S vinner på öppenhet

Olle Svenning, som nu tar över ansvaret för Aftonbladets ledarsida när Helle Klein blir präst, skriver i dag om vikten av att processen med att vaska fram en ny socialdemokratisk partiledare bör ske så öppet som möjligt. Svenning anser att ”Den som vill bli socialdemokratisk partiledare borde offentligt förhålla sig ideologiskt till de väldiga frågorna utan att för den skull hålla fram färdiga program”. Därmed kan partimedlemmarna få en chans att pröva varje kandidats politiska uppfattningar och ideologiska prioriteringar. I sin ledare redogör Olle Svenning för hur några andra socialdemokratiska partier i Europa gått till väga när de utsett ordförande eller ledande kandidater, men konstaterar dystert att ”Hos de svenska socialdemokraterna härskar ännu en traditionstyngd diskretion”. Tyvärr finns det en anledning till att det i Sverige blivit kutym att in i det sista tiga om sitt intresse att axla ansvar och vilja bli vald; den som säger att han eller hon vill ha ett visst uppdrag kommer då att hamna i måltavlan för en minutiös granskning och nagelfarning som få orkar med. Hetsjakten på Mona Sahlin är ett talande exempel. Samtidigt skulle fler synliga kandidater till ordförandeposten redan nu möjliggöra en diskussion om just den framtida socialdemokratiska politiken, snarare än om kandidaterna själva. Och det vore synnerligen välkommet. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, öppenhet.

Pengar styr moderaterna

Expressen publicerar i dag en diger genomgång av hur flera förmögna privatpersoner skaffat sig inflytande över moderaternas politik genom frikostiga donationer. Man skriver bland annat om fundraisingverksamheten Tornet som har ett par hundra medlemmar, vilka får träffa partiledningen och ge sina synpunkter på moderat politik. En äldre företagare i Mellansverige berättade på ett medlemsmöte att han skänkt ”närmare 100 000 kronor” de senaste åren. I Expressen framkommer också att moderaterna bara under valåret 1998 drog in runt 17 miljoner från moderatvänliga företag, trots att partiet har som policy att inte ta emot bidrag från företag. Om Tornet sägs att denna verksamhet har sin grund i en annons införd i moderaternas medlemstidning Medborgaren, där partiet lockade nya medlemmar till stödklubbar genom att erbjuda en ”möjlighet att påverka viktiga frågor genom dialog med partiets talesmän”. En stor del av de privatdonationer som moderaterna får, kommer från ett par hundra hemliga medlemmar i ”Sällskapet Tornet”. Varje medlem skänker minst 1 200 kronor per år, men enligt Expressens källor handlar det ofta om ”betydligt större summor”. Detta bekräftas i en artikel i Medborgaren, där man anser att det är ”glädjande” att så många väljer att skänka mer. Expressen berättar även om flera andra, mindre kända insamlingsverksamheter som gett moderaterna betydande ekonomiska tillskott genom åren. Jag har tidigare skrivit att vi inom vänstern nog överskattat Tornet (som tidigare uppmärksammats av TV4). Jag skrev då att det trots allt inte verkar handla så mycket pengar. I synnerhet inte om man jämför det med LO:s ekonomiska stöd till det socialdemokratiska partiet, eller intäkterna som socialdemokratin får från sina lotterier och spelverksamhet. Men artikeln i Expressen tyder på att den moderata insamlingsverksamheten varit mer omfattande och inkomstbringande än vad som tidigare varit känt. Därför är det knappast konstigt att moderaterna inte varit helt förtjusta i idén om att öppet redogöra för de miljoner de drar in i ekonomiska bidrag från en mängd privatpersoner. ”Att redovisa från vem [moderaterna får pengabidrag ifrån] vore att röja valhemligheten”, rasade den dåvarande partisekreteraren och numera arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin i Svenska Dagbladet när frågan om öppen redovisning aktualiserades av folkpartiet. Själv välkomnar jag en öppen redovisning av de ekonomiska bidrag partierna och dess kandidater och företrädare får från olika håll. Socialdemokratin har knappast något att skämmas för i det avseendet; kopplingen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren är välkänd och djupt förankrad historiskt. Att LO-förbund väljer att ekonomiskt stötta en socialdemokratisk politik som ligger i deras medlemmars intresse är föga förvånande eller upprörande. Inte heller att höginkomsttagare och kapitalägare är beredda att satsa pengar på en borgerlig politik som kan innebära skattesänkningar för dessa grupper. (En variant av detta inlägg är också publicerat på Oppositionen.se.) Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, moderaterna, bidrag.

Moralism styr debatten

Jag har inte kunnat hitta den på nätet, men i SvD:s näringslivsbilaga i dag skriver Klara Ledin en tänkvärd krönika om att ingen bransch, bortsett från sprit-, tobaks- och vapenindustrin, utsätts för samma moraliska indignation som branschen för hushållsnära tjänster. Klara Ledin har skrivit om detta ämne tidigare. Ledin konstaterar att i debatten så handlar det oftast ytterst sällan huruvida dessa tjänster ska ”subventioneras” eller inte (jag återkommer om citationstecknen), utan om det är okej eller inte att låta en utomstående ta hand om markservicen hemma. Det handlar alltså om rent moraliserande argument, något jag tyvärr ofta hör från socialdemokratriska partivänner. I partiledarutfrågningarna inför valet sa till exempel Göran Persson att ”Människor ska allt städa efter sig själva”. Och partisekreterare Marita Ulvskog anser att en skattereduktion ”skapar en ny låglönebransch, framför allt för kvinnor med utländsk bakgrund, och skapar nya klassklyftor”. I sin krönika jämför Klara Ledin anlitande av städning och dylikt i hemmen med andra tjänster vi låter våra medmänniskor utföra åt oss; matlagning (varför gå på restaurang när man kan laga maten själv?), hårklippning (varför gå till frisören när du eller din sambo själv kan ta några tag med saxen?), och så vidare. Jag hör själv ytterst sällan någon ha synpunkter på att jag lämnar in en del kläder till kemtvätten eller att en firma städar på min arbetsplats – vad är det för skillnad om motsvarande tjänster skulle utföras i mitt hem? Och så var det där med citationstecknen kring begreppet subventioneras. Det är nämligen det enda argument som, utöver moralismen, ständigt dyker upp i diskussionen om hushållsnära tjänster; att ett skatteavdrag – eller vilken form för kostnadsnedsättning man nu väljer – skulle utgöra en subvention. Det resonemanget förutsätter dock att det enbart finns en skattenivå som är rätt, och att alla avvikelser nedåt från denna utgör subventioner. Låt mig då bara påminna om att vi har flera olika momsnivåer i Sverige, och jag hör sällan de lägre nivåerna på matvaror och böcker – eller frånvaron av moms på hyror och månadsavgifter för bostäder och avgifter för läkarbesök – betecknas som en subvention i förhållande till de högre momssatser som gäller för de allra flesta varor och tjänster. Fortfarande tar socialdemokratin i officiella dokument – som till exempel förra veckans budgetmotion – starkt avstånd från att vita hushållsnära tjänster ska göras mer ekonomiskt tillgängliga för fler människor. Frågan är hur länge man kan hålla fast vid detta motstånd, när reformen genomförts och börjar få effekt? Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, hushållsnära tjänster, moralism.

Mänskliga rättigheter på Internet

Amnesty International genomför just nu en kampanj för att uppmärksamma hur yttrandefriheten på nätet kränks i många länder. Gör en insats för de mänskliga rättighetena och skriv på Amnestys upprop. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, yttrandefrihet, Amnesty.

Eftervalsanalys på entreprenad

Redan tidigare har jag och andra konstaterat att det är få ledande socialdemokrater som yttrat sig i eftervalsdebatten. Faktum är att Morgan Johanssons debattartikel för ett tag sedan är det enda exempel jag kunnat hitta av tidigare statsråd som på egen hand formulerat något som kan betecknas som en kritisk analys. I andra fall har det handlat om intervjuer där bland andra Pär Nuder, Ulrica Messing och Thomas Bodström uttalat sig. Jag menar nu inte att vi som är aktiva i det socialdemokratiska partiet ska föregå Berit Andnors viktiga arbete i valanalysgruppen, men det verkar samtidigt orimligt att vi inte nu – i god innan partikongressen i vår – resonerar om med vilken politik socialdemokratin bör möta väljarna i nästa val. Annars överlåter vi eftervalsanalysen och problemformuleringsprivilegiet åt andra. I Svenska Dagbladet i dag gör tidningens politiske analytiker Göran Eriksson ett försök att sätta fingret på de olika diskussionsriktningar som just nu försiggår inom socialdemokratin. Eriksson skriver att ”Många ledande socialdemokrater anser att partiet vinner nästa val utan att göra några stora förändringar av politiken”, samt att ”Det verkar inte finns någon utbredd uppfattning att socialdemokratin måste göra några drastiska politiska förändringar”. Och ett visst stöd finns det för Göran Erikssons tes. Det enda dokument som i dag kan sägas utgöra den socialdemokratiska politiken, är den budgetmotion som partiet presenterade i veckan. Och att döma av den så ligger i princip politiken partiet gick till val på fast. Vissa korrigeringar har dock gjorts; främst är det uppgörelser man tidigare ingått med v och mp som fått stryka på foten, som friår och flygskatt. Lite schizofrent blir det dock när man på vissa ställen i motionen säger sig vilja ”satsa på strategiska framtidsbranscher”, och på ett annat anklagar regeringen för att ”peka ut i vilka branscher framtidens jobb ska komma”. Allt för mycket fokus i den interna debatten inom socialdemokratin har nu kommit att handla om vem vi vill ha som partiledare efter Göran Persson. Det vore nog klokt om mer energi lades på att diskutera politiken. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsdebatt.

Smarta samtal

Via Esbati.

På västfronten händer det grejer

Via Johanna Graf ser jag att Kerstin Alnebratt, före detta s-kommunalråd i Göteborg, skriver en krönika i GP i vilken hon konstaterar att det blir "alltmer uppenbart att socialdemokratin formerar sig inför extrakongressen". Alnebratt skriver att "Nuder och andra som rört sig i den absoluta partitoppen och sprungit i Rosenbads korridorer sedan de var tonåringar" inte verkar inse är att den folkrörelsetradition man bekänner sig till ställer krav: "Krav på allt från folkbildning till praktiskt förändringsarbete". Framförallt, skriver Kerstin Alnebratt, krävs en levande idédebatt med möjlighet att påverka partiets inriktning och politikens utformning. Hon menar dock att inget av detta kan sägas prägla arbetarrörelsen i dag. Det Alnebratt skriver i GP gör hon mot egen erfarenhet av hur det kan se ut i det inre livet inom socialdemokratin. Detta har Göteborgs andra stora tidning, GT, uppmärksammat på sistone. Häromdagen skrev man om hur Frank Andersson, som trots att han är ordförande för socialdemokraterna i Göteborg, av partiets "starke man" Göran Johansson tvingades avgå som kommunalråd. Nu har också det avgångna kommunalrådet gett sin egen syn på frågan. Så vitt jag kunnat förstå så handlar det inte om någon konflikt i traditionell bemärkelse. Någon motsättning om politiska sakfrågor verkar det egentligen inte finnas mellan de inblandade. Och då återstår nog bara personmotsättningar – och synen på ledarskap. Det ryktas om omorganisationer av den lokala partiorganisationen motiverade av önskan om kontroll, samt att "misshagliga" personer ska ha stoppats från att kandidera till olika uppdrag. Även uppdrag man från socialdemokratiskt håll "gett bort" i förhandlingarna med mp och v ska, som av någon märklig slump, främst drabbat personer som framstått som kritiska till Göran Johanssons ledarstil. Som stockholmssosse kan jag konstatera att det inte bara är i min stad det verkar vara en smula turbulent just nu. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Göteborg.

Nu agerar s på medieområdet

Medan det socialdemokratiska partiets nyss tillsatta mediepolitiska arbetsgrupp knappt ens har kommit igång med sitt arbete, så har det på kort tid kommit flera socialdemokratiska förslag på det mediepolitiska området. Häromdagen ställde exempelvis Morgan Johansson, ledamot i konstitutionsutskottet, en interpellation till den nyutsedda kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth med anledning av regeringens beslut att försöka stoppa ikraftträdandet av nya presstödsregler och förkorta statens avtal med SVT och SR. I budgetpropositionen har regeringen föreslagit att avtalstiden med SVT och SR ska förkortas från sex år till tre år. Dessutom föreslogs att de nya reglerna om presstöd inte ska träda i kraft. Driftsstödet skulle annars från år 2007 ha höjts med 10 procent för dagstidningar utanför storstäderna. Dessutom vill de borgerliga avveckla stödet till utdelning av lördagstidningar. Därmed verkar regeringen vara beredda att köra över en bred blocköverskridande majoritet i riksdagen i flera viktiga mediefrågor. Och i den socialdemokratiska budgetmotionen (”skuggbudgeten”) föreslås att dagstidningar, gratistidningar samt fack- och populärpress ska ha samma reklamskatt – 3 procent. I dagsläget betalar såväl gratistidningarna som fack- och populärpress 8 procents reklamskatt. Vad är det som händer? Inte så att jag inte välkomnar s-förslag på medieområdet – tvärtom. Men lite märkligt är det att de kommer nu. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, socialdemokraterna.

Krav på Perssons efterträdare

Svenska Dagbladet har gjort en rundringring bland de socialdemokratiska partidistrikten, och budskapet är det inte måste bli en kvinna som tar över efter Göran Persson. Däremot anses det vara en klar fördel om nästa partiledare sitter i riksdagen. De socialdemokrater som SvD talat med är ovilliga att öppet namnge sina favoriter, men det tycks råda en bred samstämmighet om vilka egenskaper som krävs av den blivande partiledaren: ”En person som har stort förtroende i partiet, är förankrad, öppen och lyhörd”, säger Lena Micko, tillförordnad ordförande i Östergötlands partidistrikt. Vad gäller frågan om riksdagspost säger Mats Johansson, ordförande för socialdemokraterna i Blekinge, att det är en ganska viktig förutsättning: ”Man måste nog inse att vi kommer att driva oppositionspolitik de närmaste fyra åren, och plattformen för mycket av den centrala politiska debatten blir riksdagen”. Samtidigt är det nog också viktigt att den person som väljs kombinerar å ena sidan erfarenhet och stark partiförankring, med å andra sidan en viss distans från kretsen som varit allra närmast Göran Persson. Detta för att trovärdigt kunna visa att det är ett nytt gäng än dem väljarna röstade bort hösten 2006, som söker förtroende 2010. Själv ser jag gärna att nästa partiledare blir en person som nu vågar vara öppen och självkritisk till det som lett fram till höstens svidande valförlust. Lyckligtvis är det nu flera ledande socialdemokrater som faktiskt ger uttryck för självkritik. På Stora Lobbydagen i går sa till exempel socialdemokraternas kommunikationschef Carina Persson att partiet brustit i sin samhällskritiska roll. Och det är det lätt att instämma i. Carina var för övrigt väldigt rolig i går då hon deltog i en paneldiskussion med de andra partiernas kommunikationsansvariga från valrörelsen, och syrligt påpekade att socialdemokraterna, vänster- och miljöpartiet inte varit lika bra som allianspartierna på att ”vinka, baka kaka, åka tåg och bada tunna”. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsdebatt.

Nya fräcka funktioner

Via Beta Alfa ser jag att den svenska bloggosfären begåvats med några nya fräcka funktioner för att kolla hur ens egna blogg ligger till länkmässigt jämfört med andra. På den redan utmärkta sajten Knuff.se finns numera en topp50-lista över de 50 mest länkade bloggarna. Där ligger för närvarande min egen blogg på plats 9. Känns bra :-) En annan fyndig ny fuktion finns på Bloggtips där man nu kan se vilka andra bloggar som ofta länkar till en själv, och vilka man själv ofta länkar till. På bilden här intill visas min egen länkstatus för närvarande. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: metabloggande, bloggosfären, länkar.

Lyckad lobbying för hushållsnära tjänster

I går blev det tjänsteföretagarorganisationen Almega som fick ta emot priset Årets lobbyist för att ha drivit fram frågan om avdrag för hushållstjänster. Inför juryn och oss i publiken pekade Almegas representanter Ulf Lindberg och Irene Fällström på flera faktorer som varit avgörande. Att flera stora fackliga organisationer samt arbetarrörelsen närstående HSB slutit upp bakom Almegas krav och att en halv miljon medlemmar i LO-förbund sagt sig vara beredda att anlita hjälp i hemmet var en stor fördel. Liksom Konjunkturinstitutets rapport om hur många nya jobb som skulle skapas om ett skatteavdrag för anlitande av hushållsnära tjänster infördes. Och onekligen har Almegas lobbyarbete varit effektivt och framgångsrikt. Talande nog skriver DN i dag på ledarplats om just det utbredda svartarbetet inom tjänstesektorn, och hur angeläget det är att hitta ekonomiska incitament för att minska efterfrågan på svarta tjänster. Själv röstade jag i går dock på Naturskyddsföreningen i Stockholm, för deras kampanj för trängselavgifter. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, lobbying, hushållsnära tjänster.

Bristfälliga observationer

Redan i februari i år uppmärksammade Fredrik Wass (bisonblog) att av de bloggar som Sveriges största mediebevakningsföretag Observer då bevakade, fanns det flera som lagt ned, flyttat på sig eller väldigt drastiskt minskat antal inlägg gjorda per månad. Bland annat saknades på listan Ali Esbati, Wille Faler (Libertarian in Room 101), Linda Skugge och många andra vällästa och inflytelserika bloggare. Nu följer Wass upp sin tidigare observation, med anledning av att Observers vd Niklas Flyborg i Dagens Industri säger att bloggbevakning blir allt mer efterfrågat av kunderna. Denna utveckling har företaget redan sett i USA, och väntar nu att den även når den svenska marknaden. Observer har nu uppdaterat sin lista över bloggar man bevakar, och återigen förefaller urvalet något skevt. Flera bloggar på listan är inte längre aktiva, som till exempel JKL blogg och Politikerbloggen. Och fortfarande saknas s- och vänsterbloggare på listan. Dåligt, Observer! Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: bloggosfären, mediebevakning, Observer.

Politik blir pr i opposition

[UPPDATERAD] Jag har tidigare skrivit om Dagens Medias uppgifter om att Göran Perssons pressekreterare Sebastian Navab och socialdemokraternas presschef Manuel Ferrer skulle starta en public affairs-byrå tillsammans. Detta bekräftas nu i en artikel i Resumé. Den nya byrån heter Progress och ägs av Navab, Ferrer samt Robbin Grönstedt, som närmast kommer från en tjänst på Svenska Gasföreningen. Grönstedt har också skrivit ledare i Länstidningen i Östersund. Tanken är att gänget bakom Progress ska kommersialisera sin insyn från regeringskansliet. Till Resumé säger Navab att de flesta byråer med politiska konsulter har en bakgrund inom borgerligheten, och att deras egen fördel är att de "kommer direkt från regeringen och kan hantverket". Under det långa socialdemokratiska regeringsinehavet är det mycket riktigt många kompetenta människor inom borgerligheten som lämnat ungdomsförbund och partier för att i stället jobba inom pr. Det har helt enkelt inte funnits jobb inom parti- och riksdagskanslier åt alla som velat. Därmed har pr-branschen fungerat som ett sätt för många att hålla sin kompetens inom politisk kommunikation, opinionsbildning och påverkan vid liv. Det återstår att se hur många socialdemokrater, miljö- och vänsterpartister som kommer att slå sig in på denna alternativa karriärväg under det borgerliga styret. * * * Nu har även Dagens Media en artikel om den nya byrån. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, pr.

Där nya tankar hamras fram

Nättidningen Realtid.se har publicerat två intressanta artiklar om två motpoler i svensk politik, vid sidan av riksdagspartierna: Arbetarrörelsens Tankesmedja och Timbro. Det första reportaget publicerades i förra veckan, och där intervjuas Ove Andersson och Anne-Marie Lindgren som sedan i somras sitter mitt emot LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm och funderar kring långsiktiga frågeställningar som det socialdemokratiska partiet bör ta tag i. Det görs i artikeln klart att Arbetarrörelsens Tankesmedja inte är helt fristående från det socialdemokratiska partiet och LO (som är finansiärerna bakom satsningen), och varken Lindgren och Andersson sticker under stol med att de står såväl det socialdemokratiska partiet som fackföreningsrörelsen nära. Däremot menar de att de inte är styrda av partiet, utan driver egna frågor som ”förhoppningsvis kan driva på partiet i vissa frågor”. Intervjun avslutas med att Anne-Marie Lindgren får chansen att skicka med en fråga till Maria Rankka, nybliven chef för Timbro. Lindgren undrade då hur Rankka ser på det nya läge som uppstått i svensk politik, när ”till och med moderaterna nu avvikit från den nyliberala vägen eftersom de insett att den inte fungerar i praktiken”; hur påverkas Timbro av det klimatet? I veckans artikel svarar Maria Rankka att moderaterna aldrig varit ett nyliberalt parti, och därför kan man inte heller ha lämnat nyliberalismen. ”Var Bo Lundgren nyliberal bara för att han ville sänka skatterna med ett ex antal miljarder?”, frågar Rankka retoriskt, och säger att ordet nyliberal har blivit ett utnött begrepp eftersom det ofta används slarvigt och helt felaktigt. Jag instämmer med Rankka om att för många verkar ”nyliberal” ha blivit ett skällsord för allt man inte gillar (något jag bloggat om tidigare). Det är dumt, och förtar begreppet sitt värde. Det är lika korkat, som vissa debattörer gör, som att kalla allt till vänster om folkpartiet för ”socialism” eller ”kommunism”. Eller att påstå att förespråkande av polisinsatser mot knarkhantering ”andas fascism”. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, tankesmedja, ideologi.

Surrealistisk löpsedel

Jag säger som Arne Anka: "Ibland undrar man om man lever i ett land eller ett skämt". Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, tv, Arne Anka.

Kampen mot knarket

På SVT:s Argument diskuterade i går Isobel Hadley-Kamptz narkotikapolitik med bland andra Björn Fries och Ted Goldberg. På sin blogg skriver Isobel att det just nu håller på att hända bra saker i den här frågan: ”Få kan komma undan med att säga att det symboliska motståndet mot narkotikan är viktigare än den faktiska vården och omsorgen om dem som far illa av den”. Hon framförde även liknande ståndpunkter i tv. Samtidigt rapporterades det på Ekot i morse att allt färre knarklangare åker fast av polisen. Istället griper polisen missbrukare, vars brott är att de är påverkade av narkotika. Det gör att anmälningsstatistiken slår nya rekord, trots att fler langare går fria. Så vilken är den rätta vägen att gå? Så kallad skadereducering, där samhället i första hand satsar resurser på att rädda liv och erbjuda narkomaner vård, fria sprutbyten och andra insatser? Förebyggande insatser med upplysningskampanjer om narkotikans skadeverkningar, väl utbyggda sociala skyddsnät och en välfungerande psykvård som kan erbjuda alternativ till att ta sin tillflykt i droger? Eller mer hårda tag där polisen slår till mot alla led i narkotikahanteringen; smugglare, tillverkare, grossister, langare och brukare? Helst skulle jag vilja se en kombination av metoderna, men resurserna är inte oändliga – och politiskt så är insatser för (eller emot, beroende på vilket synsätt man har) narkomaner inte direkt högprioriterat. Vad jag däremot aldrig kan acceptera är den alltmer nonchalanta inställning till knark som på senare år fått fäste i samhällsdebatten. Det märks inte minst på språkbruket. I tv i går pratade till exempel forskaren Ted Goldberg om skillnaden mellan människor som använder narkotika enstaka gånger; ”rekreationskonsumenter”, och dem vi normalt tänker som knarkare; ”problematiska konsumenter”. Problemet med att beteckna den första gruppen som ”rekreationskonsumenter” är att man då framställer narkotikaanvändning som en slags harmlös hobby, att jämföras med släktforskning eller jollesegling. Och så är självklart inte fallet. Tvärtom visar nästan all forskning att ju fler ”rekreationskonsumenter” av knark, desto större samhällsskador, och ju fler som ”bara prövar” desto fler blir beroende. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, narkotika, knark.

Reinfeldts nya, cleana gäng

I dag presenterade statsminister Reinfeldt två nya statsråd som ska fylla vakanserna som uppstått efter Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò. Ny handelsminister blir Sten Tolgfors och ny kulturminister (”Hon blir också ansvarig för idrottsfrågor och det vet hon om”, påpekade Reinfeldt på pressträffen) blir Lena Adelsohn Liljeroth. Att döma av pressträffen där de båda presenterades och den medierapportering som följt, så är de nya moderata statsråden grundligt synade i sömmarna och alla lik i garderoben har tagits ut för luftning. Gudmundson är som alltid pigg i kommentarerna, och skriver att ”Man kan inte annat än jubla åt nya kulturministerns humoristiska förhållningssätt till sitt gamla vapenbrott (hon innehade ju tårgas, och ådömdes 30 dagsböter för detta)”: När jag satt i tingsrätten kunde jag konstatera att det finns saker som är mycket farligare på marknaden än tårgas. Nu har jag överfallsalarm, skunkspray och en allsköns grejer. Jag har en hel arsenal. Jag har dessutom vapenlicens och hagelbössa men den är inlåst. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Sten Tolgfors, Lena Adelsohn Liljeroth.

Sverige på 14:e plats

Reportrar utan Gränser har i sin årliga rankning av pressfriheten i världen placerat Finland på första plats. Sämst pressfrihet har Nordkorea, Turkmenistan, Eritrea, Kuba, Burma och Kina. Ryssland, där journalister har mördats och morden inte utretts tillräckligt, hamnar allt längre ned på listan. Även USA hamnar långt ned, främst beroende på kriget mot terrorismen som lett till trakasserier mot journalister som inte avslöjat sina källor. Som tidigare år ligger nordiska länder högt. Efter Finland kommer Island 2:a på listan. Sverige hamnar däremot först på 14:e plats och Danmark ännu längre ned på 19:e plats. I Sveriges fall beror den låga placeringen bland annat på den uppmärksammade nedsläckningen av Sverigedemokraternas nättidning, samt hot som svenska journalister utsatts för. För Danmark handlar det om att journalister trakasserats efter Jyllands-Postens publicering av de omskrivna Muhammedkarikatyrerna. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, pressfrihet, muhammedkarikatyrerna.

Hat, diktatur och goda människors tystnad

Ett av de allra första blogginlägg jag skrev, i mars 2005, handlade om en resa jag gjort till i Riga. Jag beskrev staden som ”vacker”, ”med billig öl”. Men framför allt en stad i ett land som utvecklats fantastiskt på bara några år, efter att gjort sig av med kommunism och sovjetisk diktatur. Samtidigt som jag var i Riga, högtidlighölls minnesdagen över offren för kommunistisk terror med att mängder av blommor lades vid stadens gigantiska frihetsmonument. Ett besök på det lettiska ockupationsmuseet gav också en stark påminnelse om vilken vidrig historia landets befolkning genomlevt. En liknande påminnelse fick jag i går kväll när jag var och lyssnade till Georg Sessler som berättade om sin nyutkomna bok Jag lever fast jag är född (ISBN: 9100110035), om sin judiska familj i Budapest åren 1941-56. Georg är en vän till familjen, vilket förstås gjorde hans historia ännu mer levande och påtaglig. Han berättade om de ungerska fascisternas, pilkorsarna, förföljelser av judar och andra oönskade, och när Ungern drogs in i kriget kom de tyska nazisterna med raslagar, deportationer och dödsläger. Familjen Sessler överlevde de fascistiska och nazistiska förföljelserna, men fick på nytt uppleva liknande förföljelser i det kommunistiska Ungern. I samband med Ungernrevolten 1956, vars 50-årsjubileum uppmärksammas i dagarna, flydde familjen till Österrike och kom därifrån till Sverige. Georgs historia var en smärtsam påminnelse om det hat mot minoriteter som präglat inte minst Europas historia; om de diktaturer som förtryckt och hänsynslöst mördat miljontals människor – och framförallt om de alla goda människor som kunnat säga ifrån och satt stopp för vansinnigheterna, men som tyst kuvat sig och valt att se åt andra hållet. Besök gärna webbplatsen ”Det tysta landet”, om den kommunistiska terrorn på andra sidan Östersjön. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: Ungern, diktatur, historia.

Förändra - inte bara analysera

Den förra socialministern Berit Andnor, tillika ny ordförande för konstitutionsutskottet samt ledare för socialdemokraternas valanalysgrupp, intervjuas i det senaste numret av Aktuellt i Politiken. Till AiP säger Andnor att hon tror att valanalysen ”kommer att visa upp en komplex bild av verkligheten”. ”Ingenting är givet och det finns inga enkla lösningar på valförlusten”, säger hon vidare – och förklarar att man inom valanalysgrupp därför måste ”vara ödmjuka och lyssna på så många som möjligt”. Och det låter ju lovande. Åtminstone betydligt mer lovande än när hon på SVT:s fråga om hur partiets politik ska ändras efter valförlusten, då hon (spelat?) oförstående svarade: ”Ändras? Vi har en fastlagd politik och vi kommer fortsätta verka efter det som är bestämt av vår kongress.” Detta häpnadsväckande uttalande kommenterades i Länstidningen Östersund för en tid sedan av Robbin Grönstedt, med att med Andnor vid rodret ”riskerar man ingen djupare analys om vad som kan vara fel på politiken i ett parti som gör sitt sämsta val sedan 1914, och förlorar sitt fjärde val på nästan 80 år”. Själv håller jag trots allt fortfarande tummarna för att socialdemokratin, efter det svidande valnederlaget, inte borde nöja sig med att tillsätta en valanalysgrupp. Vi behöver i stället en mer genomgripande analys av valrörelsen och valresultatet, kombinerat med ett strategiskt förnyelsearbete av socialdemokratisk organisation, kommunikation och politik. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys.

Dags för en pudel, Nuder

Flera socialdemokratiska bloggare uppmärksammar nu Pär Nuders sällsynt korkade uttalanden i Ekots lördagsintervju i helgen. "Nuder utan taktkänsla", skriver Erik Laakso. "Nuder blundar för rimlig kritik", skriver Marta Axner. Vänsterbloggaren Jinge skriver att "Grabbgänget, Perssons pojkar, tänker kämpa med näbbar och klor för att behålla makten inom det socialdemokratiska partiet, sannolikt kommer de att göra allt för att hindra en progressiv kvinna att bli ny partiledare". Men även borgare reagerar. SvD:s PJ Anders Linder skriver att Nuders uttalanden var "ingen övertygande platsansökan". Wille Faler på bloggen Libertarian in room 101 konstaterar att Nuder som partiledare "skulle garanterat förpassa svensk vänster ut i vildmarken för ytterligare ett par mandatperioder". Och i en ledare i Aftonbladet slår Helle Klein fast, om Pär Nuders nonchalanta avfärdande av kritiken mot ledarstilen och kulturen inom regeringskansliet, att "Tydligare än så kan inte den patriarkala maktkulturen uttryckas". Det är dags för Pär Nuder att göra en ordentlig pudel om be om ursäkt för sina oförskämdheter. Men viktigast av allt är förstås att den attityd han gett uttryck för, en gång för alla sopas ut ur socialdemokratin. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Pär Nuder.

Måtte Nutte aldrig bli s-ledare

I går utsåg det socialdemokratiska förtroenderådet den valberedning som ska leda arbetet med att vaska fram förslag till ny partiledare för socialdemokraterna, när Göran Persson avgår på kongressen i vår. Arbetet leds av veteranen Lena Hjelm-Wallén, vilket jag tror är ett utmärkt val. Det saknas knappast bra kandidater att välja mellan för valberedningen, även om de skulle känna sig tvingade att ta hänsyn till de krav som redan framförts; det ”måste” vara en kvinna, han eller hon ”måste” sitta i riksdagen, han eller hon ”måste” ha regeringserfarenhet. Själv håller jag med om att en riksdagsplats nog är nödvändigt, regeringserfarenhet en klar fördel, och ett kvinnligt kön välkommet. I går deltog också Pär Nuder, som av vissa pekats ut som Perssons egen kronprins och en lämplig efterträdare som partiledare, i Ekots lördagsintervju. Han gjorde ett synnerligen dåligt intryck. Bland annat konfronterades Nuder med den artikel ur senaste numret av tidskriften Arena (som jag bloggat om tidigare), där Nisha Besara sa att partiet under Persson fått lägre till tak; att den som protesterat mot ledningens linje riskerat att åka ut med fötterna före. Detta avfärdade han med en fnysning, och menade att Nisha inte kunde uttala sig i frågan, för hon hade bara arbetat som ”brevsvarare i statsrådsberedningen”. Om detta skriver bland annat Jesper Bengtsson att Nuders sätt att avfärda Nisha ”måste ändå betraktas som något av det mest patroniserande man hört i svensk radio på senare år”. Nisha Besara har varit aktiv i socialdemokratin i åratal. Både i studentförbund, SSU och Stockholms län. Hon var ombud därifrån vid den senaste partikongressen. Hon har arbetat som sakkunnig åt Jens Orback med ansvar för integrationsfrågorna, varit chefredaktör för Tvärdrag och nu ledarskribent på Aftonbladet. Helle Klein skriver att det är ”Typiskt att en ung skärpt kvinna ska betraktas som ’barnslig’ när hon för fram kritik mot grabbkulturen”, och konstaterar att ”Nuder kände sig uppenbarligen träffad”. I intervjun sa sig Nuder vidare inte ha några ambitioner att bli partiordförande, och på frågan om vad han skulle svara om valberedningen bad honom svarade Nuder att han inte vågar tänka tanken; ”Därför att jag vet vilket fruktansvärt ansvar det innebär att vara ordförande för det socialdemokratiska partiet”. Om de uttalanden Pär Nuder gjorde i intervjun om internkritiker i partiet är representativa för hans ledarstil, så hoppas jag innerligt att han ska slippa axla detta fruktansvärda ansvar. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Pär Nuder.

Svarta jobb och vita samveten

Den stundtals väldigt uppskruvade debatten som följt i spåren efter avslöjandena om att flera av de nya statsråden i Fredrik Reinfeldts regering anlitat svart städhjälp, barnpassning och registrerat bostadsinnehav hos företag i skatteparadis, har inneburit att diskussionen om svartjobb kommit igång på allvar. Det är bra. Jag tror att dessa frågor behöver diskuteras ordentligt. Uppenbarligen finns det en stor diskrepans mellan dagens lagstiftning och många människors privatmoral. I Dagens Nyheter i dag skriver Johan Schück om hur synen på svartjobb delar den svenska befolkningen. Schück hänvisar bland annat till en rapport från Skatteverket som visar att färre än hälften av svenskarna är, helt eller delvis, avvisande till att köpa svart. Endast 39 procent uppger sig aldrig ha köpt något svart och känner ett moraliskt motstånd mot att göra det. Hela 29 procent av de tillfrågade säger sig visserligen inte ha köpt svart, men har heller inga moraliska betänkligheter mot att göra det. Detta är tänkvärda siffror som måste tas på allvar av våra politiska beslutsfattare. Själv gör jag åtminstone två reflektioner när jag läser artikeln i DN och Skatteverkets rapport. Å ena sidan är det nog inte rimligt att begära av varje enskild medborgare att lämna in kontrolluppgifter till skattemyndigheten för småsummor. Ta exemplet Eva Hamilton, SVT:s nya vd. Hamilton har berättat att hon under flera år anlitat en före detta dagmamma för hjälp med barnpassning. Hon uppger att ersättningen till den före detta dagmamman understiger 10 000 kronor per år. Att hon är tvungen att lämna kontrolluppgift till skattemyndigheten har hon däremot missat och därför aldrig gjort. Men privatpersoner som per år betalar mer än 10 000 kronor i ersättning för utfört arbete till en annan privatperson, ska enligt lagen betala arbetsgivaravgift. Dessutom måste den som betalar mer än bara 1 000 kronor i ersättning lämna in en kontrolluppgift till skattemyndigheten. Annars handlar det, i lagens mening, om svartjobb. Jag har full förståelse för att människor i Eva Hamiltons situation, och de är antagligen ganska många, har svårt att se legitimiteten i dagens lagstiftning. Det handlar trots allt om småsummor, och överenskommelserna mellan de inblandade parterna motsvarar knappast ett anställningsförhållande. Å andra sidan finns det en risk i att man tummar på reglerna. Enligt Schücks artikel så resoneras det nu inom Skatteverket att införa ett fribelopp, så att Hamilton och andra ska kunna fortsätta ge barnvakter och hundrastare några hundralappar i ersättning utan att myndigheterna ska behöva blandas in. Men en legitimering av att undanhålla Skatteverket information om små transaktioner innebär att människor kan komma att tycka att även större summor som byter ägare, är deras egen sak. Och då går samhället miste om viktiga skatteintäkter. Jag är, som alltså torde framgå, själv osäker på vilken som är den rätta vägen att gå. Vad jag däremot känner mig förvissad om är att det är en god idé att göra vita, hushållsnära tjänster – som exempelvis städning, barnpassning och att gå ut med hunden – ekonomiskt tillgängliga för fler. I dag förlorar vi skattebetalare enorma belopp på att en så stor del av denna marknad är svart och obeskattad. Ett skatteavdrag, momssänkning, eller vilken väg man nu väljer, skulle innebära ökade skatteintäkter och att mängder av människor som i dag jobbar svart, får anställningstrygghet, rätt till pension och bättre villkor. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: skatter, svartjobb, hushållsnära tjänster.

Kulturell och politisk mångfald i smältdegeln

Jag såg precis att en krönika jag skrivit till tidningen Broderskap nu ligger ute på nätet. Krönikan handlar om mitt senaste besök i New York och ett möte med stora kulturella och politiska kontraster. Läs gärna. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, mångfald, New York.

Säg bara nej till Sverigedemokraterna

Nu kommer det nya uppgifter om det socialdemokratiska kommunalrådet i Trelleborg Egil Ahls utsträckta hand till Sverigedemokraterna om samarbete. Till tidningen Trelleborgs Allehanda säger Ahl dels att han hade "flera partikamraters stöd för mötet" och hänvisar till protokoll som sägs ska visa det, och dels att samtalet med Sd endast handlade om att få veta "var de stod i förhållande till sexklövern" - det vill säga den hittills styrande koalitionen i Trelleborgs kommunfullmäktige. Andra uppgifter talar om att den lokala socialdemokratiska partiorganisationen ska ha erbjudit Sd valteknisk samverkan och vice ordförandeposten i kommunstyrelsen. På ledarplats undrar Trelleborgs Allehanda hur Egil Ahl egentligen hade tänkt sig att hans planer skulle fungera. Tidningen ställer också den högst relevanta frågan om hur Ahl föreställde sig att socialdemokraterna centralt skulle reagera; "Svaret på den sista frågan står klart i dag: mötet med sverigedemokraterna betydde slutet för Egil Ahls politiska karriär". Jag hoppas att det stämmer. Det kan aldrig vara acceptabelt för socialdemokrater att ens överväga samarbete med, eller regera med stöd av, främlingsfientliga partier. Och skulle Trelleborgssossarna välja att gå vidare med detta måste de rimligen inse att de riskerar uteslutning. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, Trelleborg.

Bastioner mot idioter

[UPPDATERAD] När medierna rapporterar att det nu avgångna s-kommunalrådet i Trelleborg, Egil Ahl, förhandlat med Sverigedemokraterna om att samarbeta, känns det glädjande att åtminstone några bastioner fortfarande står pall. I Svenska Dagbladet skriver i dag Andres Lokko (ej på nätet) om de ”162 463 ägg [som] gav sin röst till de främlingsfientliga Sverigedemokraterna i höstens svenska riksdagsval”. Lokko bor numera i London, och drar i sin krönika paralleller mellan Sverigedemokraterna och The British National Party. Detta synnerligen osympatiska rasistparti fick i det senaste brittiska kommunalvalet hela 12 mandat i staden Barking i Essex, mest känt som hemstad åt den välkände socialisten och protestsångaren Billy Bragg. Andres Lokko påpekar också att i Sverige ”bantar den före detta ledaren för 1990-talets största främlingsfientliga parti fryntligt i en av våra största tv-kanaler och leder en egen talkshow i en annan”. Detta är inte första gången Lokko tagit tillfället i akt att påminna om Bert Karlssons mörka förflutna. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: främlingsfientlighet, politik, Sverigedemokraterna.

Forever young

På reklamtevekanalerna snurrar just nu en film från SEB om pensionssparande. Till tonerna av Alphavilles 80-talshit ”Forever young” ses unga (?) människor på olika sätt komma till insikt att de åtminstone inte av den yngre omgivningen uppfattas som särdeles unga längre. Filmen avslutas med orden ”det är väldigt långt dit” och ”men du närmar dig”. Därpå följer en uppmaning att kontakta SEB för att diskutera pensionssparande. Filmen skär i själen på mig som är född på 70-talet. Men den är vansinnigt effektiv. Det är bara att inse att självbilden inte alltid stämmer. Let’s dance in style, lets dance for a while Heaven can wait we’re only watching the skies Hoping for the best but expecting the worst Are you going to drop the bomb or not? Let us die young or let us live forever We don’t have the power but we never say never Sitting in a sandpit, life is a short trip The music’s for the sad men Can you imagine when this race is won Turn our golden faces into the sun Praising our leaders we’re getting in tune The music’s played by the madmen Forever young, I want to be forever young Do you really want to live forever, forever and ever Some are like water, some are like the heat Some are a melody and some are the beat Sooner or later they all will be gone Why don’t they stay young It’s so hard to get old without a cause I don’t want to perish like a fading horse Youth is like diamonds in the sun And diamonds are forever So many adventures couldn’t happen today So many songs we forgot to play So many dreams are swinging out of the blue We let them come true Forever young, I want to be forever young Do you really want to live forever, forever and ever Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: reklam, nostalgi, pensionssparande.

Reinfeldts rivstart krashade

[UPPDATERAD IGEN] Det är inte direkt så att man avundas Fredrik Reinfeldt. På en månad har han format en regering, förhandlat med sina borgerliga partiledarkollegor, satt samman en budget, samt fått sina nyutsedda statsråds utsatta för en massiv medial granskning som lett till att två av dem tvingats avgå. Lägg till det polis- och KU-anmälningar. Tuff start, kan man säga. Frågan är om han hade kunnat sköta det bättre? Tidningen Resumé är nog något väsentligt på spåren när man i sitt senaste nummer (ej på nätet) slår fast att svart städhjälp och obetald tv-licens inte är någon moralisk fråga utan ett kommunikativt problem*. En genomgång som tidningen gjort visar att nästan hälften av de nya ministrarna saknar pressproffs som kunnat hjälpa dem hantera den mediala uppståndelsen omkring dem och deras tidigare förehavanden. I stället har politiskt sakkunniga fått rycka in som pressekreterare, trots att man i flera fall helt saknat erfarenhet av mediearbete och inte vetat hur man skulle hantera mediedrevet. I tidningen säger SVT:s politiska kommentator Mats Knutson att regeringens pr-missar i samband med de många skandalavslöjanden som gjorts de senaste veckorna är bland det mest amatörmässiga han sett. Att nyblivna statsråd haft en del lik i garderoberna är en sak, men med lite intelligent hantering av kommunikationen om detta hade det ändå varit möjligt att minska skadeverkningarna av detta för regeringen. I stället har publiciteten för regeringen Reinfeldts första vecka varit katastrofal. En undersökning som företaget Aitellu har gjort visar att över 700 negativa artiklar publicerats på bara en vecka. Det är svårt att skaka av sig tanken att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò kanske hade haft en bättre chans att stå pall för opinionen om de hade haft kompetenta pressekreterare. * Ett PS kan nog vara på sin plats: för min egen del så tycker jag att skattefusk och licensskolk är moraliska frågor, och dessutom lagbrott. Och i synnerhet för en kulturminister så hade det varit en tuff uppgift att förklara sin tidigare ideologiskt motiverade underlåtelse att betala tv-licens (hon gjorde ett tappert försök i DN i går), men det hade antagligen gått att rida ut stormen med bättre kommunikation. * * * Jag ser nu att Dagens Media har en artikel på samma tema som Resumé. Där säger kommunikationskonsulten Paul Ronge att "Den socialdemokratiska administrationen använde sig snarare av gatekeepers än av kreativa pressekreterare", och att dessa "var oerhört duktiga på att hålla pressen borta från ministern så att denne fick jobba ifred". Han konstaterar att moderaterna inte lyckats med detta. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: regeringen, Fredrik Reinfeldt, kommunikation.

En levande EU-debatt

Karin Boman Röding gör, på bloggen Granska borgarna, mig uppmärksam på att regeringen tänkt lägga ned Kommittén för EU-debatt. Karin skriver att en av kommitténs uppgifter är att dela ut pengar till organisationer och föreningar som vill diskutera EU-frågor ur vitt skilda perspektiv, och konstaterar att under 2006 så har kommittén delat ut 4,5 miljoner kronor till 160 projekt i Sverige. Och det kan ju låta lovvärt, men vad är det egentligen för projekt som fått stöd? Innan jag besvarar den frågan så vill jag göra klart att jag själv länge efterlyst en mer livaktig svensk EU-debatt, och då gärna en lite mer konstruktiv än dagens. Jag skulle vilja se en debatt som i högre grad utgår ifrån vad vi i Sverige vill göra med EU-medlemskapet och hur EU ska utvecklas, snarare än ett evigt tjatande om ja eller nej till EU. Den diskussionen borde ju nu rimligen vara avslutad. Mitt intryck när jag genom åren följt dåvarande EU 2004-kommittén och nuvarande Kommittén för EU-debatts arbete, är dock att man snarare premierat verksamheter med väldigt bestämda åsikter om det svenska EU-medlemskapet – och då med hyfsad slagsida åt det negativa. Men vad för typ av projekt är det då som kommittén velat stödja ekonomiskt? Här kommer några exempel på arrangörer och deras aktiviteter, och hur mycket pengar de fått: Europa Direkt Norrbotten: Ung i Norrbotten – en EU-föreställning i två akter (40 000 kr) Friska Viljor FC: EU-aktuellt (20 000 kr) Folkrörelsen Nej till EU: Svensk politik för den högre utbildningen ur ett EU-kritiskt perspektiv (45 000 kr) Svenska Tandläkare mot kärnvapen: Kärnvapen, terrorism, invandrar- och flyktingpolitik i EU-perspektiv (28 000 kr) Föreningen Centerjournalister: Den nordiska dimensionen på EU (40 000 kr) Ung Vänster Kalmar: Brysselkoll 2006 (15 000 kr) Sveriges Esperantisters Ungdomsförbund: Kommunikation i EU, möjligheter och risker (30 000 kr) Kommittén för Alternativ Medicin: Seminarier för komplementär- och alternativmedicinare om EG:s nya upphandlingsdirektiv (30 000 kr) Svenska Naturskyddsföreningen: EU-miljökabaré med workshop för att väcka unga människors miljöengagemang (30 000 kr) Och ja, jag har valt ut några lite udda exempel. Men genom åren så har jag märkt att det i hög grad är just sådana som beviljats medel från kommittén. Det är nu i och för sig inget skäl att lägga ned kommittén, men det finns nog anledning att fundera över vad för typ av aktivitet man bedömt viktigt att stödja. Kommittén för EU-debatts uppdrag har varit att ”stimulera till en bred och öppen debatt om aktuella EU-frågor och EU:s framtidsfrågor samt bidra till att öka kunskapen om unionen”. Frågan är hur mycket ”bred och öppen debatt” som förs om EU i till exempel Folkrörelsen Nej till EU, Svenska Tandläkare mot kärnvapen, eller Ung Vänster Kalmar? Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, eu, Europa.

Vad vill socialdemokratin?

Som nästan alltid så är det tidningen Arena som sätter fingret på väsentligheterna i den svenska politiska debatten. I det senaste numret samtalar man bland annat med tre unga socialdemokrater (Nisha Besara, Klas Gustavsson och Katrine Kielos) om valförlusten och behovet av förändringar inom socialdemokratin. Men innan dess skriver Håkan A Bengtsson en ”prolog” i vilken han konstaterar att ”Om vänstern står kvar där den nyss förlorade väntar ett slags ökenvandring och kassaskåpssäkra framtida valnederlag”. Bengtsson skisserar ”en dagordning för slagna partier”, där han bland annat förespråkar ”ett mer offensivt och modernt förhållningssätt” till medierna än att i största allmänhet bara gnälla på dem, och pekar på vikten av att vänstern skaffar sig en mediestrategi. Håkan A Bengtsson undrar också var EU och de stora globala frågorna fanns i den gångna valrörelsen; ”Vi är mer integrerade i världsekonomin och mer påverkade av beslut inom EU än någonsin tidigare. Ändå var de internationella frågorna helt frånvarande.” Bengtsson varnar även för att ett högerextremt och främlingsfientligt parti står och knackar på Sveriges riksdag, och slår fast att ”Om inget radikalt händer kommer de in nästa gång”. Han förespråkar därför ”åtgärder för att återupprusta den sociala infrastrukturen i eftersatta kommuner och bostadsområden”, samt ett brett folkbildningsarbete ”för att bekämpa mediernas alarmism när det gäller brott och våld”. I samtalet jag nämnde ovan förefaller Nisha, Klas och Katrine överens om att kretsen kring Göran Persson utgjorts av ”ryggdunkare som accepterat en ledarstil som inneburit att ingen vågat opponera sig”, och att man bara haft valseger för ögonen – inget utrymme sägs ha givits för djärv politik. Men man blickar också framåt och förespråkar bland annat en framtida koalitionsregering för att bryta upp det mönster där socialdemokratin blivit en del av statsapparaten; då skulle socialdemokraterna bli ”ett parti bland många med radikal dagordning”. Synnerligen intressant läsning – köp nya numret av Arena nu! Diskussionen i tidningen följs också upp på fredag den 17 november på ABF-huset i Stockholm, där Nisha Besara pratar vidare med Widar Andersson, Nalin Pekgul och Mattias Vespä, under ledning av Arenas Per Wirtén. Temat är ”Vad vill socialdemokratin?”, vilket förstås anspelar på August Palms legendariska tal som hölls för 125 år sedan. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, eftervalsanalys, socialdemokraterna.

Vem blir årets lobbyist?

Liksom tidigare år delas i år priset ”Årets lobbyist” ut i samband med Stora lobbydagen, som infaller torsdag den 26 oktober på Laroy i Stockholm. Vem som helst kan nominera kandidater, av vilka sedan en jury (bestående av Svenskt Näringslivs f d vd Ebba Lindsö Magnergård, Pfizers kommunikationschef Gisela Lindstrand, Resumés chefredaktör Viggo Cavling, journalisten och författaren Christer Isaksson, samt m-riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra) väljer ut tre som får chansen att inför jury och publik visa varför just de ska bli ”Årets lobbyist”. Publikens röster avgör på plats vem som vinner utmärkelsen. Detta system öppnar givetvis för att de nominerade ska mobilisera sympatisörer för sin sak, något som arrangörerna säkerligen räknat med. I det senaste numret av tidningen Journalisten (ej på nätet) ägnas en längre artikel åt den form av lobbying som sker i form av pressmeddelanden från diverse olika påtryckargrupper, ofta författade av pr-byråer. Traditionellt definieras lobbying som att intressegrupper i organiserad form framför sina åsikter till politiska makthavare. I praktiken sker detta numera, i synnerhet i ett öppet samhälle som det svenska, oftast integrerat med övrig opinionsbildning – företrädelsevis via medierna. Kanske säger det något om den maktförskjutning som skett från politiker till just medier; att bilda opinion för sin sak i medierna är ofta ett betydligt mer effektivt sätt att åstadkomma förändring än att enbart uppvakta riksdagsledamöter och statsråd. I artikeln i Journalisten uppger Larsåke Larsson, forskare vid Örebro universitet och författare till boken Opinionsmakarna – En studie om PR-konsulter, journalistik och demokrati, att internationell forsning visar att runt hälften av nyhetsmaterialet i medierna på olika sätt härrör från pr-aktiviteter. Enligt Larsson finns det ingen anledning att tro att förhållandena skulle vara annorlunda i svenska medier. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: lobbying, pr, opinionsbildning.

Fega kräk!

Läser i Aftonbladet att Magnus Ljungkvist hotats till livet efter sina avslöjandena som kom att fälla den före detta handelsministern Maria Borelius. Vad är det för fel på människor?! Måste man påminna om något vi kallar yttrandefrihet? Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: bloggosfären, yttrandefrihet, Magnus Ljungkvist.

Publicservicedebatt och svartjobbsjakt

[UPPDATERAD] Publicistklubbens debatt om public service i går bjöd inte på några större överraskningar. Det var nästan så att man saknade Cecilia Stegö Chilò, som åtminstone hade kunnat bidra med lite nyans i den tävling om vem som mest älskade public service, som föreföll pågå på scenen. Och inget ont om public service – inte alls, men jag tror att alla verksamheter mår bra av att ifrågasättas och kritiseras. Redan innan debatten så hade Ali Hamidian, från Kulturella ungdomsföreningen i Malmö – samt initiativtagare till namninsamlingen ”Inga såpor i stället för nyheter”, överlämnat sina 17 000 insamlade namnunderskrifter till Sveriges Television som protest mot nedläggning av samhällsprogram i TV. SVT:s genrechef för nyheter och samhälle, Johan Lindén, var den som tog emot namnen sedan och deltog i ett möte med namninsamlarna. Han lär då ha lovat att det nästa år blir nya samhällsprogram och förslag till minst ett nytt utrikesmagasin. Protesterna mot de tänkta neddragningar av samhällsprogram förefaller alltså gett resultat. Men så värst mycket nytt framkom alltså inte vid paneldebatten i går. Något som presenterats som en nyhet är att SVT:s nyutnämnda vd Eva Hamilton, som frågades ut innan debatten, uppges ha sagt att anlitat en barnvakt svart. Så uppfattade jag inte själv det hon sa. Men tidningen Journalisten spinner vidare på historien och konstaterar att eftersom Hamilton inte lämnat in kontrolluppgifter till skattemyndigheten för den ersättning hon gett till den barnvakt hon anlitat, rör det sig om svartjobb. Jakten på försyndelser nyutnämnda makthavare gjort sig skyldiga till börjar närma sig det löjligas gräns. * * * Martin Jönsson skriver mer utförligt om Eva Hamiltons framträdande. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, public service, svartjobb.

Fler s-röster om valförlusten

Det är glädjande att fler röster nu gör sig hörda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Fortfarande är det dock en klar övervikt av män som yttrat sig, åtminstone offentligt. I Dagens Nyheter tar dock ett antal ledande kvinnor i socialdemokratiska sidoorganisationer, om än i sällskap med några män: Nalin Pekgul (förbundsordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet), Mattias Vepsä (förbundssekreterare, SSU); Magdalena Streijffert (förbundsordförande, Socialdemokratiska studentförbundet), Peter Weiderud (förbundsordförande, Broderskapsrörelsen), samt Anna Schönbeck (vice ordförande, Unga S-kvinnor Rebella). De ovanstående skriver att det är ”ett måste” att det blir en kvinna som väljs till socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson. Skälet till detta ”måste” tycks vara en strävan att ”tvätta bort stämpeln som säger att socialdemokraterna är ett grabbigt och förlegat parti”, att ”ännu tydligare visa att socialdemokratin inte består av gubbar i stängda rum”, och för att visa att socialdemokraterna är ”trovärdiga i jämställdhetsdebatten och trovärdiga inför alla kvinnliga väljare och medlemmar”. I beg to differ. Jag tror inte att väljarna låter sig nöjas, bara för att vi väljer en kvinnlig partiledare. Det viktigaste måste självklart vara att i praktisk politik bevisa socialdemokratins trovärdighet i jämställdhetsdebatten. Om detta låter sig göras bäst med en manlig eller kvinnlig partioledare är inte huvudsaken; det viktiga är att han eller hon är en skicklig politiker, ledare och kommunikatör. Sedan råkar i och för sig några av mina favoritkandidater till partiledarposten – Mona Sahlin och Margot Wallström – vara kvinnor, men det är inte på grund av att de är kvinnor som jag förordar dem. I Dagens Nyheter skriver också före detta folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson att problemet för socialdemokratin inte är att vi inte nådde ut med vårt budskap; ”Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap”. Detta påminner slående om den analys jag själv gjorde på valnatten: ”När partier gör dåliga val säger man ofta att man inte nådde ut med sin politik. Men den förklaringen håller knappast för socialdemokraterna den här gången. Budskapet nådde ut, men det lockade inte.” Morgan Johansson skriver vidare att han blir ”starkt oroad” när han hör socialdemokratiska debattörer som Stig-Björn Ljunggren i Göteborgs-Posten och Jan Andersson i DN tala om att det socialdemokratiska partiet måste återta förlorade mittenväljare. Johansson tror att det är ”en mycket farlig slutsats”, och tror att ”en högervridning av socialdemokratin skulle inte bara minska partiets klassiska väljarbas och driva partiet under 30 procent, utan dessutom öppna upp ytterligare för Sverigedemokraterna”. Jag måste erkänna att jag studsade till lite över detta resonemang. Men Morgan Johansson bygger detta på preliminära analyser av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat, som tyder på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark. Detta är i sig inget nytt. Jag har själv tidigare ställt frågan om inte vi socialdemokrater har ett särskilt ansvar för att försöka mota ut Sverigedemokraterna från landets beslutande församlingar, då de dessvärre inte sällan värvar röster just bland grupper som traditionellt röstar socialdemokratiskt. Problemet med Johanssons argumentation i artikeln är att han presenterar lösningar på ett problem som inte finns; ingen socialdemokrat har nämligen sagt något om att partiet ska ”överge arbetarklassen för att vinna medelklassen”. Socialdemokratisk politik handlar nämligen om att finnas till för alla, utan att lämna någon kvar. Självklart låter detta sig sägas lättare än att praktiskt genomföras, men det är troligen en mer framkomlig väg än att som Morgan Johansson måla upp konflikter som inte finns – i oklart syfte. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys.

Enad kamp mot diskriminering

En del vettigt finns trots allt i den borgerliga regeringens första budget. Bland annat föreslås att de olika diskrimineringslagarna samordnas till en gemensam lagstiftning samt att Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) slås samman till en myndighet. Detta ligger i linje med vad Diskrimineringskommittén har föreslagit. Detta har jag bloggat om tidigare. Och mina argument, nu som då, är att en samlande ombudsmannamyndighet mot diskriminering för det första skulle innebära samordningsvinster och en välkommen krympning av den svällande myndighetssfären. För det andra skulle en större myndighet ha bättre resurser än fyra små (i budgeten föreslås DO förstärkas med 13 miljoner). För det tredje skulle rättsskyddet inte minst för HBT-personer kunna värnas bättre om diskriminering på grund av sexuell läggning jämställdes med könsdiskriminering och rasistisk diskriminering, som det troligtvis finns en starkare allmän uppslutning omkring. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, diskriminering, diskrimineringsombudsmannen.

Debatt om public service

Efter att Cecilia Stegö Chilò först lämnat återbud och sedan hastigt och lustigt hoppat av som kulturminister, blir det i stället Eva Hamilton, nyutnämnd vd för Sveriges Television, som kommer att intervjuas inför kvällens debatt om public service på Publicistklubben. I paneldebatten medverkar Eva Blomquist (programdirektör, SR), Ali Hamidian (Kulturella Ungdomsföreningen i Malmö), Leif Jakobsson (programdirektör SVT), Mikael Olsson (producent, Konflikt i P1), Amanda Rydman (programledare, Front i P3) samt Elisabeth Åsbrink (reporter, SVT:s nyhetsredaktion). Samtalsledare: Stig Fredrikson (ordförande, Publicistklubben) och Kajsa Norellv (styrelseledamot, Publicistklubben). Det ska bli intressant att se om det skålas och jublas över att kulturministern kastat in handduken, eller om man snarare oroas över vem Reinfeldt nu ska skaka fram ur rockärmen. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, public service, Publicistklubben.

Stå för era åsikter

De senaste veckorna har antalet besökare på min blogg skjutit i höjden. Det är förstås jättekul, och alla nya läsare hälsas härmed varmt välkomna. Tyvärr finns det bland er nya läsare en eller ett par personer som inte vågar stå för sina åsikter, utan pepprar på med anonyma kommentarer där mina och andras motiv och resonemang ifrågasätts. Ni som hängt med här ett tag vet att jag gärna deltar i diskussioner om det jag skrivit och är generös med att låta även synnerligen kritiska kommentarer stå kvar. Men det är väldigt otillfredställande att diskutera med människor som inte ens uppger någon signatur i sina kommentarer. Anonyma kommentarer blir också väldigt svåra att hålla isär, när två-tre olika anonyma kommentatorer förekommer i samma diskussion. Själv har jag vid några få tillfällen plockat bort rena spamkommentarer, enstaka förekomster av ren reklam för egna bloggar där inget väsentligt tillför diskussionen, samt några främlingsfientliga och på andra sätt stötande inlägg. I övrigt har dock i princip allt ni skrivit fått stå kvar. Och så ofta som möjligt svarar jag också på det ni skriver. Men mitt tålamod börjar nu tryta, och jag överväger allvarligt att konsekvent radera alla anonyma kommentarer. Alltså, snälla läsare – våga stå för era åsikter, eller skriv åtminstone signaturer under era kommentarer. Annars riskerar de att raderas. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: meta, metabloggande.

Stegö Chiló avgår

Ytterligen en av Fredrik Reinfeldts ministrar dukar nu under för den massiva kritik som riktats mot henne efter intensiv medierapportering om underlåtelse av att betala tv-licensen, anlitande av svart hemhjälp med mera. I dag lämnade Cecilia Stegö Chilò in en begäran om entledigande från sitt uppdrag till statsminister Reinfeldt. I en kommentar säger Cecilia Stegö Chilò att de förseelser hon begått "inte är acceptabla", men att hon "på alla sätt försökt" att rätta till dem. Den ambitionen, skriver Stegö Chiló, har stoppats av Radiotjänst i Kiruna AB och Svenska Transportarbetarförbundets polisanmälningar. Detta är för mig obegripligt. Jag kan tycka att polisanmälningarna var onödiga, men att dessa - snarare än förseelserna de gällde och den bristfälliga kommunikationen om det - skulle vara anledningen för henne att lämna sin post kan jag inte begripa. I sitt pressmeddelande resonerar Cecilia Stegö Chilò om ett viktigt perspektiv som blivit aktuellt i samband med kritiken mot henne själv och Maria Borelius; Hur blir det med vår demokrati om politiken bara har plats för felfria människor? Jag kan bara instämma i Stegö Chilòs förhoppning om att hennes upplevelser inte ska avskräcka kvinnor, företagare, journalister och fria samhällsdebattörer från att utveckla sina tankar, följa sina övertygelser och engagera sig partipolitiskt. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, Cecilia Stegö Chilò.

Tuff vecka väntar Stegö Chilò

[UPPDATERAD] Nästa vecka Denna vecka kommer att bli tuff för kulturminister Cecilia Stegö Chilò. Trots massiv kritik från flera ledarskribenter i tidningarnas söndagsutgåvor och ledande moderater på lördagen har hon inte velat kommentera sitt ministerskap för TT, uppger Aftonbladet text-tv. Stegö Chilò ger heller inget besked om sin tidsplan i samband med presentationen av budgeten i morgon dag. Hon vill inte ens svara på om hon kommer att framträda på ett möte i Publicistklubbens regi på måndagskvällen som planerat eller inte. Jag kommer att vara på plats i publiken i morgon. Jag hoppas få chansen att ställa en fråga eller två till henne då. Snabba Dagens Media meddelar nu på morgonen att Cecilia Stegö Chilò hoppar av från deltagandet på Publicistklubben i Stockholm i kväll, där hon skulle ha intervjuats. Enligt Carl Johan Swanson, politiskt sakkunnig och tillförordnad pressekreterare, hinns det inte med. "Det är knappast en hemlighet att en hel del tid har gått åt till annat, säger Swanson, och tillägger att "Nu är det arbete som gäller". Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, Cecilia Stegö Chilò.

Bloggarna har fällt sin första minister

[UPPDATERAD] Fredrik Reinfeldt avslöjade i Ekots lördagsintervju att Maria Borelius efter den senaste veckans skandaler avgår som handelsminister. Detta efter Magnus Ljungkvists scoop om hennes skumma bostadsaffärer häromdagen, som sedan andra medier följde upp med ännu fler graverande uppgifter. Detta lär bli svårt att toppa för oss andra bloggare med journalistiska ambitioner. * * * Oturligt nog är Magnus Ljungkvists avslöjanden den senaste tiden lite illa tajmade för att belönas så som de förtjänar. Nomineringstiden för Stora Journalistpriset har gått ut, och det nyinstiftade Per Wendels pris till årets nyhetsjournalist har redan hunnits delas ut till Dagens Industris Fredrik Sjöshult. Frågan är om inte vi i den så kallade bloggosfären borde gå samman om att instifta ett eget pris för att uppmärksamma just nätbaserad citizen journalism? * * * Häromdagen spekulerade jag i om Maria Borelius skulle komma att sätta någon sorts svenskt rekord i kortast tid i regeringen. Det verkar som att jag fick rätt. * * * Läs hela den spännade historien om Magnus Ljungkvists scoop här. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: Maria Borelius, journalistik, bloggosfären.

Reinfeldt spinner så att huvudet snurrar

En pressad statsminister Reinfeldt kallade i dag till presskonferens under förevändning att man ville informera om ny information som framkommit om den förra regeringens hantering av Tsunamikatastrofen. Varningsklockorna ringde. Det låg synnerligen nära tillhands att tro att detta var orkestrerat av någon spin doctor för att avleda uppmärksamheten från den senaste veckans skandalösa avslöjanden om flera statsråds privatmoral och laglydighet. Och mycket riktigt presenterades heller inga nyheter på presskonferensen. Tydligen har man i en källare hittat extra backuper av mejl som skickats under hanteringen av flodvågskatastrofen har hittats. Finns det då något intressant i dessa mejl? Ingen vet. Enligt tekniker kommer det att ta flera veckor att återställa backuperna. "Vi vet inte om den tidigare katastrofkommissionen fått ta del av dessa eller om innehållet har någon betydelse för dess slutsatser", medgav Reinfeldt på presskonferensen. Man har alltså hittat något som kanske kan vara intressant. Eller inte. Det vet man först om flera veckor. Ändå kallas det till presskonferens i dag, som statsministern själv håller i. Spin kallas sådant. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, spin.

Fler s-röster i medierna

Jag blev intervjuad av Dagens Media i går om den mediepolitiska arbetsgrupp som socialdemokraterna tillsatt. Med partisekreterare Marita Ulvskog i spetsen sonderar gruppen terrängen på den svenska mediemarknaden, och en tanke som dryftats inom socialdemokratiska led är att köpa in sig i delar av tidnings- eller tv-marknaden. En sådan idé är en edition av Svenska Dagbladet med socialdemokatiskt ledarsida. Detta har jag skrivit om tidigare. I Dagens Media säger jag att jag inte tror att det är någon bra idé att starta en helt ny tidning som ska vara rikstäckande och konkurrera med de befintliga. Det kräver alltför stora investeringskostnader. Däremot är det viktigt att säkra en mångfald av socialdemokratiska röster i det befintliga medielandskapet. Jag tycker därför att man ska fundera över hur man kan ordna en vidare spridning av den uppsjö av duktiga socialdemokratiska krönikörer och ledarskribenter som redan finns i dag. Kanske skulle man också kunna starta ett traineeprogram för blivande socialdemokratiska ledarskribenter och opinionsbildare. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, media, socialdemokraterna.

En socialdemokrati ledd av lama ankor

Jag tillhörde dem som starkt tvivlade på SSU:s ordförande Anna Sjödin verkligen skulle ha varit den skyldiga i bråket på krogen ”Crazy Horse” i vintras. Jag ifrågasatte krogpersonalens uppgifter om att Sjödin skulle ha attackerat en vakt med sparkar och slag, och dessutom kallat honom ”jävla svartskalle”. Det lät helt enkelt alldeles för osannolikt. Men jag var inte på ”Crazy Horse” och har förstås ingen aning om vad som egentligen hände den där kvällen. Däremot vet jag att Sjödins polisanmälan mot vakterna för övervåld och kränkningar lades ned, och nu är hon själv fälld för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Ett krogbråk i sig är kanske inte att betrakta som särskilt allvarligt – men det här handlar om en politisk ungdomsförbundsordförande med en position i den högsta socialdemokratiska partiledningen. Att hon dessutom är fälld för rasistiska uttalanden gör hennes position helt ohållbar. Det finns som jag ser det ingen annan utväg för henne än att avgå. Och det i ett läge då det sista som SSU just nu behöver är en uppslitande ledarstrid. Sjödin och förbundssekreterare Mattias Vepsä valdes för att ena förbundet och gå vidare från den förlamande uppdelningen i vänster- och högerdistrikt som präglat det socialdemokratiska ungdomsförbundet under många år. Om detta skriver AiP i sitt senaste nummer. Med ett SSU utan egentlig ledning och ett socialdemokratiskt parti lett av en valförlorare som meddelat att han avgår om ett halvår, kan socialdemokratin i Sverige för närvarande beskrivas som lama ankor. Det bådar inte gott för möjligheten att bedriva ett aktivt oppositionsarbete. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Anna Sjödin.

Magnus Ljungkvist scoopar igen

[UPPDATERAD] Nu på morgonen rapporterar flera medier att handelsminister Maria Borelius har en fastighet i Falsterbo som ägs av ett bolag registrerat på Kanalöarna, och hon undviker på det sättet att betala fastighetsskatt. Men återigen är det bloggaren Magnus Ljungkvist som är först med nyheten. Han liknar alltmer en svensk motsvarighet till Matt Drudge på Drudge Report, den amerikanske bloggare som varit först med en rad nyheter som etablerade medier hakat på först långt senare. Även Dagens Eko har grävt i Borelius affärer, och rapporterar om misstankar om brott mot Finansinspektionens regler. När Borelius i mitten av september sålde aktier i ett företag hon själv satt i styrelsen för, var hon enligt lag skyldig att anmäla försäljningen till Finansinspektionen senast fem dagar efter att affären var genomförd. Men så skedde inte. Maria Borelius situation blir alltmer ohållbar, och kanske sätter hon snart någon sorts svenskt rekord i kortast tid i regeringen. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: poilitik, regeringen, Maria Borelius.