LO, s och puckade uttalanden

I ett läge där LO:s egen valanalys visat att fyra procent av LO-förbundens medlemmar röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet, är det rimligt att LO-ledningen nu skärper tonen och kraftsamlar för att visa vad Sverigedemokraterna verkligen står för. Via Bloggen Bent ser jag då plötsligt att en socialdemokratisk partivän rejält satt foten i klaveret. I ett nu borttaget inlägg på sin blogg (som han förvisso ber om ursäkt för) skriver han om debattören Maciej Zaremba: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser”. Inlägget är som sagt bortplockat, men en snabb läsare hann ta en skärmdump och hela texten finns att läsa här. Att beteckna inlägget som mycket tendensiöst är en underdrift. Det är osakligt, osmakligt och riktigt obehagligt. LO-ledningen har rätt; vi i arbetarrörelsen måste skärpa tonen mot Sverigedemokraterna och främlingsfientliga krafter. I det läget har vi inte råd med att låta våra företrädare och representanter häva ur sig uttalanden som – mycket lätt – kan tolkas som nedsättande mot människor på grundval av deras etnicitet eller härkomst. Läs också vad Erik Svansbo (som verkar ha varit först med att uppmärksamma det numera bortplockade inlägget) skriver om detta här och här, Henrik Alexandersson här, samt Peter Wennblad på Neos blogg. Andra skriver intressant om politik, LO, socialdemokraterna.

Intressanta reaktioner

I går antog riksdagen regeringens förslag om skatterabatt på hushållsnära tjänster. Därmed kommer det från 1 juli bara kosta hälften så mycket för privatpersoner att vitt anlita städhjälp eller annat hushållsarbete. Beslutet, och diskussionen som föregått det, har väckt starka reaktioner. Mitt inlägg om detta från häromdagen resulterade bland annat i att en av mina tidigare antagonister i frågan, före detta s-riksdagsmannen Bengt Silfverstrand, skrev ett eget inlägg i frågan. Men true to form så nämner Silfverstrand inte vem eller vilka han åsyftar när han skriver om ”vissa ’kramare’ av städjobb” eller en ”s-märkt kramare av hushållsnära tjänster”. Inte heller erbjuder han någon länk så att hans läsare själva ska kunna bilda sig en uppfattning. I stället får de lita till Silfverstrands återgivning och tolkning av verkligheten. När jag påpekade detta i en bloggkommentar fick jag, i vanlig ordning, oförskämdheter till svar. Detta är nu symptomatiskt för Bengt Silfverstrands debattstil och det finns inte mycket att tillägga om detta. En socialdemokrat som däremot skriver klokt och bra om debatten om hushållsnära tjänster är Erik Laakso. Läs också gärna vad Aftonbladets Åsa Petersen skriver om frågan. Hon och jag kommer till olika slutsatser, men hon för ett intressant resonemang. För ett mer klassiskt exempel på uppskruvad retorik om att ”de som redan har mycket kosing ges möjlighet att göra avdrag”, se Luciano Astudillo. Det är uppenbart att den här frågan fortfarande berör och upprör. Andra skriver intressant om politik, debatt, hushållsnära tjänster.

Anonyma bidragsgivare

I går avslöjade TV4 Nyheterna att moderaterna inför förra årets riksdagsval fick över 30 miljoner i ekonomiskt stöd från anonyma bidragsgivare. Pengar kommer framförallt från den hemlighetsfulla insamlingsverksamheten Tornet. Flera andra medier och bloggare har också uppmärksammat detta. Historien om Tornet är inte ny. Redan tidigare har det rapporterats om hur förmögna privatpersoner de facto skaffat sig inflytande över moderaternas politik genom frikostiga donationer. Då som nu vägrar moderaterna att öppet redogöra för de miljoner de drar in i bidrag, med hänvisning till valhemligheten. Det är, med förlov sagt, skitsnack. Moderater är i andra sammanhang pigga på att hämta inspiration från USA och lovprisar ofta möjligheterna att där skattefritt kunna donera pengar till politiska kampanjer och andra välgörande ändamål. Men i USA redovisas också sådana bidrag öppet, och det är inte ovanligt att välbärgade affärsmän ger ekonomiskt stöd till såväl demokratiska som republikanska politiker. Påståendet att de generösa bidragsgivarna inte får något inflytande över den moderata politiken ekar också falskt. Även om de kanske inte får något formellt inflytande, biter man förstås inte gärna den hand som föder en. Och då sällskapet Tornets medlemmar som tack för sina gåvor får träffa Fredrik Reinfeldt och moderaternas partiledning två gånger om året i riksdagen, verkar det osannolikt att det inte är just politik som då diskuteras. Att människor som skänker stora summor till politiska ändamål vill ha valuta för sina pengar är inget märkligt, och jag har egentligen inget att invända mot detta. Däremot bör det ske öppet. Därför välkomnar jag en öppen redovisning av de ekonomiska bidrag partierna och dess kandidater och företrädare får från olika håll. Och det gäller självklart även socialdemokratin. Jag menar att s knappast har något att skämmas för i det avseendet; kopplingen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren är välkänd och djupt förankrad historiskt. Att LO-förbund i demokratisk ordning fattar beslut om att ekonomiskt stötta en socialdemokratisk politik som ligger i deras medlemmars intresse är föga förvånande eller upprörande. Inte heller att höginkomsttagare och kapitalägare är beredda att satsa pengar på en borgerlig politik som kan innebära skattesänkningar för dessa grupper. Andra skriver intressant om politik, moderaterna, Tornet.

Gratisreklam

Leo de Bruin är en entreprenör, verksam i skärningsfältet mellan kommunikation och politik. Vi har stött på varandra många gånger genom åren, i de mest skiftande sammanhang. Då och då har han även kommenterat mina och andras blogginlägg, samt gjort gästbloggningar här och där. Till mångas förnöjelse har han nu kommit ut på banan med en egen blogg som på svenska och engelska kommenterar just politik och kommunikation. Och allt som oftast får han till riktigt roliga formuleringar. I samband med Per Gahrtons senaste rattonykterhet skrev Leo till exempel att ”Gahrton har missat en väsentlig punkt i miljödebatten: det är inte föraren som ska vara etanoldriven – det är bilen”. Elakt men kul. Andra skriver intressant om bloggtips, Leo de Bruin, Per Gahrton.

Ingen seger för kärleken

Häromdagen skrev jag om fallet med Shumail Raj och Shazina Tariq, som hotades av livstidsstraff i Pakistan. Detta eftersom den pakistanska domstolen inte erkänt Shumails ännu inte fullt genomförda könsbytesoperation, utan anser att både Shumail och Shazina är kvinnor. Nu ser jag att en pakistansk domstol i måndags dömde paret till tre års fängelse och böter. Som om inte detta var tragiskt nog visar det sig att åklagaren fick nys om paret efter det att Shumail Raj bett om polisbeskydd från släktingar som misstyckte till giftermålet. Alla kärlekshistorier slutar uppenbarligen inte lyckligt. Andra skriver intressant om samhälle, Pakistan, kärlek.

Ingen avbloggning i sikte

Det blir nästan alltid fel när representanter för gamla medier ska uttala sig om de nya. I dag är det Susanna Popova som trampar i klaveret i en krönika i SvD. Där påstår hon att ”Vi har sett början på den stora avbloggningen, nedläggningen av de virtuella dagböckerna”. Komiskt nog så får Popova smäll på fingrarna av en medarbetare på SvD, den i frågan betydligt mer påläste Martin Jönsson. Jönsson konstaterar att ”framväxten av en stor och betydande bloggosfär – eller om en parallell, social medievärld över huvud taget – står naturligtvis inte och faller med några yrkesbloggare på stora tidningar”. ”Tror man det”, fortsätter han, ”har man inte förstått mycket av den omvälvande förändring som skett”. Det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Mer än möjligen att det är patetiskt med alla mediepersonligheter som nu skyller på ”näthat” för att få en anledning med att lägga ned ett bloggande de aldrig riktigt begripit sig på och inte heller tjänat några pengar på. Good riddance, säger jag bara. Den kreativa kraft som finns i det fantastiska utbudet av bloggar bara i Sverige är det ytterst få traditionella journalister och publicister som kan konkurrera med. Andra skriver intressant om bloggosfären, media, Susanna Popova.

Sista striden det är?

Jag har själv mina aktiva år i SSU långt bakom mig och borde verkligen inte lägga mig i frågan om vem som ska bli ny ordförande för de unga socialdemokraterna. De två kandidater som nämnts, Jytte Guteland från Stockholms län och Laila Naraghi från Oskarshamn, är två mycket kompetenta personer som båda skulle göra bra jobb på posten. Efter en lång tid av uppslitande interna konflikter och två ordförande på rad som i praktiken tvingats avgå av olika skäl, är det nu viktigare än någonsin att förbundet kan enas och sluta upp bakom en ordförande alla distrikt och medlemmar kan känna förtroende för. När en nästan enig valkommitté nyligen föreslog Jytte Guteland så var vi nog många som trodde att så skulle ske. Tyvärr rapporterar Ekot nu på morgonen att de som i stället vill se Laila Naraghi som ordförande inte tänker lägga ned vapnen. Till saken hör att bakom Jytte Guteland står både distrikt som normalt betecknas (förvisso enfaldigt) som ”vänster” och ”höger”. Detta borde tala för att hennes kandidatur har ett bredare stöd och skulle vara en bättre lösning än att ordförandefrågan avgörs genom en strid mellan ”vänster” och ”höger”. Dessvärre verkar inte alla se det på det sättet. Jag är inte så insatt i SSU:s inre liv längre och ska inte försöka tolka hur man resonerar på olika håll i förbundet. Jag kan bara mana till besinning och att man försöker se till helheten – inte snäva distriktsintressen. I synnerhet i en situation där socialdemokratin är i opposition borde SSU sluta leden och blicka framåt. Andra skriver intressant om politik, SSU, socialdemokraterna.

Hushållsnära tjänster ger jobb

Det anfördes mängder av argument mot förslaget om avdrag för hushållsnära tjänster. En vanlig kritik handlade om att detta inte skulle skapa några nya jobb, utan bara kosta skattebetalarna pengar – och omfördela resurser till redan välbeställda. Dessa argument kommer nu på skam. En genomgång som TT gjort visar att det nya skatteavdraget redan har skapat en rejäl ökning av nya tjänsteföretag. Inom områdena städ och sociala tjänster har Skatteverket till och med mars i år fått in 467 ansökningar om F-skattsedel, en ökning med 20 procent jämfört med samma period i fjol. Statistiska Centralbyråns siffror visar samma tendens. Från och med årsskiftet och till och med första veckan i maj hade 488 företag tillkommit inom städbranschen varav en del tidigare kan ha varit vilande. Det är en ökning med 37 procent jämfört med samma period förra året. Samtidigt visar en ny rapport från riksbanksekonomerna Gabriela Guibourg och Björn Segendorf att den svarta sektorn i Sverige nästan fördubblades mellan 1990 och 2004, och i hög grad var det jobb inom den hushållsnära sektorn som utfördes svart. De båda ekonomerna konstaterar att den så kallade skuggsektorn ökade från 3,8 till 6,5 procent av Sveriges bruttonationalprodukt under den studerade perioden. I kronor räknat blir det över 150 miljarder per år. Det visar tydligt att behovet av insatser för att öka efterfrågan på vita tjänster är stort. Med dagens skattenivåer är det ytterst få vanliga hushåll som har råd att betala vitt för exempelvis städhjälp i hemmet. Därmed undanhålls statskassan på enorma summor – pengar som skulle ha kommit väl till pass på många håll. Som jag ser det finns det goda skäl att göra vita hushållsnära tjänster mer ekonomiskt tillgängliga för fler, men inte med regeringens otympliga metod med skatteavdrag. I stället borde man vidga perspektivet och kraftigt sänka arbetsgivaravgifterna eller momsen på hela tjänstesektorn. Förutom att minska efterfrågan på svartjobb, möjliggöra vita arbetstillfällen och öka skatteintäkterna, skulle det ge en utsatt grupp på arbetsmarknaden bättre villkor. Detta är möjligt att åstadkomma, men inte med regeringens förslag. Andra skriver intressant om politik, jobb, hushållsnära tjänster.

Staten sponsrar liberal opinionsbildning

[UPPDATERAD] I det senaste numret av tidskriften Arena granskar Martin Aagård skattebefriande privata stiftelser som ska stötta svensk forskning, men som i stället plöjer ned pengar i medieprojekt med tydlig politisk agenda. Det handlar framförallt om Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse som med pengar egentligen avsedda för forskning har lyckats skapa Sveriges första politiska tv-kanal. Och att politiken har en liberal slagsida råder det knappast någon tvekan om. Inom ramen för ”Forum Axess” bedrivs bland annat en seminarieserie, tidskriften Axess samt tv-produktion. Axel och Margaret Ax:son Johsons stiftelse för allmännyttiga ändamål har, enligt stadgarna, som huvudändamål att ”inom Sverige allmänt främja vetenskaplig forskning”. Enligt stiftelselagen måste minst 75 procent av en stiftelses avkastning gå till stiftelsens huvudsakliga ändamål för att den ska slippa skatta för sina kapitalinkomster. Enligt Arenas granskning betalade Ax:son Johnson-stiftelsen inkomståret 2005 0 kronor i skatt, men av de 24,7 miljoner som delades ut i ”anslag”, gick bara 4,2 direkt till forskare. Uppenbarligen har alltså fokus i verksamheten skiftat. Trots det åtnjuter man fortfarande skattebefrielse, vilket i praktiken innebär att staten och landets skattebetalare är med och sponsrar den politiska opinionsbildning Axess-sfären ägnar sig åt. * * * PS: Jag vet att ryggmärgsreaktionen från en del liberaler nu kommer att bli att skattebetalarna minsann också sponsrar facket och att de i sin tur ägnar sig åt socialdemokratisk opinionsbildning. Vi har hört den visan förut – det är inget nytt. Det Arena sätter fingret på i sin artikel är att uppmärksamma ett mindre känt exempel på hur vi alla indirekt är med och stöttar politisk opinionsbildning maskerad till journalistik, för pengar avsedda för forskning. * * * För att vara alldeles tydlig så har jag egentligen inget alls emot privata donationer till forsknings- eller politiska ändamål. Jag kan rent av tänka mig, vilket Neos chefredaktör Sofia Nerbrand skriver om på SvD:s ledarsida i dag, att skattemässigt gynna den typen av donationer genom att göra dem avdragsgilla. Men det bör ske med öppna kort. Det är inte okej att åtnjuta skattebefrielse för forskningsstöd när ens verksamhet egentligen handlar om något helt annat. Andra skriver intressant om politik, media, opinionsbildning.

Bloggen kanal för personlig profilering

Sofia Myrevik (projektledare på Prime M2) och Désirée Maurd (produktionsledare på Prime PR) har skrivit en spaning på temat ”Bloggen som kanal för personlig profilering – ett moget media på väg mot nya former”. Det är en intressant läsning. De båda författarna konstaterar bland annat att bloggen ”är ett bra verktyg att positionera sig då man själv styr över innehållet”, men att kraven på en bra blogg ”har dock blivit enormt höga”. Du räcker inte med att bara fylla den med relevant innehåll, du ska också uppdatera den ofta, minst en gång om dagen, och vara så pass personlig att du är trovärdig. Det där med att vara personlig på sin blogg är däremot något man kan vara på väldigt många olika sätt. Jag får ibland själv kritik för att min blogg är tråkig och opersonlig. Men det kan ju faktiskt vara så att det är jag som är tråkig, och även i andra sammanhang inte väljer att måla tillvaron i svart och vitt. Mitt förhållningssätt till politik och andra samhällsfrågor är oftast resonerande och inte kategoriskt. Om det uppfattas som trist så beklagar jag, men ingen är tvingad att lyssna på mig eller läsa det jag skriver. Detta anknyter också till det som Prime-medarbetarna skriver om att ”Den vanliga ströskrivarbloggen försvinner och du tvingas nischa in dig på ett tydligt ämne”. Själv är jag lite osäker på om jag verkligen har just en nisch och vilken den i så fall är. Visst, jag skriver mestadels om politik. Men även en hel del om mediefrågor, en del om hiv och aids, en del om populärkulturella fenomen och en del annat mer svårdefinierat. Hur som helst är det en intressant spaning Prime bjuder på, och jag rekommenderar den till läsning. Fast kanske mer för ”utomstående” än aktiva bloggare. Vi som redan känner oss nöjda med de former vi bloggar i kan nog tryggt fortsätta med det så länge det känns givande. Oavsett om man betraktar sin blogg som ”en viktig arena för att bygga ditt personliga varumärke” eller ej. Andra skriver intressant om bloggosfären, spaning, personligt varumärke.

The usual suspects

Redaktionen bakom SVT:s Argument har en rätt kul blogg. Nyligen uppmärksammade de ett papper de tydligen har uppsatt på redaktionens kylskåp. Här listas namn och etikettering på kändisar som ofta sitter med och tycker saker i tv-soffor, men som Argument försöker undvika att utnyttja eftersom de är så uttjatade. Listan är riktigt rolig och kommer tydligen ursprungligen från en artikel i Ica-Kuriren. Artikeln har några år på nacken, men vissa tv-soffnötare är fortfarande frekvent medverkande i diverse sammanhang: Göran Greider (”Vänstertyckare”), Maria Abrahamsson (”Högertyckare”), Göran Hägg (”Mittemellan”), Sture Nordh (”Pappaledighet, sjukskrivningar”), Maria-Pia Boëthius (”Feminism”), Susanna Popova (”Elitfeminism”), för att bara nämna några. Andra skriver intressant om media, journalistik, mediekritik.

Låt kärleken spira

S-bloggaren Mikael Åhman har bett mig hjälpa till att uppmärksamma fallet med Shumail Raj och Shazina Tariq, som hotas av livstidsstraff i Pakistan. Detta eftersom den pakistanska domstolen inte erkänner Shumails ännu inte fullt genomförda könsbytesoperation, utan anser att både Shumail och Shazina är kvinnor. Och homosexualitet är förbjudet i Pakistan. Åhman har mer information om fallet. Han uppmanar alla att mejla till Pakistans ambasad och skriva ”Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!”, något jag gärna bistår med. Andra skriver intressant om politik, homosexualitet, Pakistan.

Delvis kompromissat buggningsförslag

Häromdagen uppmanade jag socialdemokraterna att säga nej till regeringens förslag om att ge FRA utökade möjligheter att avlyssna telefon- och e-posttrafik. Efter det hölls en pressträff där det meddelades att s mycket riktigt skulle rösta nej till förslaget. Men regeringens attacker på integriteten fortsätter. Enligt tidningen Riksdag & Departement kommer regeringen i nästa vecka presentera en uppgörelse där polisen får rätt att bugga och använda preventiva tvångsmedel. Dock har man delvis backat på vissa områden, och tidningsredaktioner ska enligt förslaget inte få buggas. Det är centern och kristdemokraterna som krävt att polisen under inga omständigheter ska få bugga tidningsredaktioner – som därmed jämställs med advokatkontor och lokaler där själavårdande samtal bedrivs, enligt Riksdag & Departement. Enligt vad tidningen erfar är allianspartierna nu överens om ett kompromissförslag, som också innehåller en viss skärpning av kravet på misstanke om brott för att preventiva tvångsmedel ska få sättas in. Skärpningen går tillräckligt långt för att tillfredsställa centern och kristdemokraterna. Andra skriver intressant om politik, integritet, buggning.

Välkommen till förorten

För någon vecka sedan spekulerade jag i ett samtal om Mona Sahlin att hon nog skulle välja en helt annan arena för att hålla sommartal än sin företrädare Göran Persson, som bekant brukade tala i Björkvik Folkets Park. Min gissning var Stockholmsförorten Tensta. I går meddelade socialdemokraterna att Sahlin sommartalar i Botkyrka den 11 augusti. Och det är faktiskt ett ännu bättre val än min gissning, då Botkyrka organisatoriskt ligger i hennes eget partidistrikt Stockholms län – till skillnad från Tensta som hör till Stockholms arbetarekommun. Jag råkar dessutom känna till att sossarna i Botkyrka är mycket aktiva och verkligen brinner för sin kommun. De förtjänar god uppmuntran i form av att hamna i det mediala fokuset när partiledaren kommer och hälsar på. På DN:s ledarsida (ej på nätet) sägs Mona Sahlin i en kommentar till valet av plats för sitt tal ha sagt ”Jag vill vara där det doftar asfalt och betong”. Om det stämmer understryker det verkligen att s har en helt ny typ av ledare nu. Och det är nog bara positivt. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Vikten av värderingar

Ytterligare ett bidrag från mig finns nu publicerat i Tidningen Broderskap, denna gång på ledarplats. Temat denna gång är värderingar och vikten av en etisk diskussion inom politiken generellt, och kanske i synnerhet inom socialdemokratin. Andra om politik, etik, värderingar.

Sämre kopia av s-initiativ

Inför den socialdemokratiska extrakongressen i mars i år skapade Helena Markstedt wiki-sidan WikiKongress för förutsättningslös diskussion och omarbetning av inför kongressen utskickade ”inspirationstexter”. Sidan lever kvar, och har nu utvecklats till ett allmänt forum för socialdemokratisk politisk diskussion. Initiativet är lysande, och visar hur mycket positivt som kan göras av enskilda socialdemokrater – utan centrala direktiv. Det var ofrånkomligt att detta skulle få efterföljare. Den liberale centerpartisten bakom Bloggen Bent håller nu på att skapa något kallat WikiPolity, där man enligt uppgift kommer att hitta ”allt möjligt om liberalismen /.../ från krass anarkokapitalism till mjäkig Westerbergism”. Här är däremot, till skillnad från WikiKongress, ordet inte fritt. Bloggen Bent betonar att WikiPolity inte är ”en arena för politisk debatt”, utan ska ha ”en relativt hög vetenskaplig trovärdighet”. Av det skälet måste alla artiklar, ändringar och tillägg godkännas av en enväldig redaktör. Så högt i tak har man i påstått liberala kretsar. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, liberalism.

Säg bara nej till Odenberg!

Först på tisdag nästa vecka avgör socialdemokraterna hur de ska ställa sig till förslaget om att ge FRA möjlighet att avlyssna tele- och e-posttrafik. Men försvarsminister Mikael Odenberg meddelar i dag att han tänker ge FRA dessa befogenheter, oavsett vad socialdemokraterna säger. Socialdemokraterna har ställt en lång rad krav för att stödja regeringens proposition. Bland annat vill s låta utreda om en domstol ska ta ställning till signalspaningen. Men detta avfärdar alltså Odenberg. Regeringen verkar nu vara beredd att låta riksdagen fatta beslut i frågan, även utan en uppgörelse med socialdemokraterna. Men som tidigare konstaterats lär det leda till att s, med stöd av v och mp, kräver en så kallad minoritetsbordläggning av ärendet, vilket skulle innebära att förslaget skjuts upp i ett år. Alla läsare som fortfarande känner att de inte gjort vad de kunnat för att förhindra det kanske enskilt största ingreppet i den personliga integriteten någonsin i Sverige, bör nu ta chansen och kontakta de socialdemokratiska riksdagsledamöterna – och då allra helst Ulrica Messing och hennes kollegor i Försvarsutskottet. Andra skriver intressant om politik, integritet, Riksdagen, FRA, Mikael Odenbeg.

Apropå journalistik...

...så debuterar jag i dag som krönikör i nättidningen Efter Arbetet med en kommentar om vattenattacken mot Fredrik Reinfeldt. Andra om journalistik, vattenattacken, Fredrik Reinfeldt.

Tintin och journalistiken

För en tid sedan skrev Johan Sjölander ett intressant blogginlägg om superhjälten Spindelmannen. Detta inspirerade mig, som själv alltid varit svag för serier i allmänhet och superhjältar i synnerhet. Jag har grunnat ett tag på att skriva om någon av mina egna favoriter, men insåg att jag skrivit en del om just superhjältar tidigare. I stället tänkte jag skriva något om en annan seriefavorit: Tintin. Denne belgiske serieikon, skapad av Georges Remi under pseudonymen Hergé 1929, har nu åter blivit aktuell efter att regissörerna Steven Spielberg och Peter Jackson slagit sig samman om att regissera åtminstone en film vardera i en planerad filmserie om tre, som de även tänkt producera. Själv gav jag mig på att skriva en fejkad intervju med denne fiktive journalist och äventyrare när jag själv läste journalistik på Poppius för några år sedan. Min handledare tyckte att idén lät kul, men kunde inte godkänna den inom ramen för intervjuuppgiften. Jag skrev den ändå (delvis inspirerad av Wiktor Nummelin), och så här blev det: * * * Vi träffas på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Platsen är vald med omsorg då jag hoppats att kombinationen av det rika utbudet av belgisk öl och den journalistiska inramningen med reportagefoton på väggarna ska skapa en behaglig, avslappnad atmosfär. Det är ju trots allt en levande legend och förebild för många generationer av journalister jag ska möta. Men föreberedelserna till trots så har researchen ändå brustit. Vi beställer moules frites och han avböjer när jag föreslår varsin Dupont Saison att dricka till. – Nej tack. Jag dricker inte starkt, säger Tintin vänligt. Han talar utmärkt engelska med en svag fransk – eller snarare belgisk – brytning. Jag skäms över min dumhet och inser samtidigt att jag hade föreställt mig att han skulle låta som Tomas Bolme, som gett svensk röst åt den evigt unge världsreportern i så många år. Tintin ser ännu oförskämt ung ut för sin ålder och är oklanderligt klädd. Den karaktäristiska tofsen på huvudet finns där fortfarande, om än grånad och tunn. Pojkscouten har blivit en distingerad gentleman. Tintin är i Sverige för att i samband med 75-årsjubileet av de seriealbum som skildrar hans äventyr marknadsföra den nyöversättning av albumen som den mångårige vännen Björn Wahlberg gjort. Nervöst fumlar jag med anteckningsblocket och jag känner hur blickarna från mer rutinerade journalistkollegor bränner mig i nacken. Hur kan han få intervjua Tintin? När jag kommit över den värsta nervositeten börjar vi samtala om livet som pensionär, om vänskapen med Archibald Haddock (eller Kapten, som Tintin kärleksfullt fortfarande benämner honom) och Tintins kanske mest berömda följeslagare: hunden Milou. Med visst vemod berättar Tintin att eventuella planer på andra former av familjeliv dessvärre hamnade i kläm bland alla resor och äventyr. Tintin var en av de första västjournalister som fick inresetillstånd till Sovjetunionen dit han skickades i januari 1929 för Le Petit Vingtièmes räkning att skärskåda kommunismen. Han reste till Kongo 1931 (som då var en belgisk koloni) för att skildra Afrika ur de katolska missionärernas perspektiv, och till USA året efter för att närmare studera kapitalismen och hur indianerna behandlades. Tintin har under sina många resor konfronterat narkotikasmugglare och slavhandlare, och det märks tydligt under vårt samtal att engagemanget mot hur människor hänsynslöst utnyttjas ännu ligger honom varmt om hjärtat. Jag ställer med viss vånda den uttjatade men nödvändiga frågan om varför man i serierna så sällan får se Tintin faktiskt utöva det journalistiska arbete som är anledningen till att han fått uppleva sådana häpnadsväckande äventyr. Eftersom intervjun är tänkt att vinklas just på journalistik så måste jag fråga, urskuldar jag mig tafatt. Tintin bara småler. – Hergé tyckte nog inte att det skulle bli så spännande för läsarna att bara se mig sittandes vid skrivmaskinen och i långa telefonsamtal med Le Petit Vingtième förhandla om förskott och traktamenten, svarar han i en lätt ironisk ton. Tintin har varit stilbildande för en helt ny form av journalistik. Han har aldrig varit rädd för att aktivt påverka de skeenden han bevakat. Jag nämner namn som Ernest Hemingway, George Orwell och Hunter S. Thompson, men Tintin bara skrattar och skakar avvärjande på huvudet. – Du kan inte jämföra mig med dem, säger han leende. Med all respekt för Hergé så har han dramatiserat mitt liv ganska mycket. Jag skulle inte kalla allt för lögner, men han har broderat ut en del... Vi kommer in på politik och Tintins delaktighet i avstyrandet av ett flertal statskupper. Återigen blir han avvärjande och berömmer i stället Hergé som Tintin kallar ”en varm humanist”. Han nämner särskilt seriealbumet Blå lotus som han beskriver som antikolonialistisk och antikapitalistisk. – Blå lotus är en uppgörelse med både europeisk rasism och japansk aggression, säger Tintin skarpt. Men samtidigt vädrar ju Hergé andra stereotyper, invänder jag. Japaner beskrivs som grymma och skrupelfria. Hergé har beskyllts för antikommunism, antisemitism, antiamerikanism, antikapitalism, fördomsfulla skildringar av svarta, araber, judar, kvinnor... – Jag förstår att Hergé i dag kan beskrivas som politiskt blåögd, svarar Tintin tålmodigt. Men han var först och främst en humorist. Det handlar om karikatyrer och sådana är sällan politiskt korrekta, särskilt inte många år efteråt. Tiden för intervjun håller på att rinna ut. Jag måste påminna mig om att Tintin trots allt är en gammal man. Avslutningsvis tar jag upp några av de många sensationella zoologiska och arkeologiska fynd som Tintin gjort, och undrar över hans kanske främsta vetenskapliga bedrift, resan till månen 1953, som märkligt nog hamnat i skymundan av Neil Armstrongs landstigning 16 år senare. – Armstrongs uttalande om mänskligheten och sånt där passade väl bättre för media, antar jag. Själv sade jag ju bara ”Så ja! Jag har gått några steg”, berättar Tintin, utan att låta särskilt avundsjuk. – Och ärligt talat: böckerna om mina resor har sålts i över 200 miljoner exemplar. Hur mycket har Armstrong sålt? Andra skriver intressant om serier, Tintin, journalistik.

Information vill vara fri

Flera gånger tidigare har jag beklagat att Arbetarrörelsens Tankesmedja varit dåliga på att informera om sin verksamhet. Bland annat har jag beklaga att man inte ger ut något nyhetsbrev eller har RSS-flöde på sin sajt. Döm därför om min förvåning när jag i dag av en slump såg att man för två veckor sedan gav ut just ett nyhetsbrev, och rent av det tredje i ordningen. Det är naturligtvis en positiv överraskning jag känner. Ett nyhetsbrev, som man kan välja att prenumerera på genom att mejla info@ts.lo.se, är en viktig del i informationsarbetet för en tankesmedja. Möjligen hade man kunnat tycka att såväl nyhetsbrev som prenumerationsfunktion skulle ha varit lite lättare att hitta på sajten, men jag tror att de som jobbar på Arbetarrörelsens Tankesmedja redan är plågsamt medvetna om sin webbplats brister. Den 1 juni börjar Jan Sparrman arbetet med att ansvara för kommunikation och omvärldsanalys. Han är efterlängtad, och kommer säkert göra ett utmärkt jobb. Utöver Sparrman har Arbetarrörelsens Tankesmedja ytterligare två heltidsanställda medarbetare: kanslichefen Ove Andersson och utredningschefen Anne-Marie Lindgren. Andra skriver intressant om politik, Arbetarrörelsens Tankesmedja, opinionsbildning, marknadsföring.

Tyckandets pris, återigen

Återigen har bloggläsares beteende fått mig att ifrågasätta min policy om att vara generös med bloggkommentarer. Denna gång fick jag ett mejl från en person (som vi kan kalla NN) som skrivit kommentarer på min blogg, som skarpt ifrågasatte mina ställningstaganden. Detta skedde dock i förhållandevis resonabel ton och med öppna kort. Jag tog debatten med NN på bloggen och så var det inte mer med det. Men någon lät sig inte nöjas med det. Denne någon lokaliserade NN och dennes privata e-postadress, och skrev ett mejl som – rätt eller fel – kom att tolkas hotfullt. Detta är fanimig inte okej! NN och jag har haft en mejlväxling men beslutet att skriva om detta är enbart mitt. Jag har infört en policy för vilka typer av kommentarer som är tillåtna här på bloggen (se länk härintill). Jag har fått anledning att revidera och skärpa reglerna vid två tillfällen, och anonyma kommentarer är nu inte längre tillåtna. Detta tog emot, då jag verkligen velat ha en fri debatt. Men att utnyttja mitt förbud mot anonymitet till att privat kontakta människor man tycker skrivit misshagligt och hota dem, det är att passera flera grader av anständighetsgränser. Ska det vara så himla svårt att bete sig på ett vettigt sätt i nätdiskussioner? Stå för vad ni skriver, respektera andra människor, ta gärna debatten – men bete er som folk! Svårare behöver det inte vara.

Obligatorisk och statlig a-kassa

I den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken skriver jag ett debattinlägg med anledning av förslaget att göra a-kassan obligatorisk. Jag har själv just varit arbetslös en period och fått förnyad personlig insikt om hur a-kassesystemet fungerar – och hur det brister. Och det är inte utan att jag undrar om det inte skulle kunna skötas bättre. Om nu Försäkringskassan, som betjänar hela svenska folket, förmår att granska inkomna ärenden, fatta beslut om ersättning och betala ut den inom några dagar – varför ska då a-kassan behöva en handläggningstid på flera veckor, ja faktiskt över en månad? Också kloke Erik Laakso har funderat över detta, men har lite andra idéer än jag. Andra skriver intressant om politik, a-kassa, arbetslöshetsersättning.

Fri företagsamhet?

Innan organisationen Svenskt Näringsliv bildades 2001, fanns två föregångare i form av Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF). SAF drev bland annat kampanjer om vikten av fri företagsamhet, och använde sig då av symbolen ”den fjättrade människan” som skulle symbolisera en protest mot den – enligt SAF – allt mer inlåsta företagaren. När Svenskt Näringsliv i dag åter drar igång en kampanj på temat fri företagsamhet så gör man det med en symbol som sägs härstamma från den gamla. I den nya versionen ”har den lilla människan brutit sig loss från sina bojor och hinder, och istället tillägnat sig perspektivet att världen ligger öppen”. Stark symbolik, åtminstone för oss som är gamla och/eller nördiga nog att minnas SAF:s gamla kampanjsymboler. Även bruket av begreppet ”fri företagsamhet” är intressant, om man är lite bevandrad i Svenskt Näringslivs historia. Stark namnlikhet finns nämligen med Fritt Näringsliv som är namnet på en svensk opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Fritt Näringsliv får sitt kapital från Svenskt Näringsliv och sägs uppgå till c:a 300 miljoner kronor. När kampanjen för fri företagsamhet i dag drar i gång så sker det med stora annonser i dagspress, en snygg kampanjsajt – samt genom draghjälp på Svenska Dagbladets ledarsida. Där skriver Merit Wager (”egenföretagare, skribent och översättare”, samt regelbunden kolumnist i SvD) bland annat att det är ”ett understatement” att det behövs mer upplysning om ”företagandets olika ansikten, villkor och förutsättningar”. Merit Wager är också bloggare samt en av kampanjens ”ambassadörer”. Hennes finlandssvenska stämma hälsar besökaren välkommen till kampanjens webbplats. Och hon är i gott sällskap. Widar Andersson, politisk redaktör för Folkbladet Östergötland är en annan av kampanjens ambassadörer. Två inflytelserika publicister och opinionsbildare, normalt i olika politiska ringhörnor, ställer alltså upp i Svenskt Näringslivs kampanj. Man må tycka att kampanjbudskapet är okontroversiellt eller rent av positivt, men det är knappast oproblematiskt för vare sig Svenska Dagbladet eller Folkbladet Östergötland att två profilskribenter så tydligt tar ställning för en politisk kampanjorganisations problemformulering. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, fri företagsamhet.

Ett EU värt att fira

Jag skriver regelbundet krönikor i Tidningen Broderskap, och i det senaste numret finns ytterligare ett bidrag från mig. Denna gång handlar det om EU-samarbetet och hur olika Europadagen firas och uppmärksammas på olika håll i Europa.

Bra, bekanta Stockholmsvisioner

I likhet med Magnus Ljungkvist så tycker också jag att den borgerliga visionen om ett Stockholm i världsklass är spännande och bra. Faktum är att mycket av det de borgerliga partierna nu tänkt sig påminner om det jag skrev om i mitt personliga valmanifest som jag tog fram när jag kandiderade till stadens kommunfullmäktige förra året. I det skrev jag att jag ville göra Stockholm till en världsstad; en huvudstad som växer och är öppen för alla. Därför vill jag se satsningar på jobb, bostadsbyggande, tillgänglighet och turistvänlighet. I min vision av Stockholm finns goda åtgärdsprogram för människor som riskerar att hamna i bostadslöshet och social utslagning. Men viktigast är att det ska finnas bostäder för alla plånböcker, behov och smakriktningar. Och faktum är att detta då låg väl i linje med den politik Annika Billström stod för, och fick mycket kritik för. Men nu blåser det andra vindar, och socialdemokraterna låter nu inte direkt entusiastiska över den borgerliga majoritetens visioner. Jag instämmer med Magnus om att detta är småsnålt. Det vore mer spännande att höra hur de nya socialdemokratiska visionerna för Stockholm ser ut, och på vad sätt de skiljer sig från de borgerligas. Andra skriver intressant om politik, Stockholm, visioner.

Nya salladsbråk i Göteborg

[UPPDATERAD] Enligt Dagens Nyheter (och nu också SvD) varslar nu Hotell- och Restaurangfacket (HRF) fyra nya salladsbarer i Göteborg om blockad från den 28 maj. Till skillnad från fallet med den så omskrivna salladsbaren Wild’n’Fresh så har de här barerna anställd personal, sammanlagt ett femtontal personer. Ändå känns det som att risken är stor att HRF än en gång ska framstå som ”skurken” i medierapportering och allmänhetens medvetande. När SOM-institutet mätte människors förtroende för olika samhällsinstitutioner hamnade de fackliga organisationerna i bottenskiktet, strax under de politiska partierna. Det framgick av en intressant artikel i fackförbundstidningen ST-Press nyligen. HRF lät efter den förra konflikten göra en egen opinionsundersökning. Enligt denna ansåg var tredje tillfrågad att facket inte borde ha rätt att kräva kollektivavtal på företag med färre än tio anställda, där man inte anställer personal som är med i facket eller där arbetsgivaren säger att de anställda är nöjda ändå. 46 procent tyckte att det var fel av facket att kräva avtal med Wild’n’Fresh, fler än de 41 procent som tyckte att det var rätt. Däremot ansåg 77 procent att facket ska kunna kräva kollektivavtal på företag där de anställda har sämre löner och villkor än avtalets miniminivå. Det ska bli intressant att följa medierapporteringen kring det nya salladsbråket i Göteborg. Andra skriver intressant om samhälle, fackligt, kollektivavtal.

Vem fan är Eric Rosén?

När medieetablissemanget nu så sakteliga börjat uppmärksamma bloggar och vad som pågår i bloggosfären så uppstår en del missförstånd och överdrifter. Ett tydligt exempel på detta är hysterin som uppstått om ”anonymt hat” på nätet. För att reda ut vad som gäller har medieetablissemanget – i form av ärevördiga Publicistklubben – bestämt sig för att viga en debattkväll på temat ”Bloggen – offentligt privatliv och anonymt hat”. Detta sker på måndag den 21 maj. Det som verkligen förvånar är panelen man satt ihop för att skärskåda ämnet: Frida Boisen (”chefredaktör Plaza Kvinna, bloggare”), Nils Funcke (”chefredaktör Riksdag och departement”), Isobel Hadley-Kamptz (”bloggare och författare”), Eric Rosén (”bloggare”) samt Peter Wennblad (”redaktionschef Neo”). Jag har valt att sätta paneldeltagarnas titlar inom citationstecken för att belysa hur Publicistklubben tycks se på dem. Inget ont om Isobel Hadley-Kamptz, som känns synnerligen välkvalificerad i sammanhanget – men vem fan är Eric Rosén? Lite googlande tyder på att han förvisso bloggar och har en sida på MySpace, men att hans främsta claim to fame verkar vara en gästkrönika i Aftonbladet. Hade det inte varit lite mer rimligt att ha med bloggprofiler som var känna just för sitt bloggande snarare än som journalister? Folk som faktiskt kunde ha något att bidra med till diskussionen? Apropå det så arrangerade i går Journalistförbundets yrkesetiska nämnd en debatt kring ”användargenererat material”, det vill säga medborgarjournalistik, inskickade läsarbilder, bloggar etc. Själv hade jag tyvärr inte möjlighet att vara där, men jag reagerade redan tidigare över att inga renodlade bloggare verkade fått plats i panelen. Jag har också fått tips om (tack Sven!) att temat medborgarjournalistik stod i fokus på ett seminarium på Medie- och kommunikationsvetenskapen vid Karlstads universitet, samt i SR:s Publicerat häromdagen. Andra skriver intressant om bloggosfären, media, Publicistklubben.

Guillou fel ute om näthatare

Via deep|edition ser jag att Jan Guillou åter tagit till orda om hatiska bloggkommentarer och mejl. Hans tes är att ”näthatare /.../ är vanligtvis unga män som politiskt står nära nazisterna, sverigedemokraterna eller moderaterna”. De sägs även vara ”entusiastiska anhängare av USA:s krigföring och deras blodtörst riktas lika mycket mot muslimer som mot den misshaglige kolumnisten”. För att läsa hela krönikan och ta del av Jan Guillous analyser på nätet krävs dock att man loggar in sig via Aftonbladets Plustjänst, något han själv beklagar i ett PS och konstaterar att det inte är han som ”har hittat på att man numera måste betala 19 kronor i månaden” för detta. Han skriver också att han inte tjänar några pengar ”på det experimentet”. Hur som helst. Jan Guillou menar att det alltså inte är, som Linna Johansson skrev i Expressen, en fråga om kvinnohat. Han tillstår dock att ”dessa kloakmejlare verkar bestå av män till nittio procent”, och att ”Den typiske näthataren är en ung högerextremistisk man på en utbildningsnivå något under genomsnittet, av deras språkbehandling att döma”. Av mina egna erfarenheter att döma så är det just snubbar (jag vill inte hedra dem genom att beteckna dem som män) som skriver hånfulla, kränkande och ibland hotfulla kommentarer på bloggar. Däremot har jag svårare att dra några generella slutsatser om deras politiska inställning. Själv får jag påhopp både från höger och vänster, och ibland från riktningar som får en att undra över vilken dimension människor vistas i. Vidare tror jag Guillou gör debatten en otjänst genom att framhålla att det skulle vara något ”i själva tekniken som framkallar detta galenskapsliknande hat, som är isolerat till internet”. Han hänvisar till psykologen och internetforskaren John Suler som kallar fenomenet ”online disinhibition effect” (nätgalenskap, i Guillous fria översättning). Visst innebär den relativa anonymiteten på nätet att människor kan tänkas tappa en del spärrar och lättare släpper loss mycket mer uppdämd aggressivitet än vad de skulle göra ansikte mot ansikte med en meningsmotståndare. Men detta är trots allt en rätt liten del av allt meningsutbyte på nätet. Alla former av mänsklig kommunikation har mörka sidor, men internetskeptiker som Jan Guillou förefaller bortse från detta faktum. För ett drygt år sedan uppmärksammade Joel Malmqvist ett fenomen som länge plågat de fysiska mötenas politiska diskussioner, och gav dem ett namn: ABF-männen. Dessa är minst lika plågsamma och hämmande för det demokratiska samtalet som de så kallade näthatarna. Den enda skillnaden är egentligen att de valt andra fora att verka på. Andra skriver intressant om samhälle, bloggosfären, Jan Guillou.

Några klarlägganden

Att döma av besöksstatistiken i går kväll och under natten så är det många som hittat hit genom att googla på mitt namn. Jag gissar att ni såg mig på SVT:s Agenda i går. Jag är själv ganska nöjd med min medverkan och tycker att jag fick fram det jag hade tänkt säga. Men att döma av kommentarer jag fått här på bloggen är det på sin plats med vissa klarlägganden: Skjortan jag bar var svart, inte brun. Jag håller med om att det inte var så snyggt att t-shirten jag bar under stack fram, men herrmode och stil har aldrig varit mitt starkaste område. Mitt engagemang i socialdemokratin har pågått i över tjugo år. Om jag bara blev medlem för att få uppmärksamhet och synas i tv så gjorde jag det väldigt, väldigt besvärligt för mig. Jag är sedan några år ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen, jag är aktiv i min lokala s-förening samt i områdesföreningen på Norrmalm i Stockholm. Dessutom sitter jag sedan valet som ersättare i Norrmalms stadsdelsnämnd. Jag är med andra ord aktiv socialdemokrat, om än på gräsrotsnivå – och är inte ekonomiskt beroende av partiet. På de sätt jag kan har jag deltagit i valrörelsearbete och andra utåtriktade aktiviteter, till exempel genom affischering, flygbladsutdelning, valsedelutdelning etc. Så. Jag hoppas att jag nu rett ut en del missförstånd. Fortsätt gärna skriva kommentarer, men vänligen respektera kommentarsreglerna och stå för det ni skriver. Anonyma kommentarer kommer att raderas.

Segersöttma med bitter eftersmak

Det kom inte som någon jätteöverraskning att den serbiska sångerskan Marija Serifovics bidrag Molitva skulle ta hem segern i gårdagens final i Eurovision Song Contest. Det var välförtjänt – hon sjöng fantastiskt bra och den kraftfulla balladen (”en lesbisk kampsång”, lär Serifovic själv beskrivit den som) växte verkligen under framförandet. Personligen tycker jag också att det är glädjande att hennes seger visar att kvinnliga artister inte måste anpassa sig till mallen av att vara smal, ha utsläppt långt hår och vara lättklädd. Marija Serifovic uppträdde i stället kortklippt, i herrkostym och sneakers. Att det inte gick bättre för svenska The Ark är tråkigt och lite märkligt. Deras låt var bra, bandet är hyfsat känt internationellt och Ola Salo har en enastående lyskraft på scenen. Däremot var gårdagens framförande av The worrying kind långt ifrån det bästa jag sett och hört. Möjligen uppträdde Salo lite väl självsäkert och utnyttjade inte låtens potential fullt ut. Jag instämmer dock inte i den kör som nu hävdar att Sverige aldrig mer kan hävda sig i Eurovisionsschlagersammanhang, att de Östeuropeiska länderna bara röstar på varandra och att endast pelejönsartister som Ukrainas Andrie Danylko (utklädd till ”Verka”) med nonsenslåtar har en chans att vinna framöver. Detta är för det första djupt orättvist mot segraren Marija Serifovic som var synnerligen seriös i sitt framträdande. För det andra så har vi inte minst i Norden en lång tradition av att ge höga poäng till våra grannländer (Sveriges enda 12-poängare i går kom från Norge och Danmark). Notera också att bara engelsktalande Malta och Irland röstade på Storbritanniens usla bidrag. Det är inte konstigt att ett lands artister är mer kända och populära i sina närmaste grannländer än längre bort. Det är heller inte märkligt att musiksmak hänger ihop med kulturella och historiska traditioner. Själv tycker jag bara att det är positivt att kulturella särdrag fortfarande märks i schlager-EM och att inte alla sjunger R’n’B på bruten engelska. Vad som däremot känns olustigt är att nästa års Eurovisionsschlagerfestival kommer att hållas i Serbien, ett land som vägrar ge Kosovo självständighet, vägrar ställa krigsförbrytare inför rätta och fortfarande har lång väg att gå innan man kvalificerar sig för EU-medlemskap. Andra skriver intressant om musik, tv, Eurovision Song Contest, Melodifestivalen.

Lite blod till övers?

Ser i SvD att det råder stor blodbrist på landets blodcentraler. Om inte blodbristen löses inom ett par dygn så kommer vissa delar av landet stå helt utan blodreserv - med risken att planerade operationer ställs in. Och värst är det tydligen i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Själv får jag inte ens ge blod, på grund av deltagande i medicinska experiment. Men jag uppmanar alla friska att snarast uppsöka närmsta blodcentral. Andra skriver intressant om medicin, samhälle, blod.

Politik och pr

Den anonyme bloggaren Mr. Brown skriver i en kommentar om Göran Perssons nya jobb på pr-byrån JKL att ”pr-byråernas arbete med politiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent”. Det är hårda ord. Frågan är vad de egentligen betyder. Om vi börjar med att pr-byråernas arbete med politiska frågor skulle vara ett hot mot demokratin, så kan man ställa sig frågan vad hotet skulle bestå i. Hotas demokratin om ett företag eller en organisation skulle ta professionell hjälp med att bättre förstå de politiska beslutsprocesserna, i vilket läge det är möjligt att påverka politiskt beslutsfattande och hur man lättast gör detta? Jag har svårt att se detta som hotfullt. Jag kan däremot förstå oron för att bara företag och organisationer med god ekonomi har råd att anlita den här typen av experthjälp, och andra då utestängs från de demokratiska processerna. Det skulle nu förstås kunna vara en risk. Men samtidigt ska man komma ihåg att det inte raketingenjörskonst eller hjärnkirurgi pr-byråer pysslar med. De flesta som är normalbegåvade och hyfsat allmänbildade torde kunna skaffa sig rätt goda kunskap om hur motionsskrivande i riksdagen går till. Och via internet är det inte svårt att få kontakt med såväl riksdagsledamöter som politiska tjänstemän i regeringskansliet. De arbetsmetoder som professionella lobbyister använder sig av i Sverige är också tämligen välkända. Det finns mängder av litteratur skriven om detta, och en del finns till och med att ladda ned gratis. Det är med andra ord inga speciellt hemliga och mystiska tricks som pr-byråer har för sig. De är kunniga inom kommunikation, opinionsbildning, medielogik och politik helt enkelt. Alltså sådant man lär sig rätt mycket om genom att vara politiskt aktiv. Sedan kan man fråga sig vad det är för skillnad mellan att å ena sidan företag och organisationer, med all rätt, själva deltar i den demokratiska processen och försöker påverka beslutsfattande som berör dem – och å andra sidan att de tar professionell hjälp till detta. Mr. Browns andra tes, att pr-byråernas verksamhet på det politiska området ”bör vara helt transparent”, är också intressant. Om denna verksamhet nu på allvar hotar demokratin så borde den väl snarare förbjudas? Men okej, jag köper att det finns en poäng med öppenhet. Vissa pr-byråer, som exempelvis Westander och Rådhusgruppen, är tämligen öppna med vilka kunder de har. De flesta av deras konkurrenter resonerar som pr-branschorganistationen Precis, att pr-konsultföretag ”har ingen allmän skyldighet att redovisa vilka uppdragsgivare företagen arbetar med”. Men grejen är ju att de flesta politikerkontakter är öppna i andra änden, det vill säga i det politiska ledet. Det är fullt möjligt redan i dag att begära ut alla statsrådens korrespondens och få veta vilka som bokat tid för uppvaktningar. Personligen ser jag dock gärna att fler pr-företag vore mer öppna med vilka kunder som anlitar dem. Det skulle sannolikt bidra till att avmystifiera pr-branschen och ge den ett bättre rykte. För paradoxalt nog så är få delar av näringslivet i bättre behov av god pr än pr-branschen själv. * * * PS: På söndag medverkar jag i SVT:s Agenda för att analysera kritiken mot Göran Persson. Titta gärna! Andra skriver intressant om politik, pr, Agenda.

Kungliga dumheter

Sedan en tid tillbaks så bloggar numera även s-riksdagsledamoten Hillevi Larsson. Bland mycket annat är Larsson också sedan 2005 ordförande i Republikanska föreningen, och ett av hennes senaste blogginlägg handlar just om kungen och hans apanage. Sveriges meste bidragstagare kräver nu mer pengar av skattebetalarna – och motiverar det med att kungabarnen kostar mer när de börjat jobba. Jag har själv inga barn, men från tillförlitliga källor så har jag hört att det i allmänhet snarare brukar vara tvärtom; att barn kostar mindre för sina föräldrar när de blir äldre och tjänar egna pengar. Kanske syftar hans majestät på sin dotter prinsessan Madeleine som gjort sig känd som kungafamiljens värsta p-syndare. Hittills i år har hon snittat en p-bot i månaden, rapporterar Aftonbladet. Är det inte dessutom så att alla kungaungarna är myndiga och deras föräldrar inte borde ha något försörjningsansvar för dem längre? Hillevi Larsson påpekar vidare att kungen har en privat förmögenhet på flera hundra miljoner kronor, vilket rimligtvis borde kunna täcka en del av utgifterna för familjens utsvävningar. Andra skriver intressant om politik, kungahuset, Hillevi Larsson.

Tyckandets pris

[UPPDATERAD] I den så kallade bloggosfären – alltså på mängder av svenska bloggar – och i mer traditionella medier, har på sistone frågan om mobbing och hot under anonymitet på nätet diskuterats. Bakgrunden är att Expressen-krönikören Linda Skugge deklarerat att hon lägger av med sitt bloggande efter att ha tröttnat på elaka och kränkande kommentarer och mejl från läsare. Många av dessa kommentarer levereras anonymt, eller via ospårbara e-postadresser. Detta har i sin tur fått flera tidningar att aktualisera frågan om förhandsgranskning av så kallade läsarkommentarer till artiklar som publiceras på nätet. Det är ett faktum att många bloggare som väljer att låta sina läsare fritt få kommentera blogginlägg, får kritik som tyvärr inte alltid är så nyanserad. Och skriver man dessutom om kontroversiella ämnen som politik och/eller själv har en tuff och slängig stilistik så bör man stålsätta sig extra mycket. Detta gäller också journalister som utsätts för hårda mothugg i läsarkommentarer på nätet och stundtals i det närmaste översköljs av ilskna mejl. Självklart innebär inte det att vare sig bloggare eller journalister ska behöva acceptera vad som helst. Förekommer det rasistiska, sexistiska eller på annat sätt kränkande tillmälen eller hot så bör detta förstås polisanmälas. Jag har själv fått min beskärda del av ovett och kränkande kommentarer till följd av mitt bloggande, men jag har till skillnad från Linda Skugge aldrig allvarligt övervägt att lägga av på grund av det. Trots allt får jag även oerhört mycket positiv respons på det jag skriver, vilket för min del med råge uppväger det negativa. Däremot har det blivit allt mer frustrerande att hantera alla anonyma läsarkommentarer jag får. Varför ska jag, som är öppen med vad jag heter, vad jag tycker och hur jag ser ut diskutera med människor som inte ens presenterar sig? Jag tror inte på några generella förbud mot anonymitet; det kan finnas tillfällen där anonymitet är påkallat och befogat. Men bloggare och medieföretag har förstås själva rätten att formulera spelregler för vilka typer av kommentarer som tillåts på de egna arenorna. Och vill man skriva att jag är en idiot så får man vara beredd att stå för det också. * * * PS: Stilpoäng för detta, via deep|edition. Andra skriver intressant om bloggosfären, anonymitet, hot.

Borgerligt dominerad dagspress?

I ett debattinlägg i Dagens Media (ej på nätet) skriver SSU:s förbundssekreterare Mattias Vepsä att ”Högervridna medier och borgerlig övervikt i ägandet av dagstidningar” i dag innebär att medierna inte längre fyller sin viktiga roll att kritiskt granska makten. Jag delar personligen inte den analysen. För det första är det tveksamt att beskriva den svenska dagstidningsstrukturen som dominerande borgerligt ägd. Däremot har en övervägande majoritet av tidningarnas ledarsidor borgerliga värderingar och många tidningar betecknar sig själva som liberala. Och det är onekligen ett stort demokratiskt problem att ytterst få medborgare i dag har tillgång till tidningar som kan granska regeringens politik utifrån andra värderingar än regeringens. Jag instämmer därför med Mattias Vepsä om att socialdemokratin ”har ett enormt omfattande arbete framför sig för att skapa en bättre politisk balans i det svenska medielandskapet”. Jag ställer mig dock skeptisk till att ”de borgerliga partiernas företrädare och deras hejarklack på ledarsidornas läktare” är de som kan skapa ”en bättre politisk balans i svenska medier”. En god princip inom den frihetliga socialismen är att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Tillämpad på den svenska dagstidningsstrukturen i dag måste därmed vi som önskar en bättre balans själva ta ansvar för detta. Andra skriver intressant om media, mediekritik, socialdemokraterna.

Insieme. Unite, unite Europe.

I går ägnade jag mig mest åt att fira Europadagen. Först tillsammans med ett drygt hundratal andra på Nalen i Stockholm, och sedan på en mingeltillställning i arrangemang av ESP Stockholm. Bakom Nalen-mötet stod främst Stiftelsen Sverige i Europa och Nätverket Utmaning för Europa, med benäget bistånd från bland andra Europarörelsen, Fackliga röster för Europa, Unga Européer och Vänster för Europa. Här blandades allvar och skratt, högtidligheter och komisk italiensk schlager. På kvällen hade vi EU-entusiastiska sossar sedan en trevlig sammankomst med vin, ost och kex. Det är svårt, har jag märkt, att förklara hur Europatanken kan engagera på det sätt som den gör. Kanske hade många av oss i går liknande erfarenheter i form av en familjehistoria präglad av ett Europa i krig, brutalt uppdelat och lidande av förtryck. Bland publiken på Nalen kände jag igen många från folkomröstningskampanjen om EU-medlemskap 1994. Andra var bekanta ansikten från politik, näringsliv och media. Och trots att vi där kändes som ganska många är vi ändå en minoritet, ”EU-nördar” som Europaminister Cecilia Malmström uttryckte det. Vi är få som är riktigt engagerade, även om SOM-instututet visat att allt fler svenskar ändå verkar tycka att det är bra att vi är med i EU. För min del känns det viktigt att åtminstone en gång om året påminna om varför det europeiska samarbetet i grunden är något bra och att det lett till mycket positivt i vår del av världen. År 2009 ska Sverige återigen vara ordförandeland för EU, och inför dess så finns det all anledning att höja medvetande- och kunskapsnivån om EU i Sverige. Där har inte minst våra politiker och massmedier ett stort ansvar. I går presenterade UOK en studie som visade att kunskapen om Europas geografi och historia är skrämmande låg bland Sveriges unga. Och känner man inte till vad det kommunistiska förtrycket betytt i Östeuropa så saknas nog också förståelse för betydelsen av EU-samarbete. Andra skriver intressant om politik, historia, Europa.

Strategier mot Sverigedemokraterna

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur jag ser på Sverigedemokraterna, deras budskap och deras väljare. Få inlägg har dock gett så många reaktioner som detta och detta. Nyligen uppmärksammade TT och SvD att socialdemokraterna tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att motverka Sverigedemokraterna och andra extrema krafter. Gruppen leds av Mats Johansson, socialdemokraternas distriktsordförande i Blekinge, som tycker att ”andra partier gullar med Sverigedemokraterna” och i sitt veckobrev uppmanar han andra partier att ta ”uppgiften på samma allvar”. Johanssons analys om Sd som ”ett extremt högerparti utan egentliga högerväljare” får delvis stöd från Daniel Pool, chefredaktör på den antirasistiska tidningen Expo. Han menar att när Sverigedemokraterna nu satsar på att bli ett etablerat riksdagsparti prioriterar man sina kärnväljare – unga, lågutbildade män från mindre städer. Många av dem återfinns på bruksorter, där partiet nu försöker värva ännu fler röster. Detta ligger väl i linje med vad jag skrivit tidigare, och det visar att den socialdemokratiska arbetsgruppens jobb är viktigt. I gruppen, som enligt uppgift huvudsakligen ska arbeta internt, ingår bland andra tidigare Metallordförande Göran Johnsson och den tidigare s-riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson – som har gedigen egen erfarenhet av socialt arbete med just lågutbildade unga män. Jag önskar dem lycka till med sin uppgift. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Sverigedemokraterna.

Allt är till salu

Jag ser att också Sydsvenskan uppmärksammar Dick Erixons lyckade insamlingskampanj för att fortsätta med sitt bloggande. Tidningen intervjuar bland annat Olle Lidbom på Vassa Eggen som dock tror att Erixon ”tillhör en ganska speciell grupp bloggare som kan ta betalt för sitt skrivande” och att de flesta aldrig kommer att kunna ta betalt för sitt bloggande. Sydsvenskan gör också en liten enkätundersökning bland ett antal bloggprofiler om vilka svenska bloggare de skulle vilja ge ekonomiskt stöd. Per Gudmundson svarar: ”Jag skulle ge ekonomiskt stöd till Jonas Morian och hans blogg PromeMorian. För hans sakliga information, bra analys och nyktra tilltal.” Jag tackar och bockar. Men vill man stödja mitt bloggande så räcker det bra med glada tillrop. Jag låter mig även villigt bjudas på öl då och då, även om mitt tilltal kanske då inte blir fullt lika nyktert... Andra skriver intressant om bloggosfären, metabloggande, sponsring.

Kommunikation utan strategi

Det finns mängder av pr-byråer i Sverige. Många av dem har internationella nätverk och tunga, politiskt och ekonomiskt inflytelserika personer i sina nätverk. Några av dessa byråer har också en tydlig borgerlig stämpel. En av dessa är JKL. Och just på JKL har Göran Persson nu valt att blir senior rådgivare. JKL beskriver själva sin verksamhet som att man fungerar som ”rådgivare till företagsledningar från de flesta branscher kring hur kommunikation kan bidra till att uppnå affärsmål”. Man säger sig arbeta med att ”bygga och bevara organisationers förtroendekapital gentemot olika publiker”, föreslå lösningar och bidra till att de genomförs. JKL anlitas som rådgivare kring bland annat finansiell kommunikation, börsintroduktioner, krishantering, medierelationer, opinionsbildning och lobbying. Inget ont i detta. Jag har flera bekanta som jobbar eller har jobbat på JKL. Och så sent som i förra veckan så var jag själv på byråns kontor i Stockholm och höll en liten föreläsning om hur bloggar kan påverka agendan. Men jag är inte före detta statsminister och socialdemokratisk partiordförande. Jag har inga invändningar alls emot att Göran Persson efter en lång politisk karriär vill fortsätta göra nytta och pröva sina vingar i näringslivet. Att då börja jobba i kommunikationsrådgivningsbranschen ligger förstås nära till hands, och är en erfarenhet jag unnar så många som möjligt. Men just JKL förefaller vara ett synnerligen underligt karriärval för Göran Persson. Att byrån har täta band till moderaterna är välkänt, även om m-stämpeln tvättats bort en del genom åren genom bland annat strategiska rekryteringar av socialdemokrater och en försäkran om att man inte tar några partipolitiska uppdrag. Dock borde nog Göran Persson ha valt en annan pr-byrå att dela med sig av sin erfarenhet och kontakter till. Det här skadar socialdemokratin i ett läge då alltförmycket medialt fokus redan kretsar kring den förre partiledaren och hans privata affärer, snarare än att handla om vår nya partiledare och vad som händer inom socialdemokratin i dag. * * * Nyheten har förstås redan kommenterats av många bloggare och flera andra medier. Den roligaste kommentaren hittills står Magnus Krantz på LNB:s blogg för, när han jämför uttalanden från Persson i samband med att han avtackades som partiordförande – och när han i dag kommenterar sitt nya jobb. Andra skriver intressant om Göran Persson, pr, JKL.

Att tänka utan att berätta

På två ledarbloggar, Svenska Dagbladets och Åsa Petersens (Aftonbladet), såg jag i går att Arbetarrörelsens Tankesmedja rekryterat en person som från den 1 juni ska ansvara för kommunikation och omvärldsanalys. Personen i fråga är Jan Sparrman och kommer närmast från LO:s informationsenhet. Jag känner inte Sparrman personligen, men har hört mycket gott om honom och tror att han har en bra bakgrund för jobbet. De senaste fyra åren har han varit talskrivare och projektledare i LO:s centrala kansli. Dessförinnan har han varit verksam som journalist på NSD, Aktuellt, Nordnytt och TV4 Umeå, samt varit chefredaktör för SSU:s förbundstidning Frihet. Det som förvånar mig är att Arbetarrörelsens Tankesmedja alltså fortfarande tycks rikta sin kommunikation till ledarskribenter snarare än sina primära målgrupper. Jag har skrivit om detta tidigare, men ännu verkar inget ha hänt. Jag kan bara hålla tummarna för att det blir förändring när äntligen Jan Sparrman tillträder sin nya tjänst. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Konsten att ta betalt

Andeas Ekström har på sin blogg skrivit en serie inlägg om framtiden för mediebranschen. Det är intressanta spekulationer, och jag tror att han har rätt i mycket. Även andra bloggare, som Fredrik Wass på Bisonblogg, har hakat på och bidrar med sina kristallkulevisioner om hur framtiden kommer att te sig. Jag vill inte vara sämre utan bidrar med en egen – om än inte helt färdigtänkt – tes: opinionsjournalistik och profiltyckare kommer att bli allt mer värdefulla för medieföretagen. Mot detta kan förstås invändas att så redan är fallet. Flera företag i dag satsar stort på att göra sina ledarskribenter, krönikörer och kommentatorer till kändisar som syns i många andra sammanhang utanför det egna mediet. Därmed fungerar de som levande reklampelare för sina arbetsgivare, och förhoppningen är förstås att de ska locka läsare, tittare och lyssnare till arbetsgivarens medium. Jag tror dock att den här utvecklingen kommer att spinna vidare. Jämför med idrottsvärlden där de stora stjärnorna allt mer kommit att associeras med de klädmärken som de tecknat sponsorskontrakt med, snarare än de länder där de fötts eller det lag de – i förekommande fall – för tillfället spelar i. Zlatan Ibrahimovic spelar, som jag ser det, mer för Nike än för Sverige eller Inter. På samma sätt tror jag att skribenter och kommentatorer, oavsett om det handlar om politik, idrott, kultur eller mode, kommer att vara medieföretagens stjärnor – som man tjänar pengar på. Åsikter kommer man nämligen att kunna ta betalt för att sprida, till skillnad från nyheter. Dick Erixon har visat att betalningsviljan för att läsa hans blogg finns. På bara några dagar drog han in över 90 000 kronor i ”gåvor” från sina läsare, när han hotat med att lägga av om han inte fick in 100 000 under maj. Det är imponerande, och jag kan bara gratulera – men mina invändningar kvarstår. Samtidigt skriver Katrine Kielos att det nästan inte finns några incitament för att skriva bra artiklar, eftersom frilansarvodet även för välresearchade texter är så lågt. Hon påpekar klokt att ”man måste ha det i åtanke när man klagar på att stora delar av svensk kulturdebatt är så personcentrerad, ytlig och i krönikeform”. Såväl fallet Erixon som Kielos tyder på att utvecklingen jag siar om redan sker. Båda är de profiltyckare som, oavsett om de gillar det eller ej, lär komma att knytas hårdare till medieföretag som betalar för att ha dem som reklampelare. * * * PS: Katrine Kielos skriver egentligen om ett betydligt mer angeläget ämne än detta i den bloggpost jag länkar till. Jag lär återkomma till detta, så snart jag hunnit läsa det senaste numret av Arena. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, samhälle.

Medborgarjournalistik - hot eller möjlighet

Journalistförbundets yrkesetiska nämnd, YEN, inbjuder till debatt den 14 maj kring så kallat användargenererat material. Man ställer sig bland annat frågan om ”en allt aktivare allmänhet och bloggare” är något som gynnar den journalistiska kvalitén eller riskerar att ”trötta ut oss som konsumenter”. Man undrar också hur insända bilder från mobiler, länkar till bloggare och kommentarer från läsare och tittare går ihop med de etiska spelreglerna. I panelen finns bland annat Rino Rotevatn (SVT, ordförande i YEN), Pnina Yavari Molin (GP, ledamot i YEN), Thomas Mattsson (vd för Expressen nya medier) samt Lotta Holmström (läsarredaktör och bloggansvarig på Aftonbladet). Själv hoppas jag att formuleringen ”bland annat” innebär att fler bloggare och representanter för medborgarjournalistik, eller “citizen journalism” som det kallas ute i vida världen, får ta plats i panelen. Annars riskerar samtalet bli väldigt journalistiskt insnöat. Andra skriver intressant om media, medborgarjournalistik, citizen journalism.

Sarkozy, EU-fördraget och Europadagen

Aftonbladets Europabloggare Tommy Svensson konstaterar att det för EU kan få ”både omedelbara och långsiktiga följder” att högerpolitikern Nicolas Sarkozy vann det franska presidentvalet. Sarkozy lanserade under sin valkampanj begreppet mini-fördrag, och förespråkar med det så små förändringar som möjligt av EU-fördraget jämfört med det nu gällande. ”Om EU kan enas om detta behövs enligt den blivande franske presidenten ingen ny folkomröstning i Frankrike”, skriver Svensson, och tillägger att det ”kan bana väg för en snabb lösning av frågan”, även om andra länder har invändningar. Det är också värt att komma ihåg att Sakozy står för en mer utpräglad marknadsliberal modell för europeiskt samarbete än sin föregångare Jacques Chirac. Därmed riskerar Frankrikes stöd till EU:s sociala modell att försvagas. För dem av oss som fortfarande brinner för mer europeiskt samarbete så finns det anledning att fira den 9 maj, då ju Europadagen infaller. I år är det dessutom 50 år sedan Romfördraget undertecknades, och det finns extra anledning att fira. Själv kommer jag att hålla till på Nalen i Stockholm för att tillsammans med andra ta avstamp i det som varit och blicka framåt mot de kommande 50 åren. På kvällen bjuder dessutom ESP (Europeiska Socialdemokratiska partiet) i Stockholm och det socialdemokratiska partidistriktet i Stockholms län in till mingelkväll. Andra skriver intressant om politik, Europa, EU.

Är rödgrönt det bästa alternativet?

Jag har upprepade gånger argumenterat för att socialdemokratin snarast bör förhandla sig samman med vänsterpartiet och miljöpartiet om en gemensam valplattform inför 2010. Jag är knappast ensam om att se detta som den bästa chansen att få bort den borgerliga alliansen från regeringsmakten. Men det har höjts röster som invänder mot detta. Det har bland annat påpekats att ytterligare en politisk koalition bidrar till att cementera blockpolitiken och i praktiken skapar ett tvåpartisystem i Sverige. Dessa röster fick i helgen akademiskt stöd från forskarna i statsvetenskap Carl Dahlström, Göteborgs universitet och Johannes Lindvall, verksam vid universitetet i Oxford. Dahlström och Lindvall menade att ny statsvetenskaplig undersökning visar att mittenväljare tenderar att rösta borgerligt när två allianser ställs mot varandra. Därmed skulle strategin med fördjupat samarbetet mellan s, v och mp vara ett misstag. Sahlin riskerar att de många s-väljare som är skeptiska till mp och v överger partiet om en valallians bildas, menar forskarna. Detta kan i sig vara ett skäl för oro. Personligen betraktar jag socialdemokratins förmåga att göra politiska uppgörelser såväl till höger som till vänster, som en av de främsta framgångsfaktorerna bakom det långa regeringsinnehavet – mestadels i minoritet. Detta har gett Sverige en stabil regering präglad av värderingar som haft väljarmajoritetens stöd, samtidigt som snart sagt alla riksdagspartier tvingats kompromissa och tillsammans fått fram en bra politik. Självklart har denna svenska modell haft sina brister, men i stort sett har den varit positiv för Sverige. Sedan Allians för Sverige bildades har dock samarbete över blockgränserna ”blivit en mer avlägsen möjlighet”, konstaterar Dahlström och Lindvall. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, valet 2010.

Now a little something for my English speaking readers

Jag ombads nyligen att skriva något på engelska om svensk inrekespolitisk debatt till nättidningen The Local. Sagt och gjort; i dag publicerades mitt bidrag Don't mention the E-word. Synpunkter välkomnas, såväl på svenska som på engelska. (And thank you James for much needed proof-reading...)

Skarpa s-hjärnor tänker klokt

Att några av de skarpaste s-hjärnorna sitter i Katrine Kielos och Helena Markstedts respektive huvuden är nog ingen överraskning. Nu har de var och en för sig skissat på strategier för socialdemokratin kan bredda debatten och på allvar ta tag i framtidsfrågorna. Katrine läste precis att Huffington Posts initiativ om onlineutfrågningar av kandidaterna inför presidentvalet 2008 blir verklighet. Hon tycker att det är fantastiskt att en vänsterblogg som ”HuffPo” plötsligt kan diktera villkor i den nya medieverkligheten. Och jag kan bara instämma. Jag instämmer också i att även den svenska vänstern borde se sin historiska chans och bättre utnyttja ny teknik för informationsspridning och opinionsbildning. Helena, skaparen av Wikipolitik, vill nu utnyttja detta verktyg till att ”förbättra diskussionsformer och beslutsprocesser i politiska organisationer” – och då företrädelsevis socialdemokratin. Hon föreslår att den av partiet utskickade skriften På väg ska bli nästa tema att dissekera och dekonstruera med wiki-verktyget. Även detta kan jag bara yrka bifall till. Studiecirklar och rådslag i all ära. Vi skriver nu 2007 och det är hög tid för s att utnyttja tekniken och på allvar ta upp kampen mot den liberala hegemonin i de traditionella medierna. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Katrine Kielos, Helena Markstedt.