Som jag skrivit om tidigare så var jag i helgen ute på Barnens Ö och talade om yttrandefrihet för nyliberala (eller kanske libertarianska) Frihetsfronten. Mitt anförande föreföll uppskattat. Det är onekligen speciellt att tala inför en församling med helt andra värderingar än en själv. Vi utgick uppenbarligen från väldigt skilda verklighetsbilder. Visserligen var vi ganska överens om just yttrandefrihetens betydelse och att den inskränks på oacceptabla sätt. Men några av deltagarna satte mig på pottkanten med frågor som jag ärligt talat aldrig reflekterat över tidigare.
Vissa av frågeställningarna lovade jag att fundera över och återkomma om. Det tänkte jag göra nu.
Jag fick bland annat frågan om, givet min i det närmaste yttrandefrihetsfundamentalistiska hållning, hur jag såg på ärekränkning, uppvigling och utpressning. I det första fallet så skulle jag hävda att det beror lite på formen av ärekränkning. Jag tycker inte att det bör vara förbjudet att yttra eller publicera subjektiva uppfattningar om eller till någon. Vill någon kalla mig idiot, eller berätta för andra att jag är en idiot, så har jag inga principiella invändningar emot det (mer än att jag kanske tar en smula illa upp).
Skulle någon däremot sprida ut falska rykten om att jag till exempel var dömd för något brott, stal, misskötte mitt jobb och hade missbruksproblem, så skulle det riskera att ge allvarliga negativa konsekvenser för mig. Jag skulle kunna bli av med jobbet, tvingas gå från hus och hem - och därmed kränks min äganderätt. Denna typ av förtal bör därför inte vara tillåtet.
Faktum är att en vanlig konsekvensanalys torde visa varför inte förtal, uppvigling och utpressning borde vara lagligt ens i ett samhälle med mycket mer långtgående yttrandefrihet än det svenska. Det skulle helt enkelt ge väldigt negativa konsekvenser för såväl enskilda individer som för samhället om det vore fritt fram att förtala, uppvigla och utpressa.
Nedan följer några utdrag från den presentation jag höll i helgen. Flitiga läsare av min blogg kommer säkert att känna igen en del exempel och resonemang som jag skrivit om tidigare. Detta inlägg får också indirekt fungera som ett svar på något som Blogge Bloggelito skrev i somras, när jag var på semester.
* * *
Jag befinner mig nu en smula i fiendeland. Jag är socialdemokrat och står därför för mycket av det ni antagligen betraktar som antitesen av era värderingar. Men jag är också något av yttrandefrihetsfundamentalist, och det kan kanske räknas som ett försonande drag.
/.../
Mitt engagemang för yttrande- och tryckfrihetsfrågor utvecklade sig ordentligt när jag jobbade som informationsansvarig på Journalistförbundet. Man hade då just utkämpat en hopplös, men beundransvärd, strid mot den grundlagsändring som kom att göra inte bara produktion och distribution – utan även innehav – av barnpornografi förbjudet. Striden var hopplös, därför att den mediala logiken och ”reglerna” för offentlig debatt inte riktigt medger intellektuella resonemang om yttrandefrihet och vådan av att göra inskränkningar i grundlagen till följd av aldrig så välmenande tillfälliga opinionsströmmar. Yttrandefrihetens principfasta försvarare hade det tufft i det läget. Men striden var också beundransvärd, inte minst därför att journalistisk verksamhet nästan alltid undantas från de olika inskränkningar av yttrandefriheten som skett de senaste åren. Trots det menade Journalistförbundet att det var viktigt att på principiella grunder hävda yttrandefriheten i den här frågan, och naturligtvis kom man därmed att misstänkliggöras som blöthjärtade liberaler och potentiella pedofiler.
/.../
Det finns ett uttryck som säger att ”intresset ljuger aldrig”. Detta har blivit ett tillhygge för dem som vill inskränka vår yttrandefrihet; man misstänkliggör oss som vill försvara den. Och tyvärr har de en poäng. Allt för ofta är det just de med, ska vi säga ”speciella intressen”, som ställer sig på barrikaderna i diverse yttrandefrihetsfrågor.
Det märktes tydligt i debatten om de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Jag tror att vi kan konstatera att det inte enbart handlade om ett värnande av yttrandefriheten när den omvittnat slaskiga och populistiska tidningen Jyllands-Posten valde att publicera ett antal plumpa och tarvliga karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. De var naturligtvis väl medvetna om det avbildningsförbud av Muhammed som råder inom islam.
/.../
I ”Muhammeddebatten” som följde kom begreppet kränkning att förekomma flitigt; är det verkligen rimligt att i yttrandefrihetens namn kränka människor? Mitt svar på den frågan är ja, men det är långt ifrån okomplicerat.
Jag valde själv att inte publicera Muhammedkarikatyrerna på min blogg, även om jag skrev en hel del om både dem och debatten omkring publiceringen av dem. Min hållning var nämligen – och är fortfarande – att Jyllands-Posten självklart hade rätt att publicera bilderna, men att det var onödigt, dumt och plumpt. Det var en medveten populistisk provokation som säkerligen sålde lösnummer och gav tidningen uppmärksamhet – om än med tiden alltmer negativ sådan. Att hängivet försvara yttrandefrihetens principer behöver inte betyda att man för den skull publicerar vad skit som helst.
Från en del håll i ”Muhammeddebatten” hördes röster om att yttrandefriheten är en frihet under ansvar, och att man som publicist måste avhålla sig från att publicera bilder och annat material som kan verka anstötligt. Det menar jag är en fullständigt befängd uppfattning. Det finns nämligen alltid någon eller några som kommer ha synpunkter och invändningar mot precis allt. Självklart ska till exempel tidningarna och tv visa sårade och dödade barn i södra Libanon som fallit offer för israelisk granatbeskjutning – även om det är otäcka bilder. Och självklart ska Isobel Hadley-Kamptz kunna få skriva i Expressen att förbudet mot marijuana och vissa andra droger inte är mer vetenskapligt motiverat än att alkohol är lagligt. Och så vidare och så vidare.
Den engelske komikern Rowan Atkinson har vältaligt uttryck att ”Rätten att driva med något är mycket viktigare för ett samhälle än rätten att inte bli förlöjligad, eftersom det första är frihet och det senare förtryck”. Och mycket klokare kan det inte sägas. Även hån, förlöjligande och kränkningar bör omfattas av yttrandefriheten – alternativet blir ett förtryck baserat på godtycke.
Men frågan är som sagt komplicerad. Som yttrandefrihetsfundamentalist så måste man vara beredd att försvara även det man inte gillar. Det är ingen match att för oss i vår västliga demokrati försvara politiska dissidenter i diktaturer, när de kräver yttrandefrihet. Under ”Muhammeddebatten” skrev Jan Guillou i en krönika att ”Tryckfriheten är inte till för det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska. I så fall behövdes ingen grundlagsfäst tryckfrihet.”. Problemet är att vissa tryck- och yttrandefrihetsivrare dessvärre tenderar att glida från positionen där de försvarar även idioternas rätt att säga och skriva idiotier, till att försvara själva idiotierna. Historierevisionisten och Förintelseförnekaren David Irving är ett känt exempel på detta. Irving ansågs under en period vara den ledande brittiske historikern inom området andra världskriget, men han förlorade sitt anseende efter att ha lierat sig med högerextrema grupper och efter att ha beslagits med allvarliga – och uppenbart medvetna – faktafel i sina verk.
/.../
Ett annat exempel på hur man som yttrandefrihetsfundamentalist måste vara beredd att försvara även det man inte gillar, är reklam i allmänhet och ”könsdiskriminerande” reklam i synnerhet. Våra folkvalda gillar inte reklam, det visar en undersökning som tidningen Dagens Media har gjort. Enligt denna så vill 50 procent av riksdagsledamöterna minska mängden reklam och 60 procent vill begränsa reklamens uttrycksformer – det vill säga vad som sägs i reklamtexten och vad som visas på reklambilder. Med andra ord visar Dagens Medias undersökning att det finns stöd i riksdagen för ytterligare regleringar av reklamen – och därmed inskränkningar av yttrandefriheten.
Jag tror att detta vore en farlig väg att slå in på. Reklam är kommersiella budskap, men bör omfattas av samma grundlagsskyddade yttrandefrihet som annat material (hur svagt detta skydd nu än är). Denna uppfattning delas dock inte av alla. I Dagens Eko sa exempelvis vänsterpartisten Siv Holma att ”Det är ju en balansgång, men när det gäller vissa saker så måste man ändå kunna få det överordnat yttrandefriheten”. Själv tycker jag att detta tyder på en skrämmande insiktslöshet om yttrandefrihetens betydelse.
Och än värre blir tongångarna när det handlar om så kallad könsdiskriminerande reklam. Sedan kristdemokraterna gått i allians med vänsterpartiet, miljöpartiet och mina socialdemokratiska partivänner om att stoppa denna form av reklam, så tycks man skapat en blocköverskridande majoritet i riksdagen.
/.../
Min egen partiordförande Göran Persson har vid flera tillfällen riktat kritik mot utmanande journalistik och reklam. Redan vid S-kvinnors kongress i maj 2005 lär han enligt Dagens Eko ha sagt att ”mediernas möjlighet och rätt att publicera material, text och bilder, som uttrycker en nedvärderande kvinnosyn, kan komma att lagregleras”.
Och i en riksdagsdebatt i våras sa kristdemokraten Ingemar Vänerlöv att det går ”för långt” när kvinnor ”systematiskt kränks och förnedras” i reklamen.
Attityden till yttrandefriheten bland många av våra lagstiftare är så aningslös att jag knappt finner ord.
/.../
Det har förstås funnits vällovliga syften bakom alla inskränkningar av yttrandefriheten som skett de senaste åren; förbudet mot innehav av barnpornografi och hetslagstiftningen är bara två exempel. Det nu aktuella förbudet mot könsdiskriminerande reklam skulle innebära ytterligare en välmenande inskränkning. Och vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner.
Resumés Viggo Cavling, som annars inte är känd som någon nyansernas mästare, formulerade detta väl i en ledare: ”Det publicistiska modet hos dem som ska försvara vår nuvarande mycket generösa (och fantastiska) yttrandefrihet är obefintligt. Det kan få katastrofala följder.”
Jag kan bara instämma.
Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: yttrandefrihet, muhammedkarikatyrerna, reklam. |
Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med 
Å ena sidan tycker jag att det är väldigt tråkigt att EU-frågor inte alls diskuteras i valrörelsen, eller för den delen knappt överhuvudtaget i den politiska debatten. Å andra sidan så ser man dagar som dessa affischer som den här intill. Med alla tänkbara teckenstorlekar, obegripliga syftningar, bristfälliga kommatering, vildavästernhantering av fetstil, kursivering och understrykning - och med ens påminns man om att detta illustrerar den intellektuella nivån på EU-diskussionen i Sverige. Och då är det kanske bäst att bara låta den passera i tystnad.
Nyligen rapporterade svenska medier om att Fredrik Reinfeldt avlagt en blixtvisit i Tyskland för att visa upp sig som en internationell statsman, genom att skaka hand med den kristdemokratiske förbundskanslern Angela Merkel. 
Wow! Aftonbladet tar till ett djärvt grepp i dag för att slå ett slag för tryckfriheten. Såväl i pappersupplagan som på 
