuellt med någon svensk folkomröstning om det konstitutionsförslag som i praktiken ligger i frysboxen sedan väljarna i Frankrike och Nederländerna röstat nej till det i folkomröstningar 2005. I samband med EU:s 50-årsfirande av Romfördraget presenterades för övrigt i helgen den så kallade Berlindeklarationen. Förbundet Humanisterna konstaterar i ett pressmeddelande ”med glädje” att Berlindeklarationen inte innehöll några referenser till kristendomen, religiösa värderingar eller Gud. Själv delar jag Humanisternas glädje över detta, men påven Benedictus XVI är enligt uppgift ”bestört”. Föga överraskande så är det det alltmer reaktionära Polen som in i det längsta legat i för att Gud och kristendomen skulle tas med i deklarationens stycke om de värderingar och värden EU är grundat på. Men en majoritet av EU-ländernas regeringar stod lyckligtvis på sig om att hålla referenser till kristendomen utanför. Andra skriver intressant om politik, Europa, EU.

Rimlig ommöblering i s

[UPPDATERAD] SVT:s Rapport uppger att Mona Sahlin möblerar om i partiets ledning. Såväl Jan Larsson som Sten Olsson sägs få lämna den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Jan Larsson var en av Göran Perssons närmaste män och har efter valnederlaget varit riksdagsgruppsekreterare, samt inadjungerad i partiets VU. Sten Olsson var Pär Nuders närmaste man i finansdepartementet, och har varit ansvarig för den socialdemokratiska riksdagsgruppens arbete med vårbudgeten. Båda två är ytterst kompetenta personer, men det är rimligt att dessa nyckelpositioner besätts av Mona Sahlins förtrogna – inte den gamla ledningens folk. * * * Politikerbloggen uppgav först att Sahlins tidigare medarbetare Stefan Stern skulle bli ny biträdande partisekreterare bredvid Håkan Juholt, och sedan att han ersätter Jan Larsson i riksdagskansliet. Och enligt Dagens Media hölls nyligen ett internt socialdemokratisk strategimöte med flera socialdemokratiska framtidsnamn bland deltagarna. Fler personalförändringar på gång inom kort i s-toppen? Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Ge Ljungkvist en guldspade

Jag ser att bloggaren Jinge startat en insamling till en guldspade åt Magnus Ljungkvist, som kompensation för den som nu absurt nog gavs till Expressen – för det avslöjande Ljungkvist var först med. Mejla Jinge på adressen jinge snabel-a jinge punkt se och berätta om du vill vara med och stötta insamlingen med en tjuga eller två. Det kommer jag att göra. Det är Magnus Ljungkvist värd. I en synnerligen märklig kommentar säger för övrigt Expressens medarbetare om ”sitt” prisbelönta avslöjande att ”det var den ovanligt pigga socialdemokratiska bloggen Magnus tankar som var först med uppgiften, men juryn såg till helheten”. Öh, jaha? Helheten? Att ”ett antal reportrar och researchavdelningen” ägnat flera dagar åt att få fram vad en ensam barfotagrävare fick fram och publicerade snabbare? Andra skriver intressant om Magnus Ljungkvist, Expressen, guldspaden.

Mona Sahlin rökte hasch, del 2

I dag läste jag att Mona Sahlin berättat för gymnasieungdomar att hon haft vänner som gått bort i drogmissbruk, och att hon själv prövade hasch en enstaka gång i högstadiet. Hon mådde dock dåligt av det och det blev därför ingen upprepning av haschrökandet. Gott så. Problemet är sättet hon valde att berätta det på: ”Det fanns absolut ingen risk att jag skulle fastna i ett missbruk. Det blev bara en gång.” Alltså: det är helt okej att pröva en gång, det fastnar man inte i missbruk av. Och så är det säkert för många. Å andra sidan så började allas hasch- och annat missbruk just med att man ”prövade en gång”. Och det räcker som bekant med att ha otur en gång för att få en grav psykos som resultat av haschrökande. Jag har inga problem med att Mona Sahlin och andra i dag berättar om sina ungdomssynder. Men som vuxen har man också ett ansvar att välja sina ord med omsorg när man talar om droger. Andra skriver intressant om narkotika, hasch, Mona Sahlin.

Hur löd frågan nu igen?

Vad tusan är detta? Politisk satir eller bara galenskap? ”Marita ÄR oldschool. Hon är tamefan definitionen av oldschool.” Jösses...

Sexpuckon på nätet

Jag läser sällan GP, men efter att ha tillbringat några dagar i Sveriges baksida så fick jag anledning att bläddra lite i tidningen. Då föll min blick på en artikel med den fängslande rubriken ”Sofia till attack mot sexpuckona” (ej på nätet). Artikeln handlade om Sofia Albertsson, som gett ut boken Sexpuckona anfaller! Den var okänd för mig innan jag läste artikeln, men bokens tema – sextrakasserier mot tjejer och kvinnor på nätet – är dessvärre alltför välkänt. För mig är det ett helt obegripligt beteende att via communities, bloggkommentarer och mejl ge slippriga kommentarer, sexuella inviter eller nakenbilder till helt okända. Som Sofia Albertsson påpekar är det jämförbart med att gå fram till en tjej på stan och säga ”Godmorgon, gillar du att titta på penisar?”. Knappast ett socialt acceptabelt beteende eller något effektivt sätt att få ragg på. Ändå försöker uppenbarligen en del idioter inleda kontakt med den typen av fraser – och grövre än så – på nätet. Vad tror de egentligen att de ska uppnå med detta? Boken Sofia Albertsson skrivit är en sammanställning av två års insamlade idiotier från diverse killar – och hennes egna avsnoppande (!) svar på tal. Till att börja med lade hon ut materialet på sin blogg, men övertalades sedan att skicka in det till ett förlag. Alltså ytterligare ett exempel på en svensk blogg som blivit bok. Kul! Det börjar bli en hel del nu. Men för att återgå till ämnet sexuella trakasserier på nätet så har jag hört och läst otaliga vittnesmål om detta och förstått att det är ganska vanligt. Så sent som häromdagen såg jag hur två för mig relativt nyblivna bloggbekantskaper, Matilda och Roya, skrev om de nedsättande och kränkande kommentarer de fått utstå när de skrivit om jämställdhetsfrågor och sexism. Det här gör mig så förbannad. Seriöst, vad är det för fel i huvudet på dem som håller på så här? Lägg av för fan! Andra skriver intressant om sexism, sexuella trakasserier.

Mona Sahlin rökte hasch

Jag missade del tre av Ordförande Persson, och väntar därför med att kommentera EMU-bråket med Leif Pagrotsky. Däremot noterar jag att Mona Sahlin blivit intervjuad av popstjärnan Mauro Scocco. Det är en lite annorlunda intervju än de vi är vana vid, och en del i en längre serie i SvD kallad ”Reporter för en dag”. Mauro Scocco (som ju även är bror till Sandro Scocco på AMS vetenskapliga råd – en gammal bekant till Sahlin) säger bland annat att han ”får en feeling av att det behövs mer ideologi, mer av en Kennedy eller Blair, någon känns wow!, här är någon som vill något”. Och kanske är det just det som måste till för socialdemokratin just nu. En nytändning av varumärket, för att uttrycka sig vanvördigt. Och i intervjun säger Mona Sahlin klokt nog att ”Det vi har gjort dåligt de senaste åren är att vi har glidit in i att bli ett maktparti, vi har kommit att bli några som mer försvarar systemen än det de egentligen är till för”. Vidare konstaterar hon att socialdemokraterna ”är bra på att beskriva brukssamhällets villkor, men storstaden, stressen, där hängde vi inte med”. Därför, menar hon, måste vi i s bli bättre på att förstå samtiden och visa att vi är förbannade på klassklyftor, samtidigt som de ser annorlunda ut i dag. Jag kan bara instämma. Nu har i och för sig även andra socialdemokrater uttrycks sig på liknande sätt sedan den svidande valförlusten, men det har trots allt viss betydelse att även vår nyvalda partiledare har denna insikt. * * * Jo, rubriken då. I en bisats nämner Mona Sahlin, efter att Scocco uttryckt en oro över att Borelius och Stegö Chilò åkte ur regeringen eftersom de var ”de sista glada amatörerna i politiken”, att hon verkligen inte hoppas att folk åker ut ur politiken för att de begår misstag – och att hon själv har rökt hasch och begått en massa misstag. Nu är detta redan känt sedan tidigare och verkligen ingen ny skandal. Men det var svårt att motstå kvällstidningsrubriken... Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Nytt, spännande politiskt projekt

Det mest betydelsefulla partipolitiskt obundna forumet för idépolitisk debatt utifrån ett vänsterperspektiv är utan tvekan Arenagruppen. På sin blogg berättar nu Arenagruppens vd, Håkan A Bengtsson, om ett nytt spännande politiskt projekt man inom kort inleder. Det kallas Agenda 2010+ och är tänkt att ”belysa olika aspekter som kan utgöra en grundstruktur i framtidens radikala projekt”. Utgångspunkten är att den politiska scenen har förvandlats och den politiska geografin är, åtminstone delvis, ny. Bengtsson ställer den relevanta frågan om den socialdemokratiska hegemonin över politiken definitivt håller på att klinga av, då de fyra borgerliga partierna framträder som ett block och, åtminstone hittills, håller samman på ett annat sätt än tidigare. Därmed, menar Håkan A Bengtsson, söker sig de tre förlorande partierna på andra kanten nu en ny roll. Några av de frågor Arenagruppen, genom sin tankesmedja Agora, kommer att belysa i projektet Agenda 2010+ är dessa: • Samarbete. Den borgerliga alliansen har gjort blockpolitiken mer fast än på mycket länge. Finns förutsättningar för ett mer grundläggande samarbete mellan de tre oppositionspartierna? Vilka är de principiella och kulturella skillnaderna mellan partierna? Var finns dialogen? • Sverige är ett invandrarland. 12 procent av svenskarna är födda utomlands. Detta är en grundläggande insikt som vi måste bära med oss; Sverige på 2000-talet är förvandlat land. Strategier för att bekämpa diskriminering och utanförskap måste stå högt upp på dagordningen. • Sverigedemokraterna. Det främlingsfientliga Sverigedemokraterna står på randen till Sveriges riksdag. Det är dags att kartlägga detta fenomen på djupet och formulera motstrategier inför nästa val. I grunden är det en vit reaktion på det mångkulturella samhället som får näring av ett utbrett politikerförakt. • Staden. Oppositionspartierna är svaga i de stora städerna och i synnerhet i Stockholm. Vad beror detta på? Detta förhållande är inte givet. I många europeiska städer dominerar vänstern. Varför inte i Sverige. Det är hög tid för vänstern att bli urban! • Jobben och ekonomin. Alliansen vann valet på arbetslöshetsfrågan. Det är dags att återerövra denna fråga. Det handlar om att återta borgerlighetens orättmätiga dominans över frågor som rör företagande och entreprenörskap. Ekonomi och arbete ska vara vänsterns hemmaarena. • Förnya partiernas arbetsformer. Partiernas kräftgång måste brytas. De måste bli friare associationer av medborgare som intresserar sig för samhällsfrågor. Öppnare möten och verksamhetsformer kan vara ett inslag. • Makten över dagordningen. Övergripande rör allt detta kampen om dagordningen, om kunskaps-, idé- och opinionsbildning. Den måste bygga på intresse och nyfikenhet för nya kunskaper och erfarenheter. Den som redan tror att han eller hon vet allting kommer aldrig att kunna lära sig något. Det gäller särskilt partier som befinner sig i opposition. Onekligen brännande och aktuella frågor. Det ska väldigt spännande att följa Arenagruppens arbete med projektet. Andra skriver intressant om politik, idédebatt, Arenagruppen.

Grader av djurplågeri

SvD återberättar Helsingborgs Dagblads skakande nyhet om att två kräftdammar på Hallandsåsen nästan tömts på vatten i samband med tunnelbygget. Tusentals signalkräftor har fått sätta livet till, något ”en ortsbo” beskriver som ”rent djurplågeri”. Till skillnad från att koka kräftorna levande då, får man anta. Andra skriver intressant om kräftor, djurplågeri, ironi.

PromeMorian 2 år

Den 22 mars 2005 började jag som ett experiment börja blogga. Jag hade blivit ombedd av SSU:s tidning Tvärdrag att skriva en artikel om nya sätt att kommunicera och bedriva opinionsbildning på nätet. Och då var förstås bloggar något jag bara måste ta upp. Jag fick höra, när jag gjorde research inför artikeln, från flera håll att det var så oerhört enkelt att blogga. Kunde man använda skrivprogrammet Word så kunde man blogga, sas det. Och på den vägen var det. Vad ingen sa var hur otroligt beroendeframkallande det var. Sedan den dagen har jag skrivit väldigt, väldigt många inlägg här på bloggen. I snitt två om dagen. Jag skulle förstås inte ha fortsatt om jag inte fått positiv respons, och det fick jag nästan omgående. Folk skrev kommentarer, länkade till mig och sa när vi sågs att de brukade läsa min blogg. Och all feedback är nog det som gör bloggandet så givande. Genom att få mothugg och genom att diskutera med mina läsare lär jag mig mycket, och får allt som oftast anledning att revidera tidigare uppfattningar. På senare tid har också mina läsarsiffror stigit höjden rejält. Jag brukar inte redovisa sådan statistik, eftersom jag är osäker på vad det statistikprogram jag använder – eXTReMe Tracking – egentligen menar med ”unika besökare”. Jag jämför mig alltså inte med någon annan, utan bara med mig själv. Ta gärna nivåerna med en nypa salt; poängen är snarare att visa tendenser. Förra året hade jag omkring 250-300 besökare på vardagarna och något färre på helgerna. I samband med valet hände dock något, och siffrorna sköt i höjden. Plötsligt steg vardagssnittet och de senaste sex månaderna har jag haft runt 12 000 besökare i månaden. Sedan årsskiftet – då min blogg mycket hedrande röstades fram till ”Årets bästa politiska blogg” – har besökstrycket ökat ytterligare. Nu i helgen, då jag bloggade från socialdemokraternas extra partikongress, hade jag ungefär lika många besökare som jag normalt haft på vardagar – 400-500/dygn. Och på måndagen kom en ”Katrine Kielos-effekt”. Efter hennes gästanalys av Mona Sahlin fick jag hela 973 besökare, och i tisdags låg besökarantalet på över 900. Jag inser förstås att detta knappast kommer att hålla i sig, men det är kul så länge det varar. Och jag hoppas att ni nytillkomna läsare ska tycka att det jag skriver känns angeläget och läsvärt. Om inte så säg ifrån. Andra skriver intressant om bloggosfären, metabloggande, bloggande.

EU-tv är inte public service

I en gemensam debattartikel i SvD föreslår de socialdemokratiska Europaparlamentarikerna Åsa Westlund (Sverige) och Dan Jörgensen (Danmark) att en ”alleuropeisk tv-kanal i allmänhetens tjänst” ska skapas. Jag är skeptisk. Syftet, att sprida information om människors situation i de olika EU-länderna, må vara gott – men detta känns inte som rätt väg att gå. Jag är en varm vän av såväl EU-samarbetet som public service-tanken, men kombinationen av två sinsemellan välsmakande ingredienser är dessvärre ingen garant för en god soppa. Trots försäkringar från de bägge artikelförfattarna om att varken politiker eller EU-institutioner ska bestämma över hur nyheter eller information förmedlas i den tilltänkta tv-kanalen, så är nog ändå risken rätt uppenbar att den skulle uppfattas som just politiskt styrd. SVT i Sverige dras ju som bekant med etiketten ”statstelevision”, och gissningsvis fälls liknande omdömen om danska DRK och andra länders public service-kanaler. Man kan förstås med rätta argumentera för att sådana omdömen är missvisande och orättvisa. Dock skulle en EU-finansierad tv-kanal ha rätt mycket att bevisa i form av självständighet och oberoende innan den hade någon chans att vinna medborgarnas förtroende och uppfattas som något annat än ett propagandainstrument. Andra skriver intressant om politik, media, public service, EU.

Snälla, GÖR inte så här!

Enligt SVT:s Aktuellt öppnade i dag Ulrica Messing, ordförande i försvarsutskottet, för förhandlingar med regeringen om FRA-avlyssning. ”Vi vill vara konstruktiva och hitta lösningar och inte sätta klackarna i backen”, uppges hon ha sagt. Så sent som i förra veckan rekommenderade förre justitieminister Thomas Bodström s-riksdagsgruppen att rösta nej till regeringens proposition. På så vis skulle man få fram en minoritetsbordläggning som skulle stoppa lagförslaget i ett år. Men nu verkar man alltså svänga. Jag blir så trött. Nej, stryk det där. Jag blir förbannad! Andra skriver intressant om politik, avlyssning, FRA.

Valanalys lyser med sin frånvaro

Via Politikerbloggen ser jag att c-riksdagsledamoten Annie Johansson vill att socialdemokraterna gör sin valanalys offentlig. Och det har hon en poäng i. Enligt tidigare uppgifter så skulle den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport presenteras för den nya partiledningen först efter kongressen. Och enligt samma källa – TV4 – så dras, åtminstone i utkastet till rapport, slutsatsen att det katastrofala valresultatet i första hand berodde på den misslyckade jobbpolitiken i valrörelsen. Det har spekulerats i att partiet valt att vänta med att offentliggöra valanalysen till efter extrakongressen, av hänsyn till Göran Persson. Så kan det förstås vara, men jag har samtidigt svårt att tro att han personligen kommer att pekas ut som ansvarig för valnederlaget. Även om han må ha uppfattats som en belastning för s på slutet av sin ordförandeperiod så var det trots allt andra saker som fällde avgörandet i valet. Hur som helst så förtjänar partimedlemmarna att få ta del av analysgruppens resonemang – och därefter bör någon form av rådslag initieras för att slutsatserna ska kunna diskuteras. Misstagen inför valet 2006 får inte upprepas. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2006.

S vinner på miljöpolitiken

Ett återkommande tema som behandlades i talarstolen under socialdemokraternas extrakongress var miljöpolitiken och då i synnerhet klimatfrågan. Det var också ett område där Mona Sahlin föreföll särskilt väl påläst i tv-debatten mot Fredrik Reinfeldt i går. Trots det verkar varken DN eller SvD fokusera nämnvärt på miljöfrågan i sina analyser om debatten, mer än att närmast i förbigående notera att Reinfeldt hävdade att han och Sahlin är mer överens på miljöområdet än vad det verkat som hittills. Jag ser apropå det att Lars Anders Johansson konstaterat att Sahlin i den här frågan ”hade mer på fötterna eftersom hon kunde stödja sig på en socialdemokratisk miljöpolitik som faktiskt visat sig vara radikalare än vad partiet utlovade i samband med förra valrörelsen” – och hänvisar till en undersökning gjord av Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur. Själv tror jag att miljöpolitiken kan komma att bli ett av socialdemokratins starkaste kort i valet 2010. I sitt tal på kongressen sa Mona Sahlin att hon ville bjuda in den svenska livsmedelsbranschen, energibranschen och företrädare för transportsektorn för att tillsammans arbeta fram en enhetlig klimatmärkning, ”så att de som vill ta sitt ansvar också får en chans”. Det är ett bra initiativ. Ytterligare en indikation på att socialdemokratin nu verkar satsa på att på allvar föra upp klimatfrågan i den politiska debatten, är den så kallade Ekobloggen.se som ett antal namnkunniga s-företrädare lanserade under extrakongressen. Bland de medverkande märks bland andra Anders Ygeman, Lena Hallengren, Aleksander Gabelic och Åsa Westlund. Självklart kommer inte enbart miljöfrågorna avgöra valet. Det finns en mängd andra områden där socialdemokratin måste se över tidigare ställningstaganden och principiella inställning för att framstå som valbara nästa gång. Men nu börjar Mona Sahlin ta för sig i sitt ledarskap, och det är synnerligen välkommet. Andra skriver intressant om politik, miljöpolitik, valet 2010.

Även hjältar åldras

I dag fyller Thåström 50 år. Satan i gatan... Svårt att tro det. Anyhow, gubben ska ju firas. Och efter att ha grävt en del bland videoklippen på YouTube så inser jag att det inte går att välja ut en enskild låt från hans långa karriär (Ebba Grön bildades 1977!) som jag tycker är bäst eller mest representativ. Jag valde en liveinspelning av Du ska va president till slut. Långt ifrån den bästa version jag hört, men ändå. Andra skriver intressant om musik, Thåström, YouTube.

Kärleksfulla s-kritiker

”Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.” Så skrev Anna Lindh i en eftervalsanalys efter socialdemokraternas förra förlustval, 1991. Mona Sahlin citerade orden i sitt tal i söndags, och tillade att kritik är inte farligt: ”Vi har kärleksfulla kritiker i vårt parti också idag”. Det är ord värda att lyssna på. Jag sällar mig själv gärna till skaran av ”kärleksfulla kritiker” som vill socialdemokratins bästa, men förbehåller mig rätten att kritisera när jag tycker att vi gör fel. Det betyder inte att jag tycker att mina ord är mer värda än någon annans, och självklart begär jag ingen gräddfil så att just min kritik ska ha någon större betydelse än någon annan partimedlems. Men jag tycker att det socialdemokratiska partiet ska lyssna på sina medlemmar och sympatisörer. Både när vi lovordar och när vi kritiserar. Mona Sahlin noterade i sitt tal att partiets valanalysgrupp snart ska presentera sina slutsatser. Hon betonade då att det inte blir en slutpunkt – utan en startpunkt för vårt fortsatta arbete: ”Vi ska lyssna och ta till oss. Vi ska förändra där det behövs. Vi ska ompröva vår politik tillsammans med både medlemmar och väljare.” Vidare sa hon att socialdemokratin ”måste öppna upp vår folkrörelse för nya grupper och lyhört hitta nya sätt att kanalisera deras samhällsengagemang”. Detta kunde ske, enade Sahlin, genom att ”ta tillvara nya tekniska möjligheter så att vi kan kommunicera med fler”, ”bredda våra kontaktytor” samt ”Hämta inspiration och fantasi hos forskning, föreningsliv, hos kultur och näringsliv”. Joel Malmqvist uppmärksammar på sin blogg den annorlunda socialdemokratiska föreningen Katapult, som har sitt säte i Uppsala men är enligt uppgift ”inte geografiskt eller demografiskt kopplad”. Katapultsossarna beskriver sig själva som ”människor som kräver förändring och som är beredda att kämpa hårt för att genomdriva den”. De säger sig vidare vara ”en förening som vågar ha visioner om ett gott samhälle på både kort och lång sikt”. Joel konstaterar att Katapult verkar ha ”samma driv och entusiasm som en SSU-kommun eller en klubb i studentförbundet”, och rekommenderar partisekreterare Marita Ulvskog att ”sätta sig på Uppsalapendeln med anteckningsblocket i väskan” eftersom Katapult visar hur socialdemokratiskt partiarbete ser ut i det 21:a århundradet. Stora ord, men han har en poäng. * * * I kväll sänds för övrigt första delen av SVT-dokumentären Ordförande Persson. Att döma av förhandssnacket så lär det levereras en hel del kritiska ord från den avgångde ordföranden om sina partikamrater. Däremot verkar det mer tveksamt i vilken utsträckning kritiken avsetts vara eller uppfattats som kärleksfull. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, Mona Sahlin, Göran Persson.

Gästanalytiker: Katrine Kielos

En av den unga socialdemokratins skarpaste hjärnor sitter i Katrine Kielos huvud. Här kommer, exklusivt för PromeMorians läsare, en gästbloggning från henne där hon problematiserar kring Mona Sahlins modernitet. När Tage Erlander skulle runda av sin rekordlånga tjänstgöring som partiordförande 1969 uttryckte han förvirring inför den nya tidens ideologiska frågor. ”Abort? Hur ska jag veta vad jag ska tycka om det?”. Farbror Erlander hade helt enkelt tappat kontakten med zeitgeist och det var hög tid att checka ut. Kanske var Göran Persson under sin sista tid som partiledare i en liknande situation. En av den nytillträdda partiledare Mona Sahlins styrkor är däremot hennes förmåga att känna av just tidsandan. Hon är modernare än Göran Persson, men inte på ett helt oproblematiskt sätt. Sahlin har snappat upp det som under de senaste åren vuxit fram som den avgörande ideologiska konflikten i socialdemokratin: identitetspolitik mot klass. Sahlin har blivit omslagsflicka för den rörelse inom rörelsen som analyserar samhällsproblem utifrån begrepp som normer, kultur, etnicitet och genus istället för klass, kön och ekonomi. I Sahlins installationstal kan man tydligt se den förskjutning mot identitetspolitik som valet av henne som partiledare innebär. Jag finner den problematisk. Pär Nuder pratar ofta om att gott politiskt ledarskap sker i fem steg: 1. Jag förstår hur du har det. 2. Jag tror att jag vet varför. 3. Du borde inte ha det på det här viset. 4. Så här borde vi ha det istället. 5. Så här gör vi för att komma dithän. Annorlunda uttryckt: Empati. Analys. Värdering. Vision. Åtgärd. I den ordningen. Nuder brukar även nämna att socialdemokratin har varit dålig på empati: ”jag ser hur du har det”. Mona Sahlin är bra på just detta och kanske är det för att det funnits ett underskott här som hon nu har lyckats bli vald. I sitt kongresstal visade Sahlin prov på sin förmåga till empati bland annat när hon räknade upp en rad problem som dagens unga upplever: “Hur många har du blockat på MSN? Har du inga Cheap Monday? Är du alternativ? Får du pierca dig? Hur ofta tränar du? Vad har du för BMI? Vaddå, är du oskuld, typ? Nämen, har du lagt ut de där bilderna?! Såg du henne på snyggast.se?” Något som ovanstående hade vi knappast fått höra från Göran Persson då hans referenspunkter kommer från en annan tid och ett annat Sverige. Så långt är allt frid och fröjd, problemen uppstår när Sahlin ska gå från Empati och vidare till Analys och Värdering. Sahlin kopplar sin beskrivning av ungdomars ångest till stressjukdomar, ökningar i antal samtal till BRIS, stigande alkohol och drogkonsumtion, ätstörningar, tjejer som skär sig och killar som utagerar i våld. Dessa problem analyserar hon som orsakade av något hon kallar för dagens ”jämförelseångest”. Det är en ångest som Sahlin menar vara sprungen ur ”individen, den individuella prestationen och framför allt den egna kroppen.” Sahlin skissar på tänkbara politiska lösningar: ”Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävlingen? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är?” Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik. En klassisk socialdemokrati hade sett ungas alkohol och drogkonsumtion, våld och ökningen av antalet samtal till BRIS i relation till klassamhället. Man hade letat efter förklaringarna till ungdomars uttryck för desperation i deras ekonomiska situation och deras föräldrars position på arbetsmarknaden. Man hade sett ungdomars ångest för att inte ha Cheap Monday-jeans som ett uttryck för hur klassklyftor påverkar hela familjer. De frivilliga utviken på sajter som snyggast.se hade förklarats med hur kvinnor i vissa socialgrupper inte har möjlighet till bekräftelse på annat område än det utseendemässiga. Individen hade helt enkelt inte som i Sahlins analys varit en lösryckt aktör skapad i förhållande till normer, utan hade analyserats som en del av en klass och dennas ekonomiska villkor. Politiska lösningar hade man funnit genom att förändra de ekonomiska och sociala villkoren för de mest utsatta grupperna och inte genom att försöka slå mot någon klass och könsblind ”jämförelseångest”. Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin. Inte ens på det allra tydligaste området: integrationspolitiken. Här har Sahlin stått för en förskjutning från klassanalys till en diskussion om etnicitet och kultur. Problemet är blatteskapet inte att stora delar av Sveriges blattar hör till underklassen. Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori. Mona Sahlin har även kommit att representera en förskjutning från feminism till genusanalys. När hon i sitt installationstal omnämner ätstörningar och självskadande beteende hos unga kvinnor är det som orsaker av dagens skönhetsideal och ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Att ätstörningar skulle orsakas av just skönhetsideal är det inte många feministiska teoretiker som menar (den enda jag kan komma på är Bonnie Morris i en liten artikel). Naomi Wolf kopplar det till ett förnekande av kvinnlig sexualitet, Mary Briody Mahowald analyserar det i termer av sexism och klassförtryck, och Susan Bordo menar att kvinnors rädsla för fett handlar om rädsla för makt. Men för identitetspolitiskt lagda personer som Sahlin är det naturligt att se normerna och deras innehåll (alltså ingen maktanalys av typen: vem skapar normen och i vilket intresse) som problemet. Blir vi av med de retuscherade kvinnokropparna blir vi av med problemet. Denna syn är inte bara problematisk på grund av sin brist på teoretisk underbyggnad, utan kanske främst för att den brister i maktanalys. Ett abstrakt skönhetsideal utan avsändare blir skurken och man kan inte förklara varför det drabbar nästan uteslutande kvinnor och speciellt en viss grupp av kvinnor. Varför alla idéer om att ”avsexualisera det offentliga rummet” knappast kan kallas för feministiska har jag skrivit om förr. Göran Persson var som partiledare löjligt dåligt påläst i feministiska frågor, Sahlin får inte göra om det misstaget. Om hon inte lär sig feministisk teori kommer hon aldrig kunna föra ett konsekvent och genomtänkt resonemang i frågan och hela området kommer att fortsätta reduceras till fluffig symbolpolitik. Hursomhelst så tyckte jag att stora delar av Sahlins tal var bra, men förskjutningen mot identitetspolitik oroar mig. I dagens socialdemokrati sminkas den ideologiska konflikten mellan identitetspolitik och klassanalys över som en del i det vanliga köns och generationskriget. Unga kvinnor förväntas okritiskt ägna sig åt rabblande av identitetspolitiska modeord som HBT, etnicitet och genus. Att exempelvis kritisera gaykulturen från feministiskt håll för dess patriarkala värderingar, eller från vänster för dess klassblindhet anses bakåtsträvande och ”gubbigt” när det tvärtom är det verkligt radikala. Maktanalys utifrån klass och kön måste vara socialdemokratins ideologiska utgångspunkter. Identitetspolitiken uppfyller till sin natur inte dessa kriterier och vi borde verkligen akta oss för vad vi lånar från detta håll. SAP kan inte ha en partiledare som okritiskt gullar med identitetspolitik. Klass och kön kanske låter osexigt men vi är sossar, det är inte vår uppgift att vara sexiga. /Katrine Kielos * * * Fotnot: Wikipedia om Katrine Kielos Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Katrine Kielos.

Jag syns och hörs lite överallt

[UPPDATERAD] Nu har jag lämnat Folkets Hus och skriver en sista (nåja, jag lär få tillfälle att återkomma om ämnet) notering från socialdemokraternas extra partikongress. Det finns mycket att säga om alla intryck, men låt mig bara uppehålla mig vid en sak: tekniken. Den sög. Det var illa nog att vi inbjudna bloggare fick sitta så att det var väldigt svårt att höra tal och debattinlägg via tv-skärmen vi var hänvisade till. Ljudnivån i entréhallen där vi satt var allt som oftast öronbedövande, och det var en tuff uppgift att få minglande ombud, åhörare och andra att inte mingla just mellan våra arbetsplatser och tv:n. Dessutom höll uppkopplingsproblemen i sig, inte bara för oss utan även för journalisterna på pressvåningen fick vi höra. Det är faktiskt oacceptabelt. Kongressarrangemangen verkade i övrigt vara utmärkta, men har man nu en historisk (förlåt, Johanna) kongress så borde man väl se till att rapporteringen om den också fungerar. Med det så stänger jag klagolådan. Trots allt har jag hunnit med att blogga en hel del från kongressen, och har även blivit uppmärksammad på flera andra håll - och sånt känns ju kul. Jag har bland annat blivit intervjuad i SSU:s webbradio. Själv har jag inte lyckats lyssna på sändningen, men om någon annan gör det så får han eller hon gärna skriva en kommentar om det lät vettigt. Jag blev också intervjuad av Jon Worth via hans pyttelilla digitala videokamera. Har ännu inte sett resultatet av intervjun, men jag hoppas att det funkade. Imponerande teknik, hur som helst. Resultatet finns att se här. Fast jag ser helt tokig ut: blicken flackar, jag stakar mig och sitter i en konstig vinkel. Tyvärr kan jag knappast skylla detta på Jon och hans kamera... Medan jag och de andra bloggarna satt och försökte följa kongressen via tv-skärmen kom föresten bland andra Tidningen Broderskaps redaktionssekreterare och debattredaktör Robert Sandström förbi. Han gav mig ett ex av det senaste numret och visade att det puffades för min krönika redan på förstasidan. Där påstods jag vara ”en av våra mest respekterade politiska bloggare”. Jag suger åt mig :-) Jag har även fått äran att figurera i en krönika i Dagens Media (rent av i rubriken) om hur den socialdemokratiska presstjänsten fungerar när det är partikongress. Dessutom har jag blivit fotograferad titt som tätt. Såg mig själv bland annat på Ann Catrin Brockmans blogg, tillsammans med nyss nämnde Jon Worth och Erik Laakso. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partikongress, metabloggande.

När talet har tystnat

Mona Sahlin har ibland kritiserats för att vara slarvig, okunnig och sakna ideologisk tyngd. Kort sagt anklagelsepunkter som sällan eller aldrig riktas mot manliga politiker, oavsett hur motiverat det må vara. Efter dagens så kallade installationstal så torde den nyvalda partiledaren ha fått sina kritiker att tystna. Sahlin var skarp, påläst – och rasande ideologisk. När hon äntrade talarstolen och de inledande applåderna lagt sig sa Mona Sahlin att ”i går tackade vi av”, ”vi dansade och hade en fantastisk kväll”. Men nu var det dags att tala om framtiden. Och det var verkligen framtidsperspektivet som kom att prägla talet. Trots att inte så många år i fysisk ålder skiljer Mona Sahlin från Göran Persson, så var det tydligt att det var en yngre generations politiker som axlat den socialdemokratiska ordförandemanteln. Det är svårt att tänka sig att Persson i ett motsvarande tal hade talat om hur internet och informationssamhället påverkar barn och ungdomar, eller vikten av att erbjuda dem pauser från stressen om att vara attraktiv och snyggast. Sahlin var också tydlig när hon talade om arbetsmarknaden och de nya jobben, och slog fast att vi inte har lyckats tillräckligt bra med att slussa människor in i arbete: ”Vi har kämpat hårt mot diskrimineringen i samhället men den fortsätter växa”. Hon menade vidare att arbetsmarknadspolitiken måste utvecklas, och att ”Vi ska hitta anställningsformer som når ut till dem som varit borta från arbetsmarknaden, och för dem som aldrig kommit in”. En gammal käpphäst för Mona Sahlin är värnandet om småföretagarna. Detta återknöt hon till i sitt tal, och sa bland annat att förutsättningarna för entreprenörerna måste underlättas. Sahlin menade också att entreprenörerna behöver, liksom de anställda, trygghet för att kunna satsa mer och möta globaliseringen. Hon slog fast att ”socialdemokraterna ska bli entreprenörernas parti”, och ta med entreprenörerna in i framtidsdiskussionen. Dessutom nämnde hon att hon gärna såg att socialdemokraterna ”tittar närmare på tjänstesektorn” och ville ”utveckla hela tjänstesektorn” – till skillnad från borgerlighetens fokus på hushållsnära tjänster. Det låter väldigt positivt i mina öron. Andra viktiga områden i Mona Sahlins tal handlade om miljöfrågorna, den interna partiorganisationen och utrikespolitiken. Dessa områden får jag dock be att få återkomma till. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partikongress, Mona Sahlin.

Be afraid, Reinfeldt. Be very afraid.

Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga kompisar har all anledning att vara nervösa inför framtiden. Mona Sahlin sätter i sitt linjetal nu ned foten ("med sylvassa klackar") rejält; det kommer att vara en ny socialdemokrati som utmanar borgerligheten i valet 2010. En ny socialdemokrati, men med klassiska värderingar. Jag kommer återkomma med en mer genomarbetad analys av Sahlins tal, men mitt spontana intryck är att det rockar. Rejält! Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partikongress, Mona Sahlin.

Facket är mer än LO

Både vid den stora fackliga manifestationen för kollektivavtal på Sergels Torg i går och i sitt tal nu på morgonen betonade Mona Sahlin hur det socialdemokratiska partiet går hand i hand med fackföreningsrörelsen. Men det var uppenbart att det var LO och LO-förbunden som avsågs med detta. Redan innan den borgerliga regeringens förändringar av a-kassan trätt i kraft så har LO:s medlemsförbund minskat antalet medlemmar under flera år. Förra året hamnade alla 15 förbunden på minus. Samtidigt lyckades Sacoförbunden växa med drygt 5 000 medlemmar under 2006, vilket är ovanligt blygsamt för Saco som har ökat under hela sin existens. En viktig utmaning för socialdemokratin måste vara att höja blicken och vidga det fackliga perspektivet. Facket är mer än bara LO. Om vi verkligen vill värna kollektivavtal och öka tillströmningen till fackföreningsrörelsen så måste vi inse att det finns gott om andra fackliga organisationer som vi behöver utveckla goda relationer till. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, facket.

Spretiga åsikter från talarstolen

Nu är den allmänpolitiska debatten på s-kongressen i full gång. Ombud efter ombud äntrar talarstolen och säger, på den korta tid var och en har till sitt förfogande, så mycket de hinner om just sina hjärtefrågor. Johanna Graf skriver på sin blogg att när ombudsdelegationen från Stockholms län hade en träff inför kongressen, diskuterades hur man bäst skulle utnyttja sina få minuter i talarstolen: Borde vi inte ta utgångspunkt i länets valanalys som nyss blivit klar? Och försöka få resten av landet att förstå att för att vinna valet 2010 måste vi vinna Stockholmsregionen – utan att de tycker vi är kaxiga och dryga? Eller prata om det som de s k ”inspirationstexterna” tyckte vi skulle hålla oss till; arbete och miljö? Eller kanske en kombo av alltihopa; miljö och arbete ur ett Stockholmsperspektiv, typ? Men snabbt stod det klart att många ombud snarare tänkt driva just sina hjärtefrågor, eller de frågor de ansåg sig fått mandat att driva. Johanna skriver att hon förstår att man ”så förtvivlat gärna vill få fram något på den där minuten i talarstolen” och känner ansvar gentemot dem som skickat en till kongressen. Men är det verkligen det bästa sättet att utnyttja den knappa tiden och försöka få stöd för politisk förändring? Johanna valde att utnyttja sin talartid till att ”låta alla som hade nåt på hjärtat” säga det på sin blogg i stället. Från talarstolen hälsade Johanna Graf alla ombud som inte vågade gå upp, kom av sig, eller bara hann med en bråkdel; alla som var på plats som åskådare, och alla därhemma att skriva kommentarer på sin blogg. Smart! Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partikongress, Johanna Graf.

En ny, fräsch partitidning

För sex veckor sedan skrev jag om att jag fått äran att delta vid en förhandstitt på en dummy av vad som skulle bli en ny, fräsch layout på den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken. Det jag då såg var synnerligen lovande ut. I dag fick jag äntligen den färdiga, omgjorda tidningen i min hand. Och intrycket från förhandstitten bestod. Redaktör Eric Sundström och hans kollegor har gjort ett jäkla bra arbete. Det är många viljor som ska tillfredställas när man gör en partitidning som samtidigt har journalistiska ambitioner; de äldre, trogna läsarna ska känna igen sig, samtidigt som yngre, potentiella prenumeranter ska uppfatta tidningen som fräsch och angelägen. Jag tycker att AiP-gänget kan känna sig stolta över vad de åstadkommit. Så vad är då nytt? Jo, dels har hela tidningen fått en mer modern, luftigare layout. Ett nytt ”huvud” med tidningsnamnet skrivet i gemener och ordet ”aktuellt” rött och i fetstil. Man har gett mer utrymme för opinionsmaterial (ledare, stick, debattartiklar och krönikor), en egen skvallerspalt kallad Madam Marie (inspirerad av DN:s legendariska Tysta Mari, som ju även var namnet på en skvallerblogg som dock verkar ha insomnat). Det finns en hel del andra nyheter i tidningen också, men dem får ni upptäcka själva. Teckna en prenumeration här. Andra skriver intressant om media, socialdemokraterna, AiP.

Många bloggar från s-kongressen

Uppkopplingsproblemen verkar vara över på Folkets Hus, men jag fortsätter nog att följa det hela hemifrån i dag. Ser till att i stället vara på plats i morgon bitti, för att höra Mona Sahlins första officiella tal som nyvald partiledare. Glädjande nog ser jag att många andra bloggare följer kongressen intensivt. Matilda Ardenfors och Roya Hakimnia är bland de mest aktiva, men även Johanna Graf, Helena Markstedt, Erik Laakso och Jon Worth har hunnit posta flera inlägg var redan. Dessutom ser jag att både Johan Sjölander och Marta Axner följer kongressen på distans. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partikongress, bloggtips.

Det är stort...

Det är jävligt stort. Det kan inte uttryckas annorlunda än när en märkbart rörd Mona Sahlin äntrade talarstolen och tackade för förtroendet att bli vald till det socialdemokratiska partiets första kvinnliga ordförande. I går kväll beklagade sig ett kongressombud över att ordet historiskt börjar kännas lite uttjatat nu när man beskriver dagens partiledarval. Andra begrepp som ligger nära till hands är minnesvärt, mäktigt, anmärkningsvärt, milstolpe - och jävligt stort. * * * Bland alla de som bloggar på plats från kongressen (så gott det nu går med den bristfälliga nätanslutningen) så finns några nykomlingar i bloggosfären, däribland Liberala Nyhetsbyrån. I ett inlägg konstateras att valet av en kvinnlig ordförande inte är så mycket historiskt som en naturlig utveckling: ”För 118 år sedan var det helt otänkbart att välja en kvinna, det fanns ju inte ens kvinnlig rösträtt”. LNB:s bloggare (ja, det är min fru...) skriver att ”Det jag kan bli lite förtvivlad över är att alla tycker att det är så speciellt”, och tillägger att "Det är kanske ett större uttryck för ojämställdhet att det omtalas som så speciellt än att det tagit sådan tid".

Lobbyistbashing

”Framtidens lösningar har inga lobbyister”, påstod Persson i talarstolen när han entusiastiskt talade om miljöpolitiken. Och rev ned våldsamma applåder. Ska man tro Göran Persson så tycks det vara en motsättning mellan lobbying och ideellt engagemang. Det är, lindrigt sagt, ett hånfullt budskap till Naturskyddsföreningen, European Environmental Bureau, World Conservation Union och mängder av andra miljöorganisationer som nationellt och internationellt bedriver intensivt opinionsbildnings- och lobbyingarbete för en bättre miljö. Andra skriver intressant om Göan Persson, miljö, lobbying.

S-bloggare offline

Det började riktigt illa när vi inbjudna s-bloggare skulle börja vårt rapporterande från den extra partikongressen. Först visade det sig att vi var hänvisade till några besöksfåtöljer och låga bord i Folkets Hus entréplan, två trappor under själva kongresshallen. Sedan – vilket var betydligt värre – upptäckte vi att vi inte hade någon nätanslutning. Det blev med andra ord till att välja mellan att sitta dubbelvikta över våra datorer och följa kongressen via tv-skärm, eller att ge sig av upp två våningar i jakt på trådlös anslutning – men då hamna långt från eluttag och tv-skärmar. Själv valde jag efter viss tvekan att gå hem igen, och följer nu kongressen via SVT24. Missa inte bland annat Helena Markstedts träffsäkra kommentar om den trilskande tekniken. Noterar dock att partiets officiella kongressblogg verkar ha tillgång till nätanslutning, liksom den pressackrediterade Politikerbloggen. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partikongress.

Heliga kor och kloka sossar

Det är många sossar som uttalar sig i medierna dessa dagar om socialdemokratin och hur vi går vidare med Mona Sahlin som partiordförande. I SVT:s Rapport i går (c:a 11:35 in i sändningen) pratade man med tre unga, kloka riksdagsledamöter. Man visade också resultatet av en enkätundersökning man gjort bland samtliga s-riksdagsledamöter under 36 år. I Rapport intervjuades Maryam Yazdanfar, Luciano Astudillo samt Magdalena Streijffert, och de föreföll vara överens om att det inte finns några heliga kor och att partiet måste vara berett att ompröva många saker innan vi kan möta väljarna igen. Enligt undersökningen kunde en knapp majoritet (7 av 13) tänka sig en koalitionsregering med mp och v. 10 av 13 vill ha fler öronmärkta pappamånader eller en helt delad föräldraförsäkring. 11 av 13 säger att socialdemokraterna inte kan gå till val på att höja inkomstskatterna igen, vilket skulle innebära att det borgerliga så kallade jobbavdraget skulle bli kvar – om de unga socialdemokratiska riksdagsledamöterna får råda. 9 av 13 anser dessutom inte att partiet bör gå till val på att återställa tidigare ersättningsnivåer i a-kassan. Maryam Yazdanfar var dessutom väldigt tydlig med att socialdemokraterna måste ha en politik för att få människors livspussel att gå ihop, och öppnade därmed indirekt för en ny s-politik när det gäller hushållsnära tjänster. Via Peter Karlberg ser jag att de unga s-riksdagsledamöterna inte är ensamma om att betona vikten av omprövning. Tidningen Fokus har tydligen kommit över ett dokument som sägs vara Pär Nuders egen, rätt omfattande eftervalsanalys. I detta säger han bland annat att socialdemokratin kommer ”dessvärre att bli tvungen att ompröva sin politik” på en rad områden. Det bör dock noteras att Nuder förefaller se behovet av omprövning något man tvingas till, medan de unga s-riksdagsledamöterna verkar mera öppna för förändringar. * * * I Studio Ett i P1 efter klockan 17 i eftermiddag talar för övrigt Nisha Besara om att Mona Sahlin ”på riktigt kommer att fylla de luckor som socialdemokraterna har”. Och i SVT:s Argument på tisdag medverkar Katrine Kielos tillsammans med Erik Fichtelius och Lena Mellin i en debatt om tv-dokumentären Ordförande Persson. Det är uppenbart att det är de unga socialdemokratiska kvinnorna som snurrar upp gubbsen i de politiska debatterna för närvarande. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, förnyelse.

Moderater mot integritet

Att det borgerliga avlyssningsförslaget – Lex Odenberg, Lex Orwell och allt vad det kallats – hängt på en tunn tråd den sista tiden har ju framgått tydligt. Många trodde nog att när den socialdemokratiska riksdagsgruppen bestämde sig för att göra gemensam sak med miljöpartiet och vänsterpartiet om att bordlägga förslaget i tolv månader, så var frågan förd av dagordningen. Men nu kommer nya turer i ärendet. Ska man tro på uppgifterna i Metro i dag så tror uppenbarligen moderaterna att det ändå ska gå att driva igenom förslaget i riksdagen, men då måste man piska in de trilskande riksdagsledamöter som haft mage nog att stå upp för den personliga integriteten och sagt sig vara beredda att bli utkvittade när frågan ska upp till omröstning. Enligt Metro höll statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt ett långt anförande på mötet med den moderata riksdagsgruppen i tisdags, och flera ledamöter ska då ha uppfattat det som att Reinfeldt var beredd att göra frågan till en intern kabinettsfråga. Det innebär att statsministern hotat sina egna partikamrater med att avgå om de inte röstar i enlighet med förslaget. Det är förstås mycket svårt att bedöma sanningshalten i dessa uppgifter. Men helt klart är att regeringen satsat mycket prestige på frågan, och att förlora en omröstning i riksdagen skulle vara ett svidande nederlag. Och med de senaste opinionssiffrorna och det massiva mediala intresset för socialdemokraterna och Mona Sahlin, så kan man nästan förstå Fredrik Reinfeldts desperation – och då får petitesser som värnande av personlig integritet stå tillbaks. Andra skriver intressant om politik, integritet, FRA.

Kamp mot kamphundar

Alltså, jag har ingenting emot kampsport och jag tycker att hundar kan vara rätt trevliga djur. Men kombinationen kampsport och hundar låter i mina öron lite bisarrt. Jag hoppas därför att detta är ett skämt. I går eftermiddag fick jag syn på en affisch på stan med rubriken ”Hund-Shooto” och underrubriken ”Självförsvar för hundar”. För dem som inte vet det så är Shooto, eller Shootfighting, en ganska tuff kampsport där matcherna i allmänhet avgörs genom att en brottare lyckas få in någon form av ledlås eller strypning på sin motståndare – varpå denne klappar med foten, handen eller ger ett verbalt tecken för att visa att han eller hon ger upp. Andra liknande kampformer är Vale Tudo och brasiliansk jiu-jitsu. På affischen sägs hur som helst att Sveriges stabila hundar har nu tröttnat på de ”labila kamphundarna” som ”skadar och dödar andra hundar” och även barn. Därför, sägs det på affischen, lär man nu ut ”kapitulationsgrepp som härstammar från Brasiliansk Jiu-Jitsu” – till hundar! Dessutom får hundägaren en självförsvarsspray ”som sista lösning” om deras barn eller hund skulle bli anfallen av en labil kamphund. Ett absurt skämt eller ett smart sätt att sälja självförsvarsspray? Ta med din hund till Djurgården i morgon och kolla själv. Andra skriver intressant om kampsport, shooto, hundar.

Rock the party that rocks the party

S-studenters vänner är föreningen för alla som har hjärtat i Socialdemokratiska studentförbundet; medlemmar, före detta medlemmar och sympatisörer. I kväll, dagen innan socialdemokraternas extra partikongress, har S-studenters vänner fest där man firar årets Ola S Svensson-pristagare och dansar in den nya eran. Utöver mingel och musik bjuds även på äldre och nyare studentförbundsanekdoter. På scenen avslöjar förnämliga s-studenter och alumner aldrig tidigare offentliggjorda hemligheter. På scen spelar dessutom s-studenterna i Florence Valentin som inom kort släpper sin tredje skiva Vårby Gård. Det hela börjar med en fördrink och mingel kl. 20.00 och sedan blir det prisutdelning. Alla som gärna tar något gott att äta eller dricka redan innan ses kl. 19.00. Tid och plats: fredag 16 mars på My Ju Ju, Upplandsgatan 7 (japp, några våningar direkt under gamla U7). Inträde: 100 kr i dörren, inkl. fördrink och snacks. Kolla gärna högupplöst PDF-inbjudan här. Rocka partyt som rockar partiet! Andra skriver intressant om fest, S-studenter, partikongress.

Den feministiska kampen går vidare

På min blogg har jag tidigare försökt reda ut varför jag inte kallar mig feminist. Trots mitt ställningstagande känner jag all respekt för dem som verkar för att vänsterns traditionella vurmande för arbetarklassen ska kompletteras med genusanalys och andra viktiga perspektiv. S-bloggaren Helena Markstedt uppmärksammar en av dem som hårt har drivit den feministiska kampen inom socialdemokratin; Erika Ullberg. Erika är aktiv i socialdemokraterna i Vårby samt i Stockholms läns landsting, och är dessutom ombud på helgens extrakongress. Hon är även styrelseledamot i Socialdemokratiska pressföreningen, där jag är ordförande. I intervjun säger Erika Ullberg bland annat, som svar på vad hon tror kommer att hända med den feministiska idéutvecklingen inom socialdemokratin när vi får en kvinna som partiledare, att pessimisten i henne ”är rädd att för mycket fokus läggs just på partiordföranden”. Hon tillägger att vi inte kan skylla ”gubbiga s-föreningar eller en lam könskamp i partiet” på Göran Persson allena, och det har hon förstås rätt i – det är ett gemensamt ansvar för alla socialdemokrater. Däremot blir jag lite oroad när Erika svarar Helena Markstedt att ”Det är upp till driftiga och smarta kvinnor likt dig själv att ta för sig och påverka utvecklingen”. Jag kommer då att tänka på vad Zanyar Adami skrev i SvD häromdagen, om de hårda reaktioner han fått från flera feministiska profiler när han skrivit att kvinnor borde inkludera männen i den feministiska kampen. Jag hoppas verkligen inte att de kvinnliga feministiska kämparna inom socialdemokratin menar att män inte skulle vara välkomna i kampen. Och ja, jag är väl medveten om jag tyvärr inte räknar mig till den skara av män som gladeligen kallar sig feminister och driver på för ett feministiskt perspektiv i politiken. Däremot har de – och deras systrar i kampen – mitt stöd. Min insats får däremot inskränka sig till önskemål om mer radikal jämställdhetspolitik. Några etiketter som slutar på -ist är jag dock inte beredd att klistra på mig. Andra skriver intressant om politik, feminism, socialdemokraterna.

Nisha Besara dominerar

Jag har en gammal käpphäst i form av att liberaler dominerar på tidningarnas ledarsidor. Detta är förvisso alltjämt sant, men enligt en artikel i veckans nummer av Resumé (ej på nätet) så är det vänstermänniskor som toppar listan av mest anlitade politiska kommentatorer i tv-sofforna, debattprogrammen och på radio. En av mina absoluta favoritskribenter, Nisha Besara, som fram till nyligen vikarierat på Aftonbladets ledarsida och numera är frilansande skribent, debattör och moderator, finns på fjärde plats på listan. Före henne finns tunga gubbar som Göran Greider (Dala-Demokraten), Dan Andersson (LO-ekonom) och Klas Eklund (ekonom, SEB). Längre ned på listan återfinns Nishas tidigare chef Helle Klein (politisk chefredaktör, Aftonbladet), Maria Abrahamsson (ledarskribent, SvD), Barbro Hedvall (ledarskribent, DN), Magnus Norell (säkerhetspolitisk expert), Johan Hakelius (krönikör) samt Stefan Fölster (ekonom, Svenskt Näringsliv). Resumé hyllar Nisha Besara som ”årets definitiva rookie” och konstaterar att hon är ”en av de mest anlitade kommentatorerna i tv-sofforna”. Jag kan bara instämma i tidningens lovord. Till Resumé säger Nisha att hon för närvarande letar jobb och kanske söker sig till pr-branschen. Detta kommenterar tidningen inom parentes: ”Om du är boss på ett medie- eller pr-företag och just nu försöker ringa Nisha Besara och inte kommer fram kan det bero på att andra har hunnit före dig”... Ett hett tips till dem som jagar henne är att kolla in Nishas nya hemsida/blogg. För övrigt noterar Resumé att SSU:s debattidskrift Tvärdrag är vänsterns mindre kända plantskola för framgångsrika debattörer, minst lika betydelsefull som Timbro är för högern. När Tvärdrag häromåret hotades av nedläggning så var den tidigare redaktionskommittémedlemmen Helle Klein en av de första att rycka ut till tidningens försvar. Andra skriver intressant om Nisha Besara, Resumé, media.

S-storstadspolitik för hela regionen

Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin dömer på DN Debatt i dag ut det egna partiets storstadspolitik. Jämtin skriver att Stockholm är socialdemokratins största risk inför nästa val. Jag kan bara instämma. Socialdemokratin måste helt enkelt återskapa relationen till människor som bor i Stockholmsregionen. Ingen annanstans tappade s så många röster i valet. Och det i en region där en femtedel av Sveriges befolkning bor och svarar för en fjärdedel av ekonomin. Carin Jämtins utspel är välkommet. Problemet är att hennes utgångspunkt tycks vara just Stockholms stad, och hon nämner knappt det omgivande länet – med mängder av kommuner som i högsta grad är en del av Stockholmsregionen. Det hade kanske varit en poäng att även Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikts ordförande Mikael Damberg stått med som undertecknare, och hade kunnat bidra med lite perspektiv från de delar av Stockholmsregionen som ligger utanför city. Jämtin efterlyser bland annat en tydlig bostadspolitik som uppmuntrar till byggande, samtidigt som hyrorna hålls nere. Värt att notera är ett pressmeddelande i dag i vilket Carina Moberg, bostadspolitisk talesman för socialdemokraterna samt riksdagsledamot för Stockholms län, säger att ”Det är skandalöst dåligt av den borgerliga regeringen att lägga ner en utredning som har till uppgift att förbättra unga människors bostadssituation”. Hon menar att det inte går att tolka på annat sätt än att ”borgarna är helt ointresserade av att lösa bostadsproblemen för studenter och ungdomar”. Inte minst på det bostadspolitiska området hade nog gemensamma insatser från socialdemokraterna i Stockholms stad och län kunnat vara på sin plats. Läs gärna också kloka blogginlägg om detta av bland andra Peter Andersson och Johan Sjölander. Andra skriver intressant om politik, Stockholm, socialdemokraterna.