Rapport från en kinesisk by

Jag skriver nu från Beijing, eller om det möjligtvis fortfarade heter Peking på svenska. Det är egentligen det gamla brittiska kollonialnamnet på staden, så i den politiska korrekthetens namn så borde vi väl egentigen kalla Beijing för Beijing. Hur som helst. Det är mitt i natten här, jag är hårt jetlaggad och kan inte sova. Tänkte därför skriva några rader. När vi landade i dag var bland det första vi såg på flygplatsen en KFC-restaurang och ett Starbuckskaffé. "Finns de här också?", sa en person i mitt resesällskap. "Vad har de inte här?", svarade en annan. "Demokrati och respekt för mänskiga rättigheter", muttrade jag. Apropå att vara politiskt korrekt. Men det är oerhört häftigt att vara här, trots att jag ännu inte sett så mycket mer av stan än det jag såg från bussen mellan flygplatsen och hotellet. Därefter har jag mest sett hotellet inifrån, vilket i och för sig är angenämnt. Jag hoppas verkligen att den allt friare ekonomin och de ökade möjligheterna för kineser att resa till andra länder bidrar till en insikt om att andra samhällssystem är möjliga, och att demokrati en dag kan komma alla kineser till del. Ännu verkar det dock långt dit. Andra skriver intressant om samhälle, demokrati, Kina.

Fler för Wallström och Sahlin

Jag ser att Lena Hallengren, s-riksdagsledamot från Kalmar och före detta ungdomsminister, vill att socialdemokraterna i framtiden leds av två partiledare. Hennes duoförslag är detsamma som jag tidigare fört fram: Margot Wallström och Mona Sahlin. Till tidningen Barometern säger Hallengren att Wallström med denna konstruktion "tar hand om kontakterna utåt och med våra medlemmar", medan Sahlin "sköter riksdagen". Lena Hallengren konstaterar att Margot Wallström och Mona Sahlin är båda var och en synnerligen erfarna och har stor duglighet. Tillsammans ökar slagkraften ännu mer. Absurt nog ligger inte intervjun ute på Barometerns webbplats, däremot lägger man upp ett TT-meddelande som hänvisar till intervjun i tidningen... Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partiledare.

Folkpartiets misstag

[UPPDATERAD] SVT:s Aktuellt rapporterade i går om vad folkpartiets valanalysgrupp senare i veckan kommer att presentera som förklaringar till att partiet backade från 13,4 till 7,5 procent i höstens val. Illa skött krishantering i samband med dataintrångsskandalen, en räddhågsen partiledning – stukad av infekterade interna debatter, samt bildandet av den borgerliga alliansen pekas ut som orsaker. Men trots att det var moderaterna som tjänade mest på alliansen så var det ändå nödvändigt för fp att ingå i den, menar gruppen. Enligt Aktuellt så sägs det i valanalysgruppens rapport att folkpartiet i valet 2002 uppträdde mer modigt och vågade lägga även kontroversiella förslag. Efter valet var uppfattningen i partiet att denna politik skulle fortsätta, men under mandatperioden blev partiledningen allt oftare ifrågasatt av interna kritiker. Den infekterade debatten, om exempelvis övergångsregler för nya EU-medborgare, gjorde att partiledningen blev mer försiktig. I stället för att lägga nya förslag valde partiledningen att fokusera på gamla förslag inom till exempel skolan och integrationspolitiken. Detta är ungefär samma slutsatser som jag själv drog när jag i förra veckan intervjuades av folkpartiets tidning Nu. Tidningen intervjuade mig, Expressens ledarskribent Eric Erfors, samt pr-konsulten Johanna Elgenius. Och jo, jag blev lite överraskad när chefredaktören ringde upp och bad att få intervjua mig om detta. Egentligen är det väl inte upp till mig som politisk motståndare till folkpartiet att analysera vad de gjort rätt och fel i valrörelsen, men jag kom fram till att om de nu var intresserade av vad jag tyckte så kunde jag väl lika gärna berätta det. Tidningen Nu:s valanalysnummer kommer ut på torsdag. Det verkar inte som att de lägger ut så värst mycket redaktionellt material på webben, så vill ni läsa de klokheter som jag, Erfors och Elgenius sa så får ni vackert leta rätt på pappersutgåvan av tidningen. * * * Nu på förmiddagen rapporterar bland andra svd.se att samtliga sex personer som tidigare delgivits misstanke om brott i samband med dataintrångsskandalen (däribland förre partisekreteraren Johan Jakobsson och presschefen Niki Westerberg, samt den tidigare Expressenjournalisten Niklas Svensson), åtalas. Rättegången blir sannolikt efter årsskiftet. Andra skriver intressant om politik, valet 2006, folkpartiet, dataintrång.

Utan spaning - ingen aning

I kväll arrangerade syndikalisterna en demonstration utanför riksdagen mot förändringarna av a-kassan. Där samlades ett gäng lindrigt samhällsorienterade individer och skrek slagord så att de borgerliga riksdagsledamöterna skulle dra tillbaks förslaget. Det var bara ett par problem. 1) Det är måndag, och på måndagar är riksdagsledamöterna traditionellt ute i sina valkretsar och möter väljare. 2) Klockan var efter 18, och de allra flesta tjänstemännen hade gått för dagen. Ett tips till nästa gång: passa på att arrangera demonstrationer när det åtminstone finns en teoretisk chans att några riksdagsledamöter ska kunna uppfatta vad ni vill. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, a-kassan.

LAS-problematik på s-kansliet

I helgen bloggade jag om att socialdemokratin borde öppna för en diskussion om trygghetssystemen på arbetsmarknaden och låta sig inspireras av det danska flexicuritysystemet. Via Bloggen Bent ser jag nu att det redan verkar vara på gång - åtminstone internt inom partiorganisationen. Eftersom socialdemokraterna efter valförlust och minskat antal riksdagsledamöter nu tappar en hel del partibidrag, så ska c:a fyrtio tjänster bort i riksdagen. Dessutom har c:a 180 före detta departementstjänstemän förlorat sina jobb. Och i pusslandet när man nu försöker skapa ett oppositionskansli på riksdagen vill man förstås gärna utnyttja den erfarenhet många tidigare politiskt sakkunniga och statssekreterare på regeringskansliet sitter inne med. Därmed öppnas det för en diskussion om LAS och turordningsregler. Detta uppmärksammas både i partiorganet AiP och i Aftonbladet. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, riksdagen, LAS.

Larvigt ledande frågor

Häromdagen anklagade jag TV4 för att ha gjort sig skyldiga till ett journalistiskt lågvattenmärke. I helgen verkade även SVT försöka kvalificera sig i den grenen. Det var tv-programmet Agenda som gjort en undersökning bland de socialdemokratiska arbetarekommunernas ordförande, och som bland annat tycktes visa att bara 13 procent ansåg att det var viktigt att Göran Persson får en kvinna som efterträdare. Men allt beror som bekant på hur man ställer frågorna. Om de tillfrågade ombads (vilket förefaller vara fallet) att välja ett svar bland alternativen att den nya ordföranden bör vara kvinna, ha erfarenhet av riksdagsarbete, eller bred erfarenhet av politiskt arbete inom den socialdemokratiska rörelsen – så förvånar det knappast att de flesta tillfrågade valde alternativ tre. Det är ju liksom att betrakta som ett grundkrav. Av det följer inte att man inte också gärna ser att vederbörande är kvinna, har riksdagserfarenhet, jobbat även utanför politiken, och en mängd andra faktorer. Dessvärre redovisas alla frågor och svarsalternativ än så länge inte särskilt tydligt på Agendas webbplats, så det är svårt att få någon bild av i vilken utsträckning resultaten man redovisat överhuvudtaget är relevanta. En annan fråga som Agendaredaktionen enligt uppgift ställt, handlar om huruvida politiken ”ska vridas till höger eller vänster”. Men snälla nån, vad är det för en fråga? I princip alla socialdemokrater som innehar någon form av uppdrag kommer på frågan om de ser sig som mer vänster eller höger svara att socialdemokratin är en vänsterrörelse och att de själva tillhör partiets mittfåra. Några enstaka som känner behov av att profilera sig lär svara att de minsann är vänster. Men vad betyder då det? Inte mycket, ärligt talat. Ingen sosse lär svara att han eller hon tycker att s-politiken bör vridas åt höger. Däremot inser nog de flesta att socialdemokratin måste kunna tilltala mittenväljarna, därför att de traditionella vänsterväljarna helt enkelt inte är tillräckligt många för att utgöra regeringsunderlag. Politiken handlar om kompromisser, och framhärdar man i någon form av påstådd renlärig vänsterposition så är det ensiffriga valresultat och en lång tid i opposition man har att se fram emot. Läs gärna, apropå detta, Marta Axners kloka ord om de uttjatade begreppen ”traditionalist” och ”förnyare”. För övrigt håller som bäst den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken som bäst på att samla in uppgifter om nomineringsarbetet av ny partiordförande i arbetarekommunerna och partiföreningarna. Utöver de namn som redan redovisats här på bloggen tidigare så förekommer även Thomas Bodström bland de nominerade, och Ilmar Reepalu föreslås bli vice partiledare. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partiledare.

En politik för jobb, tillväxt och välfärd

Vid sidan av partiledarfrågan pågår också på sina håll inom socialdemokratin en diskussion om politiken, och om det finns skäl att ompröva vissa av våra tidigare ställningstaganden. En del av denna diskussion pågår offentligt, i form av debattinlägg i dagspressen. Ett exempel på detta är den debattartikel som Jan Nygren (en gång tilltänkt ny socialdemokratisk partiledare, numera vice vd på Saab) häromdagen skrev i Svenska Dagbladet. I artikeln konstaterar Nygren bland annat att socialdemokratin ”per definition står, eller åtminstone vill stå, på de svagas sida är en viktig och grundläggande princip”. Men det, påpekar han, har inte hindrat samma parti att bejaka marknadsekonomin och därmed också stötta tillväxtskapande krafter. Jan Nygren förespråkar att socialdemokratin borde ta efter den danska så kallade flexicuritymodellen för att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Tanken med den danska modellen är att löntagarna har en stabil trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla. Observera att detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Också s-bloggaren Erik Laakso har förespråkat en svensk flexicuritymodell med hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och anställningsskyddet i avtalen istället för i lagen. Erik tror rent av att en sådan svensk flexicuritymodell ”hade kunnat avgjort valet till socialdemokratisk fördel, istället blev det ett fokus endast på nivån på ersättningen”. Också Joel Malmqvist har varit inne på detta. Jag tror att det kan ligga mycket i det Jan Nygren, Erik Laakso och Joel Malmqvist skriver. Jag är själv övertygad om att socialdemokratin förlorade valet för att vi inte kunde övertyga väljarna att vi – sant eller falskt – hade en politik för jobb och tillväxt. Vi kan inte 2010 än en gång gå till val på gamla meriter eller att skylla alla brister i samhället på tidigare borgerliga regeringar. Vi måste komma med något nytt – utan att för den skull göra avkall på våra värderingar. Arbete och välfärd är socialdemokratin viktigaste honörsord, och vi vet att hög sysselsättning är nödvändigt för att trygga skatteintäkter till välfärden. Med dessa insikter som grund måste det vara vår skyldighet att våga ompröva tidigare lösningar och tänka nytt. Därför bör svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse ta sig en allvarlig fundera på om inte en variant av flexicurity vore värt att pröva i Sverige. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, flexicurity.

Vem äger rätten till sommarnattskänslan?

Helena Markstedt (Left in London) skriver om sina studier i intellektuell äganderätt och funderingar om rätt och fel i dessa sammanhang. Hon beskriver ett intressant exempel; på YouTube sprids privatfilmade upptagningar från popgruppen Kents konsert på Stockholms Stadion 2003. Detta trots att bandets sångare och frontman Jocke Berg förefaller tycka att konserter ska upplevas live, och därför har undanbett skivbolaget SonyBGM att ge ut en dvd från denna tillställning. Helena var själv på konserten och skriver att ”upplevelsen av denna vitklädda sommarnatt var fantastisk”. Och trots att kvaliteten på filmen som sprids på YouTube är usel så ger den för Helena ”och förmodligen de flesta andra som var där” lite skön sommarnattskänsla. Frågan är nu om det är allmänheten, Kent eller SonyBMG som äger den känslan. Hon landar i slutsatsen att vi ”inte får bromsa den tekniska eller konstnärliga utvecklingen genom att överreglera hur vi delar med oss”. Och det är lätt att instämma i att det alltid finns sätt att generera ett värde på, det handlar bara om uppfinningsrikedom, och det är det som utvecklar vårt samhälle. För min del så var just Kent och deras intäkter en av de första saker jag bloggade om. I april 2005 skrev jag om att Veckans Affärer gjort en genomgång av Kents affärer. Så här såg det då ut: Antal sålda skivor: 1 330 000 Beräknad omsättning: 240 miljoner kronor Intäkter till Kent: 33 miljoner kronor Turnéer Beräknad omsättning: 250 miljoner kronor Intäkter till Kent: 75 miljoner kronor Kringförsäljning (t-shirtar etc) Beräknad omsättning: 40 miljoner kronor Intäkter till Kent: 20 miljoner kronor Stimpengar Intäkter till Kent: 2 miljoner kronor Det betyder att andra än Kent får en väsentligt större bit av kakan än Jocke Berg och de andra i bandet, som skriver och framför låtarna. Men det betyder också att Kent drar in närmare 100 miljoner kronor bara på sina turnéer och sin t-shirtförsäljning – betydligt mer än vad de får sina sålda skivor. Hur är det Jocke sjunger i ”Dom andra”? ”Sälj dig, sälj dig dyrt” och ”priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra”. Andra skriver intressant om musik, upphovsrätt, Kent.

Varumärkesvård på Timbro

På Näringslivets Medieinstituts (NMI) webbplats sägs att medarbetaren Mikael Nussdorf "har beslutat att gå vidare", vilket innebär att NMI:s mediegranskande rapporter i fortsättningen kommer att publiceras på timbro.se. NMI sägs dock fortsätta att "granska och analysera de svenska medierna i syfte att bidra till en kvalitetshöjning i rapporteringen". Däremot upphör den dagliga medieanalysen. Detta kan tolkas som ett led i att föra ihop några av de delvis spretiga verksamheterna som ryms inom Timbroparaplyet under ett och samma varumärke. Nyligen meddelades även att UNT:s ledarskribent, tillika bloggaren, Håkan Jacobson tar över som projektledare för Timbros ungdomsinriktade arbete; Stureakademin. Stora saker kan vara i görningen... Andra bloggar om politik, Timbro, NMI.

Partiledarfrågan, än en gång

[UPPDATERAD] Jag kommer nog att fortsätta att tjata om partiledarfrågan inom socialdemokratin ett tag, och blir det allt för tradigt så säg ifrån... TV4 gjorde sig i går skyldiga till ett journalistiskt lågvattenmärke när de påannonserade en ”nyhet” om att det var ”jämnt lopp mellan Carin Jämtin och Margot Wallström” om att bli ny socialdemokratisk partiordförande. Det visade sig att TV4 gjort en rundringning bland socialdemokratiska ledarskribenter. 13 stycken. Det var hela underlaget. Förutom att det var ett alldeles uppenbart för litet underlag för att kunna dra några statistiskt säkerställda slutsatser överhuvudtaget, så är det naturligtvis inte några tidningars ledarredaktioner som avgör valet av partiordförande. Otroligt fånigt! Enligt Svenska Dagbladet så förordar tre socialdemokratiska sidoorganisationer – Socialdemokratiska studentförbundet, S-kvinnor och Broderskap – Margot Wallström. Det kan förefalla betydelsefullt, men samtidigt listar SvD synnerligen osannolika Thomas Bodström och Wanja Lundby-Wedin som ”heta kandidater” – vilket åtminstone i mina ögon sänker tidningens trovärdighet som pejlare av stämningsläget inom s. Tidigare har det från olika håll framförts önskemål om en fri medlemsomröstning inom partiet om ordförandefrågan. Jag är själv ingen större vän av folkomröstningar, utan föredrar representativ demokrati – såväl när det gäller politiska beslut som rör hela folket, som internt inom det parti jag är medlem i. Däremot ser jag gärna att nomineringsprocessen sker så öppet som möjligt, och att – för att ta ett exempel från där jag själv är aktiv – det är Stockholms arbetarekommuns högsta beslutande organ, representantskapet, snarare än dess styrelse som avgör vem vi nominerar till ny partiledare. Det finns, som jag nämnt tidigare, tecken på att de som nu mobiliserar kring Carin Jämtin tillhör socialdemokratins vänsterflygel och att vi Margot Wallströmanhängare snarare är mer mittenorienterade. Per Gudmundson skrev exempelvis i går på sin Val 2010-blogg att Aftonbladets förordande av Jämtin visade att de ”drar åt vänster”. Jag vill nog ändå inte av det dra några slutsatser om de presumtiva kandidaterna själva. I själva verket är det nog ganska lite som skiljer dem åt. Snarare är jag uppriktigt sagt lite förvånad över det bredvilliga stöd för Carin Jämtin som de senaste dagarna framkommit från en del av mina partikamrater. Det är inte utan att jag slås av misstanken att det för åtminstone vissa av dem mer handlar om att försöka blocka ut Wallström, och tvinga fram en kompromisslösning. Och det kan i så fall öppna för mer slätstrukna namn, som inte känns som några långsiktiga lösningar. Britt Bohlin Olsson har jag nämnt förr. Men även Mona Sahlin skulle kunna vara tänkbar, liksom Thomas Östros eller Ulrica Messing. * * * PS: Läs också gärna vad Marta Axner skriver om de två som utmålas som huvudkandidater; Margot Wallström och Carin Jämtin. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Med licens att lobba

PR-byrån Westander har längre drivit frågan att politisk lobbying i Sverige borde regleras, och därmed göras mer öppen för demokratisk insyn. Man har i debattartiklar och pressmeddelanden påpekat att Europaparlamentet och USA:s kongress omgärdas av krav på öppenhet och registrering av lobbyister, medan Sverige fortfarande saknar motsvarande regler. Här opererar lobbyister och pr-byråer fritt utifrån de utgångspunkter de själva väljer – många med den uttalade principen att deras engagemang sker i hemlighet, där uppdragsgivarna inte behöver ge sig till känna. Nu verkar de få stöd för detta från riksdagens talman Per Westerberg, som i Svenska Dagbladet säger sig vara öppen för att diskutera någon form av ackreditering för lobbyister som vill uppvakta riksdagsledamöter. Initiativet verkar denna gång komma från talmannens partikamrat, moderaternas gruppledare Lars Lindblad, som anser att det behövs en ”ordentlig diskussion” om lobbying. Lindblad säger sig i grunden vara positiv till själva företeelsen, och tycker att lobbying är ett bra sätt för en riksdagsledamot att få ”paketerad information”. Men han vill ha tydliga regler för hur professionella påtryckare, ideella organisationer och företag ska få agera i riksdagen. Lobbyister ska alltså kunna bli ackrediterade i riksdagen på samma sätt som journalister, som i dag har tillgång till merparten av riksdagens lokaler. Själv är jag lite kluven i frågan. Å ena sidan kan det finnas en poäng i att reglera denna form av politiskt opinionsbildnings- och påverkansarbete, och på så sätt ge allmänheten en ökad insyn om spelet bakom riksdagsmotioner och beslut. Å andra sidan har socialdemokraternas gruppledare, nyss nämnda Britt Bohlin Olsson, en poäng när hon säger att ackrediteringen kan leda till att lobbyister kan få företräde framför andra medborgare. Däremot gör hon nog ett misstag som gör en skillnad mellan ”lobbyister” och ”ideella organisationer och enskilda medborgare”. Jag menar att det inte går att dra en fullt så skarp gräns. Ideella organisationer kan mycket väl också vara lobbyister, liksom enskilda engagerade medborgare. Lobbying handlar ju om att påverka politiska beslutsfattare i olika frågor, och det är något som vi sett otaliga exempel på att ideella organisationer och enskilda medborgare gjort med stor framgång. Ett större problem med registreringsförfarandet är väl möjligen att det bara täcker in den lobbying som sker i riksdagens lokaler. Lobbyister som vill undvika allmänhetens insyn bjuder därför förstås in riksdagsledamöter till möten på annat håll. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, lobbying.

Ordförandefrågan långt ifrån avgjord

[UPPDATERAD] Aftonbladets ledarsida har bestämt sig för att förorda Carin Jämtin som ny partiledare för socialdemokraterna. Det kommer inte direkt som någon överraskning. Redan häromdagen skrev Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara på sin privata blogg att alla i ”nätverket-som-vill-ha-hem-Margot” vet mycket väl att Margot Wallströms nej är ett riktigt nej, men att de (vi?) går ut i medierna och ökar pressen på henne för att hoppas kunna ”tvinga” hem henne. Jag är själv, såvitt jag vet, inte med i något sådant nätverk – men jag har däremot som bekant här på bloggen upprepade gånger argumenterat för Margot Wallström som partiledare. Och jag ”vet” inget att än att Wallström deklarerat att hon inte kandiderar till posten. Det tolkar jag dock inte som att dörren är stängd, utan att hon inte betraktar sig som en kandidat. Hur hon skulle svara på en direkt fråga från valberedningen är ju trots allt en annan sak. Enligt Ekot står ett av de största socialdemokratiska partidistrikten, Stockholms arbetarekommun, bakom Carin Jämtin som partiordförande. Lustigt, jag är medlem i det distriktet och har inte hört ett ljud om att vi nominerat någon alls. Dessutom hävdar Ekot att ”även viktiga socialdemokrater i Skåne, som förra folkhälsoministern Morgan Johansson, har uttalat sig för Jämtin, liksom kommunalrådet i Göteborg Anneli Hultén”. Själv funderar jag nu över om den mobilisering kring de två som alltmer framstår som huvudkandidater – Margot Wallström och Carin Jämtin, kan få valberedningen att se sig om efter en kompromisskandidat. En person som i princip alla kan ställa sig bakom, som hittills inte gjort några utspel i eftervalsdebatten eller knappt ens synts till efter valet. En person som vare sig väcker starka känslor av stöd eller antipati. En person som gruppledaren för socialdemokraterna i riksdagen, Britt Bohlin Olsson. * * * Sista ordet är som sagt inte sagt. Socialdemokratiska Länstidningen Östersund skriver i dag att "det faktum att det råder osäkerhet om [Margot Wallström] har lust kan bara räknas till hennes förtjänster. De politiker som inte har något annat att leva för än nästa förtroendeuppdrag är knappast lämpliga på några högre poster." Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Porr i betraktarens ögon

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Föreningen jag är medlem i för att någon gång i veckan kunna träna på deras gym har visat sig vara en puritansk sekt. Alternativt fullständigt humorbefriade. Möjligen både och. I går slog både Aftonbladet och Resumé upp ”nyheten” att Friskis & Svettis tidning Friskispressen i sitt senaste nummer haft en med en artikel om friskvårdsträning och sex. Artikeln var illustrerad med svartvita fotografier tagna av den välkände fotografen Walter Hirsch. På bilderna syns ett par ha sex utomhus; på en parkeringsplats, i ett omklädningsrum och på en strand. Detta har fått Friskispressens läsare att reagera. Starkt. Enligt Aftonbladet har Friskispressens chefredaktör Inga-Lis Grape fått ta emot en lång rad arga och upprörda mejl där läsare skriver att de inte förstår vad sex och träning har med varandra att göra och varför det ska vara ”porrbilder” i Friskispressen. En person tyckte det var upprörande att man visar sex ute på öppen plats och att tidningen inte tänkt på vad barnen ska säga. Porrbilder? Jamensnällanån... Det handlar alltså om svartvita, vackra, erotiskt laddade bilder där ett par ses ha sex. Det är inga inzoomningar på könsorgan, inga ejakulationer i ansikten – utan fullständigt ”normalt” heterosexuellt, tvåsamt sex. Porr? Det har det nog i så fall blivit i betraktarens ögon och hjärna. Och till läsaren som inte förstod vad sex och träning har med varandra att göra så rekommenderar jag bloggen Basin City Blues där Mia formulerar det briljant. Andra skriver intressant om porr, erotik, moralism.

Överjävlig jubelidiot

[UPPDATERAD] ”Svenska kultursidors överjävligaste jubelidiot” kallar Kjell Häglund Åsa Linderborg i dag. Men inte på grund av hennes påståenden om att kväsande av partiintern opposition är en del av den socialdemokratiska traditionen. Nej, det som fått Häglund att gå i taket är Linderborgs märkliga sågning av filmen Marie Antoinette. Själv tänkte jag dock här mest kommentera hennes påståenden om socialdemokratin. Och jag vill börja med att konstatera att det alltid är fascinerande när folk utifrån försöker göra sig till experter på andra partiers inre liv. Åsa Linderborg är, upplysningsvis, vänsterpartist. Hon är dessutom historiker och har disputerat med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs. Det finns dock skäl att ställa sig frågan om det är vänsterpartisten eller historikern Åsa Linderborg som står för formuleringarna när hon uttalar sig om socialdemokratin, som uppenbarligen tycker ganska illa om. Och mycket riktigt så övergår Linderborg i sin artikel om påstådd socialdemokratisk ryggdunkarmentalitet, från att ge exempel (med högst varierande källhänvisning) på just detta – till att kritisera dem som efter det katastrofala valresultatet påpekat att det kanske finns skäl att ompröva delar av den socialdemokratiska politiken. Hon påstår på, förmodar jag, fullt allvar att ”Det största hotet mot socialdemokratins valanalys är just partiets auktoritära traditioner och hur dessa uppmuntras av borgerliga media”. Åh fan. Själv tror jag nog att återställarkramare och ”det var bättre förr – ju förr desto bättre”-vänstern är ett betydligt större hot. Åtminstone om vi vill ha en socialdemokrati i takt med tiden och väljarna, och som har en rimlig chans att vinna förtroende i valet 2010. * * * PS: För att vara fullständigt tydlig så försvarar jag självklart inte Pär Nuders absurda påhopp på Nisha Besara, som Åsa Linderborg tar sin utgångspunkt i. * * * Före detta (?) bloggaren, numera kulturskribenten Katrine Kielos förklarar i Expressen filmen Marie Antoinette för Åsa Linderborg. Andra skriver intressant om Åsa Linderborg, socialdemokraterna, eftervalsanalys.

Fackliga gräl om arbete och kapital

Det är stormigt inom fackföreningsrörelsen just nu. Dels finns det uppenbarligen lite olika syn på om det är motiverat att ens hota med politiska strejker som svar på regeringens aviserade förändringar av a-kassan. Där har åtminstone Wanja Lundby-Wedin varit tydlig med att det inte är aktuellt med några strejker. En annan källa till konflikt har varit huruvida man inom LO-förbunden ska samordna sina krav på låglönesatsningar. Hittills har framför allt IF Metall ställt sig avvaktande till andra organisationers krav. Droppen som fick bägaren att rinna över häromdagen, åtminstone för Transports ordförande Per Winberg, var när flera förbund sa att det var för tidigt att binda upp sig för sympatiåtgärder innan man vet något om situationen framåt våren. Detta gjorde Per Winberg rasande, och sa till TT att ”Metall har gett upp kampen mot kapitalet”. För att verkligen understryka sin ilska tillade han att ”Med sin filosofi tillhör IF Metall och industriförbunden inte arbetarrörelsen längre” och att de ”möglar sakta inifrån”. Också Byggnads avtalssekreterare Gunnar Ericson blev förbannad och sa till SVT:s Rapport att ”Det systemet vi har byggt upp innebär ju att vi ska ställa upp för varandra, så jag kan inte förstå att man i sista stund kommer och säger att man inte ställer upp”. Även Lotta Gröning hejar på Transport, och annat var väl inte att vänta. Per Winberg anser uppenbarligen att han i sin roll som fackföreningsledare i avtalsförhandlingar i första hand ska kämpa mot ”kapitalet”, snarare än att ansvarsfullt se till alla relevanta förutsättningar och utifrån det agera för sina medlemmars bästa. Jag tycker att det tyder på en synnerligen kontraproduktiv attityd. Samtidigt väntar jag mig inte så mycket av just Winberg, som flera gånger tidigare visat prov på dåligt omdöme. Redan innan valet och avtalsförhandlingarna ens kommit igång pekade Winberg ut Maud Olofsson som en ”arbetsmarknadspolitisk säkerhetsrisk” och lovade att ”Det blir strid nästa år om det blir en borgerlig regering”. Hela resonemanget om ”kampen mot kapitalet” bygger förstås på klassisk marxism. Karl Marx beskrev i boken Kapitalet kapitalet som en vampyrliknande företeelse; dött arbete som livnär sig på levande arbete och som lever desto intensivare ju mer levande arbete den suger ut. Och tror man på detta så är förmodligen Per Winbergs retorik helt logisk och rätt. För oss som lever i den verkliga världen så finns det goda skäl att förhålla sig en smula kritisk till sedan länge döda tyska filosofers analyser, och i stället försöka agera pragmatiskt. Det är vad IF Metall och andra fackförbund gör just nu i avtalsrörelsen. Där har Per Winberg mycket att lära. Andra skriver intressant om politik, samhälle, facket.

Frihet för alla medier

Tryck- och yttrandefrihetsberedningens ordföranden Göran Regner presenterade i förra veckan vad Regner själv betecknat som ”ett debattbetänkande utan skarpa förslag”. Beredningen har i uppdrag att utreda hur lagarna om yttrandefrihet ska kunna omfatta ”nya” medier. I dag faller till exempel digital bio utanför grundlagsskyddet för traditionella medier. Tidningen Journalisten har granskat beredningens olika alternativ. Kortfattat föreslås tre varianter: 1) Dagens Tryckfrihetsförordning (TF), och Yttrandefrihetsgrundlag (YGL) ersätts av ett tillägg i Regeringsformen (RF) om att yttrandefriheten skyddas av Europakonventionens artikel 10 om yttrandefrihet*. 2) TF och YGL upphävs, och tryck- och yttrandefriheten skyddas i stället av Europakonventionen och RF:s allmänna regler om yttrandefrihet. RF får då ett nytt kapitel där de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna anges. Detta kompletteras med en vanlig lag som kan reglera vilka medier som omfattas, vilka yttranden som inte omfattas, vad som är yttrandefrihetsbrott, när en meddelare kan ställas till ansvar och vem som utser utgivaren. 3) TF och YGL slås ihop till en ny yttrandefrihetsgrundlag, som skyddar yttrandefriheten i tryckta skrifter, tekniska upptagningar samt radioprogram och andra liknande överföringar. Lagen ska också omfatta medier som uppstått genom teknikutveckling. Själv lutar jag spontant åt det tredje alternativet, även om det här är synnerligen komplicerade frågor. Inte minst bloggar har visat hur föråldrade grundlagskonstruktioner inte ger moderna webbpublicister ens i närheten av motsvarande rättsskydd som journalister på traditionella medieföretag åtnjuter. Hur många bloggare har till exempel utgivningsbevis för sina bloggar? Läs mer om detta hos Urban Lindstedt. Min slutsats är att lagstiftning – och då allra helst våra grundlagar – bör vara teknikneutral. Det väsentliga är att på bästa sätt skydda rätten att fritt få yttra sig och i olika fora publicera information. Dagens system liknar snarare ett lappverk av mer eller mindre obsolet lagstiftning, bristfälligt kompletterad av delvis motsägelsefulla bestämmelser. * * * * Europakonventionen, artikel 10: Yttrandefrihet Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Andra skriver intressant om media, yttrandefrihet, tryckfrihet.

Kloka sossar om a-kassan

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen mobiliserar för närvarande på flera fronter mot regeringens planerade förändringar av a-kassan. Trots att det var välkänt för alla politiskt intresserade vad de borgerliga tänkt göra, talas det nu om ”svek” och ”systemskifte utan mandat”. Självklart handlar det om taktik. Opinionsundersökningar förefaller visa att en majoritet av svenska folket är emot förändringarna av a-kassan, och att socialdemokraterna tillsammans med v och mp skulle få över 50 procent av rösterna om det vore val i dag. I det läget kan det verka självklart att socialdemokraterna och LO driver denna fråga så hårt. Tillsammans har man till exempel dragit igång kampanjen Turné för rättvisa som sägs ska ”kanalisera människors åsikter och oro ända in i riksdagens kammare”. På webben utlovas att partiet och LO på ”alla sätt vi kan kommer /.../ att protestera mot alla förslag som slår mot dem som redan ligger och mot häxjakten på de som inte har ett arbete”. Den 14 december arrangerar LO en stor protestdag ”mot nedmonteringen av den svenska a-kassan” i Stockholm, Göteborg, Malmö och flera andra platser. Andra fackliga organisationer har redan genomfört och hotar med fler politiska strejker. Jag har tidigare bloggat om vad jag tycker om de senkomna protesterna mot något som varit känt en lång tid. Frågan är om man inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen också är beredda att faktiskt diskutera själva a-kassan, eller om man nöjer sig med att organisera protestdemonstrationer? I en krönika i Stockholms-Tidningen (även publicerad på aip.nu) skriver Aktuellt i Politikens webbredaktör Nina Blomberg att de skarpa kritikerna mot Anders Borgs förslag om böter för arbetslösa som inte söker arbete kanske låtit sig förblindas av finansministerns partitillhörighet, och väljer att bara se myntets ena sida. Hon menar att vi inte förbehållslöst bör ”kasta oss ut i ett försvar av dagens a-kassesystem, oavsett hur det är utformat eller används”. Nina Blomberg sticker ut hakan och skriver flera kloka saker i sin artikel. Hennes tes är att vi inom socialdemokratin borde våga föra en öppen diskussion om hur vi ska se på a-kassan i en värld och en tid som kräver omställningar i arbetslivet: ”Är a-kassan ett alternativ till arbete eller är den en trygg men tillfällig omställningsförsäkring?”. När a-kassorna grundades var det självklart att den som fick ersättning skulle vara aktiv för att få ett nytt arbete. Som den främsta försvararen av en generös a-kassa som ger människor trygghet vid omställningar i arbetslivet, bör socialdemokratin också kunna vara a-kassesystemets ständiga kritiker, skriver Nina Blomberg. Det finns flera frågor kopplade till vår syn på a-kassan som jag personligen tror är avgörande för om socialdemokratin ska ha en chans – och förtjäna – att vinna valet 2010. Kloke Erik Laakso redogjorde på ett förtjänstfullt sätt för detta häromveckan, och konstaterade att om fackföreningarna ”lyckas ta tillbaka initiativet från regeringen genom att föreslå kreativa lösningar så kan den fackligt administrerade arbetslöshetsförsäkringen överleva”. Annars ”är det bara en tidsfråga innan det statliga obligatoriet slår undan benen på både fack och a-kassa”. Men som Laakso också skriver så måste, för att nå dit, en smula ödmjukhet infinna sig – ”eftersom den moderatledda regeringen med all önskvärd tydlighet ämnar genomföra det de gått till val på, oavsett hur mycket det kvids från rörelsen”. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, a-kassa.

Är borgarna ungdomsfientliga?

Just nu, rapporterar Ekot, väntar många projekt för arbetslösa ungdomar runt om i landet på att få sin framtid avgjord. Till nästa år minskas AMS:s pengar till arbetsmarknadsprojekt med nästan hälften. Det betyder att många projekt kommer att tvingas läggas ner. Enligt både Skolverkets siffror och en statlig utredning från 2003 rör det sig om ungefär 30 000 ungdomar som har betydande problem att etablera sig på arbetsmarknaden, och som därför behöver ett särskilt stöd från samhällets sida. Ovissheten är nu stor inte bara när det gäller projektens framtid utan också inför vad som kommer. För trots att en utlovad satsning på ”nystartsjobb” sägs ska inträda efter jul vet enligt Ekot varken länsarbetsnämnderna eller någon annan hur de är tänkta att fungera. Den så kallade jobbgarantin, med planerad start i juli, är inte utformad än. Samtidigt visar en enkät gjord av de allmännyttiga bostadsföretagens organisation Sabo att byggandet av hyreslägenheter kommer att minska kraftigt de kommande två åren, på grund av regeringens planer på att avskaffa räntebidragen och investeringsstödet. Detta kommer i hög grad att drabba ungdomar, eftersom dessa historiskt har etablerat sig på bostadsmarknaden genom hyreskontrakt. I dag skriver Charlotte Axelsson, vd för HSB Stockholm, i Svenska Dagbladet om hur vi dagligen får ta del av nya rapporter om att ungdomar mår sämre, har sämre ekonomi och generellt får svårare att etablera sig i vuxenlivet. Axelsson exemplifierar med att Statens Bostadskreditnämnd förra året presenterade en rapport som visade att ungas etablering på den reguljära bostadsmarknaden minskat. Och statistik från SCB för 2004 visar att nästan var sjätte kvinna och var fjärde man under 25 år i Stockholmsområdet då bodde kvar hos sina föräldrar. Trots att detta knappast är okänt, kommer nu regeringens politik alltså att försvåra för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden, samtidigt som man slopar incitamenten för byggande av hyreslägenheter där unga har råd att bo. Det känns som att utmaningen för regeringen att visa att dess politik inte är medvetet ungdomsfientlig kommer att bli tuff. Andra skriver intressant om politik, arbete, bostäder.

Vällänkad blogg

I oktober uppmärksammade jag flera nyheter på bloggportalen Knuff.se. Bland nyheterna fanns en topp50-lista över de mest länkade bloggarna. Jag gladde mig då över en hedrande 9:e plats; precis efter Fredrick Federley – men snäppet före Magnus Ljungkvist. I dag ser jag att det har hänt saker på listan. Fredrick har passerats av Magnus, och de två ligger nu på plats 9 respektive 8 på listan. Strax över dem ligger synnerligen välbesökta bloggare som Jinge (plats 7), Copyriot (plats 6) och Isobel Hadley-Kamptz (plats 5). Själv har jag klättrat upp till plats 4! Före mig ligger nu bara Karolina Lassbo, Ali Esbati och Tjuvlyssnat. Jag är förstås otroligt glad över att min blogg uppenbarligen lockar många läsare, och att andra bloggare länkar hit. Sedan ska man förstås inte övertolka betydelsen av den här listan. Det sägs uttryckligen på Knuff.se att listan absolut inte säger något om hur ”bra” en blogg är – den ger bara en fingervisning om hur en blogg lyckats dra till sig (bra/berömmande eller dålig/kritiserande) uppmärksamhet från andra bloggar. Men kul känns det förstås ändå! * * * PS: Och ja, genom att i detta inlägg länka till såväl bloggarna före som efter mig på listan så bidrar jag till att behålla status quo :-) Andra bloggar om: metabloggande, bloggosfären, länkar.

MyMarkup tar paus

Mannen som länge var den svenska bloggosfärens främste omslagspojke, pionjären Erik Stattin, förefaller ha tagit paus. På sin blogg meddelar han att han "kommer tillbaka när allt är bättre". Låt oss hoppas att allt blir bättre snart. Andra bloggar om: metabloggande, bloggosfären, Erik Stattin.

Musikens kraft

En av Svenska Dagbladets kolumnister, Lars Berge, berättar i dag den osannolika historien om den ultraortodoxe New York-juden Chaims möte med punkveteranen Vic Thrill. De båda fann varandra och bildade ett band ihop, där Chaim tog sig artistnamnet Curly Oxide. Historien om de båda är så absurd och komisk att det inte kommer som någon överraskning att Hollywood satt klorna i den. En film är under produktion och väntas ha premiär nästa år. Historien visar på musikens kraft att överbygga gränser mellan människor, och hur den kan få oss att bryta upp från liv vi trott oss ha utstakade framför oss. En person som verkligen insett vilken samhällsomstörtande kraft musiken kan vara är den ena halvan av popterroristduon KLF, Bill Drummond. Han har utlyst den 21 november (alltså i morgon) till No Music Day. Då är det tänkt att under 24 timmar så ska ingen musik spelas på radio, alla skivaffärer hållas stängda och inga rockband rocka. Inte ens mjölkbuden får vissla. Allt för att påminna folk om hur mycket musiken egentligen betyder för oss. Själv tycker jag – som hängiven anhängare av KLF i alla deras inkarnationer – att initiativet är helt lysande, även om jag inser att nog ytterst få kommer att hörsamma Bill Drummonds uppmaning om ett dygns total musikalisk avhållsamhet. Andres Lokko konstaterar att No Music Day lär gå ”99,9 procent av mänskligheten spårlöst förbi – av den enkla anledningen att musik inte betyder fullt så mycket för folk som det uppenbarligen gör för Drummond”. Lokko tipsar dock om musikkanalen Resonance FM, som är ett av få etermedier som helhjärtat omfamnat No Music Day och ämnar ägna hela morgondagen åt att uteslutande diskutera musik i stället för att spela den. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: musik, Bill Drummond, No Music Day.

Marknadskrafter för jämställdhet

Det är inte ofta jag har anledning att jubla över politiska utspel från Gudrun Schyman, men frågan är om inte hennes debattartikel i Dagens Nyheter i dag om att köpa aktier i företag för att argumentera för könsmässigt jämställda styrelser på aktieägarstämmor, var bland det klokaste jag läst från henne. Artikeln är undertecknad av Schyman själv samt frilansjournalisten Mia Odabas. De beskriver initiativet ”Aktion 50-50”, vars utgångspunkt är att delad makt ger dubbel kunskap – och därmed ökad lönsamhet i bolagen. Artikelförfattarna berättar att de köpt aktier i tio av de största börsbolagen (Ericsson, TeliaSonera, Investor, Skanska, Volvo, SEB, JM, Kinnevik, SAS samt Hennes & Mauritz) för att kunna vara med och påverka. Företagen är utvalda för sin dåliga kvinnorepresentation i styrelserna, men också för att de är stora bolag som representerar många anställda och aktieägare. Dessutom representerar de tio bolagen spridda branscher och har olika storägare, vilket är viktigt eftersom detta är en relevant fråga för hela näringslivet. Som aktieägare har Schyman och Odabas skrivit brev till valberedningarna och deras ordförande med frågor om hur de ser på kvinnlig representation i styrelsen och vad de gör rent konkret för att nå en bättre blandad styrelse. Briljant! Sent ska syndaren vakna, och tids nog upptäcker tydligen även före detta kommunister marknadskrafterna som metod för att verka för jämställdhet. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, Gudrun Schyman, jämställdhet.

Ord att undvika i eftervalsdebatten

Per Tenggren heter en klok socialdemokrat som enligt uppgift bloggar från "en balkong i Kortedala". I fredags listade han tre saker "en god socialdemokrat bör undvika i eftervalsdebatten: 1. Orden "vi kommer lätt att vinna valet 2010". 2. Orden "alla är egentligen socialdemokrater". 3. Orden "vi ska inte låta den lilla del som lämnade socialdemokraterna styra partiets politik". Läs mer på Pers blogg. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsdebatt.

Politikerbloggen gör comeback

I morgon bitti är det officiell nypremiär för Niklas Svenssons Politikerbloggen. Redan nu ligger sajten uppe igen efter att legat nere ett tag. Nylanseringen förefaller kopplad till Svenssons nya egna frilansbyrå Nyhetsbolaget. För er som eventuellt har glömt så säger Wikipedia att Niklas Svensson är "f.d. politisk reporter på Expressen" som "stängdes av från sitt jobb 6 september 2006 eftersom han olovligt loggat in i socialdemokraternas datanätverk". Andra bloggar om: Niklas Svensson, dataintrång, spionskandalen.

Kvinnor till makten

För en tid sedan skrev jag att det, trots vad som framförts från flera håll, faktiskt inte måste bli en kvinnlig efterträdare till Göran Persson som partiledare för socialdemokraterna. Däremot så finns det många goda skäl som talar för de kvinnliga tänkbara kandidaterna; men det biologiska faktum att de just är kvinnor är för mig inget argument alls. Detta fick jag förstås mothugg för, såväl på bloggen som här. Sedan dess har två framgångsrika kvinnliga politiker ute i världen vunnit framgång i olika sammanhang; Hillary Rodham Clinton vann en jordskredsseger i sin återvalskampanj som senator i USA, och i Frankrike vann Ségolène Royal stort en medlemsomröstning om att bli socialistpartiets presidentkandidat i valet i vår. Utan att göra några mer detaljerade jämförelser i övrigt så tycker jag att det är rätt uppenbart att den enda person i svensk politik som är jämförbar med dessa imponerande kvinnor vad gäller kompetens och erfarenhet, är Margot Wallström. OBS: Brasklapp! Jag är definitivt ingen expert på vare sig amerikansk eller fransk politik, så mina reflektioner här får väl tas med en nypa salt. Min poäng är att peka på likheter mellan Clinton, Royal och Wallström – trots att jag är väl medveten om att det förstås också finns stora skillnader, och att de politiska förutsättningarna ser rätt olika ut i USA, Frankrike och Sverige. När Mona Sahlin häromdagen skrev en hyllningsartikel till Hillary Clinton i Expressen, kunde det utan allt för mycket fantasi ses som en markering i frågan om huruvida Göran Persson bör få en kvinnlig efterträdare som s-ledare. Möjligen var det också en markering att kvinnor de facto kan komma fram och göra egna politiska karriärer – oberoende av sina män – även i starkt mansdominerade miljöer. I sin artikel skrev Sahlin om hur vissa politiska bedömare i USA trott att det svåra för Hillary Clinton inte skulle vara att bli vald till president, utan att få den demokratiska nomineringen till posten. Den vanliga uppfattningen är nog annars snarare tvärtom; att hon troligen skulle kunna knipa den demokratiska nomineringen, men knappast vinna det nationella valet eftersom hon anses alltför polariserande och kontroversiell. I Margot Wallströms fall så ligger nog Mona Sahlins spekulation närmare till hands. Jag tror att hon skulle kunna leda socialdemokraterna till valseger om hon var partiordförande, men jag är tveksam till om valberedningen verkligen skulle våga föreslå henne. Det finns också en risk att Wallström skulle uppfattas, liksom Hillary Clinton, som polariserande – och att hon skulle väcka många starka känslor emot sig. En sådan partiledare kan snabbt gå från att vara ett flöte till att bli ett sänke för ett parti. Ségolène Royal har tidigare varit miljö- och familjeminister, och leder i dag leder regionen Poitou-Charentes i västra Frankrike – där hon enligt uppgift tillämpar en form av ”medbestämmandedemokrati”. Ett arbetssätt som sägs ha bidragit till att ge henne denna första seger på vägen mot presidentposten. Wallström har liknande erfarenheter, genom att tidigare varit kultur- och socialminister samt varit EU-kommissionär med ansvar för miljöfrågor. Wallström har också i EU-kommissionen haft ansvar för institutionella relationer och framtagande av en kommunikationsstrategi – den så omskrivna ”Plan D”. Jag tror att svensk socialdemokrati desperat behöver en duktig kommunikatör som ny ledare. En kommunikatör som är självkritisk och som vågar tänka nytt. En person som kunnat jämföra det svenska systemet med andra ute i världen – och som insett att vi kanske inte varit så otroligt överlägsna alla andra på alla områden, som vi ibland velat intala oss. En sådan person är Margot Wallström, därför vill jag se henne som ny socialdemokratisk partiledare. * * * Läs för övrigt gärna också vad Erik Laakso och Nathalie Sundesten Landin skriver på sina respektive bloggar apropå valet av Ségolène Royal. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Positionering och profilering inom s

Att flera ledande partiföreträdare inom socialdemokratin just ägnar sig åt positionering och profilering blir allt mer uppenbart. Häromdagen skrev Mona Sahlin en hyllningsartikel till Hillary Clinton i Expressen, men utan att behöva ta till allt för mycket fantasi så kan artikeln ses som en markering i frågan om huruvida Göran Persson bör få en kvinnlig efterträdare som s-ledare. Och senast i morse rapporterade Ekot att Carin Jämtin, som ju är ett av namnen som nämns i spekulationerna om vem som ska bli ny partiordförande, på fredag ska tala inför de tyngsta socialdemokraterna i Skåne. I det partidistriktet finns det också ett visst stöd för henne. Förra biståndsministern Carin Jämtin har ett starkt stöd från Stockholms arbetarekommun, som ju nyligen valde henne att efterträda Annika Billström som oppositionsborgarråd i Stockholm. Och flera socialdemokrater i övriga landet som Ekot talat med tror att ledande socialdemokrater i Skåne står i begrepp att börja driva Jämtin som ny partiledare. Och visst har hon kvalifikationer för att axla den rollen. Men enligt Ekots källor – vilket också stämmer rätt bra med min egen bild – så skulle Margot Wallström få ett ännu starkare stöd om hon bestämde sig för att tacka ja på en direkt fråga från valberedningen. Wallström skulle då sannolikt direkt få hela partiet bakom sig. En socialdemokratisk partivän och bekant till mig har träffsäkert formulerat vad som talar för Margot Wallström som partiledare: Margot har rejäl regeringsvana, utan att tillhöra den grupp som nu kört partiet i diket. Margot har ett rejält kunnande på miljöområdet från tiden som EU-kommissionär för miljöfrågor. Det gröna folkhemmet är på riktigt och ingen tom valvinnarretorik för henne. Margot fick i rollen som socialminister en god kunskap om seriös fördelningspolitik samt i de viktiga vård- och omsorgsfrågorna. Margot inledde sin statsrådsbana som ungdomsminister och var sedan kulturminister – kanske hon förstått att många vill bli sedda som individer? Margot har startat och drivit eget företag – hon kanske minns hur det kändes. Margot har suttit i riksdagen och bör inte ha glömt hur den fungerar. Vidare har Margot Wallström integritet och stor erfarenhet av arbetet inom EU bäst, något som behövs i en tid när alltmer av politiken påverkas av besluten i Bryssel. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Ett lästips

Tänkte bara upplysa om att jag just postat ett inlägg på gruppbloggen Oppositionen.se, där jag skriver lite om Anders Borgs arbetskamrater och om en lite märklig felräkning en av dem gjort.

Storebror hör och ser dig

Häromdagen arrangerade stiftelsen Den Nya Välfärden en pressträff där man presenterade rapporten Med storebror i uppfinnarverkstan. Jag hade ingen möjlighet att delta själv, men har i efterhand ögnat igenom rapporten och försökt sätta mig in i frågeställningen den tar upp. Vanligen betraktar jag Den Nya Välfärden och deras aktiviteter med rätt stor skepsis. Denna stiftelse beskriver sig själv som ”en opinionsbildande tankesmedja som arbetar för demokrati, välfärd och företagande”, och fick under slutet av 80-talet en hel del uppmärksamhet via sin grundare Patrik Engellau som då syntes flitigt i samhällsdebatten. Politiskt ligger DNV nära Svenskt Näringsliv (och i än högre grad dess föregångare SAF) och Timbro. Följaktligen har vi inte riktigt samma grundvärderingar. Jag försöker dock ha ett öppet sinnelag, och just de frågor som den här aktuella rapporten tar upp är relativt partipolitiskt obundna. Temat för rapporten är att det i det tysta pågår en utveckling mot en påträngande övervakning av medborgares privatliv. På sina håll monteras övervakningskameror med automatisk ansiktsigenkänning på gator och torg. Det finns en kommersiellt tillgänglig spionprogramvara som förvandlar en mobiltelefon till en buggningsenhet som avlyssnar allt som pågår omkring den – även när samtal inte pågår. USA sägs ha börjat utveckla en ”internetdammsugare” som ständigt automatläser vad utländska medier skriver om landet på webben, och sedan automatiskt analyserar vilken syn på USA som respektive journalist har. Fler skrämmande exempel finns i rapporten. Jag har själv tillhört dem som inte oroat mig nämnvärt över teknikutvecklingen utan tyckt att olyckskorparna mest låtit som konspirationsteoretiker. Och har man inte gjort något dumt så har man ju ingenting att dölja, eller hur? På sistone har jag fått anledning att tänka om. De fantastiska scener vi sett i James Bond- och Mission: Impossible-filmerna, i tv-serier som CSI, Bones och Vanished med flera; de är inte bara science fiction. Det är i princip möjligt att göra allt det där vi ser redan i dag. Och tekniken används inte bara mot dem som de facto begått hemska brott. Även vi laglydiga medborgare granskas ständigt via avancerad teknik. Detta behöver nu nödvändigtvis inte vara dåligt. Tekniken finns ju där av goda anledningar; att motverka och bekämpa brott och terror. Samtidigt var Med storebror i uppfinnarverkstan en nyttig tankeställare för mig. Frågan är hur mycket integritetskräkningar vi är beredda att acceptera, och om vi verkligen vill riskera att all insamlad information om oss hamnar i händer de inte var avsedda att hamna i. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, övervakning, integritet.

Reklamdebatt på SVT24 i kväll

[UPPDATERAD] Apropå det jag skrev häromdagen om att tv-reklam är en del av yttrandefriheten, så ska jag diskutera detta i kväll på SVT24 med Louise Ungerth på Konsumentföreningen Stockholm. Det kan nog bli ett rätt spännande samtal :-) * * * Nu finns debatten att se på Studio24:s webbplats [länken rättad], c:a 19.40 in i sändingen. Mot slutet av inslaget lackar jag ut lite grann på programledaren Rikard Palm som avfärdar min principiella inställning eftersom jag inte har barn. Det var naturligtvis dumt av mig. Man ska inte låta sig provoceras av sådant, framförallt inte när det kommer från programledaren. Andra bloggar om: reklam, yttrandefrihet, SVT24.

Säg nej till rysk gasledning

Även om Carl Bildts gamla polare i olje- och energibranschen nog skulle ha en hel del ekonomiskt att vinna på den planerade stora gasledningen genom Östersjön mellan Ryssland och Tyskland, så finns det starka skäl att från svensk sida säga nej. Detta tycks även försvarsminister Mikael Odenberg ha insett, och till Ekot säger han att gasledningen har ”såväl energipolitiska, miljöpolitiska som säkerhetspolitiska implikationer”. I övrigt så har det varit mycket försiktiga kommentarer som hörts från regeringen i den här frågan. Såväl svenska politiker som försvarsexperter är oroade över att Ryssland via byggandet av ledningen och den tillhörande serviceplattform som planeras, kan få en fast position nära Sverige som kan användas för spaning. Vi skulle också få vänja oss vid en konstant rysk militär närvaro inpå knuten, då det är tänkt att den ryska marinen ska skydda ledningen. De främsta invändningarna mot bygget är dock de miljömässiga. Muddring vid kusterna och vid den planerade plattformen kan förändra de biologiska förhållandena, liksom tippning av sten på djupare områden. Vidare visar kartan härintill att gasledningen kommer att dras över flera områden där det fortfarande finns minor från Andra världskriget, och beröra områden där det kan finnas kemiska stridsmedel. Ännu mer påtagliga blir miljöriskerna ur svenskt perspektiv om man även gör verklighet av planerna på att förbinda denna rysk-tyska ledning med en anslutning till Bråviken. En sådan förgrening skulle i så fall gå runt Gotska Sandön mot Nyköpingsområdet och nå kusten vid Bråvikens norra strand. I en ledarkrönika i Aftonbladet konstaterar Mats Engström att Sverige kan kräva en ordentlig konsekvensbeskrivning när en ansökan kommer i vår, och kräver att ”Fredrik Reinfeldt och hans kolleger [då måste] våga utnyttja paragraferna i lagen om Sveriges ekonomiska zon, även om det fördröjer projektet”. Som förslaget ser ut nu så tycker jag personligen inte att vi bör nöja oss med att fördröja – Sverige måste i stället tydligt säga ifrån. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, miljö, gasledning.

Risk för avstannad s-förnyelse

Det verkar bli lite av en följetong det här, men när så många intressanta människor i olika sammanhang kommenterar de socialdemokratiska missgrepp som ledde fram till valförlusten så känner jag mig förpliktigad att rapportera och kommentera dem. I går publicerade Realtid.se en intervju med statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren. Ljunggren säger bland annat att socialdemokratin faktiskt hade förnyat sig under förra mandatperioden, och var på rätt väg men kom aldrig fram. Han menar också att Göran Persson gjorde ett stort misstag som i slutspurten ”girade åt vänster” i debatten: ”Han trodde att han skulle kunna vinna vänsterväljare, samtidigt som mittenväljare skulle låta sig imponeras av den ekonomiska uppgången. Men mittenväljarna skrämdes istället iväg.” Frågan är vad som egentligen var ”vänster” i sammanhanget. Detta har också diskuterats på en e-postlista jag är med på, och en person på listan påpekade klokt att de svängar s eventuellt gjorde knappast kan kallas vänster. Däremot, skrevs det, frångick vi i hög grad arbetslinjen i retorik när vi försökte spela ner vikten av hög sysselsättning och blev frånsprungna av motståndarna i praktik när vi motsatte oss förslag på arbetsmarknadens utbudssida (att minska marginaleffekterna för icke-arbetande) och efterfrågesida (att minska skatten på arbete, såväl selektivt som generellt). Grundfrågan handlar väl egentligen om det är ”vänster” att försvara bidragslinjen. Jag tycker inte det. Inom den tidiga socialdemokratin var honörsorden ”gör din plikt – kräv din rätt”, i den ordningen. Det är värt att tänka på även i dag. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Stig-Björn Ljunggren.

Är s en sekt?

Lite komiskt blir det när den ledande socialdemokratiske företrädare som allra mest ser ut som en sektledare anklagar sin egen rörelse för att vara ”sektbetonad”... Men det finns förstås all anledning att ta det den förre kulturministern (det är han till vänster på bilderna ovan) säger på allvar. Hans förmaningar om att socialdemokratin måste vara mer lyhörd och mindre auktoritär, är väl värda att lyssna på. Pagrotsky betonade att vi i vår organisation inte får vara så upptagna av interna bekymmer, utan i stället måste lyssna utåt i samhället. Hittills har vi varit dåliga på det, menade Pagrotsky, och sa att ”Nya ideér har mötts med aggressivitet i stället för med uppmuntran” samt att ”nya grupper har inte känt sig välkomna”. Det faktum att traditionalisten Göran Greider i SVT-soffan i morse inte höll med Leif Pagrotsky, stärker min övertygelse om att Pagrotsky har rätt. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Leif Pagrotsky.

Svårt att stå upp för yttrandefriheten

Det är inte svårt alls att sitta här i Sverige och protestera när människor förvägras yttrandefrihet i diktaturer långt bort. Svårare är det uppenbarligen för många att inse hur detta hänger ihop med rätten att även i Sverige få yttra sig fritt. I synnerhet när det handlar om yttranden av slag som många av oss ogillar. Exempelvis reklam riktad mot barn. Jag har bloggat fler gånger om detta tidigare, och då konstaterat att det här inte är en partiskiljande fråga. Åtminstone går det inte att dra en skarp gräns mellan de traditionella politiska blocken och då hitta yttrandefrihetsvänner på den ena sidan och dem som inte ser några problem med att inskränka denna frihet på den andra. Detta aktualiseras nu återigen med anledning av EU-direktivet ”Television utan gränser”, till vilket socialdemokraterna i Europaparlamentet föreslagit ändringar i form av förbud mot olika former av tv-reklam. Bland annat vill man förbjuda reklam för produkter med socker, salt och godis före kl. 21.00. ”Jag har lagt det förslaget för att skydda barnen som tittar på reklamen”, säger Åsa Westlund, socialdemokratisk europaparlamentariker. Jag gillar verkligen Åsa, och stödde hennes kampanj för att komma in i Europaparlamentet. Men i den här frågan tycker jag att hon hamnat ganska snett. För det första så är det alltså en yttrandefrihetsfråga; det är ytterst tveksamt att lägga ytterligare politiska restriktioner på vad som får sägas och inte i tv – oavsett folkhälsoskäl eller vad man nu anför för behjärtansvärda motiv. För det andra så visar ju all erfarenhet att om leksaks- och godistillverkarna åläggs restriktioner för att sända tv-reklam så hittar de andra vägar att nå sina tilltänkta konsumenter. En titt i tv-tablåerna visar att där finns gott om barnprogram, enbart producerade för att locka till konsumtion (Beyblade, Tranformers med flera). Därmed spelar regler om ett minimum av tjugo minuter mellan varje reklaminslag eller förbud mot reklampauser mellan barnprogram, föga roll. Men detta är alltså ingen partipolitisk fråga. I DN i helgen sa integrations-, jämställdhets - och konsumentminister Nyamko Sabuni (fp) att hon i princip inte tycker att det ska vara tillåtet med reklam riktad till barn. Och tidigare har också kristdemokratiska riksdagsledamöter signalerat att grundlagen inte kan stå i vägen om det skulle finnas skäl att lagstifta mot oönskad reklam. Civilkurage och principfasthet i yttrandefrihetsfrågor vore välkommet hos våra politiska beslutsfattare. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, yttrandefrihet, reklam.

Borg(erlig) politik mot arbetslösa

De förvirrande turerna om regeringens politik för (eller emot?) de arbetslösa fortsätter. Redan i lördags berättade jag att den kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson uppgett sig vara tveksam till om hon kommer att rösta ja till de föreslagna förändringarna av a-kassan. Åtminstone om inte de långtidssjukskrivna kompenseras för den höjda a-kasseavgiften från årsskiftet. Och med den knappa majoritet som regeringen har i riksdagen räcker det med att fyra borgerliga riskdagsledamöter röstar nej för att fälla förslaget. Även andra borgerliga riksdagsledamöter uppgavs sedan vara tveksamma till hur förändringarna slår, vilket fick ordförande i riksdagens finansutskott Stefan Attefall (kd) att meddela att det kunde bli förändringar i regeringens förslag om a-kassan. Hittills verkar förändringarna bestå i ännu tuffare tag mot de arbetslösa. I dag framkom det att finansminister Anders Borg vill införa ett slags böter för arbetslösa som inte söker alla tänkbara lediga jobb. Den som inte är ”tillräckligt aktiv” kan förlora en dags a-kassa, som mest 680 kronor. Enligt Borg kan den typen av ”varningar” leda till att fler kommer i arbete. Jo, tjenare. Verkligheten ser upplysningsvis inte likadan ut överallt. På många orter runt om i landet finns det de facto inga jobb att söka. Och visst; man kan starta eget. Om man nu har en bra affärsidé och är jäkligt envis, vilket ju långt ifrån är fallet för alla. Alternativet är då att flytta från orten – eller i vissa fall landsändan. Jag har dock för mig att åtminstone ett grönt (?) parti i regeringen någon gång haft ambitionen om att ”hela landet” skulle leva. Gäller inte detta längre? Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, regeringen, a-kassa.

Apropå Wallström...

...så finns det ytterligare ett skäl för socialdemokratin att sluta leden om henne som ny partiordförande. Hon verkar nämligen skrämma högern. Det är ingen slump att Sven Otto Littorin ironiskt sagt sig gärna se Marita Ulvskog som ny s-ledare ,och att andra borgerliga företrädare muntert hoppas på en fortsättning på Persson-eran med Pär Nuder. Med sådana ledare för den socialdemokratiska oppositionen känner de sig nämligen säkra på att få behålla makten även efter valet 2010. Margot Wallström skulle kunna ge dem en betydligt tuffare match. Därför har man redan nu börjat vässa knivarna. Det är ingen slump att det på flera diskussionsforum och i bloggkommentarer de senaste veckorna dykt upp kritiska frågor om vad Wallström egentligen åstadkommit som minister och som EU-kommissionär. I det senaste numret av magasinet Neo dömer frilansjournalisten Annika Ström Melin ut Margot Wallströms försök att skapa legitimitet för EU som ”harmlöst och allmänt välvilligt”. Det är ingen slump att sådana sågningar kommer nu. Vi lär få se fler innan socialdemokraterna väljer ny ledning. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Citerad i Svenskan

”Att nu i efterhand protestera mot att de [moderaterna] genomför den politik de fått mandat för känns ärligt talat lite fånigt”, skrev s-bloggaren Jonas Morian på sin läsvärda ProMemorian häromdagen. Han ligger nog Österberg nära i sak men också bra mycket närmare verkligheten. Ovanstående är saxat från Svenska Dagbladets ledarsida i dag. Orden inom citationstecken kommer från min bloggpost Motstånd är meningslöst, resten är ledarskribentens kommentarer. Några reflektioner från mig: Först och främst noterar jag att SvD i likhet med många andra refererar till min blogg som ”ProMemorian”. I själva verket heter den förstås ”PromeMorian”, alltså bestämd form singular av ”promemoria” samt en liten ordvits med mitt efternamn. Ska det vara så svårt att begripa? Nåja. Sedan är det med blandade känslor jag mottar offentligt beröm från en ledarsida som betecknar sig ”obunden moderat”. Jag håller förvisso med om att förre kommunminister Sven-Erik Österberg gjorde bort sig i riksdagsdebatten i går när han påstod att de borgerliga mörkat sin a-kassepolitik, och att det först var när valet var klart som den kom fram. Faktum är ju att de redan i det så kallade Bankerydsdokumentet – ett drygt år innan valet – deklarerade att man ville “reformera arbetslöshetsförsäkringen för att stärka dess roll som omställningsförsäkring”, att “egenfinansieringen ska öka med 10 miljarder kronor”, samt “sänka ersättningsnivån till 70 procent efter 200 dagar och att införa ett enhetligt tak på 680 kronor per dag”. Detta rapporterades också i medierna, och socialdemokratiska företrädare påpekade det upprepade gånger under valrörelsen. Det är också beklagligt att man från socialdemokratiskt håll inte är mer konstruktiva i sitt oppositionsarbete än att nöja sig med att kritisera de borgerliga för att de genomför sin politik. Exempel på konstruktiva idéer kan förslagsvis sökas hos s-bloggaren Erik Laakso som i ett lysande inlägg bland annat skrev: “Vi måste som ett verkligt arbetareparti ha en politik som bygger på den fackliga solidariteten samtidigt som vi måste ha en politik som gör att arbetsgivarna vill och vågar anställa. Vi har alltid sett positivt på företagandet men vi har haft fokus på de stora företagen, nu går vi mot en transition där småföretagandet blir allt viktigare och där tjänstesektorn är en utvecklingsbransch, där bör vi vara lika positiva som vi någonsin varit till industriföretag som varit i behov av tillfälliga åtgärder för att få skjuts framåt.” Det finns all anledning för socialdemokratin att ligga lite lågt i den politiska retoriken ett tag. Vi har lidit ett historiskt svidande valnederlag, är mitt uppe i processen att tvingas säga upp mängder av medarbetare från riksdags- och partikansliet, och om några månader ska vi välja en ny partiledning som förhoppningsvis kan driva en politik för valseger 2010. Att i det här läget klampa på med klasskampsretorik och att hota med att inte delta i en kommande parlamentarisk socialförsäkringsutredning; det kan knappast kallas konstruktivt oppositionsarbete. Snarare liknar man dåliga förlorare. * * * PS: För dem av oss som motsätter sig den borgerliga regeringens förslag till förändringar av a-kassan, så har det dykt upp ett hopp från ett ganska oväntat håll. Det är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson från Linköping som är tveksam till om hon kommer att rösta ja till förändringarna. Åtminstone om inte de långtidssjukskrivna kompenseras för den höjda a-kasseavgiften från årsskiftet. Och med den knappa majoritet som regeringen har i riksdagen, räcker det med att fyra borgerliga riskdagsledamöter röstar nej för att fälla förslaget. Det skulle onekligen vara ironiskt om den socialdemokratiska uppfattningen i frågan räddas av det som man inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen traditionellt avskytt: ledamöter som inte rättar sig efter partipiskan. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, a-kassa.

Arenabloggare och Wallströmnätverk

[UPPDATERAD] Har jag uppmärksammat att gänget bakom Arenagruppen har börjat blogga? Jag minns faktiskt inte. Hur som helst så har numera Håkan A Bengtsson, Magnus Linton, Karolina Ramqvist och Per Wirtén egna bloggar där de regelbundet skriver kloka saker. Ett exempel på klokskap står Håkan A Bengtsson för, som i går skrev om det nätverk inom socialdemokraterna som enligt Veckans Affärer arbetar för att Margot Wallström ska bli ny partiledare för socialdemokraterna. Själv ställer jag mig rätt tveksam till sanningshalten i att det skulle finnas något sådant organiserat nätverk. Att det däremot finns gott om sossar som väldigt gärna skulle vilja att Margot Wallström blev partiledare är en annan sak. Jag är en av dem. I'm Spartacus! Bengtsson skriver att Margot Wallström är hans ”personliga och enda favorit till partiledarposten”, och konstaterar att hon vore ”En mardrömsmotståndare för Fredrik Reinfeldt i nästa val”. Jag kan bara instämma. Samtidigt undrar jag fortfarande om det vore så klokt att låta henne ta över just nu (eller snarare i mars nästa år). Trots allt så kommer mycket av det viktiga oppositionsarbetet med nödvändighet bedrivas i riksdagen, och där saknar Wallström som bekant plats. Jag har tidigare skrivit att en tänkbar lösning vore att Mona Sahlin väljs till partiordförande för den kommande mandatperioden, men att Wallström står redo att axla manteln om fyra år i valrörelsen när socialdemokraterna återtar regeringsansvaret. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.

Bra brev till valanalytikerna

Peter Karlberg har insett att bara bloggande knappast räcker för att påtala för den socialdemokratiska partiledningen och dess valanalysgrupp vilka misstag som begåtts i valrörelsen. Han gjorde slag i saken och skrev ett mejl till gruppen. Ett klokt och välformulerat sådant, tycker jag. Peter skriver bland annat att om man vill kan man göra en mycket enkel analys: "Vi lyckades inte adressera tillräckligt många människors upplevda problem". Han exemplifierar bland annat med arbetslöshetsfrågan, bidragsfrågan och tillväxten, och konstaterar att "att vår bild av problemet inte stämde med folks upplevelse av detsamma". Mycket bra initiativ, Peter! Och som jag skrev i en kommentar på hans blogg så håller jag tummarna för att valanalysgruppen tar intryck, men jag håller inte andan... Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokratrna.

Vad är intressant?

(Varning för metabloggning...) Två gånger på kort tid har jag fått det ifrågasatt att jag pingar så mycket av det jag skriver på intressant.se. Dels i form av en anonym kommentar på ett av mina tidigare inlägg, och dels genom en bloggpost Blogge Bloggelito själv bedömde så intressant att han pingade det. Men visst, jag pingar det mesta jag skriver här på intressant.se. Jag skriver ytterst sällan, om ens någonsin, om rent privata saker – utan nästan uteslutande om politik och samhällsfrågor utifrån ett perspektiv som jag bedömt kan vara tillgängligt och läsvärt för de allra flesta. Av besöksstatistiken att döma så verkar ganska många tycka att det jag skriver är så pass intressant att de regelbundet kommer hit och läser det jag skriver. Och medan en del må tycka att jag bara skriver politiskt korrekta självklarheter, så öser andra lovord. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan. Huvudsakligen skriver jag dock mest för mig själv. Jag gillar att skriva, och det fyller ett visst terapeutiskt behov av att resonera om aktuella politiska sakfrågor. Men jag ska inte sticka under stol med att det också är otroligt kul att få uppskattning i form av relativt höga besökssiffror, många ingående länkar och uppfriskande diskussioner med mina läsare. Men om ni tycker att jag spammar intressant.se så får ni förstås säga ifrån. Andra bloggar om: metabloggande, intressant.se, spam.

Inget stort journalistpris till bloggare

I dag offentliggjordes de nominerade till Stora Journalistpriset i de tre kategorierna Årets Berättare, Årets Förnyare och Årets Avslöjande. Över 200 förslag uppges ha kommit in, och jag kan avslöja att jag tipsat juryn om Magnus Ljungkvist som ju gjort flera uppmärksammade avslöjanden. Tyvärr verkar det som att dessa gjordes efter det sista datum som nominerade reportage skulle ha publicerats. Faktum är att inga bloggare finns med bland de nominerade. Möjligen har Magnus fortfarande en chans att få ”hederspriset” Lukas Bonniers journalistpris som delas ut i samband med att vinnarna i de ovan nämnda kategorierna offentliggörs den 30 november, men det skulle jag inte sätta några pengar på. Jag noterar att det inte blir något Bloggforum i år, men kanske i början på 2007. Frågan är om inte vi i den så kallade bloggosfären då borde dela ut priser i lite olika kategorier för att uppmärksamma särskilt förtjänstfulla bloggare – och då inte minst den som hittills utmärkt sig mest inom svensk ”citizen journalism”. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: media, journalistik, Bloggforum.

Motstånd är meningslöst

Häromdagen fick jag chansen att på ett s-föreningsmöte lyssna till och samtala med Berit Andnor, ordförande i socialdemokraternas valanalysgrupp. Jag har skrivit en del och hennes arbete tidigare (bland annat här och här), därför kändes det bra att få möjlighet att diskutera vad som gick snett i valet senast – men mer viktigt hur socialdemokratin ska agera för att vinna valet 2010. Tyvärr lämnade jag inte mötet med någon känsla av att man inom den socialdemokratiska partiledningen var på rätt spår. I stället inledde Berit Andnor med att tala sig varm för en stor facklig-politisk manifestation som planeras, i protest mot bland annat regeringens föreslagna höjningar av a-kasseavgiften. Att inleda oppositionsarbetet med att sluta arbetarrörelsens fackliga och politiska led, i synnerhet om en fråga där man förefaller ha ett brett folkligt stöd, kan säkert ge kortsiktig vind i seglen – men det är knappast någon långsiktigt effektiv metod för att vinna val. Skälet till det är att partierna i den borgerliga alliansen, och då i synnerhet moderaterna, under valrörelsen var väldigt tydliga med att det var just en sådan politik man gick till val på; att a-kassan (”bidrag” på moderatsvenska) skulle sänkas och andra incitament skulle till för att skapa jobb. Man kan – och bör – ha massor av synpunkter på den politiken, men det var den de gick till val på. Och vann med. Att nu i efterhand protestera mot att de genomför den politik de fått mandat för känns ärligt talat lite fånigt. I tidskriften Tempus senaste nummer skriver Sven Svensson om den anmärkningsvärda senfärdigheten hos de fackliga centralorganisationernas protester. Det är lätt att instämma i detta. Svensson skriver också att det under valrörelsen förekom skriftliga protester mot a-kasseförslaget, ”men varken LO, TCO eller Saco sökte på fullt allvar belysa förslagets konsekvenser för sina medlemmar”. Han konstaterar vidare att de fackliga centralorganisationerna borde ”redan under valrörelsen ha framfört sina kritiska synpunkter till företrädare för den borgerliga alliansen för att försöka uppnå konstruktiva lösningar”. Därmed inte sagt att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin nu stillatigande ska acceptera de kraftiga förändringar av arbetsmarknaden som regeringen nu genomdriver. Men demonstrationståg känns inte som den rätta vägen att gå. På mötet med Berit Andnor sa hon bland annat, som svar när jag påpekade att moderaterna varit väldigt tydliga med sin syn på a-kassan i valrörelsen, att det funnits och fanns stora brister på ideologisk skolning bland arbetarrörelsens företrädare. Därför hade vi inte klarat av att ta debatten på allvar om a-kassan i valrörelsen, och därför hade – menade hon – många väljare varit okunniga om vilka avgiftshöjningar och slopade avdragsmöjligheter som skulle följa med ett borgerligt styre. Jag tror att det är att underskatta väljarna. Jag är också tveksam till om det hade varit rätt metod att bemöta moderaternas uppenbarligen genomtänkta, om än möjligen feltänkta, ”politik för jobb” med ideologisk renlärighet och skarpa protester. Hade det inte varit något mer intellektuellt hederligt att bemöta deras nya idéer (oavsett hur fel vi må tycka att de verkade) med en mer öppen hållning? Typ ”okej, intressant – vi håller verkligen inte med, men låt oss resonera om saken”. Har man tilltro till sina egna idéer så borde de väl rimligen tåla att diskuteras. Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914, i hög grad på grund av att vi inte hade en politik för jobb som verkade trovärdig i väljarnas ögon. Då vore det kanske mer konstruktivt att förutsättningslöst kika på den politik som de facto vunnit väljarnas förtroende än att gå ut i protestaktioner emot den. * * * PS: Tolka nu inte rubriken på detta inlägg så bokstavligt. I själva verket handlar det om en dubbel anspelning på en ledande företrädare för regeringen och mitt Star Trek-intresse. Stilpoäng till den som först knäcker koden. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, valet 2006, a-kassa.