Inga bloggare bland årets sommarpratare

Både Isobel och Maryam har redan kommenterat årets sommarpratare i radio. Isobel räknar upp en hel rad intressanta namn som inte fick prata i år heller: Jonas Hassen Khemiri, Sigge Eklund, Magnus Linton, Linda Rosing, Ebba von Sydow och FCZ-Tore, för att bara nämna några. Maryam är besviken över att hon inte själv fick fick chansen, men tycker även generellt att årets sommarpratare är sällsynt tråkiga. Själv gör jag en annan iaktagelse: inga bloggare anses tydligen intressanta nog för dinosauriemediet radio. Så kan det gå och surt sa räven...

Klarsynt om presstödet

Sist av alla (?) medieintresserade så har jag nu äntligen upptäkt att SvD:s kunnige mediereporter Martin Jönsson bloggar. På sin blogg har han bland annat lagt ut en länk till en väldigt intressant analys om de strukturaffärerna i svensk dagspress som fortsätter i snabb takt, med presstödet som en av motorerna. Det blir allt vanligare med att konkurrerande tidningar har samma ägare. Det senaste exemplet är Mittmedias köp av Länstidningen Östersund. Martin Jönsson skriver att den här sortens affärer alltid motiveras den med att ett köp var enda sättet att undvika en nedläggning av andratidningen. På så sätt skulle affären vara en garanti för fortsatt mångfald. Men Jönsson konstaterar den mångfalden i många tidigare fall dock har visat sig vara en chimär, när den gemensamme ägaren drivit igenom hårda rationaliseringar som skalat bort möjligheterna till särart. "Det tydligaste exemplet", skriver han, "är Nerikes Allehandas köp av Örebro-Kuriren och Karlskoga-Kuriren, där de inköpta tidningarna snabbt krymptes till editioner och där Örebro-Kuriren till slut lades ner, när upplagan sjunkit så mycket att den inte längre kunde få presstöd". I Presstödskommitténs betänkande fanns ett förslag om att införa begränsningar för presstödet för tidningar med gemensam ägare. Regeringen valde dock att strunta i det förslaget i sin proposition och banade därmed väg för Mittmedias köp av Länstidningen Östersund. "Därmed", skriver Martin Jönsson, "kommer Mittmedia, Sveriges fjärde största dagstidningskoncern och en av de mest lönsamma, att ta emot presstöd för tre av sina tidningar - Arbetarbladet, Dagbladet och Länstidningen - på totalt 50 miljoner kronor från nästa år". "Det är priset för mångfalden", avslutar han.

Liberal releasefest med Norberg och Hagman

I går var det relasefest för den liberale debattören Johan Norbergs nya bok, När människan skapade världen (ISBN: 91-75-66554-9). Boken beskrivs som en ”prequel” till Norbergs tidigare kioskvältare (ja, med politisk facklitteratur-mått mätt – det är inte Liza Marklund och Henning Mankell vi snackar här) Till världskapitalismens försvar. När människan skapade världen borde alltså egentligen ha kommit först, enligt Norberg. Medan hans förra bok framförallt handlade om den globala kapitalismen börjar den här mer ”på hemmaplan”. På releasefesten uppmanade Norberg oss som var där (väldigt mycket folk, för övrigt) att se oss omkring och ställa oss frågan vad det är för människor och drivkrafter bakom allt vi ser; vad som skapar allt det som sedan kan korsa gränser. Jag har inte hunnit mer än att bläddra i boken, hört författaren själv hålla ett föredrag, samt läst vad Fredrick Federley och Håkan Jacobson skriver om den. Och trots att min politiska grundsyn är väsentligen annorlunda än Norbergs, Federleys och Jacobsons så får jag lov att erkänna att När människan... nog har goda förutsättningar att bli ”a must-read” för svenska politiska tyckare och förstå-sig-på:are. Temat i boken är angeläget, och Johan Norberg har en mycket god pedagogisk förmåga och formulerar sig väl. Utgångspunkten i När människan... är att det för 200 år sedan inleddes en oblodig revolution som frigjorde mänsklig skaparkraft och kreativitet. När innovatörer och entreprenörer fick frihet att skapa byggde de en helt ny värld som ökat både välståndet och livslängden mer än under de föregående 200 000 åren. En kritik som riktats mot Johan Norbergs och andra liberalers syn på utvecklingen – att allt ständigt blir bättre, är att de väljer att blunda för det faktum att välståndsökningen i världen sker i väldigt olika takt. Visst är det så, som Norberg visar i snygga grafer i sin nya bok, att tillväxten och den materiella standarden ökat dramatiskt för de allra flesta. Men detta säger ingenting om klassklyftor. Tillväxten och den materiella standarden ökar olika mycket för olika människor, vilket – i kombination med informationsteknikrevolutionen som gett människor över hela världen ökad kunskap om tillståndet på andra håll – lett till social oro och konflikter. Dessutom har det påpekats att kapitalismen inte tar någon hänsyn till miljön och de ändliga naturresurserna, samt att människor mår dåligt av det uppskruvade tempot i konsumtionssamhället. Mot detta påpekar Norberg att den socialistiska kritiken av kapitalismen har förändrats genom åren, i takt med att kapitalismen – enligt Norberg – visat sig leverera välstånd till just de grupper som Marx och andra tänkare påstått att det inte kunde. Anekdotiskt hänvisade Norberg med viss ironi i sitt föredrag under festen till Johannes Ekman som i en kulturkrönika i Ekot refererat till den amerikanske psykologiprofessorn Barry Schwartz och dennes bok Valfrihetens tyranni. Där sägs att de extrema valmöjligheternas tillvaro har sitt psykologiska pris, och att vi alla har lurats tro att optimal valfrihet, optimalt antal alternativ i alla livssituationer är liktydigt med optimal frihet. Men i själva verket, menar Schwartz, har vi fått en allmänt försämrad psykhälsa och en drastisk ökning av depressioner. I världens rikaste länder är medborgarna allt mindre nöjda med sina liv, påpekar Ekman. Själv ser jag nu fram emot att läsa boken. Den är brutalt tjock, så det känns som hängmatteläsning i sommar. I vimlet på festen i går syntes för övrigt bloggare som kamikazepiloten Aaron, Katrine Kielos, Andreas Bergh och Henrik Alexandersson, samt förstås folk från Timbro, NMI och Neo. Och Per Hagman var dj! * * * Missa för övrigt inte Katrine Kielos och Joel Malmqvists otroligt roliga analyser av Johan Norbergs attraktionskraft.

Nyansernas mästarinna

På flera håll har det den senaste tiden skrivits om bloggare som publicister och vilket förhållandevis svagt grundlagsskydd bloggare åtnjuter i Sverige, jämfört med traditionella journalister (mer om detta bland annat här). I dag skriver Aftonbladets Lena Mellin att massmedier "är vana vid att hantera uppgifter som många människor ska läsa, lyssna till eller titta på". Hon tillstår dock att trots det "blir det fel ibland". "Men i bloggarnas värld", fortsätter Mellin, "får enskilda individer utan någon som helst vana samma roll som medieföretagens ansvariga utgivare, personer med lång journalistisk erfarenhet". Exemplet hon uppmärksammar, där en av LO:s ungdomsbloggare skrivit kränkande saker om två folkpartister, är förstås relevant. Det var utan tvekan ett övertramp. Men det är en enskild händelse. Att utifrån detta dra slutsatser om bloggare generellt är bara enfaldigt. Andreas Bergh uttryckte det briljant häromdagen: "Att fråga om man kan lita på bloggar är som att fråga om man kan lita på torgmöten, VHS-band eller tidningar gjorda av papper. Ibland är det bra, ibland är det strunt. Vissa avsändare har (och förtjänar) bättre rykte än andra." Men sådana nyanser är inget för Lena Mellin. Hon har sin bild av bloggar klar: "Det är där fördomarna kommer fram. Det är där omdömeslösheten frodas."

Nytt från Folke

På sajten Atlasmuren står det för övrigt att läsa att konstnären (?) bakom Folke-klistermärkena har släppt en bok. Boken heter Folke Letar Efter Gud och lär finnas att köpa i "några butiker i Stockholm".

När bitterheten tar över

Att Bengt Silfverstrand, tidigare s-riksdagsman, inte tillhör mina favoriter, torde ha framgått av tidigare saker jag skrivit här och här. Trots det trodde jag att vi åtminstone, socialdemokrater emellan, kunde ha en civiliserad ton mot varandra. Tyvärr verkar inte Silfverstrand vara intresserad av – eller förmögen till – detta. Nyligen skrev han ett inlägg om att ”en mindre bloggfrossa tycks ha brutit ut i landet”. Utan att nämna några namn eller erbjuda några länkar som ledtråd (det gör han nämligen sällan eller aldrig) påstod Silfverstrand att många ”ägnar sitt huvudsakliga bloggande åt navelskåderi” och har ”tappat alla sinne för proportioner”. Detta ska enligt Silfverstrand tyvärr även ha drabbat en del socialdemokrater ”som borde veta bättre”. Han baserar detta bland annat på att det för vissa socialdemokratiska ”partivänner” (hans citationstecken, inte mina) tycks vara viktigare ”att lyfta ut sina bloggar från s-info och försöka efterlikna mediavärldens skönandar än att lyfta fram socialdemokratiska budskap tillgängliga för de socialdemokratiska gräsrötterna”. S-info är, för dem som inte känner till det, en webbportal för socialdemokratiska partidistrikt, arbetarekommuner, s-föreningar och politiker. Det är inte det socialdemokratiska partiet som äger eller driver portalen, utan det är ett privat initiativ som dock många socialdemokrater använder sig av. För Bengt Silfverstrand är det dock klart suspekt om man som sosse inte använder sig av denna plattform. Han skriver: ”Vilka bevekelsegrunder man har för att inte tycka s-info vara ’fint nog’, är okänt”, och att ”s-info huvudsakligen ska användas för att föra ut ett socialdemokratiskt budskap”. På detta kommenterade jag att i valet mellan att ha min blogg på en hårt styrd och utseendemässigt rätt trist plattform som S-info, och det betydligt friare Blogger/Bloggspot – där det finns oändligt många fler bloggare än på S-info, av allehanda politiska kulörer, så var mitt beslut enkelt. Därpå följde ett replikskifte, ur vilket jag hämtat nedanstående höjdpunkter: Silfverstrand: Om plattformen är trist så är det ju märkligt att undertecknad m fl har så många besökare. Friheten är minst lika stor på s-info och dessutom så kombineras denna frihet med ansvar för vilka inlägg som tas in. Dyngspridare har vi nog med på olika bloggsidor. Morian: Jag förstår verkligen inte varför du framhärdar i att misstänkliggöra partivänner och andra som väljer andra tekniska plattformar än du för att blogga. För mig handlar mitt bloggande åtminstone inte om att i första hand skaffa fler anhängare till socialdemokratin, utan att fritt få uttrycka mina tankar och reaktioner. Jag har valt att göra det på en populär och bra teknisk plattform som tillåter mig att utseendemässigt anpassa den efter mina önskemål. Och utan en stor sosselogga och ett klatschigt partinamn påklistrat så slipper jag känna mig tvingad att väga mina ord på guldvåg och fundera på om det jag skriver kan tolkas som representativt för partiet. Det är det val jag har gjort. Du har gjort ett annat. Kan vi inte bara lämna det där? Silfverstrand: Ingen har tvingat dig att skriva på denna blogg, men du kan liksom flera andra kverulanter uppenbarligen inte låta bli. Alla får fritt uttrycka sina tankar på denna blogg. Ingen har heller förbjudit dig att välja andra former. Patetiskt blir det först när man gråter krokodiltårar för att någon dristar sig i att ironisera över självgodhet profilering som går ut på att sätta det egna intresset för de värderingar man säger sig företräda. /.../ Du har satt egenintresset i fokus. Det är ditt val. Men kom inte och klaga för att andra har mage att sticka hål på egobubblan. Magsura utfall? Det blir värre... Nu har Silfverstrand nämligen skrivit ett nytt inlägg där han skriver att han ironiserat lite över ”den tendens till egotrippande som spridit sig via bloggen”, ett egotrippande som fått ”den egna personen att framstå som betydelsefullare än det budskap man vill förmedla”. Och på detta ska jag ha ”fastnat på kroken” och gråtit krokodiltårar för att Silfverstrand haft ”mage att kritisera det faktiska förhållandet att även ett antal socialdemokrater finner det mera angeläget att plagiera kändiskulten och vältra sig i självbespegling och navelskåderi i stället för att lyfta fram det socialdemokratiska budskapet”. Och så den obligatoriska slutklämmen: ”S-info är helt enkelt inte fint nog för vissa bloggare som tycks älska att blogga för bloggandets egen skull”. Jag har gett upp allt hopp att få rimliga svar på kommentarer på Silfverstrands blogg, och skriver därför detta mest för att göra andra uppmärksamma på hans debattstil och varna för att ge sig in i resonemang med honom. Jag gör det med viss sorg, då jag vet att det är många som tycker att Bengt Silfverstrand gjort många goda insatser för socialdemokratin och att han skulle kunna fortsätta bidra på ett positivt sätt i samhällsdebatten. Tyvärr vittnar Silfverstrands attityd om att bitterheten och missunnsamheten helt verkar ha fördunklat hans omdöme. I själva sakfrågan om huruvida socialdemokrater i första hand bör blogga på plattformen S-info, vilket Silfverstrand förespråkar, så vill jag göra klart att jag egentligen inte har något emot S-info. Det är en teknisk plattform bland andra, med vissa fördelar och vissa nackdelar. Många sossar verkar uppskatta den plattformen, och jag har ingen anledning att recensera deras val – lika lite som jag har några synpunkter på dem som föredrar Blogger, WordPress, Movable Type eller BlogSoft. Alla har de sina fördelar och egenheter. Men för Silfverstrand så verkar jag, LO-bloggarna, partiets valblogg och mängder av andra bloggare främst vara intresserade av att profilera oss själva, något som bevisas av att vi valt andra bloggverktyg än S-info. Det är förstås en fullständigt absurd uppfattning, och säger nog tyvärr en del om hans syn på tillvaron. Jag tänker inte skriva några fler kommentarer på Silfverstrands blogg – hans svar har en så deprimerande trist attityd att det inte känns mödan värt. Däremot har jag för kännedom mejlat honom och berättat att jag skrivit detta inlägg. Jag räknar dock inte med någon respons. Silfverstrand har hittills inte förefallit nämnvärt intresserad av dialog.

Det stora avslöjandet

I torsdagens Resumé (ej i sin helhet på nätet) kunde tidningen ”avslöja” att det var ”en högt uppsatt s-tjänsteman på regeringskansliet” som låg bakom tipset att det var två folkpartister som bloggat om Lars Danielssons påstådda kärleksaffär. På så sätt ska regeringen ha lyckats ”säkerställa” att denna uppgift, intervjun med Helen Eduards i Fokus, samt Lars Danielssons debattartikel i Svenska Dagbladet sammanföll. Allt ska, enligt Resumé, har varit delar i en väl uttänkt pr-strategi. Ingenstans i Resumés artikel nämns dock vem denna högt uppsatta s-tjänsteman skulle vara, eller vilka bevis tidningen har för sitt påstående. Den enda som citeras i artikeln är statsministerns presschef Anna Helsén, och det enda hon egentligen säger är att man inte alltid behöver vända sig till de medier som förväntas för att få bäst resultat, samt att regeringen inte behövde sakna något medieutrymme häromveckan. Knappast några anmärkningsvärda påståenden, men i kombination med Resumés påstående om en högt uppsatt s-tjänsteman på regeringskansliet som källan bakom utpekandet av de två folkpartisterna så verkar det tydligt vem tidningen avser. Ryktesspridning tror jag bestämt att detta kallades. Resten av artikeln handlade om ett sedan länge inplanerat seminarium där den amerikanske valstrategen och ”bloggexperten” (tidningens uttryck, inte mitt) Joe Trippi föreläste på seminariet Nätrot. Resumé påstår felaktigt att Trippi föreläste för ”socialdemokrater och LO”, när det i själva verket var en betydligt bredare åhörarskara än så – något man ganska lätt kunnat få reda på om man intresserat sig för att prata med – och lyssna till – arrangörerna eller läsa några av de många blogginlägg som skrivits om arrangemanget. Dagen efter Resumés påståenden kom en utförlig artikel i Expressen på samma tema, att avslöjandet om att två folkpartister bloggat om Danielsson och Eduards kom från socialdemokraterna. Inte heller här nämns vem den ”s-tjänsteman” som sägs ligga bakom allt är, men i Expressen så hade man åtminstone gjort ordentlig research. Nu hade kvällstidningen, till skillnad från när man först stort slog upp storyn om ”bloggkuppen”, noga gått igenom kronologin: Det är 16 februari, och signaturen "Monarkisten" lägger ut sexryktet om Lars Danielsson och Helen Eduards i en diskussionstråd på webbtidningen Flashbacks debattforum. Det är alltså monarkisten som är först - inte folkpartisterna. På natten skriver folkpartisten Johan Ingerö samma skvaller på sin blogg. Klockan är 01.12 den 17 februari när han trycker på "publish". Klockan 13.46 den 17 februari går någon från socialdemokraterna första gången in på Johan Ingerös blogg. IP-numret på servern i socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen registreras i besöksloggen. Nio minuter senare, klockan 13.55, kommer den första besökaren från regeringskansliet till Ingerös blogg. Problemet är att Expressen, trots försök till brasklappar om att man inte behöver vara någon ”avancerad konspirationsteoretiker för att misstänka ett samband”, just hemfaller åt konspirationsteorier. Precis som Magnus Ljungkvist skriver så vet faktiskt ingen mer än Marita Ulvskog om hon ”känt till bloggarna i tre månader” innan Expressen skrev om dem. Det tidningen visar med sin ambitiösa kartläggning är att någon på det socialdemokratiska partihögkvarteret läste Johan Ingerös blogg den 17 februari. Men på Sveavägen 68 jobbar omkring 100 personer, varav långtifrån alla på s-partistyrelsen. Att någon av dem läst en skvallrig folkpartists blogg betyder inte att vederbörande omedelbart sprang till Ulvskog och berättade det. Erik Stattins kommentar till Expressens artikel är också skön: Det är inte ofta Sitemeter-loggar (överlämnade av Ingerö själv till Expressen gissar jag) utgör "bevismaterial" i uppdrömda politiska skandaler, vars intrikata vändningar och "inside baseball"-referenser säkerligen hela svenska folket drömmer om att få läsa. Det här är politik, det!

EU - det är vi

På Ekot i morse rapporterades det att allt fler svenskar är osäkra på om Sverige bör vara med i EU. Trots att Sverige har varit med i EU i över tio år kan i dag var fjärde svensk inte säga ett klart ja eller nej till EU-medlemskap. Det visar den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet, som presenteras i juni. Det framgick inte av Eko-inslaget hur frågan som de deltagande i studien besvarat egentligen var ställd. Det är nämligen stor skillnad på frågorna "Anser du att Sverige ska vara med i EU?", "Anser du att Sverige ska lämna EU?" och "Skulle du rösta ja om det vore folkomröstning om svenskt EU-medlemskap i dag?". Det finns mängder av olika sätt att formulera frågan på, och dessa formuleringar får rimligtvis betydelse för svaren. Klart är dock att den svenska EU-skepsisen förefaller vara väldigt stor. Och det är djupt oroande för mig och andra EU-vänner. Professor Rutger Lindahl verkar i Ekot instämma, och konstaterar att "om inte politikerna, partierna, organisationerna och andra för ut [att samarbetet i EU påverkar så mycket i det svenska samhället] till folket /.../ och får folk engagerade, kommer det att vara en demokratisk brist". Problemet är, något jag skrivit om flera gånger förr, att EU-perspektivet fortfarande inte blivit en integrerad del av den svenska politiska debatten. EU verkar fortfarande vara något "där borta", skilt från den svenska verkligheten. Detta är naturligtvis helt felaktigt. I väntan på att våra politiska företrädare tar ansvar för EU-medlemskapet är det välkomet att åtminstone vissa journalister anstränger sig för att berätta om vad som sker inom det europeiska samarbetet och hur detta påverkar oss alla. Mats Engströms Europablogg är ett lysande exempel.

Jag kan avgöra valet

Jag är en sån där som "kan sprida rykten, avgöra val och smutskasta". Vem är jag? En journalist? Nej, en bloggare. Resumé (ej på nätet) presenterar i dag en kartläggning över "delar av det svenska bloggetablissemanget", och där finns jag med. I gott sällskap med bland andra Lisa Falk (som inte uppdaterat sin blogg sedan februari), Stig-Björn Ljunggren, Urban Lindstedt, Jonas Söderström och Magnus Ljungkvist. För oss bloggare är det, enligt Resumé, "avgörande att ha ett nätverk för att få in bra information" (återigen något som inte låter helt olikt förutsättningarna för god journalistik). Men eftersom vi är bloggare och inte journalister så är det "inte oviktigt" vilka vi är gifta med eller var vi jobbar. Resumé är därför bussiga att informera sina läsare om lite basfakta om de bloggare man räknar upp. Hyggligt värre.

Bloggares grundlagsskydd – en fråga om pengar

Det har uppstått en väldigt spännande diskussion på flera svenska bloggar den senaste tiden, mot bakgrund av eftersnacket om bloggares roll den så kallade Danielsson-Eduardsaffären och en intressant artikel i Journalisten som jag skrev om i går. Redan häromdagen skrev Mats Bergstrand i DN om att ”den unga generationen inte kommer att låta sig nöja med att några gamla redaktörer bestämmer vad de ska läsa och tycka”, utan ”vill ha en dialog, vara delaktiga i urval och analys”. Detta fick bland andra Lennart Frantzell att reagera, och replikerade att ”Web 2.0-revolutionen är interaktiv och gör det möjligt för vem som helst att starta en debatt om t.ex. en understreckare i Svenskan”. ”Vi behöver inte tillstånd från Svenskan för att starta en sådan debatt”, skrev Frantzell, ”vi kan göra det själva”. Wille, libertarianen i rum 101, gick rättmätigt i taket över det som sades i Journalisten om att bloggar inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen ”såvida de inte snällt med mössan i handen registrerat sig hos Radio- och TV-verket” – något som även är behäftat med en licensavgift á 2 000 kronor. Det är dessutom så att det överhuvudtaget inte är möjligt att med nuvarande regelverk registrerar webbplatser som andra än den ansvarige kan ändra. Därmed utesluts alla bloggar som tillåter omodererade kommentarer, något av bloggosfärens signum. Kulturbloggen fokuserar på behovet av diskussion om etik för bloggare: ”Att Datainspektionen inte ska vara domare när det gäller etik är väl självklart. Men hur skyddas vi mot övergrepp och övertramp? Diskussionen måste tas upp.” Även Erik Stattin efterlyser en offentlig debatt ”där några som faktiskt vet vad de pratar om (till skillnad från en själv som mest gissar) får förklara hur det ligger till just nu”. Erik skriver att det fanns en plan om att ha en sådan debatt på Bloggforum 3, men det föll lite på bristande kontakter. Han aktualiserar att ha ”ett mini-BF (version 3.5)” med en debatt kring bara detta. Detta tycker jag verkar vara en utomordentlig idé.

Slumpmässiga moderatbloggar

Förra året gjorde jag en genomgång av riksdagspartiernas bloggstrategier. En hel del har hänt sedan dess, något som märks bland annat när jag läser vad jag jag då skrev om moderaterna. I dag har de "nya" moderaterna en helt ny webbplats från vilken man från startsidan kan nå moderata bloggare. Man hamnar då på en sida som ser ut som här till höger. Man har också lagt in en lite lustig funktion där porträttbilder på de moderata bloggarna slumpas fram på sidan. Det kan då se ut ungefär som här till vänster. Jag är inte säker på att detta verkligen är en taktik som ger nya väljare...

Kvällspressen kritiserar bristande bloggetik

I Journalisten i dag slår Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow fast att bloggare "har helt andra sanningskrav än vi". Han säger också att bloggare kan "påverka samhällsklimatet och pressetiken på så sätt att privata frågor får större utrymme i offentligheten", och därmed "förändra synen på vad som är relevant, men får inte påverka synen på vad som är sant". I Journalisten intervjuas även Leif Stenström, informationschef på Datainspektionen. Han menar att den ryktesspridning som sker på bloggar i allmänhet inte är något som ska täckas av Personuppgiftslagen, PUL. "Bedömer vi att en text är journalistik ligger det utanför vad som kan vara brott mot PUL", förklarar han. Enligt Stenström ska reglerna dessutom ändras från årsskiftet så att löpande texter helt undantas från PUL, oavsett om de är publicerade på webbplatser som är registrerade hos Radio- och TV-verket (RTVV) eller inte. Webbplatser eller bloggar som registrerats skyddas enligt Yttran­defrihetsgrundlagen. "Men jag känner inte till en enda blogg som är registrerad här. Däremot har bloggar som drivs av medieföretag ett automatiskt grundlagsskydd", säger Martin Brinnen, jurist på Radio- och TV-verket till Journalisten. "I övriga bloggar ansvarar skribenten själv för det som skrivs, den som känner sig drabbad har då möjligheten åtala skribenten, till exempel för förtal". Att få bloggare valt att registrera sina bloggar hos RTVV kan bero på att få ett så kallat utgivningsbevis så krävs det bland annat att webbplatsen inte kan ändras av någon annan än den som driver verksamheten. Omodererade diskussionsforum, eller webbplatser som innehåller exempelvis diskussionsforum, webbchat, gästböcker m.m. omfattas alltså inte, eftersom den då kan ändras av andra än den som har webbplatsen. Dessutom tar RTVV ut en ansökningsavgift på 2 000 kr för dem som ansöker om utgivningsbevis. På tidningen Journalistens webbplats pågår för närvarande en omröstning om huruvida bloggarna påverkar journalistiken för mycket. För närvarande svarar 44% ja, 44% nej och 11% att de inte vet.

Väldigt viktig reklam

Dagens Nyheter har i en serie artiklar uppmärksammat våldet mot kvinnor. De har undantagslöst varit väldigt bra artiklar som det nästan gjort ont i magen av att läsa. Den fakta som framkommer där är verkligen skrämmande. Där sägs bland annat att det i Sverige dödas i genomsnitt 16 kvinnor varje år av män som de har eller har haft en nära relation till. Polisen registrerade i snitt 221 fullbordade våldtäkter på kvinnor per månad under 2005. De flesta skedde i hemmet. Mot den här bakgrunden är det väldigt spännande att reklam- och pr-branschen nu drar igång en kampanj kallad Stafett mot våldtäkt. Bakom kampanjen står ett tjugotal kvinnor på elva reklam-, och pr-byråer som, oberoende av partier eller eller organisationer, vill skapa debatt genom det de är bäst på: reklam och information. Vem var det som sa att reklam och pr bara är skit?

Medeltidssyn på samlevnad

Att synen på homosexualitet och HBT-personers rättigheter skär tvärs igenom de flesta partier är inget nytt. Ändå gör det mig beklämd och ledsen varje gång som socialdemokratiska partivänner till mig häver ur sig kränkande och nedvärderande saker om homosexuella. Det som fått mig att reagera den här gången är det som Stefan Sanneskär på SannBlogg skrev för en tid sedan. Han kommenterade då CUF:s beslut på sin riksstämma om att göra äktenskapsbalken könsneutral, ta bort den juridiska rätten för kyrkorna att förrätta vigsel och möjliggöra för ett ospecifierat antal myndiga individer att ingå äktenskap via avtal. Sanneskär reagerar starkt mot CUF:s ställningstagande och skriver att det råder "en starkt överdriven politisk korrekthet idag över frågor som t.ex homosexualitet" och att "Allt som tidigare sågs som abnormt är nu någon slags norm". Själv tycker jag att Stefan Sanneskär överdriver, men tyvärr stannar han inte där. Riktigt över gränsen går Sanneskär när han skriver att "man lämnar dörren vidöppen för sådant som vi idag inte kan tänka oss men som faktiskt blir en ganska naturlig följd av detta, nämligen att manegen är krattad för alla typer av sexuella läggningar och samlevnadsformer", och exemplifierar med "tidelag och pedofili". Att ens invända att tidelag och pedofili knappast är att betrakta som samlevnadsformer känns inte värdigt den låga nivå som Sannerskär lägger sig på. Jag blir verkligen besviken. Jag hade hoppats att vi kommit längre i samhällsdebatten än så. Självklart inser jag att CUF:s idéer skulle innebära en del problem, inte minst vad gäller vårdnadsskapsfrågor om barn. Men principen, att vuxna individer själva ska kunna få reglera vilka samlevnadsformer som passar bäst för dem, sympatiserar jag med. Jag ser ingen anledning att låta tvekönad tvåsamhet, väldignad av kyrkan, utgöra någon sorts samhällelig norm bara för att det är vanligt. Men mest besviken blir jag förstås över att läsa hur en socialdemokrat indirekt jämför homosexualitet med tidelag och pedofili. Det är så kränkande att jag har svårt att finna ord. Jag citerar därför i stället vad Johan Sjölander så klockrent skrev för ett tag sedan om medeltidsmänniskorna i organisationen Bevara äktenskapet: Att någon kan hävda att mitt äktenskap på något sätt skulle bli mindre värt för att även människor med en annan sexuell läggning får ingå i samma typ av gemenskap. Att man kan säga att det är okej om människor av samma kön lever ihop, men fruktansvärt upprörande om de liksom försöker antyda att de är som jag. * * * CUF:s ordförandre Fredric Federley kommenterar förbundets beslut här. Tack till Aqurette som gjorde mig uppmärksam på Sannerskärs inlägg.

Apropå kampanjfinansiering...

...som jag nämnde nedan; missa inte vad Jesper Bengtsson skriver om detta, med anledning av hans medverkan i Agenda i går. Jesper konstaterar att i Europa "är det bara Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar regler för öppenhet när det gäller bidrag till valkampanjer". För två år sedan föreslog en statlig utredning detaljerade sådana regler, som bland annat innebar att alla bidrag över 20 000 måste redovisas öppet av partierna. Sedan dess har inget hänt.

Samverkande nätrötter

Bättre sent än aldrig kommer här mina reflektioner från lördagens Nätrot 2006... Temat för sammankomsten Nätrot var samverkan. Initiativtagaren till seminariet, Rosmari Södergren, inledde med att berätta om de bloggflaggor som blivit populära efter en idé av bloggaren Hakke. Rosmari berättade också om andra exempel på hur idéer "smittat av sig" och att bloggares styrka ligger just i den kollektiva samverkan. Och visst ligger det mycket i det. Jag har varit inne på det tidigare; vi som värderingsmässigt ligger nära varandra har mycket att vinna på att läsa varandra, kommentera och driva politiska frågor med likartade argument. Mot den bakgrunden är det väldigt glädjande att gruppbloggen Motallians håller på att få sig en uppryckning genom en delvis ny inriktning. Heja Urban Lindstedt, som var initiativtagaren till Motallians från början och som nu även ligger bakom nystarten! På Nätrot i lördags pratade bland andra amerika-svensken Lennart Frantzell, som efter att ha jobbat med IT i 20 år i USA hade en hel del intressant att säga om bloggar och andra nätbaserade tjänsters betydelse för opinionsbildning och amerikanska valkampanjer. Också Frantzell var inne på att tekniken i grunden förändrat världen, och att relativt små grupper nu kan bedriva opinionsbildning och påverka minst lika effektivt som stora, traditionella lobbyorganisationer och rent av regeringar. Han gav en rad exempel på communities som snabbt vuxit och fått stor betydelse; Craig's list, MySpace, FaceBook etc (fler länkar här). Det utbröt en viss en viss diskussion när Frantzell pratade om kampanjfinansiering, och mer eller mindre kvalificerade gissningar om privata donationers betydelse för de svenska partiernas valrörelsekassor for genom luften. Själv tror jag att vi inom vänstern överskattar fundraisingverksamheten Tornet och stödannonseringen i moderaternas tidning Medborgaren. Det handlar trots allt inte så mycket pengar. I synnerhet inte om man jämför det med LO:s ekonomiska stöd till det socialdemokratiska partiet, eller intäkterna som socialdemokratin får från sina lotterier och spelverksamhet. Denna diskussion kom också att glida in på tankesmedjor. Och där framgick det tydligt den svenska borgerligheten har lärt sig mycket av hur politisk opinionsbildning och valrörelser fungerar i USA – och att de vågat vara långsiktiga och uthålliga. Johan Sjölander skriver mer om detta. Jag har som synes ännu inte ens nämnt Joe Trippis väldigt givande föreläsning, men faktum är att andra som var med redan har skrivit om detta så bra. Läs till exempel Kulturbloggen, Pierre Andersson och Peter Gustavsson.

Dåliga argument mot kvotering

SVT:s serie med granskningar av riksdagspartierna har i allmänhet varit ganska avslagna historier. Gårdagens program (som gissningsvis många missade då det krockade med Sverige-Tjeckien i ishockey...) om socialdemokraterna var inget undantag. Frågan om feminism och kvoterad föräldraförsäkring kommer av allt att döma inte att ha någon avgörande betydelse i valet. Programmet var däremot intressant ur ett internt socialdemokratiskt perspektiv. Jag är generellt ingen anhängare av någon form av kvotering, och jag kallar mig inte feminist. Trots det gjorde tv-programmet i går mig ännu mer övertygad än tidigare om att kvotringsanhängarnas argument var de bästa och att den socialdemokratiska partiledningens motstånd var direkt korkat. Jag var själv på plats på partikongressen i Malmö och tillhörde dem som blev förbannade på Görans Perssons arroganta attityd när han, innan frågan ens kommit upp till debatt, i tv avfärdade idén om delad föräldraförsäkring. Han backade förvisso delvis från detta senare, men då var ju skadan redan skedd. För mig är de argument som användes mot kvotering obegripliga. Det talades bland annat om att det inte fanns något folkligt stöd för att detaljreglera hur mammor och pappor ska dela upp föräldraledigheten mellan sig. Och det kan ju möjligen stämma, men samtidigt har ju brist på folkligt stöd knappast hindrat socialdemokratin från att driva igenom många andra regleringar som kan anses inskränka människors valfrihet. Vi kallar det politisk vilja. Skulle vi i stället låta oss styras av ett blött finger i luften så hade vi i Sverige knappast ha tagit emot flyktingar i den omfattning vi gör i dag, och synen på homosexuella nog kännas allt annat än modern. Max Elger skrev bra om det här i Länstidningen i Östersund häromdagen. Också bloggaren Sandberg skriver bra om tv-programmet.

Tips från spinndoktorn

[UPPDATERAD] Prime PR ger ut ett nyhetsbrev med spaningar. I en av dessa spaningar ifrågasätter häromdagen Carl-Fredrik Jaensson, rådgivare och copy på Prime sedan 1998, hur någon som sitter på läktaren och själv inte vet sanningen kan säga att Lars Danielsson borde berätta hela sanningen. Jaensson konstaterar att pr-konsulter som i medierna delar med sig av krisrådgivning ofta brukar ge något av följande två råd: 1) Var ärlig och berätta sanningen för journalister. 2) Har ett misstag begåtts, erkänn och beklaga (det som i fikonlexikonet heter "pudla, göra en pudel"). Problemet, skriver Jaensson, är att råden är fel: "I de fall pr-konsulterna uttalar sig i media har de i princip aldrig tillgång till hela sanningen. Då hjälps det inte att det ofta är rätt att berätta sanningar för journalister. Det kan visst vara rätt att inte berätta hela sanningen, och det kan visst vara rätt att undvika att bli syndabock." Jaensson lånar ett exempel av sin tidigare kollega Folke Hammarlind och berättar att som Clintons rådgivare så skulle han aldrig ha givit rådet att presidenten själv skulle berätta hela sanningen om bisarr cigarr-sex med Monica Lewinsky i det Ovala rummet. Och knappast någon av Hammarlind och Jaenssons kollegor skulle göra det heller. Ändå är det många pr-konsulter som gör misstaget att sitta på läktaren och säga att Lars Danielsson borde berätta hela sanningen om annandagen för journalisterna, trots att de inte vet vad det är Danielsson eventuellt försöker skydda med sin tystnad. Carl-Fredrik Jaensson slår fast att det avgörande för om man borde berätta hela sanningen eller inte "beror på vad hela sanningen är". Och det har han förstås rätt i. Lika sant är att frågan om vad sanning är, i synnerhet hela sanningen, dessutom är en subjektiv fråga. * * * Dagens Media rapporterar om ett gräl mellan två pr-herrar som uppstått efter just olika uppfattningar om "pudlande". * * * PS: Och jo, för tydlighetens skull: jag är inte Lars Danielssons älskarinna.

Skandaler, bloggar och valet i backspegeln

Skandaler, affärer och nyhetsankor kan sätta bloggar som fenomen i de traditionella mediernas fokus ett tag. Men sedan blir det i allmänhet business as usual igen. Den stora frågan är fortfarande: kommer bloggar och bloggare att ha någon reell betydelse för valrörelsen och valutgången? I går sa Marita Ulvskog i Svenska Dagbladet att hon såg "stora risker med att bloggvärlden får ta över". Hon ville nämligen inte "ha en valrörelse som präglas av smutskastningskampanjer som i USA". Och på radions P1 Morgon i morse hördes hon säga att det är "sån dynga som öses ut där" på bloggarna. I samma inslag hävdade Ulvskog också att det socialdemokratiska partiet "överhuvudtaget inte funnits med i den här världen", mer än på enstaka individnivå. Socialdemokratin ska inte ha "fördjupat sig" i detta, då många av partiets medlemmar inte är "helt hemma i det här med datorer och nätet". Jo, tjenare. Varför var socialdemokratin då så tidigt ute med en välfylld, interaktiv webbplats? Och lade så tidigt som i början av april förra året på sin webbplats ut länkar till diverse sossars bloggar? Vid ungefär samma tid (april 2005) skrev den svenske bloggpionjären Erik Stattin bland annat att "den ’vettiga’ debatten, faktagranskningen och fördjupningen kommer förmodligen att få ge vika, när det gäller uppmärksamhet i traditionell media, för personangreppen, falska rykten och anonym ’inside information’", och förutspådde – med skrämmande precision – att det var "fullt möjligt att vi får se en större politisk skandal där en eller flera bloggar är mittpunkten". Statsvetaren och den socialdemokratiske debattören Stig-Björn Ljunggren skriver på sin blogg att det finns flera skäl till varför bloggarna kommer att bli en maktfaktor, i den mån de inte redan är det. Ett av dessa, skriver Ljunggren, är att bloggarna ofta är djupt engagerade människor: "Några är dårar, men de flesta brinner för sin sak och ägnar många vakna timmar åt att gräva fram fakta och se till att detta blir publicerat". Men bloggarnas ökade makt sägs också bero på att de "kopplas samman till ett nätverk, en lättillgänglig kluster av idéer, fakta, rykten och åsikter, att de flämtande lågorna tillsammans kan bli en fyrbåk". S-bloggaren Johan Sjölander skriver att högern är i majoritet på nätet, och att detta nog inte är något kontroversiellt påstående. Och kontroversiellt är det kanske inte – men är det verkligen sant? Johan skriver att nätet "har varit en offentlig sfär för högern längre än för vänstern" och att försprånget lever kvar. Jag är tveksam till om detta verkligen stämmer. Visst hade högern ett försprång i början, men det hängde nog mer ihop med att politiska bloggare på högerkanten som Johan Norberg, PJ Anders Linder, Dick Erixon och Johnny Munkhammar var bättre än de då fåtaliga vänsterbloggarna på att länka till varandra och att uppmärksamma vad andra hade skrivit. Ironiskt nog jobbade alltså högern bättre kollektivt än den då betydligt mer disparata och individualistiska vänstern. Men sedan dess har något hänt. Vi fick egna pionjärer som Urban Lindstedt. Socialdemokratin började, som jag skrev ovan, uppmärksamma sina bloggande partimedlemmar. Den socialdemokratin närstående plattformen S-info öppnade för möjligheten att låta sina registrerade användare blogga genom det teknikverktyg man tillhandahöll. Och LO startade dels ungdomsbloggar och en särskild valblogg. Därtill skedde i ungefär samma veva en smärre explosion av vänsterinriktade bloggar från ungdomsförbundare, partigräsrötter och allmänt politiskt intresserade privatpersoner. Jag är ganska säker på att en systematisk genomgång av den svenska bloggosfären skulle visa att vänsterbloggarna är i klar majoritet jämfört med dem på högerkanten. Med det sagt så tror jag ändå inte att allt detta bloggande kommer att påverka valutgången i höst. Jag har sagt det förut: bloggfenomenet kommer säkerligen att ha betydelse för medierapporteringen av valrörelsen, men i slutändan är vi ändå rätt få som bloggar och läser bloggar. Visst är det kul när vi uppmärksammas även i de traditionella medierna och när släktingar på familjesammankomster försiktigt frågar en vad bloggare är för en slags djur. Men vi ska nog för den skull inte överdriva vår betydelse.

Spinn och idioti

Det finns politiskt spinn, och så finns det politiskt spinn. Att Marita Ulvskog slår på stora trumman och indignerat fördömer folkpartibloggares ryktesspridning, är inte konstigt. Ulvskog är partisekreterare - det är hennes jobb att bli förbannad över sådant. Att som liberalen, eller möjligen centerpartisten, Lennart Regebro hävda att Helen Eduards dementi av att hon och Lars Danielsson skulle ha haft något annat än ett rent professionellt förhållande, skulle vara en socialdemokratisk mediestrategi - det är så enfaldigt att man baxnar. Om Regebro själv försökt sätta sig in i Eduards position så tror jag nog att han också gärna hade velat slåss för sin heder och dementerat insinuanta påståenden om kärleksrelationer med chefen. Att tolka detta som ett verk av ett partis pr-avdelning är bara idiotiskt.

Be om ursäkt och gå vidare

Ja, jösses vilka proportioner spekulationerna om Lars Danielssons förehavanden på annandagen 2004 har fått. I dag skriver huvudpersonen själv på SvD Brännpunkt, och slår då fast att han 1) var hemma tillsammans med sin familj, 2) var på regeringskansliet Rosenbad under förmiddagen och eftermiddagen, samt 3) att uppgifterna om att han i själva verket tillbringade annandagen med sin medarbetare Helen Eduards är "lögnaktiga påståenden". Detta, i kombination med Helen Eduards väldigt tydliga besked i går om att hennes och Danielssons relation var "strikt professionell", torde väl sätta punkt för detta envisa rykte. Ingen av dem skulle rimligen ta risken att ertappas med en sådan lögn om det i efterhand skulle framkomma trovärdiga vittnesmål eller bevis på att de två verkligen hade en kärleksrelation. Någon eller några förefaller alltså med något dunkelt syfte startat ett rykte om Lars Danielsson och Helen Eduards. Och nej, jag tror inte att de två folkpartibloggare som nu utpekats är de ursprungliga källorna. På Flashbacks forum fanns till exempel uppgifterna ute ännu tidigare. Och jag har själv hört ryktet från kvällstidningsjournalister långt innan jag såg det på bloggar. För mig tyder det på att journalister, snarare än bloggare, är källan. De två folkpartisterna verkar ha utnyttjats som nyttiga idioter av journalister som inte kännt att de haft tillräckligt på fötterna för att köra ut "storyn" innan de åtminstone kunnat hänvisa till att ryktet förekommit på partianknutna bloggar. Min slutsats av allt detta är att det finns ett antal människor som borde be om ursäkt och sedan gå vidare. Högt upp på listan hamnar, något oväntant kanske, folkpartisekreterare Johan Jakobsson. Jakobsson har nämligen i ett brev till sin socialdemokratiska partisekreterarkollega Marita Ulvskog påstått att en pressekreterare hos socialdemokraterna i Stockholms läns landsting deltagit i ryktesspridningen kring Lars Danielsson. Den pressekreterare som rimligen avses är Magnus Ljungkvist, vars enda inblandning i den här frågan är att han på en helt annan blogg skrivit en kommentar om just ryktesspridningen - där han i själva verket tar avstånd just från denna. Mer om detta här. Magnus har, med all rätt, tagit illa vid sig av att bli utpekad av Johan Jakobsson på detta sätt, och har skrivit och bett om en ursäkt. Svaret från Jakobsson var lögnaktigt och närmast ännu mer mer kränkande än det ursprungliga påståendet. Kanske borde folkpartisekreteraren läsa igenom de etiska regler som hans egen partiordförande lanserade för en tid sedan? I dessa skrev Lars Leijonborg bland annat att folkpartister "ska alltid ange sitt riktiga namn och inte ägna sig åt att sprida förtäckta budskap och naturligtvis inte heller ge spridning åt medvetna lögner om politiska motståndare".

Kärlek och smuts i valrörelsen

I TV8:s program Studio 8 i kväll kl. 22.00 diskuteras Kärlek och smuts i valrörelsen 2006. Gäster hos Ulrika Hjalmarson är Pontus Schultz och undertecknad. Temat är förstås dagens snackis, att två folkpartibloggare sägs ha startat ryktesspridningen där Helen Eduards pekats ut som älskarinna till statssekreterare Lars Danielsson (nej, jag tror inte att det stämmer - men mer om det på tv i kväll). Detta har förstås fått socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog att gå i taket och kräva att "Lars Leijonborg måste omedelbart lägga korten på bordet". I Studio 8 diskuterar vi om går mot den smutsigaste valrörelsen någonsin, och om bloggar blivit ett verktyg för att sprida politiska rykten utan att behöva ta ansvar.

Fp och m vill kartlägga politiska aktivister

Resumé skriver (ej på nätet) i dag att riksdagens justitieutskotts ordförande Johan Pehrson (fp), i likhet med sin allianskollega Henrik von Sydow (m), kräver en kartläggning av diverse olika utomparlamentariska organisationers och kampanjers finansiering och verksamhet. Detta för att försäkra sig om att dessa inte får några skattepengar. Exempel som nämns är bland andra Osynliga partiet (vars klistermärke härintill ganska tydligt visar hur det står till i huvudet på "partiets" propagandister), motkraft.net, arbetsfornedringen.tk, kollamag.se, maska.nu och piratbyran.org. Och visst kan jag förstå att åtminstone vissa av dessa rörelsers verksamhet kan te sig destruktiva och hotfulla. Men flera av dem är sinsemellan knappast jämförbara. Och det ger en lite taskig smak i munnen av att höra påstådda liberaler kräva kartläggning av politiska meningsmotståndare. Själv har jag allt förtroende för att polisen gör vad de behöver för att utreda eventuell kriminell verksamhet från de här grupperna. Åsiktsregistrering tycker jag nog däremot att vi bör lämna därhän.

Rykten och bloggars betydelse

[UPPDATERAD] Det kommer knappast som en överraskning att ryktena om statssekreterare Lars Danielssons förehavanden på annandagen härrör från borgerliga bloggarefått stort genomslag efter att ha spridits av borgerliga bloggare. Ändå slås detta upp som en nyhet i Expressen. Det anmärkningsvärda är, som jag ser det, inte att bloggare skriver om rykten. Mer märkligt är det när dessa rykten övergår från att vara just rykten, till att leva sina egna liv och alltmer börja bli vedertagna sanningar. I tidningen Fokus intervjuas Danielssons utpekade älskarinna Helen Eduards (ej på nätet, men delvis återgivet i Resumé), och hon berättar bland annat att hon upprepade gånger sagt till ett flertal medier att hennes förhållande med Danielsson alltid bara varit strikt professionellt - men att ingen valt att publicera hennes genmälen. Utan att egentligen vilja jämställa de två händelserna så är det intressant att se hur många borgerliga debattörer och politiska kommentatorer som för några månader sedan var så otroligt upprörda över ryktesspridandet om Fredrik Reinfeldts påstådda anlitande av en svartavlönad barnflicka, nu på sista tiden - till synes utan att darra på manchetten - själva betraktar påståendena om Lars Danielssons affär med Helen Eduards som fakta. * * * I Fokus påstår för övrigt också mediebevakningsföretaget Observers analytiker Alexander Mason att bloggar i Sverige inte är någon gräsrotsrörelse, utan att det mer är politiker och journalister som bloggar. Ursäkta? Ta en titt på några av bloggarna på till exempel Nyligen, Var är du? Bloggtoppen eller Bloggportalen. Inte fan är det främst politikers eller journalisters bloggar man hittar där.

Kd vill minska yttrandefriheten

Återigen är det kristdemokraterna, denna gång genom riksdagsledamoten Helena Höij, som kräver att yttrandefriheten ska inskränkas. Det som hamnat i måltavlan denna gång är de så kallade "porrbilarna" i Stockholm som kör runt med reklam för stripteaseklubbar. "Vi står handfallna inför reklam som bjuder ut kvinnor till försäljning" sa Höij i en riksdagsdebatt häromdagen. "Det kan inte accepteras", fortsatte hon. Det faktum att Stockholms stad tidigare försökt stoppa bilarna, men fått nej från länsstyrelsen eftersom det inte var förenligt med yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen, tycks inte bita som argument på Helena Höij. Är yttrandefriheten i vägen så får man väl ändra på grundlagen, menar hon, och hänvisar till de undantag som bland annat gjorts för att kunna förbjuda innehav av barnporr. I riksdagsdebatten svarade jämställdhetsminister Jens Orback att det inte är klartlagt att stripklubbarna sysslar med olaglig verksamhet och att det därför är svårt att stoppa reklamen. Orback sa dock att regeringen tittar på möjligheten att se över marknadsföringslagen för att den vägen ta bort "könskränkande reklam". Själv har jag upprepade gånger skrivit vad jag tycker om denna bristande respekt för yttrandefriheten. För en sammanfattning: se här.

Alla ska härmas. Så enkelt är det.

Parodi är den högsta formen av smicker, sägs det. Redan tidigare har de nygamla moderaterna kopierat den socialdemokratiska valaffischen med en massa människor i en öppen, amerikansk bil. Nu hakar även FUB, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, på och presenterar med start i SvD i dag en kampanj på just det socialdemokratiska temat Alla ska med. Så enkelt är det. FUB:s variant är dock fyndigare än den moderata, och sätter - genom att placera en utvecklingsstörd person brevid bilen full med glada människor - fingret på något viktigt. Genom sin kampanj vill man visa att de personer som FUB företräder vare sig vill lämnas kvar eller särbehandlas. Och att "alla" faktiskt betyder alla.

Folke i farten igen

Några nya Folke-spaningar på stan:

Mångfald, upphovsrätt och demokrati

I morgon, onsdag den 17 maj, drar Journalistförbundet igång en kampanj för "mångfalden, upphovsrätten och demokratin". Kampanjen startar med ett möte på ABF-huset i morgon kväll, där filmaren Claes Eriksson berättar om sin och Vilgot Sjömans kamp mot TV4 – som avbrutit visningar av de båda filmarnas verk för reklam. Medverkar gör även Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén med flera. På förbundets webbplats skriver man att utan upphovsrätt "ökar ägarkoncentrationen i medievärlden ännu mer", men att via upphovsrätten "får journalisten inflytande över var en text eller bild ska eller inte ska publiceras" och kan på så sätt skydda sina källor och sin trovärdighet.

Några nya bloggtips

[UPPDATERAD] Expressens politik- och skvallerreporter Niklas Svensson (som själv bloggar här och ibland här) skriver om att miljöpartiets språkrör Peter Eriksson börjat blogga. Eriksson är visserligen först ut på partiledarnivå, skriver Svensson, men konstaterar också att politikerbloggar finns det många. Svensson har nu även lagt ut en del länkar till lite mindre namnkunniga politiska bloggare. Däribland mig! Tack för det! Det var för övrigt ett tag sedan jag själv delade med mig av några bloggtips. Här kommer därför några: Solidaritetsbloggen är ett gäng bloggare som ungefär en gång i månaden skänker en hundralapp till ett välgörande ändamål. Första omgången fick de ihop 3 900 kronor till Unicefs arbete mot könsstympning av kvinnor i Afrika, och just nu bidrar de till Läkare utan gränsers arbete. Briljant idé! Alexander Sofroniou är en gammal bekant från SSU-tiden. I dag arbetar han till vardags som stadssekreterare för den socialdemokratiska kommunstyrelsegruppen i Göteborg. Han har dessutom en bakgrund som trummis i ett dödsmetallband i Vaxholm... Rasmus Jonlund tillhör kategorin mer liberala bekantingar. Dessutom är han före detta granne till mig, och tidigare vårdnadshavare av mina ena katt. Redaktör för Liberal Debatt.

Journalistik och rykten

Från barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Utan vidare kommentarer presenterar jag därför Fredrik R Krohnmans briljanta sågning av Expressens Leo Lagercrantz's inställning till återberättande av rykten: Tidningar kan inte ägna trycksvärta åt rykten som de inte kan bekräfta, förklarade Leo världsvant. & visst är det så, kompis. Synd bara att samma integritet inte gäller Mikael-när-en-polis-mördas-gäller-inga-relger-längre-Persbrandt som råder kring mannen som använder Swedish Airforce som vi andra åker tunnelbana.

Babyalliansen vill debattera

I går skrev jag om att rektorer och andra skolledare inte vill släppa in sverige- och nationaldemokrater på skolorna i Stockholms län. I dag säger tre av de borgerliga partiernas ungdomsförbund att de vill ta debatten med sverige- och nationaldemokraterna i skolorna. Den gamla strategin att tiga ihjäl partierna håller inte, anser de. "Faran i en totalbojkott är att det sätter de här promillepartierna i centrum. Vi har i stället ett ansvar mot eleverna att argumentera mot rasistisk propaganda", säger LUF:s ordförande Fredrik Malm till Svenska Dagbladet. Och visst kan man välja att se det så. Frågan är dock om argumentationen mot främlingsfientlighet, intolerans och rasism nödvändigtvis måste ske på företrädarna för denna politiks villkor? Tora Hansjons formulerar det väl: Om målet är att minska Sverigedemokratiska sympatier brister självinsikten hos den som väljer att möta dem i debatt. Det är färre än 2 % som röstar på Sverigedemokraterna idag. Alltså måste debattören krossa dem så att fler än 98 % tycker att den demokratiska sidan vann. Först då tjänar debatten sitt syfte.

Bloggar förändrar de mediala spelreglerna

Utan att ge mig in i spekulationerna om hur Lars Danielsson tillbringade annandagen så noterar jag att Lars Nord, professor i politisk kommunikation, i Resumé appropå detta konstaterar att de traditionella medierna ännu inte har anpassat sig efter den parallella offentlighet som finns på nätet. De traditionella medierna kan inte låta bli att använda uppgifterna, men vågar inte säga rakt ut vad som står eller referera källan på ett tydligt sätt, enligt Lars Nord. För den som inte har tillgång till informationen på internet eller inte bryr sig särskilt mycket om Lars Danielsson blir journalistiken obegriplig. Dunkla antydningar är den sämsta lösningen, säger Nord, och tillägger: Det blir konstigt när vi inte kan läsa om en sak i tidningarna vid frukostbordet, men sedan kan gå till datorn och ta reda på allt. Detta är en utmaning för de traditionella medierna som de ännu inte har lärt sig att hantera.

Rimligt att tacka nej till SD och ND

Svenska Dagbladet har gjort en kartläggning bland gymnasiechefer eller rektorer i Stockholms läns 26 kommuner om de tänker släppa in sverige- och nationaldemokraterna i gymnasieskolorna. Mer än varannan gymnasiechef uppges neka dessa partier att komma in på skolorna i valrörelsen. Utestängandet kan vara olagligt, då Justitieombudsmannen slagit fast att skolorna inte får utesluta partier med hänvisning till att de inte sitter i riksdagen eller fullmäktige. Inte heller baserat på "de politiska åsikter de förväntas föra fram". Själv tycker jag att just argumentet att vare sig sverige- eller nationaldemokraterna sitter i riksdagen är ett ganska gott argument att inte släppa in dem i skolorna. Sist jag kollade så var det 38 partier som registrerat sina namn hos Valmyndigheten för att ställa upp i riksdagsvalet. Det verkar knappast rimligt att landets skolledare skulle behöva vara skyldiga att låta alla dessa få ha bokbord på skolorna.

Fufflar med nåt syssens

Det samhällskommenterande klistermärkeskonstkonceptet Folke verkar vara på gång igen. I helgen såg jag bland annat följande tre nya verk:

Öhmans knockar redan döda

Bilden härintill föreställer en av de mest taskigt tajmade annonser jag sett. I annonsen, som är försedd med en svart ram, syns ett foto föreställande Ingemar "Ingo" Johansson som just sänkt Floyd Patterson med en tung knock. Copytexten talar om "ett dräpande slag". Annonser var införd i bland annat SvD:s näringslivsbilaga i morse. I går rapporterades det att Floyd Patterson avlidit, 71 år gammal. Dräpande var ordet.

Blodsband och föräldrars "rätt" till sina barn

På Dagens Nyheters ledarsida sägs att valet, när ett barn far illa hos sina biologiska föräldrar, inte måste stå mellan tvångsplacering i fosterfamilj och att stanna kvar hos de förra. DN skisserar på "en form av villkorat föräldraskap [som] skulle kunna bli ett skydd för barnet utan att helt beröva det dess förälder". Själv är jag beredd att gå längre och starkt ifrågasätta vilken roll blodsband och biologi egentligen spelar. Måste det behöva gå så långt som i fallet med Bobby innan en biologisk förälder förbrukat sin "rätt" till att överhuvudtaget få ha barn?

Vådan av att vara osynlig

Det har skrivits en massa om kampanjen/konceptet/whatever Osynliga Partiet. På en webbplats beskrivs Osynliga Partiet bland annat som "flera personer som oberoende av varandra agerar gemensamt mot den politik som ökar vår otrygghet, vrider upp vårt arbetstempo och disciplinerar oss till att vara arbetskraft". Konstruktionen av detta – vad vi nu väljer att kalla det – innebär att ingen enskild kan hållas ansvarig för de gärningar som utförs i det Osynliga Partiets namn, eller snarare av någon "fraktion av det Osynliga Partiet" då detta verkar vara den formulering som oftast används. I går stötte jag på nedanstående klistermärke: Vem tar ansvar för detta fascinerande budskap? Och vem kan med trovärdighet hävda att Osynliga Partiet inte ligger bakom det, utan att det spridits av provokatörer som vill misskreditera kampanjen ännu mer än vad man själva förmår? Ingen, tycks det.

Dagens i-landsproblem - postnummer

Sedan jag flyttade till Tunnelgatan i Stockholm så har jag förundrats över varför jag får hämta paket och andra stora försändelser på så olika ställen runt om i stan. Sedan Posten lade ned flera av sina gamla kontor och ersatte dem med postombud så har ju många upplevt en försämrad servicegrad. Men detta till trots verkar det väl rimligt med någon sorts konsekvens? Jag har under mina månader på Tunnelgatan fått hämta paket dels på ett postombud precis runt hörnet på Malmskillnadsgatan, dels på Postens företagscenter tvärs över Sveavägen, och dels på Hemköps postombud på Mäster Samuelsgatan - en bra bit bort från där jag bor (se bild nedan). Jag beslöt mig för att ta reda på hur det kom sig att jag fick hämta mina paket på så olika platser, och om det inte gick att lösa det så att jag helt enkelt fick hämta framtida försändelser från postombudet närmast mig (Malmskillnadsgatan). Det visade sig vara betydligt mer komplicerat än jag hade anat. Stockholm är indelat i ett flertal postnummerområden. Inga konstigheter där. Postnummerindelningen är det Post- och Telestyrelsen (PTS) som beslutar om. Själv bor jag inom postnummer 111 37, vilket motsvarar Adolf Fredriks Kyrkogata, Apelbergsgatan, Luntmakargatan 1-17, 2-12, 14-48 och 19-55, Olof Palmes Gata 7-15 och 8-28, samt Tunnelgatan 1-3, 2-6 och nummer 5. Paket som skickas till någon av dessa adresser hamnar först på postsorteringen på Postens företagscenter (Sveavägen), men skickas sedan vidare till postombudet på Hemköp (Mäster Samuelsgatan), ty så har PTS i sin outgrundliga visdom bestämt. Skälet till detta, fick jag höra när jag ringde och frågade Posten, är att PTS valt att dra en gräns vid Sveavägen. Resonemanget förefaller vara att en majoritet av hushållen inom postnummer 111 37 anses ha närmare till Hemköp än postombudet på Malmskillnadsgatan. Men som alla torde kunna se på kartbilden ovan (klicka för en större version) så är det egentligen bara de boende nära korsningen Apelbergsgatan/Drottninggatan som detta de facto stämmer för. Till saken hör också att detta bara gäller hushåll/privatpersoner. Företag inom samma postnummer kan fortfarande hämta sina paket på Postens företagscenter (Sveavägen). Att jag vid några tillfällen ändå fått hämta paket på Sveavägen och Malmskillnadsgatan berodde tydligen på slumpen; i något fall så var paketet så stort och skrymmande att Hemköp inte ville befatta sig med det, i ett annat så stod det fel (men i mitt fall mer gynsamt) postnummer på försändelsen. Som jag ser det så har jag två alternativ för att i fortsättningen kunna hämta paket och andra försändelser så nära mitt hem som möjligt: 1) starta ett eget företag, eller 2) uppge ett annat postnummer - 111 38, och då hoppas att mina paket hamnar hos postombudet på Malmskillnadsgatan.

Presstöd, webbtidningar och e-papper

En person jag märker att jag ofta nämner på bloggen är Johan Ehrenberg. Inte så märkligt kanske, då han är en av Sveriges ledande vänsterdebattörer - även om jag ganska sällan håller med honom. Men även en blind höna hittar ju som bekant ibland några korn. Till tidningen Journalisten säger ETC-redaktören Ehrenberg att han är kritisk mot att regeringens proposition om presstödet inte omfattar webbtidningar. Det var fegt, och innebär att man inte uppfyller intentionerna om stöd till att skapa nya tidningar. Det är just som webbtidning som man kan få en publikation att växa, så att den kanske kan bli en riktig papperstidning, säger Ehrenberg i Journalisten. Jag kan inte annat än att instämma, även om jag inte ser något egenvärde i att webbtidningar som funnit sin nisch och sina läsare nödvändigtvis måste bli "en riktig papperstidning". I betänkandet som låg till grund för propositionen talades det visserligen om teknikneutralitet och stöd till elektroniskt distribuerade tidningar, men då avsågs framförallt experiment med tidningar på så kallat e-papper. Problemet med Johan Ehrenbergs resonemang är att det ibland används av dem som vill undergräva hela presstödssystemet genom att just kräva att allt fler medier bör omfattas av det, så att systemet till slut kolapsar på grund av oförsvarbara kostnader för skattebetalarna. Därför borde det göras en mer grundlig studie om konsekvenserna av att låta webbtidningar och andra nya medieformer omfattas fullt ut av presstödssystemet.

Med föraktet som drivkraft

Det är lite fascinerande med människor som tycks tycka att de är förmer än andra. Visst unnar jag en driftig entreprenör och företagare att få medial uppmärksamhet, tillträde till tv-soffor och kolumner i Sveriges största tidning. Men det blir lite obehagligt när denne utnyttjar denna arena till att spy ut sitt förakt - för att inte säga hat - gentemot den majoritet av svenska folket som i val efter val visat att de inte vill ha en borgerlig regering. Japp, jag pratar om Johan Staël von Holstein och hans krönikor i tidningen Metro. Jag erkänner villigt att jag oftast inte orkar läsa dem, men i går lyckades han provocera tillräckligt för att fånga min uppmärksamhet med rubriken "Vi har inte råd med socialdemokratin". Som vanligt slår sig Staël von Holstein i krönikan för bröstet om vilken bra och duktig människa han är - en entreprenör. Som alla andra entreprenörer jobbar han hela tiden: "Alla dagar, dygnet runt, och det är svårt att få tiden att räcka till". "Det är ju trots allt entreprenörerna som har byggt och bygger Sverige", slår han fast, och drämmer sedan till med att "vi har inte råd med socialdemokrati". Ursäkta? Vilka jävla "vi"? Syftar han på landets alla företagare och deras anställda som gemensamt bygger upp välstånd, skapar sysselsättning och bidrar med viktiga skatteintäkter? Tror Staël von Holstein på fullaste allvar att det inte finns socialdemokrater bland dessa? Och när gjorde de honom till sin talesperson? Eller menar han kanske alla människor som till låga löner och inte sällan med dåliga arbetsvillkor jobbar för att ta hand om barn, vårda sjuka, släcka bränder, pyssla om våra gamla, underhålla våra vägar och utbilda kommande generationer av företagare och anställda? Sorry Johan, men jag tror att de ganska tydligt har visat vad "vi" har råd med. Kanske menar Johan Staël von Holstein landets arbetslösa, sjuka, barn, gamla och andra som är beroende av samhällets stöd i olika former. Är det månne dessa som inte har råd med socialdemokrati? Låt mig bjuda på ett boktips, Johan, som du kan sätta tänderna i nästa gång du reser till Khao Lak och tar en välförtjänt vila på stranden: boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad. Den kom ut redan 1972 och kan därför vara lite svår att få tag på, men enligt uppgift så finns den utgiven av bokförlaget Prisma. Läs den gärna, sedan kan vi ta ett nytt snack om vad "vi" har råd med i Sverige.

Tragisk facklig attityd

[UPPDATERAD] Jag blir uppriktigt ledsen när jag hör företrädare för arbetarrörelsen uttala sig så som Transports ordförande Per Winberg gjorde i TV4:s Drevet i går. På TV4:s webbplats finns hela intervjun utlagd, se den gärna. I dag, den 9 maj, firas Europadagen i många länder, till minne av det avtal som blev startskottet för det samarbete vi i dag kallar EU. Man firar att detta samarbete förmått skapa fred, öppna gränser och välstånd. I Sverige har vi i stället fackliga ledare som sprider obekräftade rykten om att polska lastbilschaufförer skulle bedriva handel med smuggelgods och prostituerade, i syfte att misstänkliggöra dem som utnyttjar sin lagliga rätt att arbeta i Sverige. Detta gör mig verkligen besviken. Samtidigt borde jag kanske inte vänta mig mer av Per Winberg, som stått på barikaderna och protesterat mot EU ända sedan den svenska folkomröstningskampanjen för 12 år sedan. I tv i går sa Winberg att han kämpade för sina medlemmar med alla till buds stående medel. Inklusive lögnaktig ryktesspridning, gränsande till hets mot folkgrupp, tydligen. Polis som också intervjuades i reportaget hade nämligen inte sett något som tydde på att Winbergs påståenden om att polska lastbilschaufförer skulle dryga ut lönen med kriminalitet skulle stämma. Det ligger nära till hands att fråga sig vilket som verkligen kommer först för Winberg; Transports medlemmars bästa, eller motståndet mot EU? * * * På sin webbplats säger Transport i en kommentar bland annat att förbundet får rapporter om "förekomsten av sprit, narkotika och prostitution". "Vi har hört detta från så många olika håll att det inte kan avfärdas som rykten och lögner", skriver Transport, som beklagar att "polisen inte agerar mer kraftfullt".

Den förutsägbara mediekritiken

Det börjar bli allt fler av dem. De tankesmedjor, nätverk, bloggar (inklusive denna), webbplatser etc som kritiskt granskar medierna och medierapporteringen. Det är visserligen välkommet, men samtidigt ofta väldigt förutsägbart. Senast ut är, såvitt jag vet, Nätverket för en Medial Mångfald som grundats på initiativ av Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland. Syftet med nätverket sägs att vara "att bryta mediernas makt och likriktning och skapa ett mångfaldsrikt medieutbud". I en debattartikel i Aftonbladet skriver Chamberland bland annat att fyra stora medieföretag kontrollerar Sveriges massmedier och att cirka 90 procent av dagstidningarna har en borgerlig inriktning. Det nya nätverket säger sig vara utomparlamentariskt, men vill samtidigt "lagstifta mot ägarkoncentrationen i media samt höja och omfördela presstödet så att mer går till små och nystartade medier". Dessutom vill de att skolan tar ett större ansvar i arbetet med att "ge unga människor redskap att genomskåda vinklade, överdrivna och stereotypa mediebilder". Chamberland är inte ensam om sin bild av det svenska medielandskapet. På det seminarium jag nyss skrev om, drev ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg samma linje. Men han upprepade också med en dåres envishet tesen att journalister påstår sig vara objektiva (vilket de enligt Ehrenberg inte alls är, då de är anställda av chefer som i sin tur är anställda av direktörer inom något av de få - borgerliga - medieföretagen, och dessutom är beroende av annonsintäkter). Men Ehrenberg slår in öppna dörrar då det i själva verket är ytterst få journalister påstår sig vara objektiva. I stället förespråkas konsekvensneutralitet, vilket är något annat. Och jag tror att till och med Johan Ehrenberg skulle få svårt att peka ut representativa exempel på att denna princip inte efterlevs inom svensk journalistik. * * * Apropå detta tackade häromdagen Sven Elander nej till en socialdemokratisk dagstidning. Visserligen, menar Elander, saknas det "ett nyanserat alternativ till den borgerliga dagspressen i Sverige", men han vill inte ha "en dagstidning som bara byter ut de borgerliga glasögonen mot socialdemokratiska". Och det är det väl egentligen ingen (mer än möjligen Marita Ulvskog...) som vill. Vad som däremot vore önskvärt vore en rikstäckande dagstidning med dels andra värderingar på ledarplats än som framkommer på en överväldigande majoritet av landets tidningar, och som dels förmår att anlägga en lite annorlunda syn på nyhetsvärdering än vi oftast ser i dag. Med det menar jag självklart inte ett partidikterat perspektiv. I min vision skulle en sådan här tidning drivas av en självständig stiftelse, men med en ekonomisk grundplåt från det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen och andra intressenter som skulle kunna tänka sig att stödja ett sådant här projekt. Därefter bör tidningen drivas affärsmässigt och finansieras huvudsaklingen via annonser, precis som alla andra dagstidningar.

Politisk kommunikation ur olika perspektiv

För att kommunicera krävs att de inblandade talar samma språk och har likartade referensramar. På ett seminarium i förra veckan om just politisk kommunikation framgick tydligt att flera av dem som talade, gjorde det på olika språk och hade så pass olika referensramar att det stundtals var högst oklart om de egentligen pratade om samma sak. Statsvetenskapare och andra forskare har tyvärr en tendens att resonera, bygga teorier och dra slutsatser baserat på ganska ytliga observationer av politiken, snarare än på grundliga analyser. Det är trots allt skillnad på akademiernas provrör och den politiska verkligheten. Ester Pollack, universitetslektor vid JMK på Stockholms universitet, var ett gott exempel på just detta. Hon framförde exempelvis den ganska slitna klyschan om att partierna allt mer närmar sig mitten och varandra. Men detta stämmer möjligen om man bara studerar utspel och uttalanden i valrörelser. Tittar man i stället på den faktiska politiken, så som den formuleras i riksdagsmotioner, så framgår det att partiernas positioner är tämligen låsta i förhållande till varandra. Stig-Björn Ljunggren beskriver detta i sin bok Högern att lita på. Han skriver bland annat att moderaterna "i grunden är samma parti som förut" och att i den mån "fundamentala förändringar inträffat är dessa inte begränsade till den moderata sfären, utan måste ses som allmängiltiga för alla partier". * * * Andra bloggare som var där - Kulturbloggen och Erik Stattin - har också kommenterat seminariet.

Folkpartiets valstugereportage

[UPPDATERAD] Folkpartiet har fått sitt valstugereportage. Något annat kan man knappast säga om den väldigt välgjorda dokumentär om folkpartiets omsvängning från "snällism" under Bengt Westerberg till "kravliberalism" under hans eftertädare, som SVT sände i går. Det ska väldigt intressant att se vilka reaktioner reportaget väcker internt inom folkpartiet, hos dess tidigare företrädare, hos liberala debattörer och ledarskribenter. Någon avgörande betydelse för valet lär dock vare sig reportaget i sig eller den debatt som förhoppningsvis kommer, att få. Det är för långt kvar till valet, och attityden till invandrare - som tv-programmet i går i hög grad handlade om - är inte heller en valavgörande fråga. * * * Åsa Petersen slår i dag på Aftonbladets ledarsida fast att av det fina socialliberala partiet – som krävde pappamånader, radikal socialpolitik och tolerans – finns inte mycket kvar. "Allt som nu existerar är en taskig kopia av ett populistiskt främlingsfientligt parti i Danmark", skriver Åsa Petersen och avslutar poetiskt: Det drar en råkall vind genom svensk politik. Isvinden heter folkpartiet.

Fler fackliga röster för hushållsnära tjänster

Nu ansluter sig även fackförbundet HTF till de fackliga organisationer som förespråkar en lägre beskattning av hushållsnära tjänster. HTF räknar upp flera skäl till sin ståndpunkt: - Det är en väg att öka sysselsättningen som bör prövas – vi behöver fler jobb! - Det är en väg att förhindra skattefusk och svartarbete – vi behöver höja skattemoralen! - Det bidrar till att de som utför hushållsnära tjänster får en bättre situation – villkoren för jobben ska följa lagar och avtal! - Det är ett sätt att förbättra jämställdheten – män och kvinnor ska kunna förvärvsarbeta på lika villkor! HTF konstaterar att skattefusk och svartarbete är mycket utbrett. Man hänvisar till att Skatteverket i mitten av nittiotalet gjorde beräkningar som visade att det kvittolösa svartarbetet med enkla hushållstjänster i de svenska hemmen omsatte cirka 3 miljarder kronor i svarta löner. Reparationer och underhåll i hemmen svarade för minst 5 miljarder kronor i svart arbetsersättning och bilreparationer för ytterligare minst 2 miljarder. Sammanlagt rörde det sig alltså om minst 10 miljarder kronor i svart ersättning för arbeten som utförs med koppling till hemmen. Och inget tyder på att en motsvarande beräkning i dag skulle resultera i en lägre summa. Det beroendeförhållande som finns i dag mellan uppdragsgivaren och de som utför tjänsterna svart måste brytas, slår HTF fast. Skattelättnader för hushållsnära tjänster innebär att fler företag kan startas och därmed får de anställda möjlighet att organisera sig fackligt för att påverka sina anställningsvillkor; avtalsenliga löner, rätt till pension och försäkringar och andra rättigheter som följer med kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund. Väl rutet, HTF! Ännu finns det tid för socialdemokratin att ompröva sin tidigare, missriktade inställning i den här frågan och inför valet presentera ett förslag som skulle minska efterfrågan på svart arbetskraft, göra hushållsnära tjänster och avlastning i vardagen tillgängliga för betydligt fler, och samtidigt skapa goda regelverk för hushållsnära arbete - bland annat kollektivavtal - så att de som arbetar i hushållen får rimliga villkor.

Bra med politiker som lyssnar, även på Bert Karlsson

I tidningen Resumé slås det i dag upp stort att musik- och nöjesentreprenören och tillika medgrundaren av det högerpopulistiska Ny Demokrati, Bert Karlsson, är "rådgivare" till flera socialdemokratiska riksdagsledamöter - däribland Jan Emanuel Johansson. Och tanken är väl att man som läsare ska känna moralisk indignation över detta; "ska verkligen socialdemokrater lyssna på en så sliskig typ som Bert Karlsson", förefaller vara den underförstådda frågan i artikeln. Själv är jag då inte nämnvärt upprörd, och jag är sannerligen inget större fan av denne Karlsson (mer om det här). Jag tycker nämligen att det är våra folkvaldas förbannade plikt att lyssna på samhällsengagerade medborgare. Och då inte minst på en person med så mycket i bagaget som Bert Karlsson. Men att lyssna till och ta råd av någon är inte detsamma som att med hull och hår sluka allt vederbörande säger. Och jag har så pass mycket förtroende för Jan Emanuel Johansson och de andra, icke namngivna, socialdemokratiska riksdagsledamöter som Bert Karlsson - enligt egen utsago - fungerar som rådgivare åt, att jag är övertygad om att deras grundläggande värderingar ger dem mer vägledning i politiken än råd från en person som Karlsson. Men självklart är det bra att lyssna till någon som har en lång erfarenhet av att befinna sig i mediernas sökarljus. Och det Karlsson säger till Resumé om att socialdemokraternas ledamöter måste våga gå emot den egna partilinjen oftare håller jag helt med om. Det ligger i linje med det jag skrivit förut om vikten av att folkvalda tar ett personligt ansvar för sin politikerroll. * * * Rabulisten Anders är av annan åsikt än jag.

PromeMorian @ Norrmalm

Eftersom jag kandiderar för socialdemokraterna till Stockholms kommunfullmäktige och representerar valkretsen Norrmalm-Östermalm så har jag placerat min blogg i Norrmalm på bloggkartan.se. Och på den utmärkta bloggtjänsten Var är du? så återfinns jag vid T-Hötorget.

Europa och framtiden

[UPPDATERAD] Nästa vecka, den 9 maj, infaller Europadagen. Denna dag beskrivs i Wikipedia som en symbol för Europeiska Unionen som politisk enhet. Denna dag år 1950 förde Frankrikes utrikesminister Robert Schuman fram förslaget om att skapa ett enat Europa för att bevara freden. Förslaget anses ha påbörjat det samarbete som vi i dag kallar EU. I Sverige brukar Europadagen passera i det närmaste spårlöst förbi, mer än några pliktskyldiga nämnanden på liberala ledarsidor. I år sker dock flera intressanta evenemang denna dag som jag varmt kan rekommendera. Den radikala tankesmedjan Arenagruppen arrangerar den 9 maj ett seminarium med Anthony Giddens. Temat är den Europeiska Sociala Modellen. Medverkar gör även Joakim Palme (vd, Institutet för Framtidsstudier) och Göran Färm (konsult och tidigare Europaparlamentariker). Moderator är Annika Ström-Melin (chef på SIEPS, Svenska Institutet för europapolitiska studier). Seminariet hålls på engelska i ABF-husetpå Norra Latin, Drottninggatan 71 B i Stockholm. Regeringskansliet arrangerar för tredje året i rad arrangerar seminarier och annat under EU-dagarna, den 9-10 maj. Syftet med EU-dagarna sägs vara att erbjuda kunskap och information om hur regeringen och regeringskansliet arbetar med EU-frågor, samt att stimulera till debatt och diskussion kring de ämnen som tas upp i de seminarier som arrangeras. I år diskuteras bland annat EU:s nya kemikalielagstiftning REACH, krishantering i EU och hur Sverige påverkas av EU:s samarbete inom detta område. Dessutom deltar vice statsminister Bosse Ringholm i en diskussion om vad som egentligen hände med den konstitutionella krisen i EU och vilken vision Ringholm har om EU:s framtid. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) arrangerar ett seminarium på temat Integration som problemlösning i morgondagens EU. Seminariet utgår från den just utkomna SNS-boken Integration som problemlösning - En introduktion till teorier om europeisk integration. I boken redogör statsvetaren Jacob Westberg för hur olika integrationsskolor kan bidra till att bättre förstå det EU vi ser i dag och hur morgondagens EU kan komma att utvecklas. Kommentatorer är bland andra Niklas Ekdal (politisk redaktör på DN), och Per Wirtén (författare och chefredaktör för tidskriften Arena). Runt om i landet arrangeras också många andra spännande seminarier och andra aktiviteter med anledning av Europadagen. Läs mer om dessa här och här.