Timbro vill veta hur du tänker

I gårdagens DN (tyvärr ej på nätet) skriver Eva af Geijerstam på kultursidorna om ett märkligt telefonsamtal hon haft. af Geijerstam beskriver hur hon blev uppringd av någon från "Näringslivets Medieinstitut" som sade sig göra "en enkät om svenska journalisters syn på USA:s Patriot Act". Samtalet blev enligt af Geijerstam något märkligt, då personen som ringt upp henne blev alltmer aggressiv när hon svarade saker som hennes intervjuare inte ansåg stämde. Jag orkar (och bör av upphovsrättsliga skäl) inte återge hela Eva af Geijerstams artikel, men den är onekligen en surrealistisk läsning. Näringslivets Medieinstitut är en del av den liberala tankesmedjan Timbro och säger sig vilja bidra till "en kvalitetshöjning i svenska medier genom kritisk granskning och öppen diskussion". Än så länge har man ingen egen webbplats, men viss information återfinns här. När väl webbplatsen är på plats så ska där "korrigeras och kompletteras ofullständig medierapportering". Himla hyggligt. Det är ju bra att det finns välmenande institut som kan berätta för oss hur det egentligen ligger till...

Premiär för Almedalsbloggen

I samband med att min blogg fyllde 1 år förra veckan så antydde jag att ett nytt bloggprojekt var på gång. Nu kan det avslöjas: projektet heter Almedalsbloggen! Det är ett joint venture mellan Magnus Ljungkvist och mig, och tanken är att vi ska försöka rapportera från de viktigaste evenemangen och från alla tal och partiaktiviteter under Almedalsveckan i Visby. Men vi drar alltså igång redan nu med nyhetsrapportering, skvaller och en del annat smått och gott. Bland annat planerar vi att också ge utrymme för andras syn på Almedalsveckan. Under själva veckan bereder vi plats för en rad gästkrönikörer. Där kommer det finnas politiker, journalister och lobbyister av alla kulörer. Nog med reklam, kolla in Almedalsbloggen!

Socialdemokratiska satsningar på Stockholm

Med sällsynt dålig känsla för tajming skriver Göran Hägglund i sitt nyhetsbrev att socialdemokratins Sverige "har skapat ett barnovänligt samhälle". Han skriver att Sverige behöver "en ny och barnvänligare politik" för att bättre stötta landets familjer. För sådant ser ju det kristdemokratiska perspektivet ut. Familjer, definierat som två gifta heterosexuella av motsatt kön med ett eller gärna flera barn, är den grundpelare i samhället som ska stöttas. Och det genom barnbidrag, vårdnadsbidrag och andra insatser som syftar till att hålla kvinnan i familjen hemma för att ta ansvar för den så omhuldade familjen. Jag skriver att Hägglunds tajming var dålig då socialdemokraterna i Stockholm i går utlovade gratis barnomsorg åt alla, gratis fritids åt alla under tolv, minskade barngrupper i förskolan och ökade lärarresurser för att förbättra barnens språkinlärning. Totalt väntas det kosta drygt 600 miljoner kronor, och då är inte lärarsatsningen inräknad. Detta löfte kan man säga mycket om, men "barnovänligt" är det knappast. Min invändning är snarare att det är tveksamt använda resurser. Om vi nu har så väldigt goda ekonomiska förutsättningar i Stockholm, som finansborgarrådet Annika Billström säger, så tycker jag personligen att man borde fokusera på ökad tillgänglighet av barnomsorg och minskade barngrupper. Genom maxtaxan så är redan kostnaderna för barnomsorg synnerligen överkomliga för de allra flesta barnfamiljer. De samhällsekonomiska kostnaderna för gratis barnomsorg är däremot så höga att det finns en stor risk att man måste backa från löftet under den kommande mandatperioden, även om väljarna skulle ge det socialdemokratiska styret fortsatt förtroende. Minsta konjunkturnedgång gör nämligen löftet svårt att hålla. En annan punkt i programmet är billigare SL-kort, "i utbyte" mot ett ja till trängselavgifter i folkomröstningen. Detta får nu skarp kritik från socialdemokrater i andra kommuner i länet. I Dagens Nyheter säger Pelle Svensson, s-kommunalråd i Haninge, att det är "helt fel prioritering". "Infrastruktursatsningar och utbyggnad av kollektivtrafiken är viktigare än att sänka taxan", säger Svensson till DN. Av det jag hitintills läst av förslaget i medierna och på socialdemokraterna i Stockholms webbplats så verkar det ändå i huvudsak vara bra, traditionell socialdemokratisk politik. Det jag saknar är tydligare jobbsatsningar. Det sägs visserligen att arbetslösheten ska bekämpas "genom satsningar på utbildning istället för konkurrens om låglönejobb". Okej, men vad betyder det? Det är ju inte direkt så att det är ont om välutbildad arbetskraft i den här stan. Problemet är att de inte ens får komma på anställningsintervjuer, eftersom de har mer exotiskt klingande namn än Svensson och Persson. I programmet sägs också att "alla som arbetar i Stockholms stad eller Stockholms läns landsting ges rätt att jobba heltid". Men inte heller det skapar några nya arbetstillfällen. I sämsta fall riskerar många deltidsarbetande i stället förlora jobbet, då andra tidigare deltidsanställda går upp till heltid. Tolkat välvilligt så finns trots allt en del nya jobb i den utlovade satsningen på bostadsbyggande som föreslås. Ytterligare minst 15 000 nya bostäder ska byggas under nästa mandatperiod, sägs det. Detta är väldigt välkommet. Jag återkommer med fler kommentarer om programmet – och hur det påverkar min privata valplattform.

Politisk propaganda på tv

I förra veckan rapporterade Resumé att utformningen av tillstånden för det digitala marknätet gör det möjligt att sända politisk reklam även i tv-kanaler som sänder från Sverige - något som tidigare inte varit tillåtet. Det innebär att Aftonbladet/Axess och Kanal Lokal kan sälja tv-tid till partier och andra hugade spekulanter inför höstens val. Däremot kan inte till exempel Kanal 5, TV3 eller ZTV göra det, då de sänder från Storbritannien där politisk tv-reklam inte är tillåten. Och i dag skriver Dagens Media att TV4 nu öppnar för åsiktsreklam i TV4 Plus, TV4 Fakta, TV400 och TV4 Film. TV4-koncernen har tagit fram två olika valpaket som nu säljs till de politiska partierna i Sverige. Även Även Kanal Lokal, som sänder i de fyra storstadsregionerna, uppges vara intresserade av att sälja utrymme för politisk reklam. Dagens Media har också tidigare uppmärksammat (ingen länk, tyvärr) att TV8 planerar att sända ett antal dokumentärer producerade av borgerligt anknutna profiler. I går sändes den första, signerad Henrik "HAX" Alexandersson. På tur står enligt uppgift bland andra Hanne Kjöller, Martin Borgs med flera.

Betygshot mot felaktig ideologi

Ekot rapporterade i morse om Ytterbyskolan i Kungälv, norr om Göteborg, som bestämt att elever som sympatiserar med rasistiska och nazistiska organisationer riskerar att bli underkända i samhällskunskap. Är man rasist eller nazist så har man nämligen inte lärt sig "förstå de gemensamma och demokratiska värden som vårt samhälle vilar på" samt att "tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt" som det står i samhällskunskapens kursplan, anser ledningen för Ytterbyskolan. Själv tycker jag att det låter helt bisarrt. Om eleverna i fråga allvarligt stört undervisningen, trakasserat och hotat andra elever, eller vägrat svara på frågor som de ansåg hånade deras politiska uppfattning så hade jag möjligen kunnat förstå skolans agerande. Men att hota dem med ofullständiga betyg på grund av deras rubbade värderingar stärker dem ju bara i utanförskapet och övertygelsen om hur samhället motarbetar dem. Knappast någon begåvad metod att få dem på andra tankar. Till Ekot säger dessutom Ytterbyskolans rektor Ann-Charlotte Brandberg att man inte får fälla kränkande uttalanden om sina skolkamrater eller andra om man vill få godkänt i samhällskunskap. Sedan exemplifierar Brandberg med bland annat ord som "bög", "lebb", "lesbisk" och "utlänning". Ursäkta? Hänger det inte lite ihop med hur orden används? Ska man få underkänt i samhällskunskap om man säger att Jonas Gardell är bög, Eva Dahlgren lesbisk eller att den amerikanske ambassadören är utlänning? Lyckligtvis så är Skolverkets chefsjurist Ingegärd Hillborn synnerligen tveksam till Ytterbyskolans agerande. I Ekot konstaterar hon att om elevernas lärare har undervisat i demokrati och demokratins principer och eleverna visar att de förstår men ändå säger att de tycker att diktatur är ett bättre styrelseskick, så tyder det på att de har faktiska kunskaper i demokratins principer men har en annan åsikt. Det är självklart kunskapen, inte värderingarna, som ska beaktas vid betygssättning.

Centern stoppar buggning. Tillfälligt.

I går kväll beslöt centerpartiets riksdagsgrupp att uppmana regeringen att dra tillbaka förslaget om ny buggningslag. Genom det minoritetsskydd som finns i riksdagen skjuts nu frågan på framtiden. Centerpartiets talesman i rättspolitiska frågor, Johan Linander, säger till Ekot att man inte kan införa en så allvarlig lagstiftning som varit aktuell utan rejäla förarbeten, och att det därför är bättre om regeringen drar tillbaka sin proposition och återkommer med förslag "som uppfyller rättssäkerheten och integritetsaspekterna". Heja centerpartiet! Ur mitt perspektiv har två goda ting genom detta uppnåtts: dels har ett dåligt lagförslag åtminstone skjutits på framtiden, och dels har ytterligare en kil slagits in i det borgerliga samarbetet. För vems rättspolitik är nu en röst på borgerligheten; folkpartiets eller centerns?

S i Europaparlamentet gör gemensam sak

Två socialdemokratiska ledamöter av Europaparlamentet som ofta återfinns på olika sidor när EU-frågor diskuteras gör i Svenska Dagbladet i dag gemensam sak. Det är Anna Hedh och Åsa Westlund som skriver ett mycket bra inlägg tillsammans om effekterna av de skotullar mot Vietnam och Kina som föreslås genomföras. Om dessa tullar får full genomslagskraft kommer kostnaden för svenska konsumenter att öka med cirka 55 miljoner kronor per år, skriver de båda socialdemokraterna. Den här typen av åtgärder är inte på något sätt förenligt med en sund utvecklingspolitik, skriver de också, eftersom man avsevärt minskar Vietnams möjligheter att på sikt ta sig ur fattigdom och biståndsberoende. För socialdemokratín har frihandel alltid varit en viktig del i en politik för tillväxt, sysselsättning och jämlikhet. Frihandel gynnar både oss konsumenter i Sverige och löntagare i världens fattiga länder. Hedhs och Westlund artikel är därför ett väldigt välkommet inlägg i debatten.

Agera mot buggningsförslaget!

Jag har länge valt att ligga lågt i debatten om buggning, kameraövervakning och andra föreslagna tvångsmedel för att bemöta terrorism och organiserad brottslighet. Skälet till min tystnad har varit ambivalens och tvivel. Jag sympatiserar å ena sidan med resonemanget om att polisen behöver ökade befogenheter för att hålla jämna steg med - och helst ett försprång framför - den grova brottsligheten. Å andra sidan är jag en varm tillskyndare av yttrandefrihet och personlig integritet. Och efter mycket funderande så har jag kommit fram till att de nya tvångsmedel som regeringen med stöd av folkpartiet vill införa innebär ett allt för stort ingrepp och hot. Därför, något i elfte timmen, vill jag göra vad jag kan för att stoppa de lagförslag som nu står på spel. Centerledaren Maud Olofsson ska ha all heder för att hon krävt att frågan ska skjutas upp minst ett år om förslaget inte ändras på flera viktiga punkter. Olofsson anser - helt riktigt - att det inte ska gå att bugga redaktioner, att det ska vara klart redan från början hur människor som buggats får information efteråt om att de utsatts för avlyssningen och också möjlighet att begära skadestånd. Dessutom anser hon att riksdagen bör avvakta den utredning om integritet som blir klar nästa år. Magnus har skrivit mer om detta. Journalistförbundet och dess tidning Journalisten har på flera föredömliga sätt engagerat sig i de här frågorna. I en ledare påminner Journalistens chefredaktör Maja Aase om hur säkerhetspolisen den 22 oktober 1973 slog till mot tidningen Folket i Bild/Kulturfront. IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt, fotografen Owe Holmquist och före detta IB-tjänstemannen Håkan Isacsson anhölls av säpo – misstänkta för spioneri. Redaktionens bildarkiv beslagtogs liksom läsarbrev. Razzian hade förberetts bland annat genom telefonavlyssning. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha, där nyhetsredaktioner avlyssnas och journalister tas av polisen när de gör sitt jobb? Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén skriver i en debattartikel att om riksdagen tar detta steg så har det svenska samhället "klivit långt bort från centrala demokratibegrepp, bort från respekt för individens integritet och mot en uppluckring av grundlagens principer". Jag kan bara instämma. Så vad kan vi bloggare, bloggläsare och vanliga medborgare göra? Kontakta våra folkvalda är ett bra sätt. För hjälp med argumenten, kolla förslagsvis här eller här.

Den svåra konsten att göra sitt jobb

Under rubriken "Tvingas dela ut rasistreklam" skriver Aftonbladet ett snyftreportage om hur brevbärare hotas av sparken om de inte gör sitt jobb och delar ut ett informationsblad från Nationaldemokraterna. "Förnedrande" säger en anonym brevbärare till tidningen, som överväger att vägra dela ut den rasistiska propagandan. Här har vi uppenbarligen ett problem där friheter och rättigheter ställs emot varandra. Å ena sidan Nationaldemokraternas tryck- och yttrandefrihet och å andra sidan brevbärarnas rättighet att slippa befatta sig med kränkande och främlingsfientligt material. Men precis som i fallet med Muhammedkarikatyrerna så borde rimligen yttrandefriheten gå före. Posten har i det närmaste monopol på att distribuera post, tidningar och andra försändelser till svenska hushåll. De som anlitar dem för att utföra detta uppdrag måste förstås ha rätten att inte behöva förlita sig på enskilda postanställdas goda vilja. Lika lite som Posten har rätt att vägra dela ut mina smaklösa vykort från Kanarieöarna så bör de kunna göra det med politiskt material vars värderingar man inte delar.

Myten om den olyckliga pigan

Det senaste numret av magasinet Neo innehåller ett av de bättre reportage jag läst om några av de tusentals människor som i dag arbetar svart med städning och andra hushållsnära tjänster i svenska hem. Låt mig först av allt slå fast att jag inte på något sätt försvarar svartarbete eller att rimligt välavlönade människor (som jag antar att artikelförfattaren och Neo-redaktören Peter Wennblad är) insisterar på att betala svart för sådana här tjänster. Men reportaget, betitlat Myten om den olyckliga pigan, visar att vår bild av de svartavlönade, ofta kvinnliga asylsökande och invandrare, som utnyttjade offer kanske borde nyanseras en aning. För mig innebar reportaget en förstärkning av min uppfattning att vi borde hitta ett system för att göra anlitande av hushållsnära tjänster vitt ekonomiskt överkomligt för privatpersoner. Kanske drar andra annorlunda slutsatser än vad jag gjorde. Hur som helst så rekommenderar jag starkt en läsning!

Pekguls monarkiinlägg är välkommet

Nalin Pekguls debattartikel om att socialdemokratin borde slopa kravet på republik är väldigt välkommen. Inte för att det ligger något i hennes resonemang; tvärtom så är hennes argument för att bevara monarkin synnerligen illa underbyggda. Men förhoppningsvis kan artikeln tända en gnista inom socialdemokratin så att man på allvar kan börja argumentera för en samhällsförändring – och avskaffar den anakronistiska och i grunden odemokratiska kvarleva vi kallar kungahuset. Pekguls argument för att bevara monarkin är svåra att få grepp om, men de verkar kretsa kring behovet av nationella symboler att samlas kring, samt att en regent står ovanför partipolitiken och skulle kunna tala om vikten av tolerans, respekt för olikheter och demokratiska värderingar – utan att dras in i en politisk debatt. Dessutom antyder hon att det skulle finnas ett feministiskt värde med en kvinnlig monark. Själv så tror jag att ytterst få brittiska kvinnor upplever att deras mångåriga drottning bidragit till att flytta fram jämställdhetens positioner. Och vad gäller vikten av nationella symboler så visar väl snarare historien hur mycket mänskligt lidande som orsakats av detta obegripliga vurmande för nationalstater, gränser och symboler som flaggor, monarker och dylikt. En ordentlig diskussion om vilket statsskick vi egentligen vill ha i Sverige vore väldigt välkommet. Självklart så har Nalin Pekgul en poäng i att vår nuvarande kung är i stort sett harmlös och att vårt kungahus är en turistattraktion. Men jag skulle föredra att vår omvärld skulle uppskatta oss för att vi i god demokratisk ordning gör oss av med den feodala, hierarkiska kvarleva som monarkin innebär, gör slottet till museum och ger familjen Bernadotte en anständig pension.

Är Åsa Linderborg fortfarande på riktigt?

Det finns märkliga debattörer, det finns märkligare debattörer och så finns det Åsa Linderborg. Åtminstone tror jag det. Jag är nämligen ännu inte helt säker på om hon är på riktigt. Hennes senaste bisarra inhopp i den politiska debatten handlar om Laila Freivalds. Linderborg verkar instämma med de allra flesta om att Freivalds avgång var nödvändig och önskvärd, men när det gäller orsaken till detta så är Linderborgs analys... annorlunda. Problemet var nämligen inte det grundlagskränkande agerandet mot Sverigedemokraternas webbhotell. Problemet var inte heller att hon förde sin chef, Sveriges statsminister, bakom ljuset om detta. Nej, problemet var - enligt Åsa Linderborg - att Laila Freivalds under sin tid som utrikesminister ägnat sig åt "stormaktskryperi" och fört en "feg och proimperialistisk utrikespolitik". Det faktum att regeringen är kollektivt ansvarig för den förda politiken och att kritiken, om den nu skulle ha någon som helst substans, kanske snarare borde riktas mot Göran Persson verkar inte föresväva Linderborg. Åsa Linderborgs debattartikel, eller vad det nu är, har kommenterats väldigt olika av bloggare på olika ändar av det politiska spektrat. Vänsterbloggaren Lasse berömmer henne som den som bjuder på "de mest genomtänkta kommentarerna i svensk press om politiska händelser". Lasse skriver vidare att det är skönt att veta att "det åtminstone finns någon som likt Åsa Linderborg kan se verkligheten genom dimmolnen". Rakt motsatta slutsatser drar C.L.K. Aqurette, som framförallt skjuter in sig på det Linderborg skrev om att borgarna inte kan vinna på sin egen politik. Aqurette menar att "det är helt fel i sak". Min egen uppfattning om Åsa Linderborgs politiska analyser, där jag också första gången uttryckte mitt tvivel på om hon överhuvudtaget var på riktigt, återfinns här.

Normal sex får visas - i Norge

Svenska Dagbladet rapporterade i går att vårt närmsta grannland i väst, Norge (den sista Sovjetstaten, ni vet...), har fått en lagstiftning för pornografi som motsvarar den som Sverige och Danmark införde 1970. Det är nu, efter ett beslut i landets högsta domstol, fritt fram att sälja pornografiska videor - "med normal sex". Så sent som den 13 februari i år konstaterade det norska censurorganet Medietilsynet (som haft ansvaret för att avgöra om filmer varit för pornografiska för att kunna visas eller säljas i butiker) några filmer man fått granska innehöll "stora mängder med könsliga skildringar som anses vara stötande, eftersom de visar samlag som speciellt framhäver könsorgan, liksom andra former för sexuella handlingar, som sugande, slickande, onani, gruppsex och sädesavgång". Men efter att detta överklagats så är numera även sådana filmer tillgängliga för norrmännen. Arma broderfolk. Vad som möjligen förbryllar i sammanhanget är hur "normal sex" ska tolkas. En viss vägledning ger SvD-artikeln, där det sägs att det nu i Norge är lagligt att sälja porrfilmer "så länge det inte är våld, barn, lik eller djur inblandade". Där går normalitetens gräns i Norge, uppenbarligen. Och onekligen förefaller den rimlig. Även i det på detta område betydligt liberalare Sverige så är ju barnpornografi förbjuden, liksom likskändning och djurmisshandel. Däremot är det såvitt jag vet egentligen inte olagligt att ha sex med djur - så länge dessa inte anses fara fysiskt illa av det. Och var gränsen går för "våld" i en sexuell relation vore onekligen intressant att höra. Smisk? S/M?

Ett år som bloggare

[UPPDATERAD] Tiden går fort när man har roligt. I dag fyller min blogg ett år. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Ett gäng inlägg har det blivit. Fast då har jag ärligt talat inte skrivit riktigt alla själv. Under några veckor i somras hade jag en vikarie, Jonas Svensson (alias "Prao-Morian"), som skötte bloggen i min frånvaro. Men annars har jag gjort det mesta här själv. Ganska många kommentarer har ni läsare bidragit med under året. Jag har ingen statistik över detta, men det är roligt att så många verkar uppskatta det jag skriver - men inte alltid håller med. Det är feedbacken från er som gör det här riktigt givande. Några direkta förändringar på bloggen lär det inte ske i samband med 1-årsfirandet. Däremot har jag en annan överraskning på gång... Mer om det inom kort. * * * Strax efter att ha skrivit ovanstående så läser jag att bloggaren Jinge, som jag normalt inte har så mycket till övers för, skriver att bloggosfären möjligen har nått "en slags topp intressemässigt och är nu på väg att inta sin rätta plats". Detta baserar han på att hans blogg, liksom bland annat min, i går var citerad i och länkad från Aftonbladet - utan att detta resulterade i någon större anstormning av besökare. Själv upplevde jag en viss tillströmning, men långt ifrån några rekordsiffror. Kanske har Jinge rätt i att folk faktiskt inte är "ett skvatt intresserade av vad bloggare tycker om saker och ting".

Aftonbladet gör en bloggkrönika

Jag noterar att Aftonbladet i sin bevakning av Laila Freivalds avgång bland annat väljer att göra en genomgång av hur nyheten kommenterats i bloggosfären. Kul grepp! Här citeras bland andra Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist, undertecknad och Mikael Zillén.

Freivalds avgång det enda rimliga

[UPPDATERAD] Efter de senaste avslöjandena om Laila Freivalds kunskap om och inblandning i nedstängningen av Sverigedemokraternas webbsajt där nidbilder av profeten Muhammed publicerats (mer om det här), så upphörde hon definitivt att vara en tillgång för regeringen och blev enbart en belastning. Hennes avgång i dag var därför det enda rimliga. Det var illa nog att en av Freivalds närmaste medarbetare var den som tog kontakt med Sverigedemokraternas webbhotell för att "informera" om att bilderna kunde utgöra ett hot mot svenska medborgare i världen. Det hela förvärrades när det framkom uppgifter om att hon var väl informerad om medarbetarens planerade agerande redan innan dessa kontakter togs. Och fullständigt ohållbar blev situationen när det i en yemenitisk tidning berättats att hon i ett brev till Abu Baker Al-Qirbi, landets utrikesminister, uppgett att det var den svenska regeringen som stängt ned Sverigedemokraternas sajt. Självklart skadar hela den här historien förtroendet för regeringen. Freivalds har fått många chanser, men tyvärr har hon inte visat sig kapabel att axla förtroendet. Om hon i stället avgått redan efter att den värsta krisen var över efter tsunamikatastrofen så hade vi varit i en helt annan situation i dag. Jag är nu inte orolig för utrikesministerposten; det finns gott om kompetens i de socialdemokratiska leden att ta över det jobbet. Problemet är att det sker så nära inpå valet att den person som tar över får svårt att hinna bygga upp förtroende och faktiskt kunna uträtta något. * * * Ära den som äras bör: det var förstås Nils Funcke på Riksdag & Departement som bjöd på scoopet om att Laila Freivalds närmaste politiske tjänsteman först hade samrått med sin chef innan han kontaktade företaget som sedan stängde Sverigedemokraternas webbplats.

V, Vendetta och verklig terrorism

I fredags var det premiär för filmen V för Vendetta som jag sett fram emot länge och tidigare bloggat om (bland annat här och här). Tyvärr kunde jag inte se filmen i helgen, men lita på att så sker inom kort. Jag tillhör dem som gärna läser filmtidningar och webbsajter med rykten, smygtagna bilder, produktionsskisser etc långt innan premiärer av filmer som intresserar mig. Det förstör inte själva filmupplevelsen för mig, tvärtom bygger det upp förväntningar. Och jag har längtat efter den här filmen ända sedan jag första gången läste Alan Moores mörka serienovell V for Vendetta för många år sedan. I dag känns Moores historia mer aktuell än någonsin, något som jag av recensioner att döma förstått att filmmakarna tagit fasta på. Referenser till buss- och tunnelbaneterroristerna i London i somras, liksom fågelinfluensan, finns med i filmen. Tyvärr verkar det också som att man ändrat på det ursprungliga slutet, tydligen för att göra det lite mer lättköpt och acceptabelt för en mainstreampublik. Det är beklagligt, men det gör mig ändå inte mindre sugen att se filmen. Recensionerna jag läst hat hittills varit övervägande positiva. I Dagens Nyheter skriver Fredrik Strage bland annat att det är en actionfilm "för alla som tröttnat på politiker som inskränker vår frihet med argumentet 'detta är för er egen säkerhet'" och tillägger att det finns goda skäl "att bjuda vår buggningskåte justitieminister på bio". Svenska Dagbladet ger filmen en 4:a i betyg och recensenten skriver att ett skildrande av "en terrorist som frihetskämpe är inte särskilt populärt, men det är ett försök att diskutera hur världen ser ut och vad som driver individer mot till synes desperata handlingar". Också filmbloggen Bloggywood har sett V för Vendetta och skriver att V för Vendetta "är stark, vågad och aktuell". Ett flertal andra bloggare har också sett filmen, bland andra Staffars Serier och Wierd Science.

Lobbying, korruption och kampanjfinansiering

Radioprogrammet Konflikt handlade i går om pengar i politiken. I påannonseringen lät det som att fokus skulle ligga på kampanjfinansiering, det vill säga ekonomiska bidrag till personvalskampanjer. I praktiken handlade dock mestadels om en enorm korruptionshärva som för närvarande skakar Washington; en välkänd lobbyist - Jack Abramoff - har erkänt att han använt kampanjbidrag för att muta politiker i Washington. Förvisso intressant, i synnerhet för dem av oss som är väldigt intresserade av amerikansk politik. Det handlade dock inte så värst mycket om lobbying, utan snarare om korruption och kriminellt bedrägeri. Och så värst mycket kampanjfinansiering diskuterades inte. Detta fenomen har ännu inte riktigt granskats av svenska medier. Trots att det - så vitt man känner till - är ganska blygsamma summor som personvalskandidater i Sverige hittintills drar in från andra håll än sina egna partier, så kan detta komma att förändras. Det är till exempel inte alls otänkbart att ett fackförbund, en näringslivsorganisation eller en annan intresseorganisation skulle kunna skänka stora pengar till en enskild riksdagskandidat som man tror skulle driva frågor som ligger finansiären varmt om hjärtat. Och det finns i dag ingen lagstiftning som vare sig förbjuder detta eller tvingar riksdagskandidater att offentliggöra sådana bidrag. Jag är själv ingen principiell motståndare till att intresseorganisationer ekonomiskt stöttar kandidater som de tror på, men det verkar rimligt att väljare och skattebetalare får insikt i varifrån pengarna kommer. Det sätter om inte annat enskilda folkvaldas agerande i vissa frågor i ett nytt ljus.

Ja till skyskrapor i Värtahamnen!

Här kommer en kombination av erkännande av politiska meningsmotståndares bra idéer och en första punkt ur min kommande plattform inför kommunfullmäktigevalet i Stockholm: 10 stycken 50 våningar höga skyskrapor i Värtahamnen! Detta föreslår folkpartipolitikern Madeleine Sjöstedt. Jag yrkar bifall! Tyvärr har jag förstått att detta inte är så populärt bland mina socialdemokratiska partivänner i Värtan och på Östermalm. Nåja, jag är för ändå :-)

Rokad på Östersundstidningarna

En av de första frågor jag bloggade om för ungefär ett år sedan var den skandalösa uppsägningen av den socialdemokratiska Länstidningen Östersunds politiske chefredaktör och ledarskribent Peter Swedenmark. Denna olyckliga historia slutade med att Swedenmark rekryterades av Länstidningens främsta konkurrent, centerpartistiska Östersunds-Posten, som krönikör. I dag läser jag i Resumé att Mikaela Munck af Rosenschöld, tidigare ledarskribent och politisk chefredaktör på Östersunds-Posten, petats från sitt jobb och i stället värvats som krönikör - till Länstidningen Östersund. Cirkeln tycks vara sluten.

En oönskad present

Apropå diskussionen om Corporate Social Responsibility (CSR) så ser jag på Reklamfeber en helt fantastisk reklamkampanj signerad Leo Burnett i Lissabon. Det handlar alltså om en kartong som var fint inslagen som en julklapp och som skickades till direktörer och andra på diverse företag. Efter att girigt ha slitit upp pappret möttes de av synen här intill och en uppmaning om att donera pengar till hemlösa. Så smart och så träffsäkert.

Bengt Silfverstrand och debattekniken

Bengt Silfverstrand är en socialdemokratisk bloggare som sällan missar chansen att näpsa partivänner som avviker från Den Enda Sanna Och Rätta Vägen, det vill säga den politiska linje Silfverstrand själv för närvarande företräder. Han blogginlägg saknar notoriskt länkar, men det hindrar honom inte från att allt som oftast dissa folk från höger till vänster utan att nämna deras namn eller i vilket sammanhang det som retat upp honom nämnts. Ibland, som i dag, så nämner han namn - fast ännu utan länkar. Ett populärt knep som Silfverstrand gärna tar till är att vara lite sådär roligt ironiskt slängig, typ driva med folks namn. Att hänvisa till mig som "Morianen" tycker Silfverstrand är skoj, eller till Erik Laakso som "Uppsala högar(s)". Ännu roligare blir det att referera till oss som Bill och Bull. "Tihi", tänker Silfverstrand, "nu var jag riktigt vitsig". Det som gjort Silfverstrand irriterad denna gång är det här. När "personer som kallar sig för socialdemokrater vill subventionera hög- och medelinkomsttagares städning", då går skam går på torra land. Jajamen, han uttrycker sig faktiskt så. Men det blir ännu bättre! Att begära hjälp av skattebetalarkollektivet med betalningen av dessa tjänster är nämligen, håll i er nu; "lika långt från socialdemokratiskt solidaritetstänkande som avståndet mellan jorden och månen". Wow. Att det går att mäta sådant, och med en sådan exakthet. Silfverstrand är verkligen en man med många talanger. Men visst, har man varit styrelseledamot för Lunds Universitet, Miljöstrategiska forskningsstiftelsen, Höganäs Fjärrvärme AB och dessutom varit ersättare i styrelsen för Nordvästra Skånes Renhållnings AB, ja då snappar man nog upp ett och annat. Nä, alvarligt talat. Jag tycker inte att ovanstående är något gott exempel på god debatteknik, i synnerhet inte mellan partivänner. I stället välkomnar jag en öppen, seriös och respektfull diskussion om hushållsnära tjänster, vilka som bör kunna få tillgång till dem till en överkomlig kostnad och hur vi på bästa sätt kan motverka svartarbete. Jag hoppas att Bengt Silfverstrand vill delta i den diskussionen.

Vad var det för siffror...?

TV4 har på ett föredömligt sätt granskat fakta bakom de siffror partiledarna svängde sig med i tv-debatten den 19 februari. Av granskningen framgår att partiledarna förde fram flera faktafel och, menar TV4, rena lönger. Som exempel nämns Lars Leijonborgs påstående att en miljon människor i Sverige "står utanför arbetsmarknaden". Det är, konstaterar TV4, en sanning med modifikation. I det som alliansen kallar utanförskap ingår nämligen inte bara alla arbetslösa utan också alla förtidspensionärer, deltidsarbetslösa och sjukskrivna - även korttidssjuka. TV4 har pratat med en funktionär på folkpartiets kansli, som sägs vara expert på området, och han får - efter att ha vridit och vänt på siffrorna - bara ihop drygt 800 000 personer som kan sägas stå utanför arbetsmarkanden. Även Maud Olofsson hävdade i tv-debatten att en miljon svenskar inte har något jobb att gå till. När TV4 konfronterar henne med fakta så kan hon dock inte redovisa hur hon räknar för att få ihop denna siffra. Hon upprepar bara att hon har rätt. Fredrik Reinfeldt slirade ännu mer på sanningen i tv och sa i debatten att 1,5 miljoner människor står "utanför". Ombedd att precisera vad som avses med "utanför" svarar han "utanför arbetsmarkanden fast man är i arbetsför ålder, inte jobbar alls, eller inte jobbar så mycket som man skulle vilja". Plötsligt så känns den moderata trovärdigheten när man förnekar planer på skattesänkningar i storleksklassen 250 miljarder inte särskilt stor.

Ett erkännande till motståndarlaget

Kulturbloggen har utmanat mig och en rad andra politiska bloggare att nämna något som vi faktiskt kan tycka är vettigt i den politiska motståndarens politiska idéer och förslag. Spännande grepp. Det är ju inte okänt att jag stödjer den mestadels borgerliga idén om någon form av moms- eller skattesänkning för privatpersoner som anlitar hushållsnära tjänster. Detta har jag bloggat om flera gånger tidigare, bland annat här och här. Nu finns det förvisso också andra socialdemokrater som driver den här frågan, men det är trots allt en borgerlig idé från början - och jag stödjer den. Däremot är jag inte lika säker på att just allianspartiernas förslag om ett skatteavdrag är det bästa, men principen om att göra det ekonomiskt överkomligt för människor att anlita den här typen av tjänster vitt är jag alltså med på. Jag är också positiv till de borgerligas starka och tydliga stöd för Europatanken och EU. Här är mitt eget parti lite mer vacklande, och samarbetspartierna v och mp ska vi inte ens snacka om. Men i riksdagsvalrörelser så blir det tyvärr tyst på den här punkten även från borgerligt håll. De enda svenska politiker som då överhuvudtaget diskuterar EU och Europafrågorna är de som är synnerligen kritiska till hela projektet och helst verkar vilja att Sverige lämnar samarbetet. Läs mer om detta här. Många borgare, och då främst liberaler, har också ett bra track record när det gäller försvar för mänskliga rättigheter och fördömande av diktaturer. Där har socialdemokrater genom åren tyvärr gjort och sagt ett och annat dumt som inte är så kul att påminnas om. Kuba är ett bra exempel på detta. Läs mer om min inställning här och här. Det är kanske också på sin plats att nämna några borgerliga politiker som jag gillar och respekterar, även om jag ganska sällan håller med dem. Birgitta Ohlsson är ett exempel på en sådan. Fredrik Malm är en annan. En som ligger politiskt väldigt långt ifrån mig, men som ändå är intressant, är Fredric Federley. Till slut en moderat: Anna Kinberg Batra. Sådär. Urvalet ovan kan man förstås diskutera. Förlåt alla borgerliga bekanta som jag glömt eller utelämnat. Och ja, jag har begränsat mig till folk som är någorlunda i min egen ålder. Det finns förstås gott om respektabla borgare som är både yngre och äldre än det här gänget.

Skoj om krönikörer

Den oftast bisarra och ibland geniala bloggen Kinky afro listar i dag "krönikörernas B-lag". En B-krönikör, enligt Kinky afro, "väcker ingen debatt och hamnar sällan i tv-soffor". En väldigt rolig sågning levereras sedan. Rekommenderad läsning!

Kryssa Morian

Jag noterar med glädje att både Anders Löwdin och Josefin Deiving har antagit min utmaning om att inleda sina personvalskampanjer på sina respektive bloggar. Jag kandiderar alltså till Stockholms kommunfullmäktige för socialdemokraterna och återfinns på plats 28 på listan för valkrets 3 (Norrmalm-Östermalm). Ingen direkt topplacering således. Snarare så får nog mina chanser att bli invald i fullmäktige betraktas som minimala. Men skam den som ger sig! Har jag nu nominerats av mina partikamrater och getts förtroendet att stå på listan, om än med en blygsam placering, så är det klart att jag tar utmaningen på allvar. Och som Anders Bergérus så klokt påpekade; i en valkrets där relativt få röstar på socialdemokraterna (i valet 2002 fick s 17,7 procent av rösterna i Norrmalm-Östermalm...) så behövs det färre kryss för att bli personvald. Så varför tycker jag då att man ska kryssa för mitt namn på valsedeln? Tja, jag är den högst placerade socialdemokratiske bloggaren i min valkrets. Den enda rent av, så vitt jag har kunnat utröna. Men det är ju knappast ett argument. Däremot så har jag genom att ha bloggat så länge som jag gjort kunnat presentera mina tankar och värderingar för allmänheten (nåja, den tämligen lilla del av allmänheten som hittat hit) på ett helt annat sätt än någon annan kandidat som står över mig på listan. Mina åsikter är väl kända, men vad tycker de andra? Mitt bloggande har inte sällan handlat om och innehållit skarp kritik mot andra socialdemokrater och socialdemokratisk politik såväl på riksplanet som lokalt i Stockholm. Det är inget jag hymlar med eller har någon anledning att revidera. Jag står för det jag sagt och skrivit; det har försiggått mygel och maktfullkomlighet inom Stockholms arbetarekommun (det vill säga den lokala partiorganisationen, "på socialdemokratiska"). Det har förekommit starka och uppslitande konflikter i princip inför öppen ridå inom mitt parti. Och självklart så har detta varit skadligt, både för organisationen och för människors förtroende för socialdemokratin i Stockholm. Glädjande nog verkar det mesta av detta nu ligga bakom oss och gammalt groll har fått stå tillbaks för en samlande beslutsamhet om att blicka framåt. Det behövs, för valet i höst kommer att bli tufft. I valet 2002 lanserade socialdemokraterna "99 steg till ett bättre Stockholm". Dessa 99 steg skulle vara konkreta och mätbara, och syftade till att socialdemokraterna i Stockholm ville "kontraktera sig" med stockholmarna och under de kommande fyra åren med jämna mellanrum återkomma och berätta hur arbetet med att ta dessa steg gick. I kommunfullmäktigedebatter har den moderatledda oppositionen ständigt påmint Annika Billström och andra socialdemokrater om dessa 99 steg – vilket väl får ses som ett gott betyg, då socialdemokraterna därmed lyckats sätta agendan för andra att förhålla sig till. Jag är väl medveten om att det har ifrågasatts från flera håll i vilken utsträckning socialdemokraterna verkligen lyckats uppfylla sina löften, men enligt den särskilda webbplats som partiet skapat för att redovisa 99-stegsarbetet så har hittills 68 steg bockats av. Det får anses godkänt, men ännu återstår en del att göra. Majoritetsförhållandena i Stockholms stadshus (läs miljöpartiet...) gör det dock svårt att uppfylla en del punkter, exempelvis inom trafikområdet. Jag håller nu som bäst på att utarbeta min egen, personliga valplattform inför valet till Stockholms kommunfullmäktige. Det kan verka överdrivet, inte minst med tanke på att jag alltså står på 28:e plats i en tuff valkrets. Men jag ser det som en varudeklaration för mina eventuella väljare – och det ger mig samtidigt en anledning att fundera över de många viktiga frågor som står på spel i den stockholmska kommunpolitiken. Jag välkomnar fortfarande input från er kloka läsare! Ta chansen att påverka vilka frågor jag ska driva i valrörelsen. Jag lovar att läsa och ta till mig av alla idéer och förslag.

Också ett mått på riksdagsaktivitet...

[UPPDATERAD] Agent25 har gjort en sammanställning över de mest omskrivna riksdagsledamöterna under förra året. I topp ligger inte oväntat statsministern och partiledarna. Men listan avslöjar också vilka mindre kända ledamöter som antingen legat i för att synas i medierna, eller som uppmärksammats för saker de nog helt inte hade velat skylta med. Resumé har "hela listan". * * * Länken ovan leder nu rätt.

Bra satsning, men varför bara åt de äldre?

Apropå Persson så blev jag åtminstone delvis positivt överaskad i förra veckan när statsministern i SVT:s Rapport berättade att regeringen tänkt ge äldre möjlighet att anlita subventionerade hushållsnära tjänster. "Vi kommer ändra lagen så att det blir möjligt för kommunerna att ge den typen av hushållstjänster till de äldre mot viss betalning", sa han i intervjun. Dessa hushållsnära tjänster ska omfatta allt från städning till gräsklippning. Alla äldre kommer enligt förslaget, som presenteras i årets vårbudget, att omfattas av satsningen, däremot kommer det vara upp till kommunerna att bestämma om avgiften för tjänsterna ska vara inkomstrelaterad. Det här låter som ett bra förlag i mina öron, och det ligger helt i linje med den socialdemokratiska prioriteringen av äldrefrågor under valrörelsen. Och samtidigt innebär detta ett ideologiskt genombrott. Det torde nu bli allt svårare att motivera varför vi andra i samhället, som ännu inte ingår i gruppen "äldre", inte ska få tillgång till samma subvention när vi anlitar hjälp med till exempel städning, tvätt eller andra hushållsnära tjänster. En sådan reform kommer ge mer skatteintäkter än det kostar, då det blir mer ekonomiskt överkomligt att anlita den här typen av hjälp vitt. Samtidigt ökar vi tryggheten för de människor som i dag agerar på en svart, olaglig marknad. Dessutom ökar det fritiden och minskar stressen för mängder av människor som i dag slits mellan ett hektiskt arbetsliv, familj och fritidsintressen.

Barfotajournalistik i Metro

Läser i Dagens Media att tidningen Metro ska starta 26 lokala sajter, en för varje kommun Stockholms län. Ur läsekretsen ska Metro värva 50-60 frivilliga som skriver korta artiklar och tar bilder från sitt område. Metros chefredaktör Sakari Pitkänen motiverar satsningen med att "det finns ett journalistiskt svart hål" ute i länets kommuner där det i princip råder medieskugga. Barfotajournalisterna får en snabbkurs i journalistik, men kommer inte att få lön "i traditionell mening", enligt Pitkänen, "men till skillnad från att blogga ska det finnas en uppsida, det ska gå att tjäna pengar". Själv tycker jag att det låter som en väldigt spännande satsning, även om det naturligtvis vore att föredra att Metrokoncernen faktiskt anställde utbildade och kunniga journalister och gjorde en genuin satsning på journalistisk bevakning av lokalnyheter runt om i Stockholms län. Pengar saknar man ju inte. Tidnings AB Metro ägs av Metro International som förra året hade en 19-procentig ökning av försäljningen, motsvarande i runda slängar 360 miljoner dollar.

Partimångfald och demokratiskt kaos

I Aftonbladet i dag hakar Nisha Besara på min spaning för två veckor sedan om det stora antalet registrerade partier som ställer upp i riksdagsvalet. Nisha har dock spanat bredare och konstaterar att hela 237 partier kandiderar i samtliga val den 17:e september, och att fler än en tredjedel av dem är partier som aldrig tidigare har ställt upp i allmänna val. "Det är ett tecken på att den svenska demokratin är friskare än de svenska partierna", skriver Nisha. Jag är inte riktigt lika säker på att en ökad mängd partier i våra folkvalda församlingar faktiskt gynnar demokratin. Snarare ser jag en risk i att beslutsprocesser förlamas av komplicerade uppgörelser och att slutresultatet blir urvattnade kompromisser som inte gör någon glad. I riksdagsvalet kan det till exempel gå så illa att mängder av människors röster i praktiken blir bortkastade om till exempel Feministiskt initiativ, Junilistan och Sjukvårdspartiet skrapar ihop mindre än fyra procent, samtidigt som miljöpartisterna och kristdemokraterna åker ut. Lek med tanken att dessa partier får mellan två och tre och en halv procent av rösterna vardera. Då är det plötsligt 10-17 procent av väljarna som inte fått representation i riksdagen, något som definitivt skadar demokratin.

Grattis på tioårsdagen, Göran!

Flera medier uppmärksammar i dag att det i veckan är exakt tio år sedan Göran Persson tillträdde som statsminister. En intressant intervju med gratularen sändes till exempel i SVT:s morgonprogram i morse. I Dagens Nyheter uttalar sig flera personer, bland andra Klas Eklund, Niklas Nordström, Birger Schlaug och Göran Färm om Perssons statsministergärning under dessa år. Det är värt att notera att DN nästan bara intervjuat andra män (kvinnor som MajBritt Theorin, Anna Sjödin, Lena Hjelm-Wallen och Annika Åhnberg kommer bara till tals i en enkät). Kanske lägger det en extra dimension åt det Schlaug säger, att skillnaden mellan företrädaren Ingvar Carlsson och Göran Persson är total: "När jag satt i mitt riksdagsrum ibland sena kvällar och såg Ingvar Carlsson och hans gäng komma förbi när de jobbat över sent - då var det åtminstone något så när jämställt, det fanns kvinnor med. Det såg man inte mycket av när Göran Persson kom. Det var grabbarnas afton." DN:s politiske kommentator Henrik Brors skriver tankvärt om vad som skulle ha hänt om det i stället varit Mona Sahlin som fått jobben för tio år sedan, som det var meningen. Brors drar bland annat slutsatsen att den "vision" som Sahlin stod för då nu övertagits av centerpartiets Maud Olofsson. Den analysen ger jag inte mycket för. Däremot har han antagligen rätt i att hade Sahlin, tillsammans med Margot Wallström och Anna Lindh, hade sett till att Ingvar Carlssons engagemang för EU-projektet förts vidare.

Hårt ansatta "Toppkandidater"

Det blev visst vänsterpopulisten Petter som vann "Toppkandidaterna" i går. "Min" mer nyanserade kandidat Parasto gick inte ens till final. Trist. Men som bland andra Nina Unesi påpekat så blev kandidaterna hårt ansatta med tuffa frågor från juryn i programmet, tuffare frågor än vad många partiledare utsätts för. Själv tycker jag till exempel att pr-konsulten Dominika Peczynski ställde orimliga krav på Parasto med sina frågor om det var rimligt att låta ännu ej nyktra narkomander få bosätta sig grannar med småbarnsfamiljer. Min fundering då var om Peczynski då också menade att narkomaner automatiskt ska bli av med sin bostad på grund av att de är missbrukare? Något sådant samhälle vill då inte jag ha. Centerriksdagskandidaten Marie Wickberg kommenterar Petters vinst så här: "De största förlorarna är skattebetalarna som nu har slängt bort 250 000kr på en organisation som kallar både riksdag och polis för demokratiska missväxter. Funderar på hur svt ska motivera utbetalningen av pengarna." En annan centerpartist, Stefan Tornberg, beskriver Petters politiska budskap som "en osalig blandning av revolutionsromatik, anarkism, laglöshet, religiositet och nästan extrem individualism".

Och vinnaren är...

I kväll kl. 20.00 är det final i SVT:s politikersåpa "Toppkandidaterna". Jag ska ärligt säga att jag inte bemödat mig med att följa hela serien. Jag såg de två första avsnitten och har sedan sett totalt några minuter av av de följande avsnitten (mer om det här). Ändå har jag en favoritkandidat som jag hoppas vinner i kväll: Parasto. Egentligen sticker hon inte alls ut, utan känns bara naturligt avspänd, mogen och klok. I sitt valmanifest skisserar Parasto bland annat insatser för att minska arbetslösheten ("effektivisera ungdomsprogrammen, satsa på utbildningar där det finns behov" samt att sänka arbetsgivaravgiften "så att arbetskraft inte ska vara så dyr"). Hon skriver också, vilket borde tilltala Magnus - då det är en av hans deviser - att "människors vilja till arbete är samhällets främsta tillgång". Parasto prioriterar även kampen mot hemlöshet och miljöfrågor, och vinner hon de 250 000 kronor som är prissumman så kommer hon att skänka 60% av pengarna till arbete för hemlösa, 20% till Svenska Naturskyddsföreningen och 20% till Streetball League. Cool. Heja Parasto!

Bottenkandidaten

I dag var jag tillbaks i Stockholms stadshus, men denna gång inte för att tillsammans med drygt tusen andra lyssna till en amerikansk professor. Nej, i dag hölls en introduktions- och informationsdag för socialdemokratiska kandidater till Stockholms kommunfullmäktige. Och jag är en sådan. Även om det ska villigt erkännas att jag blev både häpen och hedrad över att få veta att jag var nominerad. Häpen, då jag egentligen inte varit så engagerad i de socialdemokratiska lokalföreningarna sedan jag jag flyttade in till stan från Huddinge. Jag har mest dykt upp i valrörelserna för att dela ut material och valsedlar. Hedrad, då jag trots allt måste ha lyckats göra så pass mycket intryck att människor fått förtroende för mig och mina idéer om socialdemokratisk politik. Och inte bara blev jag nominerad; jag gavs rent av förtroendet av mina partikamrater att hamna på kommunfullmäktigelistan. Långt ned, visserligen. Jag står på plats 28 på valsedeln (näst-näst sist) för valkrets 3, det vill säga Norrmalm-Östermalm. Mina fördomar - med visst stöd av de senaste valresultaten - säger mig att socialdemokraterna inte drar några större massor till valurnorna i den delen av stan (i valet 2002 fick s 17,7 procent av rösterna här...). Inte dessto mindre så tar jag naturligtvis min kandidatur på största allvar. Vi höll till i en lokal kallad Paulinrummet, efter namnet på konstnären som dekorerat den. På väggarna stod talesätt som "Tala är silver tiga är guld", "Den som spar han har", "Arbetaren är sin lön värd" och "Morgonstund har guld i mund". Bakgrunden till detta sades vara att rummet en gång var lönekontoret där löner utbetalades till stadens anställda, och att man antagligen velat ge dem några förmanande ord tillsammans med löningen. Själv uppfattade jag det snarare som maningar till generationer av folkvalda att inte yttra sig i onödan, vara sparsam med skattemedel, ge stadens anställda anständiga löner och att sköta sina förtroendeuppdrag noggrant och inte slöa. Introduktionsdagen gav mig anledning att fundera på min egen valplattform. Jag förstår naturligtvis att det är en ytterst liten chans att jag ens kommer att bli ersättare i fullmäktige den här gången, men kanske får jag möjlighet att ta plats i någon nämnd eller bolagsstyrelse? Självklart kandiderar jag på grundval av det socialdemokratiska valprogrammet om arbete, trygghet och jämlikhet. Och självklart kommer jag att driva de frågor som ligger väljarna i Norrmalm-Östermalm varmt om hjärtat. Men om jag vill att folk ska kryssa för mitt namn på listan så måste det ju vara för något som gör mig till en kryssvärd kandidat. Här välkomnar jag förslag från er läsare! Jag har förstås en del funderingar redan, men varför inte ta hjälp av er som tidigare bidragit med kloka kommentarer på de inlägg jag postat här under snart ett års tid? Ta chansen att påverka! Hjälp till att forma min valplattform. Skriv ned era idéer i kommentarsfältet här under. Jag lovar att läsa och ta till mig av allt ni skriver. Glädjande nog så var det för övrigt fler bloggare på plats i dag: Josefin Deiving och Anders Löwdin. Min utmaning går nu vidare till dem att inleda sina personvalrörelser på sina bloggar!

Gissa mediet

Tre löpsedlar: 1) Tragedin bakom tårarna: Anna Book gjorde abort dagarna före tv-finalen 2) Anna Book flydde festen efter "Let's dance"-finalen - mobbades för sin vikt 3) Let's dance fick henne att ta steget Anna Books svåra skiljsmässa Ett eller flera av dessa löp kommer från en eller två av våra stora kvällstidningar. Minst ett kommer från en mer renodlad skvallertidning. Kan någon para ihop rätt löpsedel med rätt tidning?

Ord som förändrar

Under Kristihimmelfärdshelgen arrangerar Brunnsviks folkhögskola en skrivarkurs med kunniga föreläsare från Aftonbladets ledarredaktion. Kursen beskrivs vara till för dem som vill utveckla sitt skrivande "och delta i en radikal samhällsdebatt". Såvitt jag förstår så påminner upplägget en del om den utbildning som Socialdemoktiska pressföreningen arrangerade för ett antal unga lovande skribenter för ungefär ett år sedan. Detta upplägg är dock bredare; målgruppen är inte bara människor med bakgrund inom socialdemokratin och arbetarrörelsen, utan i princip alla. Och den ansatsen är verkligen god. Fler i samhället borde få chansen att utveckla sitt skrivande och lära sig knepen från rutinerade skribenter och opinionsbildare. Läs mer om kursen på Brunnsviks webbplats.

Släpp lös kreativiteten

Det var på historisk och respektingivande mark, Blå salen i Stockholms stadshus, som seminariet "Folkhemmet 2.0" hölls i går. Runt omkring oss 1 200 i publiken stod tv-apparater med bilder av mediterande buddistmunkar. Om tanken med det var att skänka lugn och ro över tillställningen eller om det bara var en konstnärlig utsmyckning framgick däremot inte. Huvudattraktionen var förstås professorn, författaren och den hete föreläsaren Richard Florida. Men för att vara en av världens hetaste föreläsare, som Florida introducerades som, så måste jag säga att han inledde sitt anförande ganska taffligt. Men visst, jag har sagt det förr; amerikaner är ofta väldigt duktiga retoriker. Och när den stapplande inledningen övergick i det Florida bjudits in för att prata om, då fångade han verkligen uppmärksamheten. Tyvärr tycker jag nog att mycket av det han sa var välformulerade självklarheter och floskler på temat att ett företags medarbetare är deras viktigaste resurs. Jo tack, vi har hört det. Richard Floridas tes var att det pågår en fundamental omvälvning av ekonomin och samhället just nu som är större än den Marx förutspådde. Florida menar att vi nu lämnar den industriella eran och kliver in i den kreativa, och att det är just detta med kreativitet som är nyckeln. Allt fler människor i allt fler samhällen arbetar, enligt Floridas tes, i kreativa yrken; forskning, teknologi, kultur, konst och underhållning. Och dessa människor – den kreativa klassen – sägs bestå av självständiga människor som ställer krav på de platser där de ska bo och verka. Alltså måste samhällen anpassa sig för att attrahera dessa människor och ge incitament åt alla att släppa lös sin kreativitet. Enligt Richard Florida söker sig den kreativa klassen aktivt till områden som präglas av de tre T:na – teknologi, talang och tolerans. Det som gjorde Florida extra intressant ur ett svenskt perspektiv var att han i sina böcker framhållit Sverige som ett lysande exempel på ett land där kreativitet tas till vara, medan hans eget land USA låg hopplöst efter. Detta budskap välkomnades naturligtvis av Svenska institutet – som var en av arrangörerna bakom seminariet, men även av det socialdemokratiska finansborgarrådet i Stockholm Annika Billström, som höll det inledande välkomstanförandet. I en paneldiskussion mellan Billström, den socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo, det moderata oppositionsrådet Kristina Axén Olin och folkpartiledaren Lars Leijonborg diskuterade politiska slutsatser av Richard Floridas teser. Alla var angelägna om att framhålla Floridas teser som stöd för den egna politiken; Billström och Astudillo framhöll hans betonande av vikten av socialt engagemang, de borgerliga betonade i stället individualismen. Rosemari på Kulturbloggen kommenterar det så här: "Att varje människa har ett värde och att ett bra samhälle ska ge varenda individ möjlighet att utveckla sin kreativitet, är väl något alla politiker kan skriva under. Var skiljelinjen ligger är vägen att förverkliga detta." Det var, tack vare en generös inbjudan från Svenska institutet, fler bloggare på plats som skrivit om arrangemanget. Läs gärna också Hans Kulins och Jonas Söderströms reflektioner.

Varför prata etik, när man kan tjäna pengar?

I kväll arrangerar tankesmedjan Timbro ett seminarium med anledning av boken "Avlatsindustrin" om etiska fonder och Corporate Social Responsibility (CSR). Enligt författaren till boken fungerar CSR, det vill säga att företag tar etiska hänsyn, som "grus i maskineriet" och något som "saktar ned den mest välståndsskapande institution vi känner till". Mer om boken här. Förordet till boken är skrivet av finansmannen Mats Qviberg, som i dag i SvD skriver att "det är av största vikt att vi sätter stopp för det flummiga etikpratet innan det sätter krokben för företagandet i vårt land". Wow. Nidbilden av kapitalister som feta, cigarrrökande herrar i tredelade kostymer och cylinderhatt gör sig osökt påmind. Timbroförfattaren och finansmannens syn på företagares ansvar verkar kunna sammanfattas i att tjäna pengar åt sina ägare. Allt annat, som de anställdas situation, miljöpåverkan, sociala konsekvenser världen utanför fabriken etc är någon annans ansvar. Lyckligtvis finns det dem som ser annorlunda på de här frågorna. I det senaste numret av tidningen Attention finns en intervju med Filippa W Bergin på Amnesty Business Group, som fungerar som ett stöd och en diskussionspartner för svenska företag med internationell verksamhet som vill undvika att bidra till människorättskränkningar. I samma tidning intervjuas även riskkapitalisterna Dag Agnvall och Fredrik Billing som genom sin miljöfond Cleantech vill göra svensk forskning och innovation inom energi och miljöteknik till nästa stora exportområde. Både Timbros bok och artiklarna i Attention är utslag av trender i samhället och näringslivet. Jag vet var jag vill satsa mina pengar.

Hushållsnära tjänster och marxistisk matematik

Så här på internationella kvinnodagen känns det som läge att åter ta upp frågan om så kallad subvention av hushållsnära tjänster. Jag skriver "så kallad" då "subvention" i sammanhanget är ett tveksamt begrepp. Och ja, jag tycker att det är rimligt att ta upp frågan just i dag då det är lätt att se frågan utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Nyligen lät de båda vänsterpartiska riksdagsledamöterna Siv Holma och Camilla Sköld Jansson Riksdagens utredningstjänst (RUT) räkna fram mycket de borgerliga partiernas förslag om att "subventionerna" hushållsnära tjänsterna skulle kosta (ett förslag som jag, för tydlighetens skull, inte själv stöder). Resultatet publicerades i en debattartikel i SvD. 17 miljarder kronor, kom RUT fram till. Denna siffra har sedan använts även av andra som motsätter sig ett skatteavdrag, en lägre skatte- eller momssats - eller någon annan form av "subvention" för privatpersoner som vill betala vitt för att få städning, tvättning och liknande tjänster utförda i hemmet. Problemet är RUT:s och vänsterpartisternas utgångspunkt är helt felaktig. Holma och Sköld Jansson har bett RUT räkna på kostnaden om 50 respektive 10 procent av den vuxna befolkningen skulle utnyttja det borgerliga förslaget till avdrag till 50 procent. På detta svarade RUT att den maximala skattereduktionen enligt förslaget kan uppgå till 50 000 kronor, och om varannan vuxen person (50 procent) använder möjligheten att anställa någon för städning, tvätt etc så blir den totala kostnaden 50 000 * 3 500 000 (hälften av den vuxna befolkningen) = 175 miljarder kronor. Om bara var tioende använder möjligheten blir det 35 miljarder. Utifrån detta underlag plockar vänsterpartisterna fram sin marxistiska kalkylator (eller om det nu är en kulram) och, eftersom det borgerliga avdragsförslaget är 50 procent, tar de siffran 35 miljarder och säger att kostnaden för "överklassavdraget" är hälften: 17 miljarder kronor. Hängde ni med? Förmodligen inte, men var inte ledsna för det. Ung vänster arrangerar säkert kurser i marxistisk matematik. Grejen är, vilket bland andra Dennis Josefsson och Andreas Bergh påpekat, att kostnaden för skattebetalarna skulle bli 17 miljarder om det vore så att intäkterna i dag för sådana anställningar vore 35 miljarder. Då skulle avdraget ge ett skattebortfall på 17,5 miljarder. Men det är ju naturligtvis inte var tionde vuxen svensk som har en person anställd vitt för att utföra hushållsnära tjänster. Som kostnadsberäkning är RUT-rapporten därför helt värdelös - och vänsterpartisternas argumentation faller platt. En Temoundersökning som Nordea låtit utföra visar att det i dag är ungefär 160 000 svenska hushåll som köper hjälp med städning, barnpassning och trädgårdsskötsel. Över hälften betalar enligt undersökningen svart för detta. Detta är det reella skattebortfallet som Siv Holma, Camilla Sköld Jansson och andra motståndare till "subventionering" av hushållsnära tjänster väljer att tala tyst om. Med en annan skattenivå, annan momssats - eller för all del någon form av avdrag - så skulle detta kunna bli skatteintäkter i stället.

I morse fick jag hiv igen

I morse blev jag injicerad med hivvirus. Eller nja, egentligen med ett ofullständigt dna av viruset. För nytillkomna läsare så kan det kanske vara på sin plats att berätta att jag deltar i en svensk studie för att få fram ett hivvaccin. Förhoppningen är att mitt immunförsvar ska utveckla antikroppar mot hiv. Processen är ofarlig och jag kommer inte att få hiv. Jag började få sådana här injektioner och genomgå regelbundna hälsokontroller för nästan ett år sedan, och nu har jag precis påbörjat fas 2 i studien. Den här gången gavs injektionen intramuskulärt, det vill säga med en vanlig kanyl. De tidigare injektionerna gavs med en slags gasdriven injektor som efter varje gång kändes som en massiv träningsvärk i bägge axlarna, eller som om någon elak och stark typ gett mig några rejäla knytnävsslag. Men nu känner jag inte av några biverkningar alls. I årets första nummer av tidningen Smittskydd intervjuas Åsa Fihlén, en annan försöksperson som liksom jag nu deltar i fas 2 i hivvaccinstudien.

Några senkomna noteringar

Tillbaks i stan efter några dagars semester i Prag (jo, det var väldigt trevligt, tackar som frågar) noterar jag att väldigt många har kommenterat och diskuterat mitt tidigare inlägg om prostitution. Kul! Jag efterlyste en debatt, och debatt blev det. Trist bara att blev en så förutsägbar könsuppdelning av kommentarerna. De allra flesta kvinnor som kommenterat har drivit förbudslinjen, medan de som argumenterat emot kriminalisering av sexköp nästan uteslutande varit män. Och nej, jag tror inte att det betyder att dessa män argumenterar som de gör för att de vill kunna köpa sex lagligt i Sverige. Men misstänkliggörandet ligger nära till hands och hämmar debatten. Via Magnus ser jag att Clemens Poellinger i SvD ytterligare bidragit till att sprida en ganska skev bild av vad bloggar egentligen är. Magnus konstaterar att Poellinger "tar sin utgångpunkt i mediekändisarnas bloggar och bloggar av icke-kändisar som koncentrerar sig på dagboksanteckningar, katter och receptsamlingar". Det är lätt att instämma i Magnus (om än inte formulerad som en sådan) trötta suck över att detta "tycks efter över ettårs blogg-hype vara den förhärskande bilden i medierna av vad bloggosfären består av". "Blind Höna" har också läst Poellinger och noterar hur svårt journalister har att förstå bloggfenomenet. Detta märks bland annat på att man försöker klumpa ihop det med andra fenomen. "Gränsen mellan privat och offentligt tycks suddas ut alltmer genom alla bloggar och mejllistor" är ingressen till SvD-artikeln. "Men mejllistor är ju inte alls offentliga och definitivt väsensskilda från bloggar", skriver hönan. Och som vanligt är det "Grabben med kniv" som gör de skarpaste och mest klockrena politiska analyserna i Sverige. Nu har han levererat en uppgörelse med förra veckans mest meningslösa "avslöjande"; Dagens Nyheter berättar att socialdemokraternas valstrategi är att ignorera kd, framställa moderaterna som opålitliga, locka folkpartiets socialliberla fallang och undvika direkt konfrontation med stödpartierna. "Otippat", kommenterar grabben syrligt, och frågar sig vad nästa "avslöjande" blir: "Att vänsterpartiet vill satsa på offentlig sektor? Att moderaterna vill utmåla regeringen som oförmögen att göra något åt arbetslösheten?"

Moderaternas ömma tår

I en ledare i Länstidningen Östersund (LT) publicerades i går teckningen här intill. Den är gjord av Kjell Nilsson Mäki, som de senaste dagarna fått löpa gatlopp i pressen för en teckning som SSU beställde av honom för något år sedan i samband med att debatten om "nya moderaterna" var som hetast. Japp, vi snackar om "varulvsbilden" nu. I ledaren konstateras att teckningen i och för sig var spetsig, "men inte värre än vad LT ett antal gånger har publicerat på ledarsidan". Den faller helt inom ramen för vad som i Sverige betecknas som normala politiska karikatyrer. I teckningen i LT:s ledare den här gången jagas Kjell Nilsson Mäki både av Fredrik Reinfeldt med en spikklubba i högsta hugg, och av en skäggig man i turban med en bomb i handen. Kopplingen till debatten om Muhammedkarikatyrerna är uppenbar. I ett demokratiskt samhälle så har vi rätt att rita även grova och plumpa karikatyrer, utan att det bör ses som vare sig personförföljelse eller kränkning av religion. I LT:s ledare tillstås att moderaterna "inte vill förbjuda politiska karikatyrer". Men man har ändå ryckt ut en teckning av Kjell Nilsson Mäki ur sitt sammanhang och använt den som ett exempel på "det debattklimat som råder inom socialdemokratin". Det är naturligtvis lika felaktigt som att tro att några plumpa teckningar i Jyllands-Posten säger något om västvärldens syn på islam.

Dags för en prostitutionsdebatt?

Jag skrev i ett tidigare inlägg om den socialdemokratiska kampanjen mot prostitution i Tyskland under fotbolls-VM. På detta kom en kommentar från Christopher Aqurette som betraktade kampanjen som "ett exempel på den värsta formen av moralism". Enligt honom så kan prostitution vara ett val "på samma sätt som det är ett val att bli kassör eller förskolelärare". Aqurette utvecklar sitt resonemang på sin egen blogg. Per Hagwall instämmer och menar att Ringholm "kör det vanliga fula tricket att likställa prostitution med sexslavhandel". Hagwall skriver också att sexköpslagen aldrig borde ha införts. Också han utvecklar detta på sin egen blogg. Den socialdemokratiska kampanjen har även uppmärksammats av Eric Sundström som uppmanar alla att visa stöd för de kraftfulla insatser mot den fruktansvända kvinnohandeln som kommer att ske under fotbolls-VM i Tyskland (min översättning från engelska). Anna Ardin och Marta Axner är inne på samma spår som Eric. Är det kanske läge för en ordentlig diskussion om prostitution? Jag tror att ytterst få, inte ens hängivna liberaler, försvarar slavhandel. Och ändå är det med slavhandelsargumentet Ringholm - och socialdemokraterna i Europaparlamentet - går in i den här debatten. Man aktar sig noga för den principiella frågan om mäns och kvinnors rätt till sina egna kroppar, och om det är rimligt att det av den rätten också följer att sexuella tjänster bör få säljas lagligt. Vi är alla väl medvetna om de mörka sidor som prostitution är förknippad med; sexuella övergrepp, droger, kriminalitet, förnedring etc. Återigen; få eller inga försvarar nog detta. Men det är inte hela sanningen. För en del tycks prostitution (och jag väljer att använda det som samlingsbegrepp för diverse sexuella tjänster snarare än sexhandel eller sexarbete) vara ett helt frivilligt val. Det ses som en hel- eller deltidsinkomstkälla, inte väsensskild från annat fysiskt arbete, typ städning. Därför är vare sig köp eller försäljning av sexuella tjänster kriminaliserat i många länder, däribland Tyskland. Frågan är hur den socialdemokratiska kampanjen ska uppfattas? Som en uppmaning till konsumentbojkott eller som ett led i ett arbete för kriminalisering av sexköp, i likhet med den lagstiftning vi har i Sverige? "Jag lämnar ordet fritt med anledning av detta", som det brukar heta i mötessammanhang.

Kul bloggprojekt söker förstärkning

"Virtuellt bondförnuft - HitOchDit.com" är en ganska originell och kul blogg där Erik Hultin och Stefan Sanneskär fristående från varandra kommenterat nyheter och skeenden i omvärlden. De har gjort det utifrån lite olika politiska perspektiv; Erik från höger och Stefan från vänster. Av någon anledning har nu Stefan valt att hoppa av projektet, och på bloggen annonseras det nu efter en ersättare. För att kvalificera sig bör man uppfylla vissa kriterier; man bör klara av "att formulera sig väl i skriven text", "kombinera skärpa i inläggen med respekt", "följa god sed vad gäller moral och etik" samt besitta "en viss mognad, men som även med lätthet kan garva åt saker och ting". Lönen för mödan är bland annat en plattform "där åsikter syns och hörs" och ett "debattforum via kommentarsfälten som tidvis kan vara otroligt berikande och tidvis nästintill påfrestande", dock inte "en enda spänn i ersättning och därmed heller inga andra löneförmåner av något slag". Det låter ju som hittat :-)

S-webbkampanj mot VM-prostitution

Okej, det där blev en riktigt skruvad rubrik... På socialdemokraternas webbplats pågår nu en uppropskampanj där idrottsminister Bosse Ringholm uppmanar alla att skriva på en protestlista mot prostitution i samband med fotbolls-VM i Tyskland. Uppropet riktar sig till EU-kommissionens ordförande Barosso, som uppmanas att "agera tillsammans med EU:s medlemsstater" för att stoppa sexslavhandel. På socialdemokraterna.se skriver Ringholm att så många som möjligt i samhället "måste nu på bred front [ta] sitt ansvar mot den prostitution som kommer att förekomma under VM i fotboll".

PR-konsulter i politiken

Dagens Media uppmärksammar i dag att pr-konsulten Håkan Lind tar tjänstledigt från Hill & Knowlton för att arbeta som samordnande pressekreterare, i praktiken presschef, på centerpartiets riksdagskansli över valrörelsen. Flera tunga konsulter inom public affairs på Hill & Knowlton har tagit tjänstledigt för att i stället bedriva valrörelsearbete via de partier där de har sin bakgrund: Carl Melin är utlånad till det socialdemokratiska partihögkvarteret för att jobba med opinionsanalys och strategi, Jenny Lindahl Persson fungerar under valet som informationschef på vänsterpartiet, och Åsa Mogerud arbetar som politisk sekreterare på moderaternas riksdagskansli. Enligt Dagens Media så ser ingen av konsulterna någon konflikt i att tillfälligt byta sida och att åter arbeta partipolitiskt. Något som knappast överraskar; om så hade varit fallet hade de knappast gjort de val de gjorde. En annan politisk kommunikatör med pr-bakgrund är America Vera Zavala som nu efterträder Jens Holm som vänsterpartiets pressekreterare i Stockholms stadshus. America är en av de som introducerade Attac i Sverige. Hon har tidigare bland annat arbetat i Europaparlamentet och som assistent på Ogilvy pr. Samtidigt tar Birger Östberg, projektledare på pr-byrån Westander, plats sex på Feministiskt initiativs riksdagslista. Birger Östberg var tidigare hos JämO och arbetade innan dess på vänsterpartiets riksdagskansli som pressekreterare till först Gudrun Schyman och sedan Ulla Hoffman. Så himla ovanligt är nu inte detta. Men tidigare var det vanligare att framförallt pr-konsulter med borgerlig bakgrund tog tjänstledigt under några månader i samband med valrörelser, för att sedan - efter en svidande valförlust - återgå till konsultandet. Så skedde också i folkomröstningskampanjerna om svenskt EU-medlemskap och om EMU och euron.

Spännande konferens nästa vecka

Svenska institutet, Si, är inte bara känt för att deras högste chef tidigare nätverkat på en numera ökänd mejlinglista. Man arrangrar också allt som oftast intressanta seminarier och andra spännande arrangemang. Nästa vecka hålls en konferens i Stockholms stadshus om den kreativa klassen, tillväxten och Sveriges roll i en ny global ordning. Arrangemanget kallas Folkhemmet 2.0? och är en konferens om teknologi, talang och tolerans. Jag har tidigare skrivit om arrangemanget här. Förutom Svenska institutet så är det Färgfabriken och IFL vid Handelshögskolan i Stockholm som har bjudit in Richard Florida, professor vid George Mason universitet, för att tala om den teori som utmanar traditionella politiska och ekonomiska antaganden om vad som skapar tillväxt och utveckling. Och jag ska dit och lyssna! Bloggrapport utlovas. Även andra bloggare, till exempel Jonas Söderström ("Blind Höna"), ska dit.

Syntblip och mangelrock

Depeche Mode må utvecklats musikaliskt genom åren, men konserterna är sig ändå ganska lika. På gott och ont. Det som framförallt förändrats genom åren är vilka gästmusiker bandet väljer att turnera med - något som blivit allt mer nödvändigt då DM numera bara består av tre medlemmar. Under några år, i samband med "Faith and Devotion" och "Ultra", hade bandet med sig gospelkörsångerskor på scenen. Och det var väl motiverat i kanske två låtar - men inte mer. I går på Globen hade man en extra syntspelare och en trummis med ett trumset värdigt Ian Haugland i Europe. Och de musikaliska gästerna fick verkligen göra rätt för sig; under kvällen hann man med såväl retrosyntigt blipbloppande med "Just can't get enough", mangelrock med "Feel you" och en väldigt snygg pianoversion av "Leave in scilence". Den senare tror jag orsakade kvällens största jubel, och här visade låtskrivaren Martin Gore att han faktiskt också är en riktigt kompetent sångare. Martin spelade annars gitarr under en stor del av konserten, och jag tror att han avverkade hela fyra stycken - varav den stjärnformade, som såg ut som Ace Frehleys (Kiss) gamla avlagda - var den mest bisarra. Bandet ordinarie sångare, Dave Gahan, verkade som alltid stormtrivas i rollen som rockstjärna. Alla de klassiska gahanska rockposerna avverkades under konserten i går: snurra runt på stället med mikrofonstativet bakom nacken - check; slita av sig tröjan, sträcka ut armarna och luta huvudet bakåt - check; vända ryggen åt publiken och vicka på rumpan - check. Och Fletch? Mannen som alltmer ser ut som skådisen Tim Robbins än som musiker i ett av världens största band? Jodå, han stod där som vanligt bakom sin synt och verkade nöjd med det. På det hela taget en riktigt schysst konsert. See you next time!

Leijonkungen och kvinnorna

Lars Leijonborg har haft otur på kvinnorfronten på sistone. För inte så länge sedan togs folkpartiets ekonomiska talesperson Karin Pilsäter av polisen för rattonykterhet. Hon tog omedelbart en så kallad timeout (i praktiken tjänstledigt från riksdagen och andra förtroendeuppdrag) för att fundera över sin framtid. En annan ledande kvinnlig folkpartist, europaparlamentariker Maria Carlshamre, är också på timeout efter att ha dömts till villkorligt fängelsestraff och 100 dagsböter för bokföringsbrott. Carlshamre tillkännagav i dag via DN Debatt (var annars?) att hon kandiderar till riksdagen för Feministiskt initiativ. Stackars Leijonkungen. Tur att han kan trösta sig med trygga, liberala killar som Jan Björklund, Johan Jakobsson och Mauricio Rojas i alla fall.

Playing the Angel, tonight

I kväll spelar Depeche Mode i Globen i Stockholm. DM har varit ett av mina absoluta favoritband sedan jag gick på gymnasiet. Och till skillnad från de allra flesta band som varit aktiva; släppt skivor och turnerat så länge som Depeche Mode så har DM ständigt utvecklats. Den senaste skivan, "Playing the Angel", låter naturligtvis fullständigt annorlunda än "Speak and Spell" (1981). Och det kan man ju tycka verkar rimligt efter 25 år. Det är ett helt annat djup i texterna, en mer genomtänkt produktion - och fan vet om det inte helt enkelt är musikaliskt bättre, helt och hållet? Det är lite svårt att bedöma eftersom mitt tonårsjag hade helt andra erfarenheter och associationer kopplade till låtar som "Boys Say Go!", "Photographic" och "Just Can't Get Enough" än vad jag har i dag... Hur som helst - konserten i kväll har jag sett fram emot sedan jag köpte biljetter för flera månader sedan. Slurp! sa det då, och det blev slutsålt omedelbart. Därför ger DM fansen en ny chans i sommar då de spelar på Stadion. Cool. Hade jag vetat det då jag köpte biljetterna till kvällens konsert så hade jag kanske väntat. Ett band som Depeche Mode i dag kommer nog bättre till sin rätt på en utomhusstadion en sommarkväll än på Globen i februari. Tidigare postningar om Depeche Mode: här och här. Också Nathalie är på nostalgiskt humör :-) * * * PS: Kommer på mig själv med att överväga att felaktigt tidsange detta inlägg för att få till sifferkombinationen 101. Jag är en nörd...