Tveksam start för "Toppkandidaterna"

I kväll var det premiär för SVT:s realityserie Toppkandidaterna, där sex samhällsengagerade unga människor inför kamrorna ska driva sina egna fejkade valkampanjer och skapa opinion om hur de vill förändra samhället. Deras uppdrag, som SVT beskriver det, är att få tittarna på sin sida genom att vara trovärdiga, kunniga och engagerade. Vinnaren får dock inte ta plats i någon beslutande församling. I stället är priset är 250 000 kronor som ska användas till att förverkliga de idéer kandidaten kämpat för under tv-serien. Redan innan programmet började spelas in blev det kritiserat från flera olika håll. Den socialdemokratiske riksdagsmannen (och tidigare "Expedition: Robinson"-vinnaren) Jan Emanuel Johansson sa i Aftonbladet redan i oktober att programupplägget var "så korkat och oseriöst" att han blev tvungen att kippa efter luft: "Vill man ha plats i riksdagen ska man ha förtroende i ett parti först", sa Jan Emanuel då, och slog fast att "det får man i ett gediget partiarbete". I samma tidning sa statsvetarprofessorn Peter Esaiasson några dagar senare att program som Toppkandidaterna "undergräver partidemokratin". Aftonbladets bevakning av Toppkandidaterna kom dock att förändras när det blev känt att tidningens debattredaktör, krönikör och bloggare Lotta Gröning skulle sitta med i juryn för programmet... S-bloggaren Magnus Ljungkvist skrev i november att om man reducerar "den demokratiska processen till showbusiness, ett spel eller lek, så reducerar man också trovärdigheten för hela demokratin". Han skrev också att Toppkandidaterna "kommer bara förstärka vrångbilden som förmedlas av politiken och därmed bidra till ett växande politikerförakt". Annan kritik, främst från höger, har handlat om att deltagarna är vänstermänniskor ("två av de sex är dessutom långt ut på vänsterkanten", skrev Spookhead). "SVT har alltså ställt gratis TV-tid till sossarnas förfogande i ett land där TV-reklam inför val är förbjudet", följde Niklas Frykman upp med. Mest koncis var SvD:s PJ Anders Linder: "This silly baby won't fly". Men i kväll var det alltså premiär. Programledaren Alexander Norén hade iklätt sig rollen av nyhetsankare som inledde med att "påa" kvällens avsnitt och den dramatik som det skulle bjudas på. Gäsp. Det blev inte en speciellt spännande start när halva programmet skildrade framvaskandet av de sex kandidater vi redan kunnat läsa om i tidningarna. Jurydiskussionerna om de olika kandidaterna var i och för sig ganska kul att följa. Jag blev också lite överraskad av att alla sex kandidaterna skulle bo i samma hus under seriens gång, på känt manér från många andra dokusåpor från förr. Men det tog aldrigt riktigt fart. Jag får se nästa veckas program också och återkomma med en ny rapport då. Än så länge känns det för tidigt att entydigt yttra sig vare sig programmet eller de sex Toppkandidaterna.

HBT-frågor i valrörelsen

Läste nyss att min gamle studentsossekompis Martin Engman valts till ny ordförande för HBT-socialdemokraterna*. På föreningens årsmöte i går beslöts också att valåret 2006 arbeta för att stärka homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter. Jag tror att Martin är ett klockrent val! Jag har som sagt känt honom i många år och jag har sällan mött en så outtröttlig förkämpe för minoriteter av olika slag. Martin tidigare bland annat arbetat som politiskt sakkunnig och pressekreterare hos justitieministrarna Thomas Bodström och Laila Freivalds, politisk sekreterare hos socialdemokraterna i Europaparlamentet, samt suttit i kommun­fullmäktige i Täby. Han har också varit förtroendevald på lokal, regional och nationell nivå inom SSU, Studentförbundet och socialdemokratiska partiet sedan slutet av 1980-talet. I ett pressmeddelande säger Martin Engman att med en socialdemokratisk regering "har vi homosexuella fått rätt att prövas som adoptivföräldrar, rättsväsendet tar hatbrott på allvar, och hets mot bi- och homo­sexuella har förbjudits". "Nu ska vi gå vidare", säger han i pressmeddelandet, "och införa äktenskap för personer av samma kön". Det lär en borgerlig regering där kristdemokraterna ingår aldrig genomföra. * HBT-socialdemokraterna – HBT(s) - är en socialdemokratisk förening inom Stockholms arbetare­kommun, samtidigt är föreningen ett nätverk för homo- och bisexuella, transpersoner samt deras vänner över hela Sverige. HBT(s) bildades 1988 och arbetar med sexualpolitik, i synnerhet för homo- och bisexuellas samt transpersoners mänskliga rättigheter.

Motstridiga besked om boxning och kampsport

Svenska Dagbladet rapporterar att idrottsminister Bosse Ringholm i dag presenterar ett kommande lagförslag enligt vilket det ska krävas tillstånd från länstyrelsen för att få anordna en match i en kampsport som tillåter "slag, sparkar eller annat våld som träffar huvudet". Och tillstånd får bara ges om reglerna och säkerhetsbestämmelserna är "godtagbara". Vad som menas med detta framgår dock inte, mer än att de bestämmelser som i dag gäller inom amatörboxningen ska vara en utgångspunkt. Och inom boxning tillåts som bekant inga sparkar. Något som torde tyda på att vad som föreslås i praktiken blir ett förbud mot en lång rad kampsporter med tusentals utövare i Sverige. Samtidigt uppger SvD att det i utkastet till lagförslag sägs att syftet med den föreslagna regleringen är att inte tillåta "mer än vad som i dag är tillåtet". Och hur ska man tolka det? Betyder det att det även i framtiden ska vara okej för utövare av Tae Kwon Do, Kickboxning, Muay Thai, Shooto och allt vad det heter att träna och tävla i Sverige? Läs mer om lagförslaget på kampsport.se och kampsportsfakta.se.

Förnya politiken med dokusåpadeltagare?

Jag har tidigare kommenterat Lotta Grönings efterlysning av nytt blod i och förnyelse av politiken. Jag är själv ganska skeptisk till den politiska trovärdigheten hos dokusåpadeltagare som Gröning verkar anse mer än våra framröstade politiker står för "förnyelse och förändring". Nu spinner Gröning vidare på samma tema. I söndags skrev hon på sin blogg att politiken "behöver nytt blod" i form av "Vanliga människor som inte är uppfostrade i partiinstitutioner som talar om hur folk ska tänka, tycka och agera". Detta följde hon sedan upp i måndags genom att tillstå att SSU:s ordförande Anna Sjödin "kom som en stormvind" med sedan försvann. Sjödin påstods också vara "Snäll och välartad", vilket är ungefär det elekaste man kan säga om en ungdomsförbundsföreträdare. I dag skriver Gröning att hon "tvivlar på att Anna Sjödin kan stanna kvar på sin post". "Allt är en soppa", skriver Gröning, som säger sig ha "svårt att se Anna Sjödin just nu sida vid sida med Göran Persson i valrörelsen". Lotta Gröning menar att det måste till "något radikalt för att politiken ska bli bättre och framför allt ta avstamp i den verklighet vi lever i". Nya idéer måste släppas fram, nya människor måste släppas in. Vi har hört det förut. Vi har förstått budskapet. Allt blir bättre om deltagarna från SVT:s nya dokusåpa "Toppkandidaterna", där Gröning sitter i juryn, i stället tar plats i den politiska debatten och - antar jag - riksdag, landstings- och kommunfullmäktigeförsamlingar. Jo, tjenare...

SSU och mediehanteringen

Det finns en grundläggande regel inom all krishantering: ljug aldrig. Jag påstår nu inte att SSU:s ordförande Anna Sjödin och pressekreterare Peter Skeppström ljuger, men deras påståenden om att de inte var berusade klockan halv två på natten på "Crazy Horse" i lördags ter sig allt mindre trovärdiga. Det är väldigt synd, då det rimligen undergräver trovärdigheten i deras övriga påståenden om överdrivet våld och sexistiska tillmälen från ordningsvakterna. En korrigering av tidigare uppgifter vore nog på sin plats. Man kan också ifrågasätta om det var ett så bra drag att själv kontakta medier och en skvallerfotograf i hopp om att få vittnen på att man inte var så berusade som ordningsvakterna hävdat. I synnerhet som sagde fotografs vittnesmål snarare verkade tyda på att Sjödin och Skeppström var rätt ordentligt på lyset. Slutligen konstaterar jag att det på SSU:s webbplats, drygt ett och ett halvt dygn efter händelserna på "Crazy Horse", inte sägs ett ljud om vad som hänt.

Dagens lobbying bättre än gårdagens korporativism

Med smicker kommer man långt. Och självklart fortsätter jag gärna diskussionen om lobbying med Joel Malmqvist, när han refererar till min blogg som "Den socialdemokratiska bloggsfärens verkliga flaggskepp" :-) Joel skriver att skillnaden mellan å ena sidan traditionalla kanaler för påverkan (den svenska korporativismen, där främst arbetsmarknadens parter men också andra organisationer bjudits in att sitta i statliga styrelser och utredningar) och å andra sidan lobbyism, är att de förra "byggde på att politikerna på eget initiativ bjöd in orgaisationer att delta i de politiska processerna, genom remissförfarandet eller som representanter i utredningar och styrelser". "Dagens lobbyism", skriver Joel, "handlar om att företag och organisationer som inte bjudits in av politikena ändå vill vara med och påverka". Okej, jag köper att det är skillnad - men det senare är i mina ögon inte sämre än det förra. Snarare tvärtom. Den så kallade traditionella metoden förutsatte ju att vissa utvalda organisationer ansågs representera relevanta maktbaser i samhället som staten i stora vishet och nåd valde att lyssna på. Och då blev det inte oväntat framförallt facket och den stora arbetsgivarorganisationen SAF som bjöds in till maktens finrum. Joel tillstår i och för sig att även organisationer som LRF, Hyresgästföreningen, Jägarförbundet med flera tillhörde den priviligierade gruppen, men samtidigt "fick de organiationer och intressen som inte bjöds in stanna i kylan utan tillgång till beslutsfattarna". Man kan skönja ett tydligt mönster bland de organisationer som ansågs värda att lyssna på: de representerade och företrädes framförallt av män. Kritiken mot den moderna lobbyismen, från såväl Joel som andra, verkar ytterst handla om en misstro mot det skrå jag själv delvis tillhör; vi som har till yrke att hjälpa uppdragsgivare med politisk kommunikation och påverkan. Inte oväntat så tycker jag själv inte att detta varken är något konstigt eller suspekt. Det handlar om professionalisering. På samma sätt som man helst tar hjälp av kunnigt yrkesfolk för att bygga en bra webbplats, formge en broschyr eller sätta en annons, så kan det vara befogat att ta hjälp med det politiska kommunikationsarbetet. Därmed inte sagt att det inte finns problem med lobbying. Jag har skrivit det förut, och upprepar det gärna, att visst förekommer det att resursstarka särintressen som har råd att driva ett långsiktigt lobbyarbete skaffar sig ett oproportionerligt inflytande på bekostnad av allmänintresset. Men jag menar också att även ideella organisationer och enskilda engagerade medborgare i dag har större möjligheter att påverka det politiska beslutsfattandet via andra kanaler än att gå med i politiskt parti och börja tröska sina härtefrågor genom maskineriet. Det finns en ökad öppenhet i dag om de arbetsmetoder lobbyister använder sig av. Det är oftast inga konstigheter, i synnerhet inte för dem som är eller har varit engagerade partipolitiskt. Metoderna är också välkända av de tidigare "utvalda organisationerna" som Joel skrev om. I ett tidigare inlägg ger jag en del tips. Min slutsats är att lobbying inte är något nytt, och egentligen ingenting att oroa sig över. Däremot rekommernderar jag varmt alla samhällsintresserade medborgare att lära sig mer om såväl den mediala logiken som om det politiska systemet och hur det kan påverkas. Det mår demokratin bara bra av.

Det första svenska bloggdrevet

Inom journalistiken betecknar begreppet "drev" det fenomen när journalister hårdgranskar en politiker/makthavare och/eller kändis som misstänks ha gjort något fel. Det som kännetecknar drevet är bristen på annan vinkling än den redan valda. När flocken har fått blodvittring jagar den sitt byte obevekligt. Eventuella andra intressanta spår rusas bara förbi. Under söndagen bevittnade vi nog det första svenska bloggdrevet. Bytet var den här gången SSU-ordföranden Anna Sjödin som efter någon typ av bråk på en krog i Stockholm tagits omhand av polisen. En ordningsvakt på krogen, tillika läkare, vittnade om att Sjödin varit ordentligt berusad, angripit honom våldsamt och hävt ur sig rasistiska glåpord. Sjödin hävdar å sin sida att det varit vakterna på krogen som betett sig våldsamt och kallat henne och hennes sällskap för nedsättande och sexistiska tillmälen. Ord står mot ord. En rättslig prövning kan förhoppningsvis bringa klarhet i vad som egentligen hänt. Men i väntan på fakta bryter en smärre storm ut på internet där mängder av bloggare anser sig ha saken klar och drar långtgående slutsatser. Ett litet axplock: "För full för att få beställa, spöar vakten och kallar honom för djävla svartskalle. Dessutom kutar SSU:s ledning på restaurangerna runt Stureplan tydligen.." (Jinge.se) "Oavsett vem som sa vad och och vem som eventuellt lappade till vem så lär det inte vara en merit att, som potentiellt framtida toppnamn inom socialdemokratin, hamna i fyllecell för tillnyktring." (Kjellberg Sweden) "Som det ostyrliga lilla alko personen är så skapar denne ett tumult som leder till ett jävla liv. /.../ När ska vi börja rensa upp bland alla jävla alkisar och psykfall som styr Sverige?" (Aktut Åsikt) "Det som förvånar mig är att hon inte begripit att hon som offentlig person och makthavare i maktpartiets eget ungdomsförbund inte kan bete sig hur som helst. Man måste som en sådan person ha en större självbehärskning än andra och inte sätta sig i den situationen." (Frykmans liberala blog) "Jag tror inte jag känt ett sådant hat mot hela socialdemokratin på åratal. Vi lever i ett genomkorrumperat samhälle med hyckleri och pampvälde överallt. Nu ska det bli intressant att se om rörelsens män kan få ordningsvakten att ta tillbaka sina anklagelser innan 'skadan' sprider sig." (Blå Revolution) "Ett tag trodde jag att hon skulle rycka upp sossarnas ungdomsgård och kanske bli något. Nu vet vi vad hon blev - full. Makten berusar, men den som inte kan hålla sig stadig på benen när man går på krogen kommer göra en kort karriär på parnassen." (Makten pissar på dig) "Anna Sjödin trodde sig kunna utnyttja sin position som toppolitiker för att försvara ett oacceptabelt beteende. Hon trodde sig vara en VIP person som kunde göra vad som helst utan att bli straffad för det. Hon spelade gärna med i VIP spelet så länge det gynnade henne själv." (Gunilla Hjelm) "Nu visar Anna hur tunn anständighetsfernissan hos socialdemokrater verkligen är. Den löses lätt upp i alkohol och avslöjar vilka personens sanna värderingar är. Ni vet väl att 'av ungar och fyllehundar' hör man lättast sanningen!" (Funderingar)

En skandal SSU knappast behövde

[UPPDATERAD 2] Flera medier rapporterar att SSU:s ordförande Anna Sjödin greps av polisen natten till söndag efter ett bråk på krogen "Crazy Horse" vid Stureplan i Stockholm. Hon fick tillbringa natten i fyllcell och är misstänkt för våld mot tjänsteman. Men vad är det egentligen som har hänt? Enligt Expressen, vars track-record för sanningsenlig nyhetsrapportering på sistone fått sig en och annan törn, började bråket när Sjödin nekades beställa mer alkohol på grund av att hon var för onykter. När hon och hennes sällskap skulle avvisas från krogen, uppger Expressen, ska SSU-ordföranden ha attackerat en ordningsvakt bakifrån och skrikit "jävla svartskalle". I Dagens Nyheter berättas en annorlunda version av händelsen. Där uppger SSU:s pressekreterare Peter Skeppström, som var med på platsen, att bråket i själva verket initierades av vakterna. Skeppström hävdar att Sjödin inte slagit någon vakt, utan att i stället vakterna använde övervåld. Denna uppgift stöds av att Anna Sjödin gjorde en anmälan om detta redan samma kväll*. En vakt plockade enligt Skeppström fram en fjäderbatong och pressade ner en person mot golvet på krogen. "De kallade henne vitt djävla slödder och hora", säger Skeppström i DN. Jag var inte på "Crazy Horse" och har förstås ingen aning om vad som egentligen har hänt. Att vakter på krogar tar till kraftigt våld och i efterhand rättfärdigar det med påståenden om våldsamt motstånd från överförfriskade kroggäster och rasistiska tillmälen är dock dessvärre inget nytt. Tyvärr tenderar den här typen av historier få eget liv och lär komma att spöka i den fortsatta nyhetsrapporteringen om SSU och socialdemokratin, även om Anna Sjödins fylleslagsmål skulle visa sig vara en tidningsanka. Sann eller inte så är det här just nu en synnerligen ovälkommen skandal för SSU, som just hämtat sig efter en uppslitande tid av internpolitisk strid, misstankar om medlemsfusk, mygel med bidrag etc. * Enligt polisen i Stockholm har det inte kommit in någon anmälan mot vakterna på krogen från Anna Sjödin, meddelade TT på söndagseftermiddagen. Den här bilden publicerades i Aftonbladet efter en presskonferens där Anna Sjödin uppgav att hon var den som blev misshandlad i natt. Tre vakter ska, enligt henne, ha satt sig på henne och hon ska också ha blivit slagen med batong. Anna Sjödin säger också att en av vakterna kallade henne hora. Bilden tyder onekligen på att kraftigt våld förekom när hon greps.

Mina små hyss och ovanor

En bloggutmaning pågår just nu. Man uppmanas lista sina konstiga ovanor eller egenheter och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma. Maryam har utmanat mig, så det är väl bara att sätta igång: 1. Jag duschar. Ofta, varmt och länge. Jag duschar förstås på morgonen. Och ibland när jag känner att jag behöver kvickna till. Varmt som sjutton. Det ska helst ryka om mig när jag kliver ut. Och det händer att jag står i det nästan kokande vattnet i upp till 45 minuter. 2. Jag dricker Red Bull. Gärna en varje morgon, ungefär som andra dricker kaffe. Ibland slinker en till ned framemot eftermiddagen, eller på kvällen inför ett möte eller social aktivitet. Det händer att jag varvar med Jolt Cola, men på morgonen ska det vara Red Bull. 3. Jag blir arg när jag inte förstår. Åtminstone påstår min fru det. Och visst, jag har lite kort stubin ibland. Det händer att jag ryter och gormar åt framför allt tekniska prylar som inte funkar som jag vill. Och jag kan bli helt oresonligt irriterad på människor som tvärstannar när de kliver ur en tunnelbanevagn eller stiger av en rullstrappa (läs mer om detta här). 4. Jag är en kattjusare. Vi har två katter hemma, Max och Millis. Och trots att de har en matte också så är det mest mig de tyr sig till för att få mat och att sova på. Men även de mest egensinniga, tjuriga katter jag aldrig har träffat förr verkar ana på långt håll att jag är en trevlig kille som man kan stryka sig emot och hoppa upp i knät på. Och inte mig emot. 5. Jag är petnoga med tider. Det här är lyckligtvis en egenhet jag delar med min fru, annars skulle vi nog ha det jobbigt ihop. Jag hatar att komma försent. Jag är hellre på plats en kvart innan förutbestämd tid än att riskera att komma en minut försent. Jag tycker att man brister i respekt för andra människor då. Men jag inser att alla inte är så nojiga med det här, och jag har lärt mig att överse med att vissa av mina allra bästa vänner har en lite annorlunda syn på tid än vad jag har... Sådär. Utmaningen går nu vidare till Sandro [svarat], Andreas [svarat], Laura, Krister och Pär. Ni förväntas alltså lista era egna små egenheter enligt ovanstående, utmana fem andra bloggare och då bifoga de här korta reglerna i utmaningen.

Dagens citat

"Jag har väl slutligen börjat acceptera att mitt liv inte är kopplat till något slags realism alls." Mark Levengood, om att få testamenterat sig en strandvilla i Saltsjöbaden - värd 20 miljoner - från en man han knappt kände.

Pop och shopping mot aids

Nyligen lanserades initiativet Product RED på World Economic Forum i Davos. Tanken med initiativet är att få stora företag (redan är American Express, Gap, Converse och Giorgio Armani med på tåget) att sälja produkter under etiketten RED och skänka delar av intäkterna till organisationen Global Funds bekämpning av hiv/aids i Afrika. Bakom RED står U2-sångaren Bono som sedan ett par år ständig gäst vid WEF och tar där alla chanser att propagera för sina hjärtefrågor, såväl inför världens mäktiga som inför pressen. Själv tycker jag att det är en briljant idé! Bono utnyttjar sitt kändisskap till mer än att sälja skivor, men han nöjer sig inte med att stå på scenen och proklamera fred och ren miljö - han skapar med RED en möjlighet för vanliga konsumenter att göra en skillnad i världen genom att shoppa. Den portugisiska fansidan u2portugal.com har lagt upp en video av ett nyhetsinslag där Bono talar om RED-kampanjen. Scrolla ner på sidan och ha tålamod medan videon laddar... (Via U2.se)

Lätt att argumentera i överläge

"Det är nästan lite rörande att i synnerhet socialdemokraterna så krampaktigt värnar om sina fåtaligt kvarvarande ledarsidor. Varför just denna form av opinionsbildning uppfattas som så enormt betydande och exklusiv, att den i utrotningshotade fall måste stödjas med skattemedel är dock svårt att förstå." (Källa: Borås Tidning, 2006-01-26) Så här kommenterar Borås Tidnings moderata ledarsida det utredningsförslag som häromdagen presenterades om framtiden för presstödet och den mediala mångfalden. Det är nu inget nytt att moderata och liberala ledarsidor är motståndare till presstödet, i likhet med deras partipolitiska motsvarigheter i riksdagen. Det som är anmärkningsvärt med det ovanstående citatet (som för övrigt var återgivet i obundet moderata Svenska Dagbladet - en tidning som själv tar emot en hel del presstöd och som på ledarplats brukar ligga lågt om presstödet) är den noncharlans man visar för det faktum att tidningar med borgerliga ledarsidor fullständigt dominerar den svenska dagspressmarknaden. Och dagstidningar är, trots ett rikt utbud av andra mediekanaler, fortfarande den främsta nyhetsförmedlaren i Sverige enligt flera undersökningar. Och det är ju förstås lätt att avfärda betydelsen av medial mångfald när man själv är i kraftig majoritet. Jag påstår nu inte att dagens presstödssystem är optimalt. Det är helt sant att det kom till i en helt annan tid med ett helt annat medielandskap. Men det betyder inte att det är fel på tanken att värna mångfalden. Nyhetsförmedlingen blir bättre och vi mediekonsumenter får en mer heltäckande bild om det finns fler aktörer, fler vinklar och fler politiska utgångspunkter i rapporteringen och kommenterandet av händelser i vår omvärld.

Communication is shareware

Jag gillar verkligen när kunskapsföretag som pr-byråer delar med sig av kunskap. Jag har tidigare (bland annat här och här) skrivit om Hill & Knowlton och deras seminarieserie inför valet. Ett annat generöst pr-företag är Westander som på sin sajt tillhandahåller en pr-handbok. Och häromdagen fick jag en PDF från Prime PR om valrörelsekommunikation. I denna konstateras att det bland svenska politiker finns en benägenhet att avfärda kommunikationens betydelse: Det är politikens innehåll som räknas, inte förpackningen, brukar det heta. Fast efter valförluster hävdas som regel det omvända; då är det inte innehållet som det är fel på, utan att partiet hade "svårt att nå ut med sitt budskap". I dokumentet från Prime PR slås också fast att en grundregel inom all politisk kommunikation är att begränsa sig till några enkla budskap, för att väljarna lätt ska kunna uppfatta vad de olika alternativen står för. Socialdemokraterna kommer i årets valrörelse att köra tre huvudbudskap: • Det går bra för Sverige. • Borgerliga regeringar misslyckas alltid med ekonomin. • De borgerliga partierna vill egentligen rasera välfärden. För den borgerliga alliansen är motsvarande tre huvudbudskap: • Socialdemokraterna är slut. • Vi är eniga och har ett program för att skapa nya jobb. • En borgerlig regering kommer inte att rasera välfärden.

Påtryckare är vi allihopa

Alltid läsvärde Joel Malmqvist bloggar i dag om fenomenet lobbying, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv (Joel bor i Michigan). Han skriver bland annat att svenska lobbyister arbetar "på en outvecklad marknad" där ordet lobbyism "fortfarande anses problematiskt". I viss mån håller jag med. Det är tydligt att ord som lobbyism och lobbying alltjämt är negativt laddade i Sverige. Men själva företeelsen, att organisationer och företag bedriver opinionsbildning och politiskt påverkansarbete, verkar dock mindre ifrågasatt. Faktum är ju att vi i Sverige med vårt väletablerade remissförfarande inför riksdagsbeslut i praktiken har institutionaliserat lobbyingen. Detta är något jag skrivit om en hel del förut, bland annat här och här. Joel skriver också att i USA så har lobbyisterna "till och med fått sin egen tv-serie, även om den lades ned efter bara tio avsnitt". Faktum är att även SVT i Sverige har uppmärksammat lobbyister i sin dramaproduktion. År 2001 visades "Påtryckaren" av Folke Rydén. Det var nu i och för sig en ganska taffligt gjord historia som knappast rätade ut några frågetecken, utan snarare spädde på nidbilden av lobbying som en skumraskbransch utan moral.

Lästips!

Jag följer deep|ed:s tips och uppmanar alla att läsa en väldigt välskriven och angelägen skildring från skolans värld. Det finns inte mycket mer att tillägga. Ruskig, men ruskigt bra, läsning.

Reaktioner om presstödsutredningen

Från flera olika håll kommer nu reaktioner på Presstödskommitténs betänkande som i går överlämnades till kulturminister Leif Pagrotsky (och som jag bloggat om här). Dagens Nyheter rapporterar att kommittén öppnar för möjligheten att ge "så kallade e-posttidningar stöd". Det är sådana "man kan läsa på en elektronisk platta och ta med sig på bussen", skriver DN. "Excuse me...men vad fan är det?" undrar Erik Stattin. Han förundras också över att Sören Thunell, Presskommitténs ordförande, slår fast att det viktigast man kommit fram till i utredningen är "att papperstidningen fortfarande har den centrala betydelse den haft i det svenska tidningslandskapet". Erik skriver: Man kan säga vad man vill om presstödssystemet, men att man in this day and age kan skriva att nättidningar kan få stöd vittnar om en extrem mossighet. Med tanke på yngre generationers totala brist på respekt inför trycksvärta och döda träd och inför 50-60-åriga utredares favoritmedievarumärken, så borde det ligga ett självklart fokus på att börja poola över pengar till nätet, och naturligtvis inte bara till de etablerade aktörerna. Tidningen Journalisten rapporterar att Presstödskommitténs förslag att i huvudsak behålla presstödet i sin nuvarande form får ett blandat bemötande inom mediebranschen. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén säger att kommittén "har nöjt sig med att lappa och laga på det gamla systemet och fortsätter att prioritera kvantitet framför kvalitet". Tidningsutgivarnas ordförande Pär Fagerström är kritisk mot att tidningar som ägs av andra tidningsföretag med utgivning på samma ort ska få lägre driftsstöd än "traditionellt" ägda. Pressens Tidning redogör för flera aspekter på utredningen och dess förslag.

För övrigt...

...så är Paul Frigyes sågning av nya Resumé i pappersupplagan av Journalisten ännu brutalare - och mycket mer välformulerad - än min. Frigyes börjar mjukt med att konstatera att Resumés nya form knappast är gjord "för att charma branschens funktionalister". Sedan börjar lustmordet. Tidningens nya rubriktypsnitt beskrivs som att "svenska rubriker har nog aldrig varit mer svårlästa än så här", och "Det är obekvämt på samma sätt som tajta jeans är det". Sidorna beskrivs som "packade som en studentfest på en Finlandsbåt", och i stället för nordiskt ljus i ett avskalat rum bjuder Resumé på "en tordönsstämma rungande över en bilbemängd highway". Det här kan bli en klassiker!

Ökad press, eller bara ökat presstöd?

På en presskonferens i dag presenterade presstödskommittén det betänkande som man, en dryg månad försenat, nu överlämnat till kulturminister Leif Pagrotsky. Men redan i morse redogjordes det för innehållet i betänkandet på sedvanlig plats; DN Debatt. Där redovisade för övrigt också reservanterna i utredningen för en tid sedan sina betänkligheter mot majoritetens förslag (debattartikeln återfinns här, min kommentar här). På presskonferensen slog kommitténs ordförande Sören Thunell fast att dagpressen kommer att ha en fortsatt stark ställning i Sverige, och att majoriteten i utredningen ansåg att presstödet var en fortsatt viktig faktor för att garantera den mediala mångfalden. Utredningen ser det också som angeläget med fortsatt lägre moms för dagspress, samt ett fortsatt men för vissa tidningar ökat, driftsstöd. Andra föreslås i stället få minskat stöd. I ett pressmeddelande sammanfatas detta på följande sätt: Kommitténs bedömning är att dagspressen under överblickbar framtid kommer att vara det massmedium som mest heltäckande kan tillgodose medborgarnas behov av information, granskning och opinionsbildning. Enligt kommitténs mening bör staten alltjämt genom direkta och indirekta stödåtgärder främja mångfald och räckvidd på dagstidningsmarknaden. Huvuddelen av de resurser som kan avsättas för driftsstöd bör liksom tidigare fördelas till regionala och riksspridda hög- och medelfrekventa dagstidningar, men kommittén anser samtidigt att särskilda insatser bör vidtas för att underlätta etablering, drift och utveckling av lågfrekventa dagstidningar och dagstidningar som riktas till invandrare och nationella minoriteter. Ett nyckelbegrepp i utredningen verkar vara just "lågfrekventa tidningar" - märkligt nog applicerat på bland annat nättidningar ("elektroniskt distribuerade tidningar"), som väl snarare oftast kännetecknas av en högre grad av utgivnings-/uppdateringsfrekvens än papperstidningar. Personligen anser jag dock att det är positivt att utredningen ställer sig neutral till huruvida tidningar distribueras på papper eller på nätet. Vassa Eggen uppmärksammar att medieprofessor Stig Hadenius i DN tvärtom tycker att presstöd i första hand ska ges till tryckta medier. Fortsättning lär följa.

Kungahuset undanhåller skattekronor

Redan i december förra året, långt innan TV4:s "Kalla fakta"-reportage om kung Carl Gustafs affärer (som jag blogggat om här), så avslöjade Dagens Industri att kungen byggt upp en avancerad bolagsstruktur kring sin fastighetsförvaltning. Nu följer DI upp detta genom att redogöra för konstruktionen av ett tidigare okänt placeringsbolag som kungen startat åt sina barn och som bland annat placerat miljonbelopp i svenska hedgefonder. Konstruktionen innebär att kungabarnen kraftigt minskar sin privata förmögenhetsskatt. Precis som jag skrev tidigare så är detta ekonomiska trixande omoraliskt då kungahuset ju de facto uppbär enorma summor i skattefinansierat statligt understöd. Och nu som då så anser jag att den enda rimliga slutsatsen är att kungahuset snarast möjligt bör avskaffas! (Också Roger Jönsson har bloggat om detta.)

Hetero-, metro- och homosexuella män

I går såg jag förhandsvisningen av "Brokeback Mountain" med min syster Karin, som fixat biljetter. Förhandsvisningen arrangerades något överraskande av tidningen Café. Och jag skriver överraskande då jag, fördomsfull som jag är, inte riktigt hade trott att en film om ett homosexuellt förhållande mellan två cowboys skulle tilltala läsarna av en tidning som förvisso marknadsför sig som ett modemagasin för män - men som alltid har en lättklädd tjej i en utmanande pose på omslaget. Karin och jag hade redan innan filmen pratat lite om begreppet metrosexualitet och vad det egentligen innebär. Och om jag förstått saken rätt så antas metrosexuella män bland annat ha en ganska avspänd attityd till homosexualitet och homosexuella. Hur det nu är med den saken så påpekades det från scenen, innan filmen visades, av den tidigare Café-medarbetaren Fredrik Wikingsson (ena hälften av radarparet Filip & Fredrik) att det för bara några år sedan nog hade varit betydligt mer troligt att Café sponsrat en förhandsvisning av "Wedding Crashers" eller någon liknande film för sina läsare. Så kanske har något hänt med tidningens målgrupp. Eller så är både jag och Wikingsson bara fördomsfulla. Lika som bär? Men hur var filmen då? Jo, väldigt bra. Otroligt vackert foto, välspelat och en hyfsat trovärdig intrig. Möjligen lite lång. En halvtimme mindre av tysta män, Wyominglandskap, tysta män, fårhjordar och mer tysta män hade nog inte skadat. Jag ska inte avslöja för mycket om handlingen, men i stora drag handlar filmen alltså om två unga män som lär känna varandra när de till häst ska fösa en stor fårhjord genom Wyoming i USA i början av 60-talet. Och som jag redan avslöjat inleder de ett förhållande av vänskap, sexualitet och kärlek. Själv fick jag vibbar av en annan väldigt bra film som nu har några år på nacken; "My own private Idaho". Även där var det två unga, snygga, heterosexuella Hollywoodhunkar (River Phoenix och Keanu Reeves) som tog en viss karriärmässig risk genom att spela homosexuella. I "Brokeback Mountain" är det i stället Heath Ledger och Jake Gyllenhaal som tar denna risk. Och mycket riktigt så sprids nu ryktet om framförallt Gyllenhaal att han skulle vara bi- eller homosexuell på riktigt, precis som det skedde för Phoenix och Reeves. Uppenbarligen måste det till fler filmer och gratisvisningar för läsare av Café och andra tidningar innan människor börjar sköta sig själva och inte hänger upp sig över andras läggningar.

Reklam - ja tack

Håkan Jacobson skriver om en artikel i SvD (och på N24.se) om att riksdagspartierna beräknas lägga omkring 150 miljoner kronor på reklam i valrörelsen. I tidningen konstaterar medieanalytikern Martin Jönsson att man inte bör lita på politiker som säger att reklam inte är viktigt i valrörelsen: Det säger de nämligen allihop. Etta på kampanjlistorna kommer alltid "möten med väljarna", sedan "de egna hemsidorna", följt av "medieuppmärksamhet kring sakfrågorna". Reklamen beskrivs i bästa fall som ett nödvändigt ont tillägg, för att förstärka budskap och mobilisera partiarbetarna. Håkan Jacobson skriver att reklam ofta beskrivs som försök att "pracka på" folk saker "de egentligen inte vill ha", och att det kanske är därför som partierna försöker tona ner de egna reklamsatsningarna. "En rätt märklig uppfattning", skriver Jacobson, som anser att reklam i själva verket är budskap med tydlig avsändare: Självklart påverkas vi, men jag har svårt att se vad som skulle vara fult med dels viljan att påverka någon (varför skriver vi och läser vi bloggar!), dels att man är fullständigt uppriktig med att både vem man är och vad man vill.

Valrörelsen i bloggosfären

Via RubrikBloggen upptäcker jag en intressant satsning som verkar syfta till att uppmärksamma hur valrörelsen återspeglas i bloggosfären. På Valblogget.nu presenteras nya inlägg om politik, hämtade från en rad olika bloggar, i två kolumner; "vänsterblogget" och "högerblogget". Någon ansvarig för projektet står inte att finna, men det krävs inte allt för mycket detektivarbete för att klura ut att det verkar vara Rickard "Rick" Ericsson (tidigare känd för bl a Lunarstorm och bloggportalen Dabloid) som ligger bakom.

Engagemang för EU:s framtid

Jag skrev häromdagen om att Margot Wallström fått kritik för sitt förslag till vitbok om en europeisk kommunikationspolitik. Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson rapporterade då att "Margot Wallströms förslag är helt enkelt alltför idealistiskt, abstrakt och filosofiskt för att kunna fungera praktiskt". I dag får Rolf Gustavsson komma till tals i tidningen igen, nu som kolumnist, och skriver att hans "personliga hållning till Margot Wallströms förslag är kluven". "Den grundläggande ambitionen att lyssna på folk och undvika agitation och propaganda är sympatisk och nödvändig för att förbättra EU-samarbetets anseende hos allmänheten", skriver Gustavsson, men det är enligt honom "dessvärre helt otillräckligt". Rolf Gustavsson undrar hur folk ska kunna ha någon välgrundad uppfattning om EU:s framtida färdriktning när det är oklart var EU befinner sig i dag, och slår fast att det "grundläggande problemet med kommunikationspolitiken är nog inte kommunikationen utan politiken". Samma dag publicerar SvD en debattartikel där ett antal olika debattörer (däribland förra EU-kommissonären Anita Gradin, europaparlamentariker Jan Andersson, riksdagsledamot Hillevi Larsson och bloggaren Eric Sundström) presenterar det nystartade nätverket Utmaning för Europa, Nufe. Tanken med nätverket är att under obyråkratiska former samla enskilda personer, föreningar och folkrörelser som vill engagera sig i "en bred folklig debatt och demokratifrågor, europeisk politik och globalisering". Det låter synnerligen lovande och är en välkommen satsning. Den politiska agendan i EU är, precis som debattörerna skriver i sin artikel, dynamisk - och kan påverkas av människor som engagerar sig. Margot Wallströms tankar är definitivt ett steg i rätt riktning. Men det krävs ett politiskt ledarskap i såväl EU-kommissionen som i EU:s medlemsländer som ger sina engagerade medborgare - som t ex Nufe - chansen att få utlopp för sitt engagemang och möjlighet att påverka såväl besluts- som utvecklingsprocessen av det europeiska samarbetet.

Champangehögern

Jo, det har jag missat att tipsa om: kamikazepiloten Aaron har lyckats komma över MUF:s kampanjhandledning för Aftonbladets och Lunarstorms "Ungt Val". "Mest tycks ungmoderaterna frukta att någon ska läcka att de kör en stenhård webbkampanj inför Ungt Val", skriver Aaron, "Men allra roligast är ju ändå följande obetalbara uppmaning till medlemmar som hänger ut på Lunarstorm för att kampanja för Raj-Raj": "Passa gärna på att motverka fördomar om oss. Champagnebilderna från senaste VIP-festen kanske du kan låta ligga kvar på datorn."

Tänka nytt är stort - tänka rätt är större

Aftonbladets debattredaktör, tillika bloggare, krönikör och tv-soffestradör, Lotta Gröning skriver i dag på sin blogg att deltagarna i SVT:s nya dokusåpa "Toppkandidaterna" är "ett gäng unga människor utan partipolitiska bindningar" som genom att de "gör anspråk på rollen som opinionsbildare" uppfattas som "farligt för de gamla etablissemanget som har svårt att hävda sig bland dagens unga människor". Yeah, right. Efter riksdagens partiledardebatt i veckan hade SVT en debatt mellan SSU:s nya ordförande Anna Sjödin och CUF:s Fredrick Federley. Enligt Gröning så var detta "en bedrövlig tillställning" och hon "fattar inte ens varför tv plockar in så förutsägbara debattörer". Men Lotta Gröning torde ju vara medveten om hur medielogiken fungerar; självklart valde SVT att låta dessa ungdomsförbundsrepresentanter kommentera debatten just därför att man ganska lätt kunde förutse vad de skullle säga. Man kan förstås tycka, vilket Gröning tycks göra, att ett sådant upplägg är "Totalt ointressant för utomstånde" - men det är ju betydligt mer representativt än några alllmänna tyckare som inte representerar någon annan än själva. Därmed inte sagt att jag vill reservera den politiska diskussionen enbart för partiföreträdare. Tvärtom välkomnar jag fler röster i debatten. Men Grönings inlägg denna gång är inget annat än ett uppenbart slag för just programmet "Toppkandidaterna", där hon själv sitter i juryn. "Partiernas sätt att hantera samtal och debatt måste förnyas", skriver Gröning. Och visst kan man väl hålla med om det. Men vad innebär det för politiken och det demokratiska samtalet att våra framröstade politiker ska få stiga åt sidan för dokusåpadeltagare? Vilken trovärdighet har de?

Intressant diskussion hos Nina

En av mina favoritbloggare, Nina Unesi, skrev häromdagen ett blogginlägg med anledning av Maud Olofssons och Finlands vice finansminister Ulla-Maj Wideroos debattartikel i DN om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Det här är ju ett ämne jag skrivit om flera gånger förut; från början med ett allmänt intresse för diskussionen och sedan allt mer engagerat för att ett skatteavdrag - eller någon annan konstruktion - är rätt väg att gå. På Ninas blogg har det uppstått en ganska intressant debatt (där jag själv är hyfsat aktiv) som för ovanlighetens skull är relativt saklig och nyanserad. Alltför ofta blir de här diskussionerna hätska och urspårade, men den här gången tycker jag att vi hittat en schysst nivå.

EU:s problem handlar om mer än kommunikation

Svenska Dagbladet rapporterade i går om att Margot Wallström fått tung kritik från bland andra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för hennes förslag till vitbok om en "europeisk kommunikationspolitik". Detta sedan länge utannonserade förslag, med en strategi för hur EU bör kommunicera med medborgarna, ska enligt planerna antas och presenteras den första februari i år. Vitboken är tänkt som det helt centrala, styrande dokumentet för Wallströms uppdrag att förbättra EU:s förankring bland medborgarna. "Detta är", skriver SvD:s Rolf Gustavsson, "en för hela EU-samarbetet avgörande fråga, i synnerhet efter den djupa förtroendekris som i fjol avspeglades i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna". Och visst är det så. Men Wallströms ambition är större än bara pr, utan handlar om att bygga upp en "demokratisk infrastruktur" för EU. Den omtalade "plan D" för demokrati, dialog och debatt ingår i detta projekt att stärka EU:s legitimitet bland medborgarna. Enligt tidningen så är dock den kritik som riktats mot förslaget av "helt fundamental karaktär". Kritiken tycks gå ut på att Margot Wallströms svar på EU:s politiska problem bara skulle vara tekniska och allmänna. "Margot Wallströms förslag är helt enkelt alltför idealistiskt, abstrakt och filosofiskt för att kunna fungera praktiskt", sägs det - utan att någon annan källa än möjligen Rolf Gustavsson själv anges. I dagens tidning försvarar Wallström sin kritiserade kommunikationsstrategi. "Problemet är antagligen att jag och mina medarbetare ligger långt före kollegorna i kommissionen", säger Margot Wallström i SvD. "Vi har arbetat ett helt år med denna strategi för kommunikation, som kräver helt nytt tänkande. Våra kritiker vill framför allt veta mer om vad detta betyder konkret och det ska vi nu utveckla i det nya förslaget." Jag är personligen övertygad om att Wallström är på rätt spår, och att hon är väl medveten om att politiska och strukturtella problem inom EU-samarbetet inte kan lösas enbart genom kommunikation. Men hennes uppdrag var och är begränsat till det kommunikativa - en lott som påfallande ofta faller på kvinnor. Detta ger hennes kritiker, med Barroso i spetsen, möjlighet att låta bli att ta tag i EU:s verkliga problem och samtidigt ha möjlighet att ge Wallström skulden när inte ens de bästa pr-planer förmår att öka medborgarnas förtroende och engagemang för Europatanken. Wallström uttrycker själv saken elegant i SvD: "Det tar tid att vända en oljetanker. Och det är typiskt att ingen av dem som kommer med kritik har några bättre alternativ att föreslå."

En omgjord Resumé

I dag presenterades ombyggnaden av tidningen Resumé. Redan i går uppmärksammade Reklamfeber att tidningen hade en ny logga/sidhuvud. Men i dag fick vi alltså se hela resultatet om avgörningen. I sin ledare skriver chefredaktör Viggo Cavling att "Det som började med att vi skulle vässa nyhetssidorna en smula slutade med att vi gjorde om hela tidningen". Själv tycker jag, när jag nu ser resultatet, att man nog borde ha tänkt igenom den nya designen mer grundligt innan man satte igång. För det här blev ärligt talat inte så bra. Min främsta invändning är mot rubriktypsnittet de valt. Jag kan inte identifiera det, men det är blockigt, fett och nästan oläsbart. "Våra bästa nyheter ska presenteras med rejäla rubriker", skriver Cavling. Och visst kan jag förstå det resonemanget. Men rubrikerna ska väl gå att läsa också? Sedan har tidningen haft lite otur med pressläggningen. På skvalsidorna på slutet brukar man presentera "branschens viktigaste visitkort" som läsarna uppmanas klippa ut och spara. Denna vecka har man valt Mikael Salos kort. Vem är då det? Jo, han var "marketing editor" på grabbtidningen Ivan som precis lagts ned efter bara två nummer. Investerarna, ett porrtidningsförlag, drog sig ur.

DN dekonstruerar det politiska språket

Dagens Nyheter har i dag en ganska kul - om än förutsägbar - ledare som tar sin utgångspunkt i gårdagens partiledardebatt i riksdagen. DN:s ledarredaktion konstaterar att "makt över det politiska språket också skapar makt över tanken", och redaktionen har därför "dekonstruerat sju av de politiska modeorden". Några exempel kommer här: Samhälle Så fort ett problem uppmärksammas hörs krav på att "samhället" ska lösa det. Samhället ska satsa mer på psykiatrin, samhället måste förlänga föräldraledigheten, samhället bör höja ersättningsnivån i sjukförsäkringen. Men vad som efterlyses är egentligen inte ingripanden från samhället utan från staten, som bara är en del av det större samhället. Ibland sker denna språkliga förväxling medvetet, men ofta är den uttryck för en slentrian. Staten har blivit så stor i Sverige att det inte är så noga med distinktionerna. Trygghet Alla riksdagspartier säger sig värna om "tryggheten". Nästan alltid betyder detta att de lovar fler och generösare bidrag. Få står upp för ett alternativ som gör människor mindre beroende av politiska beslut. När hörde du senast en partiledare säga: Vi kan inte lösa alla dina problem. Men vi lovar att föra en politik som uppmuntrar dig som arbetar att bygga upp ett eget sparande. Vårt mål är att alla svenskar ska ha minst en årslön på banken, som ska kunna täcka oförutsedda utgifter. Och ja, DN:s ledarredaktions politiska slagsida lyser ganska tydligt igenom i "dekonstruktionen" av begreppen. Själv drar jag mig till minnes ett gammalt blogginlägg jag skrev om bland annat Carsten Palmaers bok "Liten ordlista för nusvenskar" (Ordfront pocket). I denna ordlista finns många intressanta iaktagelser som kanske DN:s ledarredaktion borde fundera över. Ett exempel: Politisk mognad - förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.

Bloggar i fokus

I den nya numret av Arenagruppens pockettidning "Media i fokus" visar Kajsa Klein att bloggar är mycket mer än någons privata dagböcker på nätet. Kajsa Klein har tidigare skrivit i tidningen, då om kampanjen Democracy Aid '04 (Media i fokus 2/2005), och redan då hade jag lite svårt för hennes stilistik. Lite väl svängig och intern för min smak. Hennes nya artikel går i samma stil. Trots att ämnet känns angeläget och det hon berättar är läsvärt, så blir det svårt att ta till sig med allt talspråk, ofullständiga meningar och - stundtals - väldigt tekniska jargong. Artikeln är lång och svår att återge på ett rättvist sätt. Därför rekommenderar jag intresserade att köpa det senaste numret av "Media i fokus"; finns bl a i välsorterade Pressbyråer.

Althin tar skrämmande lätt på våldtäkter

Jag erkänner villigt att jag inte orkar titta på SVT:s "Debatt". Diskussionerna där blir oftast för gapiga och onyanserade för att kännas intressanta. Men via centerbloggaren Marie Wickberg så blev jag nyfiken på ett inslag från i går som jag nu sett på nätet. Temat var våldtäkter, och förra året anmäldes rekordmånga sådana - hela 30 procent fler än året innan. Polisen tror att det är så kallade relationsvåldtäkter som står för ökningen, alltså övergrepp där våldtäktsmannen och offret känner varandra. I debatten deltog bland annat Peter Althin, advokat och kristdemokratisk riksdagsledamot. På programledaren Lennart Perssons fråga om hur många våldtäktsmän som går fria i Sverige svarar Althin: "Det har jag ingen uppfattning om, sannolikt finns det ett antal. Jag tycker att en mer intressant fråga att ställa sig är hur många [som] sitter dömda inte är våldtäktsmän." Så lätt tar alltså advokaten och den kristdemokratiske riksdagsledamoten på den ökade mängden anmälda våldtäkter. Och den mannen vill bli justitieminister i en borgerlig regering...

När fasaden krackelerar

Skarpsynte bloggaren Claes Nordmark gör mig uppmärksam på en en skriftlig kommentar i SvD i dag i vilken Karin Pilsäter, ekonomisk-politisk talesman för folkpartiet, säger att "Det är absolut inte så att Alliansen kan tänka sig att lånefinansiera reformer". Hoppla! Så lät det inte på Mikael Odenberg (m), ansvarig för Alliansens ekonomiska politik, i samma tidning häromdagen (och som jag bloggat om här). Där sade sig Odenberg inte utesluta att att en borgerlig regering kunde behöva låna för att få statsfinanserna att gå ihop. Hur var det lät i visan? "Enade vi stå, söndrade vi falla..."

Gröna kvinnor vill städa vitt

Miljöpartiets kvinnoförbund Gröna qvinnor vill enligt SvD:s pappersupplaga ha lägre skatt på hushållsnära tjänster, som städning och barnpassning. Det kravet framförs i en motion till partikongressen i maj. "Vi tycker att det man har gjort i Finland verkar väldigt bra, och vill diskutera det här på kongressen med feministglasögonen på", säger Gröna qvinnors ordförande Ewa Larsson till SvD. Språkröret Peter Eriksson förefaller av kommentarer att döma inte odelat avvisande men är "lite skeptisk".

Kampen går vidare!

Nu tar stödkommittén för att få den svenske journalisten Dawit Isaak fri nya tag i kampen. Sveriges ambassadör Bengt Sparre åker åter till Eritrea och stödkommittéen återupptar sina protestbesök på Eritreas ambassad i Stockholm varje tisdag. Strax innan jul kom besked om att Dawit Isaak frigivits från fängelset i Eritrea, något som inte visade sig stämma. Isaak var bara tillfälligt ute ur fängelset - enligt uppgift för ett sjukhusbesök - och återfördes raskt tillbaks. På stödkommitténs webbplats kan man visa sitt stöd och på argumentera.se finns en fiffig funktion för att snabbt och smidigt konstruera ett protestbrev till Eritreas ambassad i Stockholm för att vädja om Isaaks frigivning.

Ledande frågor till unga väljare

På Aftonbladets och Lunarstorms "Ungt Val"-sajt som jag skrev om tidigare finns ett test där man kan testa om man röstar "rätt". Testet går till så att man först får markera "tio frågor som är viktiga för dig", utifrån ett antal olika alternativ. Problemet är konstruktörerna har blandat äpplen och päron i testet. Att välja alternativ som "jämstäldhet", "bistånd" eller "betyg" ter sig tämligen oproblematiskt. Knepigare blir det att tolka vad som menas om man väljer alternativ som "förbud mot pornografi" eller "ekonomiska skillnader". Är man nödvändigtvis principiellt emot pornografi om man väljer det förra alternativet, eller kan man kanske tolka det som att man tycker att det är viktigt att pornografi inte förbjuds? Och vad tycker egentligen en person som markerar att "ekonomiska skillnader" är en viktig fråga? Några ledtrådes ges inte på "Ungt Val". Klickar man sig sedan vidare i testet ställs man inför ett antal påståenden som man kan hålla med om eller ta avstånd ifrån i oika grad. Här ges också möjlighet att få en bakgrund samt en förklaring om vad "ja-sägare" respektive "nej-sägare" tycker. Pornografi, visar det sig, kan man bara vara emot. Ty även dem som inte vill förbjuda den tycks enligt testkonstruktörerna vilja att "pornografi kan motarbetas på andra sätt". Och är man för jämställdhet så förutsätts man instämma i att "könsmaksordningen måste brytas" - trots att denna teori är lindrigt sagt ifrågasatt, även av uttalade feminister. Vidare kände jag att påståendet "det är viktigt att fortsätta bygga ut den offentligt finansierade välfärden" var ganska begränsande. Om man till exempel tycker att att den offentligt finansierade välfärden har en utmärkt omfattning i dag och bestämt motsätter sig såväl utbyggnad som nedmontering - hur svarar man då? Min slutsats var att testkonstruktörerna inte riktigt tänkt igenom frågorna ordentligt, vilket i sig är illa. Men mer allvarligt är att de skriver de unga väljarna på näsan och ger såväl ledande frågor som vinklade förklaringar. (Beklagar att bilden är så liten så att texten inte syns. Klicka för en större version.) Jag testade för övrigt att välja alternativet "Mycket bra förslag" som svar på allt, oavsett att det rimligen borde ge ett väldigt splittrat resultat. Enligt testet så sympatiserade jag då till 60 procent med centerpartiet!

Aftonbladets valsatsning

På ledarplats presenterar Aftonbladet i dag sin och Lunarstorms gemensamma projekt "Ungt val". På sajten www.ungtval.se ska ungdomar mellan 15 och 24 år kunna diskutera politik, möta politiker på lika villkor etc. Och det låter ju bra. I ledaren slås fast att politik inte är en generationsfråga: "Samhällsengagemang är lika viktigt i alla åldrar. Människor utan värderingar och åsikter finns inte, men samhällsengagemanget tar sig olika uttryck i olika skeden av livet." Samtidigt startar tidningen en ny sida där "kolumnisten och retstickan" Johan Hakelius varje måndag ska "lägga sig i veckans politik". Ett av de utlovade återkommande inslagen är hjärtespalten "Du & Jag" där "den villrådige kan få hjälp med sina politiska relationer". En annan "höjdare" är "samlarbilderna på våra 349 riksdagsledamöter, beslutsfattare som är obegripligt anonyma för de flesta". Och under vinjetten "Oftast säkra källor" levereras "det hetaste korridorskvallret". I sin premiärkönika jämför Hakelius Göran Persson med King Kong och Fredrik Reinfeldt Godzilla. Jättekul. Vidare slår han fast att det inom politiken aldrig finns en vinnare utan att det finns en förlorare. "Det är därför politiker pratar skit om varandra", skriver Hakelius. Sådant är nämligen "minimikrav för att göra politisk karriär". Så å ena sidan har vi en satsning för att öka unga människors intresse och engagemang för politik. Å andra sidan en kolumnist som ska häckla poltiken och de politiskt verksamma. Det känns onekligen som att sända något blandade signaler. Men det kanske är att betrakta som en nytolkning av det journalistiska idealet om konsekvensneutralitet?

Ekot kokar soppa

På radio i morse toppade Ekot med "nyheten" att allt färre av de politiska tjänstemännen (politiskt sakkunniga, statssekreterare etc) i regeringskansliet kommer från arbetarklassen. Det har i stället blivit allt vanligare att dessa tjänstemän är jurister och ekonomer. Jämfört med tidigare stiger utbildningsnivån bland de politiskt anställda, konstaterar Ekot, även om många av dem inte har avslutat sina studier. Det är också vanligt att politiska tjänstemän har en bakgrund inom SSU och/eller Socialdemokratiska studentförbundet. Själv har jag svårt att se på vad sätt detta skulle vara ett problem. Det är knappast någon hemlighet att trycket på politiken är betydligt större i dag än för bara 10 år sedan. Förre statsministern Ingvar Carlsson uttryckte detta som att gårdagens politiker hade en ATP-fråga att hantera vart tionde år medan hans egen regering hade motsvarande tio ATP-frågor på bordet varje år. Och sedan dess har alltså trycket ökat. Inte minst vad gäller fokuseringen på enskilda statsråd och andra politiker. Att det då krävs såväl akademiska meriter som en ordentlig politisk skolning inom t ex ett ungdomsförbund för de politiska tjänstemännen är bara rimligt. Detta är också förklaringen till varför antalet politiskt anställda i regeringskansliet ökat med nästan 30 procent sedan Göran Persson tillträdde, trots hans uttalade ambition om motsatsen. En annan förklaring är också samarbetet med vänster- och miljöpartiet, som också fått utse politiska tjänstemän i regeringskansliet. Det är med andra ord inte mycket att orda om de spikar Ekot använt för att koka soppa.

Alliansen och den ekonomiska balansen

På Motallians skriver jag om mångmiljardlöftena från de borgerliga arbetsgrupperna som hittills saknar finansiering. Enligt moderaten Mikael Odenberg, som leder alliansens ekonomiska arbetsgrupp, kan en eventuell borgerlig regering behöva låna för att få statsfinanserna att gå ihop.

Borgerligare än borgerlig?

Apropå diskussionen om borgerlighet i den nya tidskriften Neo så uppmärksammar Alejandro Firpo en intressant ordstrid mellan MUF-ordföranden Johan Forssell och CUF-ordföranden Fredrick Federley om vilket av deras respektive moderpartier som är mest borgerligt. Forssell har i ett blogginlägg (här) skrivit att det är "svårt att förstå hur någon på fullt allvar kan hävda att centerpartiet [...] skulle vara det mest borgerliga partiet". På detta replikerade Federley att Forssell "tycker att partiprestigen är det viktigaste [och] går [därför] i taket när [han] känner sig hotad". Riktigt underhållande :-)

...men med kräm.

Jag lovade ju att återkomma med synpunkter på det faktiska innehållet i det nya magasinet Neo. Och har jag läst det. Tämligen grundligt. Vilket tog sin lilla tid då tidningen var rätt tjock och innehöll en hel del text (inget ont om det egentligen, men jag förbryllas ständigt över politiska tidskrifters svårighet/motvilja att begränsa sig). Utan att kommentera varje enskild artikel så är mitt huvudsakliga intryck att redaktionen gjort ett bra jobb. Tidningen ger ett genomarbetat, seriöst och ambitiöst intryck, trots en del minustecken - som den ironiska (?) enkätspalten "Vanligt folk". Att jag sedan inte delar skribenternas värderingar är en annnan sak, men nu var inte min avsikt att recensera just det. Efter att dock ha läst tidningen några gånger får jag ändå en lite unken smak i munnen. Jag drar mig till minnes vad signaturen "Idde" skrev i folkpartiets tidning Nu om Neo, långt innan tidningen ens kommit ut: "Tjugofemåringar drömmer om prinsessbröllop och trerättersmiddag med vännerna. Kärnfamiljen och kungahuset och ett höstmode som påminner om brittiska rävjakter. Ridstövlar och kavaj. Det är något i luften. Konservatismen har återvänt." "Den nya konservatismen", skrev hon, "handlar inte om att förbjuda abort eller ha fördomar kring folks sexualitet". I stället handlar det om "ett borgerligt liv och eleganta färgskalor", "drömmar om det tygga livet", "lägre skatter, konkurrensutsatt sjukvård, trevliga friskolor för barnen och motorväg från villaförorten förbi ghettona". Men denna folkliga schlagerkonservatism är samtidigt exkluderande - den goda smakens tyranni; "Det är den bildade borgarklassen som ser ned på resten av samhället". Tove Lifvendahl (återigen förlåt för felskrivningen förut) är något liknande på spåren då hon i en artikel i Neo skriver att borgerliga männskor "sägs våga njuta mer öppet av livets goda – men uppvisar på samma gång ett flockbeteende och lever gång på gång upp till mediernas schabloner om bostadsrätt i Hammarby sjöstad och de senaste espressomaskinerna". Lifvendahls slutsats är dock att det åsiktskollektiv som kan kallas borgerligt snarare handlar om en gemensam människosyn samt "ett antal värden som både bygger på personlig frihet och personligt ansvarstagande". I Expressen skriver Andres Lokko att Neo förefaller vara "nästan gränslöst nöjd med livet". Lokko konstaterar att Neo "skulle ha kunnat dra sig tillbaka och idkat rävjakt på godset, men i sin storsinthet valde den att i stället sprida sin enorma kunskap till oss dödliga". (via Erik på myMarkup.net) Mitt slutintryck är ändå att Neo fyller någon slags tomrum i den politiska debatten. Det har varit ont om intressanta liberala magasin sedan Moderna Tider lades ned. Frågan är väl hur länge tidningen får leva? Enligt uppgift så har redaktionen säkrat finansieringen för två år. Jag gick runt och på premiärfesten och frågade ett ganska stort antal människor hur lång tid de gav Neo. Svaren låg på mellan två och fyra år.

Neo. Utan cappuccino.

[UPPDATERAD] I går så var det premiär för den så omtalade nya tidskriften Neo. Premiärfesten hölls stilfullt på restaurang Hotellet, ett halv kvarter från huset där redaktionen huserar tillsammans med bl a Timbro och Ratio. Festen var välbesökt av borgerliga opinionsbildare i olika viktklasser; bl a Per Ahlmark, Johan Norberg, Barbro Hedvall, Thomas Idergard, TofvendahlTove Lifvendahl och PJ Anders Linder. Någon krämig cappuccino bjöds det inte på, men däremot två drinkbiljetter som berättigade till två glas öl/vin eller ett glas champange. Så hur var då själva tidningen? Jodå, helt okej. Layouten och estitiken påminde om Bon och gamla Bibel, med vissa inslag av Arena. Texterna var, som så ofta när det gäller ambitiösa politiska tidningar, långa. Urvalet av skribenter kändes som ett "Vem är vem" över borgerliga debattörer de senaste åren; inga direkta överraskningar. Jag återkommer med en mer detaljerad rapport om innehållet. Håll till dess till godo med kommentarer från Andreas Bergh, Pär Henriksson, Håkan Jacobson och Louise Persson. * * * Oups! En uppmärksam läsare påpekade min förvrängning av Tove Lifvendahls namn. Förlåt Tove! Det var verkligen inte meningen!

Jag är Ernst Billgren

Personlighetstest på nätet tar jag superseriöst på (not). Enligt det senaste jag prövat så är jag Ernst Billgren och har en "trygghetsfaktor" på 36 procent. Så här sägs det om mig: Du jobbar lite för att vara rörlig. Det är ju bra på arbetsmarknaden, tänker du. Det är rätt tänkt. Så du hänger med. Du är pigg på nytt, men vårdar dina gamla upptäckter. Säkert lycklig i dina förhållanden. Kräsen utan att tappa perspektiven. Lämpliga yrken: AD på reklambyrå, Stjärnjournalist på lokaltidning, Musiker. Och det låter ju faktiskt som att det stämmer ganska väl. Möjligen med undantag för förslagen till yrkesval...

Avskaffa kungahuset!

Flera medier har hakat på TV4:s "Kalla fakta"-reportage i går om kungens affärer. Aftonbladet skriver att kungen "har en privat förmögenhet på mer än 200 miljoner kronor" och att kungafamiljen utöver det varje år får "100 miljoner kronor i bidrag av staten - plus intäkterna från turistverksamheten runt slott och gods". "Med smarta affärer och EU-bidrag har kungen nu lyckats öka sin förmögenhet", skriver Aftonbladet. Expressen gräver vidare och skriver att Riksrevisionen "vid fyra tillfällen kritiserat kungen" för bristande redovisning av de skattemedel kungafamiljen får i bidrag. Att kungen ägnar sig åt skalbolagsaffärer och skatteplanering är en sak. Det är såvitt jag begriper inte direkt olagligt, även om det förstås är omoraliskt då kungahuset ju de facto uppbär enorma summor i skattefinansierat statligt understöd. Att det inte redovisas offentligt hur dessa pengar används är ännu mer upprörande. Men direkt förkastligt är det faktum, som avslöjades i "Kalla fakta", att kungen i brott mot grundlagen ägnar sig åt affärs- och näringsverksamhet. Grundlagens förbud finns ju där av en god anledning; att förhindra att Sveriges statschef missbrukar sin ställning. Det som hovmarsalken i TV4 hävdade, att det var skillnad på de ekonomiska transaktioner Carl XVI Gustaf ägnade sig åt som privatperson respektive statschef, är nonsens. Naturligtvis är han statschef dygnet runt. Men det visar ju bara vilket orimligt system monarkin är. Den enda rimliga slutsatsen av programmet är att kungahuset snarast möjligt bör avskaffas!

Internets betydelse i valrörelsen

[UPPDATERAD] I morse var jag på ett seminarium arrangerat av pr-byrån Hill & Knowlton om vilken betydelse internet skulle få i valrörelsen 2006. Ända sedan valet 1998 har internets betydelse för att nå inte minst de unga väljarna hajpats. Jag har själv varit en del av hajpen då jag 1998 jobbade på socialdemokraternas avdelning för "medborgarkontakter" med just webben. Då satsades det stort; en i grunden ombygd och mycket ambitiös webbplats, små spel med politiskt laddad symbolik, en virtuell valstuga, regelbundna chatt med socialdemokratiska statsråd och partiföreträdare, videokonferenser och mycket mer. Sedan dess har socialdemokraternas, och för den delen de andra partiernas också, webbsatsningar varit betydligt mer blygsamma. Och kanske har det varit en klok prioritering. Ska man lita på undersökningar så avgörs valet i betydligt högre grad av valdebatterna i tv, partiledarnas utstrålning etc än kampanjer på nätet. På seminariet presenterade Nicklas Källebring (Temo) siffror som tydde på att internet generellet och partiernas webbplatser för många väljare var den viktigaste informationskällan när de ville ta reda på mer om vad ett parti stod för och tyckte. Björn Elmberg (Webupdate) hakade på och betonade att partierna måste våga priorotera och välja vilka målgrupper de vänder sig till i sin webbkommunikation. Han visade ett antal exempel på partiwebbplatser som till synes utan urskillnad staplade nyheter utan tanke på att enkelt och tydligt kommunicera vad partiet egentligen stod för. Dessutom har t ex moderaterna en synnerligen ologisk webbadress. Den rimliga adressen att skriva in för att komma till partiets webbplats torde ju vara moderaterna.se, men i stället är det den föga intuitiva adressen moderat.se man förväntas knappa in. Många partier arbetar också dåligt med sökmotoroptimering. Inget partis webbplats hamnar t ex bland de tio första träffarna om man på Google söker efter "skatter", "jobb" eller "vård". Några alltför stora slutsatser ska man kanske inte dra av detta, men visst återstår det ännu en hel del för partierna att göra för att vinna väljare via internet. Och då tror jag inte att storslagna webbsatsningar nödvändigtvis är den rätta vägen att gå. Däremot torde det vara klokt att under ett valår ha just valet, väljarna och den egna politiken i centrum på sin partiwebbplats. Och uppmana engagerade väljare att delta i valrörelsen på fler sätt än att berätta om den egna organisationsstrukturen, partiprogram och uppmaningar om att gå med i en partiförening. * * * I ett nyhetsbrev från Hill & Knowlton ("Den politiska dagordningen 2006:Q1") presenterades den Temo-undersökning som Webupdate låtit göra mer i detalj. I undersökningen tillfrågades 1 036 osäkra väljare och potentiella partibytare* om var de skulle söka information om de ville veta mer om partiernas politik. 49 procent uppgav då att de skulle söka information på internet. På andra plats kom tv med 32 procent och på tredje plats tidningar med 28 procent. (Fler val var möjliga.) Endast 3 procent angav att de skulle uppsöka en valstuga. När de osäkra väljarna och de potentiella partibytarna svarar på frågan om var man skulle söka information om man vill veta mer om partierna är partiernas egna webbplatser lika viktiga som tv och dagstidningar. 32 procent av dessa väljare anger att man skulle titta på tv om man vill veta mer om något partis politik, 31 procent säger att man skulle söka upp partiernas hemsidor och 29 procent skulle leta information i dagstidningar (på nätet eller i fysisk form). Allra viktigast tycks, inte oväntat, internet vara för de osäkra väljarna och de potentiella partibytarna i åldern 18-29 år. Här anges internet som främsta informationskälla för hela 69 procent av väljarna. Även 30-44 åringarna söker i högre utsträckning information på nätet – 58 procent. Bland åldersgruppen 60+ är det dock enbart 11 procent som anger att de kommer att söka information via nätet. Här anges i stället traditionella medier som tv, tidningar och radio som främsta källor. Framför allt är det de borgerliga partierna som bör se över sina webbplatser. Enligt Temos undersökning är det nämligen 59 procent av de borgerliga väljarna, som är osäkra eller ännu inte helt bestämt parti, som anger att de kommer att ta hjälp av internet i sitt partival, medan 52 procent av de osäkra väljarna och de som inte helt bestämt parti av dem som i dag sympatiserar med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet anger detsamma. Skillnaden mellan blockens potentiella partibytare är dock inte statistiskt säkerställd. *) Som potentiella partibytare definieras väljare som i dag uppger att man skulle rösta på ett parti men som säger att man inte är särskilt eller inte alls är säker på att man skulle rösta på detta parti om det vore val i dag.

Maryam rockar riksdagen

Jo, det har jag glömt att uppmärksamma: när riksdagen sätter igång och börjar arbeta igen i nästa vecka så har en ny ledamot tagit plats - Maryam Yazdanfar. Maryam beskriver sig själv som "Blattebrud som har bott en fjärdedel av livet i Teheran och resten här", och "här" ska förstås som Solna. Hon är dessutom en smart och cool tjej som kommer att rocka riksdagshuset. Läs mer om Maryams första dagar som riksdagsledamot här.

Missa inte granskningen av kungahuset

Missa inte TV4:s granskande samhällsprogram "Kalla Fakta" som i kväll, 20.30, granskar kungahuset i reportaget "Kungens pengar". TV4 beskriver det så här: Kungahuset och hovet får varje år nästan 100 miljoner kronor av regeringen. Utöver det ger slottsvisningar 50 miljoner kronor, som ska räcka till underhåll av byggnader, löner och kungafamiljens övriga omkostnader. Vid sidan om det har kung Carl XVI Gustaf en privat förmögenhet på drygt 200 miljoner kronor, bland annat i form av ett fastighetsinnehav, däribland öländska Solliden. I höstas såldes en av kungens fastigheter via ett dotterbolag, något som befriar säljaren från reavinstskatt. (via republik.nu)

Lovande ny amerikansk statschef

Ett dygn senare än alla andra i bloggosfären (känns det som) såg jag i går den två första avsnitten av "Commander in chief". Och omskriven har den nya serien sannerligen blivit. Egon Motwhalls skriver: "Såvitt jag kan bedöma efter de första avsnitten var den en ganska urvattnad version av (den utmärkta serien) The West Wing: mindre drama och politik, mer familjerelationer. Det verkar som om serien riktar sig mot det lite dummare, politiskt ointresserade medelklassegmentet – ni vet de som vill låtsas vara informerade men som egentligen inte orkar med att hantera alltför mycket kontroversiella frågor under bästa sändningstid." Fredrik R Krohnman på "BloggDizz": "Efter två avsnitt är jag torsk. Kär. Det här är det bästa som hänt svensk tv sedan West Wing hittade hit. Det är något sjukt sexigt över kvinnor med makt. Thelma, eller Mac, tar rollen som ledare av den fria världen med handfast John Wayne-grepp." Johanna Nylander på "Frihet, Fildelning och Feminism": "Jag blev kär i serien redan under det första av gårkvällens två avsnitt. Det finns inte många riktigt starka kvinnor i fictionens värld, och ännu färre där världens mäktigaste människa är en kvinna. Att seriens huvudroll tar och ger en rejäl spark till alla fördomsfulla slem, gör den bara till ännu större ögongodis att titta på." Eric Sundström: "Too early to tell if it can match The West Wing, of which I have been enjoying six full seasons... But my first gut reaction was that Commander in Chief will be somewhat more shallow/less nerdy/less party political than the West Wing." Pär Henriksson på "Södertankar": "Tyvärr levde den inte riktigt upp till mina - kanske alldeles för höga - förhoppningar. Geena Davies är hyfsad i huvudrollen och grundidén med en kvinnlig president är positiv. Tyvärr räcker vare sig Davies eller könstvisten till för att lyfta ett i grunden för tunt manus. Det blir inte tillräckligt spännande och jag kommer på mig själv med att sitta och störa mig på orealistiska händelser och replikväxlingar. En jämförelse med första avsnitten av 'West Wing' är ofrånkomligt och faller inte ut till fördel för 'Commander in Chief'." Michael Silkesjöö: "Jag tror dock att en tv-serie som Commander in chief kan få fler kvinnor att känna att det är inte omöjligt att nå toppen. Jag tycker att Commander in chief andas mycket 'kvinnor kan och kvinnor ska fram'. Det är bra och jag hoppas att Margot Wallström inspireras av serien!" Kjell Häglund på "Weird Science": "Själv tycker jag om serien. Den har en skådespelaruppställning i elitklass och bygger upp en briljant rivalitet mellan Geena Davis och Donald Sutherland. Den är inte alls så ytlig som många velat göra gällande, tvärtom lyckas den väl i att balansera både storpolitiken och det småaktiga rävspelet mot relationspsykologin och familjeskildringen. Det märks att producenten Steven Bochco lagt serien i bröstfickan närmast hjärtat." Det kan tilläggas att såväl Kjell Häglund som 43 minuter tror att serien kommer att floppa i Sverige, inte minst på grund av konkurrensen från TV3:s "Prison break". Men enligt Mediamätning i Skandinavien, MMS, såg 670 000 tittare premiäravsnitten av "Commander in chief", medan bara 560 000 såg "Prison break" som gick samtidigt. Det är visserligen en ökning för "Prison break" jämfört med förra veckan, men jag tror ändå "Commander in chief" kan fortsätta locka tittare. Jag blev själv riktigt imponerad över de två första avsnitten, även om jag givetvis instämmer med dem som påpekar att "West wing" kräver betydligt mer av tittarna. Storartade skådespelarinsatser från tungviktare som Geena Davies, Donald Sutherland och Peter Coyote. Kul också att se min gamle favorit Bruce Boxleitner i en biroll som icke-vicepresidentkandidaten Tucker Baynes. För mig blir det "Commander in chief" som gäller på måndagskvällarna!

I fint sällskap

Jag noterar att centerledaren Maud Olofssons pressekreterare Johan Hammarqvist tipsar om min blogg och länkar till mig. Tack för det, Johan! Jag befinner mig därmed i gott sällskap bland bl a CUF-ordföranden Fredrick Federley och den liberale ledarskribenten Håkan Jacobson. Politisk spännvidd, men dynamik :-)

Oroväckande signaler från presstödsutredningen

På DN Debatt i dag skriver presstödsutredningens ledamöter Birgit Friggebo (fp) och Mats Johansson (m) att en majoritet i utredningens vill bevara ett system som, enligt reservanterna Friggebo och Johansson, "i huvudsak spelat ut sin roll". Inom den borgerliga alliansen är man alltså oenig om det ska utgå ett statligt stöd för att garantera en mångfald på tidningsmarknaden. Centerpartiet förefaller nämligen gå på socialdemokratenas linje i frågan. Först om två veckor lämnar pressstödsutredarna sitt betänkande till kulturminister Leif Pagrotsky, men innehållet börjar läcka ut. Enligt Resumé kommer bland annat följande ingå: - Storstadsstödet till centerpartistiska Skånska Dagbladet och moderata Svenska Dagbladet minskas något från dagens 65 miljoner kronor per år. - Stödet till landsortens andratidningar behålls i huvudsak oförändrat. - Stödet till de små veckotidningarna ökas genom att gränsen för att få bidrag sänks från 2 000 till 1 500 ex. - Inga större förändringar görs i villkoren för stöd till publicering på internet eller samdistribution. "Sammanfattningsvis", skriver Resumé, "görs minimala ingrepp i statsstödet, vilket ligger i linje med direktiven från förra kulturministern Marita Ulvskog". I sin debattartikel i DN skriver Birgit Friggebo och Mats Johansson att presstödet utvecklats till ett "permanent förlusttäckningsbidrag med partipolitisk slagsida" och att stödet numera ofta "tillfaller vinstrika mediekoncerner" som köpt små s-tidningar. Och något ligger det dessvärre i det, vilket jag bloggat om tidigare. Dagens presstödssytem måste reformeras så att det i högre grad än i dag bidrar till mångfald. Och då måste rimligen alternativa distributionsformer av nyheter än via papperstidningar omfattas av systemet.

Döda yrken och företeelser

Dagstidningens död har det ju spekulerats om många gånger genom åren. Men ännu tyder inget på att denna spådom skulle gå i uppfyllelse inom den närmaste framtiden. Det hindrar dock inte det Köpenhamsbaserade Institutet för framtidsforskning (CIFS) från att lista en rad moderna företeelser som - enligt CIFS - kommer att betraktas som ålderdomliga, eller nära på utdöda, inom de närmaste decennierna. Utgångspunkten för förutsägelserna sägs vara viktiga så kallade megatrender i världen: globalisering, individualisering, digitalisering och automatisering. Bland de dödsdömda finns: Datortangentbord Tv-kanaler Tv med bildrör Parabolantenner Det fasta telefonnätet CD-skivor DVD-skivor Stormarknader Nycklar Armbandsur Solbad Bensinmotorer Rökning Biljettter Sedlar Dagstidningar Kontorstid Kassörer Konduktörer Brevbärare Piloter Bibiotekarier Nationalbanker Fondbörsen Fackföreningar Elmaster Korvkiosker Svartarbete Själv ställer jag mig skeptisk. Inte bara på grund av exemplet dagstidningar. Också andra företeelser har säkerligen framtiden för sig, om än i kanske lite andra former än i dag. Jag är t ex övertygad om att det kommer att finnas en fortsatt marknad för cigaretter. I en allt mer hälsomedveten tid kan rökklubbar bli ett sätt att hävda sin individualitet och trots mot samhällets pekpinnar. Likaså tror jag att vi kommer att ha ett behov av redaktörer, lektörer, bibliotikarier och andra som hjälper oss att navigera och göra urval i det allt mer omfattande informationsutbudet. Och fackföreningar lär säkerligen finnas kvar, även om organisationsgraden minskar. Men framtidens fackföreningar lär inte vara knutna till nationsgränser utan snarare värna de anställda inom multinationella koncerner eller hänga samman med arbetarnas speciella utbildning/kompetens. Men det är bara vad jag tror. Och min spåkula är nog ungefär lika pålitlig som CIFS:s. (Tack Vera, för tipset!)

Därför får vi ingen kvinnlig statsminister

"Den bäste statsministern som aldrig blev" har han kallats, Jan Nygren. I dag skriver han i Expressen, utifrån att den amerikanska serien "Commander in chief" i kväll har svensk premiär i TV4, om hur vi kan få fler kvinnor på maktpositioner i Sverige. Låter det krystat? Inte särskilt. Nygren tackade själv nej till jobbet som statsminister av skäl som nästan bara kvinnor brukar ange: familjeskäl. "Det viktigaste och märkligaste", skriver Jan Nygren om tv-serien, "är att det krävs ett kvinnoporträtt för att skapa debatt kring maktens strukturer och dess effekter för politiken, men också för livet självt". "Kvinnors inträde i olika sammanhang är viktigt", fortsätter han, "men det krävs mer. Det räcker inte med kvoteringsdiskussioner. Dessa kan till och med vara hämmande för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Nu måste ansträngningarna påtagligt öka för att skapa reella förutsättningar för kvinnor att på lika villkor konkurrera om maktutövandets poster i det offentliga och privata." Nygren konstaterar att en förändring av de värderingar som ännu håller tillbaks kvinnor i såväl politiken som i näringslivet naturligtvis också skulle skapa bättre förutsättningar för männen att kombinera politiskt arbete eller annan yrkesmässig karriär med familjeansvar. "Även män lämnar karriärer och tackar nej till uppdrag", påpekar han - utan att uttryckligen påpeka att han själv gjort just det, men tillägger att "det är mindre vanligt än bland kvinnor".

Vit städning ger rent samvete

[UPPDATERAD] Svenska Dagbladet konstaterar att efterfrågan på vit städhjälp, och andra hushållsnära tjänster, ökar. Att det oftast är barnfamiljer i villa och radhus där båda föräldrarna arbetar som köper hjälp, tyder på att det är dessa grupper som har störst behov av avlastning för att hinna med både arbete, familj och fritid. Det tyder dessutom på att det ska till rätt höga inkomster för att få råd att köpa den här typen av tjänster. Samtidigt hänvisas i SvD-artikeln till en Temoundersökning som Nordea låtit utföra (och som jag tidigare bloggat om) som visar att av de 160 000 svenska hushåll som i dag köper hjälp med städning, barnpassning och trädgårdsskötsel betalar fler än hälften svart för detta. Mot den bild som målas upp i SvD talar en ny mätning från GP/Sifo (via Yastory) enligt vilken nästan fyra av tio är villiga att betala svart arbetskraft. Varannan man mellan 30 och 49 år kan enligt undersökningen både tänka sig att jobba svart och att köpa svarta tjänster. Anmärkningsvärt är att vänsterpartiet har störst andel anhängare som kan tänka sig att arbeta svart - 44 procent. Även personer som uppger att de röstar på moderaterna, folkpartiet eller miljöpartiet kan oftare än andra tänka sig att jobba svart. Ännu återstår det en del att göra, såväl för att komma tillrätta med människors bristande skattemoral som med att hitta skattenivåer för köp av hushållsnära tjänster som gör kostnaden överkomlig för fler än höginkomsttagare.

Reinfeldt och trianguleringen

Apropå Attentions senaste nummer som jag nämnde i mitt senaste blogginlägg så rekommenderas flera bra artiklar i tidningen. En av dem, eller snarare en notis, anknyter till resonemang jag fört tidigare om högeralliansens strategi för att ta regeringsmakten i höst. I notisen beskrivs en strategisk manöver som fått flera amerikanska presidenter till makten; "triangulering": "Triangulering" handlar om att positioner sig. Grundtanken är att sno de frågor från motståndaren där det finns störst antal väljare. Med moderaterna som det nya arbetarpartiet råder det ingen tvekan om varifrån Fredrik Reinfeldt får sin inspiration. Vanligt folk snackar sällan om "triangulering" /.../ [men] de vet hur man lirar maktspelet. I dokusåpor är pakter och positionering skillnaden mellan att vara kvar - och tvingas åka hem. (källa: Attention)

Att köpa sig tid

I det senaste numret av tidningen Attention skrivs bland annat om hemserviceföretag och den växande marknaden för vita så kallade hushållsnära tjänster. Detta är något jag skrivit om flera gånger tidigare (bland annat här och här). I artikeln berättas om en studie som Ellinor Platzer, doktorand i sociologi vid Växjö universitet, har gjort. Av den framgår att anlitad städhjälp i hemmen ofta fungerar som en konfliktlösare. Detta förefaller ju knappast överraskande. Mer intressant är det när människors motiv för att inte anlita hjälp granskas. Det tycks som att det är mer okej att lämna in skjortorna på en kemtvätt för tvätt och strykning, än att anlita någon som kommer hem till en och utför motvarande tjänst. I artikeln intervjuas s-bloggaren Urban Lindstedt som tycker att skattelättnader för hemhjälp är fel. "Är det den typen av tjänster vi ska subventionera", frågar han retoriskt i artikeln. "Hellre inom vård och omsorg där det snart kommer att fattas folk i och med stora pensionsavgångar", tycker Urban. Och visst är det en relevant invändning, givet att man betraktar skattenivån på den här typen av tjänster som en fråga om subvention eller ej. Själv ser jag det snarare som en fråga om att hitta en skattenivå som gör det mer attraktivt för människor att anlita den här typen av tjänster - som vi vet att det finns en stor efterfrågan på - vitt, och inte svart. Genom att införa en lägre skattenivå - "subvention" om man så vill - så finns alltså möjlighet att öka skatteintäkterna snarare än att minska dem. Och samtidigt skapas vita arbetstillfällen. Jag håller fortfarande tummarna för att flera av mina partikamrater ska komma bort från de ideologiska låsningar som fortfarande verkar prägla "pigdebatten" och ser möjligheter snarare än hot i en en skattesänkning för hushållsnära tjänster.